Antropofagi

söndag 30 november 2014

En oväntat usel film

En oväntad vänskap (2011) ska vara en sk. "feel-good". Dvs., en ska finna sig gladd och upprymd under och efter. Antropofagi känner emellertid det motsatta.

(Spoiler-alert i det följande – som om det fanns något att spoila.)

Filmens premiss är alltigenom vidrig. Rikemannen Philippe, som är självförvållat helkroppsförlamad, anställer förortskillen Driss som assistent. Philippe är aristokrat ut i fingerspetsarna, hans hem är ett palats fyllt med fabergé-ägg, och på väggarna hänger tavlor på hans anfäder. Driss är en kille på glid, som just blivit utslängd av sin stand in-morsa efter ett halvår på kåken.

Driss är, som så många av sina förorts-bröder och -systrar i Frankrike, migrerad från en fd. fransk koloni. (I det här fallet rör det sig om Senegal.) I sunkiga höghus bos det, rasism och fattigdom levs i, morsan städar natt och trängsel i lägenheten. Antropofagi kan inte annat än se Driss som en symbol för den koloniserade. Vem är då Philippe? Kolonisatören, naturligtvis. (Jag lånar begrepp från Fanon, som jag skriver om här.)

Det finns ingen rimlighet i att en person lever i absurt överflöd, samtidigt som andra lever i relativ missär. Philippes blotta rikedom gör En oväntad vänskap bortom vedervärdig. Att dessutom bakgrunden är kolonialismen gör det hela ca tretton gånger så vidrigt. Driss migrationsanledning kan i ganska direkta termer förmodligen översättas till fransk-genererad missär. Philippes adels-farfar stirrar från oljan på väggen.

Vad investerar Philippe i idag? Förr var det transatlantisk slavhandel, opium, och barnarbete i diamantgruvor. Idag är det, tja, förmodligen slavhandel och barnarbete. Fortfarande.

Driss berikar Philippes trista miljardärstillvaro med lite afrikansk glättighet. "Based on a true story" räcker bara så långt att nordafrikan blir senegales. Det behövs ju så klart en svart afrikan för att få det att spritta i benen på de stela fransmännen. Driss kan dansa och bete sig frisläppt. Bland annat genom att hota barn och trakassera sekreterare. Han ger verkligen en gammal adelsman livslusten åter.

När så Driss lill-kusin kommer på besök, då är det plötsligt och utan vidare förklaring dags att avskeda Driss. Känslan är att "nu måste du åter släppas ut i ditt naturliga habitat, lille vän." Driss klagar inte, även om han de facto slängs ut på gatan utan försörjning. Till och med fabergé-ägget som han stjäl i början av filmen lämnar han tillbaka. Istället för att låta sin hårt arbetande, ensamstående styv-mamma gå i pension. (Ett fabergé-ägg kan avyttras för hundratals miljoner kronor. Philippe har typ tjugo stycken.)

Fransmännen var några av de vidrigaste kolonialherrarna – och då tävlar man mot Belgien och Tyskland. Kolla exempelvis på Centralafrikanska Republiken. Fransmännen är också några av de vidrigaste neo-kolonialherrarna – kolla på Nestlé. Att En oväntad vänskap inte överhuvudtaget problematiserar det här, eller den brutala och rasistiskt betingade ojämlikheten i dagens Frankrike, får tittarens kräkreflex att aktiveras ca 24 gånger i sekunden.

Vad är vidrigast – exotifierandet av fattigdom och av den afrikanske migranten, eller hyllandet av den rike filantropen? Eller att En oväntad vänskap blev en tittar-succé?

Hos Antropofagi väcker filmen en stark lust att giljotinera ädlingar och bränna bastiljer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar