Hej Zinaida [Lindén, författare, filmrecensent och publicist,]
jag sprang på din text "Taras Bulba: en hjältedikt som kryper under huden" när jag sökte svar på frågan om Gogols antisemitism. Du verkar minst sagt kunnig inom området så jag ställer min fråga direkt till dig, med förhoppning att du kan ha tid och lust att svara.
När jag nyligen läste Taras Bulba hade jag väldigt svårt att förstå alla lager av antisemitism och vad de syftar till. Dels beskrivs ohyggliga massmord ganska glättigt och närmast okommenterat ("en närmast jublande skildring av en pogrom"), dels strösslar Gogol boksidorna med antisemitiska tillmälen. För mig som saknar kontext är det svårt att förstå om författaren vill gestalta kosackernas antisemitism; om han kanaliserar sin breda samtid; eller om han helt enkelt ger uttryck för sina egna med dagens mått mätt fruktansvärda åsikter.
Det tredje lagret av antisemitism är hur alla judiska karaktärer, framförallt Jinkel, skildras oerhört stereotypt som bedragare, lögnare och opportunister. Här blir det svårare att tolka det som att Gogol vill gestalta kosackernas världsbild; snarare tycks han reproducera värderingar som jag gissar var rätt typiska i hans samtida Östeuropa.
Så min fråga är: Hur ska man överhuvudtaget förstå den extremt oförblommerade antisemitismen? Vad om något vill Gogol säga med den delen av sagan? Kan en så strid ström av judehat ha varit tidstypisk eller utmärker han sig?
Tack på förhand för ditt svar.
***
Tack för ditt mail, [Antropofagi.]
Ledsen att jag svarar först nu, jag hade ingen möjlighet att skriva längre brev under de senaste veckorna.
Frågan om Gogols hårresande skildring av pogromen har länge diskuterats bland litteraturforskarna.
Jag tror att de flesta forskare utgår från att Gogol inte återspeglade sin egen inställning i den utan närmast försökte återge händelseförloppet genom ögonen på de kosacker han skrev om: i texten hänvisar han t ex till allsköns "rykten" som cirkulerade i de där kretsarna på den tiden. Det verkar som om han försöker imitera kosackernas syn på saker. Och denna syn är verkligen barbarisk.
I romanen finns även en bifigur som heter Jankel som hjälper Taras. Här kunde Gogol ha gått i Walter Scotts spår och skildrat Jankel med empati (som Walter Scott skildrade en judisk far och hans dotter i Ivanhoe), men det gjorde han inte. Å andra sidan är Scotts berättarstil annorlunda än Gogols i Taras Bulba. I Ivanhoe har vi en osynlig "allvetande berättare" medan i Taras Bulba finns drag av muntlig berättelse av en samtida granskare, ett ögonvittne som är allt annat än opartiskt.
När det gäller Gogols personliga åsikter tror jag inte han var en aktiv antisemit utan möjligen representerade Zeitgeist - som ju inte var speciellt vänlig mot judarna heller i Västeuropa. På 1700-1800-talen var nästan alla europeiska intellektuella ganska toleranta mot antisemitism (för att inte nämna de tidigare epokerna med bl a Martin Luther och hans skrift Om judarna och deras lögner). Bland de stora författarna och filosoferna var det svårt att hitta några aktiva motståndare till antisemitism, kanske lika svårt som att hitta antisemitismens aktiva anhängare idag i de intellektuella kretsarna. Både i Ryssland och i Väst fanns en del antisemiter - Dostojevskij, Voltaire, Wagner. Antagligen var majoriteten av de intellektuella som inte uttalade sig om judarna likgiltiga mot problemet som inte berörde dem själva på något sätt, och kände knappast någon sympati för judarna. Allt detta bevisar än en gång att den "intellektuella eliten" både då och nu, är vanliga människor och barn av sin tid. Även om de formar Zeitgeist, följer de först och främst själva den aktuella tidsandan.
Här försökte jag anteckna mina tankar om de där scenerna i Taras Bulba närmast som en objektiv iakttagare, men på det känslomässiga planet klarar jag knappt av att läsa genom de där sidorna på nytt, de är verkligen förfärliga. Hoppas det kommer fram i min essä, där jag resonerar om olika aspekter av denna roman.
Bästa hälsningar,
Zinaida
***
Dear professor [Nick] Groom, [University of Macau,]
as I understand it you are an expert on Tolkien. I have some questions that I hope you might be able to elaborate on and increase my understanding of, regarding Tolkiens view on jews and antisemitism.
It seems clear that the dwarfs must be caricatures of jews; they live largely in a diaspora, nurture "zionist" dreams about their lost realm (Erebor, and perhaps also Khaza Dûm), and they display som (antisemitically speaking) stereotype jewish behavior such as greed and cunning.
Yet Tolkien seem to have been no antisemitic at all, and famously replied to a German request that " if I am to understand that you are enquiring whether I am of Jewish origin, I can only reply that I regret that I appear to have no ancestors of that gifted people."
How do you view the potential racial stereotype that comes through through the dwarfs, in light of Tolkien perhaps even admiring the jewish culture?
Thank you in advance if you do find the time to answer.
Best regards, [Antropofagi]
***
Dear [Antropofagi] (if I may).
Thank you for your email. Obviously the subject you mention is very sensitive, and one of the things to bear in mind is that The Lord of the Rings was published seventy years ago and written some time before that, and I will confine my comments to The Lord of the Rings rather than The Hobbit.
In my opinion, the Dwarves are definitely not racial caricatures. They do not live largely in a diaspora: there are three Dwarvish kingdoms mentioned in The Lord of the Rings: the Iron Hills (well established as the strongest realm in the north), Erebor (which is re-established), and Khazad Dum (a ruin).
Dwarves are no more greedy than Elves (greedy for beauty: they caused thousands of years of war because of their greed over the Silmarils and destroyed large parts of Middle-Earth in doing so), or Humans (greedy for power: Isildur refused to destroy the Ring; Boromir tries to seize it; the Numenoreans sailed on Valinor); or even Hobbits (notoriously greedy for food). All species seem to be avaricious.
You are right to cite Tolkien's letter to his publisher.
There is a wider issue here in that Tolkien actually wrote about different species. Although they are often called races today, the peoples of Middle-Earth are not really races: the different species have different races within them - the terminology wasn't settled when Tolkien was writing. Moreover, how can an Elf (immortal, able to walk across snow and sleep while walking) simply be a different 'race' to a mortal Human - not least because there are many different Human races mentioned in the book, as well as different Elvish races and Hobbit races (and, in other writings, different Dwarvish races)?
När nu fakta börjar framkomma avseende Farsta-skjutningen verkar det som att gäng 1 i krig med gäng 2 helt enkelt instruerade två skyttar att peppra automateld på vilka som helst svarthyade "grabbar." Det minner om Dalen-skjutningen när instruktionen var att skjuta vem som helst som såg ut att "köra," vilket operationaliserades till Haglöfs-jacka och Gucci-keps.
Att skjuta vilka som helst svarta låter som rasism. I ärlighetens namn dock indikerar "grabbar" att de skulle vara svarta av manligt kön, samt förmodligen underförstått med nämnda orten-attribut såsom beknarväska och nämnda keps. Låt oss kalla det ett intersektionellt perspektiv.
Sammantaget verkar gäng 1 ändå rätt rasistiskt. Skjuta svarta barn med minimal urskiljning.
Samtidigt klagar ett löst definierat vänsteretablissemang på visitationszoner, eftersom det är "rasistiskt." Nå, förmodligen kommer polisen ha skäl att intressera sig för ungefär samma signalement som gäng 1 i (det verkliga) exemplet ovan, även om "utländsk bakgrund" (som, jo, kommer vara en parameter, med all statistisk rätt) tillåter fler hudnyanser än det mer avgränsade "svart."
Är visitationszoner bra? Det skulle det kunna vara. Det verkar inte främst dåligt för att det är "rasistiskt," eftersom den bästa riktade insatsen för att hjälpa Utsatta Grupper TM förmodligen är att motverka kriminalitetens spelteoretiska suboptimala jämviktsläge. Att barn och unga med utländsk bakgrund stoppas lite oftare av polisen, i samband med att det skett en skjutning i ett avgränsat geografiskt område, verkar närmast gynna dem. Att man som kille i åldern 16-24 kommer vara föremål för polisens intresse är inte heller något nytt, vet även den som växt upp i Sverige innan rasism och mordiska invandrargäng präglade all debatt.
Att visitera och att döda någon utifrån ungefär samma signalement är ej likvärdiga handlingar. Gäng 1 verkar mer rasistiskt än vad polisen är. Även om polisen, med viss rätt, kommer agera enligt vad som skulle kunna beskrivas som rasistiskt (men kanske snarare borde beskrivas som stereotype accuracy). Den som vill slippa automateld och/eller polisens nyfikenhet kan klä sig icke-orten, t.ex. i skjorta. Fördelen med visitationszonerna är att polisen utlyser dessa, vilket gängens mordkommandon inte alltid gör (men väl ibland på Instagram, för att vara ärlig).
Samtidigt-samtidigt pågår en debatt om hur rasistiskt det varit på Kulturhuset då en svart man använt ordet "neger" när han beskrev hur han mobbades som liten. Rasism-debatten handlar alltså inte om att han mobbades med ordet "neger," utan att han - rasistjävel!!! - använde ordet "neger" när han beskrev detta. I ett organiserat samtal om rasism och censur.
Låt oss vilt gissa att det är ungefär samma löst definierade vänsteretablissemang som tycker att mannen som sa "neger" är rasist, som också tycker att gängen som urskiljningslöst skjuter ihjäl svarta barn på stan är offer för socioekonomiska faktorer, ojämlikhet och brist på fritidsgårdar. Ansvaret väger tungt på mannen som använda ordet "neger" för att berätta att han kallats "neger," men fjäderlätt på de "socioekonomiskt utsatta" gängmedlemmar som öppnar eld på Farsta T kl. 18 en tidig sommarkväll (och nu åtalas för 17 mordförsök och två mord samt, antar jag, ett antal skadeskjutningar - fick inte en tant en kula i knäet?).
Det är lätt hänt att man tänker: Åh, palla tjata om invandringens konsekvenser, kan vi inte alla bara ta varandra i handen. Och jo, man borde såklart metta-meditera och älska sin nästa. Men, fanemig, problemen med grasserande gängkriminalitet, otrygghet, infiltrerade myndigheter, klaner och islamisering försvinner inte. Det sprängs mer än någonsin och när polisen beslagtar sprängmedel går man över till mordbränder.
Antropofagi lessnade lite på hela kriminalitetsgrejen under höstens absurda våldsvåg. Det blev helt enkelt lite tröttsamt. Nu bryr man sig knappt när en 39-årig pappa skjuts till döds inför ögonen på sin tolvåriga son, förmodligen för att han pallade säga till några härjande orten-lortar. Att den döde var invandrare stör förstås inte vänsterns analys eftersom rättskaffens invandrare är integrerade och således husnegrer som åker snålskjuts på den strukturella rasismen. Ungarna som sköt, däremot, hade säkerligen fattat klokare beslut om inte moderaterna styrt landet.
Bukele må innebära en långsiktig risk. Normaliseringen må ha gått så långt att vi inte pallar bry oss längre när oskyldiga dödas. Det är ÄNDÅ fortfarande rätt att massarrestera alla gängmedlemmar och sätta dem i inhumana megafängelser i typ Uganda. Och det borde ha gjorts igår.
"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]
Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.
Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?
Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).
Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?
Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).
Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?
Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."
Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.
Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.
När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?
Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.
***
Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.
***
Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.
Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).
"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.
Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.
På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)
De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).
Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.
Påfallande ofta möter jag nya bevis med förvåning istället för att inkorporera dem at face value. Med det menar jag att jag inte jämkar dem med min världsbild och vise versa, utan att jag istället bara säger "oj vad konstigt!" och går vidare relativt opåverkad. Möjligen är det en ackumulation av sådana händelser som sedermera når en tipping-point och välter världsbilden, men snarare känns det som att det behövs en viss känslomässig oktan för att ge påverkan. I vissa fall verkar det också som att jag behöver tillgodogöra mig viss teori innan jag kan tolka empirin överhuvudtaget (lex kurdisk flickvän och somalisk kompis).
I backspegeln sett kan de här mötena med förvånande empiri verka förslösade. Jag vill därför uttrycka epistemologisk ånger. Här kommer exempel på händelser jag ångrar att jag inte uppdaterade hårdare på:
1. Släkting som arbetade ideellt på brottsofferjour blev bestört över störtfloden av fruktansvärda händelser som nådde henne via stödlinjen. Hundratals äldre människor ringde in, bestörta över det våld och den förnedring de utsatts för i rån och bedrägerier. Förövarna hade alltid utländsk bakgrund. Jag fick mig detta till livs och tänkte något i stil med "ojdå, etnifiering av underklassen, undanträngning av etniska svenskar på nedersta klasstrappsteget." Idag skulle jag kanske ha tänkt "ojdå, många som invandrar verkar begå brott och det verkar dumt att anta att deras brottslighet bara rakt av substituerar etniska svenskars brottslighet."
2. Receptionist på jobbet, kvinna av folket and then some, vittnade om att hennes bostadsområde plågades av marockanska klaner och annat MENA-folk som misshandlade icke-muslimska grannar på nationaldagen, trakasserade och rånade barn och gamla, förstörde och var aggressiva. Många på mitt dåvarande jobb var woke:a och konsulter inom icke-diskriminering och bemötandefrågor, och de mobbade ut receptionisten och kallade henne nazist. (Självklart val för ickediskriminerande bemötandeexperter!) Jag själv var intresserad och som jag upplever det (samt fått bekräftat av nämnde receptionist) icke-dömande men reagerade mest med glad häpnad över detta superabsurda som beskrevs för mig. (Observera att allt detta skedde innan nådens år 2015 då alla simultant ändrade världsbild.)
Allt handlar dock inte om förvåning eller om invandringens fasor. Behold: Mer självrannsakan!
3. Jag trodde under en (idag skamfylld) period att >>PATRIARKATET<< låg bakom allt ont. Rovdrift på naturresurser? Patriarkatet! Militarism? Patriarkatet! Jag skrev till och med rapplåtar i stil med:
"Konsumismen, militarismen och Patriarkatet hänger ihop/
de som styr propagandan och fraktar vapen är vänner som träffas och hänger ihop/
Kortsiktiga vinster för få, de har kvinnor de tvingar sig på/
och det hindrar ett välstånd för flera för det accepteras när alla är höga på television/"
En annan likvärdigt skamlig rapptext jag idag kan avslöja löd något i stil med:
"Han kunde inte ha ögonkontakt med en flicka/
och han skakar på röven i takten med drickat/
hans sociala förmågor är små/
och man frågar sig, finns det brutalare plågor än så/
ingen fastnar för mannen/
ens om han smörjer in sig med lim, innan han kastar fram handen/
skulle vilja se sig som ett charmtroll/
men är osäker på denna så kallade mansroll/
efter ett tag vill han bekräfta sitt jag/
och då sätter han fart mot första bästa lokal/
..."
Jag minns inte exakt hur det fortsatte men säkert med fler krystade multis i kombination med extremt cringe eller direkt obegripliga "punch-lines." Som jag minns det ledde historien fram till att "dålig mansroll" så småningom kommer att orsaka våldtäkt.
Förutom att det är fruktansvärt hemskt att man själv är så dålig, är det också fruktansvärt hemskt att man själv är så korkad.
Den händelse jag tycker borde ha svängt mig var när en nära vän ställde frågan: "Men vilket är värst? Konsumismen? Militarismen? Fascismen? Patriarkatet?" Jag minns hur jag tänkte efter och insåg att det enda rimliga svaret var "Patriarkatet" eftersom det enligt min dåvarande världsbild var den underliggande orsaken till allt annat elände. Män som har dåliga normer orsakar all ondska, och "dåliga normer" var dåliga ungefär enligt Gudryn Schymans definition.
När jag så tydligt tvingades formulera världsbilden "allt förklaras av Patriarkatet" borde jag givetvis ha blivit extremt misstänksam och förstått att jag närde en konspirationsteori vid min barm. När en enda vagt definierad parameter förklarar exakt allting kan det vara värt att ompröva den. Så länge vi inte pratar om fysikens lagar är det föga troligt att en enda liten svart låda ger alla svar. Man kan lika bra tro att JUDEN ligger bakom allt som att PATRIARKATET gör det. (Och visst fan finns det beröringspunkter mellan konspirationsteorierna.)
Hur som helst. Jag minns det väldigt tydligt. Att jag formulerade konspirationsteorin för mig själv helt explicit utan att alls reagera. Eller "alls"; jag reagerade nog med ett lätt välbehag med avseende på att jag kunde identifiera svaret på frågan. Allt beror på DETTA. Amen.
4. Det var konstigt att jag levde med fullt fungerande kärnkraft som tillsåg mina energibehov under hela min uppväxt, och att jag ändå var emot kärkraft på grund av riskerna. Ändå levde jag inte på något sätt i ständig fruktan för att de befintliga kärnkraftsverken skulle sprängas och döda mig. Jag smidde överhuvudtaget inga planer på att flytta så långt bort som möjligt från alla de kärnkraftverk som brummade och hummade i Sverige och nere på kontinenten. Jag vara bara mot kärnkraft. För det var farligt.
När olika vänner tvingade mig att tänka på saken omkring 2016 ändrade jag ganska snabbt åsikt i frågan. Idag är The Case for Nukes av Robert Zubrin min bästa gå-bort-present. Det räckte att kolla upp faktisk fakta. Så varför märkte jag inte, under alla år, att jag hade en ganska stark men helt fakta-icke-baserad åsikt? Och varför noterade jag aldrig belief-in-belief-aspekten; att jag inte på något sätt ändrade mitt liv för att undvika den stora, stora faran med kärnkraftverk?
***
Jag kan bara skylla på kliniskt dum i huvudet. Har alltid varit och kommer alltid förbli.
Idag på biblioteket: Fem invandrarkillar (eller på PK, unga män med utländskt påbrå; eller på woke, yngre rasifierade penisbärare) satt och grisade sig med fötterna på borden etcetera. Då Antropofagis mänskliga avatar nyligen insett att ilska är en vacker blomma med en giftig rot undlät (ja, det är ett ord nuförtiden) hen att tillrättavisa yngligarna, och vad mer att tillrättavisa bibliotikarierna för deras undlåtenhet (ja, det är ett ord nuförtiden det också). (Det här måste vara fel.)
Senare på Coop: Samma fem rasifierade invandrarkillar med penis och utländskt påbrå undlät att betala för sina myckna livsmedel och strosade käckt ut, en i taget, med fickorna fulla av Fanta Tropic och godis. Antropofagis mänskliga avatar kan då inte längre udlåta att lukta på den vackra blomman med den giftiga roten utan påtalar detta för kassörskan, och vad mer påtalar det orimliga i att kassörskan och övriga personal undlåter att ingripa. Sätter ingen gränser i Sverige nuförtiden?
Senare på väg hem: Oj, jag glömde visst i all villervalla betala, packade ner all min Fanta Tropic och mitt godis i väskan och gick.
***
Med tanke på följande: Människan är ett kulturellt djur vars kulturellt inlärda skript beställer mål- och filterfunktioner, och det bästa sättet att förklara brottslighet är normlösa tillstånd och/eller antisociala subkulturella normer. Kulturens innehåll flyttar normalfördelningspuckeln fram och tillbaka på x-axeln men variationen inom normalfördelningens spännvidd förklaras av genetisk variation.
Altruistisk bestraffning är när en person (exempelvis Antropofagis mänskliga avatar) agerar utan egen vinning för att upprätthålla samhällsnormer (exempelvis ber kidsen sluta tjuta i tyst kupé). Altruistisk bestraffning har dock gränser; när den upplevda risken är stor kommer färre våga korrigera felande medborgare. Den med god grund i verkligheten av massmedia spridda uppfattningen att invandrarkillar oftare är våldsverkare minskar förmodligen selektivt benägenheten att korrigera just invandrarkillars beteenden.
Att samhället kapitalt misslyckas med all gränssättning selektivt visavi unga invandrarkillar riskerar att försätta just invandrarkillar i ett tillstånd av anomi (dvs. normlöshet) som jämnåriga icke-rasifierade penisbärare aldrig möter.
Även bortsett från att invandrarkillarna oftare har dåliga, inavlade klanföräldrar med låg utbildningsbakgrund tillkommer alltså ett ytterligare fall av vad vi lite tunga-i-kind skulle kunna kalla "strukturell rasism"; att samhället inte tillerkänner just invandrar-penisbärare den kollektiva fostran som vi andra åtnjuter under surgubbarnas vakande blick. (Ursäkta könandet. Även gummor kan väl sura.)
***
Och nu till en helt annan sak. Sveriges evigt pågående PISA-kris handlar som vanligt inte om invandring, enligt vissa kommentatorer. Samtidigt har de elever som misslyckas sämre socioekonomi. I andra änden av samhällsdebatten har trötta gamla kriminologerna i alla tider använt invandrares sämre socioekonomi för att bortförklara deras högre kriminalitet. Hur kan då de dåliga eleverna med dålig socioekonomi inte också till viss betydande andel vara invandrare? En kvalificerad gissning är att vi har att göra med de vanliga politiskt korrekta rökridåerna och att PISA-resultatens dålighet till icke obetydlig del förklaras av hög andel elever med utrikes bakgrund.
DN skriver vidare: "Man ser också att elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund lyckas bättre," och citerar Skolverkets GD Peter Fredriksson: "Det har alltid haft betydelse. Det är bekymmersamt att det får ökad betydelse, och det är inte ett bra betyg för det svenska skolsystemet."
PK-ljuger Skolverket eller är de bara dumma i huvudet?]
***
Låt mig nu även ta tillfället i akt att säga några ord om "islamofobi." Är det inte hög tid att vi behandlar muslimerna lite rättvist och slutar klumpa ihop religion med ras? Att kritik mot kristendom skulle betraktas som rasism synes mig osannolikt. Varför då kritik av islam skulle betraktas mot rasism - mot indoneser, araber, kurder, turkar, nigerianer, somalier, malaysier, uigurer, tjetjener? - är sannerligen märkligt.
Skulle någon nu dra fram kortet "kulturrasism," att åtskillnad och gradering av kulturella uttryck är rasism, jamen då är väl rasism bra så länge vi vill kunna fördöma fittsallad.
Vår gemensamma baseline borde rimligen vara att all religion i sak är absurd. Den förlåtande tolkningen är att religion kan vara en "funktionell meme," ett intersubjektivt fenomen, en lögn som förändrar verkligheten. Om vi vill använda denna utväg ur den generella religionskritiken blir vi svaret skyldiga: Funktionell hur? Vilken är funktionen? Lögn som förändrar verkligheten hur? Vilka beteenden föreskriver respektive religion och vad är utfallet på samhällsnivå? Och då, kära både vänner och fiender, har islam en rätt bra uppförsbacke innan vi kan påstå att det är en bra idé ens bortsett från att den är i sak uppenbart absurd och felaktig.
***
Vidare till Substack. Varför ska man hålla på med det?
Svaret är att man förmodligen inte ska hålla på med det. Substack uppmuntrar inte explore utan bjuder in till tesdrivna och tråkigt tillrättalagda textmassor. Vi borde försöka sluta med Substack.
Det enda explorativa som fötts ur Substack-experimentet är "domesticering av memes" (del 1 och del 2) vilket måste sägas vara ett avsevärt bidrag till den teoretiska memetiken. Plötsligt förstår vi att upplysningstraditionen får sin kraft från att simulera en artificiell kulturell evolution av idéer där sannings-optimerande artificiella selektionstryck ger ett närmande till sanningen, varpå fitness beats truth (FBT) faller samman i att fitness-parametrarna är desamma som truth-parametrarna.
Jag tror vi behöver skriva långa mail till många forskare.
När det nu framkommit att ryska påverkansoperationer syftat till att tussa ihop Erdogan med Sverige kan det vara värt att erinra sig den oändligt avlägsna sommaren 2023. Låt säga att du sitter och diskuterar hädelselagar med boomers. Genast regnade plattityderna i stil med "där man bränner böcker bränner man snart också människor" och alla över 65+ tyckte helt klart att det var läge att återinföra hädelselagar för att värna de skyddsvärda muslimerna.
Antropofagis mänskliga avatar hade måhända inte koll på att just Ryssland låg bakom vissa händelser (även om det förstås inte förvånar), men redan i somras var det tal om att Iran provocerade fram Koran-kravaller och liknande som hämnd för en fängslad iransk folkmördare (som honey-trappats till Sverige, stupid fuck). Denna invändning - "vi måste inte skriva om svensk grundlag på grund av förmodade iranska påverkansoperationer" - landade aldrig nånstans. Det återstår att se om den närliggande sanningen om ryska påverkansoperationer gör det.
Sommarens islamkris påvisade ändå några intressanta saker. Utan inbördes ordning:
1) En stor andel troende muslimer i befolkningen skapar en sårbarhet som kan utnyttjas av främmande makt.
2) Muslimerna är ändå helt jävla sjuka i huvudet, eftersom de ballar ur vid minsta lilla koranbränning. Oavsett om koranerna brändes av främmande makts lömska agenter är muslimernas kollektiva reaktion ändå helt förkastlig.
3) Svenskar kan inte vara så extremt översensitiva att de skriker på grundlagsändringar vid minsta lilla motgång. Vad är principer värda om man genast kastar dem överbord när det stormar?
Könsbalans är en intressant grej. Traditionellt har man antagit att ett överskott av män leder till instabilitet, våld och kriminalitet. Män som inte stadgar sig lever mer destruktiva liv.
Det har dock visat sig att utfallsrummet är större än så. I sexualekonomier med mansunderskott - där Ryssland är det främsta exemplet - tenderar många män att välja promiskuösa strategier hellre än att stadga sig. Efterfrågan på män överstiger utbudet vilket innebär ett övertag som kan omsättas i "dejta utan åtagande." Färre män som stadgar sig leder till en mer destruktiv mansroll och förmodligen ett växande mansunderskott när män dör av våld, sprit, krig och allmän skörlevnad. Mansunderskott leder till ett självspelande "patriarkat" (i den osköna bemärkelsen) när kvinnoöveskottet framtvingar allt slampigare och överdrivet toleranta strategier från kvinnorna.
I sexualekonomier med ett överskott av män kan män - i alla fall de som väl lyckas på marknaden - uppvisa ett tydligare familjeåtagande, högre föräldrainvestering (parental investment, PI) och större benägenhet att stadga sig. Det blir viktigare för männen, när utbudet av män är större än efterfrågan, att signalera hög PI, och det blir en rimlig strategi att snabbt knyta till sig de reproduktionsmöjligheter som faller i ens knä.
En andel män kommer givetvis ändå misslyckas, men möjligen kommer denna polett inte trilla ner förrns de når mogen ålder och redan har grundlagt sunda vanor samt odlat en klädsam impulskontroll. Män som "luras" att de kan lyckas på en PI-intensiv sexualmarknad kommer förmodligen i många fall agera prosocialt tills dess att ålder och mognad desarmerar deras mest destruktiva potential.
Motsatt kommer många män ge upp och falla in i ett antimimetiskt beteende där de helt enkelt inte pallar leva upp till de exklusiva kvinnornas krav. Uggla & Mace (min fetstil, och "SES" konnoterar socioekonomiska utfall):
"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."
Vi har tidigare avhandlat Hök-/Duv-spelet och konstaterat att det relativa värdet av en resurs är avgörande för att förstå de divergenta utvecklingslinjerna med avseende på schimpanser (Hök-strategi) respektive bonoboer (Duv-strategi). Eftersom människan är den kulturella evolutionens substrat kan vi utveckla "evolutionärt stabila jämviktslägen" med avseende på både Hök- och Duv-startegi, beroende på vilka selektionstryck som verkar på vår kulturella utveckling.
Samma tankegång kan vi rimligen även tillämpa på sexualkultur. Låt oss utveckla en enkel variant av Hök-/Duv-spelet för olika könsbalansscenarier.
***
Först tänker vi oss en primitiv miljö i två versioner: En där resurser V (kvinna) är vanligt och män med Duv-strategi (mindre våldsamma) dominerar; och en där resursen V (kvinna) är ovanlig, och män med Hök-strategi (mer våldsamma) dominerar. Den primitiva miljön kännetecknas av att konkurrensmedlet främst är våld. I version ett gör överflödet av kvinnor att konkurrensen är låg, och i version två gör underskottet av kvinnor att konkurrensen är hög. Vi kallar versionerna Duv-dås och Hök-helvete.
Primitivt scenario 1. Överflödsmiljö med avseende på kvinnor, och enligt DALL-E 3 även tydligen med avseende på bär och grönska. Duv-dås!
Primitivt scenario 2. Kvinnobrist vilket enligt DALL-E 3 tydligen också leder till färlöshet, högar med lik (?) och jättestora, arga gorillor. Många män som slåss i alla fall. Hök-helvete!
Nuförtiden är det kanske inte främst våld medelst stenåldersklubba som utmärker dejting-marknadens aktörer. I en modern, sofistikerad miljö kommer andra strategier utmärka Hökar respektive Duvor. Analogt med hur avsaknad av penis kan ge intelligens, skönhet, skicklighet och humor kan relativ resursbrist i en modern kontext ge fler seriösa hanar, mer dedikerade fäder, och färre halstatueringar.
Vi tänker oss alltså en modern, sofistikerad miljö i två versioner. Först en där resursen V (kvinna) är vanlig och män med Duv-strategi dominerar. Men nota bene! Duv-strategi är här lägre konkurrens, vilket innebär lägre föräldrainvestering och halstatuering! I version två är resursen V (kvinna) ovanlig och män med Hök-strategi (med högre föräldra- och familjeinvestering) dominerar. För att pumpa lite intuition kring att Duvorna är de "dåliga" och Hökarna de "bra" männen kan vi tänka oss att Duvorna är förslappade gitarrkillar som aldrig klippt sig och skaffat sig ett jobb men som säkerligen är Snälla Killar (tills den dag de tappar det och blir incels, I guess). Hökarna är JBP-troende AFS-killar med tredelad kostym och alltid - alltid! - nyfriserad militaristisk hairdo.
Här, alla hemmasittande glesbygdsbor, får ni se hur det går till i kvinnoöverskottets storstadsmiljö. Notera hur de fåtaliga männen glider runt och Tindrar, fikar och får fellatio, utan att alls behöva signalera PI eller göra utfästelser om att stadga sig med någon enskild kvinna. Duv-dåligheter!
I ett modernt scenario där kvinnorna är i minoritet kommer männen anstränga sig för att imponera på damerna. De kommer sponsra shopping, klä sig som JBP, samt konversera om skittråkiga tjejgrejer i timtal. Och får de chansen kommer de att stadga sig, ingå giftemål och ta ansvar för sin avkomma. Hök-hävdelse!
Vi kan absolut tänka oss moderna scenarier där Hök-strategin är mer aggressivt kodad. Lex arabvärlden, där horder av unga män tenderar att dra runt på gatorna och massvåldta. Förmodligen är det just monogami-normen (eller i alla fall seriell monogami-normen) som tenderar att göra Hök-strategin till en fredlig men konkurrensintensiv modell.
Kopplingen till kapitalism och thymos tycks uppenbar. Kapitalism verkar av någon anledning (som förmodligen stavas "prestige-hierarkier") kanalisera konkurrens i vänlig tävlan. Eftersom arabskriktrastarna medborgarna tävlar om att få agera altruistiskt och prosocialt oavsett genetisk släktskap så kommer konkurrensmedlet vara altruism (och möjligen altruistisk bestraffning, vilket såklart kan innefatta en viss grad av aggression).
Att Sverige nu går alltmer mot Hök-hävdelse kommer vi få se allt mer välbarberade skägg och allt fler pappor på lekplatsen. Inom den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. (Hur länge kommer man kunna säga så ens?)
Däremot kan vi förvänta oss en differentiering där släktskapsintensiva hedersknyfflar mer MENA-ursprung tillgriper allt mer våldsamma konkurrensmodeller. Normer för blodshämnd i kombination med svart narkotikamarknad (som premierar våld och territoriell konflikt) synes leda till ett våldsintensivt utfall, men en kanske mer grundläggande mekanism är konkurrens om reproduktionsmöjligheter och hur detta manifesterar sig i dominans-hierarkier.
Det är därför vi ser Hök-hävdelse i den svenska befolkning och Hök-helvete i orten. Rätt länge har vi också sett Duv-dåligheter på Södermalm, eftersom könsbalansen verkar på lokal nivå och kvinnoöverskottet varit ett faktum i senmoderna hipsterpopulationer i storstäderna ett längre tag.
Förslag: Vi borde massutvisa män med utrikes bakgrund och massfängsla kriminella (=också män med utrikes bakgrund) samt enbart tillåta anhöriginvandring av kvinnor. Det viktigaste för att vända Hök-helvete till Duv-dås är att öka könsobalansen i orten till kvinnornas fördel (eller egentligen nackdel eftersom deras relativa värde minskar när de blir fler...).
Idag har vi en könsobalans med mansöverskott i invandrarpopulationer, medan könsbalansen är jämn i den svenska befolkningen. Målet borde vara mansöverskott i den svenska befolkningen - för maximal Hök-hävdelse - och mansunderskott i orten-lorten-befolkningen - för maximalt Duv-dås.
Att tvångsförflytta svenska kvinnor till förorten skulle tyvärr inte funka eftersom deras kultur och status hindrar dem från att gifta sig nedåt i status med invandrarkillar. Det skulle inte heller funka att tvångsförflytta invandrarmän till Södermalm eftersom de har dominans-kulturella normer och därför vid mansöverskott går direkt till våldsamheter utan att passera pressveck.
Slutsats: Invandrarmän och svenska kvinnor gör samhället sämre.
"Tävlingen om vem som har det värst och anklagelser om den andra sidans inhumanitet välter internet just nu. Enligt vissa är Hamas våld värst eftersom terrorgruppen har som explicit syfte att mörda och kidnappa civila. Enligt andra är Israels våld värst eftersom landet är militärt överlägset och det civila dödsantalet långt högre. Ena sidan rättfärdigar mördande och kidnappande av civila med ockupation, den andra avstängning av vatten och el och bombandet av civila med den befängda idén att ingen i Gaza är oskyldig."
Det här är outsägligt sjukt och jag vill berätta varför.
***
Låt oss försöka oss på en liten moralisk balansräkning:
Det är lite svårt att dra ett likhetstecken mellan Hamas och Israel.
"Tävlingen om vem som har det värst" må vinnas av Gazas palestinier. Att Hamas, som styrt Gaza sedan ockupationen upphörde 2005, inte har förmått bygga ett likeable samhälle är dock knappast Israels fel. Israel gör sitt bästa genom att låta palestinier arbeta i Israel och genom att tillse elektricitets- och vattenförsörjning. Samtidigt försnillar Hamas som sagt bistånd för att stärka sin militära förmåga och för att indoktrinera befolkningen i judehat som synes överträffa det nazistiska.
"[A]nklagelser om den andra sidans inhumanitet" är inte fakta om dito. Vad som däremot är fakta är att Hamas med berått mod, långsiktig planering och uttryckt uppsåt dödat civila, bland annat spädbarn som man halshuggit. Palestinier i Gaza och i den världsomspännande diasporan har firat detta genom dans och fyrverkerier. Fördömanden av Hamas illdåd har lett till kontrafördömanden.
"Enligt vissa är Hamas våld värst eftersom terrorgruppen har som explicit syfte att mörda och kidnappa civila. Enligt andra är Israels våld värst eftersom landet är militärt överlägset och det civila dödsantalet långt högre."
Ja alltså, "explicit syfte att mörda och kidnappa civila" är värre än att vara militärt överlägsna. USA är militärt överlägsna Hamas, men Hamas är fortfarande värre än USA. Att Ukraina lyckats stå emot Rysslands anfallskrig gör inte att skulden mystiskt flyttas från Ryssland till Ukraina. Militär förmåga ≠ ondska! Det är givetvis hur man använder förmågan som är intressant.
Om nu fler civila palestinier än israeler dör? För det första vet jag inte om det är korrekt. Det är självklart svårt att lita på uppgifter som kommer från Gaza, och eftersom Hamas systematiskt ljuger är det inte alls omöjligt att de rapporterar felaktiga dödssiffror eller påstår att egentliga kombatanter varit civila. (Ibland svårt att veta när fienden icke är en reguljär statlig militärorganisation som respekterar krigets lagar.) Låt oss för argumentets skull ändå anta att fler civila palestinier än israeler dör.
Då är det ändå inte Israels fel att Hamas använder civila som mänskliga sköldar; förlägger militära anläggningar under civila byggnader; och aktivt hindrar civila att fly undan krigszonen. Därutöver synes palestinierna själva ha stått för merparten civila dödsfall, på en principiell nivå då man A) avrättade judiska spädbarn, kidnappade, våldtog och mördade urskiljningslöst och således gjorde Israels militära svar ofrånkomligt; samt på en faktisk, konkret nivå då man B) själv skjutit ihjäl svinmånga civila när man felskjutit ett sjukhus med en raket. Förmodligen byggd av vattenledningar som bekostats av biståndspengar.
"Ena sidan rättfärdigar mördande och kidnappande av civila med ockupation..."
(Gaza har for the record inte varit ockuperat sedan 2005 då Israel också utrymde sina bosättare.)
"...den andra avstängning av vatten och el och bombandet av civila med den befängda idén att ingen i Gaza är oskyldig."
Om Hamas hade skött sitt territorium på något rimligt sett hade de inte varit beroende av Israel för vatten och el. Om arabkompisarna i Egypten (som man inte hela tiden raketbeskjuter) hade tillfört vatten och el, samma sak. Om Hamas inte hade byggt raketer av vattenledningar hade man kanske haft vatten. Och om inte Gazaborna hade röstat fram Hamas och palestinier världen över inte hade firat massmordet på civila män, kvinnor och barn, hade kanske det inte sett så jävla mycket ut som att alla Gazabor fan är med på Hamas-tåget!
Bombande av civila är för övrigt något som Israel undviker. De precisionsbombar och skickar ut varnings-SMS till boende. Att Hamas raketbeskjuter egna sjukhus och använder civila som mänskliga sköldar leder givetvis till att civila personer också dödas. Vilket är tragiskt (om de inte hurrat när spädbarn halshuggits, för då är det fan rättvisa.)
***
Vi går vidare:
"Reaktionerna på den fruktansvärda attacken på sjukhuset i Gaza är ännu ett exempel på bristen på empati. Innan händelserna ens klarnat plingar mobilen av hjärtskärande meddelanden från mina palestinska vänner som vädjar om att sprida nyheten om Israels grymheter, samtidigt som israeliska vänner tiger eller tvår sina händer, förvissade om Israels oskuld. Förminska, relativisera och avhumanisera de andra, upphöja det egna. Mönstret går igen."
Men alltså, "tvår sina händer"!? Om Israel inte beskjutit sjukhuset är det väl helt jävla avgörande!?
Exempeldialog:
- Mannen, så bull av dig att du dödade Lasse och våldtog hans dotter, svin e' du!
- Det var inte jag. Det var Kenneth.
- Mannen så fattigt av dig att två dina händer! Du upphöjer det egna! Som att "inte döda Lasse och våldta hans dotter" skulle vara så extremt moraliskt högstående! Svin e' du.
Slut på exempeldialog.
Vidare:
"Palestinier lär sig inte att hata, de är ett folk som liksom alla andra vill leva i fred, men som radikaliserats av desperation, brist på möjligheter och av den fundamentalism som isolering och ockupation göder."
Tja, vissa palestinier synes lära sig att hata. Eller, rätt många. Rätt många som lärde sig att hata så pass mycket att de planerade masslakt på civila spädbarn (finns det icke-civila spädbarn?) i flera års tid.
Leva i fred? Bra idé. Leva i fred genom att konstant raketbeskjuta sina grannar och begå terrordåd? Mindre bra idé.
Och sluta säga "ockupation" hela tiden! Hur fucking svårt är det att kolla Wikipedia?
***
Den enda lösningen är att krossa Hamas till sista man, kosta vad det kosta vill. Ockupera Gaza och inlemma i israeliskt territorium fullt ut. Alla som vill kan fly till valfritt dåligt muslimskt arabland, men gissningsvis föredrar många att bo kvar i Mellanösterns enda demokrati och verka i den israeliska ekonomin. Det blir ett stort och svårt integrationsprojekt att ta in alla Gazas palestinier men med total-ockupation kan israeliska välfärdsstrukturer börja tugga på palestinierna tills de om några generationer fått riktiga jobb och lagt ner stridsyxan. Priset Israel kommer att få betala är lite mer inhemsk terrorism, ökad arbetslöshet, och dyra investeringar i utbildning och folkhälsa för Gazapalestinierna. Samt mer spendings på fängelseplatser förmodligen. Knäcker de nöten kan de gärna ringa Sverige och berätta hur man gör.
Om vi accepterar staten, dess territoriella gränser samt statens kontroll över det egna territoriet, måste vi också acceptera en begränsning i vissa som tillåts vistas i landet. Således kan angiverilagen inte ses från migrantens, den "illegales," perspektiv. Det kan verka inhumant eller stötande att alla inte får uppehålla sig inom territoriet, men det får alla inte, och skulle alla få det skulle vi behöva ha en helt annan världsordning. Om krig och kriminalitet (och Timothy Snyders Den svarta jorden) lär oss något är det vikten av nationalstaten, dess suveränitet, och dess fungerande institutioner. Den som vill upplösa nationalstaten behöver kunna presentera ett extremt genomtänkt alternativ.
Så, premissen måste vara att vi förordar en ordnad migration och en implementering av rättsstatens lagar. Även om hjärtat skulle ömma för personer utan uppehållstillstånd, kan angiverilagen inte kritiseras utifrån att dessa personer löper en ökad risk att behöva lämna landet. De har ju fått sin sak prövad, eller valt att inte få sin sak prövad, och de har befunnits icke fähiga att uppehålla sig i Sverige. De ska helt enkelt lämna territoriet.
Man kan emellertid kritisera angiverilagen på andra grunder. Det kan givetvis vara obehagligt för yrkesverksamma att behöva ange patienter, elever eller liknande. Den enskilda yrkesutövaren kan uppleva att det strider mot dennes privata moral eller uttolkning av den egna yrkesetiken. Att lagstifta om att professionerna måste ange personer som uppehåller sig illegalt i landet verkar betungande för många lärare och läkare.
Låt oss ställa oss själva frågan: Kan vi skona de yrkesverksamma och uppnå vårat mål på något annat sätt?
***
Det är idag olagligt att vistas i Sverige utan tillstånd. Man kan dock endast dömas till böter, ringa sådana, och dom faller mycket sällan. Genom att öka straffsatsen kan vi bidra till minskade incitament att vistas i Sverige. Detta bör kombineras med förstärkta inre gränskontroller, både av REVA-stil (kontrollera människor i kollektivtrafik) och via mer sofistikerade analysmetoder såsom granskning av vatten- och elförbrukning kombinerat med husrannsakan.
Många som vistas illegalt i Sverige har fått avslag på asylansökan och avvaktar den fyra år korta preskriptionstiden för att kunna få sin sak prövad ånyo. Detta skapar givetvis incitament att stanna i Sverige utan tillstånd. Preskriptionstiden borde förlängas, säg till 15 år, så att fler väljer att hörsamma beslut och lämna landet.
En strukturell insats som bör genomföras är en fullskalig folkräkning, med hembesök, och biometrisk identifikationskontroll. Detta kan avslöja personer som uppehåller sig illegalt samt adressera folkbokföringsbrott och bidragsfusk.
***
Det är skamligt att så få döms till utvisning. Enligt BRÅ-statistik är det bara några få procent av dömda folkbokförda personer utan svenskt medborgarskap som döms till utvisning, även för extremt grova brott som mord och våldtäkt mot barn. Nyligen har fina domar fallit för grovt blåljussabotage, i samband med korankravallerna, men hovrätter har mildrat dessa domar och ändrat påföljd så att färre utvisats. Det är skamligt och symptomatiskt för den svenska juristkåren som i vissa fall befinner sig milsvida från det allmänna rättsmedvetandet och samhällets bästa. Det är dock inte allt.
"Balkongturken" sätter fingret på ett vanligt svenskt problem; individer som döms till utvisning utvisas inte, utan kan stanna i landet och begå 23 grova brott till. Sverige måste ändra praxis och utvisa trots verkställighetshinder, exempelvis genom att utvisa till andra länder än hemländerna, och man måste dra in allt internationellt bistånd till länder som vägrar ta emot sina medborgare. (Man bör i och för sig ändå dra in allt bistånd till alla länder i OIC som fördömer Sverige. Och i grund och botten bör man dra in allt bistånd som inte går till katolska nunne-skolor eller kärnkraft i SSA. Men så länge vi har bistånd måste vi använda det för att bli av med kriminella invandrare.)
Vidare ska personer som inte kan utvisas givetvis sitta i fängelse tills dess att utvisningen kan verkställas, måhända med en maxtid på så länge som förbud att återvända till Sverige dömts ut (vanligen kanske ca 10 år). Personer som själva hindrar verkställande av avvisning ska straffas för detta samt bli ersättningsskyldiga för alla omkostnader förknippade med både den obstruerade och kommande utvisningsförsök.
***
Idag har personer som vistas illegalt i Sverige rätt till "vård som inte kan anstå" (som definieras olika i olika regioner), i vissa kommuner socialbidrag, samt skolgång. Dessa rättigheter måste inskränkas. Dels minskar det incitamenten att vistas illegalt i Sverige; dels gör det att de stackars yrkesverksamma som är rädda att agera angivare slipper överhuvudtaget träffa de berörda lagbrytarna som man tycker sig värna om.
I förlängningen borde den svenska välfärden kopplas till medborgarskap, med särskilda frivilliga försäkringslösningar för personer med tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Pull-faktorn Svensk välfärd ska elimineras i största möjliga utsträckning. (Borde inte Svenska Institutet läggas ner omedelbart, och ansvariga tjänstemäns agerande prövas rättsligt? För det här haveriet.)
***
Sammantaget finns det mycket att göra för att säkra svenskt territorium. Om dessa åtgärder implementeras - med kraft - kan yrkesverksamma läkare och lärare slippa ange patienter och elever.
(I dagens blogginlägg tillämpas fotnoter. Det är även så att några korta stycken om islams dålighet är återvunna från tidigare poster. Detta hade en rimlig orsak som inte behövs gås in på.)
***
Inte alla hjältar är sympatiska. Ta exempelvis muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed (frid över hans namn).
Muhammeds andra eller möjligen tredje hustru Aisha anses allmänt ha varit sex år gammal vid giftermålet - nio år vid tiden för bröllopsnatten (Al-Bukhari 7:62:64) - vilket idag skulle riskera tilldra sig Patrik Sjöbergs uppmärksamhet.[1] Det finns för övrigt flera omnämnanden i olika hadither om att Muhammed hade slavar, exempelvis i en passage i den väl ansedda Al-Bukhari (5:59:541) där det i förbigående nämns att en av profetens slavar hjälper honom att nedstiga från hästen.
Muhammed hade även slavkonkubiner, till exempel Rayhana bint Zayd som (genom giftermål) stammade från Banu Qurayza - en judisk stam som hamnade i konflikt med Muhammed efter att han återkommande kritiserat deras tro. Efter att Muhammed år 622 hade flyttat till Medina började han systematiskt överfalla och plundra Banu Qurayza-stammens karavaner, och så småningom (efter instruktioner från ängeln Gabriel) beordrade Muhammed en attack på Banu Qurayza. Judarna förlorade och gav sig varpå
“their men were beheaded, their women and children were enslaved, some were sold, and their property was divided among the Muslims.” (Källa.)
Också ett sätt att inleda en kärleksaffär! Rayhana bint Zayd måste haft en del gammalt groll att ta upp i parterapin (eller hur nu sånt funkar i polygama patriarkala kulturer). “Du viker ju tvätten fel!” “Ja men du då, du utrotade ju mina manliga släktingar och sålde mina systrar som sexslavar!” “Ja men du då! Du lyssnar ju inte!”
En förhållandevis känd meme inom islam är att apostater - avfällingar - ska dödas. Enligt Islam Q&A kanaliserade Muhammed Allahs vilja när han uttryckte att “vem som än överger sin religion måste dödas” (min egen översättning från engelska).[2] Islam Q&A lägger förutom Muhammed-citatet bland annat fram argumentet att man måste döda apostater så att de inte sätter ett olyckligt prejudikat för andra “troende”[3]; samt att:
“Ingen av dem som skryter om personlig frihet och trosfrihet skulle stå ut med att en grannes barn slår deras barn eller rättfärdigar detta som ‘personlig frihet,’ så hur kan de rättfärdiga att lämna den sanna religionen och förkasta sharia som Allah uppenbarade för att lära mänskligheten om Hans enhet och ge rättvisa och rättvisa till alla?”
Låt oss upprepa och enas om premissen: Inte alla hjältar är sympatiska. Inte ens muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed. Man får anta att han hade andra, goda, sidor.
***
Hilding Gustaf Sigvard Ekström var olyckligt nog inte bara kemist. Han var även frivillig medlem i Waffen SS.
Som Timothy Snyder förtjänstfullt beskriver i Den svarta jorden handlade förintelsen inte om att en effektiv stat med plikttrogna byråkrater använde sin förvaltning till att effektivt massmördade judar och andra oönskade element. I själva verket satte den tyska statsförvaltningen en del käppar i hjulet för nazisterna, och det var först när man kunde upphäva andra staters existens som man lyckades mörda i verkligt industriell skala. Jämförelsevis få judar mördades i Tyskland, och även massmorden i Polen och andra länder skedde inledningsvis med osofistikerade metoder såsom nackskott. Adolf Eichman, som fick Hannah Arendt att dra (felaktiga) slutsatser om “den banala ondskan,”[4] visade sig på framkomna bandinspelningar vara både “idealist” (i bemärkelsen djupt övertygad ideologisk nazist), lögnare, massmördande psykopat, samt icke det minsta ångerfull. En allt annat än banal ondska.
En förutsättning för genomförandet av förintelsen var att nazisterna skapade egna icke-statliga organisationer såsom SA och SS. Dessa organistaioner var direkt underställda Hitler. De infiltrerade visserligen statsmakten men agerade som mest effektivt på eget bevåg, SS främst utifrån de statslösa territorier som uppstod när man krossat krossat Polen och andra nationalstater. Waffen SS, som var ansvariga för att organisera och driva förintelselägren, var så heta på gröten att de till och med såg till att mörda större delen av ledningen för SA. Detta skedde under “De långa knivarnas natt” och utifrån fabricerade bevis om att SA-ledare Ernst Röhm planerade en kupp mot Führern (frid över hans namn … oj, nej förlåt, så får man visst inte säga om psykotiska massmördare[5]).
(I efterhand påstods Röhms homosexualitet ha varit orsaken till att hans måste dö - det funkade bra som populistisk förklaring i dåtidens Tyskland - och tydligen pågick faktiskt veritabla bögorgier på Hansenbauer Hotell när SA-ledningen överrumplades av Hitler och hans entourage under De långa knivarnas natt. Homosexualitet som mordanledning var dock en uppenbar efterhandskonstruktion eftersom Röhm varit öppet gay sedan flera år tillbaka - år då han och Hitler ändå varit bästa vänner och skickat hjärtliga, och ärligt talat rätt bögiga, brev till varandra.)
SA-bögar.
Pride?
Gustaf Ekström var alltså frivillig i nämnda Waffen SS. Det var dock inte allt han hann med under sitt orättvist långa liv. 1988, ett bra tag efter att alla andra svängt i nazistfrågan, var Ekström med och grundande Sverigedemokraterna.
Emblemet för Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, det vill säga SS’ och nazisternas säkerhetstjänst.
Islam i alla ära. Även katolicismen har en hel del att svara för. Efter att Tyskland besegrats av de allierade tog många Vatikanen sitt nazistiska ansvar och räddade högt uppsatta nazister ifrån lagföring. Detta skedde inte minst via den så kallade Råttlinjen till Argentina, via vilken bland andra dödsdoktorn Mengele och den ovan nämnde Adolf Eichman flydde undan rättvisan. Så även Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, som en snabb bildsökning kan bekräfta hade ett mycket ariskt utseende (säg till om ni har bättre läsglasögon och kan tyda det finstilta):
Eichman kidnappades av Mossad 1960, men flera av de andra nazistiska högdjuren levde lugnt och stillsamt till sin död på olika håll i Sydamerika. Med tanke på att Gustaf Ekström levde till sin död, 1995, och dessutom uttryckligen inte ångrade sig (as of 1993 - mycket kan hända på två år!) så är det möjligt - nej troligt - att Ekström hade kontakt med andra i nazistdiasporan under 1900-talet. Han kan mycket väl ha fått vykort från Buenos Aires.[6]
Om en grundare till ett politiskt parti är nazist, och fortfarande står för det ett halvsekel efter att nazism blivit helt ute - säger det då någonting om omdömet hos de individer som väljer att engagera sig i partiet i fråga?
Sunt förnuft svarar helt klart “ja” på den frågan.
***
Den som kränker muslimers religiösa känslor, eller muslimska länders religiösa lagar, kan förvänta sig otrevliga konsekvenser. Låt oss ta Asia Bibi som exempel. Som SVT Nyheter rapporterade 2018 benådades Bibi äntligen efter att ha suttit fängslad i tio år i väntan på verkställande av sin dödsdom. Bibis brott var att hon - efter att av muslimska väninnor (?) ha anklagats för att som kristen “smutsa ner” vattnet i en skål hon drack ur - ha hädat när hon svarade: “Min Kristus dog för mig. Vad gjorde Muhammed för er?” SVT Nyheter konkluderar (som sagt 2018):
“Att vanhelga islam eller den heliga skriften Koranen är brott som är förenat med dödsstraff i Pakistan. Ledande människorättsorganisationer har länge kritiserat lagstiftningen och sagt att den rutinmässigt missbrukas för att motivera censur, förföljelse och till och med mord på minoriteter.
I dagsläget sitter cirka 40 personer fängslade på livstid eller i väntan på dödstraff [sic] för blasfemi i Pakistan, enligt USA:s kommitté för religionsfrihet.”
Många känner också till Samuel Paty, som halshöggs för att i sin roll som lärare ha använt Muhammed-karikatyrer i sin undervisning; Lars Vilks, som råkade måla en rondellhund och därför tvingades leva och dö under livvaktsskydd; Charlie Hebdo, Jyllandsposten, Salman Rushdie; med mera och med flera in absurdum.
Att kritisera islam är inte riskfritt.
***
Ändå är det viktigt att kritisera islam. Det är viktigt att kritisera religion överhuvudtaget, eftersom varje given religion med största sannolikhet är faktamässigt felaktig.
Det är dock särskilt viktigt att kritisera just islam, eftersom islam är en väldigt dålig religion.
Ty inte alla religioner är lika bra eller dåliga. Vi förväntar oss varken att kväkare eller bahá'íer ska begå massmord på tolvåriga flickor eller tvinga “otrogna” kvinnor att äta sina egna bebisar. Vi önskar inte att Xipe Totec-dyrkan får en revival eller att juche-blodskult bör spridas över världen på bekostnad av upplysningsideal, vetenskap och demokrati.
De som ändå vill hävda att islam inte är sämre än vilken religion som helst har en del beklämmande empiri att bortförklara. Låt oss kolla lite på hur det går med muslimska länder. Det mest demokratiska muslimska landet i världen är Malaysia, på plats 40 på "democracy index rank." Det är en "flawed democracy." Därefter kommer Indonesien och Albanien på platserna 54 respektive 64. De är också "flawed." Från Bangladesh på plats 73 till Mauretanien på plats 108 hittar vi totalt 12 länder som klassificeras som "hybrid regimes" och karakteriseras av en inkomplett demokratisk transition och politisk repression. På plats 110 hittar vi Palestina som klassas som en auktoritär regim liksom trettio ytterligare muslimska länder. Afghanistan är värst på etthundrasextiosjunde plats (av knappt 200 stater i världen). Turkiet räknas som en hybridregim och Irak som en auktoritär regim.
"Among the findings are the following: Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance has a negligible effect on Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital from commerce to rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by keeping civil society embryonic. Parts of the Muslim world conquered by Arab armies are especially undemocratic, which suggests that early Islamic institutions were particularly critical to the persistence of authoritarian patterns of governance. States have contributed to the persistence of authoritarianism by treating Islam as an instrument of governance. As the world started to industrialize, non-Muslim subjects of Muslim-governed states pulled ahead of their Muslim neighbors, partly by exercising the choice of law they enjoyed under Islamic law in favor of a Western legal system."
(Waqf är "en gåva till gud i välgörande syfte.")
Islam har således flera olika egenskaper som hämmar tillväxt, investeringar och ackumulation av humankapital. Låt oss själva kolla på HDI i några väl valda länder. Som referenspunkter inkluderar vi Sverige, samt Israel som ju geografiskt är placerat i MENA och kan få fungera som en kulturell kontrollgrupp. Slutsats: Muslimska länder ligger långt efter i allt som kan kallas utveckling.
Förutom att jämföra länder kan vi jämföra människor i länder. Muslimer är "socioekonomiskt utsatta" i Indien (källa), vilket kan tyda på diskriminering eller på att de är sämre på att ackumulera välstånd. (En snabb sökning avslöjar dock ingen tydlig korrelation mellan rikedom och andel muslimer vad gäller indiska delstater, även om några av de stater med högst andel muslimer dock är några av de fattigaste.) As of 2021 var det tydligen vedertaget att ickemuslimska minoriteter i muslimska länder lyckas bättre än majoritetsbefolkningarna (men studien påstås visa att det inte är muslimska värderingar och institutioner utan selektionsmekanismer som förklarar varför just koptiska kristna egyptier lyckas bättre än muslimer).
"well-documented that Muslims experience economic disadvantages in Western European labor markets. However, few studies comprehensively test individual-level explanations for the Muslim employment gap. Using data from the European Social Survey, this research note briefly examines the role of individual-level differences between Muslims and non-Muslims in mediating employment differences. Results reveal that human capital, migration background, religiosity, cultural values, and perceptions of discrimination jointly account for about 40% of the employment variance between Muslims and non-Muslims. Model specifications for first- and second-generation Muslim immigrants reveal a similar pattern, with migration background and perceived discrimination being of key relevance in mediating employment difference. While individual-level effects are indeed relevant, unexplained variance suggests that symbolic boundaries against Islam may still translate into tangible ethno-religious penalties."
Återigen måste vi konkludera att det kulturella paketet islam om inte orsakar fattigdom och ekonomisk stagnation i alla fall inte motverkar det nämnvärt.
***
Nämnvärt är också islams fokus Ödet, på arabiska Al-Qadr, en slags vad det verkar ofta lamslående version av determinism.[7] Antologin Cousin Marriages innehåller en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Jag citerar några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:
We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.
En annan intervjuperson, som har studerat kemi, gifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:
I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. So I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.
Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att veta ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism när livet skitit sig, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer. Islam biter tydligen på utbildade kemister lika bra som nazism bet på kemisten Gustaf Ekström.
***
Kusingifte, ja.
De flesta samband är trots allt inte orsakssamband. Kan det vara så att islam inte är så pjåkigt ändå, utan bara råkar samvariera med dåliga arabiska klansamhällen?
Islam är i mångt och mycket en anpassning av judenkristendom till arabisk klankultur. Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber medan över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab, och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.
Islam passar bra med släktskapsintensiv arabisk hederskultur. Exempelvis uppmuntras kusinäktenskap, en form av incest som även profeten Muhammed ägnade sig åt:
Fråga: Varför var Profeten gift med sin kusin? Är detta tillåtet för muslimer eller var det ett speciellt för Profeten? Personligen tycker jag inte det är en bra idé. Jag respekterar mina kusiner som mina systrar. Mer så hörda jag att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin.
Svar: Allah säger: “Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].” [Sura Al-Ahzab 50]
Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.
Det frågeställaren nämnde om att han inte tycker om att gifta sig med sin kusin, för att han känner att hon är som hans syster, är något baserat på traditionerna och kulturen i vissa samhällen. Emellertid kan inte dessa traditioner förbjuda en man från att gifta sig med en kvinna. Det är väl etablerat i islamisk lag att detta slags äktenskap är gott och acceptabelt. Faktum är att det är många familjer som föredrar giftermål mellan kusiner.
Zaynab var kusin till Profeten . Hennes mor var Umaymah, dottern till hans farfar ‘Abd al-Muttalib. Vi kan inte finna något bättre exempel än Profeten , då han är den Allah har beordrat oss att följa. Om ingen annan i historien gifte sig med sin kusin, skulle Profetens föregående exempel vara mer än nog för oss.
Vi är överraskade att någon skulle kunna göra ett sådant uttalande att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin. Det fanns inga äktenskapsförordningar på den tiden, och ärligt talat så var giftermål med en kusin ingen stor sak. Det var ganska vanligt och inte värt någon speciell uppmärksamhet eller benämning. Det är därför inte överraskande att man har svårt att finna dess förekomst registrerad.
Hur som helst, en hastig undersökning av hadith gav ett antal exempel. Den berömde följeslagaren al-Mughîrah b. Shu’bah gifte sig med dottern till hans farbror, den berömde följeslagaren ‘Urwab b. Zubayr al-Thaqafî. [såsom relaterad av Sa’îd b. Mansûr i hans Sunan]
Kabshah bint Ka’b var gift med sonen till hennes farbror, den berömde följeslagaren Abû Qatâdah. I den välkände hadith om att katten inte är oren, refererar Abû Qatâdah till sin svärdotter som sin brorsdotter. En kvinna vid namn Kabshah bint Ka’b hällde en gång upp lite vatten för sin svärfar Abû Qatâdah för hans tvagning (wuduu’). En katt kom förbi och ville dricka, så Abû Qatâdah vände på skålen så att katten kunde göra så. Han noterade att Kabshah tittade förvånat på honom och sade: “Förvånar detta dig, min brorsdotter? Sannerligen sade Allahs budbärare om katten: ‘Den är inte oren. Det är en av de varelser som lever i vår närhet.'”
Det är också välkänt att ‘Alî b. Abî Tâlib, den fjärde kalifen och den mest kära följeslagaren hos Profeten , gav sin dotter Zaynab för att gifta sig med hennes kusin ‘Abd Allah, sonen till hans bror Ja’far b. Abî Tâlib. Detta är handlingen av en av de rättfärdiga kaliferna (al-Khulafâ’ al-Râshidûn).
Profeten sade: “Du måste följa min sunnah och sunnah av de rättfärdiga kaliferna som kommer efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder.”
Vi hoppas att ni kan se att det inte finns någon grund till dispyt om muslimers giftermål med sina kusiner. Det är etablerat av Koranen, sunnah, praktiserandet av följeslagarna, inklusive de rättfärdiga kaliferna och konsensus av den muslimska ummah.
Besvarat av the Fatwa Department Research Committee – lett av Sheikh ‘Abd al-Wahhâb al-Turayrî
Det är alltså tydligt att kusingifte är tillåtet i islam, vilket the Fatwa Department Research Committee klargör i sitt ovanstående uttalande. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Igen från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:
Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.
Poängen är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man kanske skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten med klanrelaterade identiteter.
Det senare finner vi exempel på både i den arabiska nationalismrörelsen och i våra dagars “svenska” “grupperingar.” Faisal I av Irak och Hashem Ali Khan får företräda idén. Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna, för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter. (Så vitt jag förstår saken hade man aldrig någon tanke på att ge araberna det man lovat dem. Faisal och hans vänner blev alltså blåsta, vilket måste ha förvånat detta folk för vilket hedern var allt.) Faisal I var en betrodd klanledare som i sin ställning som imam kunde vinna förtroende hon flera olika klaner och beduinstammar.
Den av Johanna Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan. Ett bärande spår i boken Familjen är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han visst inflytande och viss kredibilitet.
Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder kan mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas typiskt sett institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula, i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden.
Åtskillnaden mellan islam och arabisk hederskultur är så svår att vi kan påstå att islam är bärare av de arabiska memetiska element som målat in större delen av Mellanöstern i ett kulturell-evolutionärt spelteoretiskt suboptimum.
Slutsats: Islam är dåligt. Både för att det passar dåliga samhällen och för att det vidmakthåller deras dålighet.
***
Inte alla hjältar är sympatiska. Muslimernas hjälte Muhammed var en rövare, mördare, slavägare och pedofil.
En man som heter Richard Jomshof gick på 1990-talet med i ett politiskt parti som på 1980-talet grundats av SS-veteraner och andra uttalade nazister. Det säger någonting om hans omdöme.
Idag är Jomshof en av få offentliga personer som uttalar sig tydligt kritiskt mot islam. Så vitt jag kan se är hans uttalanden korrekta i sak. Dessutom gör han en gudi behaglig gärning när han kritiserar den väldigt dåliga religionen islam.
Den kritiken frambär han dessutom dödsföraktandes. Islams kritiker tenderar att halshuggas, nedskjutas, sprängas och knivhuggas. Att utsätta sig för dessa väl kända risker, för att säga det som (man tycker) är rätt, är hjältemodigt.
Inte alla hjältar är sympatiska. Men om en miljard muslimer kan hylla en medeltida pedofil och krigsherre som en hjälte, så kanske vi andra kan hava förbarmande med en av de få människor i vårt land som - med livet som insats - vågar ta bladet från munnen och säga att kejsaren är naken. Tack, Richard Jomshof.
Islam är en väldigt dålig religion och vi borde akta oss noga för att låta den spridas i vårt samhälle.
***
Fotnoter
[1] Muhammed härstammade visserligen från mäktiga släkter men började sin karriär som föräldralös och fattig - dock inte fattigare än att han förutom några getter även ägde en “slavflicka.” In the famous words of Ted Borg: “Man kan ju bara tänka sig!”
[2] Detta kan verka ironiskt i ljuset av att Muhammed även ville konvertera så många som möjligt till islam, vilket måste betyda att de förväntades överge sin befintliga religion. Dödsstraff för apostater verkar inte ha varit ett helt religionsneutralt påbud.
[3] Det är en rätt intressant fråga faktiskt - bryr sig inte Allah/ Muhammed/ imamer/ muslimer i allmänhet om huruvida de troende faktiskt tror? Räcker det med att man läppledes bekänner sig till islam? Att hindra avhopp genom dödsstraff är som att hålla räkningen på kinesiska barn genom kommunistdiktatur - bra för statistiken men knappast för det egentliga utfallet.
[4] Dåligt av Arendt eftersom det redan under rättegången kunde styrkas att Eichman i strid med order beordrat avgången av ett sista tåg till Auschwitz och således självsvåldigt mördat omkring 2000 personer.
[5] I alla fall inte om de bara hade en nedfallen pungkula.
[6] Obs, total spekulation, men rimlig sådan i min ödmjuka mening.
[7] Till skillnad från den protestantiska predestinationsläran som one-box:ar på Newcomb’s problem.
