Februarigruset knastrade under sulorna. Himlen och parkeringen var lika grå. En förlupen solstråla lösgjorde sig från en dåligt tätad mur av mulet och träffade honom rakt i ansiktet. Det var kanske inte precis så att den värmde, solstrålen, men den underströk ändå känslan han bar som en quetzalfjäder i bröstkorgen: Det var lugnt. Det var fan lugnt.
Arrestvaktens gula tänder berättade om tyngre koffeinmissbruk. Nämndemännen hade alla samma, låt oss säga, patinerade hud. Notarien var fet. Inte ens åklagaren kunde misstas för något annat än en socialdemokrat.
Mustafa andades nöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla suckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.
Det var fan lugnt.
***
Vittnesintimidationen
- Rätten kallar första vittnet!
Det var åklagarens tur att kalla ett vittne. En tant med undersätsig hållning intog vittnesbåset.
- Berätta om kvällen ifråga!
- Ja, alltså, det är för mig helt oklart vilken kväll det ens rör sig om. Jag har inte sett nånting och framförallt har jag inte [och här pekade tanten på Mustafa] sett honom förut!
- Vilket land skulle ni gissa att det tilltalade härstammar ifrån?
- Ursäkta?
- Vilket land, fru Nilsson!
- Jag skulle tro att han härstammar från Laos.
- Utmärkt. Och visst är det gatugäng från Laos som generellt sett terroriserar tant Nilssons grannskap?
- Jo det stämmer.
- Så skulle tant Nilsson, om det vore så att hon de facto observerat den tilltalade på brottsplatsen, överhuvudtaget våga yppa detta?
- Det är möjligt att jag skulle dra mig för att... yppa. Men jag har å andra sidan mitt rykte som en Nilsson att se efter. Bosse, min framlidne make, hade ett civilkurage av Guds nåde. Efter lite eftertanke skulle jag nog ändå träda fram och vittna.
- Till den tilltalades nackdel?
- Absolut.
Mustafa kliade sig på halsen och rättade till sin guldkedja. Häkteskläderna satt illa men han kände ändå självförtroende nog att bära upp dem. Exakt vad åklagaren ville åstadkomma med vittnesförhöret var dock oklart för honom.
- Nå, tant Nilsson, jag beslår dig då med ett klart nedsatt civilkurage jämfört med normalbefolkningen. Kalla in nästa vittne!
Tant Nilsson fick sitta kvar men båset bredvid hennes besattes av en ung tjej som Mustafa kände igen som ICA-kassörska.
- Fröken Enoksson! Har du vid något tillfälle observerat snatteri i din butik?
- Självklart. Det är vanligt förekommande att de laotiska gängen i områder raidar butiken. De tar allt från lösgodis till rakblad, fläsk och cigaretter.
- Utmärkt! Har du då, fröken Enoksson, någonsin observerat tant Nilsson observerandes detta ohämmade snatteri?
- O ja. Vid åtskilliga tillfällen. Tant Nilsson brukar dricka kaffe med de andra tanterna i kvarteret vid våra ståbord bakom tulpanerna. Vi har en kaffeautomat där som är billig. Och ibland ställer vi ut gårdagens wienerbröd så tanterna får snaska lite.
- Strålande! Och kära lilla Fröken Enoksson, har tant Nilsson, vid något av dessa tillfällen, någonsin, överhuvudtaget... åkallad er eller den övriga personalens uppmärksamhet i syfte att förhindra det pågående brottet!?
Nu stänkte saliven från åklagarens mun så att den likt ett lätt duggregn smattrade - närmast gemytligt - mot en kvarglömd gammal coronaplastskärm som avdelade vittnesbåsen från det podium där åklagaren ivrigt vankade av och ann.
- Nej. Aldrig.
Åklagaren stannade upp och spände blicken i vittne nummer ett, tant Nilsson.
- Stämmer detta, "tant" [och här gjorde åklagaren airquotes med fingrarna] Nilsson!?
- J-j-j-ja... D-d-d-det stämmer.
Stammade tant Nilsson.
***
Mobilmasten
Mustafas självförtroende var inte egentligen ruckat, men det är svårt att riktigt känna den där goa känslan när man samtidigt är ganska förvirrad. Så här brukade inte rättegångar utspela sig såvitt han erfor. Och värre skulle det bli.
- Herr Lagman! Jag vill nu åkalla den tekniska bevisning som förundersökningen framhåller som avgörande. Nämligen... Den tilltalades mobiltelefon! Och, mer specifikt, den tilltalades mobiltelefons lokalisering!
- Låt höra!
- Som ni kunnat ta del av i förundersökningsmaterialet har vi genom data från mobiloperatören kunnat triangulera mobilens lokalisering utifrån dess uppkoppling till mobilmaster, och därigenom har vi kunnat belägga med 99,78 procents säkerhet att den tilltalades mobil inte överhuvudtaget befunnit sig i närheten av brottsplatsen! Däremot kan vi visa att flera helt andra mobiltelefon dock befunnit sig nära brottsplatsen kvällen ifråga!
- Mycket intressant. Vill ni vänligen förtydliga hur detta stärker åtalet.
- Självklart. Som vi vet från denna typ av mål tenderar gängaktiva barbarer konsekvent att påstå att deras mobiler i dylika fall använts av någon annan. Enligt den gängse och rådande sedvänja som synes råda i gängkretsar verkar det synnerligen ovanligt att någon överhuvudtaget någonsin använder sin egen mobiltelefon. Istället använder man konsekvent varandras telefoner!
- Synnerligen intressant!
- Låt mig bli något mer specifik! Genom bayesiansk inferens kan vi härleda sannolikheten till att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet. Sannolikheten för det - och låt oss för enkelhetens skulle benämna denna storhet P(A|B) - är identiskt med (P(A)P(B|A))/P(B) .... Det vill säga sannolikheten för att den tilltalades mobil skulle befinna sig på brottsplatsen gånger sannolikheten för att den tilltalade har begått brottet givet att den tilltalades mobil befinner sig på brottsplatsen, delat med sannolikheten att den tilltalade begått brottet.
- Finns det möjlighet att närmare kvantifiera dessa storheter, för nämndemännens skull?
- Självklart! Sannolikheten för att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet är extremt låg, eftersom det hade varit helt jävla dumt i huvudet, vilket också praxis visar i denna typ av rättsmål gällande grova våldsbrott i gängmiljö. Därmed sätter vi helt enkelt sannolikheten till 0.
- Intressant.
- Herr Lagman. Arrest my case.
***
Ansvarsdiffusionen
- Det har blivit försvarets tur att plädera för sin sak.
- Tack, Herr Lagman.
Mustafas advokat var nästan lite fnissig. Åklagarens åthävor var så urbota dumma. Det här var en promenadseger. Eller närmast en walk-over. Om det nu inte är samma sak. Skitsamma.
- Som vi kunnat påvisa har tre personer befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet. Detta finns dokumenterat på fyra olika vittnens mobilkameror, tre övervakningskameror samt gärningsmännens egna Instagram-konton. Samtliga tre personer har krutstänk på händerna samt offrets blod över hela ansiktet och bålen. Alla har dessutom skrutit för sina kurdiska mammor i SMS att de har "plockat shunno" eller motsvarande.
- Det har rätten noterat. Vad är din poäng?
- Ja alltså det finns tre uppenbart skyldiga personer som...
- Objection! Herr Lagman!
Det var åklagaren som åter kastade sig in i matchen. Advokaten gapade bara klentroget och flipprade med blicken mellan domaren och podiet där åklagaren åter tagit plats. Med, ska sägas, yviga gester och ännu mer sprutande saliv. Mustafa var nästan rädd att någon skulle halka i det.
- Det är en mycket känd taktik i gängkriminella kretsat att orsaka en så kallad ansvarsdiffusion. Genom att inkludera flera olika personer i ett brott är det ofta omöjligt för rättsvårdande myndigheter att peka ut ett specifikt ansvar för någon enskild jävla fitta. Därför kan vi utan någon som helst tvekan fastslå att det tilltalade skitkuken genom att inte själv direkt uppehålla sig på brottsplatsen avsett avleda utredarens uppmärksamhet till eventuella kumpaner samt - självklart - så tvivel kring sin egen roll i utförandet.
- Jag...
Advokaten hade fått tunghäfta. Det hade inte åklagaren:
- Du, smuts-Nisse, har vigt ditt yrkesliv till att försvara precis såna som han!
Här gjorde åklagaren en liten piruett i sitt eget saliv och lät armen stå rakt ut åt sidan - accentuerat av ett utsträckt pekfinget - som en gammaldags vindflöjel. Den som till äventyrs extrapolerade flöjeln fann sig snart vila med blicken mot Mustafas visserligen icke oangenäma nurna. Han hade svårt att ordna sina anletsdrag.
Knack-knack-knack!
Domaren - Herr Lagman, tydligen - dunkade - tydligen - sin - tydligen - hammare i bänken.
- Det står nu klart att denna fähund ska steglas! Eller i brist på lämpliga redskap i alla fall slängas i fängelset under sjutton år... tionden! Jag dömer på rak arm ut 170 års fängelse! Hurra! Hurra!
***
Alla - utom Mustafa och hans advokat - hurrade och skrek. Från någonstans regnade konfetti.
Mustafa andades missnöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla fuckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.
Den där förlupna solstrålen? Den kunde aldrig rymma mer. Ty mulenhetens gråa mur var tätad.
