Säga vad man vill om podcasten Värvet (som jag tidigare nämnt t.ex. här), och säga vad man vill om podcasten Gatuslang (som jag tidigare nämnt här). I den specifika instans som jag nu vill diskutera vinner den senare med hästlängder. Tävlingen? Ken-kunskap och hiphop-kompetens.
Så här dåligt är Värvets avsnitt med Ken Ring. Pinsamheter och tristess om vart annat, och då menar jag från intervjuarens sida. En blir knappt intresserad av att läsa boken. Triumf sumpar följdfrågorna, poserar med sitt "festande", och har uppenbarligen inte gjort någon vettig research.
Så här bra är Gatuslangs avsnitt med Ken Ring. Samtalet tar avstamp i Kens idoliserande av Boot Camp Clik, tar sig via ett relevant och ganska strängt ifrågasättande av Kens missgynna språkbruk, till uppgrävda VHS:er från Spräng Regeringen-gate.
Det breda, folkliga är alltid sämre än det specialintresserade, aka nördiga. Att diskutera Big Freds medicinutbildning och Smiff-n-Wessuns läge på beatet är jävligt mycket mer intressant än att höra talas om Värvet-Kristoffers safari i Hässelby en sen kväll på koks.
I Värvet-intervjun framkommer Ken mer eller mindre som en tråkig dåre med trötta anekdoter. I Gatuslang hör vi istället en högintressant paradox-maskin, en missförstådd komplexitets-generator med ett smittande skratt.
Att se bortom kvällspress-Ken är viktigare än en kan tro. Konstnären Ken har nämligen en särposition i mitt, och många andras, svensk-rapp-öra. Låt oss bena ut det.
För det första finns det ingen som levererar bangers på svenska som Kenta Kofot:
Cutta Dom är också den ultimata konceptlåten, där textens tema och produktionens tema samspelar i och med att Tommy Tee cuttar varje bar i verserna.
När Antropofagi en gång hade äran att intervjua super-rapparen Saigon, så kände denne väl till Ken och citerade skrattande "Ta, ta, ta-de-lung!" Här hör vi Ken och Saigon på samma låt...
...och vi anar även den norsk-koppling som kommer till sitt mest extrema uttryck på Jag Är Norsk, där Ken spottar på vårt lustiga grannspråk:
För det andra, ingen har samma röst och tonläge som Ken. Kanske är det ultimata exemplet på detta den ultra-paranoida skräcklåten Jag Vaknar Upp:
Ken inte bara hittar orden och formuleringarna som får det att spritta i obehags-nerven, så som inledningsraderna:
"Sätter mig i sängen och ba' stirrar rakt i väggen.../
...jag måste mecka upp ett hegge/
Ska sänka min bonge så jag sätter på en porrfilm/
tar en runk, det är nått som är konstigt/"
Det är även så att Kens själva röst, blandningen mellan det gnälligt ondskefulla och det nästan screwade djupa tonläget, ger känslan av att en försöker fly från något men sitter fast i gyttja. Hur stavelserna hamnar lite off beat – t.ex. i nämnda rad jag måste mecka upp ett hegge – adderar både en känsla av stress och improvisation.
Sammantaget frammanar Ken en paranoia som trumfar till och med Geto Boys Mind Playin' Tricks on Me. En mardrömskänsla som överträffar något som Immortal Technique eller Vinnie Paz spottat ur sig.
För det tredje, Ken är Sveriges kanske främsta emo-rappare. Det finns få andra rappare som frammanat så många tårar med sina texter, och det finns få andra rappare som så självutlämnande öser ur sitt privatliv. Kens genombrottslåt om sin bortgångna mamma är talande för hans karriär – vid det här laget har han rappat om sina riskbruk av olika drogen, sina barn och deras mammor, vårdnadstvister, och bortgångna vänner. Här är ett exempel:
För det fjärde – även om Ken är av den gamla skolan, där man inte bangar för att rimma katt på hatt på natt – så hävdar han sig drastiskt på samarbeten med mer lyricistiskt inriktade kollegor. Även när han rappar om något så konstigt som bondgårds-djur:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar