Vi har tidigare konstaterat att den arbetande kvinnan och den barnafödande kvinnan icke är motsatser. Sannolikt skulle Ellen Key och Alva Myrdal hålla med oss om detta.
Vi kan nu också notera att mycket av den smutskastning som feminismen får utstå från nära-barn-hållet, bygger på dåliga historiekunskaper.
Eva Moberg m.fl., som ville se utbyggd barnomsorg och individuell beskattning, ville se detta i kombination med sex timmars arbetsdag! För att möjliggöra för arbetande män och kvinnor att ha en balans i tillvaron, och för att barnen inte skulle behöva sitta i förskolearresten i elva timmar om dagen.
Jag fortsätter citera Berggren och Trädgårdh:
Inte heller den tidens feminister, ens likhetsfeminister, ville se barnen lida. Även likhetsfeministerna såg barnens omsorgsbehov, moderns roll, familjens hägn, som viktigt. Det handlade aldrig om att överlåta omsorg och uppfostran på staten - bara om att släppa kvinnorna fria via ekonomisk självständighet.
Men, eftersom hela projektet såklart endast sjösattes pga. real-ekonomiska/-politiska anledningar - dvs. att arbetsmarknadens parter behövde mer arbetskraft, och LO inte ville ha för mycket arbetskraftsinvandring - så blev det slut på sambeskattningen, utbyggd barnomsorg, och fortsatt åtta timmars arbetsdag för hela slanten.
Istället för att släppa alla fria, så fjättrade man alla. En fara med utopier är att de blir implementerade - en annan är att de inte blir det, ordentligt.
Vill du rulla stenen eller knulla med den?
Skicka stålarna i nålarna när du frenetiskt pumpar venen.
För Stringer Bell är inte snäll fastän han e' snygg,
the king stay the king, de' så det jävla spelet e' byggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar