Antropofagi

onsdag 19 november 2014

Konsumismen - En fallstudie

Konsumismen förslavar oss lite överlag, men det finns självklart specifika instanser som kan vara värda att undersöka. En sådan instans är säljarkultur.

I ett Arkiv Samtal nyligen, minns ej exakt vilket, togs upp hur frihet uppnås genom anspråkslöshet. Gärdenfors råd till ungdomen blev att hålla sig med låga omkostnader – då är en fri att leva som en vill. "The less we crave, the less we suffer" säger Dead Prez i Learning, Growing, Changing. "Ju mindre man kräver, desto mindre man lider" rappar Anonym Internetz-rappare. Många tycks således vara överens om detta.

Antropofagi har slitit sin beskärda del, eller i alla fall i någon utsträckning, på arbetsplatser som gör skäl för namnet – lager, fabriker, städjobb, och inte minst restaurangbranschen. Dock har Antropofagi aldrig jobbat som säljare. Som tur var är Antopofagi inte en vansinnig höger-konformist, utan tror att det finns möjlighet att inmundiga lärdomar även utifrån andra människors berättelser.

(Antropofagi gör här en gliring till höger-gökarna, som ofta anför att det bara finns ett perspektiv – deras eget. Parallellt, och paradoxalt, anför de dock att varje individ ska hålla sig på sin kulturella kant, eftersom det inte finns något möjlighet till identifikation med någon annan situation än den en själv upplevt. Således är höger-gökarna både de främsta advokaterna för, och förnekarna av, vad som ibland kallas situated knowledge. Mer om det här.)

Antropofagi har en bekant som jobbar som säljare på en av de större elektronikkedjorna i Sverige. Arbetsplatsen tillämpar provisionbaserad lön, dvs. hur mycket en säljare tjänar beror på hur mycket hen säljer. Detta kan tyckas rimligt – prestationen speglas i lönen, en omedelbar och kännbar feedback. Emellertid är detta inte nog för Monstret Utom. För att råttorna i hjulet ska springa ännu snabbare krävs ett förstärkt stimuli, ett Monster Inom. Hur åstadkomma detta?

När en ser elektronik-töntarna i sina löjliga uniformer kan en ha svårt att tro detta: Det råder en jävligt flashig kultur bland säljarna på varuhus-golvet. Säljarna hävdar sig mot varandra med statussymboler såsom dyra klockor, som en kan ha på sig under arbetstid utan att göra sig skyldig till brott mot uniformerings-reglerna. Det är även ett extremt fokus på "fest", i ordets mest perverterade bemärkelse. Säljarna bränner tusenlappar i Stureplans-periferin – de kanske inte når hela vägen till White Room, men kan säkert ha varit med när Anna Sjödin fick en smocka på Crazy Horse. Det vaskas och det anländs i limousin-taxi. Paradise Hotel får aldrig kännas långt borta.

Det intressanta är naturligtvis att säljarna inte är särskilt högbetalda. De har en usel grundlön, och förlitar sig på provision även för att bära grundläggande kostnader för bostad och mat. Men, som vi förstår av stekar-kulturens prioriteringar, är detta inte nog. Säljarna måste sälja, för säljarna måste festa. BFB och KBK tatuerat på skinkorna. Big Fucking Bucket (med sprit) – Kör Bara Kör. Säljarna är medelsvennarnas svar på brats. En ofrivillig parodi på överklassen, och på sig själva.

Ledningen på elektronikjätten bidrar till detta, enligt Antropofagis bekante. Ett dekadent och "flashigt" beteende uppmuntras, genom en underligt tillåtande dunka-i-ryggen-kultur. Fett att Bosse är bakis! liksom. Antropofagis källa rapporterar att det hela sker förvånande osubtilt. Mellancheferna ser mellan fingrarna på säljare som dråsar in sent pga. tuffa utekvällar, och bra säljare lyfts och peppas ständigt av sina överordnade medan individer med billiga klockor och oglamourösa vanor mer eller mindre fryses ut.

Syftet med att sätta en osund kultur? Ju mer säljarna spenderar, desto mer måste de dra in. Behold: Ett förstärkt stimuli att göra vinst åt ägarna, inte genom en större andel, utan genom en större hunger på smulorna som tricklar ned.

En ofta refererad skildring av säljar-livet är fenomenala filmen Glengarry Glen Ross (1992). Filmen skildrar desperationen när prestationen inte räcker till, eller när förutsättningarna för att prestera inte finns. Karaktären är klassisk – en bitter, bedagad säljare som inte säljer. Blir det ingen julbonus, då blir det inga julklappar. Då blir det skilsmässa, och snart nog lever man ur en kundvagn i 80-talets Los Angeles. Tänk något i stil med uteliggarna i They Live (1988).

Men, det är ju också kul att de svär så mycket:


This American Life-podden skildrar också säljarkulturen, på en bilförsäljningfirma. Även här står och faller den individuella säljarens väl och ve med provisionen. Breadwinner-fällan är stark – manliga män vill bringa hem baconet till fru och barn, men sviker samtidigt sina kära genom att vara frånvarande fäder. Antropofagi har tidigare citerat Chords Cynikaliosis från konsumist-kritiska storverket Things we do for things:

And I know it’s about time and the money, and the money and time/
Working man at his house saying “honey I’m tryin’/
To get you everything you want, out runnin’ the line/
Nine-to-five, night shifts, until one of us dies/
So you can look like Kate Blanchet or Scarlett Johansen/
Parade around the block in the latest new fashion/
Million-dollar smile while you shop at the mall/
While I wait around the house for the doctor to call"/


Hur som helst, ta och lyssna på This American Life-avsnittet vettja. Inte minst för liknelsen till Sun Tzus The Art of War.


När konsumist-fällan slår igen, då kommer få undan. Säljarna kanske är det optimala exemplet, men även den vit-bekragade övre medelklassen som tvingas in i bostadsrättsmissären pga. en politiskt konstruerad bostadsbrist. När alla är skuldsatta för mer än de någonsin kan dra in under en livstid, då är bankerna och kapitalisterna vinnarna. Vi andra är slavar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar