40-talisterna är jävla svin som förstör för alla oss andra

Låt oss anta att the boomers nu äntligen dör av. Detta sägs (se Kvartals artikel om Köttberget, orkar inte hitta länken) leda till att deras barn, 60-talisterna, blir rika. Boomers har täljt guld genom utvecklingen av fastighetspriserna och nu ska gen X ärva deras villor och sommarhus.

Men, om nu massor av hus blir lediga när boomers dör, borde inte det sänka värdet på hus? Tillgången går ju upp. 

Förvisso finns en stor efterfrågan som inte tillgodoses eftersom många inte har råd att köpa småhus (den tekniska termen för stora hus), men det är väl antar jag för att det varit mer lönsamt för boomers att sitta kvar i sina onödigt stora hus och att omsättningen på bostadsmarknaden är låg. En viss (kanske orimlig) värdeökning är förväntad och den som kan sitta kvar avstår att sälja. Samtidigt är bostaden en investering snarare än ett boende vilket gör att många köper orimligt dyra hus när de tror sig kunna räkna med en värdeökning. Vi kanske inte pratar om en perfekt rationell marknad.

Ändock, om the boomrz dör kan ju inte gärna 60-talisterna ha fyra hus samtidigt. Denna generation är på inget sätt de mest förfördelade utan har sannolikt redan en göttig bostadssituation och har redan sett en värdeökning som gör dem täta nog. Troligen kommer 60- och 70-talisterna känna sig tvungna att beckna skiten även om det blir lite billigare än de hade hoppats.

Om tillgången på småhus går upp, och priserna relativt sett går ner (kanske åtminstone stagnerar?), borde youngins (millenials och yngre) få ökade möjligheter att få en kåk på hand. Min uppfattning är att folk avstår att föda barn för att det är för dyrt, där "för dyrt" for all practical purposes betyder att det är för dyrt att köpa vad man uppfattar som ett "tillräckligt" stort boende. Självklart kan man i teorin koka buljong själv, stjäla kläder ur förskolans borttappatlåda samt ha bunkbeds med fjorton ungar i vardagsrummet - men i praktiken vill människor keep up with the joneses och ge barnen vars ett rum, näringsriktig föda samt habila vinterkläder. Och helst en adress på respektavstånd från gängvåld.

När boomersproppen går ur kommer alltså omsättningen på bostadsmarknaden öka igen. Det är massa feta äckliga grisboomers som suttit och hållit på kvadratmetrarna i 40 år, men äntligen dör de och äntligen kommer husen ut på marknaden. Om folk kan köpa hus tidigare kan de skaffa barn tidigare och tätare. Drömmen är ett samhälle där alla flyttar in i sin villa vid 25 så att de hinner få fyra barn innan 40. Sen är man ju för trött.

Men vad ska vi egentligen förvänta oss för prisutveckling på bostäder dårå? Poängen är ju att ingen har råd idag för att stagnerade boomers som sitter och håller på jättehus undanhåller objekt från marknaden och skapar ett artificiellt låg utbud. (För egentligen behöver de ju inte husen som boende betraktat - det är bara mer lukrativt att sitta still i båten än att sälja och flytta till ett mer väldimensionerat boende.) Hur ut på marknaden måste minska priserna (återigen relativt sett - kanske stagnerar bara prisökningen, vad vet jag).

Då blir det ju inte en gigantiskt värdeöverföring till bommersarnas barn, och förmögenheterna kommer visa sig ha varit något mindre än man tror idag när huspriserna fortfarande är cp och tillgångsinflationen bananaz (med vilket jag menar att boendekostnaderna ökat mycket mer än alla andra kostnader såsom mat och elektronik och frisörtjänster).

Det känns viktigt att inte göra om misstaget att cementera folks rövar i sina hus. I själva verket borde barn ärva sina föräldrar när yngsta barnet fyller 22, så att barnen kan skaffa barn i tid utan att behöva vänta på att ens föräldrar dör av. Det borde inte heller vara så fördelaktigt att äga ett hus - det ska vara rationellt att dimensionera sitt boende. Avskaffa ränteavdrag och öka fastighetsskatten är väl the way to go, antar jag. Samt bygg mer småhus så att tillgången hänger med efterfrågan, så att priserna inte exploderar och boendeformer reduceras till investeringsobjekt.

Ett sätt att se på ekonomi är vad jag vill kalla ikigai-modellen. Folk byter tjänster genom pengar och ens tillgångar representerar hur ens eget erbjudande till omvärlden värderas. Om "köttberget" nu måste tas om hand om kommer vi se en situation där generationerna byter hus mot rövtorkning. De unga vill ha någonstans att bo och 40-talisterna vill bli ompysslade. 40-talisterna kan nu byta sina feta hus mot att zoomergenerationen kommer hem till dem med matlådor och kanske runkar av dem på dödsbädden. Detta är frånstötande men vad gör man inte för att komma över en bra villa att parkera sina arvsanlag i.

Snarare är det kanske 60- och 70-talisterna som ärver husen från sina boomerföräldrar och som byter dessa mot att yngre människor pysslar om överlevande boomers (man slipper alltså pyssla om sina egna föräldrar som 60-talist!) och 60-talisterna själva (rikedom innebär att kunna byta till sig allsköns lyx och tjänster). Detta borde i så fall betyda att det är fortsatt dyrt att köpa bostad ety det är genom ekonomisk transaktion byteshandeln sker. Det är alltså viktigt att de yngre fortfarande har kniven mot strupen och måste klara sina amorteringar, så att de fortsätter att jobba hårt (som rövtorkare och avrunkare åt de äldre som de köpt sina hus av).

Rent samhällsekonomiskt kanske det för övrigt är "bra" att det är såhär orättvist. Om det var billigt att köpa hus kunde ju hustrun bli hemma fru, mannen försörja familjen och barnen avlas i mängder utan något besvärande högt arbetskraftsdeltagande från föräldrarna ifråga. Att det nu är dödsläger-nivå på stressen under barnåren - då man måste hämta förskola, laga mar, städa och samtidigt förvärvsarbeta intensivt för att ha råd med lyxig köpebuljong, vinterskor och bostadsyta - innebär att alla måste jobba; hårt, mycket och fruktansvärt. Förvisso leder det till utbredd utbrändhet, psykbryt och magkatarr, men vad gör man inte för tillväxten.

Mer om legitimitet

Del 1.

Den kulturella frågan handlar i mångt och mycket om mekanismerna för att straffa defectors. Kristendomen löser det med inre skuld, hederskulturer med yttre skam, och Sverige med en dödlig jantecocktail av båda de nämnda. Rättrådiga gubbar upplever belöningskänslor av att altruistiskt straffa freeloaders och regelbrytare.

Om man kan upprätta en bra rationell-rättslig situation i Ukraina, och vänja befolkningen vid att systemet har både bra output-, input- och throughput-legitimitet, kvarstår problemet med att den breda kulturen tillåter defecting och social parasitism. Majdan visar att man har en gräns för storskaligt utnyttjande, och den nationella självkänslan från både Majdan och ukrainakriget som sådant skulle kunna bidra till att fostra ett större och WEIRD:are nationellt patos. Det är dock inte uppenbart att exogent inducerade (från EU) starka institutioner och en viss grad av helig folklig vrede är tillräckliga kulturella selektionstryck för att på sikt sila fram en icke-korrupt kultur i breda lager. Eller ens i smala lager - det är väl oftast eliterna som skor sig, gubevars.

Varje enskild individ måste vilja följa reglerna, och tillräckligt många individer måste orka straffa de som ändå bryter mot reglerna, för att ett stabilt kulturellevolutionärt jämviktsläge ska kunna etableras.

Kanske måste Ukraina kristnas? Jag menar riktig kristendom, inte den där östliga oppan kallad ortodox kristendom. Riktig hederlig protestantism, med dygdighet, skam-skuld, oförvitlighet och nitiskhet. Gudsfruktan.

Och ändå: Du tror ju inte på Gud; jag tror ju inte på Gud. Ändå vill vi gynna samhället, bygga ett gott liv med ärliga medel, hederligt och ömsesidigt nyttigt möta vår nästa. Vi lär väl oss detta av föräldrar vars föräldrars föräldrar en gång lärde ut detta mot en ärligt upplevd fond av gudsfruktan. Religiositeten må vara ett minne blott men etiken består alltsomoftast.

Inte under vilka som helst förutsättningar dock. Det krävs en viss nivå av output-legitimitet, en möjlighet att skapa livsmening genom familjebildning och se strävsamheten belönas. En regelbaserad, transparent rättsstat med individuell och ekonomisk frihet tenderar ju att ge oss detta.

Så är allt ett moment 22? Och är det i så fall bättre än alternativen?

Låt oss återvända en stund till kolonialismens legitimitet. Enligt Bruce Gilley (The Case for Colonialism) var det de europeiska kolonialherrarnas principfasthet och rättrådighet och förmåga att leverera säkerhet och trygghet som gjorde kolonialismen högst legitim i de kolonialiserade befolkningarnas ögon. Kanske framförallt britterna och tyskarna var kända för sin oförvitlighet och noggrannhet, och det kändes inte alls dumt för gemene man att gå från en malthusiansk fälla av episkt stamvåld till en lagom hygglig kolonial förtryckarstruktur. Lite straffarbete var en smärre form av taxering och ingenting jämfört med systematiskt slaveri, kannibalism och tribal krigsföring. Så småningom kom också de heliga folkhälsoverktygen (kända från ypperliga Plagues Upon the Earth), sanitet, vaccination och DDT (för att döda myggor) och gjorde livet klart mindre dödligt för flertalet.

Många koloniserade länder är fortfarande skitländer. Gilley menar att kolonialismen tyvärr blev för kortvarig och att britter med flera svek sina kolonialsubjekt genom att vika hädan för de västerländsk-marxistiskt influerade nationela självständighetsrörelserna (som oftast ledde till krig och kleptokrati). Hans recept på förbättring är att kolonisera och påtvinga brittisk förvaltning (och inte ens "påtvinga" i demokratisk mening, eftersom systemen kommer vinna legitimitet när kleptokratin besegras och folk får möjlighet att leva i rimliga samhällen). Problemet verkar vara resurser - hur orkar man hålla exempelvis Sudan i ett järngrepp i 200 år för att göra landet till en avbild av Storbritanien?

Problem nummer två är att dåliga och icke-WEIRD:a befolkningar snarare tvärt om infiltrerar västerlandet och eroderar hela upplysningsprojektet inifrån. Snart kanske det inte finns något rättsstatens sekulära fyrbåk att belysa resten av världen med. Som om inte islamisering och hederskultur räcker verkar många länder (såsom tungviktaren USA) röra sig mot institutionell kollaps och slapp populism samt korruption och kleptokrati. Kanske håller ett speciellt ögonblick i mänsklighetens kulturella utveckling på att ta slut. "Historiens slut" beskriver i så fall något verkligt, nämligen den liberala demokratins och den humanistiska kapitalismens död. Får se om AI hinner först.

Ukraina då? Tja, Ryssland kan ju mycket väl kolonisera landet. I så fall blir det såklart sämre snarare än bättre - Ryssland är mer korrupt och kommer använda Ukraina som resursbas för att kriga vidare i riktning mot Atlanten. Man kommer (fortsätta att) kidnappa barn som kommer tränas till soldater som kommer tåga mot Finland (precis som under Vinter- och fortsättningskrigen).

Väst kommer såklart inte kolonisera Ukraina i direkt bemärkelse, men EU kan ju förvisso påtvinga landet olika reformer. Då är vi tillbaka där vi började: Är detta verkligen en tillräcklig grad av tvång för att under tillräckligt lång tid rigga spelreglerna så att en icke-korrupt kultur evolverar ut ur tubens öppning?

Tyvärr antagligen icke.

Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.

Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

Vi har tidigare i all korthet pratat med Joseph Henrich:

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.

Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).

Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).

Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Vi har också tidigare sågat Why Nations Fail lite försiktigt.

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

Why Why Nations Fail Fail

Why Nations Fail är en gammal statsvetenskaplig kioskvältare som i korthet handlar om att institutioner förklarar skillnader i utfall mellan länder. Författarna skiljer på inclusive och extractive politiska respektive ekonomiska instsitutioner. Framförallt förklaras industrialismen med att inklusiva (eller pluralistiska) institutioner växte fram i Storbritannien med start i digerdöden under 1300-talet, när arbetskraft blev scarce och det av olika skäl blev svårt för adeln att införa livegenskap (vilket skedde i Östeuropa till följd av samma massdöd). På skalan mellan kaos och totalitarianism är det någonstans i mitten man vill vara för att utveckla pluralistiska politiska institutioner; man vill varken vara Somalia eller Nordkorea, men lagom centraliserad, maktdelad stat mittemellan. Då blir det frihet, liberalism, innovation och tillväxt.

(Relaterat: Domarboken, en rape-and-revenge; allt om Evsay Domars träldoms-teori.)

Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.

Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.

Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures [uppdatering: "formar utvecklingen"?]. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.

Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.

I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).

Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)

Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.

Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:

"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."

Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.

Teoribildningar inom IR

Vilken modell ska man välja? Ska man välja flera olika?

Beakta Peter Zeihans i min mening hyperstrukturalistiska perspektiv. Det är rätt snyggt att 2014 förutsäga 2022 års ryska invasion av Ukraina på året, och generera denna prediktion mycket tydligt ur teoretiska antaganden applicerade på gedigen empiri. Men är Zeihans strukturalism tillräcklig?

Beakta även Huntington, som verkar ha fått rätt i alla fall sett till Sverige anno 2023 där en veritabel kulturclash synes pågå oförtrutet. Samtidigt spelar saudierna, turkarna och många andra realpolitiska spel. Finns det kulturella drivkrafter eller bara realpolitiska intressen?

Beakta även Mellanösterns demografi. Räcker den för att förklara Islams dåliga utfall på dagens Tellus? Eller tjänar vi på att undersöka dogmer och trosföreställningar?

Vi pratar om internationella relationer - IR. Vi pratar om de dominerande teoribildningarna. Vi pratar om: Idealism, realism, och strukturalism!

Men vi pratar också som vanligt om: Kultur eller (andra?) materiella strukturer?

***

Kära Peter,

du talar så vitt jag vet inte mitt obskyra germanska språk. Jag vill ändå sträcka ut en tvärkulturell hand till dig och ställa några frågor som du sällan verkar få i dina kanaler.

Det gäller frågor om den "deterministiska" (eller probabilistiska?) sidan av de geografiskt centrerade strukturalistiska teorierna som verkar ligga till grund för dina slutsatser.

I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten.

Skulle du påstå att ett o-koloniserat Amerika också skulle utvecklas till en oavsiktlig stormakt? Att ett folktömt Europa som konstruerats till ett kulturellt och ekonomiskt sammanhängande imperium skulle ha samma problem - vara lika splittrat och konfliktbenäget - som det Europa vi faktiskt har idag?

Det är huvudfrågan. Jag kastar in en annan, något relaterad, bara för säkerhets skull. Har du läst Joseph Heinrichs The Secret of our success och The WEIRDest people in the world, och om så är fallet, hur passar hans kulturell-evolutionära modell in i din geografiskt centrerade berättelse? Jag kan föreställa mig några intressanta sätt att kombinera dem (med geografiska parametrar som kulturella selektionstryck, probabilistiska attraktionsbassänger etcetera) men jag ser ingen perfekt överlappning.

Vänliga hälsningar, Antropofagi.

***

Frågan är alltså: Är det inte historiska (och om man så vill kulturell-evolutionära) processer som förklarar de intressanta utfallet? Självklart behöver man alkoholist-genen för att bli alkoholist, men det är införseln av sprit som gör hela skillnaden för innuit-befolkningen ifråga. Att man utrotade alla människor i Amerika och lät en ganska homogen europeisk befolkning befolkningsexplodera där på kort tid innebär inte att USA vore detsamma om detta inte skett, bara tack vare fördelaktig geografi. Eller?

***

Så till den andra frågan. Ska vi lyssna på Huntington eller vara real-geopolitiker?

En anomali uppträder inom realgeopolitiken: Ryssland begår självmordsattack på Ukraina och Väst. Hamas på Israel. Detta måste vi väl ändå använda Huntingtons IR-modell för att förklara - att ortodoxin respektive islam attackerar väst?

Men ack, i alla fall i Ryssland vs Ukraina hjälper just Zeihan oss att se genuina och i någon bemärkelse rationella intressena i ryssarnas agerande. Man måste säkra sin gräns vid Karpaterna, man måste ha Ukrainska naturresurser, man måste anfalla innan befolkningen åldrats till döds. Huntingtons "man måste rädda de etniska ryssarna i Ukraina" känns enbart som en halvhjärtad ursäkt. Som sagt vill förmodligen Putin inte revidera gränsen visavi Islam i Kaukasus. (Obs, Huntington säger inte att man måste det. Huntington är dock van vid att vantolkas så jag tror han hört värre gliringar.)

Men ock! Varför känner just ryssarna att de måste stjäla naturresurser och säkra Karpaterna? Tja, den ena möjligheten är att rysk kultur är sådan att man "måste" agera expansivt och aggressivt. (De har ju i motsats till muslimerna ingen oproportionerligt stor ungdomskull att skylla på.) Då är vi tillbaka på kulturell evolution och/eller historia. Den andra möjligheten är att länder i allmänhet måste harmonisera sina nationella och kulturella gränser och "rädda" sin närområdesdiaspora, och att alla länder med lite ballz kommer göra som Ryssland i förekommande fall. (Dags att ta tillbaka Östra Rikshalvan måntro?)

I så fall har vi en gödelsk loop där realism-IR-intressen är funktioner av kulturella uppfattningar, och då kanske Erdogan som slug turkisk bazaar-månglare är en mer korrekt kulturell-historisk modell (väl kompatibel med den realistiska modellen) än den trubbigare "MUSLIMER GILLAR JIHAD!"

***

Om vi då konstaterar att alla IR-modellerna på ett eller annat sätt äter varandras svansar kvarstår frågan: Vilka renderar bäst prediktioner?

Låt oss återvända till den demografiska frågan. Islam är expansivt på grund av demografisk boom, heter det (även i Huntingtons Clash.) Samtidigt drog Zeihan 2014 slutsatsen om Rysslands 2022-attack ur det faktum att barnen började ta slut. Här blir prediktionsvärdet lågt när motsatt utveckling leder till samma utfall.

Skulle den kulturella modellen addera prediktionsvärde? Inte på rak arm. Möjligen att jag förväntar mig ett lugnare Mellanöstern nu när medianåldern ökar i vissa länder, men å andra sidan är det inte precis befolkningsboomens Egypten som kaosat mest (kanske med undantag av den Arabiska Våren som ju var rätt kaosigt...), och fortsatt boom där får mig inte att tro att de kommer kaosa mer framöver. Ett befolkningsboomande Ryssland skulle visserligen oroa mig, men Ryssland oroar mig med eller utan folk, och kanske mer med eftersom det ger mer power.

Låt oss kika på ett annat exempel nämligen könsbalans och hök/duv-strategi. (Se Evsay Domars toffelteori; den slutgiltiga utlösningen; invandrarmän och svenska kvinnor.) Det verkar enligt Antropofagis extremt rigorösa gissningars om att arabiska dominanskulturer blir mer våldsamma när det finns ett mansöverskott, eftersom konkurrensen om fitta hårdnar och konkurrensen i dessa kulturer är våldsam/aggressiv. Motsatt blir västerländska samhällen mer fredliga av mansöverskott eftersom konkurrensen i prestige-hierarkier typiskt sett uttrycks genom prestationer, stiliga kavajer och hög föräldrainvestering. Kulturen bestämmer således utfallet givet samma demografiska input.

***

Realismen är en av de äldsta och mest etablerade teorierna inom IR. Den ser internationella relationer som ett anarkistiskt system där stater agerar för att maximera sin egen makt och säkerhet. Realismen betonar statens suveränitet och nationella intressen och anser att internationella konflikter och maktbalanser är centrala aspekter av världspolitiken. Realister tenderar att vara skeptiska till internationella institutioners och normers förmåga att påverka staters beteende. 

Realismen funkar bra som förklaringsmodell men kräver att vi kan specificera staternas intressen! Vi måste då förstå både kulturella preferenser och beteenden samt geografiska faktorer som påverkar intressena (tillgång eller brist på naturesruser, naturliga gränser, hamnar och handelsvägar). Vi måste också gå tillbaka till ruta noll och inser att kultur evolverar givet geografiska selektionstryck, men efterlämnar jämviktslägen som kan vara seglivade då de konstituerar sina egna selektionstryck.

Idealism, ibland kallad liberalism inom IR, är en teori som fokuserar på möjligheten av en mer fredlig världsordning genom internationellt samarbete och integration. Idealister tror att internationella institutioner, internationell rätt, demokrati och ekonomiskt beroende mellan stater kan minska risken för konflikt och främja fred. De betonar också vikten av etiska principer och normer i internationella relationer. 

Idealism-liberalism kan sägas stipulera beteenden genom att utgöra normer, men dessa normer kan i sin tur sägas vara kulturellt specifika i den måna liberalism faktiskt är ett kulturellt specifikt meme-plex (bortsett från vad vi anser om huruvida liberalismen tack vare meme-avel är mer universell än andra kulturer lyckas vara).

Konstruktivism fokuserar på hur internationella aktörers identiteter, normer, värderingar och uppfattningar formar deras beteenden och interaktioner. Enligt konstruktivismen är dessa faktorer inte givna eller statiska utan socialt konstruerade och föränderliga över tid. Denna teori betonar vikten av immateriella faktorer och menar att internationella relationer inte enbart styrs av materiella intressen eller maktbalans, utan också av idéer och övertygelser. Konstruktivismen ger bra förståelse för de intressen som realismen kräver, och konstruktivismen berättar även för oss om idealismens kulturella provinsialism!

***

Då var saken förmodligen utagerad för den här gången.

Oönskade: Invandrarmän och svenska kvinnor

Könsbalans är en intressant grej. Traditionellt har man antagit att ett överskott av män leder till instabilitet, våld och kriminalitet. Män som inte stadgar sig lever mer destruktiva liv.

Det har dock visat sig att utfallsrummet är större än så. I sexualekonomier med mansunderskott - där Ryssland är det främsta exemplet - tenderar många män att välja promiskuösa strategier hellre än att stadga sig. Efterfrågan på män överstiger utbudet vilket innebär ett övertag som kan omsättas i "dejta utan åtagande." Färre män som stadgar sig leder till en mer destruktiv mansroll och förmodligen ett växande mansunderskott när män dör av våld, sprit, krig och allmän skörlevnad. Mansunderskott leder till ett självspelande "patriarkat" (i den osköna bemärkelsen) när kvinnoöveskottet framtvingar allt slampigare och överdrivet toleranta strategier från kvinnorna.

I sexualekonomier med ett överskott av män kan män - i alla fall de som väl lyckas på marknaden - uppvisa ett tydligare familjeåtagande, högre föräldrainvestering (parental investment, PI) och större benägenhet att stadga sig. Det blir viktigare för männen, när utbudet av män är större än efterfrågan, att signalera hög PI, och det blir en rimlig strategi att snabbt knyta till sig de reproduktionsmöjligheter som faller i ens knä. 

En andel män kommer givetvis ändå misslyckas, men möjligen kommer denna polett inte trilla ner förrns de når mogen ålder och redan har grundlagt sunda vanor samt odlat en klädsam impulskontroll. Män som "luras" att de kan lyckas på en PI-intensiv sexualmarknad kommer förmodligen i många fall agera prosocialt tills dess att ålder och mognad desarmerar deras mest destruktiva potential.

Motsatt kommer många män ge upp och falla in i ett antimimetiskt beteende där de helt enkelt inte pallar leva upp till de exklusiva kvinnornas krav. Uggla & Mace (min fetstil, och "SES" konnoterar socioekonomiska utfall):

"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."

Vi har tidigare avhandlat Hök-/Duv-spelet och konstaterat att det relativa värdet av en resurs är avgörande för att förstå de divergenta utvecklingslinjerna med avseende på schimpanser (Hök-strategi) respektive bonoboer (Duv-strategi). Eftersom människan är den kulturella evolutionens substrat kan vi utveckla "evolutionärt stabila jämviktslägen" med avseende på både Hök- och Duv-startegi, beroende på vilka selektionstryck som verkar på vår kulturella utveckling.

Samma tankegång kan vi rimligen även tillämpa på sexualkultur. Låt oss utveckla en enkel variant av Hök-/Duv-spelet för olika könsbalansscenarier.

***

Först tänker vi oss en primitiv miljö i två versioner: En där resurser V (kvinna) är vanligt och män med Duv-strategi (mindre våldsamma) dominerar; och en där resursen V (kvinna) är ovanlig, och män med Hök-strategi (mer våldsamma) dominerar. Den primitiva miljön kännetecknas av att konkurrensmedlet främst är våld. I version ett gör överflödet av kvinnor att konkurrensen är låg, och i version två gör underskottet av kvinnor att konkurrensen är hög. Vi kallar versionerna Duv-dås och Hök-helvete.

Primitivt scenario 1. Överflödsmiljö med avseende på kvinnor, och enligt DALL-E 3 även tydligen med avseende på bär och grönska. Duv-dås!

Primitivt scenario 2. Kvinnobrist vilket enligt DALL-E 3 tydligen också leder till färlöshet, högar med lik (?) och jättestora, arga gorillor. Många män som slåss i alla fall. Hök-helvete!

Nuförtiden är det kanske inte främst våld medelst stenåldersklubba som utmärker dejting-marknadens aktörer. I en modern, sofistikerad miljö kommer andra strategier utmärka Hökar respektive Duvor. Analogt med hur avsaknad av penis kan ge intelligens, skönhet, skicklighet och humor kan relativ resursbrist i en modern kontext ge fler seriösa hanar, mer dedikerade fäder, och färre halstatueringar.

Vi tänker oss alltså en modern, sofistikerad miljö i två versioner. Först en där resursen V (kvinna) är vanlig och män med Duv-strategi dominerar. Men nota bene! Duv-strategi är här lägre konkurrens, vilket innebär lägre föräldrainvestering och halstatuering! I version två är resursen V (kvinna) ovanlig och män med Hök-strategi (med högre föräldra- och familjeinvestering) dominerar. För att pumpa lite intuition kring att Duvorna är de "dåliga" och Hökarna de "bra" männen kan vi tänka oss att Duvorna är förslappade gitarrkillar som aldrig klippt sig och skaffat sig ett jobb men som säkerligen är Snälla Killar (tills den dag de tappar det och blir incels, I guess). Hökarna är JBP-troende AFS-killar med tredelad kostym och alltid - alltid! - nyfriserad militaristisk hairdo. 

Här, alla hemmasittande glesbygdsbor, får ni se hur det går till i kvinnoöverskottets storstadsmiljö. Notera hur de fåtaliga männen glider runt och Tindrar, fikar och får fellatio, utan att alls behöva signalera PI eller göra utfästelser om att stadga sig med någon enskild kvinna. Duv-dåligheter!

I ett modernt scenario där kvinnorna är i minoritet kommer männen anstränga sig för att imponera på damerna. De kommer sponsra shopping, klä sig som JBP, samt konversera om skittråkiga tjejgrejer i timtal. Och får de chansen kommer de att stadga sig, ingå giftemål och ta ansvar för sin avkomma. Hök-hävdelse!

Vi kan absolut tänka oss moderna scenarier där Hök-strategin är mer aggressivt kodad. Lex arabvärlden, där horder av unga män tenderar att dra runt på gatorna och massvåldta. Förmodligen är det just monogami-normen (eller i alla fall seriell monogami-normen) som tenderar att göra Hök-strategin till en fredlig men konkurrensintensiv modell.

Kopplingen till kapitalism och thymos tycks uppenbar. Kapitalism verkar av någon anledning (som förmodligen stavas "prestige-hierarkier") kanalisera konkurrens i vänlig tävlan. Eftersom arabskriktrastarna medborgarna tävlar om att få agera altruistiskt och prosocialt oavsett genetisk släktskap så kommer konkurrensmedlet vara altruism (och möjligen altruistisk bestraffning, vilket såklart kan innefatta en viss grad av aggression).

Att Sverige nu går alltmer mot Hök-hävdelse kommer vi få se allt mer välbarberade skägg och allt fler pappor på lekplatsen. Inom den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. (Hur länge kommer man kunna säga så ens?) 

Däremot kan vi förvänta oss en differentiering där släktskapsintensiva hedersknyfflar mer MENA-ursprung tillgriper allt mer våldsamma konkurrensmodeller. Normer för blodshämnd i kombination med svart narkotikamarknad (som premierar våld och territoriell konflikt) synes leda till ett våldsintensivt utfall, men en kanske mer grundläggande mekanism är konkurrens om reproduktionsmöjligheter och hur detta manifesterar sig i dominans-hierarkier.

Det är därför vi ser Hök-hävdelse i den svenska befolkning och Hök-helvete i orten. Rätt länge har vi också sett Duv-dåligheter på Södermalm, eftersom könsbalansen verkar på lokal nivå och kvinnoöverskottet varit ett faktum i senmoderna hipsterpopulationer i storstäderna ett längre tag.

Förslag: Vi borde massutvisa män med utrikes bakgrund och massfängsla kriminella (=också män med utrikes bakgrund) samt enbart tillåta anhöriginvandring av kvinnor. Det viktigaste för att vända Hök-helvete till Duv-dås är att öka könsobalansen i orten till kvinnornas fördel (eller egentligen nackdel eftersom deras relativa värde minskar när de blir fler...). 

Idag har vi en könsobalans med mansöverskott i invandrarpopulationer, medan könsbalansen är jämn i den svenska befolkningen. Målet borde vara mansöverskott i den svenska befolkningen - för maximal Hök-hävdelse - och mansunderskott i orten-lorten-befolkningen - för maximalt Duv-dås.

Att tvångsförflytta svenska kvinnor till förorten skulle tyvärr inte funka eftersom deras kultur och status hindrar dem från att gifta sig nedåt i status med invandrarkillar. Det skulle inte heller funka att tvångsförflytta invandrarmän till Södermalm eftersom de har dominans-kulturella normer och därför vid mansöverskott går direkt till våldsamheter utan att passera pressveck.

Slutsats: Invandrarmän och svenska kvinnor gör samhället sämre.

Ekonomin och varför den känns absurd ibland

Nu ska jag berätta hur jag ser på ekonomin. Inte den dagsaktuella, utan generellt hur jag modellerar makroekonomi i min lilla tröga och dåligt skolade hjärna.

Pengar är ett intersubjektivt fenomen, "en lögn som förändrar verkligheten." Pengar funkar så länge folk tror att pengar funkar. Som socioteknologi är pengar extremt bra för att möjliggöra handel, ur den rent praktiska synvinkeln att man kan jämföra alla varor och tjänster samt slipper släpa med sig boskap och malm och grejer till marknaden.

Bakom pengarna finns emellertid de egentliga värdena. Värde definierar vi också i intersubjektiva termer, eftersom värde oftast inte är rent relativt (saker kan ha faktiskt funktionalitet, men kan också vara delvis socialt-random såsom varumärken) men inte heller är frikopplat från människors preferenser. Det är bara det att människors preferenser har ett visst samband med funktionalitet, och funktionalitet definieras i ärlighetens namn också utifrån preferenser. Men, tack vare att vi är rätt likartade som varelser tenderar vi att uppskatta samma funktionalitet, i grund och botten för att vi vill  är selekterade för att överleva och reproducera oss.

Människor har inte bara preferenser - vi har också förmågor. Genom våra förmågor kan vi göra saker och skapa saker som i sin tur tilltalar andra människors preferenser. Den intressanta ekvationen gäller hur mycket det vi kan skapa medelst våra individuella förmågor värderas i förhållande till vad andra människor uppskattar.

Det finns en intressant parallell till ikigai-konceptet här. Ikigai innebär (i min ringa tolkning) att man som människa bör sträva efter en sysselsättning som tillåter en att göra det man tycker är kul, som man är bra på, och som andra värderar. På så sätt skapar man en upplevelse av mening. I någon mening kan man tänka på kapitalismen och makroekonomin som en i bästa fall uppskalad ikigai-modell, där vi försöker göra saker som andra värderar, vilket ger både social mening och ekonomiska intäkter.

Beroende på hur mycket andra människor värderar (outputten av) de förmågor man råkar ha, och beroende på vilka resurser andra människor kontrollerar, kommer man kunna få olika mycket i utbyte (via pengar) för sin egen output. Har man en unik förmåga - är ganska ensam om att kunna producera en viss output - kommer ens output allt annat lika värderas högre, eftersom tillgången då är lägre. Har man en ganska vanlig uppsättning skills är det troligt att man kommer ha en sämre växelkurs för sin output. Vi kan alltså tänka oss en ganska enkelt tillgång-och-efterfrågan-modell.

Tyvärr (pga. orättvist) leder detta till en automatisk ojämlikhet, eftersom vissa har mer efterfrågad output relativt tillgång, medan andra är totalt oförmögna att generera någonting som alls är av värde (enligt definitionen "värderas av andra, oftast utifrån upplevd funktionalitet").

***

Så, ekonomin består av massor av aktörer (individer) som agerar utifrån sina preferenser och förmågor. Nu passar det med en liten tillbakablick till corpus. En gång skrev Antropofagi:

"En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: 'Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin.' Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.

Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.

Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.

Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening 'rationellt.' Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet 'rationellt' har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna."

***

Nå. Nu är det också så, att ett samhälle totalt sätt blir rikare ju mer värdefull output (såsom definierat av aggregerade preferenser) som vi tillsammans förmår generera. Därför är det viktigt att alla hittar sin ikigai, och alltså bidrar på ett sätt som värderas av andra. Rent psykologiskt viktigt pga. ger troligen mening till individen; samt privatekonomiskt viktigt pga. betalar sig för individen. För samhället viktigt pga. att individen per definition tillhandahåller något som värderas av andra individer.

Ekonomin handlar i stor utsträckning om att lösa interaktioner och byteshandel-via-pengar på ett sådant sätt att människor hålls sysselsatta (i lagom grad och under rimliga förutsättningar). Att skicka pengar hit och dit är bara en proxy för att byta genererat värde, i olika mer eller mindre komplicerade nätverk. Att öka eller minska pengamängden påverkar inte egentligen det bakomliggande värdet, utan ändrar bara korrespondensen mellan en peng och det värde den konnoterar.

Att misslyckas med att hålla människor i sysselsättning handlar alltså om att vi misslyckas med att allokera incitament på ett sätt som speglar preferens-förmåge-matrisen. Det kan till exempel handla om att vi bestämmer att vissa betalningsnivåer är oacceptabla, dvs. att vi förbjuder vissa transaktioner. Om vi säger att en individ inte får ha lägre än X i lön, förbjuder vi alla som har produktivitet lägre än X att arbeta. Det kan också handla om att vi ersätter människor i utbyte mot ingenting, vilket fuckar upp deras ikigai och tar bort deras incitament att generera på sin givna produktivitetsnivå. Eller att vi beskattar ökning av inkomst på ett sådant sätt att ökad produktivitet (genom ökad investering i utbildning eller ökad arbetstid eller ökad effektivitet) inte får en utväxling som speglar preferens-tradeoffen mellan ökad belöning och minskad chillness (marginaleffekter).

Ett intressant fall som måste nämnas är Evsay Domars teori om träldom. Tidigare inlägg:

"Teorin utarbetades av nationalekonomen Evsay Domar som, född i då ryska Łódź, speciellt intresserade sig för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

'Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.'

Domar pekar på fallet Storbrittanien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Antropofagi har dock tidigare diskuterat det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet."

The take away här är väl att tillgång/efterfrågan "tvingar" eliterna att förslava arbetare, om det är brist på arbetare och lönerna går upp, eller om arbetarna har möjligheter att göra någonting helt annat, t.ex. arbeta som egenföretagare i egna jordbruk. Man fuckar alltså med marknadsekonomin genom att tvinga människor att arbeta till vissa (låga) löner, och förbjuder dem att lämna för att söka andra utkomster. Det kan anses hämma produktiviteten eftersom människor inte får arbeta till de löner som marknaden stipulerar - men å andra sidan tvingas de (på icke marknadsmässiga termer) generera värde till feodalherrar, så produktiviteten kanske finns kvar men omfördelas på ett orättfärdigt sätt. 

Domar är dock också inne på att ofrihet blir dyrt och att man helst har fria arbetare, om de är så många och sett till möjligheter begränsade att priset på deras arbete ändå blir lågt. Därför behövde industrialisterna (oftast) inga slavarbetare, eftersom produktivitetsökningen i jordbruket fyllde städerna med arbetslösa.

Hur som helst. I en svensk modern kontext handlar det alltså om att så många människor som möjligt ska jobba så mycket som möjligt utan att må (alltför) dåligt av det (lite jobbigt kan det såklart vara att gå upp på morgonen, tillstår Antropofagi). Att vi håller på med pengar är bara ett sätt att effektivt allokera värde som individer genererar, relativt alla individers preferenser. I en idealsituation har vi att göra med ett perfekt thymos-samhälle, men oftast finns det komplicerande preferenser som gör att vi inte är perfekt släktskapsneutrala, vilket innebär att preferenserna inte skalar proportionerligt. 

Det finns även preferenser som i sig motverkar perfekta flöden i systemet, såsom somewheres-preferenser, riskaversion, och allmän bekvämlighet eller motsträvighet. Slutligen finns det också individer som tillskansar sig själva bytesmedlet - pengarna - utan att byta in output. De stjäl eller fuskar helt enkelt. Att köpa något för stulna pengar skapar perversion, eftersom individen som blir bestulen får minskad utväxling för det den genererar; individen som stjäl får ökad utväxling för dito; och signalerna till styrsystemet (betalningarna) blir godtyckliga.  (Givetvis finns det även folk som säljer skit till idioter, vilket också kan betraktas som en slags stöld.)

(Godtyckligt=en mindre korrekt spegling av preferenser-i-populationen-viktade-för-förmågor-i-populationen. Därför dåligt när människor med låg IQ förfogar över för mycket kapital. De fattar katastrofala inköpsbeslut och så plötsligt finns en tandborstmuggshållare i plast. Men elitism å sido, poängen med både ikigai och kapitalism är att vi inte ska moralisera över människors preferenser. Men jag gjorde det ändå. Ha!)

En intressant aspekt är att människor oftast får högre lön än de så att säga förtjänar givet sin produktivitet. Detta beror på att arbetsgivare idag inte har någon möjlighet att straffa anställda om de maskar på jobbet eller på annat sätt bryter kontraktet som är anställningen - förutom att ge dem kicken, vilket inte egentligen innebär ett retroaktivt återkrävande av bortmaskade resurser (stulen lön). (Obs, pga. LAS är även "kicken" en osannolik åtgärd just i Sverige.) Om arbetsgivare betalde exakt vad anställda var värda skulle anställda kunna ta ett annat jobb när arbetsgivaren upptäcker att de maskar och kickar dem - de förlorar då ingenting. Om arbetsgivaren däremot ger en högre ersättning än ekvilibriumlönen så kommer avskedande vara ett "straff."

Därför gillar också arbetsgivare att anställda inte endast utifrån kompetensnivå utan även utifrån detekterade normer, eftersom det är normer som garanterar att anställda beter sig på ett visst sätt (jobbar hårt, inte maskar). Proxy för normer? Tja, kulturell samhörighet antagligen, vilket också i vissa fall kan ha samband med biologiska markörer via mellan-kategorin "etnicitet" (som ju uttrycker en slags blandning av kulturell och genetisk samhörighet). Om inte kulturell samhörighet, så fördomar om kulturellt typiska normer via samma kulturella och etniska markörer. Fördomar!

Så, (bland annat) därför är arbetsmarknaden inte en perfekt tillgång-efterfrågan-funktion, utan innehåller arbetslöshet. Och (bland annat) därför finns det diskriminering (men också viss stereotype accuracy som gör att innehållet i "diskriminering" blir något mindre stötande.)

***

Allt det här innebär att Du använder dina förmågor till att generera output på arbetsmarknaden; beroende på hur denna output korresponderar med andra människors preferenser får Du en viss ersättning i pengar; och Du använder dina pengar till att, i enlighet med dina preferenser, byta till dig varor och tjänster i ekonomin. Känns det inte helt sjukt att du jobbar lite, och sen går till en affär och hämtar lite saker? Eller att du klickar på lite knappar på internet och så kommer det hem en gubbe med möbler till dig? Ju mindre krävande själva betalningsritualen blir, desto mer absurt känns det.

***

Okej, så varför spelar det här roll?

Tänk kompetensförsörjningsfrågor. Det saknas sjuksköterskor. Okej, vi höjer lönerna! I första hand påverkar det inte, eftersom det på kort sikt finns en begränsad mängd sjuksköterskor. Det blir bara dyrare att ha samma antal sjuksköterskor i arbete och få samma sjuksköterskearbete gjort.

På längre sikt; fler väljer att utbilda sig till sjuksköterskor. Bra! Men, då plötsligt kanske färre väljer att bli poliser, eftersom det nu är mer lönsamt att jobba som sjuksköterska. Okej, då höjer vi lönen för poliser. Men fan också, då börjar det saknas brandmän!

Inte alla jobba är lika viktiga, men vårt mål är ju att alla ska hitta sin ikigai och helt enkelt nyttja sin förmåga så väl som möjligt för att öka vår totala produktivitet (som ju definieras utifrån vad andra värderar). Om det finns brist i alla yrken, som det finns idag i både industrin och välfärden, ja då är det inte fel i lönerna utan i demografin.

Det kan vara så att invandring som selekterar för lågt humankapital har ökat befolkningens totala mängd behov i förhållande till totala mängd förmåga. Det kan vara så att ålderspyramiden gör att färre arbetar. Hur som helst kan vi inte fylla alla kompetensförsörjningshål med högre löner, för då får vi bara inflation - alla människor har mer pengar, men samma mängd arbete utförs varför samma mängd värde produceras och alla konkurrerar med mer pengar och måste betala mer för att byta till sig det värde man vill ha.

Så, vi måste förbättra demografin. Det kan vi göra genom att ha en hög invandring av välutbildade individer, eller - på längre sikt - se till att välbemedlade familjer skaffar fler barn, eller genom att investera i humankapital (vilket tenderar minska arbetskraften under en period, men i bästa fall göra den mer produktiv på sikt).

Men, vi kan inte förvänta oss att lösa kompetensförsörjningsproblematik på helheten genom ändrad lönestruktur. Kanske, på marginalen, om vi tillåter lägre löner kan viss kompetensväxling ske och lågproduktiva individer till låg lön utföra sysslor som frigör högproduktiva individer och gör dem mer produktiva. (Typ, helt outbildade vårdbiträden kan göra vissa små delar av sjuksköterskornas eller iaf. undersköterskornas jobb.) På det hela tagen är det på kort sikt dock bara ett nollsummespel där olika branscher slåss om människorna som finns i landet. Ökar vi inte antalet (rimligt välutbildade/kapabla) människor kommer det bara sluta med att vi krigar om kompetensresurserna.

Det finns ytterligare ett bra sätt att öka antalet människor: Minska antalet människor som behövs för syssla X. Detta gör vi genom innovation, effektivisering och automatisering. Ju dyrare människor är, desto större tryck på att investera i sådana lösningar och på så sätt frigöra människor. Hittills har tjänstesektorn inte kunnat automatiseras i samma utsträckning (vi har byggt robotar som bygger bilar men inte robotar som klipper hår), men med Chat-GPT verkar vi automatisera bort en del vitkragar i den övre tjänstesektorn.

En annan viktig del av lösningen är att förinta perversioner som överskott av HR/kommunikatörer/onödig myndighetspersonal. Dessa människor borde för allas skull istället tvingas hitta sin ikigai i typ välfärden eller på fabriksgolvet. Dock oklart hur många de här onödiga tjänstejobben egentligen är. Förmodligen är det marginellt jämfört med hur mycket folk som verkar behövs i välfärd och industri.