Antropofagi

onsdag 30 november 2016

MindreFel om "rasism"

Antropofagi har försökt snurra sitt huvud runt begreppet "rasism" ett antal gånger vid det här laget. Nedan redogör jag först för vad som sagts, för att sedan attackera problemet från en helt ny vinkel.

***

Här skriver jag om rasism innan ras, och hur rasismen formaliserades iom. upptagandet i det vetenskapliga paradigmet. Dvs. om huruvida "rasism" är meningsfullt utan "biologisk ras".

Här skriver jag att den lexikaliska definitionen av "rasism" är väldigt sträng, och att de flesta rörelser vi betraktar som rasistiska egentligen är marginalfenomen. Utifrån en konsekventialistisk analys bör vi isf. kalla sådana rörelser för "rasistiska" om de missgynnas av detta. Om de istället gynnas av att vi kallar dem rasistiska, bör vi undvika det. (Mer om den lexikaliska och andra definitioner här, samt om SDs tro på biologiska raser här.)

Här raljerar jag över att varken SD eller KKK är rasister, om vi ska tro dem själva, vilket vi väl ska va?

Här skriver jag lite om att "ras" och "race" inte är exakt samma sak, och att detta har implikationer på rasism-debatten eftersom mycket är lost in translation när vi inspireras av amerikanska diskurser.

Här skriver jag:

"Då rasism innebär att en tillskriver fenotypiska skillnader vissa korresponderande skillnader i intellektuell och moralisk kapacitet, innebär själva rasism-begreppet i sig en sammanblandning mellan begreppen 'ras' och 'kultur'. ('Etnicitet' kan väl sägas vara en hybrid mellan dessa två begrepp, halvvägs mellan 'ras' och "kultur" således.)

Att väga mellan strikt eller generös rasist-definition är i någon mån meningslöst, eftersom en rasist just sammanblandar begreppet 'ras' med 'kultur'/'moral'/'beteende'. Att tillämpa en slapp definition av 'ras' är således rasistens signum. Att tillämpa en strikt definition av 'rasism', utifrån en strikt definition av 'ras', fångar på inget sätt rasistens tankesätt – denne förhåller ju sig icke strikt till 'ras' som varande ett biologiskt fenomen.

Rasist-debattören måste helt enkelt ta hänsyn till att 'ras' också är ett intersubjektivt fenomen, 'en lögn som är användbar om den förändrar verkligheten', och inse att den diskursiva kampen gäller såväl begreppet 'rasism' som begreppet 'ras'. En måste positionera sig i fråga om båda begreppen för att kunna diskutera dem i relation till varandra, men framförallt positionera den potentiella rasisten.

[...]

Rasisten är rasist eftersom hen slarvar med definitionen av ras, och låter fenotypiska och andra egenskaper sammanblandas och leda till felaktiga föreställningar om hur dessa egenskaper korresponderar.

Den som slaviskt förhåller sig till en strikt 'rasist'-definition måste förhålla sig till rasistens 'ras'-definition; en kan inte själv tillämpa en strikt biologisk 'rast-definition, och låta denna ens egna definition fria rasisten. Som ju icke håller sig med en sådan klar uppdelning mellan biologisk ras och kultur/moral/beteende.
"

***

Med hjälp av en intressant LessWrong-post tänkte jag nu mörda den här diskussionen en gång för alla. I How an algoritm feels from inside diskuteras olika sätt att tänka kring koncept och de egenskaper som konstituerar dem.

Frågan "om ett träd faller i skogen och ingen hör, gör det då ett ljud?" kan leda till hätsk diskussion mellan den som tycker "ja" och den som tycker "nej". Om man definierar "ljud" utifrån huruvida det innebär "auditory experience in a brain" eller "acoustic vibrations in the air", då dör diskussionen plötsligt.

Enligt LessWrong-posten finns det två sätt att tänka kring koncept. Det ena visualiseras i Network 1 och det andra i Network 2 i den snodda bilden nedan. (Texten om "blegg" etc. beror på ett exempel i LessWrong-posten.)


I det ena fallet, Network 2, kopplar en rad egenskaper till ett centralt koncept. I det andra fallet, Network 1, finns det inget centralt koncept, bara informationen om egenskaperna. 

En fråga: "We know where Pluto is, and where it's going; we know Pluto's shape, and Pluto's mass—but is it a planet?" Även om vi har kunskap om alla de intressanta aspekterna – som utgör all den information som vetskapen om huruvida något är en "planet" ändå bara skulle ge oss – så undrar vi ändå: Är det en planet? LessWrong:

"We know where Pluto is, and where it's going; we know Pluto's shape, and Pluto's mass—but is it a planet? And yes, there were people who said this was a fight over definitions—but even that is a Network 2 sort of perspective, because you're arguing about how the central unit ought to be wired up. If you were a mind constructed along the lines of Network 1, you wouldn't say 'It depends on how you define 'planet',' you would just say, 'Given that we know Pluto's orbit and shape and mass, there is no question left to ask.' Or, rather, that's how it would feel—it would feel like there was no question left—if you were a mind constructed along the lines of Network 1.

Before you can question your intuitions, you have to realize that what your mind's eye is looking at is an intuition—some cognitive algorithm, as seen from the inside—rather than a direct perception of the Way Things Really Are.
"

***

Så, med all den info vi har om t.ex. SD, är frågan "är SD ett rasistiskt parti" över huvudtaget relevant? Kalla det vad fan man vill, liksom. Vi vet ju ändå.

Nu har Putin snart erövrat världen

Antropofagis ursprungliga syfte är att hålla taket högt för konspirationsteorier och foliehattism. Tack vare Ryssland är detta lättare än någonsin.

I USA-valet tycks ryska hackare ligga bakom manipulation av röstningssystemet, med sådan effekt på de betydelsefulla marginalrösterna i avgörande swing-states att en omräkning nu ska ske. Det är också sannolikt ryska hackare som läckt Hillarys e-post, och vem vet vad för hållhakar Putin har på FBI-chefen James Comey. (Antropologi har fö. skrivit om Comey tidigare, i ett helt annat sammanhang.)

I Frankrike står Putin som den ende säkra vinnaren av et kommande valet, iom. att både Fillon och Le Pen är tighta med ryssarna. Fillon är vän med Putin och positiv till annekteringen av Krim. Le Pen känner sig taggad på att samarbeta med Trump och Putin, och Front National lever på ryska miljonlån från Putin-nära banker. Union med Ryssland, någon?

***

I Sverige har det nyligen skandalats från SD-håll. Nej, jag tänker inte på Hanne Kjöllers tuffaste call yet: Vem har mest rätt av en krogvakt och Kent Ekeroth? (Obs, inte första gången...) Det är givetvis rysslands-spåret jag är inne på.

Egor Putilov är SDs eget ryska troll. Han har gjort skumraskaffärer med ryska affärsmän, och pekas ut som en säkerhetsrisk. SD är också givetvis kompisar med Putinvännern i den europeiska extremhögern.

I Sverige har länge rått en bisarr ordning där partibidrag, dvs. pengar som ges till politiska partier, inte måste redovisas. Hemliga partibidrag är en ordning som inte minst fått stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna, som varit sämst på att frivilligt redovisa. Förutom SD, som är lika sämst. SVT Nyheter skrev redan 2010:

"Ett annat parti vars valbudget diskuterats på grund av dess relativt stora omfattning är SD. SD har med sin valbudget på 19 miljoner kronor mer pengar att kampanja för än Kristdemokraterna, och SD avslöjar inte heller några detaljer om vem eller vilka som gett pengar till partiet."

2014 försökte man få någon måtta på hemlighetsmakeriet, men den då nya lagen om partibidrag kan kringgås av SD. Som fö. som enda parti motsatte sig lagstiftningen. (För extra kött, se lag 1972:625 om statligt stöd till politiska partier, och däri 2014 års ändring.) Att SD inte vill hänga ut privata givare kan vara förståeligt pga. kvardröjande rasist-stigma. Och alla hemliga bidrag behöver inte nödvändigtvis komma oavkortat från Hr. Putin själv; även välfärdsbaronerna har intressen i att smörja SD

På EU-nivå har SD hur som helst motsatt sig ställningstaganden mot Rysslands annektering av Krim. Expo rapporterar också om att

"Sverigedemokraternas europaparlamentariker Kristina Winberg reagerade speciellt på kravet på ekonomisk öppenhet när det gäller stöd från Ryssland. Till Aftonbladet förklarade hon att hon rest sig upp i protest för att 'SD inte tycker att EU ska in och bestämma över sakpolitiken. De ska inte lägga sig i sånt som vem som ska få pengar eller vem som får donera.'"

***

Vi har ju nämnt Kent Ekeroth, förresten. Han figurerar titt som tätt i Russia Today, den där diskurshallucinogenen som Pomerantsev skriver om. Sydsvenskan:

"Det som gör inslaget [med Kent Ekeroth] intressant är snarare den tv-kanal det sänds i. Russia Today (RT) är nämligen en av president Vladimir Putins främsta redskap i det informationskrig som Ryssland bedriver mot Europa.

Kent Ekeroth har varit en flitig gäst i RT. Minst åtta gånger har han deltagit i debattprogrammet 'Cross Talks'. I olika inslag har han krävt utegångsförbud i svenska förorter, gjort sig till röst för den 'tysta majoriteten' av svenskar som ogillar det mångulturella – och gett en bild av att det svenska samhället håller på att kollapsa under trycket från muslimsk massinvandring.

[...]

'Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen - inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer', skriver Säpo."

Sydsvenskan fortsätter så med att nysta upp Egor Putslov-affären, och noterar samtidigt att även Kent Ekeroths politiske sekreterare stängts av pga. en rad pro-ryska uttalanden.

***

Nämnde Pomerantsev skriver förresten, i The Guardian, om rysk informationskrigföring utifrån en statlig manual han kommit över. Där framgår att "information war was less about methods of persuasion and more about 'influencing social relations' and 'control over the sources of strategic reserves'"Han fyller på med att

"In 2013 the head of the General Staff of the Armed Forces of the Russian Federation, Valery Gerasimov, claimed that it was now possible to defeat enemies through a 'combination of political, economic, information, technological, and ecological campaigns'. This was part of a vision of war which lay not in the realm of physical contact but in what Russian theorists described as the 'psychosphere'. These wars of the future would be fought not on the battlefield but in the minds of men."

Därpå exemplifierar Pomerantsev hur sådan krigsföring tagit sig uttryck i verkliga fall, såsom i Estland. En konflikt mellan ryska och estniska nationalister, gällande en staty, slutade såhär:

"On the night of 26 April, as the statue was about to be removed, Russian crowds started throwing bricks and bottles at Estonian police. Riots broke out. There was mass looting. One man died. Russian media, which are popular in Estonia, reported that he was killed by police (he was not), that Russians had been beaten to death at the ferry port (they had not), that Russians were tortured and fed psychotropic substances during interrogation (they were not).

The next day, employees of the Estonian government, newspapers and banks arrived at work to find their computer systems down, crippled by one of the largest cyber attacks to date. E-stonia had been taken offline.

Today, many in Estonia are convinced the whole affair was coordinated from Moscow. Yet nothing can be proven. After the cyber-attack, a nationalist Russian MP and spin doctor, Sergey Markov, told the media his assistant had coordinated the attack with the help of “patriotic hackers” – but said that he was working independently of the Kremlin. The Estonian security services claimed to have observed meetings between the Night Watch vigilantes and the staff at the Russian embassy. But proving the unrest had been coordinated by the Kremlin was a different matter. All that could be said for sure was that someone wanted the Estonian government to know it was not as safe as it thought. But safe against what? 'Sometimes we wonder whether the point of the attacks is only to make us sound paranoid and unreliable to our Nato allies,' Ilves suggested. 'And thus undermine trust in the alliance.'
"

Pomeransen belyser även Russia Today och dess amerikanska lansering:

"RT America, which began broadcasting in 2010, had launched an advertising campaign promising an alternative view to the American mainstream media. [...] The channel is funded by the Kremlin, with an estimated budget of $230m per year, and services in English, German, Spanish and Arabic. RT claims to have a 'global reach' of 700 million people, and says its video clips have received over 2bn views online, making it 'YouTube’s leading news provider'.

The mantra of Margarita Simonyan, who heads RT, is: 'There is no such thing as objective reporting.' This may be true, but RT’s mission is to push the truism to its breaking point. At a time when many in the west have lost faith in the integrity and authority of mainstream media organisations, RT seems dedicated to the proposition that after the notion of objectivity has evaporated, all stories are equally true. In America, where polls show that trust in the media has never recovered to levels seen before the 2003 invasion of Iraq, RT’s posters showed George W Bush celebrating 'Mission Accomplished' – with the tag line: 'This is what happens when there is no second opinion.' It was hard not to nod in agreement with the message.

The posters, however, do not offer any argument for trusting Putin’s TV network; their main message is that you cannot trust the western media. It is all too easy to show that RT’s coverage is rife with conspiracy theories and risible fabrications: one programme showed fake documents intended to prove that the US was guiding the Ukrainian government to ethnically cleanse Russian speakers from western Ukraine. Another RT report investigated whether the CIA had invented Ebola to use as a weapon against developing nations. Presenters rarely challenge the views of 'experts' during discussions of subjects such as the Syria conflict – where Moscow has backed President Bashar al-Assad. One regular guest has suggested that the Syrian civil war was 'planned in 1997 by Paul Wolfowitz', while another has described the death toll as 'a joint production of CIA, MI6, Mossad'.
"

Det är kort sagt inte svårt att se hur Kent Ekeroths och SDs syn på sanningen enkelt låter sig förenas med Russia Today.

***

Sammanfattningsvis använder Putin demokratin emot oss och placerar sina vasaller i land efter land. Trump, Le Pen eller Ekeroth.

fredag 25 november 2016

Hur farligt är egentligen heroin, då?

Antropofagi skrev om knark, och vipps kom en knarkrapport dimpandes nedre. Knarkrapporten (Global Commission on Drug Policy: A New Approach to Decriminalization) konstaterar att

"A punitive approach to drug control fundamentally undermines the relationship between the individual and the State, with so many of its citizens in breach of illogical drug laws. Unfortunately, most governments continue to share the objective, enshrined in the international drug control treaties, of a 'drug-free world' or a 'world free of drug abuse'. This goal is both naïve and dangerous. Naïve, in that prohibition has had little or no impact on rates of drug use, with the number of consumers increasing by almost 20 percent between 2006 and 2013 to 246 million people; dangerous, in that prohibition fuels mass incarceration and executions in contravention of international law, stokes the spread of blood-borne viruses, drives human rights abus- es of those who use and supply drugs, and contributes to the drug-related deaths of nearly 200,000 people annually around the world. National governments must urgently liberate themselves from the constraints of this archaic and punitive framework."

Samt att

"The harms created through implementing punitive drug laws cannot be overstated when it comes to both their severity and scope. On a daily basis, human rights abuses—from the death penalty and extrajudicial killings, to inhuman and coerced drug treatment—are committed around the world in the name of drug control, while strict drug laws have esca- lated public health crises in the form of HIV and hepatitis C epidemics. Furthermore, in a number of countries drug laws have caused severe prison overcrowding. These extensive damages wrought by a punitive approach to drugs and drug use fundamentally undermine the principle of human dignity and the rule of law, fracturing the relationship between States and their populations."

Och eftersom posterpojken för rapporten är självaste Koffi Annan, som både är Mr FN och Mr Ingift Svensk, så tror vi på den här skiten.

(Ärligt talat så tror vi på skiten pga. vår förmåga att rationellt granska argumentation.)

***

Om vi bortser från FARC och mexikanska drogkarteller och tittar på en svensk kontext, så finns det några olika argument för att avkriminalisera, eller hellre legalisera men reglera, narkotika. Dessa är bl.a.:

a) Folkhälsan! 

Med koll på knarket minskar risken för överdos. Med vettiga injektionsmöjligheter minskar risken för blodburna smittor. We've been ovah dis. Men för en jämförelse, kolla på Portugal (som avkriminaliserade 2001), och sen: Kolla på Ryssland, som är stark spelare i war on drugs-lobbyn. (Undrar om Loris, Bozyidar och Johan har det trevligt ihop personalfesterna.)

Global Commission on Drug Policy skriver om Portugal (och Tjeckien):

"Since 2001, the [Portugal] has experienced a number of positive health outcomes including: a reduction in drug use among certain vulnerable populations; increases in the numbers accessing treatment services; significant decreases in HIV transmission rates and new cases of AIDS among people who use drugs (85 percent and 91 percent respectively over a 13-year period); and a significant reduction in drug-related deaths. The current president of the International Narcotics Control Board in 2015 described Portugal’s policy as 'a model of best practices' in light of these achievements.

Other jurisdictions similarly demonstrate the effectiveness of a non-criminal justice response to drugs coupled with invest- ment in health services. The Czech Republic, whose decrimi- nalization policy has been in place since the 1990s, has HIV rates of less than 1 percent among people who inject drugs, one of the lowest rates for the region
."

b) Miljonbrotten! 

En heroinost ska, enligt Flashback, få ihop ca 60 tkr per månad bara för knark. (Sen tillkommer i bästa fall mat och husrum, får en hoppas.) Det blir mången en snattad fläskfilé eller bruten bil på parkering i Söderort. Med en reglerad marknad kan vi se en vettigare prissättning.

Allt knark är inte jättedyrt, men heroin är, vilket sannolikt hör ihop med att det är den i särklass mest beroendeframkallande drogen. Och, som Stringer Bell kallt konstaterar, det ger en inelastisk efterfrågan.


Vi kan också läsa ett långt randomcitat från internetz:

"En annan direkt följd av att en produkt eller tjänst kriminaliseras och därmed flyttas från legal handel till svart marknad är att priset stiger. För detta finns flera skäl. Till att börja med så är risken mycket högre på grund av kriminaliseringen. En knarklangare kan inte öppna en butik och köpa in varor på bulk och lager. Försäljningen måste ske i smyg, med enskilda kunder och små kvantiteter åt gången. På samma sätt måste produktionen och distributionen ske i hemlighet och via omvägar med diverse olika specialarrangemang, vilket naturligtvis är mycket dyrare än om de fritt kunde odla och producera sina varor och skeppa dem världen över på normalt sätt. Logistiken blir alltså mycket mer osäker och kostsam, vilket märks i det slutgiltiga priset, som i likhet med alla övriga varor bärs av den slutliga konsumenten. Därför är drogmissbruk så dyrt, något som i sig leder till en rad andra problem."

Här föreslås det att ca hälften av all "acquisitive crime [i Storbrittanien] is related to illegal drug use". I USA verkar det vara ca 1/5 brottslingar som begått det brott de sitter för pga. knarket; för "acquisitive"/property verkar det variera mellan tio och trettio procent. Hur som helst en hel del av fängelsekopulationen.

När Schweizarna började föreskriva lagligt heroin så påverkade detta brottsligheten som följer:

"The criminological evaluation [...] has established a substantial fall in criminal involvement (whether measured by rates of prevalence or incidence). This fall was greatest (50% to 90%) for the most serious offenses, such as burglary, muggings, robbery and drug trafficking. It was observed with all indicators used, i.e. self- reports, victimization, police records, and conviction records. Thus, it is hard to think of any validity problem that could have affected these various and independent crime measures so consistently and to such an extent. Moreover, a comparative study of these measures has shown the validity of self- reported delinquency in this particular context."

c) Den individuella friheten!

En kan tycka att det är lite upp till var och en vad de vill stoppa i sig, förutsatt att de inte skadar andra. (Aka. Det Liberala Argumentet.)

d) Den eskalerande våldsupptrappningen!

"Enligt en färsk EU-rapport spenderar EU-medborgarna minst 230 miljarder kronor på olaglig narkotika varje år. Det är en av de mest lönsamma verksamheterna för den organiserade brottsligheten i Europa. I Sverige och inte minst Göteborg har vi sen flera år tillbaka sett konsekvenserna av den grova organiserade brottsligheten – delvis i form av allt grövre gänguppgörelser som även drabbat civila."

En dystopisk förutsägelse är att Sverige är påväg i Amerikansk riktning. Visst har vi lite lägre korruption och lite starkare institutioner än på många håll i Central- och Sydamerika, men på Baltimore-nivå ska vi nog kunna hamna tillslut. De pengar som droghandel aggregerar ökar definitivt risken för en statseroderande korruption. Och gängens intrång på våldsmonopolet ett minskat förtroende för staten som säkerhetsgarant. Så det är allvarliga grejer det här. Förutom att folk helt enkelt också blir skjutna till döds i kubik och kvadrat.

Våldsdynamiken beskrivs i Chasing the Scream liksom på andra håll. En illegal marknad måste entreprenören tillgripa våld för att skydda sitt territorier och sin produkt, och våld är också det konkurrensmedel med vilket en erövrar nya marknader.

***

Okej det var alltså fyra argument som vart och ett är rätt så tungt vägande. Motargumentet är att fler kommer börja knarka, och att detta kommer leda till individuella missår. Premissen kan visserligen diskuteras, t.ex. utifrån effekterna av det schweiziska initiativet att föreskriva heroin: "By removing local addicts and dealers, Swiss casual users found it difficult to make contact with sellers." Men låt oss anta för argumentets skull att det är sant, och ställa oss frågan: Vad offrar vi i termer av individuell missär när vi väljer att legalisera tunga droger?

Läser en nämnda Chasing the Scream är det lätt att få intryck av att t.ex. heroin är mer eller mindre ofarligt så länge det distribueras under kontrollerade former - när det t.ex. skrivs ut av läkare i Merseyside. Däremot känns det definitivt som att Chasing har en agenda - hur ligger det egentligen till med farligheten?

Här påstår DN att alkohol är farligare än heroin. The Economist tydliggör skillnaden lite snyggare, utifrån harm to user och harm to others. Utifrån denna bild, och ännu tydligare text i originalkällan, inser en att bedömningen egentligen lyder: Heroin är farligare för användaren än vad alkohol är, men alkohol är farligare för omgivningen:

"heroin, crack cocaine, and metamfetamine were the most harmful drugs to individuals (part scores 34, 37, and 32, respectively), whereas alcohol, heroin, and crack cocaine were the most harmful to others (46, 21, and 17, respectively). Overall, alcohol was the most harmful drug (overall harm score 72), with heroin (55) and crack cocaine (54) in second and third places."
Det är alltså ändå heroin som är farligast för användaren. Men hur som helst: Har forskaren med det festliga namnet Nutt rätt?

I rapporten har Nutt et al tagit hänsyn till ett antal kriterier enligt en festlig modell:

Snodd från Nutt's artikel.

Parametrarna som gäller självskada handlar om fysisk, psykologisk, och social skada. Parametrarna som gäller skada för andra handlar om fysisk/psykisk och social dito. Dessa parametrar är viktade något olika, vilket beskrivs i metodavsnittet i Nutts publikation. Kriterierna/parametrarna bestämdes under en ACMD (advisory Council of Misuse of Drugs)-konferens. Därpå fick ett gäng experter helt enkelt sitta tillsammans och gradera tjugo olika droger utifrån bestämda parametrar. (Är man mer intresserad av att fördjupa sig i metoden går det bra att gratis-regga sig på The Lancet och läsa skiten.)

Såhär graderades preparaten i NutterButt's studie/konferens/workshop.

För att ytterligare bryta upp parametrarna en smula, delas de upp i drug-specific mortality, drug-related mortality, dito -damage, dependence, loss of tangibles (t.ex. hus och hem), etcetera. "Drug-specific mortality was a substantial contributor to five of the drugs (alcohol, heroin, γ hydroxybutyric acid [GHB], methadone, and butane), whereas economic cost contributed heavily to alcohol, heroin, tobacco, and cannabis."

Bilden nedan visar i större detalj hur varje preparat bedömts. Värt att notera att heroin och metadon leder stort vad gäller stapeln drog-specifik dödlighet. Crime är högst för heroin och crack. Väldigt intressant är att alkohol rejtar högre än heroin på economic cost - är detta måntro i relation till rus? Få lägger väl 60 lax på kröka i månaden.

Ytterligare en bild snodd från McNuttyFucker.

Okej, det visar sig att drogförespråkande DN och The Economist gravt ljuger kring Nutt's studie. Nutt har blivit vida kritiserad för sin myckna drogliberalism, men en bör erinra sig att heroin faktiskt klassas som farligast för brukaren, som mest dödlig, och som mest brottslighets-inducerande.

***

Emellertid – och det här är väl poängen i Chasing the Scream – så minskar överdoser när jonkarna på en reglerad marknad vet vad de sprutar i sig. Överdoser kan också minimeras med distribution av preparatet Naloxon.

SVT rapporterar om EMCDDAs rapport för 2015. Tyvärr verkar Schweiz saknas här (pga. icke EU-land). Däremot är det uppenbart att den svenska narkotikarelaterade dödligheten skjuter i höjden; näst högst i Europa. Chasings argument är att restriktiv narkotikapolitik gör att fler injicerar (pga. mer valuta för pengarna), vilket innebär extremt mycket högre risk för överdos. (EMCDDA rekommenderar också utdelning av just nämnda Naloxon, samt att man inrättar sprutrum för säkrare injicering.)

Tittar vi på en bild från 2009 ligger Sverige lite bättre till, jämförelsevis; bara åttonde högst dödlighet i Europa. Det är KI som ligger bakom:


Vi ser genast att Portugal, som ju avkriminaliserade 2001, ligger i nedre spannet. KI:s dr Fugelstad skriver dock att siffrorna inte är jämförbara, eftersom olika länder rapporterar olika, och att en bör akta sig för att dra förhastade slutsatser.

Går vi däremot till EMCDDAs senaste siffror ser vi att Sverige har en superduperhög dödlighet med 609 dödsfall under 2014 (siffror enligt EMCDDA-standards). Samtidigt har Portugal två olika register, där antalet dödsfall skiljer sig mellan 28 och 33. Sverige alltså 92,9 döda per miljon invånare, jämfört med Portugals 4,5 döda per miljon invånare. Genomsnitt i EU är 19,2. Så här verkar det som Portugal slår Sverige på fingrarna hur man än räknar, my dear dr Fugelstad.

Okej, poängen: Säkert är en del av den nakotikarelaterade dödligheten relaterad till nivån på war on drugs i samhället. Nutts staplar kan därmed knappast sägas vara eviga sanningar. Vi kan onekligen påverka dödligheten. Men som det ser ut i dagsläget är heroin, i alla fall i Sverige, banne mig jävligt dödligt.

***

Wikipedias bild av heroin är tätt förknippad med blodsmitta och överdos, två högst reella risker; nära nog samtliga injektionsbrukare i Sverige har hepatit C, och vi har redan rabblat dödstal kopplat till överdoser. Dessa två faktorer kan dock, som vi sett ovan, påverkas med policyinstrument. Så om vi tittar på de skador som skulle uppkomma även i en perfekt värld, där alla injicerade säkert under överinseende av sjukvårdspersonal?

Direkta skadeverkningar av heroin verkar vara:

a) Extremt beroendeframkallande, och förknippat med svåra abstinensbesvär (så svåra att de dödade Billy Holliday) - det här har att göra med påverkan på det centrala nervsystemet och den naturliga endorfinproduktionen
b) Orsakar förstoppning och svårigheter att urinera (nog så jävla jobbigt!)
c) Störningar i andningen (överdos är, kan nämnas, när andningsreflexen slås ut)
d) Mensrubbningar
e) Minskad sexlust
f) Kräkningar

Dock påverkar heroinet inte njurar eller lever (förutom i det senare fallet indirekt via den hepatit C en ådrar sig).

***

Sammanfattningsvis: Heroin är jättedåligt och vidrigt. Men skadeverkningarna på individnivå står på inget sätt i proportion till skadeverkningarna av war on drugs. I själva verket kan skadeverkningarna även på individnivå minimeras av en reglerad drogmarknad.

Alla motargument av det vettigare slaget välkomnas givetvis varmt!

onsdag 23 november 2016

Snyder syntetiserar allt

Ibland får en den där känslan av förståelse, som väl beror på att ens top down processing lyckas skaka hand med lite bottom up perception. Det kan vara när en korsläser Harari och Houellebecq, eller som nu, när sista kapitlet i Snyders Den svarta jorden typ syntetiserar 70 procent av allt som Antropologi någonsin skrivit om. (Visst hittar en både Bikont – på polska! – och Diamond i Snyders referenser; dock inte Deutsch eller Olusoga & Erichsen.)

Antropofagi har tidigare resonerat kring begreppen ideologi visavi religion, och landat i att den intressanta distinktionen är hur stora vetenskapsteoretiska anspråk ett tankesystem gör. Slutsatsen är ungefär att

"Politisk religion och 'politiserad religion' kan sannolikt sägas vara fall där ideologin brottas med vetenskapsfilosofiska anspråk, i den bemärkelse att ideologin inte accepterar vad för mothugg som helst. Skulle vetenskapen vederlägga juche-lärans blodskult, eller t.ex. motbevisa Muhammeds existens vad gäller politisk islam, skulle ideologierna ifråga knappast acceptera dessa vetenskapliga resultat. Här står alltså själva ideologin i strid med det som Harari ser som det unika i den vetenskapliga revolutionen. En får hoppas att 'mjukare' ideologier, såsom vanlig svenne-socialism eller -liberalism (observera att det etnocentriska förledet endast avser konnotera en gyllene medelvägs-diskurs), inte i onödan går i klinch med vetenskapen/rationalismen i denna bemärkelse."

Snyder skriver om Hitler att

"Hans sammansmältning av politik och vetenskap lät honom framställa politiska problem som vetenskapliga och vetenskapliga problem som politiska. Därigenom placerade han sig själv i cirkelns mitt och tolkade alla siffror och fakta enligt en plan för en perfekt värld av etnisk blodsutgjutelse, en värld som förgiftades enbart av judarnas humaniserande inflytande [...] Vetenskapen äger och ger upphov till en viss autonomi, som en sund politik måste erkänna och inte sträva efter att inordna under sig. Världens osynliga krafter är inte konspirerande judar utan de fysikaliska, kemiska och biologiska naturlagstyrda företeelser som vi hela tiden lär oss att beskriva mer exakt."

Här ser vi alltså att en totalitär ideologi av typen politisk religion, i.e. nazismen, även har totala vetenskapsfilosofiska anspråk. Parallellt med ett militärt betingat teknikberoende, så förnekade Hitler möjligheten till ökad produktivitet för att lösa resursbrist, vilket var det som lade grunden till den koloniala tanken om lebensraum i Östeuropa. Hitler blundade för den agrara utveckling som skulle eskalera och bli känd som den gröna revlotionen; ett Deutschskt hopp ur den malthusianska fällan.

Snyder igen:

"När vetenskapen lösgörs från politiken avslöjar sådana enkla analyser varför Hitlers territoriella lösning på en ekologisk kris var meningslös. Som han själv visste fanns det ett politiskt alternativ på 1930-talet, nämligen att den tyska staten gav upp tanken på kolonisation och gick in för bättre jordbruksmetoder. Den vetenskapliga lösningen på krympande resurser, som Hitler envist hävdade var en judisk lögn, var mycket mer lovande för tyskarna (och för alla andra) än ett oändligt raskrig. Forskarna, av vilka många var tyskar, banade redan väg för de förbättringar av jordbruket som kom att kallas 'den gröna revolutionen' [...] [senare skulle] Vetenskapen [ta] fram livsmedel så snabbt och rikligt att Hitlers idéer om en kamp miste sin genomslagskraft."

Resursbristen som låg som uttalad grund för Nazitysklands aggressioner kan anses vara tillbaka. Diamonds Collapse delförklarar Rwanda-massmorden på 90-talet som utfall av resursbrist och -konflikt. Snyder hakar på den förklaringen, och beskriver Afrika som en miljö full av exempel på lokal resursbrist och -konflikter, vilket leder till tragedier i kombination med svaga institutioner. (Antropofagi har tidigare skrivit om Syrien-konflikten som klimatkrig.) Här är nämnda en Bikonts Vi från Jedwabne en intressant fallstudie i någon slags motsvarande mönster i ett antisemitiskt Polen där tyskarna och ryssarna gemensamt gjort slarvsylta av staten.

Snyder ser också Kinas resurstörst som en potentiell global risk, inte minst då matförsörjning är en politiskt känslig fråga i minnet av den massvält som regimen och Mao orsakat under 1900-talet. Kineserna gör intrång i Afrika och har i fallet Sudan redan visat sig vara beredda att stödja etnisk rensning för att skydda efterfrågade resurser. Däremot pekar Snyder också på att den kinesiska regimen inte är vetenskapsfientlig i samma bemärkelse som Hitler, och att satsningar görs på desalinationsteknik och gröna energityper. Emellertid kan den känsliga globala livsmedelsmarknaden, i interaktion med en nervös kinesisk regim, orsaka livsmedelsbrist och svält på andra håll i världen.

Resursbristen är alltså åter över oss, men i utvecklade samhällen främst på en relativ nivå. Kineserna är sannolikt inte de som kommer svälta – liksom tyskarna inte var tillnärmelsevis så fattiga som polackerna eller ryssarna i öster. Så var Hitler också medveten om att lebensraum var ett relativt begrepp. Snyder:

"Sedan 1945 har två betydelser av ordet Lebensraum spritt sig över större delen av världen. Den ena är ett vardagsrum, en dröm om trivsam komfort i ett konsumtionssamhälle. Den andra är en odlingsbar yta, ett område som man måste ha kontroll över för att överleva fysiskt, kanske tillfälligt bebott av varelser som inte fullt ut betecknas som mänskliga. Genom att förena dessa båda drömmar i ett enda ord smälte Hitler samman levnadssätt med liv. För drömmen om ett välfyllt skafferi skulle man ställa sig bakom den blodiga kampen om andra människors mark. Så snart levnadsstandard förväxlas med att leva kan ett rikt samhälle i överlevnadens namn gå i krig mot fattigare. Tiotals miljoner dog i Hiters krig, inte för att tyskarna skulle få leva utan för att tyskarna skulle kunna förverkliga en amerikanska drömmen i en globaliserad värld.

Det var exakt här som Hitlers teori gav honom möjlighet att förena globalisering med inrikespolitik. Han hade rätt som trodde att begreppet välstånd hade blivit relativt och flytande i en epok av global kommunikation. När hans strävan efter Lebensraum hade gått om intet med det slutliga tyska nederlaget 1945, tillgodosåg den gröna revolutionen efterfrågan i Europa och stora delar av världs och försåg dem inte bara med livets nödtorft utan också med en känsla av trygghet och en föraning om ymnighet. Men ingen vetenskaplig lösning är evig."

Så ser vi idag, när en ökande ojämlikhet äter upp en minskande produktivitetsökning, en skepsis avseende just framtida ymnighet. (SSC länkar till den här genomgången, och Antropologi har tidigare fördjupat sig i peniafobins dynamik här.) I Deutschs ordalag faller vi in i ett provinsiellt, pariochalt, tänkande, vilket är detsamma som ett antivetenskapligt. Destruktiv alarmism istället för konstruktiv framåtanda.

På 30-talet insåg Hitler att tyska hushåll sneglade på bilden av den amerikanska drömmen. Vad sneglar hushåll på idag? Kanske ska vi kalla det supermiljardärsdrömmen. I en extremt ojämlik värld har de rikaste väldigt härliga materiella förutsättningar. I ett ultrakonsumistiskt samhälle med en våldsamt kapitalistisk medielogik är ingenting mindre än the Koch-brothers tillräckligt rikt.

En obekväm fråga för en jämlikhetsivrare som jag själv: Hur högt ska golvet vara? Det ska till många gröna revolutioner om jordens alla invånare ska vara totalt jämlika på en högstanivå av superrikedom. Och, oavsett hur många giljotiner vi skaffar fram, kommer bilderna att finnas kvar. På jakter, ferraris, herresäten och paradisöar. Det kan vara rap star-lyx eller oljerocks-adel; det är hursomhelst inte vettigt att tänka sig massrikedom som lösningen på jämlikhetsproblemet. Särskilt inte när ojämlikheten är rikedomens underliggande förutsättning.

Kan vi hoppas på ett nytt skutt i produktiviteten? Så att de rika inte hinner stjäla åt sig allting på ännu ett par hundra år? Så att vi köper oss lite jämlikhet och lite tid innan nästa kollaps?

Vi kan vända på frågan; inte fan kan det anses vara vettigt att mörda sina grannar för en ny frysbox?

Oavsett det sidospåret känns det som att ideologier med samma totala anspråk som nazismen (dvs. vetenskapsfilosofiska anspråk) frodas. (Masslänkat i slutet på förra inlägget.) Ingen gynnsam kombination med att konsumister världen över uppfattar att deras lebensraum krymper i förhållande till grannens.

Motsatsen till ett race to the bottom i en malthusiansk fälla är samordning. Stater har varit ett sätt att lösa koordinationsproblem, och en bör passa sig, menar Snyder, innan en tar bort dem:

"Den idealiska kapitalsim som den fria marknadens förespråkare ser framför sig är beroende av sociala dygder och kloka åtgärder som den inte genererar av sig själv. I den speciella form av kapitalism som den tyska politiken gav upphov till, och som judarna och deras räddare fick genomide under Förintelsen, hängde varje transaktion på personligt förtroende i bemärkelsen att den andra parten i uppgörelsen kunde förråda och döda. I en extrem version av marknadsutopism, som Hayek själv motsatte sig, löper Wienskolans teori samman med Ayn Rand. Enligt henne är konkurrens livets mening; Hitler sa ungefär samma sak. Sådan reduktionism är frestande elegant men dödsbringande."

Vidare:

"När stater saknas är det omöjligt att upprätthålla rättigheter, hur de än definieras. Stater är inte strukturer som man kan ta för givna, exploatera eller kassera utan frukter av långvariga och genomtänkta bemödanden. Det är frestande men farligt att glatt fragmentera staten från höger eller kasta menande blickar på vänsterns skärvor. Politiskt tänkande är varken destruktion eller kritik utan den historiskt underbyggda föreställningen om pluralistiska strukturer, nuets ansträngningar som kan bevara liv och anständighet i framtiden. En pluralitet är den mellan politik och vetenskap. Erkänner man deras klart avgränsade syften öppnas dörren för funderingar kring rättigheter och stater. Att smälta samman dem är att ta ett steg mot en total ideologi som nationalsocialismen. En annan pluralitet är den mellan ordning och frihet. De är sinsemellan beroende trots att de är sinsemellan olika."

(Det sista påståendet, om ordning och frihet, belystes i en vardaglig konversation på ett bröllop som Antropologi gästade den gångna sommaren. En alban som nu bodde i München förklarade att han älskade tyskland eftersom alla regler gjorde att han kände sig fri. I Albanien, sa han, var det ständigt kaos och total oförutsägbarhet eftersom ingen brydde sig om regler eller lagar. Otryggt! I Tyskland, däremot, var det strikt uppstyrt och ordning på torpet. Det var frihet för honom. Sen tyckte han iofs. att det var fett båring att det inte var några slagsmål på bröllopet...)

Sammanfattningsvis är vi i en situation då vi har omdefinierat vad som är scarcity i förhållande till våra resurser; vi relativiserar knappheten från den stund då vi inte faktiskt svälter. Vi ser en minskad produktivitetsökning, och det är endast skutt i produktivitetsökningen som historiskt sett lett till avsteg från de normala höga nivåerna av ojämlikhet. Vi ser också en ökande ojämlikhet i världen och lokalt.

Samtidigt ser vi faktiskt krympande lebensraum (åh så nasty att integrera det ordet i den normala vokabulären!) iom. klimatpåverkan, vattenbrist och resurskapplöpning. Lokalt leder detta till kollapsade stater, inbördeskrig och svält. Svaga eller kollapsade stater är förutsättningar för folkmord och övergrepp.

I motsatt riktning verkar den Heliga Vetenskapen, som kan ta oss ur den malthusianska fällan. Men då måste vi satsa lite.

Det vi istället verkar göra är att fokusera på att slåss om resurser; vi skiter i samordningen, eftersom vi har ideologiska problem med staten som lösning på samordningsproblemen. Eller, möjligen, eftersom dagens samordningsproblem är globala och trots allt inte bäst löses av stater.

Det är alltså nyliberalismen som river ner staten och avvecklar vetenskapen, vilket leder till vrede och skräck och konflikt.

Rätt många goa kandidater fö. för att exploatera skräcken och accelerera konflikterna.

torsdag 17 november 2016

Populationen och populasen, eller: Hitler läste Nietzsche innan Foucault gjorde det

I dessa dagar är det kanske viktigare än någonsin att förstå skillnaden mellan demokrati, folkvilja och populism.
 
Populism är en "politisk rörelse som vädjar till 'sunt förnuft' och som angriper en politisk eller social elit, oftast utan utgångspunkt i någon ideologi". Ungefär så skriver Wikipedia. Således är populism någorlunda synonymt med "missnöje" i "missnöjesparti", men utan ett konstruktivt anslag. Det handlar om att kritisera något befintligt, inte sällan inbillat.
 
"Folkvilja" är en metafysisk entitet som ofta återfinns i populistisk retorik. Folkvilja är på inget sätt i 1:1-relation med vad alla medborgare eller invånare i en (national)stat faktiskt "vill". Folkvilja är istället beteckningen för en politikers eller partis uttolkning av vad folket vill.
 
Den äkta folkviljan är givetvis svår att få att få grepp kring. Alla vet inte vad de vill, vilket är en av fördelarna med direktdemokrati - att människor i högre utsträckning stimuleras att bilda sig en uppfattning i olika mer eller mindre komplexa frågor.
 
Vad man tror att man vill beror också på urvalet av information som man tillgodogör sig, och de teoretiska förklaringsmodeller man tillämpar. Samt, givetvis, hur frågan ställs till en.
 
Vill man ha dödsstraff, ja eller nej? Vissa svarar säkert ja, men med tillägget "för pedofiler". Vill man tillåta abort? Vissa svarar kanske "nej, men jag tycker att vi ska göra det med hänvisning till folkhälsoskäl", eller "ja, men inte efter x antal veckors graviditet".
 
Hur som helst. Som Zaremba skrev i DN häromdagen är demokrati också institutioner. Lite historik på detta ger grymma Den svarta jorden. Nazisternas grej var inte, argumenterar författaren Snyder, att som Arendt tyckte nyttja institutioner och byråkrati till folkmord. Istället skedde merparten av det rasistiska mördandet på territorier som Hitler och SS helt befriat från stat. Tyskland ockuperade Frankrike, men inte Polen. Polen krossades, makthavare mördares, och myndigheter stympades. Som ersättning kom nazisternas kolonial-byråkrati, av modell Namibia.
 
Oh, hur fantastiskt hade det inte varit att parallell-läsa Snyder med Kejsarens förintelse. Snyder skärskådar Hitlers tankegångar kring lebensraum, och rasideologiska begreppsgörande av slaver och judar och låga östfolk. Östeuropa skulle vara en tysk koloni, och som sådana att betrakta som statslösa områden bebodda av vildar. Kejsarens förintelse är som tidigare nämnts inne precis på hur förintelsen bör förstås som ett kolonialt utrotningsprojekt, med både ideologi och metoder från kolonierna i Afrika.
 
Hitler personifierar en sann uttolkare av folkvilja, där folkvilja förstås i sin mest mytiska, mystiska, och metafysiska form. Demokrati var det nämligen inte frågan om. Samla upp vad folket faktiskt tyckte, det var att fråga Führern hur saker låg till.
 
Vad är demokrati, då? För att vara meningfullt begrepp är det väl politiska mekanismer för att kanalisera den "äkta" folkviljan. Här handlar det om att erbjuda metoder för ansvarsutkrävande, att erbjuda valbara och vettiga alternativ, samt att utbilda väljarna. Och mellan valen, formalisera allt detta i institutioner och rutiner för styrning av det mångfacetterade samarbete som samhället är.
 
Hela frågekomplexet kopplar till vetenskapsfilosofiska frågor. Vilket underlag behöver väljarna för att kunna fatta beslutet vid urnan? Hur fri och varierad media? Kanaler till information?
 
Med koppling till Ingenting är sant, allting är möjligt och begreppet postmodern totalitarism, ser vi hur konspirationsteorier och lögner vägleder stora väljargrupper i dagsläget. Alla har liksom lärt sig att kritisera, men inte för den sakens skull att vara kritiska. Man kan tvivla, men har inga modeller för att värdera fakta eller ta ställning i sakfrågor. Problemet med postmodernism, va?
 
Nja. Hitler tillämpade exakt samma blandning av pragmatiska lögnaktighet och auktoritär vetenskapssyn. I själva verket kanske de flesta lorder och riddarkungar och teokratiska diktatorer och hövdingar genom historien har gjort just det. Upplysningen, eller vad man nu ska kalla det, är ett litet härligt undantag där sund vetenskapsteori (good explanations) förenas med politisk styrning.
 
Trump, Putin och SD är egentligen bara en tillbakagång till gamla trista hjulspår.
 

onsdag 16 november 2016

"Knarkvåld" - världens tredje bästa löpsedelsord?

Det är vida känt, men kanske inte först i tablån. Duterte mördar amfetaminlangare och -brukare. Under en period så många som 50 personer om dagen. (Såhär tycker SBF om den saken.)
 
War on drugs i sin svinigaste form. När en läser Chasing the Scream så är det rätt klart att världen, allt sedan 1914 års Harrison Act, har bedrivit ett kontraproduktivt kring mot narkotika.
 
Följder av kriminalisering:
 
- Ohälsa i form av hiv och hepatit C-överföring samt överdoser
- Våldsbrottslighet och korruption
- Destabiliserande av stater, t.ex. Mexico
- Finansiering av drogkarteller
- Dehumanisering av stora grupper människor (narkotika/miss/brukare)
- Överfulla fängelser, vilket skadar demokrati och statskassor
- Vanlig småbrottslighet som stölder, för att dag-till-dag-finanseria jonkandet
 
Svenska modellen är inte så mycket bättre, vilket framgår i efterordet till svenska (dåliga) översättningen av Chasing the Scream (Tysta skriket), men än bättre i Magnus Lintons Knark. Det Beijerotska paradigmet dignar av rashygien. Antivetenskapligheten är smeten i enigheten.
 
Sent fick injektionsbrukare tillgång till sprutbytesprogram, och även idag är dessa begränsade såväl geografiskt som av regler. (T.ex. måste en vara 20 år för att få rena sprutor. Debutåldern för injektionsbruk är 18, och nästan alla injektionsbrukare har hepatit C ett år efter sprutdebuten.) Medicinen Naloxon, som räddar liv vid överdosering av opiater, distribueras fortfarande inte, trots debatt.
 
Även om en skiter i knarkarna, och tycker att de kan dö av överdos och aids - dvs. den svenska inställningen från 1960-tal och framåt, som först nu börjar klinga av... Även om en tänker så, är de ökande nivåerna av gängrelaterat våld i Sverige en god anledning att överväga legalisering. I USA och framförallt i Mexiko mördas sinnessjukt många människor i narkotikarelaterad brottslighet. Trist om Sverige går samma väg.
 
PS. Intressant skillnad mellan det liberala och det konservativa tankesättet, på samma sätt som i uppfostransfrågor. Under legalisering förväntas individer själva uppbåda drivkraft till att välja bort droger. Under war-on-drugs ska en med auktoritära metoder skapa en yttre drivkraft mot knarkandet. Inre drivkraft alltid bättre jao! DS.
 

Valfritt

Det sägs att normer är problem för jämställdheten.

Det sägs att utbildnings- och yrkesval styrs av normer.

Faktum är att kvinnodominerade yrken är svårt eftersatta i löneutvecklingen.

Faktum, tror jag, är att få väljer yrke utifrån förväntad inkomst. Kanske snarare utifrån grupptryck, slump (i betydelsen irrelevanta parametrar såsom var man kommer in eller vad som ligger nära geografiskt), eller i bästa fall intresse.

En kan argumentera för att det idag råder jämställdhet i möjligheter. Vem som helst kan, oavsett kön, i princip ha vilket jobb som helst. (Vissa abnorma undantag går säkert att påträffa.) Sen kanske det känns trist att attenda korvfesten på LTH om en är tjej.

Det råder däremot inte jämställdhet i utfall, eftersom kvinnor oftare har arbeten med lägre löner.

Var går gränsen mellan preferensen och strukturen? I vilken utsträckning "vill" tjejer läsa till undersköterska och förskolepedagog, och i vilken utsträckning tvingas de av normer?

Det är liksom inte så att en preferens kan existera i norm-vakuum. Meningslösheten i att söka den "egentliga" preferensen. Ack.

Nä, låt folk välja vad de vill. Och se istället till att alla yrken värderas på ett rimligt sätt. Att fack och arbetsgivare kommer överens om att höja kvinnoyrkens löner. Det är rätt mycket fetare än att hålla inspirationsföreläsningar om varför kvinnor måste gå på polishögskolan.

Statistiken och kritiken

Att säga
 
att könsuppdelad statistik är sexism, eller etnicitetsuppdelad statistik rasism
 
är väl lite som att säga
 
att den är nazist som påpekar att
 
Hitler & co dödade ca sex miljoner judar
 
???

Skräcken och dess vederhäftighet

Stöter under öldrickande på idel personer som menar att Trumps vinst är totalt ofarlig. Att han inte kan göra så mycket skada.

Det finns en viss glömska kring t.ex. Bush-administrationens synder, tänker Antropofagi.

Bush reagerade synnerligen suboptimalt på 9/11, inskränkte medborgerliga fri- och rättigheter iom. Patriot Act i olika upplagor, hetsade fram ett Huntingtonskt civilisationskrig, fabricerade bevis för att skapa opinion för Irakinvasion, avsatta Saddam vilket i förlängningen ledde till IS framväxt på Irakiskt territorie. Många globala säkerhetsproblem vi ser idag stammar i rakt nedstigande led från Bush-administrationen.

Är inte Trump ändå sju resor värre än Bush? Ännu sjukare liksom?

Och detta bara en jämförelse i närtid.

Det där med möjlighet och utfall

(Antropofagi planerar att skriva kortare inlägg framöver för att på så sätt öka publiceringstakten, som ju varit usel. Dessutom är planen att uttrycka sig/mig ännu mer onyanserat än tidigare. Eller tvärsäkert och mansplainigt om en så vill.)
 
Det som sker just nu är att patriarkatet i vissa delar skalas tillbaka. Resultatet är att de sk. vita kränkta männen blir frejmade som de nya förlorarna. Ser vi på Sverige är det tydligt att män har lägre utbildningsnivåer (dock högre löner) än kvinnor. Kvinnor är chefer i kvinnodominerade sektorer. De oförklarade löneskillnaderna kanske inte minskar i raketfart, men är inte högst någonsin. Kvinnliga förebilder i allsköns verksamheter sticker upp sina adorable huvuden.
 
Nya förlorarna, således, är landsbygdens lågutbildade män. Jag menar nu inte i faktiska statistiska termer, utan i kulturella/estetiska. Att vara Trump-anhängare eller SD-tome är synonymt med fet, sjukskriven och dum i huvudet. Arbetslös, fd. gruvarbetare, etc.
 
Hur det än är med den saken så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna.
 
Två fel gör som bekant icke ett rätt. Att rädda kvinnorna ur evigt lidande och pina, bara för att sänka ner männen i samma skärseld, är sannolikt inte svaret på någon särskilt välformulerad fråga.