Blood Meridian (Blodets meridian) är förmodligen Cormac McCarthys mest legendariska verk, om ock ej så känd och spridd som The Road ("det är The Road och vi går till kusten..."). Antropofagi har tidigare sett thrive/survive-dikotomin i The Road - en pappa och hans son försöker överleva i ett postapokalyptiskt landskap, fyllt med mördare och kannibaler, som prövar deras humanistiska moraluppfattning. När de litar på andra blir de lurade och de tvingas döda för att själva överleva.
Blodets meridian bjuder om något på än värre, och än dunklare, moraliska dilemman. The Kid, Ynglingen, reser genom sydvästra USA och deltar där i Glanton-gängets fruktansvärda massakrer på urbefolkningen, påeggade av den mexikanska regeringens erbjudande att köpa apache-skalper, men alls icke begränsat till indianska hår och huvudsvålar. Våldet kokar, allestädes närvarande, och alla är (mer eller mindre) både offer och förövare på samma gång.
Man massmördar män, kvinnor och barn och skalperar alla sorters indianfolk och mexikaner. Varje gång man passerar ett samhälle leder det till orgier, slagsmål, våldtäkter och mord. I en episod tar Glanton-gänget kontroll över ett färjeläger där man upprättar ett skräckdöme och systematiskt rånar resenärer som vill ta färjan över floden. Det är kaos helt enkelt.
Fyrbåket för läsarens uppmärksamhet är inte den diffusa och undangömda The Kid utan istället den episka och fruktansvärda karaktären Judge Holden (domaren). Holden är lärd och skicklig inom allt, men också gigantisk, omänskligt stark, hårlös och fullkomligt skrupelfri. Allting pekar mot att han också våldtar och mördar barn, även om det inte görs helt explicit.
Det absolut mest anmärkningsvärda med Blood Meridian är dock inte boken i sig, eller karaktären Judge Holden. Det absolut mest anmärkningsvärda är följande: Blood Meridian är "based on a true story."
***
På 1850-talet återvända Samuel E. Chamberlain till Boston från vilda äventyr i sydvästra USA. Som framgår av bokens förord kunde han inte släppa sina sturm und drang-år helt utan författade en memoar betitlad My Confession (fulltext här). Chamberlain började sin livskarriär som någon slags from korgosse men insåg, enligt vad som framkommer i första kapitlet, att våld säljer. I den episod som redovisas slår han en antagonist på käften varpå han inser att han observerats i detta av bekanta från kyrkan. Dessa ser dock inte dömande utan imponerande ut, och damerna flockas snart runt honom.
(Undertecknad kan delvis känna igen sig i dessa dubbla standarder som nog fortfarande föreligger i vårt samhälle till viss del. När jag vid ett tillfälle slog ned en full och störig man på ett bröllop hade man kunnat tro att jag skulle stigmatiseras och fördömas. Istället visade man mig mangrannt förståelse och uppskattning. Liknande sociala belöningar har renderats vid andra tillfällen då aggressionen tittat fram.)
Cormac McCarthy bygger händelseförloppet i Blood Meridian på den klart glättigare My Confessions. My Confessions har i sin tur visats vara historiskt korrekt i stora drag, även om det finns en misstanke om att Chamberlain framställer sig själv i fördelaktig dager och sannolikt överdriver vissa aspekter av äventyr och hjältedåd samt utelämnar komprometterande information om han deserterat. Boken var han i alla fall mäkta stolt över och hans samtid förefaller ha uppskattat när han plockade fram manuskriptet och bjöd på högläsning. Inget att skämmas för här inte!
Och varför skulle man skämmas? Jo, det där med övervåld och skalperingar... Det kommer alltså oavkortat från Chamberlains bok.
Låt oss exemplifiera med ett förtydligande utdrag:
"At the end of five days Glanton returned without money, three of the party wounded, and all as mad as hornets. Their story was as follows: The second night after thev left us, they discovered a camp of Sonorans, and judging that they must have goods of value along they resolved to plunder them, disguising themselves as Indians. At midnight they charged the camp with frightful vells; the surprised Sonorans made but little resistance and fled, leaving their camp to the supposed Apaches. Glanton found some forty mules and burros with pack saddles, blankets, provisions, &c, but no money, and five women. Three Mexicans were killed—they were scalped—as well as three of the women, who being old and ugly were knocked on the head. The murderers, turning loose the stock, withdrew, carrying away the best of the blankets and two young Senoritas. Traveling all night they reached a retired place that they considered safe from pursuit. Here they spent the day in a brutal saturnalia, the two girls being subjected to gratify the lust of the gang. At dark they in turn were surprised by a large body of Sonorans who took them for Apaches. The unfortunate girls were brained at once to prevent all unpleasant discovery, and then with the fierce war whoop of the Tontos they charged their assailants with Indian lances, with so much fury that they gained a free passage. Glanton, not deeming it safe to venture into Mapimi, returned to Frontreras additional scalps and three men wounded."
Det kan förtydligas att "brained" alltså är en lättsam term för att slå ihjäl medelst slag mot huvudet. Utan att för/döma redogör Chamberlain sakligt (eller ska jag säga eufemistiskt?) för hur hans kamrater mördar och skalperar oskyldiga människor, kidnappar och gruppvåldtar två kvinnor, och sen dödar kvinnorna "to prevent all unpleasant discovery" - för att de inte ska kunna vittna om vad de blivit utsatta för. Veritabelt IS-beteende.
***
Det som är speciellt med Chamberlains bok är att den tar så lätt på våldet. Boken är ett lättsam redogörelse för författarens äventyrliga ungdom, inte en uppgörelse med vad han - eller hans kumpaner - möjligen gjort sig skyldig till. Episoder som den ovan har nedtecknats och förevisats vänner och släktingar, och liksom Chamberlain blev erotiskt flugpapper för Bostons kyrkflickor efter att han knockat en man på gatan verkar hans äventyrliga ungdom om något ha bidragit till hans roll och status som en uppburen societetsman under senare delen av hans liv. Med en modern moralisk kompass anno 2026 framstår det hela som mycket brutalt och absurt.
Med tanke på de uppenbara etiska och moraliska dimensionerna av McCarthys författarskap, såsom i The Road, kan vi lätt tänka oss att han fastnade för Chamberlains i våra ögon mystiskt avslappnade förhållningssätt till morbida erkännanden om ungdomliga försyndelser. 1800-talet var trots allt inte vikingatiden, och vi förväntar oss nog kanske lite högre etisk svansföring från kristna 1800-talsamerikaner.
Eller gör vi inte det? Förintelsen är en tydlig brytpunkt i vår kollektiva moraluppfattning. Många folkmord har begåtts genom historien, men plötsligt blev vi alla mycket chockade och berörda över de fasor som nazisterna förorsakade i sitt industriella mördande av judar och andra minoriteter. Förvisso går oss vissa andra folk- och massmord förbi, såsom turkarnas på armenier, eller kanske dagens pågående massmord i Sudan, Syrien och Iran, men någonting verkar ändå ha hänt sedan Chamberlains tid. Det var rätt sent under 1900-talet som populärkulturen omkodade myten om Västern och de våldsamheter som - ofta storskaligt - begicks mot ursprungsbefolkningarna famously known as indianer. På Chamberlains tid var det säkert rätt läckert att taga av daga en eller ett par "red niggers." Oklart om massmord på mexikaner, våldtäkter, kidnappningar och urskillningslöst mördande av kvinnor och barn också kvalificerade sig som heroiska dåd eller i alla fall spännande ungdomliga misstag. Om man ska gå på Chamberlains förhållningssätt, så "ja".
Någonstans på vägen verkar kulturen ha ålagt oss ett mer kollektivt ansvar för missdåd som de Chamberlain beskriver. Episoden som citeras ovan förövas ju faktiskt inte av honom utan av hans kumpaner (enligt hur han beskriver händelseförloppet). Kanske ska vi förstå det som att han trots allt tittar snett på dåden i sig. Det verkar dock inte hindra honom att sedan rida vidare med detta glada gäng, mot nya äventyr (och mord, skalperingar och våldtäkter).
***
Hur som helst. Det allra mest fasansfulla med Chamberlains memoarer är - trumvirvel - det följande. Judge Holden, denna episka och fruktansvärda karaktär, har funnits på riktigt.
"The second in command, now left in charge of the camp, was a man of gigantic size called "Judge" Holden of Texas. Who or what he was no one knew but a cooler blooded villain never went unhung; he stood six feet six in his moccasins, had a large fleshy frame, a dull tallow colored face destitute of hair and all expression. His desires was blood and women, and terrible stories were circulated in camp of horrid crimes committed by him when bearing another name, in the Cherokee nation and Texas; and before we left Frontreras a little girl of ten years was found in the chapperal, foully violated and murdered. The mark of a huge hand on her little throat pointed him out as the ravisher as no other man had such a hand, but though all suspected, no one charged him with the crime.
Holden was by far the best educated man in northern Mexico; he conversed with all in their own language, spoke in several Indian lingos, at a fandango would take the Harp or Guitar from the hands of the musicians and charm all with his wonderful performance, and out-waltz any poblana of the ball. He was "plum centre" with rifle or reyolver, a daring horseman, acquainted with the nature of all the strange plants and their botanical names, great in Geology and Mineralogy, in short another Admirable [här tar sidan slut och jag orkar inte kopiera mer text...]"
Cormac har bara tagit karaktären rakt av (inklusive det faktum att domaren förefaller våldta och mörda barn)! Om du läst Blood Meridian bör detta sända en mycket kall kår längs din ryggrad. Återigen igen ger Chamberlain prov på en väldigt avgränsad moraltillämpning, ety denna starka misstanke om barnamord inte hindrar honom att slå följe med Holden och spendera månget äventyr i hans sällskap.
(6'6'' motsvarar förresten 198 cm, vilket var ännu längre på 1850-talet då genomsnittslängden verkar ha varit 168 cm jämfört med dagens 177.)
En vanligt förekommande analys av Cormac McCarthys version av Judge Holden är att han representerar någon slags Dark Enlightenment där upplysningsidéer leder till katalogisering och utplåning av världen. Återkommande håller han på att rita av intressanta naturfenomen för att sedan förstöra dem, och han lyckas förena ett intresse och en kunskap gällande indianfolken med en blodtörst och en förmåga att utplåna dem. Han gör också vissa yttranden om att saker som han inte kan äga måste förstöras, t.ex.: "The freedom of birds is an insult to me. I'd have them all in zoos".
***
En intressant detalj i Chamberlains beskrivning av Holden är att han visserligen utmålar domaren som ytterst kunnig, men ändå felbar i det att han inte förhåller sig bokstavstroget till Bibelns dateringar av världen. Text-scannings-AI:n kunde inte ta den här snea bilden så ni får läsa i bildformat:
***
Precis som den osannolika karaktären Judge Holden är även händelseförloppet i Blood Meridian väldigt nära baserat på Chamberlains memoarer. Jag nämnde ovan passagen när Glanton-gänget tar kontroll över ett färjeläger för att systematiskt råna resenärer. Såhär framställs det av Chamberlain:
"Glanton and Holden, after we made camp, had a long conference together, and from Holden's earnest manner I was sure some new devilish scheme was on foot. Next morning Glanton unfolded his plans. He told us that this ferry was our "El Dorado, our gold mine," the gate to California, and he proposed to seize it, kill the Indians if they objected, capture the young girls for wives &c. A few of us opposed the diabolical scheme, but the measure was carried by an overwhelming majority and the plan organized to make it a success.
During the day our camp swarmed with Yumas, and at a signal from Glanton the two boats and nine of the prettiest girls were secured. The Indians being unarmed fled without resistance, and Glanton's coup d'etat was a decided success. The poor captive girls, who seemed to expect death, were tied hand and foot and placed under a guard, and all the rest went to work to build a fort on the summit of an isolated hill near the ferrv. The ground was covered with loose stones of irregular shape, and with men working for their lives it did not require much time to erect a circular wall, capable of holding our entire party and well constructed for defense against any weapons such as the Yumas possessed. We named it Fort Defiance."
Fort Defiance. "Fort Trots." Det känns äckligt och fel att detta gäng av mördare och våldtäktsmän döper sitt tjuvnäste till det. Det är lite som om IS skulle döpa sitt base-camp till "Fort Motståndsrörelse" eller något sådant.
Men Du, i arbetslivet, som slavar vid ditt skrivbord. Den bloggtext du nu läser är en käpp i ditt ekorrhjul. Att du tar del av denna kuriosa, det är trots det. Ärligt, hederligt trots mot maskinen.
Väl bekomme.
