Odell-effekten

SVT-programmet Skandal! belyser i sitt första avsnitt vikten av att 1) titta på effekter av saker och ting, innan en tvärsäkert uttalar sig, och 2) lyssna på dem saken berör innan man tvärsäkert uttalar sig.

Det blev ett evigt böl om verket Okänd kvinna, det minns ni nog. Det hette att Odell spottade på psykiatrin, disrespekterade patienterna, slösade med skattepengar, och inte skapade konst.

Ser på på faktiska omständigheter ser det hela lite annorlunda ut. Som nämns i sluttampen på Skandal! så stod flera patientföreningar för personer som kommer i kontakt med psykiatrin bakom Odell – dessa menade att Odell uppmärksammade en viktig problematik. De personer som berörs av tvångsvården var alltså hela tiden positiva till Okänd kvinna.

Effekterna då? Som också lyfts i programmet Skandal! ledde Okänd kvinna-debatten till en utredning av användandet av tvångsvården inom psykiatrin. Utredningen ledde till att flera verksamheter kunde halvera antalet tvångsåtgärder. Behold, effekt!

Eberharts klagan över Odells konstverk tyder ju också på att Odells konstverk behövdes. Om den maktfullkomlighet psykiatrikern inte ser behovet av att diskutera det problem som patienterna upplever, då måste det till lite extra fyrverkeri för att få upp frågan på bordet.

Förresten, minns folk Den fastpända flickan-dokumentären i två delar på P1 dokumentär? Här har ni del 1:



...och del 2:
 

Det är heller inte direkt ovanligt att tvångsåtgärder skiter sig. Här har vi en patient som avled efter att ha suttit tvångbältad i 18 timmar. En snabb sökning visar också att det pågår arbete för att ta fram metoder som minskar behovet av tvångsvård – se här.

Summa summarum så gav Odells Okänd kvinna en godartad och önskad effekt. Huruvida det var konst är kanske vad en kallar en pseudodiskussion. Såhär och såhär tycker Antropofagi om konst sedan tidigare, och därmed basta.

Kommentar på rant

Såsom ofta är fallet är Antropofagi alltid ca en-två dagar före DN och Dagens ETC. Här (och här) rantade jag om vad som utmärker kommuner som röstar på SD. Här gör Dagens ETC något liknande.

Skillnaden är att Antropofagi(s bekant) klustrat fler variabler, i en modell som tillåter detta utan att de olika variablerna tar ut varandra. Om vi beaktar variablerna "förvärvsfrekvens", "medelinkomst" och "arbetslöshet", så är det självklart att de till stor del förklarar varandra. Den modell som Antropofagi lutat sig mot klustrar variabler, men korrigerar också för sambanden dem emellan.

Problemet med att göra på det andra sättet, som Ahnland gör i ETC, är att vi kan råka på felaktiga samband. Slutsatsen i hans artikel att C inte har starkt stöd på landsbygden är en sådan felaktighet. När man gör en mer komplex analys ser vi att stödet för C är starkt på i de landsbygdskommuner med litet utanförskap men svagt i de landsbygdskommuner som har ett högt utanförskap. I landsbygdskommuner med högt utanförskap är stödet för SD stort. Detta missar man om använder en traditionell regressionsanalys, som Ahnland har gjort.

Eftersläpande rant

I föregående måndagsrant skrev jag att variabelklustren "utanförskap" (hög arbetslöshet + låg förvärvsfrekvens + låg medelinkomst) och "landsbygdskap" (låg tillgänglig arbetskraft + lågt antal invånare + låg befolkningstillväxt + låg andel eftergymnasial utbildning) båda förklarar en hög andel SD-väljare, sett till kommuner. Jag försökte även bidra till bilden genom att mena att "inskränkthet" (jmfr Deutschs "parochial") kan tänkas ligga till grund för både "utanförskap", "landsbygdskap" och "SD-väljande", samt att alla dessa variabelkluster självklart förstärker varandra i en evinnerlig ond spiral. Jag menade även att inskränkthet är en egenskap som ärvs via tradition, varför skånska rasistkommuner oftast var nazistkommuner back in the days, när "utanförskapet" inte var lika påtagligt, och när "landsbygdskapet" inte var särskilt relevant.

Den statistikfipplande bekant som Antropofagi använde som källa, har även kört variabelklustrena "utanförskap" och "landsbygdskap" mot övriga partiers valresultat. Här visar det sig (kanske föga förvånande) att med ett lågt "utanförskap" och ett lågt "landsbygdskap" uppvisar goda valresultat för M, FP och MP, samt även ett högt valdeltagande. Ett lågt "utanförskap" och högt "landsbygdskap" ger goda resultat för C, ett högt "utanförskap" och ett lågt "landsbygdskap" ger goda resultat för S.

Mest intressant, dock, anser jag är det följande: Variabelklustren "utanförskap" och "stad/land" kopplar inte till F!:s, V:s eller KD:s valresultat.

Vad kan det bero på? Antropofagis visserligen synnerligen subjektiva gissning är att detta är partier där idéerna bär över klass-skiljelinjerna. Är du socialkonservativ, ja då röstar du KD vare sig du bor på landet eller i stan, vare sig du är marginaliserad eller ej. Lite som att white trash-befolkningen i USA glatt röstar på Republikanerna, ett parti som inte vill dem annat än illa men som i varje fall hatar bögar och muslimer och vill förbjuda abort och spendera mer pengar på fängelser och försvar. Idéerna övertrumfar den nyttomaximerande individens rationella intressekalkyl.

(På samma sätt kan en naturligtvis se SD. SD röstar som bekant som de borgerliga, och bidrar således till en politik för överklassen. Likväl röstar marginaliserade män på SD. Rasismen är större än självbevarelsedriften. Eller så var det det där med den eftergymnasiala utbildningen – "you can fool some people sometimes".)

V, då. Varför förklaras inte V av t.ex. högt "utanförskap"? Min personliga upplevelse är att akademiker, och då kanske främst humanister och samhällsvetare, inte sällan är vänster. Vänster-analys är stark och god, och appellerar till folk som gillar good explanations (återigen David Deutsch). Således kan en besutten professor dödsföraktande kasta sin röst på vänsterpartiet, det parti som gärna skulle expropriera hans professorstads-villa.

(Detta har ovan har självklart med detta att göra, dvs. den postmaterialistiska dimensionen i politiken.)

Måndags-rant om inskränkta bönder

Det är mycket snack om vem som röstar på SD och varför. En bekant till Antropofagi har tagit saken i egna händer och gått till statistiken. Studien visar tydligt att de kommuner där SD är starkast har en låg förvärvsfrekvens, en låg medelinkomst, och en hög arbetslöshet. Detta variabelkluster kallar Antropofagis statistik-fipplande bekant för "utanförskap".

(Obs! "Utanförskap" är en term som Antropofagi tycker är lite läskig eftersom den är highjackad av Moderaterna, när de inför valet 2006 ville beskriva den låga arbetslösheten som hög arbetslöshet, genom att klumpa ihop studenter, arbetssökande, sjukskrivna och pensionärer.)

Samtidigt rankar starka SD-kommuner också högt på vad Antropofagis bekanta kallar för "land", inom "land/stad"-variabel-klustret. Av de 15 kommuner där SD är starkast ligger 14 i Skåne, och en ca 100 meter in i Blekinge. Vi snackar charm-kommuner som Bjuv, Sjöbo, Sölvesborg. Det här är red-neck country. Har du inte sett det, så kan du omöjligt förstå.

Hela listan: Sjöbo, Bromölla, Hörby, Örkelljunga, Svalöv, Östra Göinge, Bjuv, Klippan, Tomelilla, Osby, Perstorp, Skurup, Sölvesborg, Åstorp, Svedala.

(Obs! Ofta är resursstarka individer drivande i nazistisk och rasistisk organisering, se fallet Göran Englund som var viktig för Sjöbo-partiets framgångar. Den anonyme internetz-rapparen som Antropofagi ibland refererar till rappar också i den här låten att det "kan va skammen i kroppen hos mannen på botten som föder agg/ men bruna skjortor från Köpenhamn till Östermalm är ju överklass".)

SD har visserligen idag i och för sig brutit sig in i det röda Norrland, men sambandet mellan landsbygd och "utanförskap" är fortsatt starkt. Tesen att rasism föds ur dumhet och marginalisering står sig. De variabler som är klumpade i variabelklustret "stad/land" är bl.a. befolkningstillväxt, antal invånare, tillgänglig arbetskraft och andel med eftergymnasial utbildning.

Dock, tänker Antropofagi, kan det finns ett ytterligare variabelkluster som vi i denna analys har glömt att ta hänsyn till. Låt oss kalla det "inskränkthet", eller kanske vad David Deutsch (som jag nämnt t.ex. här och här) skulle benämna "parochial" ("provinsiell"). Detta variabelkluster kan byggas upp av t.ex. "tar invånarna del av nyheter via dagstidningar eller kvällspress, eller inte alls", "hur ofta reser invånarna utomlands och när de gör det, i vilken form och till vilka resmål", "vilken attityd har invånarna till nymodigheter" etc. Jag inser att det är ett digert metodarbete att skapa detta variabelkluster, men jag tar mig friheten att lämna detta arbete till framtiden och istället spekulera fritt. Låtom mig utan förder adoo-doo prestera en tes i all enkelhet:

"Inskränkthet" leder till "landsbygdskap" och till "utanförskap". Så spår Antopofagi. Det är som sagt visat att "landsbygdskap" och "utanförskap" kopplar till "röstar på SD". Dock tror Antropofagi att det går en pil även direkt från "inskränkthet" till röstar på SD, samtidigt som "inskränkthet" är det variabelkluster som förklarar höra värden på "landsbygdskap" och "utanförskap". Varför tror jag då det?

Som Deutsch argumenterar i The Beginning of Infinity (pallar inte referera, läs den istället) så är inskränkthet dåligt för utvecklingen. Som vi alla vet har alla tätorter en gång varit leriga bonn-hålor motsvarande Bjuv och Sjöbo. Men vissa har tagit sig ur detta, troligen genom utveckling. Här kan man tänka sig att invånarna har innoverat, men troligare är att de har absorberat innovationer från omkringliggande kulturer. Landsfiskalen i Porrarp kanske fick höra talas om ål-ljustret från Listerlandet, och inlemmade det i sin produktion. Vipps fanns det luad ål på julbordet, och orten vart lite rikare.

Ni fattar kanske vad jag dravlar om. Om inte, låt mig göra en lite jämförelse till en bok som jag tror alla mår bra av att läsa. Jared Diamonds Vete, vapen och virus försöker som bekant visa varför det kom sig att Europa blev den dominerande kolonisatören av världen. Här finns många intressanta tankar, såsom antal domesticerbara djur och växter, därigenom möjliggjord befolkningstäthet pga. mer effektiv matproduktion, därigenom frigjord tid för människorna som således kunde hitta på uppfinningar, samt att man levde tillsammans med fjäderfän och svin i stor smuts och trängsel vilket utvecklade en mängd fruktansvärda epidemier som så småningom kom att utrota t.ex. 99 procent av Nord- respektive Sydamerikas befolkningar.

Men, geograf som han är kan Diamond inte annat än påpeka Eurasiens öst-västliga utsträckning, jämfört med Afrikas och Amerikernas nord-sydliga. Genom att landmassan håller sig inom färre klimatzoner (och således också färre malariabälten, saltöknar, etcetera) så kan utbytet kulturer emellan blomstra lättare. Exempelvis är det idag känt att jordbruket kom till Sverige med en migrationsvåg från nuvarande Turkiet. Blomster!

Kontentan: Utbyte mellan kulturer är bra, och är grunden till utveckling. Är man "inskränkt", för att igen låna Deutschs term, då är man inte intresserad av att hitta den bästa förklaringen till ett fenomen, och inte heller den bästa lösningen till ett problem. Man är istället intresserad av stagnation.

Så, genom att korsbefrukta Deutschs och Diamonds begreppsapparater ser vi genast att Stockholm hade kunnat vara Bjuv, och att Sjöbo hade kunnat vara Lund. Alla städer börjar som sagt som byhålor, men kan därefter i vissa fall utvecklas.

"Inskränkthet" leder till stagnation, och är alltså den direkta förklaringen till "landsbygdskapet", som ju kännetecknas av en risig befolkningsutveckling. "Inskränkthet" leder också till "utanförskap", eftersom dålig utveckling ger hög arbetslöshet i dagens system. Inskränkthet leder således indirekt till SD-röstande, enligt funktionen (fördumma + försumma proletariatet = rasism), men också direkt till SD-röstande eftersom SD:s ideologi är parochial, inskränkt.

Hur kan jag vara så säker på mig sak? Jo, jag nämnde att de skånska SD-fästena har en stolt tradition av nazism. Detta är påvisat att Sveriges go to nazi-forskare, Heléne Lööw.

(Parentes: Denna Lööws idé angrips i den här artikeln som jag sprang på vid en snabb sökning. Slutsatsen tycks dock bli att fallet som studeras, Landskrona, mycket riktigt har en stark högerextrem tradition som spänner från nazism under 30-talet till SD-rasism idag. Läs själv slutsatsen och känn efter hur det känns i just din hjärna.)

Men, inte fasen var Bjuvs och Sjöbos positioner desamma under 30-talet som idag! Då hade vi feta, rika bönder som mådde gott och hade nära till lanthandeln. Sjöbo-partiets Sven-Olle var en maktfaktor i orten, inte en marginaliserad stackare. Inskränktheten fanns, trots avsaknad av "utanförskap". "Landsbygdskap" var knappast heller relevant i de icke-urbaniserade Sverige, där de flesta bodde på landet.

Sen eskalerade urbaniseringen. De människor som hade det trist på landet, och som var driftiga nog att göra något åt detta, sögs upp av städerna. Produktionen förändrades, och en jäkla massa verksamhet centraliserades. Färre behövdes efter hand i lantbruket, och Sveriges ekonomi ställdes om en smula. Kunskapsintensiv tjänstesektor är idag kanske inte SCA, Volvo och LKAB, men likväl en viktig faktor i Svensk ekonomi.

När urbaniseringen var slut, då hade vi rika städer och fattig landsbygd. För att generalisera. (Något jag, uppenbarligen, gillar att göra. Men, uppenbarligen, inte gillar att andra gör. Typ rasister.)

Samtidigt som detta hände, hände också globaliseringen. En mängd påfund kom farande genom rymden. Vissa inkorporerade dessa påfund i livet och arbetet. Andra härbärgerade föreställningen att man ska helga leran och brännvinet som man alltid har gjort, och ve den som kommer farande i automobil med button down-skjorta och bärbar skrivmaskin. Så gick det också som det gick.

Alltså, en rik ort kunde i frid och fröjd vara inskränkt och rasistisk innan globaliesring och vidhängande processer och förändringar i produktionsvillkoren gjorde att inskränkthet omedelbart ledde till stort armmod. Typ. Detta korresponderar med de förändringar som sker i SD:s väljargrupper idag. Många tyckare påpekar i media att SD:s väljare i många fall inte är marginaliserade. Som jag har påpekat i detta blogginlägg står sig sambandet, att "utanförskap" och "landsbygdskap" (som får sägas vara aspekter av "marginalisering") korrelerar med SD-skap – det är dock fullt möjligt att detta samband är avtagande.

Även den forskning jag brukar hänvisa till av Anders Sannerstedt som visar att SD-väljare är lågutbildade män som tycker att "invandringsfrågor" är de viktigaste frågorna, visar också på att SD-väljare inte nödvändigtvis är ekonomiskt utsatta. Många har jobb. Sambandet med utbildning står sig dock, vilket Sannerstedt nämner här.

Detta får mig att problematisera min egen favorit-tes, att fattigdom plus dumhet leder till rasism. Fattigdomen behövs inte. Inskränktheten och/eller dumheten räcker gott och väl för att folk ska rassa loss. Kausalitet är som alla vet en bedrövligt störig pil, man vet aldrig åt vilket håll den egentligen pekar. En jävla soppa är det. Det enda som kallt kan konstateras är att rasism är en aspekt av inskränkthet, och inskränkthet leder fan ingen vart.

188 kronor rösten

DI visar hur mycket varje parti lägger på PR, jämfört med hur många röster de kammade hem i valet. Föga förvånande bränner borgarna mer pengar än Schyman på Almedalen när de placerar sig i toppskiktet av listan. Värst är centern, ni vet det där minipartiet som ingen håller med men som är rikast i västvärlden sen de sålde av skitmånga landsortstidningar strax innan samhället blev mer papperslöst än en diskare på Berns.

Sammanfattning: C lägger 188 kr per röst, FP 92, KD 90, SD 64. F! ligger på 10 kr per röst, V på 29, S på 37, och MP på 49 kronor rösten.

Vad betyder det att borgarna bränner mer på PR, men får ut förre röster per spenderad krona? Antropofagis gut feeling är naturligtvis att borgarnas politik och korresponderande idéer helt enkelt är sämre än "vänsterblockets". (Som om S och MP vore vänster... Fy fan i helvete vilken värld vi lever i.) Således krävs det mer propaganda och hjärntvätt för att förmå en individ att rösta på t.ex. Moderaterna, eftersom de helt enkelt är sämre.

Så behöver det dock naturligtvis inte alls ligga till. Det kan också vara så att mängden propaganda inte spelar någon roll för vad folk röstar på, och att partierna bara lägger olika stora budgetposter för PR. Borgarpartierna är partier för rika människor, och är därför rikare partier som kan unna sig att spendera mera – utan att det för den sakens skulle speglar hur stor impact själva reklamen har på väljarnas beteende.

Det skulle också kunna vara så att t.ex. F! och V har kvalitativt bättre PR än borgarna. Deras strateger kanske spenderar pengarna smartare, jobbar med en bättre reklambyrå, använder gratiskanaler som sociala medier mer. Då speglar PR-utgift per röst helt enkelt hur bra man är på propaganda – Billström och liknande rabiata borgare skulle säkert gärna koppla detta till en auktoritär kommunistisk tradition som genomsyrar dessa vänsterextrema krafter. Ett annat perspektiv skulle kunna vara att F! och V är mer D.O.W.N., inte minst med kidsen, och att smartare hjärnor gör smartare kampanjer. Eller nått.

Är det ett demokratiskt problem att borgarblocket lägger svin-mycket mer resurser på PR än övriga? Tja, det kan man också se på olika sätt. Antropofagi diskuterade på valdagen med en random-person i Bagarmossen vad denne skulle rösta på. Personen svarade att hen inte hade koll, men hade hört att socialdemokraterna var bra. Det var ganska tydligt att personen mycket riktigt inte hade särskilt mycket koll på just dessa frågor, och hen skulle kunna slänga en röst på vad som helst som hen "hört är bra". Som tur vad utsattes personen – som f.ö. har mycket kundkontakt i sitt arbete i servicebranschen och således dagligen utsätts för pöbelns snick-snack – i och med sin vistelseort Bagis för uppfattningen att mer rödgröna blocket trumfar borgarna. Hade personen bott i Danderyd hade hen förmodligen valt att lägga sin röst på moderaterna.

Bagis är en röd-grön-rosa närförort, men reklamen på torget och på tub-stationen har under hela valrörelsen uteslutande bestått av bilder på Hägglund, Reinis och Björklund. Detta skulle kunna tyda på att reklam inte fungerar, eftersom Bagis ändå röstar rätt. (Observera att "rätt" är en normativ utsaga uttalande som speglar Antropofagis ödmjuka uppfattning om vänsterns överlägsna bästma.) Men ack – i Bagis är det politiska intresset överlag högt, vilket visar sig i olika former av självorganisering, gerilla gardening initiativ, antirasistiska Linje 17, eviga loppmarknader, medelst mera, medelst mera. Putnam skulle nog säga att Bagarmossen ligger bra till avseende socialt kapital.

Troligen låter sig politiskt intresserade personer i mindre utsträckning påverkas av PR. Detta är en gissning, men enligt mig själv en rimlig sådan. Vidare, kanske är det röd-grön-rosa grupptrycket i en röd-grön-rosa närförort med högt socialt kapital sådant att det pressar obeslutsamma eller oinsatta individer åt det röd-grön-rosa hållet, och att detta överskuggar reklamens effekt.

Tänk dig då ett sammanhang med lägre socialt kapital och lägre andel politiskt intresserade invånare. Här kanske den obeslutsamma väljaren, som för övrigt är vanligare, i större utsträckning påverkas av reklamen som totalt dominerar torget och tunnelbanan där hen rör sig varje dag. "Oj", tänker hen kanske, "centern gillar pulled pork, det gör ju jag också!" Så röstar den obeslutsamme på det parti som dominerat det offentliga rummet med sina löjliga affischer.

Antropofagis slutsats: Ja, i ett samhälle med ökande antiintellektualism och biased media är det ett demokratiskt problem att vissa partier kan dominera reklamtavlorna. Detta demokratiska problem måste dock inte bemötas med att förbjuda reklam, eller med att begränsa PR-budgetar i lagstiftning – bäst bemöts det naturligtvis med folkbildning, utbildning och uppryckning av public service. Tyvärr är detta 1) långsiktigt arbete, och 2) osannolikt i nyliberalismens era.

Läsarkritik, del 3

Antropofagis kanske mest trogna, och för den delen mest uppskattade läsare, har inkommit med en smula kritik i form av en påstådd motsägelse som Antropofagi ska ha gjort sig skyldig till. Antropofagi är inte sen att granska sina egna motsägelser, och så inte heller denna gång.

Läsarkritiken lyder:

"Jag forsoker ju sa gott jag kan leva mitt liv som den heliga texten lar, men hur ska jag forhalla mig till denna synbara motsagelse:

'Avståndstagande från vidrig idé kan ske utan vidare diskussion. Naturligtvis kan principiell diskussion föras vid något tillfälle, men man måste inte ha statistikpärmen och Peter Englund med sig varje gång man ska grilla i koloniträdgården.'

vs

'Den som inte är rasist måste vid varje rasistisk yttring påpeka och ifrågasätta den rasistiska yttringen, sakligt men bestämt.'"

Antropofagi förstår omedelbart att den ödmjukt kritiske läsaren syftar på detta och även detta inlägg. Men, Antropofagi förstår ej tillfullo vari den påstådda självmotsägelsen består.

Att ta avstånd från rasistiska yttringar är viktigt ur normerande synpunkt. En måste alltså icke varje gång inbegripa sig i en diskussion på principiell nivå. Däremot bör en tydligt visa att en inte håller med om den rasistiska yttringen, och att en uppfattar den rasistiska yttringen som stötande. Skulle rasisten/yttraren ifråga ifrågasätta ifrågasättandet, kan en naturligtvis välja att diskutera frågan. Det är dock ingen skyldighet, och en kan inte förväntas vara förberedd på diskussion vid varje givet tillfälle. En bör heller inte förledas att diskutera ett specifikt påstående såsom att "invandrare är mer kriminella", även om detta specifika påstående naturligtvis kan diskuteras – en kan och bör lyfta perspektivet för att avlägsna sig från dylika specifika frågeställningar. Risken är annars att en gynnar rasistens idé genom att legitimera henoms problemställning. Detta betyder inte att vissa specifika problemställningar inte förtjänar att diskuteras – det måste bara ske under gynnsamma förutsättningar, för att den tilltänkt sakliga diskussionen inte ska få så att säga osakliga biverkningar på diskursen i större bemärkelse.

Kontenta: Ta avstånd från rasistiska yttringar, alltid, pga. normerande. Diskutera ej specifika frågeställningar med illvillig rasist om du inte har väl på fötterna – du måste kunna bemöta rasistens lögner, insinuationer, falsarier och allmänna dumheter.

(Observera att den normerande funktionen inte nödvändigtvis måste syfta till att uppfostra själva rasisten, vilket kan vara svårt eller omöjligt skulle denne vara särskilt övertygad och dogmatisk. Emellertid finns det mer tvehågsna hjärnor i omlopp, för vilka det kan vara viktigt att tydligt markera vad som är acceptabelt beteende och vad som inte är det.)

Det var väl så att säga steg ett i tvåstegstrappan avseende rasist-bemötande. Våga säga ifrån, men våga vägra debatt. Våga framförallt vägra ta pseudodebatt – en sann debatt ska präglas av saklighet, ärlighet, och gärna viss stringens.

Steg två är alltså att "den som inte är rasist måste vid varje rasistisk yttring påpeka och ifrågasätta den rasistiska yttringen, sakligt men bestämt." Här handlar det alltså också om att idogt beskära normträdet för att det ska få önskad form. Samtidigt menar skribenten, dvs. jag själv, att en inte bör säga t.ex. "fyfan din dumme jävel håll din dumma jävla flabb". Det är själva det rasistiska yttrandet som en ska ta avstånd från, inte nödvändigtvis personen som yttrar. Ska en ta avstånd från rasistens person, bör en göra detta med ett minimum av emotion och med en tydlig förklaring – jag tar avstånd från din person eftersom den är behäftad med rasistiska yttranden som speglar rasistiska synsätt, jag betraktar dig som rasist pga. detta och detta och detta, och därmed tar jag mig rätten att utestänga dig ur min sfär av intryck. Alternativet är som sagt att t.ex. säga att en "tar avstånd från dina rasistiska yttranden och de rasistiska idéer dessa yttranden speglar, jag vill inte att du yttrar dylika yttranden i min närhet, och även om jag kommer fortsätta att interagera med dig så hoppas jag också att du i framtiden kommer nå en insikt om att det du säger är rasistisk och komma till slutsatsen att du bör upphöra med dessa rasistiska yttranden eftersom rasism är något förkastligt."

Utöver dessa förhållningssätt anser jag att det är varje medborgares plikt att informera sig själv om en rad olika funktioner och fenomen i samhället. Således ska varje medborgare vara redo att vederlägga felaktiga och rasistiska påståenden, eller i det minsta att grundligt utreda och därefter vederlägga felaktiga och rasistiska påståenden. En bör hålla sig med icke-rasistiska och väl underbyggda åsikter om det ena och det andra, och en bör vid väl valda tillfällen ta sig tid att argumentera mot rasism eller rasistiska idéer. En kan också hålla sig med t.ex. en blogg, där en diskuterar dylika ting, som en kan hänvisa till hellre än att vid enskilda tillfällen nedlåta sig till osakligt stojande om romers tjuvaktighet eller liknande.

Kära läsare, vänligen återkom om det kvarstår några oklarheter kring Antropofagis rekommendationer angående hur en bör förhålla sig till löjliga individer såsom sverigedemokrater eller smygrassar av olika slag.

Skillnaden mellan yta och innehåll

[Uppdatering: I det här inlägget var tidigare inbäddat nämnda låtar. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Säga vad man vill om podcasten Värvet (som jag tidigare nämnt t.ex. här), och säga vad man vill om podcasten Gatuslang (som jag tidigare nämnt här). I den specifika instans som jag nu vill diskutera vinner den senare med hästlängder. Tävlingen? Ken-kunskap och hiphop-kompetens.

Så här dåligt är Värvets avsnitt med Ken Ring. Pinsamheter och tristess om vart annat, och då menar jag från intervjuarens sida. En blir knappt intresserad av att läsa boken. Triumf sumpar följdfrågorna, poserar med sitt "festande", och har uppenbarligen inte gjort någon vettig research.

Så här bra är Gatuslangs avsnitt med Ken Ring. Samtalet tar avstamp i Kens idoliserande av Boot Camp Clik, tar sig via ett relevant och ganska strängt ifrågasättande av Kens missgynna språkbruk, till uppgrävda VHS:er från Spräng Regeringen-gate.

Det breda, folkliga är alltid sämre än det specialintresserade, aka nördiga. Att diskutera Big Freds medicinutbildning och Smiff-n-Wessuns läge på beatet är jävligt mycket mer intressant än att höra talas om Värvet-Kristoffers safari i Hässelby en sen kväll på koks.

I Värvet-intervjun framkommer Ken mer eller mindre som en tråkig dåre med trötta anekdoter. I Gatuslang hör vi istället en högintressant paradox-maskin, en missförstådd komplexitets-generator med ett smittande skratt.

Att se bortom kvällspress-Ken är viktigare än en kan tro. Konstnären Ken har nämligen en särposition i mitt, och många andras, svensk-rapp-öra. Låt oss bena ut det.

För det första finns det ingen som levererar bangers på svenska som Kenta Kofot:





Cutta Dom är också den ultimata konceptlåten, där textens tema och produktionens tema samspelar i och med att Tommy Tee cuttar varje bar i verserna.

När Antropofagi en gång hade äran att intervjua super-rapparen Saigon, så kände denne väl till Ken och citerade skrattande "Ta, ta, ta-de-lung!" Här hör vi Ken och Saigon på samma låt...



...och vi anar även den norsk-koppling som kommer till sitt mest extrema uttryck på Jag Är Norsk, där Ken spottar på vårt lustiga grannspråk:



För det andra, ingen har samma röst och tonläge som Ken. Kanske är det ultimata exemplet på detta den ultra-paranoida skräcklåten Jag Vaknar Upp:



Ken inte bara hittar orden och formuleringarna som får det att spritta i obehags-nerven, så som inledningsraderna:

"Sätter mig i sängen och ba' stirrar rakt i väggen.../
...jag måste mecka upp ett hegge/
Ska sänka min bonge så jag sätter på en porrfilm/
tar en runk, det är nått som är konstigt/"

Det är även så att Kens själva röst, blandningen mellan det gnälligt ondskefulla och det nästan screwade djupa tonläget, ger känslan av att en försöker fly från något men sitter fast i gyttja. Hur stavelserna hamnar lite off beat – t.ex. i nämnda rad jag måste mecka upp ett hegge – adderar både en känsla av stress och improvisation.

Sammantaget frammanar Ken en paranoia som trumfar till och med Geto Boys Mind Playin' Tricks on Me. En mardrömskänsla som överträffar något som Immortal Technique eller Vinnie Paz spottat ur sig.

För det tredje, Ken är Sveriges kanske främsta emo-rappare. Det finns få andra rappare som frammanat så många tårar med sina texter, och det finns få andra rappare som så självutlämnande öser ur sitt privatliv. Kens genombrottslåt om sin bortgångna mamma är talande för hans karriär – vid det här laget har han rappat om sina riskbruk av olika drogen, sina barn och deras mammor, vårdnadstvister, och bortgångna vänner. Här är ett exempel:



För det fjärde – även om Ken är av den gamla skolan, där man inte bangar för att rimma katt på hatt på natt – så hävdar han sig drastiskt på samarbeten med mer lyricistiskt inriktade kollegor. Även när han rappar om något så konstigt som bondgårds-djur:

Sammantaget, det Värvets Triumf nonchalant promenerar förbi är inte bara ett oerhört gripande livsöde – det är även en röst, en känsla och en timing som utmärker sig i den svenska musikbranschen. Tack till Gatuslang för att du tar fasta på detta

Fuck SD

Detta är sannerligen inget nytt, men efter att ha begått det klassiska misstaget att kolla på tv-programmet Debatt samt det lika klassiska misstaget att läsa tidningen, känner Antropofagi ett visst behov av att skriva av sig.

Asså är det inte det mest sinnessjuka som finns att antirasism är det nya rasism? Att bli un-friendad på Fejjan för att man sprider rasist-propaganda är 10-talets mest uppmärksammade form av diskriminering, och förtjänar (tydligen) att ens diskuteras som ett seriöst demokratiproblem.

Detta att rasister inte behöver ta ansvar för sina åsikter, eller inte ska behöva ta några som helst (ens sociala) konsekvenser av sina rasistiska uttalanden och sitt rasistiska beteende, det är bortom allt mänskligt förnuft att begripa.

Nej, rasistiska åsikter är ej att likställa med etnicitet, hudfärg, funktionsnedsättning. Nej, Yttrandefrihetsgrundlagen innebär inte att alla kan säga vad som helst utan påföljder. (Då hade kapitel 5, Om yttrandefrihetsbrott, förmodligen inte varit sex paragrafer långt. För att inte tala om 16de kapitlet, Om brott mot allmän ordning, i Brottsbalken, specifikt paragraf 8.) Nej, det ska inte gullas med SD-väljarna, vare sig man anser att de är särskilt sluga eller särskilt dumma i huet.

Rasister är rasister. Rasister har fel. Rasister är farliga. Alla som inte är rasister har ett ansvar för att inte låta rasisterna bestämma grejer. Den som inte är rasist måste vid varje rasistisk yttring påpeka och ifrågasätta den rasistiska yttringen, sakligt men bestämt. Jag vill återigen påminna om 12 Angry Men.

För övrigt anser jag att att kalla saker för ett hot mot demokratin är ett hot mot demokratin.

Pogromer 2018

Det har nu börjat osa riktigt mycket folkmords-katt i Svea Rike. På Flashback hetsar rassarna om att slänga ut de rumänska tiggarna, bränna deras läger etc. Folk tillhandahåller adresser och kartor för att underlätta för den som känner sig manad. Läger brinner också, och minst en person har dött i en sådan incident. Polisen bryr sig inte (läs t.ex. här), eller värre, bryr sig (läs t.ex. här). Attacker på tiggare i andra sammanhang ökar, eller i varje fall rapporter om det. (Exempel: Här, här, här, här och här.)

När pöbeln, med ordningsmaktens goda minne, börjar lyncha människor från det man uppfattar som en romsk minoritet, då känns det som att Nazityskland inte är långt borta.

Jag har tidigare nämnt att rasisterna är lite som nazisterna, och visst har vi nu inte mindre än 13-procentig representation från rasse-hållet. Samtidigt gnäller Billström om att SD och F! är lika illa, och KDU gnäller om att SD och V platsar lika illa i riksdagen. KDU:s ohämmade flörtar med SD är förresten gastkramande, liksom gammel-moderaternas gliringar om att Alliansen borde fortsätta regera med stöd av SD. Som alltid när extremhögern släpps in i stugvärmen är det normalhögern som släppt på principerna och gläntat på ytterdörren. Kolla på Danmark eller Norge, t.ex.

Så då har vi ett politiskt etablissemang som gärna ser att det sprids hat-propaganda mot tiggare. Vi har den sedvanliga Flashback-mobben som törstar efter blod. Och, slutligen, vi har polisen som skiter i vilket, och till och med upprättar register över romer.

Jag spår att pogromerna inte är långt borta, alls. I nästa val tar SD 30 procent, bildar regering med KD och M, och ger polis och pöbel fritt spelrum att äntligen få mörda lagligt.

Borgar-paradoxer kapitel femtusentrettiåtta

Antropofagi anser att högern gynnat extremhögern på en rad olika sätt. Det främsta exemplet anser Antropofagi är Reinfeldts "flyktingmottagande vs välfärd"-tal. Vad Reines egentliga avsikt var spelar ingen roll – att SD har använt hans uttalande i sin valspurt visar hur fördelaktigt det varit för rassarna.

Från högerhåll hörs då motargumentet att man inte kan lasta moderaterna för SD-väljarnas stora idioti – det är deras eget ansvar vad de röstar på. Här ser Antropofagi att man bör skilja på försvar och förklaring, något som jag ofta anfört. Moralism når inte hela vägen, kanske inte någon stans alls. Jämför med bilbrännarna i Husby – det viktiga är att identifiera orsakerna till det beteende vi inte gillar, för att kunna angripa dessa orsaker. Att säga till SD-väljarna att de är dumma i huvudet löser förmodligen ingenting – att stoppa den växande ojämlikheten i Sverige kanske dock löser nånting. Det är i alla fall Antropofagis övertygelse.

Från högerhåll kommer också åsikten att vänsterns verklighetsbeskrivning har gynnat SD. Genom att berätta om ökande ojämlikhet, sämre villkor för arbetslösa och utförsäkrade, ökande fattigdom etc., ska vänstern ha spelat SD i händerna. Vänstern har målat en bild av ett sönderfallande samhälle, heter det, som får SD-väljarna att känna sig missnöjda – även om de egentligen inte har något att klaga på under Alliansens upplysta och gynnsamma styre. Så talar högern.

Antropofagi ser icke detta. Antropofagi ser en vänster som visat på verkliga problem, och även presenterat konstruktiva lösningar. Det är t.ex. inte alls så att antalet arbetslösa har minskat under Alliansstyre, eller att Sverige klarat krisen bättre än jämförbara länder. Däremot har arbetslösa fått det sämre, skolan segregerats, skattepengarna missbrukats, klyftorna och fattigdomen ökat.

Men främst stör sig Antropofagi på att man i detta fall plötsligt inte betonar SD-väljarna ansvar – kan vänstern lastas, då är SD-väljarna plötsligt oskyldiga offer för vänsters vidriga propaganda. (Detta är naturligtvis också lustigt eftersom SD och deras anhängare regelmässigt betraktar vänstern som extremister och galningar.) What? Nyss hette det att högern ej kan lastas, eftersom det är SD-väljarnas eget ansvar.

Nä, högern, bättre kan ni. Det här fiaskot får ni fan ta ansvar för själva.

Reinfällan

Reinfällan har slagit igen. Den var riggad väl, dold i medial undervegetation, obönhörligt effektiv när vi trampade i den. Reine får spela stadsman och storsint avgå (mannen du förlorade, vafan ska du göra!) medan SD-grisen götts till oanad fetma genom valrörelsens fulspel.

SD-grisen tillbringar sin mesta tid i sängen.

Den enda bägaren i smolket från gårdagens valvaka är att Antropofagis teorier åter igen visar sig fullkomligt korrekta, i bemärkelsen att de har en påtaglig prediktionskraft. Antropofagi har tidigare rapporterat om de borgerligas gödande av rasismen, och mycket riktigt bor vi nu i ett land med 10 procent öppna rasister och 3 procent smygrassar – jämför Valu med det faktiska resultatet. Reinis "välfärd vs flyktingmottagande"-retorik har gjort Åkesson och gänget mäktigare än någonsin, och den här gången kan ingen hävda att SD:s rasism varit okänd.

Nu när mer än var tionde svensk faktisk betraktar sin rasism som den viktigaste valfrågan, kan Teodorescu och gänget då framhärda i att Sverige inte är ett rasistiskt samhälle? Ja men naturligtvis.

När nu nazister faktiskt intervenerar i den demokratiska processens mest fundamentala beståndsdel, i och med att SMR stormar vallokaler, misshandlar valförrättade och filmar de röstande, kan Arpi och gänget då framhärda i att antirasisterna, inte nazisterna, är det verkliga hotet mot demokratin? Ja men naturligtvis.

När nu just moderaternas väljare har strömmat till SD i massor, kan Birgersson och Helmersson och Lundström och jag då framhärda i att extremhögern och normalhögern inte har några beröringspunkter? Ja men naturligtvis.

När nu vidgade klassklyftor, ökande segregation, stegrande fattigdom och social utslagning får sitt utlopp i ett jätte-jätte-jätte-rasistiskt valresultat, kan borgarblocket då framhärda i att nyliberlal kleptokrati inte alstrar rasism? Ja men naturligtvis.

Valet gick precis enligt borgarnas planer. 

Plan A: Man bazzar oss i asset i åtta år, sen hoppar man av det sjunkande skeppet och ger rodret till de rödgröna. Snart kommer Sveriges förfall förefalla vara Löfvens fel, även om det är borgarna själva som fäller varje rödgrönt förslag. I nästa val kan man med det missnöjda folkets stöd återinföra nyliberalt styre, eftersom de rödgröna inte haft förutsättningar att göra någonting åt någonting.

Plan B: De borgerliga fortsätter regera i minoritet, med SD som silent partner. Så som man har gjort de senaste fyra åren. SD får också som de vill – fortsatt högerstyre ger ökat underlag för deras rekrytering, när proletariatet ytterligare försummas och fördummas.

Plan C: MP hoppar in i någon slags koalition med Alliansen. (Detta är inga konstigheter, i exempelvis Region Skåne sitter MP och borgarna tillsammans i den sk. femklövern. MP deltar aktivt det skånska välfärdshaveriet, som märks kanske främst i nedmonteringen av vården.) Plan C är dock osannolikt, eftersom inte ens Alliansen + MP kommer att ha egen majoritet. Hur som helst, valvakans trevare visade en gång för alla att vi inte kan lita på dessa MP-Antroposofer i fårakläder.

Plan D: Låt sossarna bilda regering med MP, FP och C, med stöd av vänstern. Detta är osannolikt eftersom V (väl?) inte kan stödja en såpass högerorienterad regering, inte ens under förevändningen att exkludera SD. Det är även osannolikt eftersom C och FP hellre ser att resterna av Socialdemokratins trovärdighet sugs ner och drunknar i ett parlamentariskt kaos, än att göra något konstruktivt av situationen. Skulle Plan D bli verklighet vinner borgarna ändå, eftersom S dragit fel slutsatser av valen 2006 och 2010, och gjort allt för att härma Alliansens politik, samt eftersom borgarblocket fortsatt kommer att diktera villkoren i en sådan koalition men kunna skylla allt som går snett på S.

Det som ingen vågar säga, men som är smärtsamt uppenbart, är att Reinfällan slog igen om oss allihopa. När M såg vart det barkade, att Alliansen inte skulle prestera särskilt väl i valet, så gav Reinfeldt en stor chunk av sina väljare till SD för att göra dem till absolut vågmästare. Detta var en slags politisk självmordsattack, där Reine hellre gav rasisterna access till makten än att låta de rödgröna vinna.

Ja, jag hatar, hela borgerligheten.

Borgar-paradoxer kapitel femtusentrettisju

Tydligen har det "briserat" någon slags "nyhet" angående att sjukskrivna mår sämre än andra. Borgarna och deras knähundar i media försöker få det här till att vi måste sjukskriva mer restriktivt. Detta ligger helt i linje med resonemang såsom förbud mott tiggeri motverkar fattigdom. Blir utförsäkrade friskare? Nej, de blir bara fattigare. Har man cancer för länge, då får man i Moderaternas värld leva på ca 3 700 kr i månaden. Bättre än cellgiftsbehandling, får en anta.

Kungen har ingen rösträtt

Människor säger ibland att jag personligen vinner på borgarnas politik, eftersom jag är universitetsutbildad och fast anställd. Detta är en lögn som mången medelklasskamrat fallit för. Populist-tusingen och privilegierna har jag rapporterat om tidigare, men desinformationen går djupare än så. En poet av typen rappare, annars ofta ett medvetet kast, framförde en gång följande rader:

Antar jag ska säga tack, för jobbskatteavdrag/

antar jag ska säga fuck jobbiga fattiga barn/

antar jag tji ska va hotad av det/

att bostadsbidraget är fett mindre än rot-avdraget/

neofeodalismen är barsk och bister, media fattar inte/

eller skrattar åt det, att vi faktiskt åt det/

austerianerna de backar inte/

fast de måste fatta fakta, fucked att släcka facklan fast de' e' vinter/

de vill bara åt piastrarna ur kassakistan/

expropriera vår deg, och göra massa vinster/

bazza oss i asset, antasta bysten/

hastigt lasta bytet i båten, och hasta lystet/

och det är faktiskt syftet, med nedskärningar/

med utförsäljningar, och de gärningar/

som begås av Alliansen, kalla dem cancer/

en av tre drabbas ju direkt man, med kassa chanser/

klart man rider på vågen, så länge du kan hålla balansen kan du sätta livet på det/

men det finns rev och du river dig på det/

kolla finansens nyans, har du tid att slå dig?/

även om du är den enda procenten, kommer ojämlikheten att stävja din abilitet/

du får en sax genom halsen, fucking gangster, så du borde inte eftersträvat instabilitet/

och din bonus tar dig till Fonus, man kan se din olust, när ditt hus brinner ner/

och det är inget Konstitutionsutskott för nått mutbrott som du utstått när man grillar er/

De i och för sig ypperliga raderna sprider dessvärre två obehagliga myter. Låtom oss utreda.

Myt nummer ett: Alliansens politik missgynnar bara en tredjedel av populationen. Denna myt bygger på idén att de som inte omedelbart drabbas av trygghetssystemens nedmontering istället får extra pengar i plånkan till följd av exempelvis sänkt skatt. Detta är inte fallet, pga. följande.

Grundläggande insikt: En minskad skatteintäkt måste motsvaras av minskade offentliga utgifter. Detta kan ske genom positiva reformer, som att sluta köpa JAS-plan eller bantad onödig byråkrati. I fallet Alliansen sker det istället genom att sjukvård, skola, äldre- och barnomsorg, etc. blir sämre. Faktum är att Alliansen köper nya JAS-plan, och utökar den onödiga byråkratin. Samt, kanske framförallt, skänker skattepengar till riskkapitalister via privatiserings-kleptokratiska åtgärder. Se Internetz och/eller verkligheten för exempel.

Den offentliga kakan ägs gemensamt, av samtliga medborgare. Det kan naturligtvis vara så att förvaltarna, dvs. politikerna, missköter sitt jobb. Då kanske man inte blir så sugen på att plöja ner sina resurser i denna kaka. Om ett land har extremt höga militära utgifter, stora problem med korruption, etc. – då minskar naturligtvis lusten att betala skatt. Sköts den offentliga kakan väl, däremot, är det meningsfullt att tala om ett gemensamt ägande.

Givet att man betalar skatt efter hur mycket man äger privat, kommer de rikare att betala mer. Det gemensamt ägda ägs dock fortfarande gemensamt. Således sker en omfördelning. Viss offentlig kaka omvandlas tillbaka till privat kaka. Beroende på hur denna distribution ser ut, kan ytterligare omfördelning komma på fråga. Mycket offentligt övergår dock aldrig i privat ägo – vi kan ha offentlig-ägd välfärd, järnväg, kollektivtrafik, utbildningssystem, etc. Som alla kan få ta del av i lika utsträckning.

Den minskade skatten på lönearbete, som skett under Alliansen, motsvaras av en mycket större minskning av skatt på kapitalvinster och förmögenhet. Det är alltså så att de som äger väldigt mycket shieet tjänar betydligt mer på skattesänkarpolitiken än random medelklass-tjomme. "Oh, soft för mitt sparande!" tänker kanske du då. Nej, dessvärre är din förmögenhet en sk. spottstyver. Det mesta i Sverige ägs av ett ganska litet antal människor. Skattesänkarpolitiken gagnar alltså de väldigt rika, inte medelklassen eller ens den övre medelklassen.

Alliansen minskar alltså skatten på lön en smula, vilket gynnar de mest som tjänar mest, när mindre andel privatägt omvandlas till offentlig-ägt. De minskar i större utsträckning skatten på kapitalvinster och liknande, vilket definitivt och enbart gynnar de allra rikaste, dvs. den renodlade överklassen. Slutligen så sabbar Alliansen den omvandling av offentliga medel tillbaks till privata som sker – man förstör välfärden och omfördelningen, och ägnar sig istället åt att skapa en kleptokrati. Här strömmar de gemensamma resurserna ner i de redan väldigt rikas fickor.

Så, myt nummer ett är vederlagd. Du tjänar inte på minskade skatter, om du inte heter typ Ingvar Kamprad. Men, vad värre är, du förlorar faktiskt även medelsiktigt på en minskad skatt på lön, även givet att du håller dig frisk och arbetsför. Det är nämligen så att en minskad skatt på lön ofelbart leder till minskade löneanspråk – arbetsgivarna kan helt enkelt hänvisa till den extra tusingen i plånkan, och tillåta en sämre löneutveckling. Vilket naturligtvis innebär en reell lönesänkning.

Nåväl, låtom oss tackla myt nummer två, nämligen att man bör vara tacksam för ROT och liknande bidrag. Detta är helt enkelt fel. Subventioner av typen ROT, RUT och sänkt restaurangmoms gynnar dem som har råd att i väldigt stor utsträckning köpa tjänster av respektive typ. Även om du betalar för flyttstäd fyra gånger om året – du kanske flänger runt på andrahandskontrakt i bostadsbristens Stockholm – så är detta jordnötter bredvid Danderydsfamiljen som har städning av villan två gånger i veckan, läxhjälp till barnen, trädgårdsmästare, daglig lyxlunch, etc.

Subventionerna i fråga gynnar alltså, i konsumentledet, de som har råd att konsumera väldigt mycket. I producentledet, däremot, gynnas ägarna, dvs. kapitalister, inte arbetarna. Städbranschen i Sverige är ökänd för usla villkor och löner så låga att de inte går att leva på – knappt en procent av de 17.000 RUT-företagen har kollektivavtal. Samtidigt gör ägarna miljonvinster, och flödet till den offentliga kaka som ska bekosta socialt skyddsnät och cancervård stryps när skatteintäkterna sjunker.

Sammanfattningsvis är det bara typ Kungen som har nått att vinna på att rösta borgerligt, och han har ju inte ens rösträtt.

En fullkomligt havererad Star Wars-analogi

Jag kan redan inledningsvis erkänna att den Star Wars-analogi som det här inlägget är tänkt att bygga på inte kommer att vara fullkomligt konsekvent. Faktum är att den kommer att vara fullkomligt inkonsekvent. Detta beror främst på att amiral Ackbar var på rebellernas sida, inte på Rymdimperiets, men även på Ulrik Nilssons (m) ännu icke belagda kopplingar till Nation of Islam.

Hur som helst. Kolla in denna mycket komprometterande likhet:

Lika som bär: Amiral Arkelsten.

Sofia Arkelsten är som tagen ur en sci-fi-dystopi. Detta inte minst då hon hetsar för upprättandet av just ett repressivt överstatligt system à la Rymdimperiet. Jag pratar naturligtvis om TTIP, "frihandelsavtalet" som kommer att ge multinationella företag rätt att stämma stater om de begränsar vinster genom t.ex. lagstiftning, miljöregler eller folkhälsohänsyn.

Enligt Dagens ETC går Arkelsten så långt att hon fabricerar siffror om vad gemene man kommer tjäna på TTIP – sjuttonhundra spänn i plånboken, dvs. nära dubbelt så mycket som den sedvanliga populist-tusingen. I själva verket är det gemena män, snarare än gemene man, som kommer att få extra klirr i kassan.

Värre blir det. Jag har redan erkänt att det här blogginlägget kommer sväva ut en smula från den tänkta Star Wars-analogin. Amiral Arkelstens vapendragare, Ulrik Nilsson, ser nämligen ut så här:

Brother Mouzone?

Nilsson, som är den som tillsammans med Arkelsten torgfört lögnen om de där sjuttonhundra kronorna, klär sig strikt enligt Elijah Muhammads föreskrivna dress code. (Precis som t.ex. The Wire-karaktären Brother Mouzone.)

Ulrik Nilsson?

Okej, Nation of Islam är inte Rymdimperiet. Men det är en sjuk jävla sekt med en auktoritär ledare som nära nog skjuter blixtar ur fingrarna. Nuförtiden har Nation of Islam också starka band till scientologirörelsen (som Antropofagi tidigare har bashat här).

Alltså – både Arkelsten och Nilsson vill upprätta någon slags interplanetärt, nyliberalt, panafrikanskt kalifat i och med det fruktade TTIP. Kunde de åtminstone försöka dölja det en smula? Jag menar, det är inte så att SD klär sig i armbindlar med hakkors... Eller oj, jo förresten.

Så vad lär vi oss? What you see is what you get. Om det är ett rymdmonster och en bow tie-terrorist som har skrivit den där checken på sjuttonhundra spänn, då kommer den förmodligen studsa som en jävla pingisboll.

Revolutions-skräcken

Putin är en rälig man, vilket alla vet att alla vet, även om borgarna gillar att låtsas som att "vänstern" skulle tycka något annat. Ett av de räliga attribut han uppvisar är expansionistiska och gammel-koloniala tendenser.

Varför tycker Putin att han har rätt till Ukraina? Tja, den officiella versionen är att etniska ryssar korsfästs i östra Ukraina – ni vet där de pro-ryska rebellerna härjar. Då måste ju Ryssland skydda sina exil-undersåtar. Regim-kontrollerad statsmedia har i åratal spytt rykten om illdåd mot etniska ryssar i grannlandet. Faktum är att Putin-regimen under så lång tid har laddat rysk debatt med anti-ukrainism att det är för sent att backa ur. Den inhemska ryska opinionen kräver ukrainskt blod.

Det är även viktigt för Putin att befästa annekteringen av Krim, vilket nu görs enligt logiken "vi-går-alldeles-för-långt-så-ser-det-ut-som-att-vi-backar-fast-vi-egentligen-fortfarande-har-kvar-Krim". Typ. (Den här teorin predikterar således att Ryssland så småningom drar sig ur Ukraina, men behåller Krim. Vi får la se hur det bler med den saken.)

Krim, det tycker Putin och ryssarna att man har rätt till, eftersom Chrusjtjov ska ha givit det till Ukraina på fyllan. Detta är förmodligen sant, men det är också sant att Ryssland garanterade Ukraina att man skulle få behålla Krim om man överlämnade alla sina myckna kärnvapen till Ryssland i samband med Sovjetunionens sönderfall.

Den enskilt viktigaste anledningen för Putin att fucka Ukraina är dock revolutionen. Om Ukraina, som det lutar åt, lyckas bli en stabil och välfungerande demokrati, då har ryska regimkritiker plötsligt ett i Putins ögon mycket obehagligt exempel att vifta med. Putins prio är just nu att Ukrainas transition till demokrati misslyckas, så att ryssarna inte får några osunda idéer.

Våren 2012 hände grejer som fick Putin att skita ner sig av oro – folk gick man ur huse för att demonstrera mot regimen. Genom extremt repressiva metoder kväste Putin missnöjet innan det han växa sig truly folkligt, och i övrigt har han hållit massan på gott humör genom att garantera stabilitet och ökande levnadsstandard – det senare genom höga oljepriser. Skulle revolten från Självständighetstorget i Kiev med viss försening sprida sig till Ryssland, kanske i samband med stagnerade oljepriser, så skulle Putin riskera att få det hett om öronen. Många ryssar fattar att Putin är någon slags diktator, men de bryr sig bara inte tillräckligt mycket eftersom Ryssland under Putin fungerar bättre än det gjorde under det "glada" 90-talet.

Putin måste till varje pris få Ukraina att misslyckas med sin demokratiska transition. Väpnad konflikt, aka. krig, är en beprövad metod i sammanhanget.

Öronproppnad

Sjukheterna hopar sig ånyo. Antropofagi känner en akut längtan efter att kunna odla normala intressen. Skönt ska det bli när valet är över.

För att stå ut med lögnerna och propagandan som högern just nu sprutar in genom dina ögon och öron, kan det vara bra att blockera ut med lite subversiv musik.


[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat fyra finfina låtar. Innan Grooveshark släcktes ned.]






För att hylla den anonyma internetz-rappare som jag tidigare skrivit om, slänger Antropofagi även upp en liten politisk dänga om hur sällsamt det är att samhället satts ur kurs. Väl bekomme!



Det kan vara särskilt värt att stanna upp och betänka följande rader:

Neofeodalismen är barsk och bister, fucking bitches/
man blir faktiskt bitter, slakta statsministern/
smasha Thatcherismen, anarkister fattar vinken/
klassa aktievinster som en slags fascism och kasta slipsen/

Turist i Paris

Eftersom Antropofagi gillar både filmkritik och normkritik ska det idag handla om filmerna Turist (2014) och Taken (2008). Jag vill redan nu flagga för att spoilers förekommer i denna blogg-post.

Rubens Östlunds Turist handlar om en familj som farsan ifråga (Johannes Kuhnke) lämnar i sticket vid akut lavinfara. Filmen problematiserar mansrollen, fadersrollen, kärnfamiljskonstellationen. Samt kanske först och främst, som alla Östlunds filmer (måsten att se är Gitarrmongot, De ofrivilliga, Play), mänskligt socialt beteende. Hur sjuka vi är när vi umgås.

Taken handlar om en jävligt macho farsa (Liam Neeson) som åker till Paris och dödar jävligt många albaner för att rädda sin jävligt hjälplösa dotters oskuld undan en arab. Härigenom återvinner den jävligt macho farsan sin status som alfa-hanne i sin ex-frus och dotters ögon.

Vad har då dessa båda filmer gemensamt? Jo, båda handlar bl.a. om den försmådda fadern och dennes återupprättelse. Fadern i Turist tappar sin status när han lämnar ungarna och frugan (Lisa Loven Kongsli) i sticket. Enligt min personliga tolkning av upplösningen iscensätter föräldrarna så småningom en situation där farsan kan rädda morsan inför barnens ögon, för att på så sätt återupprättas makt-balansen inom familjen. (Ni som har sett filmen kan ju fråga er varför Kuhnke måste bära Loven Kongsli i säkerhet, när hennes karaktär omedelbart därpå kan promenera därifrån i lugnt tempo.)

En andra – mindre konstruerad men desto mer subtil – återupprättelse, sker i slutscenen när Loven Kongslis karaktär hetsar alla passagerare att hoppa av bussen hem. Detta eftersom chauffören kör som en kratta. Snart visar det sig vara ganska jobbigt att gå hela vägen ner för fjället. Kuhnkes karaktär får här något behagat i blicken, som om situationen bevisar något för honom viktigt.

I Turist sker återupprättelsen som sagt i och med att Neesons karaktär får tillfälle att, medelst extremt mycket våld, rädda sin dotter undan rasifierade banditer. Upprättelsen är här lite mer påtaglig. Man får också veta att Neesons pappa-status är ifrågasatt då han tidigare varit väldigt frånvarande, pga. av jobb. Allt detta är dock snart förlåtet.

Vad har då dessa både filmer inte gemensamt? Det är väl ingen överdrift att säga att Taken gör sitt yttersta för att cementera och befästa lökiga könsroller. Lika hårt jobbar Turist med att blottlägga och diskutera. När Taken levererar entydiga lösningar utifrån en icke-ifrågasatt världsbild, lämnar Turist tittaren med fler frågor än svar. Varför blir Kuhnkes karaktär nöjd och glad på slutet? Är räddnings-scenen i snöyran iscensatt av föräldrarna enligt en uttalad plan? Vilka av de tre gråtscenerna är "äkta"? Det enda frågetecken Taken lämnar efter sig är hur länge albanen Marko måste sitta i den där källaren med elektroder i låren innan någon hittar honom.

Att kritisera Taken är naturligtvis att ninja-sparka rakt igenom ett transparent draperi. Att hävda att Turist ifrågasätter mansrollen är lika platt. Det som dock är det feta med Turist är inte billig könsrolls-debatt, men uppvisningen i självbedrägeri och grupptryck. Den där absurditeten att ljuga fast att alla vet att man ljuger. Eller när man ljuger för sig själv, som adaptiv preferens-formering. Eller när alla låtsas samtidigt, som corporate bullshit, eller som tjänstemän som låtsas jobba. Exemplen äro otaliga och underhållande.

Östlund är betydligt mer intressant som kommentator till det mänskliga psyket än till norm-klustret. Icke desto mindre kopplar dessa två storheter till varandra – normklustret är så att säga den plats där alla samlade psyken förhandlar fram vad som gäller för interaktion. Sen måste varje enskilt psyke förhålla sig till överenskommelsen, och hitta strategier för att fungera.

Kanske hittar Kuhnkes karaktär den där Neesonesqua upprättelsen inom sig. Kanske känner han sig lite som en smutsig actionhjälte som med bibehållet lugn och en cigg nonchalant leder flocken nedför serpentinvägarna. Kanske tillhandahåller Turist helt enkelt den optimala manifestationen av en komplex känsla, när ett psyke anspassar sig till en given situation och manövrerar de motstridiga normerna medelst en smula självbedrägeri.

Det jag egentligen försöker säga är nog: Taken hade blivit så sjukt mycket intressantare med Östlund i regi-sätet. Den filmen vill jag se.

Fradgan tuggas

En äcklig film? Okej, då säger jag C'est arrivé près de chez vous, eller Man bites dog, från 1992.

Varför jag kom att tänka på den? Jo, för nu har 2014 års remake kommit: Janne & Belinda goes bananas (obs, jag förutsåg denna bananism). På samma sätt som kamera-teamet i Man bites dog till slut deltar i seriemördaren Bens bestialiska mord, så deltar Janne och Belinda i att skapa de moraliska massakrer de själva vill rapportera om. Att de är meriterade i denna gren sedan tidigare känner nog de flesta till.

Termen neojournalistik konnoterar, såvitt min ringa hjärna förstår, självförsörjande journalistik. Som i Tomorrow Never Dies typ. Som när Aftonbladet och Expressen betalar ungdomar i Husby för att bränna bilar som man kan filma. Eller som när Janne bum-rushar Södermalm, drar dit några polare, och startar krogslagge mer effektivt än Begbie i Trainspotting.

Jag har tidigare nämnt ypperliga skriften Reinfeldteffekten, som reder ut några frågetecken angående svensk valrörelse. Moderaterna vinner val genom att mörka sin egen egentliga politik, och istället för att prata sakfrågor fokusera på att misskreditera sina motståndare. Persson hade rekordhögt förtroende tills han blev krönt till buffel. Sahlin var extremt populär tills hon blev krönt till tjuvdrottning och fuskfröken.

(Hur ska de ta Löfven, mannen som man inte kan prata om i mer än åtta sekunder utan samtalet dör? Höger-blaskan DN försöker desperat med buffel-tricket på Stefan också."Bufflig osäkerhet", min röv.)

Vad har Alliansens valstrategi att göra med neojournalistik? Jo, det är medierna som är verktyget i Schlingmanns svettiga labbar. Etzler, författaren till Reinfeldteffekten, går igenom nyhetsrapporteringen i en gedigen forskningsinsats. Han visar tydligt att moderaternas spinn doctor får sina budskap favoriserade av tidningar och teve – den negativa rapporteringen kring Perssons person och Sahlins saliga liv skjöt i höjden lagom till valen 2006 respektive 2010. I flera fall kunde stoffet kopplas till borgerliga tankesmedjor eller mailadresser tillhörande Alliansens valarbetare. Journalisterna var heller inte sena att hoppa på tågen, och drev upp hönor ur fjädrar snabbare än du kan stava till bildbyline.

"Media" är ett lite svepande begrepp. Liksom inte varje enskild samhällsmedborgare är skyldig till hur samhället ser ut, är inte varje enskild journalist skyldig till hur medierapporteringen fungerar på en aggregerad nivå. Janne och Belinda är dock två individer, som verkligen driver personliga korståg mot den egna paranoians hjärnspöken. När Janne tuggar fradga, då har han förmodligen rabies. Man bites dog.

Din käpp i ekorrhjulet - Mad Skillz

[Uppdatering: I detta inlägg var tidigare inbäddat nämnda låtar. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Rappare ska skriva sina texter själva, tycker många. Många lyssnare, dårå. Många rappare nöjer sig med att rappa, och lämna skrivandet till någon annan.

Nas största inkomstkälla ska vara Will Smiths Gettin' Jiggy With It. Nas själv ska i sin tur ha låtit stic.man från Dead Prez skriva åt honom på skivan [untitled], enligt rykten. Ice Cube skrev alla NWA-texter, vilket så småningom ledde till beef. Puff Daddy (eller vad han heter för tillfället) är fullkomligt öppen med att bland andra Pharoahe Monch skriver hans texter.

Spelar det någon roll om Dr. Dres texter skrivs av Jay-Z och Royce da 5'9''? Lika mycket eller lite som att Scott Storch är den spelar piano på Still D.R.E., kan tyckas. 2001 är en monsterfet skiva, vem som än ligger bakom den.

En man som skrivit åt de flesta är Shaquan Ian Lewis, mer känd som Mad Skillz eller bara Skillz. (Skillz droppade förnamnet "Mad" i samband med 2002 års fullängdare I Ain't Mad No More). Skillz har dock tidvis haft problem med att få betalt för sitt pen game, vilket kulminerade i början på 00-talet i och med låten Ghostwriter. Lyssna och njut:

Mad Skillz, ghostwriter... And for the right price, I can even make your shit tighter.

I låten utelämnar Skillz namnen på de rappare han skrivit åt, men hotar att släppa den ocensurerade versionen om folk inte börjar hosta upp:

"Your favorite rapper's song, I put the flames in it/
y'all keep fuckin' around, Imma put this back out, with your names in it/"

Rappare landet över måste ha blivit nervösa och betalat, för Skillz gjorde aldrig verklighet av sitt hot – sånär som när han kör en kortare live-version av låten, där han nämner bland andra Puff Daddy, Foxy Brown, och Will Smith.

Svenske mångsysslaren Simon Gärdenfors, som rappar under namnet Simon G, gjorde under sin tid i gruppen Las Palmas en svensk version av Skillz dänga. När det begav sig gick låten varm på P3Hiphop. Här har ni mästerverket:


Simon G, spökskrivare... och för rätt pris, får jag även din skit att skina.

Skillz är även känd för att länge ha släppt en Rap Up, en nyårslåt som sammanfattar det gångna året ur ett hiphop-perspektiv. Flera av dessa bangers är riktigt lyssningsvärda, och inte minst ypperliga historiska dokument. Så småningom spårade Skillz ur, och började fokusera alltmer allmänt på lökiga kändis-skandaler, men dessa årgångar av the Rap Up kan rekommenderas:


Rap Up 2002.


Rap Up 2005.


Rap Up 2006.


Rap Up 2009.

Kanske ännu sjukare än att sammanfatta gångna år, är att sammanfatta teve-serier. Skillz har gjort även detta. För mig som måste se om The Wire med jämna mellanrum är denna The Wire Wrap Up (5 Seasons in 5 Minutes) jävligt tidsbesparande. För er som av någon outgrundlig anledning inte har sett serien vill jag dock utfärda den mest alarmerande spoiler alert som någonsin sett dagens ljus.

Vad är Skillz skill? Uppenbarligen kan han skriva om vad som helst, till vem som helst. En sann hantverkare, som bemästrar konsten och kan applicera sin kunskap på varje givet tema.

(Din käpp i ekorrhjulet är en serie bloggposter där Antropofagi-bloggen försöker sakta ner Sveriges tillväxt genom att erbjuda intressant kuriosa som white collar-arbetarna kan ta del av under sin betalda arbetstid. Tidigare inlägg hittas här.)

Invandrare i fängelse

Jag har tidigare skrivit om det mycket obehagliga Corrections Corporation of America, som mutar domare och lobbar om stränga straff för narkotika-bruk. CCA är mycket framgångsrika – USA har världens största fängelse-population, och vinsterna i den privata fångvården är löjligt höga.

Nu vill CCA få det att regna igen, den här gången genom att husera ensamkommande flyktingbarn. Läs SvD Näringsliv om den saken här. Man skriver bl.a.:

"[...] privata, vinstdrivande fängelser har också följts av kritik, rapporterar CNN. Ett av Corrections Corporation of Americas fängelser har uppmärksammats för sina brister där immigranter hölls inlåsta i små rum flera dygn i rad och nekades vård."

Vinstincitament passar sig sannerligen inte i alla typer av verksamheter.