Vi trummar.
Kobshe driver upp dansen till en klimax med trumman, och han talar takt. Han är gammal och han är inne på sitt sjunde flås. Inget låter som Kobshes tal. Förutom kanske ljudet av en hel flocks hovar.
Han har grottlejonets man draperad över torson, och han kliver rakt över glöden. Kvinnorna kastar sig framför honom. De slänger ner en stor svart säck emellan sig.
Inri och Laak drar i vars ett hörn av säcken. Kobshe lyfter sten-skäran över huvudet. Eldskenet går upp i de släta ytorna längs bladet.
Han driver skäran i säcken och den spricker. En tjock, svart tjära blöder ut, och den förenar sig med natten.
Vi som ska Flåsa, vi bugar. Bredvid mig böjer Xeck, Meber och Fek sina ryggar.
Kobshe penslar oss med tjäran. Den luktar gott som härsken renkalv.
***
Xeck är yngst och börjar. Kobshe slår en enkel fyrtakt på sin lilla bentrumma. Han talar likaledes enkel takt.
Rimmen landar på radens slut. Xeck faller genast in i flåset. Medan glöderna stiger, som för att förena sig med sina systrar stjärnorna, arbetar Xeck och Kobshe fram en tilltalande väv av rim och rader. Som att fläta korgar av gräs.
Kobshe tystnar för att låta Xeck få höras, och bryter sedan in igen. Sen lämnar han tillbaka ordet, och så fortgår det ett tag. Fram och tillbaka.
Snart framträder en historia om hur illa det kan gå när man flår en bäver och glömmer att koka av analkörtlarna. Tillslut tystnar Kobshe helt, och Xeck får avsluta med sexton egna rader. Jag har hört vissa av rimmen förut, vid forsen när vi fiskat, men helheten är ny och Xeck är nöjd.
Kobshe är vis. Xeck är ung men har ett självklart sätt. Det här är rätta flåset. Hans första totem-flås.
***
Så är det Mebers tur. Kobshe slår en ettrig tretakt. Några i gruppen ser förvånade ut, men Meber ryggar inte.
Är han redo? Det är bara hans andra flås. En tretakt, redan?
Men, jag känner Meber. Han är framåtlutad, driven. Ibland för tidig, otålig - han skrämmer bytet. Men, han kan också spåra länge, i dagar, fälla och slakta och stycka ett byte, för att sen springa hela vägen hem med köttet på axlarna. Det finns en kraft inom honom. En kraft som gynnar honom när han har ett syfte, men som plågar honom när han är rastlös. Och som ibland kan få honom att handla förhastat.
Kobshe är dock sällan förhastad. Så vitt jag vet har han aldrig valt fel totem-flås, och han är dessutom känd bland shamanerna för sina fyrdubbla förståelser. Han kan få kvinnornas ögon att fuktas, männens kukar att hårdna som muskler, och djuren att springa rakt ner i fällorna. Hans flås är som en egen stjärnhimmel. Man kan ligga på rygg och beskåda under en hel natt utan att förstå mönstret - man ser bara skönheten.
Så Meber hittar takten. Han talar. Kobshe gör en sak av att inte hjälpa honom in i talet. Som för att understryka flåsets rimlighet. Mebers ord faller framåt men landar på trumslagen: En-två-tre, en-två-tre. Medan elden äter den torra spillningen talar Meber i idel nya takter. Han prövar sig fram, ivrigt men utan den otålighet som annars verkar plåga honom.
Så kliver Kobshe in och visar flåset: Det är så. Och Meber hittar det direkt, och talar sina rader genast, som en man som sprutar säden tidigt utan att be om ursäkt.
Kobshe ser nöjd ut när Meber kliver tillbaka mellan mig och Xeck. Mebers andra flås är funnet, och det bär honom. Hans kraft har funnit sin behållare. Hans kommande somrar blir ljusa.
***
Fek, då. Han är äldst av oss fyra. Inte som Kobshe, som närmast är tidlös, men Fek är ändå bland de äldre i Flocken. Han har gått länge med sitt fjärde flås nu. Det sägs att man har hört honom tala i grottorna och väva egna, nya flås med ekot. En mindre överträdelse, och en begriplig sådan.
Kobshe slår på trumman. Elden äter. En-två-tre-fyr.
Jag ser inte Feks ögon men jag föreställer mig att han ser frågande ut i något ögonblick. En enkel fyrtakt?
...som följs av: En-två-tre!
Jag tycker mig se ett leende från Feks bortvända ansikte, i hur det återspeglas i Kobshes minspel. Han börjar tala. En sjutakt är ingenting för honom, men för unga män är det något att sträva efter. Fek är medelålders och jag hyser inga tvivel. Men det är en fröjd att höra flåset formas.
De första raderna staplar Fek rimmen direkt på varandra, och pausar han hårt på första slaget på femte raden. Så småningom finner han, med Kobshes vägledning, ett mer naturligt tilltal. Efter en stund hör man bara flåset, inte takten. Vigt och flytande som hermelinen eller kanske ormen.
Flåset fastnar, Fek talar, avslutar och kliver undan.
Nu är det min tur.
***
Det sägs att man kan få andra människor att brinna för något antingen genom att smitta dem med sin egen glöd - eller genom att skapa en sådan friktion emellan dem och en själv, att de plötsligt flammar upp.
Säga vad man vill om Kobshe. Han bemästrar det senare sättet till fulländning, och han driver mig ärligt talat allt som ofta till vansinne.
Inför mammutjakten i fjol visade sprickorna i de brända skulderbladen tydligt att jag kunde följa med ut. Men Kobshe läste dem på ett annat sätt, under förevändningen att vindriktningen krävde det, och jag blev lämnad hemma.
Vid laxfisket har jag hänvisats till att rensa hela dagen, och inte fått delta i att mota björnarna. När elden slocknade i vintras under stormen fick jag skulden. Och jag har gått med samma enkla flås i flera år.
Till vansinne, som sagt.
Jag vet med mig att jag klarar mer. Bara jag ges tillfälle att bevisa mig. Men Kobshe har vägrat ge mig chansen.
Nu är tiden kommen. Mitt tredje flås. Ett viktigt sådant. Ett då jägaren ska kliva fram och förevisa sin förmåga.
Elden äter, föder glöd och slickar himlen. Jag ser kvinnornas svettiga bröst vagga i eldskenet. Förväntan ligger tät som röken. Kobshe greppar trumman.
Jag har bidat min tid. Jag kan mer. Jag är redo att visa det.
***
En enkel fyrtakt?
Jag förmår inte kontrollera mina anletsdrag. Besvikelsen lyser starkare än elden.
Besviken. Sviken. Bitterhet som en giftig hinna över min torra tunga.
Jag ser Kobshes ogillande min. Jag borde tacka för mitt nya flås.
Stapla enkla rim på raden, en-två-tre-fyra. Tack, oh tack kära Kobshe, kära andar!
Jag borde känna så, men känner bara ilska.
Jag faller in i flåset Kobshe förevisar mig. Utan lust tvingar jag fram en avslutande sexton för att stänga ritualen. Stämningen har klingat av och brösten hänger stilla. Elden falnar och vi somnar där vi sitter.
***
Jag kanske drömmer, men jag tycker rösten låter verklig när den viskar till mig:
Om du hade varit redo, hade du inte känt hat och bitterhet.
Kärnan i din otillräcklighet är oförmågan att se din egen förmåga som den är. Att godta din oförmåga.
Det var och en gör, gör den för Flocken.
Ingen kan tillåtas att missta sig på sig själv. Om någon misslyckas, så drabbas alla.
Om elden slocknar, fryser alla. Om björnen tar laxen, hungrar alla.
Ditt rätta flås är enkelt. Du borde lära dig att älska detta.
Och dig själv. Som du faktiskt är.
***
(Väldigt vagt inspirerat av Kim Stanley Robinsons Shaman.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar