Antropofagi
måndag 28 mars 2022
Memetisk inklusiv fitness
Själviska memetiska elemement
En ytterligare grej som Arvid Ågren skriver om i The Gene's-eye View of Evolution är genomic conflict. Även Antropofagi har beskrivit saken i Frågan... avsnitt 2.7. Själviska genetiska element, dvs. gener som propagerar sig själva till en fitnesskostnad för individen, är vad vi snackar om. Ur Frågan...:
"Det finns även gener som ökar sin frekvens i arvsmassan på bekostnad av andra gener – så kallad genomkonflikt. Ett exempel är Maternal effect dominant embryonic arrest. Akronymen Medea är i högsta grad passande. Den antika mytologins Medea personifierar barnamordet. I flera versioner av myten, bland annat i Euripides kända pjäs, mördar hon sina egna barn för att hämnas på hjälten Jason. Den själviska Medea-genen består av både ett gift och ett motgift. Hos kvinnor som bär på genen dör avkomman, om inte avkomman själv bär på genen – då räddas de av motgiftet. Om Medea-allelen är heterozygot, så kommer i genomsnitt hälften av kvinnans barn att överleva som bärare av genen, medan hälften av barnen kommer att dö.
Det uppenbart att Medea-genen inte är till gagn för varken art eller individ. Ändå ökar genen
effektivt sin frekvens i populationen. Analogt med hur Euripides tolkning av Medea-myten bygger på publikens sympati med valet att mörda barnen, så bygger vår förståelse av Medea-genen på en tolkning av evolutionen som en statistisk trend i replikationen av gener."
Medea. |
Vetenskapen är det allra bästa exemplet, gubevars. Det är nämligen så att vetenskapet fanemig liknar ett DNA. Det är inte bara disparata idéer som kämpar inbördes om medvetandesubstratet. Det är en samordnad, koordinerad massa av idéer. Som, dessutom, har gott om väl synliga supressormekanismer för att hämma asociala memes. Precis som t.ex. elefanten och nakenråttan har cancer-supressor-gener!
Reduktionism och sånt
"Ekvationen betyder [...] att förändring i en genomsnittlig egenskap (fenotyp) i en given population, är lika med (=) samvariationen (Cov, covariance) mellan den egenskapen (fenotypen) och fitness, plus hur hög ärftligheten för egenskapen (fenotypen) är till nästa generation (dvs. hur sannolikt det är att egenskapen överförs, och/eller hur korrekt den överförs)."(Att prata om "genotyp" är förresten kanske mer behändigt än att prata om gen, eftersom det känns som ett mer generöst begrepp, och begreppsmässigt implicerar en korrelation med syskonbegreppet "fenotyp".)
"The gene of the gene's-eye view has also been challenged from the opposite direction. If there is extensive recombination, no chromosomal portion will be transmitted intact for long enough to act as a unit of selection. At the limit, this would mean that there are exactly four genes, the four constituent bases of nucleic acids [...] Dawkins refers to this objection as the 'selfish nucleotide theory'. His counterargument centres on emphasizing genes as 'difference makers'. Because nucleotides cannot be said to have a phenotype, in the way longer DNA segments can, Dawkins argues it still makes sense to talk about genes [...]Another way to respond to the 'selfish nucleotide' charge is to concede and embrace it. In Darwinian Reductionism: Or, How to Stop Worrying and Love Molecular Biology, Alex Rosenberg attacks what he regards as an 'untenable dualism' characterizing much contemporary philosophy of biology. To Rosenberg, the dualism in question arises because most philosophers of biology, and evolutionary biologists för that matter, are physicalists. That is, they believe everything in the universe - matter and mind - is made up of physical things. At the same time, however, they are often anti-reductionist in the sense that they seek explanations at the level of biological phenomena - genes, organisms, populations - rather than at the level of chemistry and physics. Indeed, the inability to reduce biology to special cases of physical law is often presented as key to the autonomy of biology as its own scientific disciple [sic? borde väl vara discipline?]. [...]To get around this, Rosenberg presents a spirited defence of reductionism. Of particular relevance here is his argument that natural selection should be considered a physical law that can operate at one or more lower levels of aggregation. At the most basic level, selection will act on aggregates of atoms and macromolecules and will favour those aggregates that are the most stable and fastest replicating. In principle, then, the same process will apply all the way up to cells, individuals, and groups. Rosenberg's reasoning shows that the 'selfish nucleotide' is not necessarily as absurd as it might appear at first glance, but his argument also part of a larger, and for scientists slightly intimidating, discussion about reductionism in science in general and biology in particular."
"'Gould keeps going on about hierarchy as though the gene is the bottom level in the hierarchy. The gene has nothing to do with the bottom level in the hierarchy. It's out to one side.'"
"'Until you've made the distinction between information and matter, discussions of levels of selection will be muddled. Comparing a gene with an individual, for instance, in discussions of levels of selection, is inappropriate, if by 'individual' you mean a material object and by 'gene' you mean a package of information.'"
"Some authors have argued that the major transitions [dvs. hur mindre beståndsdelar blev till större, typ hur celler uppstod och hur celler grupperade sig som individer] are best approached using multilevel selection analysis. This has led tthe hierarchy to be compared to Russian matryoshka dolls with layers of conflict and cooperation nested one within another. An alternative to multilevel selection models is inclusive fitness analysis. What all approaches have in common is a commitment to search for common principles to answer the question that unifies all levels: Why does natural selection favour cooperation rather than selfish behaviour that would undermine the integrity of higer levels?The problem with the Russian doll image is that in a matryoshka doll there are dolls all the way down. Under the gene's-eye view, this is not how the biological hierarchy works. Whereas vehicles [alltså t.ex. celler eller organismer] can be said to make up other vehicles, in the way a multicellular organism is a group of cells, replicators (genes) play a different role. As Dawkins put it [...] the replicator is out to one side [...]In the biological hierarchy, genes are not just another level, but the actual beneficiary of selection at all levels [...]"
Vad har då det här att göra med assembly theory och lyfe?
Vi börjar med "lyfe", som är en bredare definition än "liv":
"Life represents life as we know it; it uses the specific disequilibria and classes of components of earthly life. Life is an autocatalytic network of organometallic chemicals in aqueous solution that records and processes information about its environment in molecular form and achieves dynamical order by dissipating any subset of the following disequilibria: redox gradients, chemiosmotic gradients, visible/thermal photons, etc.
Lyfe represents any hypothetical phenomenon in the universe that fulfills the fundamental processes of the living state, regardless of the disequilibria or components that it harnesses or uses. Lyfe is any hypothetical phenomenon that maintains a low-entropy state via dissipation and disequilibria conversions, utilizes autocatalytic networks to achieve nonlinear growth and proliferation, employs homeostatic regulatory mechanisms to maintain stability and mitigate external perturbations, and acquires and processes functional information about its environment."
Enligt Barlett och Wong finns det fyra definierande pelare som är relevanta för lyfe. Dessa är (ursäkta anglicismerna):
1) Dissipation, som jag tolkar som avledande av värme för att möjliggöra entropiminskning. "Lyfe cannot exist at equilibrium."
2) Autocatalysis, som är entitetens benägenhet eller förmåga till exponentiell tillväxt under ideala förutsättningar. En kanin blir tio, tio blir hundra, hundra blir tusen, tusen blir 10 000, 10 000 blir 100 000, 100 000 blir 1 000 000, 1 000 000 blir 10 000 000, blir 100 000 000, etcetera. Om varje generation för överleva blir det snabbt rätt många kaniner. Riskorn på ett schackbräde liksom.
3) Homeostas. Förmågan att bibehålla viktiga värden oförändrade oavsett exogena störningar. För människan är t.ex. temperaturreglering och osmosreglering viktiga.
4) Lärande. Förmågan att ackumulera information om (extern och intern) miljö; bearbeta informationen; och agera på informationen.
(Se artikeln för större detalj.)
Som Okasha nämner i Evolution and the Levels of Selection kan inte evolution enbart handla om DNA, eftersom vi också vill förklara hur DNA i sig självt har evolverat. Lyfe-definitionen ger en bra och generell modell för hur liv kan uppkomma ur en abstrakt darwinistisk selektionsprocess. Frågan är ju hur djup evolutionen är, om den nu inte endast bottnar i förändringar i genfrekvenser i olika livsformers DNA.
Lyfe-kriterierna sätter fingret på att det finns intressanta konfigurationer som inte är liv; låt oss kalla dem lyv, som en slapp översättning av lyfe. Dessa intressanta konfigurationer är intressanta eftersom de uppvisar komplexitet, eller för att relatera till kreationisternas urmakar-argument:
Om vi går på en hed och observerar en sten så säger det oss att det legat en sten där ett tag. Men om vi observerar en klocka kan vi härleda en urmakare - klockor uppkommer inte hur som helst.
Ågren gör den intressanta idéhistoriska poängen att Darwins idéer om det naturliga urvalet föds i en kontext av brittiska, kristna naturalister. Det var på högsta modet inom aristokratin att observera världens förunderligheter, som ett bevis på Gud. Evolutionsteorins stora bidrag är - ju - att ge en förklaring på hur det som synes vara designat kan ha uppkommit genom mekanistiska processer, utan uppsåt eller syfte. Hur saker och ting kan verka så väl anpassade, utan att det finns en Gud som har skapat dem och anpassat dem.
Men, "the watchmaker argument", urmakargudsbeviset, närmar sig en viktig poäng: Vissa saker är intressanta, andra inte. Varför?
Låt oss då beakta assembly theory. Assembly theory handlar om att formellt bestämma ett komplexitetsindex utifrån hur många delar en entitet har, och hur många onödiga delar en entitet har. Wikipedia:
"While other approaches can provide a measure of complexity, the researchers claim that assembly theory's molecular assembly number the first to be measurable experimentally. They argue that the molecular assembly number can be used to gauge the improbability that a complex molecule was created without life, with a higher number of steps corresponding to higher improbability."
Eftersom jag är matematiskt obegåvad kan jag bara intuitivt famla efter meningen med detta, men låt oss ändå försöka.
Som jag nämnt på andra ställen är evolutionen en sannolikhetsriktning som verkar motströms termodynamikens andra huvudsats. Jag föreställer det mig som att den globala entropiökningen kan härledas ur en djup statistisk lag som helt enkelt säger att en sannolik konfiguration alltid kommer att vara vanligast. Så sannolika, meningslösa, komplexitetsbefriade konfigurationer är det som universum strävar mot. Om vi knäcker ett ägg så blir det en gegga som vi kan nöja oss med att beskriva som just gegga, eftersom det är ointressant hur just denna gegga råkar vara konfigurerad. Däremot är det ju intressant hur en klocka är konfigurerad, eftersom konfigurationen bestämmer dess funktion!
Evolutionen verkar i motsatt riktning mot entropiökningen och termodynamikens andra huvudsats, eftersom det som är mest sannolikt att existera oftare kommer att existera. Och en egenskap som gör saker sannolika att existera är förmågan att finnas. Och förmågan att finnas är förmågan att självreplikera (autocatalysis). Och att bibehålla sin funktion (homeostas). Och för en komplex konfiguration är det förmågan att dissipera värme, för att exportera entropiökning och själv uppnå lågentropiska tillstånd (som ju är komplexa). (Se gärna detta för lite bakgrund.) (I någon mening kanske förmågan att avge värme skulle kunna betraktas som en delmängd av homeostas, dvs. en nödvändig förmåga att exportera entropi?)
Sen har vi lärandet, dvs. feedbackloopen. Glöm aldrig den kambriska explosionen! Komplexa, självreplikerande system måste ha energi för att kunna upprätthålla sina vitala värden och replikera sig själva, och då måste de interagera med omvärlden för att kunna äta energi och slippa bli ätna av andra komplexa system som också vill ha energi. Evolutionärt är feedbackloopen att livsformer då selekteras för att ha sinnen, dvs. kunna observera på sin omvärld och kunna agera på sinnesdata på ett sätt som gynnar överlevnaden. Och på individnivå uppträder en motsvarande feedbackloop just i det att man tar in sinnesdata och agerar på den. (Se gärna detta för bakgrund.)
Evolutionen är ju i grund och botten den enkla formeln Ärftlighet, Variation, Urval. Det är Ärftligheten som är lärandet. Det är Urvalet som är den malthusianska resursknappheten där olika självreplikerande system försöker självreplikera givet en malthusiansk/begränsad resursbas. Variationen uppstår genom replikationsfel (mutationer), genetisk drift, horisontell genöverföring, sexuell reproduktion, och så vidare.
Allt borde egentligen bli mindre komplext (entropiökning), men evolutionen skapar komplexitetsfickor av lågentropiska konfigurationer, just för att det som är sannolikt att finnas kommer att finnas, och just det som förmår självreplikera sig är sannolikta tt finnas. En motgående statistisk lag, mot termodynamikens andra huvudsats!
***
Så, det jag vill komma till är att evolutionen som abstrakt princip är oändligt djup. DNA-modellen är en extremt intressant inkarnation, men jag tror Rosenberg har rätt (utan att ännu läst Darwinian Reductionism). Eftersom molekyler kan börja självreplikera, och om det finns feedbackmekanismer (lärande) börja evolvera. Eller, evolutionen uppstår redan i själva självreplikerandet, eftersom det är mer fit att vara självreplikerande, men den effektiva evolutionen uppkommer när det evolverar en effektiv lärande-mekanism. Här är DNA-molekylen en sådan högeffektiv lärandemekanism, gubevars.
DNA är alltså out on one side, och är alltså information istället för materia. Det är inte en reduktionistisk innersta rysk docka - det är en lärandemekanism som har evolverat hos självreplikerande komplexa system. Därför uppträder selektionen på gen-nivå, eftersom det är generna som kodar för fenotyperna, och det är dessa som lyckas eller misslyckas i sin respektive miljö. Men det är ändå så att den darwinistiska principen är oändligt djup, för självreplikernade system måste inte lära sig just genom förändringar i genfrekvenser.
Det här perspektivet tycker jag för övrigt ger ett uppsving för memetics, eftersom memes också är information precis som genes, och egentligen är en lärandemekanism på en högre nivå. Kanske är det mer konsekvent att se sk. group selection som en meme-selection (där kulturellt traderade normer och teknologier och föreställningar ändras i frekvens mellan iterationer - vad nu än vi tycker om att använda Price-ekvationen för memes... Vilket jag ju tycker om!). Kanske är skillnaden i synsätt mellan group-selection och meme-selection av samma art som skillnaden i synsätt mellan gene's-eye view och inclusive fitness?
Det får bli ett annat blogginlägg, för nån gång ska man ju ändå - tyvärr - också arbeta.
fredag 25 mars 2022
Vikten av god nattsömn
tisdag 22 mars 2022
Högfärdig betraktelse
måndag 21 mars 2022
Ett slappt spelteoretiskt argument för WW3
Beakta att Ryssland redan 2017 övade anfallskrig mot Baltikum. Beakta även att Nato var överlägsna Ryssland militärt även innan vi visste att Ryssland är mycket sämre än vi fruktat. Att öva anfallskrig mot Baltikum är lite som att öva militärt självmord.
Om man inte har atombomber förstås.
Beakta att Natos artikel 5 är det som står i vägen för en rysk strategi att äta tårtan Europa i lagom stora bitar. (Hur man nu vet vad som är en lagom stor bit - man verkar ju ha gapat efter för mycket redan i fallet Ukraina. Som också är stort och folkrikt.) Beakta att det vore en episk win för Putin att desarmera artikel 5 och splittra Nato.
Beakta att Putin vet att man skulle få storstryk av Nato militärt, och vet att Nato också vet detta. Beakta att kärnvapen ändrar symmetrin drastiskt eftersom kärnvapenkrig är ett så pass oacceptabelt utfall att all tit-for-tat-strategi blir irrelevant - kärnvapenkrigsutfallet gör i någon mening att spelet inte är iterativt längre. Det är bara en enda omgång. (Se t.ex. detta och detta.)
Om Putin vet att Nato vet att Putin vet att Nato skulle vinna i en militär kraftmätning, så vet också Putin att Nato vet att Putins enda lösning på en sådan kraftmätning (förutom att undvika den eller förlora den) är att använda kärnvapen. Det Putin måste göra är att göra det sannolikt att han skiter i, dvs. att han är loco.
Det går just nu mycket snack om att Putin är en ensam galning snarare än en brilliant realpolitiker. Men, skulle inte en brilliant realpolitiker kunna vilja bygga en bild av sig själv som en ensam galning? Om Nato tror att Putin faktiskt inte hade bangat att riskera mänsklighetens fortlevnad, så skulle Nato kunna stå i en situation där man antingen måste skita i artikel 5 eller riskera civilisationens undergång.
Problemet löses heller icke när vi postulerar att Nato är smartare än så. Det räcker nämligen med att Putin tror att han har överlistat Nato för att attacken mot till exempel Baltikum ska vara ett faktum. Om Nato då svarar med militära insatser kanske Putin hamnar i ett läge då han ändå måste avfyra sina kärnvapen, beroende på hur väl han lyckats bränna sina broar och förbinda sig vid domedagslösningen (i syfte att spelstrategiskt hindra Natos motangrepp).
Vad vi än tror om detta så ser det ut som att Putin har incitament att verkligen "tappa det" offentligt i Ukraina-fallet. Taktiska kärnvapen, massmord av civila, dödsgas och biologiska stridsmedel skulle vara ett perfekt "ensam galning"-signalerande för en Putin som vill framstå som trigger-happy med avseende på kärnvapenknappen. Allt för att få spelomgången att verka vara den potentiellt sista och därmed radikalt skifta brädet för relevant strategi.
måndag 14 mars 2022
Mot flyktingströmmar
Med hopp om eskalation
(Jag vet inte varför man vill säga Belarus i stället för Vitryssland, så jag använder inkonsekvent nog båda namnen i denna blogg-installation. För att trampa på så många tår som möjligt!)
***
Ryssland anföll Ukraina i gryningen den 24 februari. Dagen innan, då händelseutvecklingen redan stod relativt klar, skrev Antropofagi förhoppningsfullt om det som sedermera seglat upp som den så kallade palatskuppsteorin (se t.ex. DN 26/2-2022). Tyvärr verkar både Antropofagis och andra bedömares förhoppningar härvidlag komma på skam. Men det finns andra halmstrån att gripa i. Här är ett:
Protesterna i Belarus blossar upp igen, Lukasjenka avsätts, och Vitryssland går med i NATO!
Vitryssland/Belarus är ett väldigt dåligt land med väldigt bra innevånare. 2020-2021 förekom omfattande protester mot regimen, och många är de modiga vitryssar som fängslats och torterats av Lukasjenkas hejdukar. Precis som Putin har Lukasjenka effektivt använt repression för att kväsa det folkliga missnöjet
Det internationella samfundet har fördömt Lukasjenka och anklagat honom för valfusk. Det finns dock undantag: Exempelvis Cuba, Venezuela, Kina, Turkiet, Kazakstan och Ryssland gratulerade Lukasjenka till valvinsten 2020. Ett ganska talande urval.
Det vitryska folket vill ha frihet, precis som det ukrainska folket vill och ville. (Se för all del Winter on fire.) Lukasjenka är i vägen. Hans legitimitet är noll i hemlandet, men tack vare stöd från Ryssland har han klamrat sig fast. Lukasjenkas autonomi har härvid kraftigt undergrävts, då man man i utbyte tvingats underteckna avtal om ekonomisk integration med Ryssland, och då Vitryssland förlitar sig på lån från, och handel med, grannen i öst.
Lukasjenka är själv drabbad av sanktioner sedan 2020-valfusket och dess våldsamma efterdyningar, men nya sanktioner ha träffat regimen i och med att man gått Rysslands ärenden vid invasionen av Ukraina. Detta innebär såklart ekonomiska bekymmer för Vitryssland och politiska bekymmer för Lukasjenka. Han drabbas även indirekt av sanktionerna mot Ryssland, som nu inte har råd att låna pengar till vasallstaten, som därmed kanske inte har råd att betala räntan på sin statsskuld. Dessutom har Ukraina varit en av Vitrysslands största handelspartners, och vi kan väl tänka oss att den handeln nu ej blomstra mer.
Den vitryska opinionen är mot ett närmande till Ryssland. Lukasjenka kan mycket väl också vara mot det, eftersom han hotar sin egen och landets självständighet, men han har föga val om han vill hålla sig kvar på den tron som nu helt är i Putins händer. Rädslan för Ryssland borde rimligen öka i Vitryssland när man ser att rysk militär gör grus av rysktalande städer i Kievrikets vagga. Många enskilda vitryssar har även rest till Ukraina för att strida mot ryssarna, vilket hedrar dem. Lukasjenka har istället hotat med att ställa upp med trupp på Rysslands sida, vilket borde gå stick i stäv med vad den folkliga opinionen önskar se.
Låt oss fortsätta hoppas, och ställa följande ändå icke helt fakta-o-baserade analys: Lukasjenka är lite mellan en sten och ett hårt ställe. Han vill värna sin nationella autonomi mot Ryssland, och han vill troligen inte se en upprepning av den folkliga proteststorm som drabbade regimen 2020-2021. Samtidigt är han Putins bitch, och det går så dåligt för Putin att han nu kallar in syrier och andra för att slåss i ryssarnas ställe. Då kanske lite vitrysk trupp också hade smakat diktatorn bra.
Vad händer om Lukasjenka dras djupare in i konflikten i Ukraina? Om man fullt ut ansluter sig till det ryska anfallskriget?
Sanktioner mot Vitryssland kommer givetvis öka i antal och intensitet. Så också, får vi anta, det folkliga missnöjet - både med en förvärrad ekonomisk situation och en dåligt förankrad politisk inriktning.
Kan vi hoppas på förnyade protester i Belarus? Kan vi hoppas på att militär och polis ställer sig skeptiska till ett fullskaligt deltagande i Ukraina-kriget, och att den repressiva regim-apparaten således blir mindre effektiv? Att fler blir räddare för att helt absorberas av den ryska amöban, och att även tidigare Lukasjenka-lojala krafter vädrar kritik mot diktatorn? Kan vi hoppas att hotet om rysk inblandning känns mindre akut när ryssarna är upptagna i Ukraina, samtidigt som samma utveckling gör att det ryska hotet känns mer akut, helt oavsett hur många eftergifter man gör till horan Putin?
Kan vi hoppas på att Lukasjenka måste sjappa till Moskva? Och att Vitryssland går i en västlig och demokratisk riktning? Att man närmar sig NATO och EU och lämnar Ryssland ännu ensammare? Kan vi hoppas på att att Ryssland känner sig nödgade att släppa sin vasall i väst?
Eller, kan vi hoppas (?) på att Ryssland känner sig nödgade att intervenera i Vitryssland och att situationen eskalerar till en väpnad konflikt även där? Att det blir krig mellan ett demokratiskt Vitryssland och Ryssland, eller att det utvecklas mot ett belarusiskt inbördeskrig där en Putin-stödd Lukasjenka tar till vapenmakt mot en motiverad och utled befolkning? Att den ryska armén då måste blöda ännu mer; måste skicka in värnpliktiga gossar; måste förlora ännu fler dyra tanks och helikoptrar? Att ännu fler datapunkter anhopar sig för den ryska opinionen att ompröva sin kärlek till ledaren?
***
[Uppdatering: Antropofagis rysslandsexpert uppger att det är extremt osannolikt att det skulle ske en ny up-rising i Belarus. Detta pga. diabolisk repression.]
En ganska intressant händelseutveckling
Hej Arvid [Ågren, Evolutionary biologist at Uppsala University]
Jag hörde dig på Mindscape och har beställt din bok. Tänkte också se om du har tid att svara på en fråga.
Tidigare när jag läst Samir Okashas Levels of selection-bok har jag inte riktigt blivit klok på hur vi kan se evolutionen på vår abstraktionsnivå av verkligheten.
När du pratar om att gener kan vara hur ”långa” som helst, och att en gen svarar mot en trait, så försvinner frågan plötsligt lite. Då verkar det ju inte vara någon skillnad mellan genotyp och fenotyp - en gen definieras helt enkelt som den del av genomet som bestämmer en viss trait.
Jag gillar Price-elvationen eftersom den verkar skita i distinktionen mellan gen och trait, men det kanske är vetenskapsteoretiskt rätt beslut till och med? Och lirar med det du säger i podden?
Annars fastnar jag lätt i frågor om varför just gen-nivån är primär i fysikens layer-cake. Eller varför vi kan se natural selection verka på vår emergensnivå. Eller hur downward causation verkar uppträda när selektion på fenotypnivå verkar bestämma allel-frekvenser.
[...]
Ser fram emot att läsa boken!
Med vänlig hälsning, [Antropofagi]
Hej [Antropofagi]
Tack för mejlet! Kul att du lyssnade på Mindscape och jag hoppas du gillar boken också.
Jag skulle säga att det är värdefullt att skilja på genotyp och fenotyp. The gene’s-eye view har ju framförallt varit intresserad av att förstå adaptationer på individnivå. Där synsättet skiljer sig från andra är i hur man anser att svaret på frågan vad adaptationer är till för ska se ut. Man menar att eftersom att gener är det enda som förs vidare mellan generationerna, så måste svaret formuleras på gennivån. (I boken diskuterar jag vad som ibland har kallats the beneficiary question).
The gene’s-eye view använder sig av en många sätt rätt gammelmodig gen-definition som skiljer sig framförallt från hur molekylärbiologer använder termen. I boken skriver jag:"The long-standing lack of a common definition of what a gene is has resulted in a number of situations of biologists talking past each other. The risk of mutually frustrating conversations seems to be particularly high when evolutionary and molecular biologists get together. One prominent example of such an incident is the molecular biologist Gunther Stent’s reaction to reading Dawkins’s definition of a gene in The Selfish Gene. Dawkins, following Williams in Adaptation and Natural Selection (Williams 1966, p. 24), defined a gene as: ‘any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection’ (Dawkins 1976, p. 28).To Stent, the great sin of the Williams–Dawkins’s gene concept was its vagueness on the molecular details. In his review of The Selfish Gene, he described the definition as ‘denaturing the meaningful and well-established central concept of genetics into a fuzzy and heuristically useless notion’ (Stent 1977).Price-ekvationen är kraftfull, men långt ifrån okontroversiell. Jag har personligen inte särskilt starka åsikter, men jämför tex van Veelen och Gardner A. 2020. Price’s equation made clear. Philosophical Transactions of the Royal Society of London Series B. 375: 20190361.
In general, evolutionary biologists have typically showed little con- cern for the molecular intricacies of genes.After all, population genet- ics was developed long before the material basis of heredity was determined to be a nucleic acid and with only a meagre understand- ing of the relationship between genotype and phenotype. In so doing, they used a gene concept much closer to Mendel’s original ‘factors’. Here, a gene is simply something that is statistically associated with a difference in phenotype.Alfred Sturtevant,a student ofThomas Hunt Morgan and the first to construct a genetic map of a chromosome, summarized it like this:"All that we mean when we speak of a gene for pink eyes is, a gene which differentiates a pink eyed fly from a normal one—not a gene which produces pink eyes per se, for the character pink eyes is dependent on the action of many other genes." (Sturtevant 1915)”
Jag hänger inte riktigt med vad du menar med “fysikens layer cake”. Generellt tycker jag emergence i meningen att det finnas flera nivåer att beskriva verkligen på (det som ibland kalls weak emergence) är vettig, både inom biologin och naturvetenskapen i stort.
Hoppas det klargör lite. Hör av dig annars eller om du har ytterligare frågor efter att ha läst boken.
Hälsningar,
Arvid
***
Det här är en ganska intressant händelseutveckling. Antropofagi har brottats med frågorna utan att se några som helst lösningar. Det har känts som det funnits en logisk gordisk knut i bottnen på alltihop, och ju mer jag nystat desto värre har det blivit.
Det som händer i korrespondensen ovan är att Arvid Ågren lägger ett konceptuellt alexanderhugg och öppnar portarna till Gordions tempel.
Ett annat sätt att se på situationen är att det nu visar sig att det inte finns något tempel. Knappt ens nån knut. Bara ett nystan av trådar som med fria ändar. Genom att definiera en gen som "any portion of chromosomal material that potentially lasts for enough generations to serve as a unit of natural selection," finns det inte längre något som helst mysterium kvar.
Det kanske allra mest intressanta är att Antropofagi har engagerat sig i intellektuell kamp för att förstå en fråga som helt bygger på ett missförstånd. Frustrationen har givit upphov till hjärnkok och sådana här mail. I själva verket var det hela bara fusk: Vi definierar "gen" som just den mängd arvsanlag som är utsatt för selektionen, och så kallar vi det "gene's eye-view." När vi kunde ha stannat vi att tala om egenskaperna på vår emergensnivå och tillämpa Price-ekvationen.
Är det en koan jag brottats med? Det har inte känts som att jag närmat mig upplysning, endast som att jag snurrat in mig i vederstyggligheter.
Jag har i alla fall inte lockats att börja tro på absurda förklaringar. Jag har i någon mening stått pall: Jag har vidhållit att jag inte förstår, hellre än att försöka nöja mig med någon slags slapp curiosity-stopper.
Men, om människan nu kan förledas att söka konklusioner i falska propositioner, kan det då inte förklara mycket av världens vansinne?
Ur en memetiskt-evolutionärt perspektiv: Kan inte religiösa och andra uppfattningar "nyttja" dylika intellektuella fällor för att snärja och förleda? Kan inte mången människa än i denna dag kämpa i en intellektuell kvicksand, där man sjunker djupare ju mer man kämpar?
Jo för sådan är ju exempelvis feminismen och antirasismen.