Autofobi?

En av Antropofagis utsända på internet, har inkommit med följande stycke av samtidsdystopi: En Familjeliv-tråd som borde heta Hur kontrollerar jag min man? (Den heter istället nåt i stil med Hur konfronterar jag min man.)

Premissen är att trådskaparen misstänker sin man för att chatta med en annan kvinna. Detta kan tyckas suspekt, men bleknar snabbt i kontrast med kvinnans gränslösa kontrollbehov, integritetskränkande spaningsarbete, och olagliga intrång i privat korrespondens. (4 kap 8 § Brottsbalk [1962:700]:

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.)

Trådskaparen konfronterar faktiskt sin man - "Jag sa att han gärna fick fortsätta att skriva med henne men att han måste vara helt öppen med det!" - men resultatet blir inte fullt tillfredsställande:

Till att börja med gick han med på det men tog sen bort både facebook och messenger. Det var inte riktigt vad jag ville, enda kanalen som jag kunde ha koll på liksom!

Lite glasnost uppträder tidvis, efter diverse tjafsande, vilket manifesteras i en full tillgång till mannens telefon:

Koden håller han inte längre hemlig, dvs han har tryckt in den med mig intill utan att försöka dölja den.

Läsaren kan undra: Är det verkligen den vedertagna definitionen av att "inte hålla koden hemlig"? Att inte palla bry sig om någon tjuvkikar över axeln på en? Vi lottar ett slumpmässigt valt begrepp ur tombolan Svenska ordbok (2009):

integrite´t substantiv ~enintegr·itet·en 1 rätt att ha en egen sfär som är skyddad mot in­trång mest betr. abstrakta om­råden som önskas skyddade mot åt­gärder el. in­syn, särsk. från myndighet

Särskilt från myndighet. Särskilt från... Regeringen!?

***

Om vi ska försöka förstå den galna kvinnan lite, då. Tråden påvisar att detta ligger inom mänsklighetens förmåga. En kommentator påpekar det uppenbara:

Hur var det nu, har man rätt till ett privatliv även om man är i en relation? Är det okej att vara kontrollerande och smygtitta i partnerns mobil? Eller gäller det bara när kvinnor gör det?

En annan kommentator, som jag fördomsfullt gissar är kvinna, går i svaromål:

Vilken idiotisk fråga, det är väl klart att alla har rätt till privacitet och att ingen kontrollerar bara för skojs skull. Men om man misstänker fulspel så har man liksom inget annat val. Du generaliserar.

"Du generaliserar." Mic drop.

***

Så, "man har inget annat val". Hur känns det? Att vara tvingad till att kränka en annan människas integritet? Jag måste försöka hitta någon slags analogi att förankra min intuition vid. Jag hittar följande:

Tänk sig att ditt barn knarkar som fan och hela tiden är nära överdosens rand. Du har redan varit några vändor på sjukhuset, barnet vägrar prata med dig, och du kan återkomma beslå barnet med grova lögner om barnets umgänge, narkotikakonsumtion, och vistelseort. Du är väldigt oroad.

Barnet har chillat med knarket någon tid, men vill nu "sova över hos en kompis" i helgen. Du kan inte stoppa henom, eftersom du vet att barnet kommer trotsa alla förbud, och du tror inte att fysiskt våld är rätt väg att gå. Dessutom påstår barnet att hen inte pysslar med narkotika längre. Lite gräs på sin höjd.

Dagen innan aktiviteten sitter ditt barn djupt försjunken i sin telefon. En paranoid känsla uppstår inom dig: Ditt barn shoppar knark och laddar inför en riktigt fin helg med sina knarkiga kompisar. Nu blir det fentanylplåster under tungan för hela veckopengen.

Barnet lämnar sin telefon liggande när hen är på toa. Du sneglar på den. Den surrar lite, som för att säga: 

Kom och ta mig då. Titta på mig. Öppna mig. Lyssna på vad jag har att berätta för dig.

***

Analogin till trots sviker min empatiska förmåga fortfarande. Att rädda sina barn från självdestruktion är inte exakt samma sak som att känna otrygghet i en relation två vuxna emellan. Så känns det inte för mig i alla fall. Men, så kanske det känns (generaliseeeeeeraaaa!) för en kvinna!?

Vi har varit inne på att liberalism är för män (och vi ska inte heller förneka att relationsrådgivning kan vara något att luta sig mot i sammanhanget):

[det är] i kvinnans intresse att binda mannens PI, inklusive materiella resurser, till sin egen avkomma. Mannen vill emellertid förfoga över sina egna resurser själv, för att kunna fortsätta vara attraktiv och således få tillstånd nya reproduktionstillfällen.

Kvinnan fruktar detta - hon fruktar all avledning av PI (inkl. pengar) från den egna avkomman.

Kvinnor är helt enkelt extremt rädda för att bli övergivna. För en kvinna känns det ungefär lika illa att mannen (kanske) vänsterprasslar lite, som att ens barn håller på att OD:a på hästbedövninsmedel.

(Så är det också en beprövad metod för att få hustrur att lugna ner sig; att låtsas-prassla lite. I alla fall om vi ska tro litteraturen. I Strindbergs novell Ett dockhem - ja, det är en gliring åt Et Dukkehjem - blir gamle Palls bättre hälft indoktrinerad av feminismen, vilket leder till att Pall måste utstå allsköns ovett. Hans svärmor, är det väl om jag inte minns fel, råder honom till att ta långa promenader med frugans väninna. Snart nog läker både parförhållandet och feminismen. Pall har skramlat med sina massförstörelsevapen, och terrorbalansens lugn kan få råda.)

***

Vilket för oss tillbaka till IPS (BPD). Både Petrovic och Scott konstaterar att IPS/BPD setts som en kvinnosjukdom, men att det troligen bara är underdiagnostiserat hos män eftersom det tar sig andra uttryck. Samma underliggande neurologiska förklaringar gäller troligen för både män och kvinnor, men det är olika vilka interoceptiva impulser som typiskt sett uppträder, och som hjärnan då misslyckas med att filtrera.

En vanlig uppfattning om IPS/BPD är att det leder till, eller innebär, en skräck för att överges. Som självdiagnosticerad subklinisk IPS:are känner jag inte överhuvudtaget igen mig i detta. (Jag känner igen mig i nästan allt annat med IPS.) Varpå en hypotes uppstår:

Kan det vara så att rädsla för att överges är en typiskt kvinnlig känsla? En kvinna med IPS, som misslyckas med att moderera sina känslor, kommer att uppleva en väldigt stark sådan rädsla. En man, som inte känner denna skräck i grundtillståndet, kommer inte heller att drabbas av den omodererade, starkare känslan.

Om det är så att många IPS-diagnos-manualer eller checklistor innehåller just "skräck för att överges" som en ruta, så skulle det kunna vara en bidragande faktor till att IPS är underdiagnosticerat hos män. Med en förståelse för de underliggande förklaringarna - som Petrovic propagerar för - så förväntar vi oss könsskillnader i hur IPS tar sig uttryck! (Givet att vi tror att män och kvinnor har något olika känsloliv, i genomsnitt. Vilket är uppenbart för alla människor som inte aktivt blundar för saken.)

Alternativet blir att säga att IPS/BPD är en förkortning för "IPS hos kvinnor", men om jag har rätt så borde i så fall även köns-otypiska kvinnor falla utanför diagnosramarna. Det är inte heller så vår begreppsbildning tenderar att fungera - att vi bildar isolerade begrepp för tillstånd eller egenskaper beroende på vilket kön de uppträder hos. Det skulle vara som att skilja på plagget kjol beroende på om det bars av män eller kvinnor...

...äsch. Ah just det.

Jag är hur som helst helt enig med Petrovic i att det är slappt av psykiatrin att alltid bara klumpa ihop likartade symptom - skapar mycket mer förvirring än vad en begreppsbildning enligt "underliggande mekanistiska orsaker" rimligen gör. Att blott klumpa ihop likartade symptom leder till begrepp som "borderline", vilket härrör från missförståndet att IPS skulle handla om en slags gränspsykotiskt tillstånd. Det leder också till att man skiljer på samma fenomen när det får olika uttryck, som kjol och kilt IPS (♀) och antisocial personligstörning (♂).

***

Har vi att göra med ett babble equilibrium? Vi kan notera att samstämmigheten i diagnosticeringen är episkt låg inom psykiatrin idag, trots DSM. En slapp sökning leder till en artikel i Läkartidningen som hävdar att en "patient kan få 6–7 olika tunga diagnoser" och att detta inte är en ovanlighet i "den kliniska vardagen". I Tidskriften för svensk psykiatri (nr. 1, 2009) läser jag följande svepande beskrivning (min egen fetstil):

Vi kan på olika sätt arbeta för en högre grad av samstämmighet i diagnosen genom tydliga diagnoskriterier och med hjälp av skattningsskalor och liknande instrument, men en entydig och odiskutabel diagnos är inte särskilt vanligt förekommande i vår bransch.

Som om det vore helt okontroversiellt!

Jag skrev nånstans:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Att samma tillstånd får sju olika diagnoser luktar inte god kommunikation. Enligt babble-modellen bör vi då fråga oss: Vilka selektionstryck är det som saknas? Vad är det för intressen som inte föreligger för att konvergera definitionsmässigt, yrkesutövare emellan?

Eller, är det fel sätt att tänka på saken? Om nu Petrovic har rätt, vilket jag tror, vad är det då som selekterar för denna nya (?) strävan efter en underliggande sanning? Kanske är det bara att vi äntligen har kapaciteten att se den djupare mekanismen, och därmed slipper förhålla oss till klumpiga gissningar om vad som orsakar de olika beteenden vi observerar på utsidan av det som tidigare var en svart låda.

Som sagt ville Freud se sin egen disciplin som en approximation av verkligheten. Han såg fram emot att vetenskapens landvinningar skulle göra psykoanalysen redundant. Det kanske är en sådan utveckling vi ser ett fall av här?