Nå, vad menar jag med att förlåtelse är "viktigt"? Min egen upplevelse som självdiagnosticerad (och även diagnosticerad av suspekta medicinmän och mystiker) subklinisk EIPS:are - jag påstår inte att jag har extrema, kliniska problem, men tror att jag befinner mig närmare EIPS-definitionen än genomsnittsbefolkningen, och definitivt på den bortre fjärdedelen av normalfördelningen - är att "att be om ursäkt" är en dealbreaker. Stormen av Glödande Hat stillnar så fort någon ber mig om ursäkt för en upplevd oförrätt, men den som inte ber om ursäkt betraktar jag som fiende. Jag har ett binärt sätt att se på människor som vänner eller fiender, men "att be om ursäkt" är att kliva tillbaka in i vänkretsen. (Obs: Att vara "fiende" är ett förstadium till att hamna i den mer stabila kategorin "fullkomligt irrelevant person som jag överhuvudtaget inte tänker på", vilket verkar vara mitt pseudorationella sätt att slippa gå runt och hata människor innerligt hela dagarna.)
Men, när jag gräver lite internet om saken så kommer spaden upp med att många BPD (alltså EIPS... Borderline Personality Disorder) tycker att de inte kan förlåta alls!
Skumma igenom den här tråden, exempelvis. Så här se den ut mer eller mindre genomgående:
I have personally never forgiven people who have ¨wronged¨ me. I get on with my life and that person might even be a part of it, but what they did never escapes my mind. It is like a vicious reminder that just ticks every time I look at them. This is the reason I never feel anything for them ever again.Det här går alltså på tvären med min egen upplevelse. Eller, gör det? De verkar som att folk menar att de håller en grudge oändligt länge, och det kan ju jag också göra (förutom att jag efter ett tag förpassar människan ifråga till glömska och förnekelse, för att slippa känna den akuta bitterheten hela tiden). Däremot accepterar jag med lätthet en ursäkt, och en ursäkt desarmerar hela den negativa känslan. Kanske kan de bittra EIPS:arna i Quora-tåden också acceptera en ursäkt och gå vidare, men däremot inte släppa en grudge dessförutan.
En EIPS:are ge fö. prov på Antropofagis strategi:
It’s not possible for me to feel forgiveness when someone hurts me. Regardless of whether it was someone’s intention to do so, or just in my head, once I feel that twinge of pain, fear, anger, regret, a “switch” in my head (or heart maybe), just turns off. In that moment I no longer feel anything for that person. Not good or bad or indifferent. Just nothing. I can (and have many, many times), walk away and that person will never cross my mind again. I’m not angry or sad, nor do I hate them or even dislike them. It’s like I just detach from them. After that switch flips off I can’t even remember what they used to make me feel. It’s really difficult to explain. It’s just an empty hollow feeling and I just stop caring. So I can’t forgive someone that I have zero emotions for, for doing something I don’t care about.Nå, det hela är i alla fall mycket sorgligt. Jesus säger ju till Petrus att man ska förlåta 70x7 gånger (Matt 18:21-22), och att Gud endast förlåter de som själva förlåter (Matt 6:14-15). Enligt Markus 9:23 är det möjligt att förlåta ALLT, så länge man tror. Lukas 6:37 är också pretty fucking clear om vad som gäller.
Nå, tillsvidare tänker jag mig att EIPS:are och subkliniska EIPS:are har svårare att förlåta oförrätter, men ganska lätt att släppa dem om en ursäkt är genuin. I lite olika forskning som jag länkade i föregående inlägg framgår om ursäkter att det är så viktigt för folk att många i studier föredrar en ursäkt framför en ekonomisk kompensation - detta gäller alltså ej specifikt EIPS:are, utan allmänheten. Däremot framgår också att genuina ursäkter är det som funkar, och att upplevt disgenuina ursäkter in the face of uppenbara oförrätter, kan göra illa värre.
Nå, forskning kvarstår. Låtom oss gräva vidare när tid ges. Amen.
