Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.

Samhället har EIPS, del 2: Splitting

(Del 1.)

Vi har konstaterat att samhället har EIPS, Emotionell Instabil Personlighets-Störning, tidigare känt som Borderline. Hur tar då sig detta uttryck?

En ökänd aspekt av EIPS är splitting. Splitting innebär att EIPS:aren ser mycket svart-vitt på världen och framförallt på människorna i den. EIPS:aren älskar eller hatar; idoliserar eller demoniserar.

Man kan säga att EIPS:are har svårt att lösa ut den kognitiva dissonans som uppstår när människor är mångfacetterade. En EIPS:are kräver av sin medmänniskor att de är antingen helt goda eller helt onda. Själva splittingen uppstår när en EIPS:are om-kategoriserar en annan person, typiskt sett från god till ond när medmänniskan ifråga gör EIPS:aren besviken. Om en medmänniska begår ett tillsynes obetydligt fel kan det vara droppen som får bägaren att rinna över för EIPS:aren, som då förpassar hela personen ifråga till fiendelaget.

***

Beakta det som kallas cancel culture. Det är på inget sätt Antropofagis specialområde, men det synes uppenbart att många grupper i samhället ser ett värde i att identifiera och stigmatisera missaktliga individer. Senast i raden att cancelleras är allas vår Kajsa Ekis Ekman, känd Gigastacy och transfob.

Ekis Ekman, som har tyckt intressanta saker om transfrågan och surrogatmödraskap och sexköp, blev plötsligt kickad från Dagens ETC. För att hon gick utanför ramarna vad gäller Ryssland/Ukraina. Nå, alltså, givetvis blir man pissed på principlösa politiker. Men journalister och skribenter har icke Hjältens roll, de har Mystikerns eller Logikerns eller möjligen Faktaförmedlarens. Det är smutsigt som tusan att Ygeman ena dagen säger att vi inte ska ta emot Ukrainare, och andra dagen säger att vi ska ta emot Ukrainare; att socialdemokrater slirar omkring som bångstyriga älgar i halt väglag med avseende på Nato-frågan; eller att moderaterna går från Reinis kleptokratiska migrationsvurmande soft-on-crime-parti till Rabiata Ansvarssignalerande Lag- & Ordning-förkämpar. Men att en fri skribent väljer att vrida på en given fråga är inte samma art av principlöshet, ty hen har inte samma funktion som en valbar politiker.

Ändå är det just individerna som ska cancelleras, den ena efter den andra. Eberhart fick kicken för att han gjort en Youtube-video där han (egentligen inte alls) skrattade åt (egentligen inte alls) övergrepp. Ekis Ekman åkte ut från ETC. Och Alexander Bard var väl typ mys-skägg i Idol innan han blev rikskänd som påstådd rasist.

Samhället har EIPS, och cancelkulturen är en samhällelig form av splitting. Vi har inte utrymme för nyanser längre, för det finns bara två lag nu. Di gode åe di onde. Och man kan inte ta det ena med det andra.

En dansk svensk film

Spoiler alert! Se alla nämnda filmer innan du läser. Pleasure, Holiday, och Dronningen.

***

Den svenska filmen Pleasure uppmärksammades en smula härförleden, bland annat då den antar ett på det hela taget icke-moralistiskt perspektiv på porrbranschen.

Om du växte ur genusvetenskapsmoralismen för två år sedan och redan har hunnit glömma den, eller om du är 90-talist och din födslorätt därmed är betalkonto på Porn Hub, så kanske du bör läsa några tidigare Antropofagi-blogginlägg för att förstå vad jag menar med "moralistiskt perspektiv." Ganska nyligen var det nämligen konsensus att alla måste bedjas om förlåtelse för att en kvinna varit naken en gång. Bob Hund-texter skrev sig själva i tidningens talstreck när det BRINNER I MITT HUVUD för att en krog "hyrts ut till porr." Gränsen mellan krogragg och gruppöverfallstortyrvåldtäkt ansågs vara hårfin, vilket fick relationsskeppet att gå i kvav. Och bara strax dessförinnan troddes onani kunna leda till fånighet. Mot denna bakgrund fick skribenter så som undertecknad för sig att skriva fucking försvarstal till mainstreamporren. Men tro mig, det behövdes.

Anno 2021/2022 kan det måhända verka oförvånande att en film som Pleasure dimper ner. För bara fem år sedan skulle vi troligen ha sexgranatchockade likhetsfeministprofessorer gråtandes ikapp med kristna tanter i tevesofforna. Idag finns det bara en liten marginaliserad by med tappra feminister kvar som gör motstånd mot normaliseringen av vuxna människors sexualitet. Och deras trolldryck verkar som tur är ha tagit slut.

Låt oss dock bortse från moralismens död, debattens entropiökning, och att alla feminister ångrat sig. Det intressanta med Pleasure är inte i vilken mån den på väldigt kort tid förlorat i potentiell sprängkraft. Det är i vilken mån den är ett brott mot den socialkonstruktivistiska blank slate-doktrinen.

På ett sätt kan Pleasure ses som besläktad med den danska Holiday, som inte ryggar för att skildra kvinnlig sexualitet på ett rått och realistiskt sätt. Eftersom du hörsammat min spoiler alert ovan vet du redan att Holiday handlar om den unga danska tjejen Sasha som besöker sin yrkeskriminella danska vänkrets i Turkiet. Hennes pojkvän, gangsterbossen Michael, behandlar henne på det hela taget som en kommoditet eller möjligen ett köttstycke, och i upphetsningen av att ha misshandlat en klantig hantlangare knullar boss-pojkvännen den danska flickan på ett sätt som inte i alla delar är kompatibelt med svensk lagstiftning. Filmens dramaturgiska element inkluderar, förutom pushfaktorer i form av pojkvännens råhet, även pullfaktorer i form av en mer känslig och lyhörd nederländsk seglare som Sasha gör bekantskap med och intresserar sig för. Michaels våldskapital svävar hela tiden över relationen som ett mycket mörkt och mycket hotande åskmoln, men !SPOILER ALERT! i ett ganska tvärt kast slår Sasha själv ihjäl holländaren och de kriminella danskarna kommer till undsättning för att dölja spåren av dådet.

I slutet av Holiday väljer Sasha att återvända till sin kriminella danska familj och våldsamme, dominante Michael. Trots eller på grund av den våldtäktslika sexakten kan huvudrollen inte avstå sin roll som viljelös prinsessa i den patriarkala våldskulten. I filmens ingång förleds vi att tro att huvudrollen är utnyttjad, men vi förstår så småningom att hon väljer sina relationer och sitt sammanhang trots att andra alternativ finns tillgängliga. Den groende otrohetsrelationen med den vänare och vänligare segelbåts-holländaren framstår tillslut som en slags shit-test för alfahannen Michael - ett sätt att få den dominanta babianhannen att manifestera sin åtrå till sin kvinna. När du sett klart filmen kan du ta dig en till titt på filmaffischen där budskapets avsiktlighet är synligt för den observante. Vad har Sasha egentligen kladdat ner sig med?

***

Holiday är evolutionspsykologi, inte pekoral. Den är en dramatiserad men autentisk skildring av människans osnygga drivkrafter - inte en påtvingad woke-tolkning av världen. Vilket alltså får den att likna Pleasure, och även den några år äldre danska Dronningen, som också ofint men genialiskt skildrar drivkrafter som inte passar med någon av mig känd genusdoktrin.

Eftersom du inte hade kunnat ta dig förbi mina spoilervarningar utan att se filmen vet du redan att Dronningen handlar om ett par där mannen har ett barn sedan tidigare äktenskap. Barnet, en son vid namn Gustav, inleder en affär med sin pappas hustru Anne. Detta osar givetvis tabu lång väg, men riktigt brutalt blir det när affären med Gustav hotar Annes tillvaro och han därför måste undanröjas. Filmen tangerar bekväma ämnen som incest och infanticid, och likt Triers Antichrist vågar den även beröra frågan om kvinnans mörkare drivkrafter och den feminina arketypens failure modes. De evolutionära tradeoffs som föreligger mellan att söka nya och genetiskt lovande reproduktionstillfällen, och att hota den egna befintliga avkommans resurstrygghet, skildras på ett fullkomligt sublimt vis.

Att exemplen ovan båda är danska får mig ändå att tveka inför at utropa ett nytt paradigm i svensk film. Det är inte så att det inte finns hopp, bland annat då den här rapporten fått genomslag, där "Kulturanalys rekommenderar [de bidragsgivande] myndigheterna att avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet." Vi noterar även att Ruben Östlund står bakom Thyberg Pleasure, och hans antimoralistiska djupdykningar i socialitetens komplikationer har vi haft anledning att hylla sedan i alla fall 2004 . Pleasure är - som indikerats ovan - nog snarare en verklighet driven av grafen än tvärt om. Om det är ett nytt paradigm vi ser så är det redan på tillväxt. Pleasure tar ett utmärkt och ganska djupt spadtag, men luften har redan i allt väsentligt gått ur moralismballongen till förmån för intressanta och oförlåtande skildringar av mänskligheten á la exempelvis Östlund.

Den här "recensionen" ska emellertid inte (enbart) handla om svensk woke-moralism och dess eventuella dödsryckningar. Istället måste vi fråga: Varför (spoiler alert) hoppar Pleasures huvudperson ut ur limousinen i slutet av filmen?

***

Under hela Pleasure intar huvudpersonen Linnéa (Sofia Kappel) en aktiv roll i sin professionella gärning. Hon så att säga "vet vad hon vill" vilket bland annat gestaltas genom att hon instagrammar sitt eget glada och nerspermade ansikte med hashtaggen #fuckjante. I den sexuella sfären intar hon dock de motsatta hållningen, en submissiv roll ej otypisk för kvinnor i mainstream-porr. Hon identifierar uttryckligen att hon är "very submissive" och testar glatt eller i alla fall målinriktat allsköns BDSM och våldtäktsemulerande sexuella upplägg. (I ett fall går det fel och hon hamnar i en hetsig diskussion med sin manager över huruvida det är hans fel att hon faktiskt "våldtas i två timmar." Managern företräder ett ganska strikt perspektiv på "fri vilja" när han säger att det är helt självvalt från hennes sida.)

Själva sexscenerna är i filmen skildrade ur ett tredjepersonsperspektiv visavi Linnéa, men ett förstapersonsperspektiv visavi filmpubliken. Perspektivet etableras i filmens första porr-scen där den manliga skådespelaren också håller kameran för att skapa en upplevelse av förstapersonsperspektiv för porrpubliken. Under hela filmen är Linnéa submissiv och skildrad "i objektsform" för den verkliga filmpubliken (du och jag) liksom för filmens fiktiva porrpublik. Tittaren är subjektet och kvinnan är objektet.

I filmens sista sex-/porr-scen ändras dock perspektivet helt. Filmpubliken (du och jag) får plötsligt uppleva sexakten i Linnéas förstapersonsperspektiv - Linnéa skildras "i subjektsform." Dessutom är det Linnéa som är den dominanta, den aktiva parten, som förödmjukar sin medskådespelerska Ava (som Linnéa också har skäl att hata privat efter att Ava har anmärkt på hennes intimhygien). Plötsligt har Linnéa den roll, och det perspektiv, som de manliga skådespelarna och porrpubliken haft i tidigare scener, och hon tycks gå in i den nya rollen med viss entusiasm ända tills Ava ropar "stop!" och scenen avslutas. Därpå hoppar Linnéa och Ava in i limousinen och åker hemåt. Linnéa försöker be Ava om ursäkt, men denne är (eller spelar?) oförstående inför ursäkten. Strax därpå lämnar Linnéa taxin, och kanske branschen.

Som filmpublik får vi alltså under en kort scen följa med in i Linnéas huvud och hämndknulla hennes antagonist. Från att under resten av filmen ha varit förvisade till Linnéas yttervärld, där vi har betraktat henne utifrån medan hons utsatt sig själv för dubbelanalpenetration och andra undergivna akter.

***

Vad är det som händer? Det är givetvis en tolkningsfråga, men jag menar att Linnéa filmen igenom njuter av sin undergivenhet och av att vara sexualobjektet. När hon kliver in i en aktiv dominerande roll hittar hon visserligen någonting - hon slår på inget sätt stopp av egen maskin - men hon trivs inte längre med sig själv. Om det är skam över att själv vara förbrytaren eller om det är saknaden av att vara objektet för andras åtra framgår inte. Kanske är det en kombination.

Filmens regissör Ninja Thyberg har så vitt jag förstår en bakgrund inom den ideologiska feminismen. Hon ska enligt egen utsaga ha börjat sin bana som porrkritiker (vilket den äldre kortfilmen med samma titel - Pleasure - tydligt indikerar) men sedan begått omfattande fältstudier i porrbranschens LA. Här verkar hon ha lagt av sig moralismens skyddande Niqab och fått en nyanserad syn på erotikarbetarnas väl, ve och vardag. huvudrollsinnehavaren Kappel ska ha gjort en liknande omsvängning men från en annan riktning - för henne har filmen, återigen enligt egen utsaga, varit ett sätt att KBT:a sin dysmorfofobi; med viss framgång, nota bene!

Det är lite missvisande att komma dragande med "Pleasure hyllar kvinnlig sexualitet" eller liknande klichéer. Visst verkar filmens tillkomst delvis  handla om att en fd. överideologisk feminist lärt sig att det är skönt att bli knullad bakifrån, och att en ung kvinna med fulhetsfobi funnit modet att visa upp sig för omvärldens bedömande blickar. Mer än sexpositiv är filmen dock sexual-icke-moralistisk, analogt med hur den danska Druk inte är direkt alkoholpositiv men dock nyanserad. Det handlar inte om ett normativt ställningstagande, om "bra" eller "dåligt." Det handlar om en deskriptiv skildring, om hur kvinnlig sexualitet är eller i alla fall kan vara.

Thybergs feministiska arv är här emellertid mest relevant eftersom filmens perspektivskiften ger eko av en feministisk paradgren: Att klaga på "den manliga blicken." Det är denna blick som filmens tittare tvingas inta genom nästan hela filmen, alldeles omärkligt. Förstapersons-hämndknullscenen drar uppmärksamheten till detta faktum, som en teologiskt lärd textkommentar. Den drar också uppmärksamheten till det faktum att Linnéa kan ha olika roller på sin repertoar (aktiv/passiv, dominant/submissiv), och att att hon - frisläppt som hon är - ändå kan härbärgera moral/ism som tar sig uttryck i skam över sitt eget aktiva hämndknullande. (Hon ber ju Ava om ursäkt, remember?)

Lite naket får vi ändå unna oss i en text om en film som skildrar porrbranschen. Här naket i form av ett exempel på den sk. manliga blicken.

Den här snuskrullen hade inte lirat för fem-tio år sedan, så välkommen till en bättre framtid. Pleasure är en bra film och dessutom en intressant sådan. Se den gärna efter att ha sträckläst klassiska evolutionspsykologiska forskningsartiklar och tänk på det fantastiska att det inte är en dansk som skapat skiten.

***

Addendum

Det kan givetvis finnas flera konkurrerande svar på varför Linnéa kliver ur limousinen. Är det för att hon saknar sina gamla vänner i porrproletär-gruppboendet, och inser att hon hellre är fattig tillsammans än framgångsrik ensam? Eller är det för att hon helt enkelt behöver köpa kondomer?

Den lite mer övergripande modellen som jag vill anföra är att perspektivskiftet på något sätt stör ut hennes förnöjsamhet med sin nyvunna branschposition. Denna tolkning kan kompletteras med mer konkreta beskrivningar av hur detta sker.

En tolkning är att hon i hämndknullet med Ava upptäcker nyanserna i sin egen sexualitet och därefter vill utforska, hellre än att fortsätta exploatera den enda sida hon tidigare vågat visa. När hennes submissiva sida reduceras till en av flera likvärdiga modeller behöver den inte längre försvaras av i en "fuck what y'all think"-pose. Hon har befunnit sig i ett lokalt jämviktsläge men tillslut klivit ur det och är nu fri att fluktuera mellan roller och metoder. Hon är i någon mening befriad från moralismens omvända makt där hon hittills har tvingats agera i direkt motsats till - men därmed med referenspunkt i - jantelag och prydhet. Om hon inte behöver framhärda i sin anti-jante-stance behöver hon inte heller längre porren som uttrycksmedel.

Tolkningen kan sägas vara "osannolik" (hur kan fiktion, eller tolkning därav, vara osannolik!?) eftersom Linnéa ber Ava om ursäkt i Limousinen, men å andra sidan skulle det kunna vara så att hon genom Avas obryddhet inser att hon själv inte är ond för att hon njuter av den dominanta rollen; att Ava inte tagit skada av den submissiva rollen, precis som Linnéa själv inte gjort under sin egen karriär. Denna tolkningsräddning får dock problem med det lilla ordet "stopp" som Ava utropar under själva sexakten.

En annan tolkning är att Linnéa inser att hon visserligen uppskattar att bli dominerad, men inte vill vara en sådan som dominerar. Hon ser att erotikarbetet varit ett sluttande plan mot total sexual-nihilism och drar, impulsivt, sitt eget Schelling's fence i sanden. Denna tolkning bygger på att Linnéa vill ha mer frihet än vad hon vill tillerkänna andra (i form av Ava). Hon vill själv vara fri att vara undergiven, men vill inte ge Ava samma frihet att själv bestämma sina egna preferenser. Eller, hon vill i alla fall inte själv betala kostnaden för att andra ska få nöjet att bli dildoknullade i munnen. En sådan tolkning lirar egentligen inte särskilt väl med Linnéas karaktär overall.

Den tolkning som jag i nuläget betraktar som mest, återigen, "sannolik," är en mer specifik version av den nyss nämnda: Att Linnéa ser Ava-dildo-scenen som en förbrytelse - inte för att det i sig är fel att vara undergiven, utan för att hon själv upplever att hon agerar känslomässigt och tappar kontroll över situationen. Ava må låta obrydd i limousinen, men i själva akten ber hon faktiskt Linnéa att avbryta - någon form av obehag synes ha uppstått. Linnéa vill inte själv vara den som är orsaken till att någon känner sig våldtagen i två timmar, och perspektivbytet från objekt till subjekt gör att hon plötsligt kan identifieras med - eller identifiera sig med - de manliga aktörer som tidigare förgripit sig på henne själv.

Denna vinnande tolkning är inte moralistisk, såtillvida att den inte på något sätt dömer sexualakten efter objektiva rekvisit. Det är helt okej att simulera lesbisk dildovåldtäkt. Däremot är den moralisk, såtillvida att den följer en mer generaliserbar regel: Skada inte andra. Folk som gillar att ligga med dig kan få göra det, men folk som inte gillar ska få slippa. Folk som gillar dildo i munnen: Kör hårt! Ni som är mer tveksamma: Ta det lilla lugna och prova nånting annat.

Linnéa, som har kämpat mot moralismen i hela sin yrkesgärning, inser plötsligt att hon istället passerat moralens gräns. Det känns inte bra, och därför kliver hon ur limousinen och sitt liv som porrstjärna.

Den memetiska symbios-parasit-dimensionens sex-ratio

(Bakgrund: Memetisk evolution=folkmord?; under bronsåldern swajpade man hällristningar; Bois in the hood; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna.)

En fråga som tidigare dryftats inom ramarna för denna blogg är följande: Handlar memetisk evolution mer om att människor överför sina normer och idéer till andra människor, eller om att människor har vissa normer och idéer och sedan dödar människor med andra normer och idéer? Antropofagi frågade sig för länge sedan:

"Kan det vara så att memetisk evolution inte är så jädra substratoberoende ändå? Att Eurasiens östvästliga klimatszons-icke-överskridande usträckning (à la Jared Diamonds Vete, Vapen och Virus) inte egentligen möjliggör för idéer att färdas och stötas och blötas - utan för människor att åka hithert and dithert?

Är det så att människorna som kan bygga oxkärror bara dödar och ersätter människorna som inte kan det - snarare än att själva kunskapen överförs?

Säkert kommer denna fråga besvaras med ett litet mellanvägssvar, ty så falla alltid chippen så vitt jag erfar. Men, är det så att verkligheten lutar lite mer i den för mig oväntade riktningen trots allt? Lite mer folkmord, och lite mindre kulturellt utbyte?"

Det svar som inkommit från forskarsamfundet har hittills, som förväntat, varit "både och."

***

På senaste har det dock framkommit att "både och" dock kan ha en rätt jädra skev sex-ratio. Exempelvis visar studier av Islands och Färöarnas befolkningar att dessa härstammar från vikingar som varit män, och brittiska kvinnor som troligen rövats enligt en modell som Karin Bojs kallar "trafficking." Bojs berättar även om en ny studie gällande Färöarna, som visar att det fanns en befintlig befolkning när vikingarna anländer men att dessa mestadels inte blev förfäder till dagens befolkning - och framförallt blev inga män det. Bojs:

"Sammantaget visar beläggen att det fanns en befolkning på Färöarna sedan början av 500-talet. Knappast bara enstaka manliga eremiter, utan en livskraftig befolkning med både män och kvinnor som överlevde i 350 år.

Tills de skandinaviska vikingarna fick kläm på seglingskonsten och steg i land i mitten av 800-talet.

Exakt vilka scener som då utspelade sig vet vi inte. Men i dna från den nutida befolkningen på Färöarna syns inga spår av några överlevande fäder från den tidigare befolkningen.

Det syns bara män från Skandinavien och kvinnor som till över åttio procent var brittiska."

Antropofagi har tidigare även dryftat frågan om Gimbutas och indoeuropéerna. Som sagt är det nu påvisat att dessa härjade in från Centralasiens stäpper och tog över Europa med sina behjulade kärror och domesticerade hästar. Bojs:

"Att indoeuropeisk kultur fördes hit av män från öster är just vad arkeologen Marija Gimbutas hävdade på 1980-talet, vilket på den tiden ansågs mycket kontroversiellt.

Även den nutida dna-forskaren Mattias Jakobsson i Uppsala har fått mothugg när han har menat att ursprunget från stäpperna i öster till största delen verkar komma från manssidan.

Den aktuella studien, den hittills mest omfattande och detaljerade, ger alltså både Gimbutas och Jakobsson rätt. Den snörkeramiska kulturen har formats av män och kvinnor som kom från helt olika håll, säkert talade olika språk och hade mycket olika kulturell bakgrund.

Klockbägarna, som från början verkar ha varit en avknoppning från den tidiga snörkeramiska kulturen och spred sig till Atlantkusten, kom att domineras stort av ett par andra fädernelinjer."

***

Så, memetisk evolution verkar (ofta) handla om att män från en kultur dödar män från en annan kultur. Såtillvida korrelerar memes med genetik; genetisk evolution ÄR lika med folkmord. Men, männen låter kvinnorna leva och avlar avkomma med dem. Vi kan tänka oss att kvinnorna och avkomman i viss grad indoktrineras i de normer och idéer som patriarkerna härbärgerar, och därmed kan memes röra sig fritt utan att korrelera med DNA. Idéer kan alltså överföras, men det är kanske inte trivialt eftersom memes lättast överförs vertikalt genom fostran, och horisontellt främst om en individ bäddas in i en dominerande kultur.

I den här modellen har män och kvinnor olika funktioner för meme-spridning. Män dödar och tar över, befruktar kvinnor från andra genetiska kluster och bidrar till att avkomman fostras i deras kultur. Men kvinnor överlever, låter sig befruktas och avlar avkomma till de segrande männen. De tar säkert över många memes från dessa, men vi kan väl också lätt tänka oss att de - kvinnorna - även bevarar normer och sedvänjor från sin egen memetiska släktlinje. På så sätt blir kvinnornas funktion att infiltrera segrande samhällen med de förlorande samhällenas memes.

För kvinnor är alltså memes inte tätt knutna till genetisk släktskap. Kvinnor kan överföra memes fritt från släktskap. Kvinnor är memetikens bryggor mellan genetiska kluster. Män utgör däremot föreningen mellan arvsmassa och memetik, då de synes vara ett och samma. Döda andra och utöva din tradition.

***

Vi har tidigare konstaterat att memes som färdas lätt mellan medvetandena är parasitiska, medan memes som är knutna till den individuella bäraren är symbiotiska. Alltså: Memes som kan resa fritt mellan människosinnena selekteras för att spridas snabbt och inte för att gynna bäraren. Memes som är fast hos en person eller grupp selekteras för att gynna bäraren, då dennes överlevnad är memens överlevnad.

(Relaterat: Parasit-symbios-dimensionen; selektionsvarians på olika nivåer; en slapp betraktelse om fördomar.)

Givet att män är knutna till sina memes, medan kvinnor står för arvsmasseoberoende överföring - skulle vi då kunna säga att kvinnor (the Inner Circle) verkar mer inom den memetiska parasitismen, medan män (the Outer Circle) verkar mer inom den memetiska symbiosen?

Anledningen till att jag (inom parentes) nämner the Inner respektive the Outer Circle, är att detta stämmer väldigt väl rent FBT-mässigt. Mäns fitnessfunktion sammanfaller oftare med veridisk sanning, med Truth, med nyttiga prediktioner om världen och dess fitness-payoffs. Män ska ju döda stora djur, försvara flocken, kriga mot andra folk, hitta i terrängen, etcetera. Kvinnor ska visserligen undvika att plocka hem giftiga bär och liknande, men de ska också och framförallt navigera den sociala sfären. Kvinnors fitnessfunktioner handlar därmed mer om sociala hänsyn, traditioner och sedvänjor 

(som är sociala koordineringsmekanismer, så länge de är godtyckliga - vilket är definitionen av en sedvänja. Om julgranen lika gärna kunde ha varit en jultall är den en sedvänja, en konvention, som endast har ett syfte som normativ punkt att koordinera kring. När det finns naturliga Schelling-punkter duger dessa fint - då behövs inga godtyckliga konventioner),

samt intriger och relationsmäklande. Kvinnors Fitness sammanfaller inte med Truth i FBT, om vi inte definierar Truth som sociala sanningar, men sociala sanningar är inte sanningar om ding-an-sich eftersom de per definition härrör ur subjektiva uppfattningar.

Så, kvinnor-som-meme-spridare är traditions och normöverförare, medans män-som-meme-spridare är krigare och häradsbetäckare. Kvinnor är infiltratörer och män är soldater. Kvinnor är fika och skvaller, medan män är trubbigt våld mot konkurrensen.

***

Vilka slutsatser skola vi då dra utav detta? Kvinno-anpassade memes kommer att vara mer parasitiska, och mans-anpassade mer symbiotiska. Män tar alltså till sig idéer som gynnar dem i Världen - som hjälper dem att lösa problem etcetera. De memes som ändå - nuförtiden - fritt sprids mellan männen, de kommer att vara mer pragmatiska och verklighetsrelaterade. 

(Det är självklart så att vi i dag inte längre lever i krigande apflockar, och att även män skiftar memes numera. Frågan är hur mäns och kvinnors psykologier är selekterade för att hantera memes. Men med det sagt är kvinnor mer lätta att integrera i nya sociala sammanhang och samhällen, vilket tyder på större receptivitet. Män är endast lättare att integrera ur en ekonomisk synvinkel, då de oftare är i the Outer Circle för att tillse försörjning, samt för att män som är WEIRD/Cripplemind är totalt generaliserbara i alla reciprocal-altruism-modeller.)

De memes som sprids mellan kvinnorna, kommer att vara parasitiska och därför absurda och utan någon avsevärd sanningshalt. (Astrologi etcetera.)

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.

Faran med att ge moralisterna jättemäktiga vapen

En gång för länge sedan skrev Antropofagi ett par rader om Relationsskeppet. Bland annat skrev jag:

[V]i bör hålla rågången mellan 1). övergrepp och 2). andra beteenden, som väl kan uppfattas som störiga eller osnygga eller osmakliga, men dock inte rimligen kan klassas som övergrepp [...]

1). De flesta händelser kan tolkas på många olika sätt, utan att en särskilt tolkning nödvändigtvis måste ges prioritet. 2). Vi kan kräva att vuxna individer tar ansvar för att hantera den mellanmänskliga interaktion som sker inom ett visst normalspann - övrigt bör, enligt vår ömsesidiga överenskommelse Samhället, vara föremål för rättsväsendet. 3). Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp.

När jag nu haft anledning att gotta ner mig i ACX-Scotts axiologi-moral-lag-modell, så börjar jag undra om inte svenskens failure-mode härvidlag har handlat om att försöka trycka över styrning från moral till lag. Eller egentligen, att vissa socioteknologiska förändringar - att internet och dess plattformar amplifierar vissa allmänmänskliga bias - gör att systemet för att upprätthålla moral...

(Solomon Aschs välkända konformitets-experiment gick i korthet ut på att försökspersoner ombads ange vilken av flera linjer de trodde var längst. När flera andra personer, som försökspersonen också trodde var försökspersoner, angav den uppenbart kortare linjen, svarade de flesta försökspersoner som gruppen. I en version av experimentet visas tre linjer, och återigen anger deltagare som försökspersonen tror också är försökspersoner att den kortare linjen är längst. Men, när en deltagare angav den tredje linjen – också uppenbart fel, men avvikande från resten av gruppen – så ökade andelen försökspersoner som vågade avge en avvikande och korrekt bedömning drastiskt. Experimentet indikerar hur otroligt konformistiska vi är som art betraktat. Det krävs att någon etablerar en norm för att bryta mot normen, för att många av oss ska förmå sig att säga sin mening, eller lite till sina sinnen.

de Quervain et al (2004) visar att altruistisk bestraffning, det vill säga att straffa normbrytare till en kostnad för sig själv, korrelerar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Ju högre aktivitet som experimentpersonernas hjärnor uppvisade, desto större kostnader var de villiga att ta för att få möjlighet att straffa personer som visade sig missbruka deras förtroende. Författarna drar slutsatsen att människor i allmänhet upplever tillfredsställelse när de straffar normbrytare – samt att människor också upplever en motiverande saliens, eller förväntning på en belöning, kopplat till altruistisk bestraffning. Vi har uppenbarligen adaptioner på plats för att vilja spela tit-for-tat i fångarnas dilemma, och bestraffa de som missbrukar vår välvilja och reciprocala altruism. På en förklaringsnivå innebär det att vi har adaptioner på plats för att straffa personer som bryter mot sociala normer.

Zahn et al (2009) studerar istället neurala korrelationer med upplevda känslor av skuld. Aktivitet i gördelvindlingen visar sig vara högre hos personer som känner empati kopplat till skuldkänslor, men däremot inte motsvarande för empati kopplat till medkänsla. Här ser vi förmodligen tecken på adaptioner för självbestraffning kopplat till normefterlevnad.

Källa.)

...växer till ett mäktigt jävla monster, som kan reagera i realtid på upplevda förbrytelser, och med omedelbar verkan avfyra en atombomb av moralism mot vilken som helst enskilt privatperson.

Så, den makt som alltid legat inom kategorin moral, den är och har alltid varit mäktig. Men, det moderna samhället och Leviatan-modellen har försökt flytta makt från moral till lag. Detta för att undkomma vissa tråkiga hobbsianska fällor, blodshämnd, och släktbaserad godtyckesmakt. (Den här förflyttningen skulle kunna vara en funktion av en lägre grad av inavel till följd av Katolska Kyrkans äktenskapsregler, men tyvärr har jag inte hunnit läsa Henrichs senast ännu.)

När nu moral förvandlas till ett skalbart och högteknologiskt monster, så sker en förändring i maktbalansen mellan moral och lag. Vi har tagit bort alla svärd och pistoler från moral, och byggt upp en ordningsmakt och ett våldsmonopol kring lag. Vi har låtit moral ha kvar vapen som skambeläggande, ryktesspridning (som dock i viss mån regleras i lag genom förtalslagar), och olika former av mer eller mindre subtila prestige- och dominans-signaler. 

Problemet är att dåligt rykte på internet plötsligt blir en sak för alla miljarders miljarder användare, och så är det inte längre varken möjligt att fly från byn där du är illa ansedd, eller freda sig från all inkommande post. Olika asymmetrier i eventuella diskussioner kring skuldfrågan (det kan verka komprometterande att gå i svaromål; det är svårt att besvara anklagelser utan affekt, och affekt verkar komprometterande; ingen lyssnar eftersom de känner blodtörst) gör det omöjligt att försvara sig, och all ens påstådda skuld är för evigt dokumenterad och nedsparad på servrar i atombombssäkra serverhallar somt typ vaktas av USA:s militär.

Efterdyningarna av #metoo visar väl på att vi kollektivt håller på att förhandla fram dels nya normer för att hantera och bemöta den här typen av obehaglig internet-justis, och att vi dels låter lagen kollidera med nämnda socioteknologiska utveckling tills dessa att Cissi Wallin äntligen fråntas sitt körkort.

***

Sett ur det här perspektivet är det alltså inte egentligen rättssystemets tolkningar som är problemet. Men, rättssystemets behov av att äta upp frågor som tidigare handlar om moral, kanske i någon mening grundar sig på att lagen känner sig tvungen att vinna tillbaka lite mark ifrån moralen. Om nu Lasse Kronér ska behöva Instagram-lynchas för att han en gång köpte tulpaner till sin blivande hustru, så kanske det är rimligare att faktiskt (ja, faktiskt!) lagstifta om den saken. Så kanske Lasse Kronérs eventuella felsteg kan regleras proportionerligt i en domstol, hellre än att Alla På Södermalm kommer farande med digitala högafflar.

***

Sammanfattning:

Problemet med #metoo - som förresten ju kan ses som ett inadekvat och missriktat svar på en förändrad sexualekonomi som också är socioteknologiskt betingad - var att makten försköts från lag till moral, pga. nya mäktiga vapen som främst kom moral tillgodo.

Processen som nu pågår, och som så vitt jag förstår det inkluderar att Åsa Lindeberg skriver självutlämnande böcker om att hon drivit människor till självmord (se där, en potentiellt internetamplifierad moralism! tur att ingen läser den här bloggen!), handlar om att mixtra lite med rattarna så att lagen blir mäktigare igen, på bekostnad av moralen. Och kanske ställa in styrkan på moralens nya vapen en smula. Så att vi inte dödar exakt alla varenda gång vi råkar hosta med fingret på detonationsknappen.

Därutöver kan vi argumentera för att lagens utvidgning enligt 3) - "Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp" - är att jämställa med att lagen historisk tagit över ansvaret för att reglera andra typer av upplevda oförrätter. Leviatan behöver kliva in på ytterligare en arena, för att hindra att vi alla dödar varandra.

Mer om orättvisans uppkomst

[Uppdatering: Jag inser att jag sexistiskt och härskartekniskt nog har råkat kalla Cailin O'Connor för O'Connel. Genomgående! Fy helvete vad slappt. Slappare ändå att jag inte orkar ändra det. Ni får hålla tillgodo med den här uppdateringen.]

Sagan om min läsning av The Origins of Unfairness tar emellertid inte slut här.

Som jag varit inne på är basins of attraction ett verkligt användbart begrepp för att förstå vissa nyanser vad gäller evolutionsteorin och då framförallt konvergent evolution. Inom den kulturella evolutionen kan vi tala om konvergent evolution av konventioner, vilket är det som O'Connel avhandlar. Oavsett om det är fisködlor eller STEM-yrken, så ger oss basins of attraction-begreppet ett sätt att tala om variation i evolutionära utfall, utan att handla i att slappt avfärda evolutionen som "stokastisk".

Så, igen: Ett evolutionärt ekvilibrium har en basins of attraction, vilket är de punkter ifrån vilka evolutionen alltid utvecklas mot detta ekvilibrium. Återigen är Scotts pedagogiska förklaring en bra läsning för att bilda sig intuition om begreppet.

Om vi, som O'Connel, pratar om samhälleliga konventioner med avseende på arbetsfördelning mellan könen, så är det som vi plötsligt kan förklara 1) varför vissa sysslor alltid är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturell; 2) varför vissa sysslor ofta, men inte alltid, är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturellt; samt 3) varför vissa sysslor är könsuppdelade hur som helst, tvärkulturellt.

O'Connel skiljer på helt funktionell könsuppdelning, där storviltsjakt och barnomsorg verkar vara de två tydliga exemplen. Dessa är så gott som alltid könsuppdelade på ett visst sätt - vi tänker oss att dessa ekvilibrium har väldigt stora basins of attraction, eftersom det bara - i extremfallet - finns ett ekvilibrium. (Vi kan också tänka oss att en hydrodynamisk form, som delfinen eller hajen, har en stor basin of attraction. Kanske kan en bra tumregel även vad gäller det naturliga urvalet vara att om vi ser många exempel på konvergent evolution, så har ett visst ekvilibrium en stor basin of a.)

Den andra extremen är helt konventionsstyrd könsuppdelning, där exempelvis tillverkande av fiskenät och repslageri ingår. Här är det helt random vilken könsfördelning man koordinerar sig kring. Om det finns två ekvilibrium, så har de lika stora basins of attraction. Om man inte gillar att prata om "slumpen", så kan man tänka sig att ekologiska faktorer, eller enskilda individers agerande vid något enstaka tillfälle, eller så, kan bli avgörande tipping points för vilken basin den kulturella evolutionsalgoritmen rinner ner i.

Mellan dessa båda extremer finns ett kontinuum. En viss syssla kanske har 60% basin of a. för att män ska göra sysslan, och 40% dito för att kvinnor ska göra den. Då kommer lite fler kulturer koda denna syssla som maskulin, men en stor andel tvärt om som feminin. Vi kan tänka oss vilka som helst ratios mellan basins, och då förstå att evolutionen blir mer eller mindre känslig för slumpfaktorer (dvs. faktorer som är exogena, men som vi så klart kan specificera om vi känner till dem).

Det är så klart inte allt som handlar om huruvida män eller kvinnor ska göra en viss syssla. Många koordineringssituationer har många olika ekvilibrium. Ju fler ekvivalenta ekvilibrium en viss situation har, desto mer är ett givet ekvilibrium att betrakta som en (godtycklig) konvention. Det är då själva koordineringen som är det viktiga, men den kunde ha sett ut på något annat sätt. Om en given lösning istället är given, då är den att betrakta som funktionell. Att bedja till en viss gudom kanske är funktionellt i sig, av något intersubjektiva fenomen-skäl, men exakt vilken specifik absurd fantasi man ska välja att kräla inför kanske är mer av en konvention.

Spelar det någon roll att vi har just en gran inomhus på julen? Om det inte spelar så stor roll, så är julgranen att se som en konvention. Men om det är så att just granar är praktiska att ha inomhus vid denna årstid, så är det kanske ändå rätt funktionellt att välja gran. Men då är kanske ändå "att ta in ett jävla träd överhuvudtaget" rätt mycket av en konvention. Ja, ni fattar. Beroende på hur många tänkbara ekvilibrium som finns, desto fler basins of attraction finns det såklart. (Vi kan givetvis tänka oss att en viss basin ändå är extremt dominerande, men om alla är ungefär lika stora så blir varje basin proportionerligt mindre när de blir fler.)

O'Connel använder begreppet Shannon-entropi för att kvantifiera hur konventionellt respektive funktionellt ett givet ekvilibrium är, Shannon-entropi beskriver information på vad jag uppfattar som ett bayesiansk vis, genom att - i runda svängar - jämställa den med mottagarens förvåning. Om ett budskap är överraskande - om det beskriver en osannolik situation - så har budskapet mycket information. Om vi har ett koordineringsspel med många olika tänkbara ekvilibrium och basins of attraction, så ger det mycket information att veta vilket ekvilibrium som råder. (Det var osannolikt att det skulle vara just detta ekvilibrium.) Vi har då att göra med en höggradigt konventionsstyrd koordineringslösning. Vice versa innebär det väldigt lite information att få veta att storviltsjakten i ett visst samhälle sköts av männen. Vi blir väldigt oförvånade över detta, eftersom det är ett väldigt funktionellt ekvilibrium, som kulturellt-evolutionärt sett har en väldigt dominerande basin of attraction.

Det feta med de här resonemangen är att vi helt kommer bort från polemiken mellan biologiskt hårdkodade könsroller, och oändligt flexibel socialkonstruktivism. Istället förstår vi att den kulturella evolutionen kan ta olika vägar, men enligt vissa sannolikhetsdistributioner. Återigen är det något av det fetaste med The Origins of Unfairness - den suddar ut allsköns disciplinära konfliktlinjer, helt opolemiskt, och ger "båda sidor av debatten" rejält med food-4-thought. Dessutom ger den tillfredsställande svar på, eller modeller för att tänka på, vissa länge begrubblade frågeställningar.

***

Vi har redan förklarat varför sysslor överhuvudtaget tenderar att vara könsuppdelade. Det är helt enkelt så att sociala kategorier är bra "symmetri-brytare" som kan ge den extra information som behövs för effektiv koordinering. Därför uppstår konventioner kring vem som gör vad, och även när fördelningen gynnar den ena parten mer än den andra, så gynnas båda parterna typiskt sett av att det sker en fördelning och att man koordinerar sig.

Därutöver pekar O'Connel på att vi bör se mänskliga kulturer som koordination i ett väldigt stort antal olika typer av koordineringsspel, och uppkomsten av konventioner utifrån sociala kategorier som en möjlighet att koordinera sig i flera olika frågor. Det är i någon mening den totala fitness-payoffen som bestämmer vad den kulturella evolutionen selekterar för, och då kan det vara rimligt att förlora stort i vissa spel om samma konventioner-kring-sociala-kategorier-paket ger avkastning på annat håll, i andra spel.

Slutligen indikerar O'Connel att vi kan se uppkomsten av könsroller (genus) som ett utfall av den kulturella evolutionen, eftersom könsroller ger möjligheter att koordinera sig. Att det är just könsroller som är grund för så mycket konventioner/arbetsfördelning/koordinering, beror troligen på att 1) biologiskt kön innebär många objektiva markörer att koordinera kring (könsdimorfism); 2) arbetsfördelning uppstår ändå i den reproduktiva sfären, vilket är sant för alla djur (PI-modellen); och 3) ekonomiska enheter tenderar att vara samma som reproduktiva enheter, vilket alltså ofta handlar om man/kvinna-relationer i någon form.

Som jag redan varit inne på i tidigare inlägg känns det som att O'Connel faktiskt gör konkreta intellektuella framsteg, och förklarar underkastelsen på ett djupt men begripligt sätt. Vi kommer helt bort från den heltäckande men förblindande etiketten Patriarkatet, och vi kommer helt bort från det naturliga felslutet (att är skulle vara bör). O'Connel noterar också att modellerna förutsäger att orättvisa konventioner kommer att uppstå, och att det inte behövs något stereotype threat eller andra slappa pop-psykologiska och oreplikerbara ad hoc-förklaringar.

***

Ett intressant litet sidospår som O'Connel berör är det följande: Tänk dig ett spel som kallas the stag-hunt. Detta spel handlar om att två jägare vill koordinera sig kring att jaga hjort, eller att jaga hare. Om båda jagar hjort kan de fälla hjorten och får, säg, nytta 3 vardera. Om båda jagar hare får båda hare, och får, säg, nytta 2 vardera. Om den ena jagar hjort, och den andra hare, så får den som jagar hjort nytta 0, och den som jagar hare nytta 2. 

Det finns två ekvilibrium i detta spel, men det optimala är hjort/hjort (3, 3). Hare/hare (2, 2) är suboptimalt, men klart sämst är att jaga hjort när den andre jagar hare (0!), och hare är därför ett tryggt val om man inte kan koordinera kring hjort/hjort.

Om två sociala kategorier, exempelvis män och kvinnor, etablerar olika stag-hunt-ekvilibrium internt, så kan ojämlikhet uppstå som ser ut som diskriminering! Män kanske lyckas koordinera kring hjort/hjort, medan kvinnor bara spelar hare/hare. 

Ett real life example på detta skulle kunna vara hur män homosocialt lyfter och uppmuntrar varandra, i en sund prestige-hierarki, där man klappar varandras rygg i bastun och ger varandra chefsjobb och lägenhetskontrakt etcetera. Samtidigt, på andra sidan den könsavskiljande sociala gardinen, håller kvinnorna på att bjäffsa (yeah really) och mobba varandra och hugga varandra i ryggen, slut-shame:a varandra, etcetera. (Jag säger inte att det inte finns biologiska och/eller psykologiska skillnader som ger olika stora basins of attraction för kulturell evolution av olika könstypiska beteenden i dessa avseenden - jag noterar bara att de tenderar att uppstå.)

Så, vi kan alltså ha en situation där en grupp lyckas utverka mer koordinationsvinster än en annan grupp. Med hjälp av ett eller annat strukturellt felslut kan vi då luras att konkludera, att den mer framgångsrika gruppen diskriminerar den mindre framgångsrika - när det bara är så att den har koordinerat sig kring ett bättre ekvilibrium.

Ännu värre blir det när två sociala kategorier möts, och en grupp lyckas koordinera sig optimalt internt, men suboptimalt visavi den andra gruppen, samtidigt som den andra gruppen också bara koordinerar sig suboptimalt internt. Vi får då en situation där en grupp gynnar sig själv bättre än den andra gynnar sig själv, samtidigt som gruppöverskridande interaktioner får det suboptimala utfallet. Vi har här tre helt stabila jämnviktslägen, där alla hade förlorat på att man inte koordinerade sig, men där det ändå ser ut som diskriminering.

Ett annat orättvise-scenario kan vi få i det spelupplägg som O'Connel kallar Bach-Stravinsky (men som är mer känt som Battle of the sexes, då med andra exempelaktiviteter). I detta spel vill två parter koordinera sig kring en aktivitet, men båda har också en aktivitet som de föredrar:

		Spelare 1
		Bach	Stravinsky
Spelare 2	Bach	2, 3	0 , 0
	Stravinsky	0, 0	3, 2

Så, om Spelare 1 nöjer sig med Bach får hen nytta 2, men Spelare 2 får nytta 3. Spelar de istället Stravinsky-Stravinsky får Spelare 1 nytta 3, medan Spelare 2 får nytta 2. Lyckas de inte koordinera sig blir det nytta 0 till alla inblandade.

Om män alltid vill spela Bach, och kvinnor alltid Stravinsky, så kanske man ändå koordinerar sig kring Bach, varpå männen får det optimala utfallet i spel mellan könen. Det ser orättvist ut, men är i alla fall en rejäl koordineringsvinst till båda.

När män och kvinnor ska spela inom sina respektive sociala grupper, så kanske det ser ut så här istället (dvs. ett "correlative coordination game"):

		Spelare 1
		Det man föredrar	Det man inte föredrar
Spelare 2	Det man föredrar	3, 3	0 , 0
	Det man inte föredrar	0, 0	2, 2

Om männen lyckas koordinera sig kring Bach, så får de också optimalt utfall inom sin egen sociala grupp. Av någon anledning kanske kvinnor inte lyckas koordinera sig kring Stravinsky - även Bach/Bach är ett jämnviktsläge med en viss basin of attraction, analogt med hare/hare i the stag-hunt - så får män bättre utfall i interaktioner mellan könen, och i inomgruppsliga interaktioner, än vad kvinnorna får i sina interaktioner sinsemellan.

Det här kan se ut som diskriminering - män vinner ju i interaktionen mellan könen! - men handlar om koordinering. Alla skulle få sämre utfall om man inte koordinerade sig mellan könen, och det är inte männens "fel" att kvinnorna inte lyckas koordinera sig kring det optimala jämnviktsläget.

***

I den mån det här nu liknar en recension av en bok, så kan Antropofagi glatt tillstå att O'Connel har en svår släng av akademikersjukan. Hon skriver otroligt långrandigt i vissa stycken, och det första två kapitlen är outhärdligt överpedagogiska för den som är en smula bekant med spelteori sedan tidigare. Men misströsta icke - det kommer coola diagram på basins of attraction en bit in. Så läs på, muntergökar!