Laglydighet?

Högerns ambivalens kring huruvida man bör hålla sig inom lagens råmärken är legendarisk. Idag får vi läsa en väldigt märklig text i DN som skryter om hur mycket svart städhjälp skribenten tidigare köpt, och även avser köpa om RUT-bidraget försvinner. Carl Bildts lillgamla "här följer vi lagen" ekar i bakhuvudet. Hur ska de ha det, borgarna?

Exempel på lagbrott som borgare tycker är okej:

• Köpa svarta tjänster (se länkad artikel ovan)
• Skita i att betala TV-licens
• Ljuga i KU
• Bedriva folkmord
• Bryta mot EU-rätt
• Bryta mot FN-konventioner
• Inskränka strejk-rätten
• Övervåld och misshandel (beroende på målgrupp)
• Korruption och olaglig vapenförsäljning
• Racial profiling

Exempel på lagbrott som borgare tycker är fel:

• Civil olydnad för att hindra utvisning av flyktingar
• Civil olydnad för att skydda miljövärden
• Civil olydnad generellt (om den har ett gott syfte)
• Icke tillståndsgivna demonstrationer mot nazister
• Graffiti
• Knark

Det ska dock erkännas att inte heller jag själv är konsekvent i det här avseendet. Här är motsvarande listor gällande Antropofagis skribent:

Exempel på lagbrott som jag tycker är fel:

• Köpa svarta tjänster
• Skita i att betala TV-licens om man har råd
• Ljuga i KU
• Bedriva folkmord
• Bedriva olaglig avlyssning och datalagring som dessutom bryter mot EU-rätt
• Bryta mot FN-konventioner
• Inskränka strejk-rätten
• Övervåld och misshandel (oberoende av målgrupp)
• Korruption och olaglig vapenförsäljning
• Racial profiling

Exempel på lagbrott som jag tycker är okej:

• Civil olydnad för att hindra utvisning av flyktingar
• Civil olydnad för att skydda miljövärden
• Civil olydnad generellt (om den har ett gott syfte)
• Icke tillståndsgivna demonstrationer mot nazister
• Graffiti
• Knarka

Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt

Jag säger ibland saker som att liberal feminism är löjligt, eller att borgarna har svårt med antirasismen. Ofta härrör jag detta till högerns stora vetenskapsfilosofiska handikapp – att inte kunna se strukturer. Denna kritik handlar om högerns oförmåga att motverka rasism och sexism. Däremot finns det ett ytterligare problem som jag inte har varit inne på tidigare, som rör den extremt hypotetiska situation då samhället på liberal väg nått jämställdhet och icke-rasism.

Ett citat, kanske stammande från mig själv, kanske från någon annan – i så fall har jag glömt vem. Här kommer det i alla fall:

Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt

Här måste vi reda ut några saker. Ofta förväxlar folk jämlikhet med jämställdhet. Jämlikhet handlar om ekonomisk jämlikhet mellan människor – jämställdhet om kvinnors och mäns lika värde och rättigheter. Bara så vi har begreppen klara för oss.

Jag har tidigare skrivit om Krugmans poäng angående (Surowieckis poäng angående) social rörlighet:

”If you want a society in which everyone has a decent life, you need to construct a society in which everyone has a decent life – not a society in which everyone has a small but equal chance of living the lifestyle of the rich and famous."

Alltså – en hög social rörlighet löser på inget sätt problemen med ojämlikhet. Även om det är omöjligt att förutsäga vilka som kommer vara rika respektive fattiga, är det ju ändå så att någon kommer vara rik respektive fattig. Skillnaderna består, även om den ojämlika fördelningen är mer random fördelad.

Denna poäng kan extrapoleras till andra sammanhang, inte minst det jag avhandlar i denna blogg-post. I ett rasistiskt samhälle – som exempelvis USA eller Sverige – fördelas resurserna (ojämlikt) utifrån bl.a. urskiljningsgrunden ras/rasifiering. En kan alltså, utifrån variabeln "ras/rasifiering", på förhand med viss sannolikhet veta var på samhällsstegen en person kommer befinna sig. Ras/rasifiering har prediktionskraft, vilket vi upplever som orättvist.

Motsvarande, i ett sexistiskt samhälle – som exempelvis USA eller Sverige – fördelas resurserna på motsvarande vis utifrån variabeln "kön". Även detta upplever vi som orättvist – vilket för övrigt borde göra oss alla till feminister.

Men vad om vi föreställer oss det löjliga att en höger-ideologi som inte befattar sig med strukturer lyckas komma tillrätta med sexismen och rasismen? Vad händer då? Höger-ideologin ser jämlikhet som någonting meningslöst, eller till och med negativt. Knapphet är en drivkraft, fattigdom ett incitament. (Obs, jag håller inte med.)

Ett ojämlikt samhälle, där resurserna distribueras (ojämlikt) utan att ras eller kön har någon prediktionskraft, är fortfarande ett ojämlikt samhälle. Självklart är det orättvist att hur rik eller fattig någon är, vilket jobb eller vilken bostad någon kan få, eller hur många övergrepp från partner/polis/arbetsköpare någon tvingas utstå, beror på t.ex. melanin-mängd eller kromosomuppsättning. Däremot kan ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt samhälle fortfarande vara ojämlikt. Det grundläggande problemet är då inte löst, bara den godtyckliga selektionsmekanism som bestämmer vem som hamnar längre ner på samhällsstegen.

Jag har fört liknande resonemang förut. Då har jag landat i att ett ojämlikt system (den totalitära kapitalismen) skapar urskiljningsgrunder, dvs. socialt kön och ras. Enligt ett sådant resonemang kan en gå ett steg längre, särskilt vad gäller ras, som är till större del konstruerat än kön – biologiskt kön existerar oberoende av det socialt konstruerade könet. Det ojämlika systemet skapar ras, dvs. rasifierar människor, i syfte att selektera. Tänker vi på det här viset skulle jämlikhet också vara en lösning på rasismen – ett jämlikt samhälle behöver inga selektionsmekanismer såsom rasism.

Vi får inte heller glömma att rasifieringens funktion inom kapitalismen är att avmänsklifiera människor i syfte att förpassa dem till systemets nedre regioner, men rasismens funktion är att kanalisera de marginaliserades missnöje och skymma den verkliga fienden.

Din käpp i ekorrhjulet - Porrarp

(Din käpp i ekorrhjulet är en serie bloggposter där Antropofagi-bloggen försöker sakta ner Sveriges tillväxt genom att erbjuda intressant kuriosa som white collar-arbetarna kan ta del av under sin betalda arbetstid. Tidigare inlägg hittas här.)

Det finns en del orter i Sverige som kan vara lite extra stolta över sina ortsnamn. En av dessa är Porrarp.

Lite konstigt, tycker du kanske, att detta är ett namn att stoltsera med. "Porr" betyder ju ungefär "risiga buskar", en pluralform av "purra" som är lokaldialekt för "snår", "buske". "Arp" är i sin tur ett vanligt skånskt ortnamnsefterled med betydelsen "torp". Således beskriver namnet Porrarp "ett torp med risiga buskar". Inte så hedervärt, kan man tycka.

Det den traditionella etymologen då missar är dock att "porr" också är modern svenska för pornografi.  "Pornografi" härstammar i sin tur från grekiskans πόρνη – pórnē, prostituerad – och γραφíα – graphía, dvs. grafiskt material. Med denna nyvunna kunskap i bagaget kan vi istället åka till den lilla nordskånska orten Porrarp, porr-torpet, och förvänta oss helt torp fyllt med porr. Låter som något vi räknar med att hitta i Akihabara, Tokyo, snarare än i Vittsjö socken.

Kvalitativ identitet

Bevisa mig fel, skrev jag. Som för att istället bevisa mig rätt hyllas nu borgerliga debattörer åter på Avpixlat. Tidigare har bland andra Erik Helmersson och Rebecca Weido Uvell lyfts fram av nät-rasisternas främsta BS-organ. Den här gången är det Ivar Arpi.

Arpi skriver att vänster-våldet inte granskas. Detta är lite intressant med tanke på att exempelvis SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Sydsvenskan ständigt granskar extremvänstern.

Naturligtvis kan man ha sin personliga bild av nyhetsrapporteringen. Min bild är att "extremvänstern" ständigt lastas för polisens tillkortakommande i samband med demonstrationer, och att det inte går att nämna nazistiskt våld utan att ett gäng borgerliga ledarskribenter omedelbart måste ryta om vänstervåldet. Samma när saken diskuteras i riksdagen – en moderat ryggmärgsreflex verkar vara att nämna RF varje gång någon nämner SMR.

Om saken bara gällde verkliga extremister, eller idioter som jag väljer att kalla dem, skulle saken vara oproblematisk. Jag har skrivit t.ex. här om vilka som inte rimligen borde beskrivas som vänster – förvirrade människor som inte har läst ens ett minimum av Marx, men råkar gilla att förstöra barnteatrar på oklara grunder. Det finns även de som inte ens beskriver sig själva som vänster, men som dyker upp var helst det finns chans till slagsmål och förstörelse.

Det Arpi et al gillar att göra är att klumpa ihop dessa individer med vanliga, vettiga vänsteraktivister. Som jag har skrivit om här så förvandlas en demonstrant till en extremist så fort hen blir slagen av polisen – och nu talar jag inte om en faktiskt radikalisering till följd av psykologiska mekanismer födda ur polisens övergrepp, utan helt enkelt om polisens, mediernas och nazisternas beskrivning av en sådan person.

Att bedriva civil olydnad för att stoppa flyktingutvisningar, att utnyttja sina demokratiska rättigheter (och göra sin demokratiska plikt!) genom att demonstrera mot rasister och nazister, att organisera upprop mot korrupta utförsäljningar av allmännyttan, att belysa ordningsmaktens övergrepp, att skydda barn och med-demonstranter mot SMR:s påkar och SvP:s yxor – allt detta är vänsteraktivistens hedervärda aktivitet. Att söka upp människor i deras hem, hugga sönder dörren med en yxa, vandalisera lägenheten – allt detta är idioti. Kunde Arpi ha denna skiljelinje klar för sig skulle mycket vara vunnet, för honom personligen. Kunde polisen ha denna skiljelinje klar för sig skulle mycket vara vunnet, för alla de goda, modiga människor som blir stigmatiserade, misshandlade och utpekade som våldsverkare när de bara försöker förbättra världen en smula. (Läs mer om den saken här.)

Även den verkliga, våldsamma vänsterextremismen bör särskiljas från nazisternas våldsdåd. Det är inte rimligt att ha "våldsanvändning" som en urskiljningsgrund för vem vi ska hylla respektive hata. Jämför polis, militär, fotbollssupportrar, frihetsrörelser, terrorister, MMA-fighters, Rödeby-pappan, Nelson Mandela, SS – jag tror att få skulle placera alla dessa på exakt samma moraliska plattå. Det är inte heller så att brotten skadegörelse och mord är samma sak, vilket jag varit inne på t.ex. här.

Arpis och Avpixlats gemensamma agenda är dock att likställa aktivister med extremister, feminister och socialister med nazister, Jonas Sjöstedt med Jimmie Åkesson. Hörru Mats Dagerlind, ska du inte bara rekrytera Ivar?

Nä, jag skojar. Att likställa Arpi (eller Helmersson eller Kjöller eller Birgersson) med Dagerlind skulle vara att relativisera på samma sätt som Arpi gör. Det är inte det jag försöker säga. Jag vill däremot belysa att Avpixlat drar nytta av normal-högerns utfall, eftersom dessa i vissa fall närbesläktade åsikter ger legitimitet till rasse-trollens egna teoribyggen. Samtidigt drar borgar-skribenterna nytta av sina mer extrema kusiner inom den "svenskvänliga journalistiken", enligt kontrastverkan-logik. (Även känd som jag ser snyggare ut om jag omger mig med fulare kompisar-logiken.)

Arpi, en av borgerlighetens tenktakler, trasslar in sig i SD:s dito Avpixlat. På central nivå lobbar Reinis för att inkorporera SD som en inofficiell koalitionspartner i Alliansen. Arpi och Dagerlind tycker samma – M och SD tycker samma.

Inom filosofin delar man i regel upp begreppet "identitet" i två olika undergrupper som beskriver en relation mellan entiteter. Dessa undergrupper är numerisk identitet, och kvalitativ identitet. Numerisk identitet innebär att det de facto rör sig om samma entitet, exempelvis samma specifika exemplar av en bok. Kvalitativ identitet, on the other hand, innebär att det rör sig samma bok, men inte nödvändigtvis samma specifika exemplar. I alla relevanta aspekter är två kvalitativt identiska entiteter utbytbara, så som två olika glas vatten av samma temperatur från samma kran är. Bekymrar man sig om numerisk identitet, då blir det omöjligt att skopa upp ett glas vatten ur en flod två gånger. Så att säga.

Vad har då detta med borgerligheten att göra?

Well – om något tycker som en rasist, röstar som en rasist, ser ut och luktar som en rasist – då är det troligen en rasist. Eller åtminstone någon slags hybrid som inte minds att ge rasisterna ett ökat inflytande, i debatten eller i riksdagen.

Uppföljning av några gamla trådar

Jag har tidigare nämnt hur hyckligt/hyckleriskt det är att högern bölar över Esbatis "tjänstefolk", när sidor som förmedlar hushållsnära tjänster heter t.ex. piga.nu och tjänstefolk.se. Nu har Esbati och den rabiate Martin Ådahl (c) battlat ut det på TV4. Kolla't. Ådahls osaklighet är stor, helt i linje med den gängse höger-argumentationen.

Jag har tidigare också löjlat mig över Fp:s falska feminism. Kanske kan en kritisk läsare tycka att jag antar det falska i denna feminism lite väl lättvindigt. Då kan det vara intressant att läsa den här kartläggningen. Det är tveklöst så att folkpartistisk politik leder, och har lett, till ett ökat lönegap mellan kvinnor och män.

Jag beklagade mig för länge sedan över att Janne och Belinda ska få ett eget teveprogram i samband med valet. Igår fick vi se det första programmet på SVT. Det kan konstateras att programmet var uselt, men därför samtidigt harmlöst. Ingen kan rimligen se den skiten som ett inlägg med någon som helst politisk bäring. Blott en pur idioti. (Bakjour sammanfattar det hela mycket bra.)

Avseende den argumentation jag driver här kan det vara intressant att läsa Juridikfrontens klargörande om yttrandefrihetsbrott och nationalsocialism. Det är alltså lagligt att sakligt diskutera nationalsocialism "och plädera för den sakligt", samt att bekänna sig till nationalsocialismen. Dock är av SvP praktiserade hälsningar och använda symboler i flera fall att betrakta som hets mot folkgrupp. Således skulle polisen kunna ge nazisterna tillstånd att demonstrera, och sedan omedelbart lagföra dem när de börjar heila och vifta sina flaggor. Problemet löst! Istället väljer ordningsmakten att ge en familjefader sex stygn i pungen. Ack Skånepolisen, varför detta ständiga klåperi?

Bevisa mig fel

Judith Kiros har skrivit en väldigt bra text i DN – läs vettja. Kiros summerar pedagogiskt borgar-debatörrernas tillkortakommande vad gäller förståelsen av den strukturella rasismen. Jag har varit inne på att strukturell rasism är ett svårt begrepp, och på att borgar-skribenterna lever i symbios med sina mer extrema motsvarigheter inom den "svenskvänliga journalistiken". Låt mig ta det igen.

Högern gillar inte strukturer, rent vetenskapsteoretiskt. Det går inte att tänka i termer av strukturer utan att samtidigt ifrågasätta hela dum-liberalismens idébygge. Högern slår därför ifrån sig – bl.a. genom att, som Kiros påpekar, genom att hävda att den som identifierar strukturer också skapar problemet. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) Enligt Kiros gäller struktur-skygglapparna dock rasistiska strukturer i betydligt större utsträckning är sexistiska strukturer:

"Generellt utgår man från att sexistiska strukturer existerar, och de samverkar med och reproduceras av sexistiska handlingar. Vi är också (oftast) överens om att en person inte behöver vara en 'sexist' för att agera sexistiskt. Tyvärr är vi är långt ifrån den nivån vad gäller den svenska diskussionen om antirasism."

Angående nämnda höger/extremhöger-symbios, då. Jag har skrivit att normalhögern vill normalisera rasism genom att jämställa dem med andra politiska åsikter. Ett nytt exempel på denna tendens kommer, föga oväntat, från Svenskt Näringslivs-håll. Almega-bossarna tycker alltså att V och SD är lika illa. På samma sätt har Reinis m.fl. tidigare anfört att (den klassiska vänsteråsikten att) "alla som arbetar i Sverige ska omfattas av drägliga arbetsvillkor" = "ut med packet".

Vidare har normalhöger-trollen Arpi och Birgersson anfört att "rasistisk ideologi" måste ses som en diskrimineringsgrund helt analog med t.ex. kön, ålder, sexuell läggning, eller etnicitet. Återigen ett sätt att relativisera rasism.

Det Kiros föreslår är att borgarna borde börja tänka konstruktivt; hur kan man på högerflanken arbeta antirasistiskt? Istället är de fast i att hejta på antirasismen som den ser ut idag, en vänster-dominerad folkrörelse. Det hade varit oändligt trevligt om Birgersson et al hörsammade uppmaningen.

Personligen tror jag dock inte att högern vill arbeta antirasistiskt. Allting tyder på att normal-högern och extrem-högern behöver varandra alldeles för mycket.

Angående det jag skriver ovan om (o)förmåga att identifiera strukturer skulle en slutsats kunna vara att det inte ens är teoretiskt möjligt att arbeta antirasistiskt utifrån en borgerlig utgångspunkt. Birgersson med flera höger-tjommar får gärna försöka bevisa mig fel.

Hur SD röstar

Angående det jag skrivit här, om Allianspartiet SD, och här, om SD:s släktskap med både högern och vänstern, så kan det vara intressant att se hur SD de facto har röstat i olika frågor:

Källa: Anders Sundell i DN.

Det blir ganska tydligt att SD i sakfrågor inte är särskilt närbesläktade med vänsterblocket.

Konservatismens tre hörn

En intressant sak som den ypperliga statsvetaren Katarina Barrling, i partiledarutfrågningspanelen, nämnde i gårdagens partiledarutfrågningspanelsamtal, var den Omstridda Triangeln. Om jag så får kalla den.

Partiledarutfrågningen, som jag nämnt här, är ett ypperligt sätt att snabbt och enkelt sätta sig in i vad partierna vill åstadkomma. Eller, skulle så vara om inte somliga for med så väldans mycket osanning. Jimmies jämmer i gårdagens utfrågning lät i stora delar rimligt – det är först när man granskar SD:s faktiska beteende i riksdagen som man ser att välfärdsflukten luktar falskt och fusk. Nooshi Dadgostar reder ut ett och annat här.

Att norrmän skulle jobba i den svenska vården är också en rolig tankefigur. Efter att själv ha slavat i Norge i flera vändor vet jag att norrmännen inte ens jobbar i den norska vården. Och av alla de många svenska sjuksköterskor jag känner så söker de flesta sin utkomst i Danmark och Norge, pga. inte rimliga löner och villkor i Sverige. Alltså – Jimmies förnekande av arbetskraftsinvandringens betydelse är enkom fjant.

Slutligen, nolltoleransen är naturligtvis fejk. Den saken har jag rett ut relativt grundligt här. Håller du inte med? Följ IRM på Twitter i tjugo minuter. Läs SD:s Principprogram. Tänk lite på 90-talet.

Hur som helst. Det Barrling poängterade, och som jag med varken finess eller eftertanke döpt till den Omstridda Triangeln, är socialkonservatismens plats på den politiska höger-vänster-skalan. SD må stå nära Alliansen i frågor om skatter, brott och straff, försvaret, jämställdhet. Men samtidigt vurmar Sverigedemokraterna nostalgiskt efter gångna tiders folkhems-idéer. Vad som de facto är snack och vad som är verkstad är som nämnts alltid svårt att avgöra vad gäller SD, men poängen är att socialkonservativa kan sägas tangera båda högern och vänstern.

Jag har tidigare (även här) nämnt det absurda i att Allianspartierna samarbetar med varandra. KD är socialkonservativa, M är nyliberala, Fp var en gång i tiden socialliberala, C är nyliberaler men med en konservativ väljarskara i den jordbrukssektor som historiskt sett alltid lutat sig mot protektionism snarare än frihandel. Jag ser detta som djupt motsägelsefullt. Andra ser det som ett falsarium – Göran Greider skriver här att nyliberalismen är den enda idé som får ta plats i högern idag. Där jag ser en ideologisk konflikt ser Greider en ideologisk likriktning. Min bedömning är att vi båda har lite rätt.

Så, vad är den Omstridda Triangeln? Det är den tankefigur som förklarar det här. Konservativa bär på en allmose-moral där de som har det bättre bör hjälpa de som har det sämre. Samhällets olycksbarn ska bistås, men också uppfostras – det diminuerande är det dominerande. Exempel: KD vill förbjuda surrogatmödraskap, vilket också vänster vill. Denna förmenta likhet påpekades av Hägglund i partiledarutfrågningen. Jag har varit inne på att den dolda agendan handlar om begränsningar avseende homosexuellas möjligheter att bli föräldrar, vilket det nog ligger mycket i. Däremot lyder Hägglunds argument att vi måste skydda mindre bemedlade kvinnor från att utnyttjas. Detta låter sannerligen som ett vänsterargument.

Skillnaden mellan vänstern och de konservativa är, eller bör i alla fall vara, att vänstern inte vill hjälpa i den nedlåtande bemärkelsen. Vänstern vill fördela. De konservativa vill ha ojämlikhet, eftersom de rika då kan ge till de fattiga. Vänstern vill eliminera dessa skillnader, och således ta ifrån de rika gåvan att ge. Jämför med biståndspolitik. Motivet med gåvan måste fram i ljuset.

Skillnaden mellan vänsterns och de konservativas omsorg skulle kunna beskrivas i termer av skillnaden mellan moral och moralism. De konservativa vill ha ett klassamhälle, för att kunna beklaga sig över de marginaliserades beklagliga beteenden. Vänstern vill, utifrån en rättvisetanke, att alla människor ska ha samma faktiska möjligheter i ett jämlikt samhälle. Människor ska inte behöva be om hjälp, de ska ha sina rättigheter tillgodosedda utan att behöva säga Tack till någon.

Denna skillnad kan tyckas teoretisk, men om vi t.ex. tittar på synen på narkotika-(miss)brukare visar sig konkreta implikationer. Jag har tidigare skrivit om moralismens konsekvenser avseende svensk narkotika-politik. Den paternalistiska tendensen skördar bevisligen liv. KD:s "solidaritet" får dödliga konsekvenser, men det är principen och inte utfallet som är det viktiga för Kristdemokraterna. Därmed kan kallt konstateras att själva omsorgen, snarare än den omsörjda, är prioriteten.

SD:s och KD:s socialkonservativa moral ger sig också djupt anti-liberala uttryck såsom homofobi, abort-rätt-inskränkning, heteronormativitism (nytt ord!), och sexualmoralism.

Hur som helst – vänstern och konservatismen möts i någon slags relativt närliggande ansvarskänsla för "de svaga", två sidor av solidaritets-begreppet. Samtidigt möts de konservativa och (ny)liberalerna i sin vurm för de resursstarka och för klassamhället. Klasskillnader är för de konservativa en konkret manifestation av olika människors skiftande moraliska begåvning – den som spar den har, lön för möda, med mera. Klasskillnaderna är också förutsättningen för den ojämlikhet som krävs för att vissa ska kunna ställa sig över andra, må så vara i en solidarisk hjälte-pose.

För (ny)liberaler är klasskillnader helt enkelt det rättvisa utfallet av en rättvis marknadsmekanism, samt ett incitament att anstränga sig. Även (ny)liberalerna vill/måste också se på underklassen med en moralistisk blick, för att legitimera de skillnader politiken skapar. I stor utsträckning handlar det om att misskreditera. Här möts nyliberalismen och konservatismen i rasismen – båda ideologierna vill rasifiera människor för att möta sina behov av underklass. (Om detta skriver jag t.ex. här och här.)

Således delar konservatismen idéer med såväl vänstern som högern. Men det Barrling missar är det tredje hörnet av den Omstridda Triangeln – man delar även idéer med miljörörelsen. Jag har tidigare skrivit om Fredrik Lindströms socialkonservativa anledning att vara miljöpartist. Lindström vill, priviligierad som han är, se ett stagnerat samhälle. Han vill bevara, såväl normer som klassamhälle. Lindström tycker att fattiga ska hia sig, eftersom deras ökade materiella välstånd riskerar att gå ut över Lindströms naturupplevelser.

Med denna släktskap mellan de konservativa och miljörörelsen i åtanke är det väldigt befriande att lyssna på Fridolins försvar i partiledarutfrågningen på SVT. En långsiktigt hållbar miljöpolitik måste vila på två ben, säger Fridolin, varav det ena är fördelningspolitik. MP vill vara partiet både för den som oroar sig för den globala matförsörjningen om 10 år, och den som oroar sig för sina barns matförsörjning i slutet av månaden.

Jag är verkligen inte ense med Miljöpartiet om allting. Det är vidrigt hur man t.ex. i Region Skåne kollaborerar med borgarna för att montera ner inte minst cancer-vården. Man har även mycket suspekta kopplingar till antroposof-rörelsen, en rörelse som tror på troll och på att man bör gräva ner hjortlungor i månsken för skördens skull. Deras idéer om medicin är direkt samhällsfarliga. MP:s vurmande för friskolor är en direkt följd av antroposof-arvet.

Det är också så, vilket Naturskyddsföreningens val-granskning visar, att Vänsterpartiet är lika bra som MP i miljöfrågor. Det finns således ingen anledning att rösta MP framför V. I det stora hela är MP trots allt ett relativt sympatiskt parti, som delvis vågar ifrågasätta vissa dumma idéer om t.ex. arbetstid. (Hallå, ni vet väl att både danskarna och norrmännen jobbar 37-timmars-veckor förresten? Så jäkla konstigt är det faktiskt inte att jobba mindre än 40.) Att man också gör sitt bästa för att klippa av den socialkonservativa grenen i släkt-trädet är väldigt hedervärt.

Men vänstern och högern då, är de inte släkt på något sätt? Ser vi till vad man brukar betrakta som extremerna, kommunismen och fascismen, så finns det onekligen släktskap. Även om kommunismen som idé inte bygger på storslagna torg och brutal våldsutövning, så är detta likväl ett återkommande tema i de flesta kommunistiska regimer. I fascismen är det givet redan på idéstadiet. Våld och storslagna torg ska de' va'!

Normalvänstern och -högern då? Jag brukar säga att socialismen är en evolverad liberalism, där individens rättigheter avser samtliga individer. Vad gäller nyliberalismen är det väl så att denna, liksom vänstern, säger sig vilja utveckling. Dock skiljer den nyliberala definitionen av utveckling från den gängse, dvs. den där fler får det bättre.

På samma sätt säger sig nyliberaler ofta värna av demokratin, en klassisk vänstergren. Vänstern vill ju mer eller mindre per definition åstadkomma en maktfördelning, där alla har lika mycket att säga till om. Nyliberalernas definition av demokrati är dock, återigen, en smula annorlunda – här rör det sig enkom om att åstadkomma en maximal privat respektive en minimal offentlig sektor. Klassiskt vänster-tänk är istället att ha en stark (välfärds)stat och en aktiv fördelningspolitik. Nyliberalernas nattväktarstat är inte att betrakta som särskilt demokratisk, om man inte är anarko-kapitalist. Men då är man också typ 14, stolt över att ha tragglat sig igenom Attlas Shrugged, och saknar för den delen rösträtt.

Ausfragung

Efter att ha sett SVT:s partiledarutfrågningar med Renis, Hägglud och Fridolin kan jag bara konstatera att MP:s ena språkrör fick betydligt värre behandling är KD och M. Omedelbart börjar Antropofagis konspiratoriska ådra pumpa – har Svenskt Näringslivs inflytande över public service återigen visat sitt fyla trune?

Svaret på detta får vi först när Sjöstedt och Löfven ska få sina fiskar varma – får även dessa högborna herrar en betydligt brutalare bjudning är sina borgerliga motsvarigheter, så kan vi nog ha anledning att säga: Hörrni media, låt rättvisa råda, inte era korrupta bonussystem kopplade till Almegas mygliga mutor.

En stilla profetia från Antroprofeten: Lööf och Björlund kommer få snacka fiske och shopping. Sjöstedt kommer släpas genom tjära och fjädrar med en Allians-orange tupp uppförd i anus. Löfven kommer skjutas ut i ett vakuum och förvandlas till denna:

Sfisken

Nu ska jag kolla på utfrågningen av SD:s Jimmie. Det är på något sätt surrealistiskt att se Linus Bylund stå och debba i studion. Den ypperliga statsvetar-kvinnan som alltid är med i panelen ser klädsamt bister ut.

Friheten att yttra sig om yttranden

Demonstrationsrätten, säger dom. Rätten att demonstrera. Ramsan liknar SD-trollens eviga ramsa om att man väl får säga vad man vill, utan att bli ifrågasatt, med hänvisning till yttrandefriheten.

Som jag varit inne på här är det faktiskt möjligt att ge nazisterna tillstånd att demonstrera, och sen helt sonika plocka dem allihop för hets mot folkgrupp och liknande förseelser. Det är nämligen inte fritt fram att bära nazistiska symboler (SvP:s skräckhjälm är en gammal SS-symbol, enligt Expos symbollexikon), att ropa rasistiska ramsor, etcetera. Det finns lagstöd för att sätta dit så gott som varenda SvPartist på varenda demonstration.

Samma sak gäller för yttrandefriheten. Denna frihet innebär att man får säga vad som helst, men inte att man slipper ta konsekvenserna av det. Exempelvis kan man inte hetsa mot folkgrupp utan att göra sig skyldig till ett brott. Bara som ett exempel.

Den ännu mer vidlyftiga tolkning av yttrandefrihet som rasister gärna använder sig av, är att man ska få säga rasistiska saker utan att överhuvudtaget bli ifrågasatt, och utan att ens bli kallad rasist. Även denna misstolkning finner sin analogi i demonstrations-exemplet.

Rasister kan inte förvänta sig att stå oemotsagda. När t.ex. SD rantar på ett torg, och antirasister genomför en fredlig manifestation i syfte att störa SD:s rantande, då är även dessa motdemonstranter omfattade av yttrandefriheten. Yttrandefriheten goes så att säga both ways.

Svensk polis misshandlar och mördar

Polisens övervåld mot motdemonstranter i Malmö förvånar ingen. Jag har själv gått i demonstrationståg som blivit kavalleri-chockade utan synbar orsak. Polisen ljuger om varför man känt sig nödgade att köra över och rida ner människor. Inte heller detta förvånar – polisen är visserligen dåliga på att ljuga, men gör det ofta och gärna. Mer förvånande är att man erkänner att man ljugit.

Den som utsätts för polisvåld blir automatiskt misstänkliggjord. Batongen är så att säga förgiftad – blir du slagen blir du inte bara blå och blodig, du blir också medialt spetälsk. Det måste ju finnas en anledning, eller hur? Till att han eller hon blev slagen, eller hur? Så tänka massan.

Men, säg, om du går i en demonstration och plötsligt blir inträngd mellan polisen och exempelvis en husvägg. Du förstår att du, för din egen säkerhet, borde lämna platsen, men det går inte pga. omständigheterna. Så kommer hundarna och hästarna och batongerna. Plötsligt är du inte en fredlig demonstrant – du är nu, enligt polisens och höger-medias logik, en våldsverkare. Det är lite som att bli misshandlad av en nazist. Nog måste det röra sig om en ömsesidig konflikt?

I sammanhanget är det för övrigt komprometterande att vara maskerad – inget bevisar skuld såsom en luva över huvudet. SvP, våldsverkande nazister, har som taktik att fotografera, identifiera, och förfölja (inklusive hota, misshandla och mörda) meningsmotståndare. Att en då vill maskera sig vid en demonstration mot SvP är inte så märkligt. Dock, i polisens och höger-skribenternas ögon, är det ett tydligt tecken på skuld genom extremism. Liksom ditt eget blod.

Emellertid är det inte bara i samband med demonstrationer som polisens våldsanvändning går överstyr. I går gick jag förbi en bilolycka på Skanstullsbron. En hopknycklad personbil, poliser och bärgningsbilar, samt en mer eller mindre mosad cykel. I morse läste jag en förklarande notis i tidningen.

Någon har försökt stjäla en motorcykel. Polisen har inlett en biljakt i 150 km/h, genom centrala Stockhol. Jakten har slutat i att den jagade bilen vurpat, och kört över en cyklist. På samma cykelväg, och på en likadan cykel, som min gravida flickvän nyttjar dagligen.

Känns det rimligt att polisen orsakar skallskador och benbrott med batonger och hästhovar? Inte särskilt. Med lite misstänkliggörande kan de dock få det till att det var demonstranternas eget fel.

Hur polisen ska kunna stjälpa över skulden på den cyklist som tillfogats livshotande skador vid Skanstullsbron i går, det ska bli intressant att se.

Söder om söder, vänster om vänster

Denna smarriga tårta är snodd från Bagisbloggen.

I Bagarmossen, där jag bor, röstar folk i allmänhet rätt vettigt. Faktum är, som Bagisbloggen uppmärksammar, att under fem procent röstar på Moderaterna. Om vi lägger samman allianspartierna så blir det knappt 13 procent. Eller, sa jag 13 procent? I själva verket är det typ 18,5.

Vaddå? frågar du dig kanske. Hur räknar ni nu? Tålamod, mig aritmetik-begåvade vän. Låtom mig förklara.

Som Aron Etzler visar i Reinfeldteffekten (som jag refererar här) så tycker folk i allmänhet inte att Allians-politik är något att ha. Reinis har vunnit två val genom att mörka sin politik och misskreditera Göran Persson respektive Mona Sahlin på osakliga grunder. Löfven, däremot, är en teflon-man i detta sammanhang. Hur tillämpar man negative campaigning på en person som ser ut som en snäll fisk? Som vuxit upp hos fosterföräldrar, i en stuga i skogen? Som aldrig sagt ett ont ord om någon, och som på sin höjd tar i med ett "nä nu" när han brusar upp? Löfven kan inte misskrediteras. Hur löser camp Reinis detta?

Jo, så här: Han bildar koalition med Sverigedemokraterna.

Jag har tidigare kopplat samman högern och extremhögern på några olika sätt. Normalhögern behöver extremhögern, för att kanalisera potentiell revolutionslusta åt fel håll. Riktar de marginaliserade sitt hat mot Den Andre, så slipper di rike undan. (Detta har jag skrivit om här.) Det är även så att högern vill skapa en slavklass, och därför uppmuntrar rasifiering. (Detta har jag skrivit om här.) Höger-debattörer och extremhöger-debattörer lever i en sunkig symbios. Borgarna normaliserar rasisterna, rasisterna normaliserar borgarna. (Se här och här.) Slutligen kan Alliansen använda invandring som ett förvridet argument för att montera ned olika trygg- och rättigheter. (Se här och här.)

Nu senast har Reine gått ut och sagt lite grejer om invandring. Han har berättat hur det ligger till: Antingen lägger vi pengar på att ta emot flyktingar, men då måste vi montera ned välfärden. Eller så behåller vi välfärden, men då blir det stopp på flykting-mottagandet. Men åh, så ädelt, att Reine säger sig vilja prioritera flyktingarnas väl och ve. Den jävla problemformulerings-maskinen.

Vad blir följden av Freddans uttalande? Jo, SD:s analysmodell får luft under vingarna. Den här analysen är fullkomligt korrekt. Det Allianen har gjort i fyra år nu vill de också fortsätta med. Att regera i minoritet med stöd från Sveriges största rasistiska parti.

Sälja ut det offentliga?

SD röstar som Alliansen i nio av tio omröstningar i Riksdagen. Utan SD:s stöd hade Reine inte kunnat få igenom ett enda jobbskatteavdrag. SD är också den form som marginaliserades feltänk tar sig i politiken idag. SD snor röster från Sossarna, även om den konkreta politiken ligger närmast Moderaterna. SD formulerar även Alliansens bästa ursäkt: Det är invandrarnas fel. Inte att borgarna plundrar ut Sverige genom rut-avdrag, rot-avdrag, fas3, privatiseringar, jobbskatteavdrag, med mera.

Nej, det är inte bra med privatisering av välfärden. Det ökar inte effektiviteten. Däremot ökar det antalet otrygga anställningar och försämrar kvalitén. Det är inte heller bra att låta Wallenberg diktera vem man säljer vapen till – men vem bryr sig om det i en valrörelse egentligen. Bildtan sitter ju tryggt trots människorätts-skandaler i kubik och kvadrat.

Det är tydligt att Reine och gänget är ena hala ålar. Hägglund ljuger om att KD är mot surrogatmödraskap för att man bryr sig om att fattiga kvinnor riskerar att utnyttjas. Egentligen tycker han bara att vi inte ska underlätta för bögar att skaffa barn. Hur som helst krockar KD:s linje med t.ex. Fp:s och M:s. Alla Allianspartier utom M vill höja a-kassan. Etc., etc. Men, likväl är konsensus att S-MP-V är det oseriösa samarbetet. Debatten är skev.

Vi som vet, vi vet. Reinis vill regera i en informell koalition med SD, för att minska anställningstryggheten, sänka lönerna, öka ojämlikheten, och plundra ut det offentliga. Men hade hela Sverige röstat som Bagis, då hade det inte varit något problem. Arton och en halv procent hade Alliansen inte kommit långt med.

Plötsligt ser jag det framför mig. Det hela är ett Asterix-album. Alliansen har tagit över hela Sverige. Hela Sverige? Nej, en liten by i södra Stockholm håller fortfarande stånd. Skickar borgarna sina legionärer hit, ja då får de återvända till Danderyd i bandage.

Isolerad incident?

Alltid aktuell låt, tyvärr:
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]


Låten Protective Custody spelades in år 2000, efter att Amadou Diallo hade mördats av polisen. 41 rappare deltog i projektet Hip Hop for Respect, för att representera att den obeväpnade studenten Diallo skjutits med 41 skott.

Rapparen Breeze Brewin's rader är extra fina tycker jag:

"You wanna be a fuckin accident, the beast was barkin
You wanna know how many accidents to rob a New Yorker?
And the possible attrocity
Millimeters from the kids set the Glock
With a ferocity, seemin as it's inbread
While I stated innocent, but stressing it
You sure that it was desolate
It could have been an isolated incident
Nothing was found, no hard feelings I fight bad guys
Strutting around [...]"

Det är liksom frågan, You wanna be a fuckin accident? 

Amadou Diallos öde kom också att användas i boken Blink, som driver tesen att poliserna som mördade Diallo inte egentligen var rasister, men bara hade jävligt mycket fördomar. Som man har, om man lever och verkar i USA, och tar del av medias ständiga flöde av stereotyper.

En hårfin skillnad mellan rasist och fördomsfull, kan tyckas. Skillnaden ligger rimligen i huruvida man medvetet och ideologiskt är rasist, jämfört med att man bär på mer eller mindre undermedvetna fördomar som styr ens intuitiva agerande. (Jag breder ut mig en smula om det t.ex. här.)

Strukturell rasism är ett svårt begrepp. Liksom andra strukturer är en rasistisk struktur naturligtvis summan av alla de beteenden, normer och beslut som alla invånarna i strukturen reproducerar. Någon skribent beskrev det för ett tag sedan som en trafikstockning – det är inte den enskilda bilistens "fel", men hen bidrar ändå till kaoset. Lösningen är att skapa strukturer för att färre ska välja bil – t.ex. bygga ut tunnelbana och järnväg istället för att plöja ner miljarders miljarder i ett förlegat förbifartsförslag som grott i besluts-limbo sen 70-talet. Ni vet det där decenniet vars trafikplanering vi hatar, eftersom det förstörde stadskärnor i hela Sverige.

Att polisen i Ferguson mobiliserar stridsvagnar mot fredliga demonstranter tyder på vissa ogynnsamma strukturer. Att polisen gång på gång på gång mördar människor för att de har en mörk hudfärg, det betyder inte att varje enskild polis är rasist. Det betyder dock att samhället ifråga är rasistiskt, eftersom människor mördas enligt urvalsgrunden "hudfärg".

Debäjt

Bra debatt i SVT om ekonomin – alla får komma till tals, vilket inte är väldigt vanligt i sådana här sammanhang. Samtidigt är det läskigt att, som vanligt, se borgarna stå och ljuga i public service. Skäms de inte?

Hur som helst – Carl B Hamilton (fp) måste vara det ultimata beviset på att äldreomsorgen inte fungerar tillfredsställande. Mannen borde aldrig ha släppts ut från demens-hemmet.

Hur neiss är det förresten att Centern vill komma åt bostadsbristen genom att lätta på strandskyddet? Tänka utanför boxen har fått en helt ny innebörd.

The shit is a grand slam

Fet låt av feta Henry Bowers aka Kung Henry. Finast i videon är när Annie Lööf fejdas över till Ayn Rand, samtidigt som Bowers rappar: "Conservatives, christians, mixed with some Ayn Rand/ you wanna bash the poor then the shit is a grand slam." Mina vänner, Gravity.

Här har ni siffror på att Alliansens politik gynnar de allra rikaste, inte låg- eller medelinkomsttagare. Samtidigt har man misslyckats med att skapa jobb, och dessutom monterat ner offentlig sektor avsevärt. Jag har tidigare skrivit om Reinfeldteffekten, boken som reder ut hur Moderaterna mörkat sin faktiska politik. Att inte ärligt står för sina principer vinner val, om än med minimal marginal, men det vinner inte respekt.

Att man mixar konservativ och nyliberal ideologi är naturligtvis paradoxalt, vilket även nämnde Ayn Rand skulle hålla med om. Men, änna, nyliberalism är ju som vi vet enbart en fasad, precis som Alliansens lögner eller Fp:s feminism. Men det är så de jobbar. Ju.

Statsministern är naken

Jag har tidigare (här och här) nämnt tendensen att vilja förbjuda tiggeri, pga. obehagligt. Att argumentera för att tiggeri-förbud t.om. är bäst för tiggarna själva, det anser jag vara ett sätt att lösa den kognitiva dissonans som uppstår när man tycker synd om, men samtidigt upplever obehag inför, marginalisera individer. Förbudsdiskussionen har hittills drivits främst av SD, som tar till en retorik på pricken lik NSDAPs under 30-talet. Flera enskilda moderater har dock också varit framme och nosat på det frestande förbudet. Att detta är paradoxalt, med tanke på den nyliberala frihets-retoriken, har jag diskuterat närmare här.

Hur som helst. Idag hände det igen. Götlaborgs-moderaten Cecilia Magnusson framför, i en häpnadsväckande kedja av "argument", att tiggeri bör förbjudas. För att motverka fattigdom. Läs debatt-artikeln här.

För att hedra och hylla Magnussons logik vill jag härmed berika vår värld med ytterligare några bra slutsatser. Hör, hör:

För att motverka hunger, förbjud ätande

För att motverka törst, förbjud drickande

Dessa argument kan kännas lite väl lika Magnussons, nästan plagierade. Här, tillåt mig bjuda på lite verkshöjd:

För att motverka borgare, förbjud välfärd

Att det florerar gott om ypperliga argument och stringenta logiska resonemang i debatten har länge varit ack så uppenbart. Under söndagens debatt i SVT (som jag tidigare nämnt här) handlade det en del om bensinskatt och glesbygdspolitik. Tillåt mig undra en ödmjuk undring: Varför kan ingen bara Säga Som Det E? Det går inte att ha billig bensin samtidigt som vi minskar användandet av fossila bränslen. Det går heller inte att säga att det är en rättighet att bo i stort hus på landet och ha jobb, full service och billig bilism. Alla andra miserabla jävlar tvingas flytta till storstan för att jobba – väl i storstan tvingas man bo litet och dyrt, och kan skatta sig lycklig om man får se ett träd en gång om året, nämligen på julafton. Samtidigt har storstadsbor ett betydligt lindrigare ekologiskt avtryck än lantisarna – färre fordon, mer kollektivtrafik. Vadan detta fjäskande med glesbygds-stekare?

Ytterligare exempel på debattnivåns förträfflighet är miss- (van- ?) -tolkningen av Aron Etzlers högintressanta Reinfeldteffekten (som jag omskrivit här). Det är DNs ledarsida som bjuckar. DN skriver:

"Om anpassning eller ideologisk fasthet är vinnande koncept beror i hög grad på vad partiet står för. Där svaren på samhällsproblemen inte fungerar kommer snart en rekyl."

Man syftar här på att Vänstern inte borde vara ärliga med vad de står för, eftersom det de står för är käzz.

Det skribenten rimligen borde begripa efter att ha läst Reinfeldteffekten är att Alliansen (eller främst Moderaterna) har vunnit två val pga. att de inte har varit ärliga med vad de står för. Det är också ett faktum att svenska folket, sett till sakfrågor, egentligen inte överhuvudtaget sympatiserar med M – istället har borgarna vunnit genom att dölja agendan bakom rökridå-retorik, samt tillämpning av den gamla ohederliga metoden negative campaigning. Även känt som osaklig smutskastning av motståndare.

Vidare är det obehagligt att DN propagerar för mindre ärlighet i politiken. Om nu Vs politik var så usel och illa omtyckt, då borde väl en borgarblaska vara lycklig över deras transparens? Men konsekvent är det i alla fall, eftersom DN låtsas som ingenting när Fp spelar feminist-sprattet.

Statistiskt sett är du vänsterpartist. Nu gäller det bara att få folk att fokusera på den faktiska politiken. Annars kommer Reinfeldt snart posera med bar överkropp som en annan Putin, och det tror jag inte ens Susanne Birgersson vill se.

Etymologi och cigarrer

En uppmärksam läsare av Antropofagi-bloggen har, i samband med det här inlägget, givit prov på lite etymologiskt kunnande i kommentatorsfältet. Etymologi är inte bara roligt, det är också avslöjande. Läsar-kommentaren lyder:

Etymologin för det nu så positivt laddade ordet arbete är intressant:

'Den ursprungligabetydelsen finns även i forngermanska källor: arbejiðz är ett „föräldrarlöst barn, som då var tvungen till ofritt arbete“, därutöver – mera symboliskt och abstrakt – ”möda” (besläktad är även det fornslaviska rabota, som betydde ”träldom”, ”slaveri”, och som idag inom de slaviska språken allmänt betecknar ”arbete”). Denna utveckling, som abstraherar alltmer frånbetydelsen ”föräldrarlöst barn” i riktning till allt mer generaliserande betydelser fortsätter och blir sedan till ”möda, plåga, ansträngning'

Arbete är alltså historiskt sett något inneboende negativt. Definitionen står sig rätt bra även idag, vilket går att leda i bevis: Arbete är något en gör av nöd, icke av lust. Eller, som Thomas Mann skriver i omfångsrika Bergtagen: Arbete är det som är en smula i vägen för avnjutandet av en Maria Mancini (jag citerar fritt ur minnet och således inte ordagrant).

Olycksoffer i ledigt kortärmat

Ni ungdomar vet så klart ingenting om detta, men en gång i tiden fanns det en genre som kallades för underground rap. Det var mad skillz som gällde bakom micken, slagfärdigheterna (på den tiden kallade "punchlines") haglade, och hela låtar kunde bygga på temat "jag är bäst". Att dissa en imaginär motståndare, ofta refererad till som "you"/"du" (ej att förväxla med lyssnaren), var också vanligt.

En av ekvilibristerna som tidigt bemästrade denna sköna konst var Kashal-Tee. (Att ha ett artistnamn som samtidigt är en ordlek är för övrigt signifikant för rappare från den här perioden.) Mannen har slängt ur sig rader såsom

fuck what you he(a)rd, like a lonely shepherd

från Blood, Sweat and Beers, eller

don't mistake this for a salon, just cause MC:s be dying here/hair

från Kill You Style.

Bålsta-bon Kashal-Tee slog aldrig riktigt igenom, trots respekterade framträdande på t.ex. Cunninlynguists 616 Rewind, och samarbete med legendaren Masta Ace.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Istället för att putsa platinum-placksen hemma i borgen jobbar punchline-fabriken nuförtiden nattpass i en telefonväxel. Sedan skoltiden på Sigtuna, som förutom inavlade adelsmän också tvingas släppa in några locals, har Kashal-Tee burit fattigdomskorset. I följande intervju får vi höra rappares egen berättelse:

Gatuslang, avsnitt 1 - Samuel Gezelius äks Kashal-Tee

Ett helt normalt litet människoöde. De äro naturligtvis tusenden, men en blir lika nedslagen för det. Att Kashal-Tee hyser en ack så liten smula missunnsamhet mot de mer framgångsrika i gemet kommer sig naturligtvis inte bara ur den egenupplevda knappheten, utan bör också ha att göra med hiphopens komplicerade förhållande med sell out-begreppet, hiphopens egen jantelag. Icke desto mindre tycker jag mig höra spår av lite PBS (som jag skrivit om förut), dvs. prestationsbaserad självkänsla. Som, pga. omständigheterna, inte är på topp.

Är Kashal-Tee ironiskt nog en casualty i konsumismens krig mot vår självkänsla?

Tjänare, tjänare

I söndagens debatt i SVT menade Ali Esbati, angående RUT-bidraget, att man ej bör subventionera rika människor som vill ha tjänstefolk. De svarslösa borgarna undvek sakfrågan och bannade istället Esbati för användandet av ordet "tjänstefolk". Kul då att den här sidan finns! Tjänstefolk.se – "marknadsplatsen för hushållsnära tjänster" – förmedlar, just det, tjänstefolk. Sidan piga.nu, "unna familjen vardagslyx", är inne på samma spår.

(Förresten, här svarar Esbati själv på kritiken.)

På tal om borgerlighetens många snedsteg är det faktiskt riktigt vidrigt att man numera lottar ut åldringar. Nej, det är inte ett skämt. Gamlingar som inte vill nyttja sin påtvingade "valfrihet" och sätta sig in i vilka aktörer som befolkar åldringsvården, de lottas ut till random aktörer. Således kullkastas det grundläggande nyliberala argumentet att konkurrens leder till ökad kvalitet. (Detta är för övrigt motbevisat – att bedriva vård och omsorg är inte samma sak som att sälja jeans eller bygga hus.) Kunderna, brukarna, vårdtagarna – kalla det vad du vill – har nämligen ingen möjlighet att skaffa sig ens i närheten av perfekt information om aktörerna och deras verksamheter. Den selektions-mekanism som ligger till grund för idén om att konkurrens leder till kvalitet, är därmed obefintlig.

Att lotta ut folk, är det då lösningen när de trötta gamlingarna inte kan eller vill välja? I den totalitära kapitalismens paradigm är det naturligtvis det, eftersom människor är varor. Kommodifiering av kroppar är en paradgren. Ja till sexköp, surrogatmödraskap, riskkapitalister i välfärden – allt högern vill är att göra människor köp-bara, och skapa tillräckligt stor nöd för att de ska vilja sälja sig. Lite fritt val, tack. Med pistolen mot huvudet kan du fritt välja.

Femischism

Vilka kan tänkas gå på detta löjliga? Detta, o detta löjliga. Att Folkpartiet av idag – alltså inte det socialliberala och antirasistiska folkpartiet, men det populistiska, pseudorasistiska, antiintellektuella och dum-borgerliga Folkpartiet – skulle vara feministiskt. Antropofagi har genom antropologiska studier och knivskarp analysförmåga kunnat inringa några individer – tillräckligt många, misstänker jag, för att de ska kunna kallas för en grupp – som kan tänkas gå på detta o detta, trots dess löjlighet.

En grupp? Vad är en grupp? I normala fall är det en samling individer (om vi talar om en grupp människor) som har någon gemensam nämnare. Den rödhåriga gruppen. Gruppen tjuvjägare, dvs. individer som tjuvjagar – ej att missta med poliser. Gruppen där borta på hörnet, som spottar snus och röker cigaretter.

Denna grupp, dvs. dessa individer som jag har valt att gruppera utifrån kriteriet att de besitter någon form av gemensam nämnare, är apolitiskt lagda karriärskvinnor som röner så kallad framgång på den så kallade arbetsmarknaden.

Vad menas? Mitt grundläggande antagande är att varje tänkande människa omedelbart inser att Folkpartiet ej är feminister. Detta antagande bygger på tesen att borgare och nyliberaler är inneboende antifeministiska – detta då de ej identifierar strukturer, och reproduktion därav, som giltig förklaringsmodell för något som helst. Feminism, å andra sidan, är att identifiera en viss typ av strukturer som missgynnar kvinnor och befäster ett visst normsystem (socialt kön) utifrån biologiskt kön. Feminism är därmed en struktur-fokuserad ideologi. (Detta är en definition som går bortom den rent lexikaliska.)

Skulle en ej hålla med om detta kan en beakta det faktum att FP löjligt hoppat på feminist-tåget i Fi:s framgångars kölvatten. Kappvänderi i sin renaste och mest uppenbara form.

Så, varför gruppen som går på löjet? Hur är det möjligt? Jo, dessa personer är i allt annat borgerliga väljare. De älskar ROT, RUT och jobbskatteavdrag, de föraktar rumänska tiggare, och de har aldrig sett en valdebatt. De tror att Nya Moderaterna är Nya, de tror att SD bildades ca 2005, de tror att de själva förtjänar sitt överflöd i någon slags moralisk bemärkelse. De har kanske även yttre kännetecken såsom stadsjeep.

De är dock, hör och häpna, också kvinnor. Således får de känna på patriarkatet, även om de i sina privilegiebubblor självklart inte ser dess råaste sidor – liksom en rik rasifierad person oftast kan undgå den strukturella rasismens klor.

Gruppen framgångsrika, politiskt ointresserade karriärkvinnor är i allt privatpersoner, enligt Granérs definition – förutom det att de är just kvinnor. Trots att de är svinaktigt duktiga på sitt jobb förbigås de när det ska befordras. De måste stå ut med manliga chefers och IT-supportens eviga sexism. De måste prestera dubbelt så bra som sina manliga kollegor för att hävda sig, men får ändå inte samma lön. De ser, ty de är egentligen väldigt intelligenta, att det är pga. deras kön som de missgynnas.

Men, inte fan kan de ifrågasätta alla sina privilegier genom att erkänna andra typer av förtryckande strukturer i samhället! Istället måste de hitta den löjets högborg som marknadsför nyliberal feminism, dvs. falsk och förljugen kvinnokamp. De politiskt insatta, kunniga och belästa genomskådar naturligtvis FP:s illusion, men de politiskt ointresserade statsjeeps-personerna anar föga ugglor i mossen. Man får helt enkelt ge en eloge till den dumme Björklund för att han fångar upp denna resurs-starka väljargrupp!

Kan då övriga borgerliga partier klara av att genomföra någon motsvarande manöver, nu när Fi:s framfart visat var det finns röster att hämta? Jag tror att KD kommer gå ungefär samma väg som SD, dvs. absurd-särartsfeminist-spåret. Här handlar det om att betona att kvinnor faktiskt har omvårdnadsgener och att feminism är att ge kvinnor möjlighet att vara hemma med barnen. Ökad lön för männen, så att kvinnorna kan vara hemmafruar! (Är du intresserad av detta finns det mer stoff här och här och här.)

Riktigt jävla intressant skulle det bli om Moderaterna återanställde Littorin, och med hans hjälp gick på sexuell frigörelse-linjen. Legalisera sexköp för kvinnans frigörelse!

Brevväxling

Kära Antropofagi,

Jag skulle vilja påtala att det Ni skrivit om basinkomst är felaktigt på ca 1 – kanske avgörande – punkt. Paul Krugman påpekar här att administrationen av välfärd inte är så kostsam som ofta antas. Således skulle föga vinning komma ur att omvandla ett större antal selektiva välfärdsinsatser till en enda universell sådan, i syfte att minimera byråkratin.

Vidare kan konstateras att exempelvis personer med funktionsnedsättningar ofta behöver en långt högre kompensation än vad en basinkomst kan tänkas motsvara. Följaktligen måste en viss selektion utifrån behov likväl ske, vilket delvis förfelar idén.

Tillåt mig citera Willy Kyrklund:

Ingenting är mig mera motbjudande än att diskutera konklusioner ur falska propositioner

Detta synes mig vara precis det Ni har gjort i diskussionen om basinkomst.

Vänliga hälsningar, Din ideologiska ambivalens

***

Kära Min ideologiska ambivalens,

Jag har inte i skrift påstått exakt det du gör gällande, men visst har det slagit mig att Arbetsförmedlingen kostar ca 67 miljarder om året utan att för den sakens skull förmedla några arbeten. En skulle med framgång kunna argumentera för att den kontrollfunktion, som Arbetsförmedlingen idag exklusivt "fungerar" som, hade kunnat skötas snyggare och inte minst billigare. Att helt eliminera kontrollfunktionen är, i mina ödmjuka ögon, även det helt inom rimlighetens ramar och råmärken.

Det är även belagt i statsvetenskaplig forskning att selektiva välfärdsåtgärder åtnjuter lägre legitimitet än universella dito, då de lämnar utrymme för tvivel och därmed misstankar om fusk och bedrägligt beteende i de marginaliserade samhällsgrupperna.

Jag tror i sanningens namn att det finns ett ännu bättre argument mot basinkomst än de du anför i ditt – alltför artiga – brev. Att urskillningslöst dela ut en likvärdig summa till den totalitära kapitalismens samtliga invånare riskerar att missgynna de mindre bemedlade, då den totala inkomstökningen inte ökar de mindre bemedlades relativa andel av den så kallade kakan. (Detta enligt teorin om relativ rikedom och fattigdom.) Först när skatten närmar sig 100 procent, och basinkomsten motsvarar den totala skatteintäkten minus kostnader för administration av skatt och basinkomst, kommer basinkomsten bli ett effektivt verktyg för fördelning av pengar/makt.

Att en större andel av välfärdssubventionerna ska gå till de mindre bemedlade än till de redan rika finner också stöd i det ekonomiska systemet så som det ser ut idag. En ökad jämlikhet ökar stabilitet och därmed tillväxt, förhoppningsvis av den bra sorten. Framförallt är dock påverkan på efterfrågan störst vid berikning av mindre bemedlade, då dessa tenderar att lägga en större del av sin disponibla inkomst på omedelbar konsumtion, jämfört med vad redan rika gör. Redan rika konsumerar idag förmodligen allt det de vill ha och behöver, medan mindre bemedlade troligen prioriterar desto mer, pga. större knapphet. (Alternativt skuldsätter sig och blir kapitalets slavar.) En basinkomst skulle därmed ha mindre effekt på efterfrågan än selektiva välfärdsåtgärder riktade till de mindre bemedlade.

Även jag kan citera Kyrklund, men jag väljer att göra det som en rebus för att inte göra det alltför lätt för den tilltänkte läsaren: 

En stad i Ukraina

Citatet kan sägas höra ihop med dessa "mindre bemedlade" som jag så förtjust refererar till.

Vänliga hälsningar, Antropofagi

***

Kära Antropofagi,

Jag angriper rebusen med oförställd förtjusning. Kan det vara staden Odessa Ni syftar på? I så fall tror jag att citatet ifråga är det Ni tidigare ägnat inte mindre än 1 blogginlägg. Läs dig själv här.

Att låtsas gå i polemik med mina argument, för att sedan hålla med mig på helt andra grunder, är en för mig märkvärdig strategi. Jag inser emellertid snart att Ni gör så för att få utrymme att ytterligare torgföra de trötta idéer Ni sedan länge slitit ut. Ingen lyster återstår i det Ni säger, och Ni bör avsluta er ynkliga gärning i detta ögonblick.

Vänliga hälsningar, Ditt bittra självförakt

***

Kära Mitt bittra självförakt,

Genom att du inte alls citerar Kyrklund i ditt senaste brev anser jag mig gå segrande ur denna korrespondens.

Vänliga hälsningar, Eller egentligen inte

We'll see

Framlidne mäster-skådisen Philip Seymour Hoffman spelar i Charlie Wilson's War (2007) den mer än lönn-fete CIA-analytikern Gust Avrakotos. Filmen handlar om USA:s massiva stöd till, och beväpnande av, talibanerna i Afghanistan. På den tiden var talibanerna en heroisk motståndsrörelse som stod upp mot den sovjetiska ockupationsmakten. I en av filmens nyckelscener berättar Gust Avrakotos historien om Zen-mästaren.

Lite sådär i backspegeln är scenen naturligtvis klockren. Föga hade väl någon anat att talibanerna skulle vänta sina amerikanska vapen mot sina forna välgörare, ett par decennier senare.

Häromdagen vilade jag ögonen på den episka matinéfilmen Lawrence of Arabia (1962). Under 216 stycken välfilmade minuter berättas den mer eller mindre sanna historien om hur Storbritannien födde och stödde den arabiska nationella rörelsen, i syfte att sätta en nagel i ögat på Turkarna. När så det 600-åriga Osmanska riket väl trängts undan bildade britterna protektoratet Palestina, efter romarnas gamla provins med samma namn.

Så hände Andra Världskriget. Den tidigare marginella zionistiska rörelsen fick av naturliga skäl gehör hos västmakterna, som med all rätt skämdes röven av sig. Vips fanns staten Israel. I samma ögonblick som Israel bildades anföll alla närliggande stater i syfte att förinta den dagsfärska statsbildningen. Fram tills 1967 var Israel under konstant press, men -67 års Israeliska blitz-anfall ändrade allt. Plötsligt var Israel den överlägsna parten. Segertågets betydelse reflekteras i konfliktens namn, Sexdagarskriget, som alluderar på skapelseberättelsen – Gud skapade världen på sex dagar, och vilade på den sjunde.

Zionist-rörelsens estetik har alltid skvallrat om att det är Eretz Israel, Stor-Israel, som är målet. Både Gaza och Västbanken ska ingå här. Arvet från rörelsen har genomsyrat det israeliska stats-projektet, vilket inte minst visar sig i israelisk kartografi och i den aggressiva bosättnings-politiken som förs. Israel är också en rasistisk stat, vilket kommer sig av att den statsbärande ideologin Zionismen är en rasistisk ideologi. Således tillämpas etnisk rensning som metod, bland annat i hebreiseringen inom kartografin – alla arabiska namn byts ut mot hebreiska motsvarigheter – och ett segregerat medborgarskap – etnicitet anges i passet. (Den som är intresserad av zionismen, Israels tillblivelse, samt kartografi-delen specifikt, kan läsa kapitel fem i den här masters-uppsatsen.)

Många anser att Israel fullt legitimt försvarar sig när de, som idag, dödar civila i Gaza. Detta då motparten Hamas uttalat vill förinta Israel och döda alla judar. Hamas existens kan i sin tur bland annat förklaras av Israels politik – man har aktivt motarbetat fredligt orienterade palestinska aktörer, och behandlar bl.a. den betydligt mer moderata palestinske presidenten Mahmod Abbas som en pajas. (Här kan en läsa lite om Israels del i Hamas framgångar.) Folkvalda Hamas (drygt 40 procent av de röstande i Gaza la sin röst på Hamas) är också en arvtagare till den arabiska nationella samling som britterna en gång i tiden stödde.

Israel-Palestina-konflikten är en av de mest långlivade och komplicerade härvor som sett dagens ljus. Anade britterna detta när man godtyckligt lovade territorier åt höger och vänster under 1900-talets första hälft?

I närheten härjar det sekteristiska våldet i Irak. USA hade en del i Saddam Husseins maktövertagande, och det var USA som på falska premisser avsatte diktatorn. Efter Saddam blev det kaos, och nu undrar många om inte Assad borde få sitta kvar i Syrien för stabilitetens skull. Men icke-interventioner kan vara lika illa som interventioner. Jag har tidigare skrivit om Belgien, och vad man inte gjorde i Rwanda. Kan IS tillåtas härja fritt? Och vem gör något åt Boko Haram?

Sensmoralen av allt det här? Att nån har kokat kaffe är det enda du kan se i sumpen.

Slutsatsen för mig, av Belgiens ickeagerande och USA:s grandiosa misslyckanden, är att en stat måste ta ansvar för sina illdåd. Belgien skulle ha tagit ansvar för Rwanda, och USA borde ta ansvar för att styra upp Afghanistan och Irak. Genom att bibehålla säkerheten, bygga upp skolor, infrastruktur, sjukvård etc., så skulle dessa konflikthärdar kunna vara välfungerande och självgående stater inom loppet av uppskattningsvis ett halvt sekel. USA bör också bryta med Saudiarabien, en känd finansiär av miliser för alla ändamål. Genom att satsa på alternativa energislag skulle saudiernas olje-makt långsiktigt kunna brytas.

Att USA stöder saudierna är lite som att Frankrike idag levererar slagskepp och annat krigsmateriel till Ryssland, samtidigt som EU bannar Putins för hans aggressivt expansiva tendenser. Är det måhända det militärindustriella komplexet som ligger bakom alltsammans? IS är beväpnade med svensktillverkade raketgevär, plundrade från irakiska armén som i sin tur fått dem av USA. Hyckleriet är som alltid totalt, i alla led.

USA intervenerar mot IS, men lämnar Assad sittande. Vad blir konsekvenserna av det? We'll see, said the Zen-master.