Om vi accepterar staten, dess territoriella gränser samt statens kontroll över det egna territoriet, måste vi också acceptera en begränsning i vissa som tillåts vistas i landet. Således kan angiverilagen inte ses från migrantens, den "illegales," perspektiv. Det kan verka inhumant eller stötande att alla inte får uppehålla sig inom territoriet, men det får alla inte, och skulle alla få det skulle vi behöva ha en helt annan världsordning. Om krig och kriminalitet (och Timothy Snyders Den svarta jorden) lär oss något är det vikten av nationalstaten, dess suveränitet, och dess fungerande institutioner. Den som vill upplösa nationalstaten behöver kunna presentera ett extremt genomtänkt alternativ.
Så, premissen måste vara att vi förordar en ordnad migration och en implementering av rättsstatens lagar. Även om hjärtat skulle ömma för personer utan uppehållstillstånd, kan angiverilagen inte kritiseras utifrån att dessa personer löper en ökad risk att behöva lämna landet. De har ju fått sin sak prövad, eller valt att inte få sin sak prövad, och de har befunnits icke fähiga att uppehålla sig i Sverige. De ska helt enkelt lämna territoriet.
Man kan emellertid kritisera angiverilagen på andra grunder. Det kan givetvis vara obehagligt för yrkesverksamma att behöva ange patienter, elever eller liknande. Den enskilda yrkesutövaren kan uppleva att det strider mot dennes privata moral eller uttolkning av den egna yrkesetiken. Att lagstifta om att professionerna måste ange personer som uppehåller sig illegalt i landet verkar betungande för många lärare och läkare.
Låt oss ställa oss själva frågan: Kan vi skona de yrkesverksamma och uppnå vårat mål på något annat sätt?
***
Det är idag olagligt att vistas i Sverige utan tillstånd. Man kan dock endast dömas till böter, ringa sådana, och dom faller mycket sällan. Genom att öka straffsatsen kan vi bidra till minskade incitament att vistas i Sverige. Detta bör kombineras med förstärkta inre gränskontroller, både av REVA-stil (kontrollera människor i kollektivtrafik) och via mer sofistikerade analysmetoder såsom granskning av vatten- och elförbrukning kombinerat med husrannsakan.
Många som vistas illegalt i Sverige har fått avslag på asylansökan och avvaktar den fyra år korta preskriptionstiden för att kunna få sin sak prövad ånyo. Detta skapar givetvis incitament att stanna i Sverige utan tillstånd. Preskriptionstiden borde förlängas, säg till 15 år, så att fler väljer att hörsamma beslut och lämna landet.
En strukturell insats som bör genomföras är en fullskalig folkräkning, med hembesök, och biometrisk identifikationskontroll. Detta kan avslöja personer som uppehåller sig illegalt samt adressera folkbokföringsbrott och bidragsfusk.
***
Det är skamligt att så få döms till utvisning. Enligt BRÅ-statistik är det bara några få procent av dömda folkbokförda personer utan svenskt medborgarskap som döms till utvisning, även för extremt grova brott som mord och våldtäkt mot barn. Nyligen har fina domar fallit för grovt blåljussabotage, i samband med korankravallerna, men hovrätter har mildrat dessa domar och ändrat påföljd så att färre utvisats. Det är skamligt och symptomatiskt för den svenska juristkåren som i vissa fall befinner sig milsvida från det allmänna rättsmedvetandet och samhällets bästa. Det är dock inte allt.
"Balkongturken" sätter fingret på ett vanligt svenskt problem; individer som döms till utvisning utvisas inte, utan kan stanna i landet och begå 23 grova brott till. Sverige måste ändra praxis och utvisa trots verkställighetshinder, exempelvis genom att utvisa till andra länder än hemländerna, och man måste dra in allt internationellt bistånd till länder som vägrar ta emot sina medborgare. (Man bör i och för sig ändå dra in allt bistånd till alla länder i OIC som fördömer Sverige. Och i grund och botten bör man dra in allt bistånd som inte går till katolska nunne-skolor eller kärnkraft i SSA. Men så länge vi har bistånd måste vi använda det för att bli av med kriminella invandrare.)
Vidare ska personer som inte kan utvisas givetvis sitta i fängelse tills dess att utvisningen kan verkställas, måhända med en maxtid på så länge som förbud att återvända till Sverige dömts ut (vanligen kanske ca 10 år). Personer som själva hindrar verkställande av avvisning ska straffas för detta samt bli ersättningsskyldiga för alla omkostnader förknippade med både den obstruerade och kommande utvisningsförsök.
***
Idag har personer som vistas illegalt i Sverige rätt till "vård som inte kan anstå" (som definieras olika i olika regioner), i vissa kommuner socialbidrag, samt skolgång. Dessa rättigheter måste inskränkas. Dels minskar det incitamenten att vistas illegalt i Sverige; dels gör det att de stackars yrkesverksamma som är rädda att agera angivare slipper överhuvudtaget träffa de berörda lagbrytarna som man tycker sig värna om.
I förlängningen borde den svenska välfärden kopplas till medborgarskap, med särskilda frivilliga försäkringslösningar för personer med tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Pull-faktorn Svensk välfärd ska elimineras i största möjliga utsträckning. (Borde inte Svenska Institutet läggas ner omedelbart, och ansvariga tjänstemäns agerande prövas rättsligt? För det här haveriet.)
***
Sammantaget finns det mycket att göra för att säkra svenskt territorium. Om dessa åtgärder implementeras - med kraft - kan yrkesverksamma läkare och lärare slippa ange patienter och elever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar