Greider Becker, poeten - Jag svär

(Greider Becker poeten del 1.)

 

Vi könar djur

en galen sekt

Vi rönar ut

om hanens säck

 

Som hänger, slänger, släpar, slår

mot denna vännens släta lår

 

Är blott en pung

eller om så

är fallet att

de va sarkom

 

Ej sädesvätska litervis

men grym tumör på klitoris

 

Vi könar fel

om cancersjuk-

an efterliknar

mannens kuk

 

Vi könar djur

en sekt som sagt

Och jag är präst

med mäktig makt

 

Jag avgör om en vulva är

ett får förklätt i ulvaklär

 

En genusonkolog jag är

 

Jag svär

Dumheter från rymden

När jag läser SSC:s senaste post, och når stycket om moralisk-filosofiska dilemman, tänker jag:

Är inte alla väldigt osannolika situationer fusk?

SSC skriver:

"My intuition (most authoritative source! is never wrong!) says that we should be very careful reversing the usual law-trumps-morality-trumps-axiology order, since the whole point of having more than one system is that we expect the systems to disagree and we want to suppress those disagreements in order to solve important implementation and coordination problems. But I also can’t deny that for enough gain, I’d reverse the order in a heartbeat. If someone told me that by breaking a promise to my friend (morality) I could cure all cancer forever (axiology), then f@$k my friend, and f@$k whatever social trust or community cohesion would be lost by the transaction." (Antropofagis fetstil.)

Hur sannolikt är det att exakt den (fetstilade) situationen uppkommer?

Khalifen frågar: "Where did the improbability come from?"

Eller närmare bestämt:

"When you get a little older, you learn that energy is conserved, never created or destroyed, so the notion of using up energy doesn't make much sense. You can never change the total amount of energy, so in what sense are you using it?

So when physicists grow up, they learn to play a new game called Follow-The-Negentropy—which is really the same game they were playing all along; only the rules are mathier, the game is more useful, and the principles are harder to wrap your mind around conceptually.

Rationalists learn a game called Follow-The-Improbability, the grownup version of "How Do You Know?" The rule of the rationalist's game is that every improbable-seeming belief needs an equivalent amount of evidence to justify it. (This game has amazingly similar rules to Follow-The-Negentropy.)

Whenever someone violates the rules of the rationalist's game, you can find a place in their argument where a quantity of improbability appears from nowhere; and this is as much a sign of a problem as, oh, say, an ingenious design of linked wheels and gears that keeps itself running forever.

The one comes to you and says: "I believe with firm and abiding faith that there's an object in the asteroid belt, one foot across and composed entirely of chocolate cake; you can't prove that this is impossible." But, unless the one had access to some kind of evidence for this belief, it would be highly improbable for a correct belief to form spontaneously. So either the one can point to evidence, or the belief won't turn out to be true. "But you can't prove it's impossible for my mind to spontaneously generate a belief that happens to be correct!" No, but that kind of spontaneous generation is highly improbable, just like, oh, say, an egg unscrambling itself.

In Follow-The-Improbability, it's highly suspicious to even talk about a specific hypothesis without having had enough evidence to narrow down the space of possible hypotheses. Why aren't you giving equal air time to a decillion other equally plausible hypotheses? You need sufficient evidence to find the "chocolate cake in the asteroid belt" hypothesis in the hypothesis space—otherwise there's no reason to give it more air time than a trillion other candidates like "There's a wooden dresser in the asteroid belt" or "The Flying Spaghetti Monster threw up on my sneakers."

In Follow-The-Improbability, you are not allowed to pull out big complicated specific hypotheses from thin air without already having a corresponding amount of evidence; because it's not realistic to suppose that you could spontaneously start discussing the true hypothesis by pure coincidence."

Den specifika Lesswrong-posten handlar om medvetandet (är det väsenskilt från våra neuroner, typ), men i min mening tillämpligt på alla typer av filosofiska dilemman.

Extremt osannolika situationer kostar. Det går inte att helt gratis anta en situation av typen som SSC viftar med.

Jag kan inte på rak arm säga vad detta har för implikationer på specifika dilemman, men det kan vara en vägledning i att förstå hur lite en behöver bry sig om dessa dilemman i vardagen.

Med detta dock inte förnekat att extremt renodlade situationer kan vara nyttiga som exempel för att belysa brister i resonemang.

Synnerligen oacceptabelt

Moral offset? (Läs det. Väldigt kort.)

 

(I korthet: Jag flyger koldioxidplan men swishar en tjuga till Rädda Regnskogen.)

 

Är dock inte detta exakt vad ekonomin går ut på?

 

I Rational Reflection's vegetarianexempel är GOOD att inte äta biff; OFFSET att äta biff men donera till djurrättsorganisation; BAD att äta biff utan att donera; och slutligen BEST att inte äta biff men ändå donera. OFFSET-fallet bygger på att vi accepterar att din donation minskar total onytta i kosmos, även om vi förmodligen inte kommer att hjälpa exakt den framtida ko vars lidande vår konsumtion kommer att bidra till.

 

Men, surrogatmödraskap igen då. En individ utsätts för viss påfrestning och förmodligen fysiskt och emotionellt lidande. Du kompenserar personen medelst pengar. Pengar som personen kan använda för att utverka ansträngning av andra människor, t.ex. när den köper lök som en lökbonde odlat i sitt anletes svett.

 

Rikedom är relativt, fram till den dag att allt är automatiserat (och då kan alla vara rika). Den enes benägenhet att utföra en syssla är nämligen den andres möjlighet att få den sysslan utförd. En så oerhörd insats som surrogatmödraskap kräver en materiell utgångspunkt, ett armod, som verkar ligga precis på gränsen mellan frihet och ofrihet. För att du ska kunna köpa en surrogatmoder krävs antingen personer med mycket ovanliga preferenser, eller personer som kan göra väldigt stora uppoffringar i utbyte mot pengar.

 

Låt oss då se transaktionen ifråga som ett fall av offset; ja, faktiskt ett mycket bättre fall än vegetarianexemplet, eftersom det är exakt den kossa surrogatmamma som du äter nyttjar, som du också kompenserar.

 

Det är som om du, i flygexemplet, skulle kunna gå sträcka dig ut i atmosfären och samla in exakt den koldioxid som din blygbiljett släpper ut.

 

Min poäng: Offset kan tyckas krångligt, men det är egentligen i sin renaste form att köpa något av en annan människa, dvs. ekonomi.

 

Ibland upplever vi att offset är heeeelt okej. Köpa en burgare av en burgar-vändare. Okej, den får svettas lite i köket, och vi får en hamburgare. Men den kompenseras med lite pengar.

 

Köpa städning: Vissa tycker det är heeeelt okej. Kompenseras med pengar! Andra tycker att just städning, det ska man göra själv. Omöjligt att kompensera för just tjänsten städning! tycker dessa.

 

Ännu fler tycker ej okej när det handlar om just t.ex. surrogatmödraskap eller sexköp.

 

Köpa rätten att döda någon? Köpa någons vitala organ? Inte alls okej, enligt de flesta. Omöjligt att göra offset, omöjligt att kompensera.

 

Gränsdragning, jao. Ty skulle inte den fattige stackaren gärna sälja sina samtliga organ mot den offset som dennes barns välgång skulle innebära?

 

Men, eftersom vi i ekonomijämförelsen omedelbart kommer in på ojämlikheten som grundläggande funktion i denna situation: Nej! Det är fel att den fattige ska vara så fattig, och att dennes barn ska ha det så svårt! Och att vi som är så rika ska utnyttja deras eländiga belägenhet! Då är det till och med bättre att de dör av svält, och vi dör pga. saknar fungerande njurar. Kanske, om man är lite mer resonemangsvillig, kan vi ursäkta detta tillsynes suboptimala val med att vi inte vill uppmuntra ojämlikhet - vi vill inte att du ska gilla andras fattigdom, för att andras fattigdom är din biljett till nya njurar. Vi tycker att BEST-alternativet är klart bäst i detta fall: Ge de fattiga resurser utan att kräva njurar i utbyte.

 

I överförd bemärkelse: Vad innebär detta för offset-diskussionen i stort?

 

Tja, kanske inte så mycket mer än att ytterligare understryka att OFFSET kan vara synnerligen oacceptabelt.

 

Det vi däremot kan lära oss är: Varför känns det som att vissa saker får man köpa, och andra inte? Även om en kan ha olika åsikter i specifika fall som sex eller surrogatmödraskap, är nog de flesta av oss med på att inte bokstavligt talat allt bör gå att köpa för pengar. Citat:

"I think that these are compelling reasons to think that, in the actual world, we are – at best – morally permitted to offset trivial immoral actions, but that more serious immoral actions are almost always not the sorts of things we can morally offset."

 

Överfört till "ekonomisk offset":

 

Jag tror att det finns goda skäl att anta att det i verkligheten är tillåtet att köpa triviala tjänster, men att mer seriösa uppoffringar inte bör marknadsutsättas.

 

Dvs.: Ja, gå till frisören. Nej, köpa en fattigs inre organ.

 

Gränsdragningsproblematik som alltid. Surrogatmödraskap, sex, etcetera.

 

(Uppdatering: Efter att ha läst den SSC-post som jag lånat länken ifrån inser jag också att följande riktlinje är vettig: "you can offset axiology, but not morality.")

Raka gatan fram

Givet att en själv är långt under väldigt många andra i intelligensnivå, arbetsmoral, och aggregerad kunskap: Varför överhuvudtaget någonsin bilda sig en självständig åsikt om någonting?

Därför att en måste bilda sig en åsikt om vems åsikt som en ska välja att internalisera.

Mer anonymt internetz-rappande

Och igen!

 

 

Inget om inget

Antropofagi brukar förknippa följande:

 

Liberalism

Deontologi

Möjlighet

Resonemang

Individ

 

Socialism

Utilitarism

Utfall

Evidens

Struktur

 

Men - är det verkligen så?

 

Jag har tidigare varit inne på att John Stuart Mill egentligen var utilitarist, och att socialism och liberalism ursprungligen gick hand i hand. Skiten är således snärjig.

 

Egentligen är ju alla utilitarister, men vissa av oss erkänner att vi inte är så bra på/det kan vara logiskt omöjligt att genomföra en perfekt nyttokalkyl - därför håller vi oss med riktlinjer, dvs. principer, som vi baserar på hävd och tradition och historisk data. (Många principer har haft ett syfte. Vissa syften går förlorade eller blir ut-daterade. Utmaningen: Veta vilka principer som ska förkastas respektive behållas.)

 

Så - då är ju egentligen liberalerna mer intresserade av faktiskt utfall, och socialisterna mer intresserade av teoretiska resonemang. Liberalerna säger ju pragmatiskt: "Hey, det funkar inte att döda alla judar och/eller intellektuella, även om det ser bra ut i din utopiska modell. Så vi skiter i det."

 

Medan socialisterna säger: "Låt oss skapa en kommunistisk utopi. Kolla vilken bra abstrakt modell jag har som pekar på att det kommer att fungera utmärkt."

 

Det är ju liberalerna som pekar på historiska misstag och ber oss icke upprepa. Detta är en ganska mondän invändning. Det är socialister, möjligen, som kan framhärda i att kommunism är bra i teorin. Som om detta spelade någon roll.

 

Och - liberaler är ju sjukligt intresserade av (vissa) strukturer, t.ex. marknader. Där är det ofta socialisten som göttar ner sig på den miserable individens nivå för att visa på den mänskliga kostnaden för liberalernas högflygande teorier.

 

Kanske bär liberaler och socialister på ungefär samma kors; samma vetenskapsteoretiska utmaningar.

 

Det vi bör komma ihåg är särintressenas kapande av liberalismen, det som i slarvig folkmun kallas nyliberlismen, inte delar den egentliga liberalismens goda sidor eller socialismens dito.

 

Nyliberalismen = ulven i fårakläder. Gynnandet av den egna godtyckligt avgränsade klanen, under annan flagg. False consequentialism tillämpat konsekvent.

 

Utilitarismen är väl just den allmängiltiga ram som alla vi andra underförstått helgar. Skillnaden mellan liberaler och socialister är kanske vilka system de tillämpar inom denna ram, eller möjligen vilka vägledande principer som får företräde.

 

(Relaterat: Moralfilosofiska debatten; SchäsLong del 14; rant om nyliberalism; deontolutarism; cliffhanger; surrogatmödraskap och Syndafallet; AI-moral; lyda, inte växa; Sapiens-parentes; ändra uppfattning.)

Mycopsykologi

Det verkar som att Anonym Internetz-rappare varit i farten igen:

 

 

(Relaterat: Cirkel; inte så kul med knark; färdrapport, och epilog.)

Uppfriskande äkta känsla av ilska

Det här med Google-PM-gate verkar bekräfta den där känslan av att feminismen inte har mått så bra av förvandlingen i två steg 1) från samhällsvetenskaplig teoribildning till subkultur, och 2) från subkultur till mainstream.

 

Själva "Anti-diversity"-promemorian är synnerligen vederhäftig, saklig, avvägd, och till innehållet i stora delar närmast trivial. Ändå var det omöjlig mat att svälja för det feminism-paradigm som instinktiv slår ifrån sig ifrågasättanden och alternativa världsbilder. Att sparka författaren var naturligtvis också det bästa Google kunde göra för att ge honom rätt.

 

Likhetsfeminism är korkat. Det finns självklart skillnader mellan kvinnor och män. Normalfördelningskurvorna må överlappa kraftigt, men liksom: Kvinnliga idrottare med manliga nivåer av testosteron varvar sina kvinnliga kollegor.

 

Varför vill transpersoner byta kön?

 

Män och kvinnor är biologiskt olika. Detta får vissa implikationer. T.ex. är ofta kvinnan oftare primär anknytningsperson, då hon föder ut barnet och dessutom i idealfallet ammar det. Män kan vara primär anknytningsperson, men kvinnor är det i praktiken betydligt oftare. Detta leder till att kvinnor ofta tar större ansvar för familj, oftare jobbar mer deltid, etcetera. Vilket får effekter i pensionskuvertet några år senare, och gör att kvinnor oftare är fattigpensionärer.

 

Tankefel: Att försöka lösa detta genom att påstå att alla män och kvinnor egentligen väljer fel - kränker sina egentliga preferenser - och att vi måste bygga ett system där kvinnor och män väljer exakt samma sak i exakt samma utsträckning.

 

Ett lite enklare sätt, skulle vissa hävda, är att helt enkelt ändra på ett dåligt jävla diskriminerande pensionssystem.

 

Löneskillnader (ej de oförklarade...) består i stor utsträckning av att kvinnobranscher har lägre löner än mansbranscher.

 

Tankefel: Att försöka få män och kvinnor att välja exakt samma utbildningar och karriärer i exakt samma utsträckning. Skapa sann ekonomisk jämlikhet istället! Korrigera lönebildningen liksom, jämna ut löneläget - beskatta och fördela. Tranferera!

 

Jävla idioter, tänker jag, när jag ser sk. vänstern tjata om att för många kvinnor väljer att arbeta deltid, eller att för få kvinnor väljer att läsa till ingenjörer. Ni är vänster liksom! Kötta lite för fan! UTJÄMNA!!! Det är bra, jag lovar. Lovar. Lovar-lovar. LOVAR! Ni löser fel saker, i fel led! Dumma jävlar, vill jag säga, men det är väl inget sakargument.

 

Har ni råkat betrakta jämställdhet som ett sacred value? Förväxlar ni jämlikhet med mångfald?

 

Ingen kan agera i ett normvakuum. Det är inte det vi ska vilja åstadkomma. Det vi ska vilja åstadkomma är jämlikhet, dvs. makt och resursfördelning, dvs. i praktiken allmän rösträtt och ekonomisk jämlikhet. Hålla på att moralisera över människors livsval skapar inte mer lycka i världen.

 

Inte heller, kära likhetsfeminister, hålla på att önska att världen ska vara på ett sätt, när den kanske (sannolikt) är på ett annat. Som en bekant sa häromdagen: Jag är feminist just eftersom män och kvinnor är olika. Om män och kvinnor alla födde barn, alla ammade, alla hade samma biologi och hormonnivåer, då hade förmodligen ojämställdheten aldrig uppkommit.

 

Feminism ska vara en normativ ståndpunkt: "Jag tycker att män och kvinnor ska vara jämställda! Dvs., ska ha lika mycket makt och resurser."

 

Får kvinnor lägre löner, lägre pensioner? Tja, i ett jämlikt samhälle finns det inga missgynnade grupper, per definition. Skitsamma vad de har för kön, bilogiska förutsättningar, IQ, sexuell läggning, etcetera.

Det här är inte meta-contrarianism, blott sunt förnuft. Och att det är vänstern som failar på denna tankenöt får mig fan att vilja kräkas.

 

(Det finns även smarta människor som kommenterar den här skiten.)

Det är faktiskt inte rätt med nazistisk våldsutövning

Just nu! Alla är upprörda över Trump!

 

Okej, det var inte en särskilt specifik tidsangivelse. Låt mig försöka igen:

 

Just nu! Alla är upprörda över Trumps nazi-apologetism!

 

Hm, måste nog specificera ytterligare:

 

Trumps nazi-apologetism kopplat till att en högerextrem tog högerregeln på extremt mycket allvar och plöjde ett gäng demonstranter med sin bil!

 

Okej, visst, osmakligt av Trump att lägga den sk. kålsupare-teorin. Dock: Är det inte exakt vad svensk borgerlighet alltid gjort? I samband med Kärrtorp-attacken? Showan-prylen i Malmö? Demonstrationer var helst i Sverige?

 

Jag vill till och med dra mig till åminnes att jag klagat på detta förut.

 

(Ja det verkar jag banne mig ha gjort... ett par gånger... om man säger så.)

 

Kan emellertid också dra mig till samma åminnes att jag själv gjort mitt bästa för att relativisera våld som utövas i vänsterns namn.

 

(Ja det verkar jag banne mig ha gjort.)

 

Vi måste väl ändå sträva mot lite konsekvens, änna? Så antingen tycker vi som svenska borgare: Nazister som attackerar vänsterdemonstranter är inte värre än vänsterdemonstranter som blir attackerade av nazister. Tycker vi så, ja då har Trump icke alls syndat. I just detta fallet.

 

Eller så tycker vi att just nazister som anfaller demonstranter är förkastligt, och att kålsupareteorin inte gäller. Då har Trump, och varenda borgerlig ledarskribent, syndat big time.

 

Samtidigt undrar jag om jag inte möjligen har lärt mig att sluta relativisera vänstervåld. Denna nyfunna ansats får mig att vilja försvara de borgerliga ledarskribenterna, och således i förlängningen även Trump.

 

Kan jag ur denna slutsats härleda att, givet ett korrekt resonemang, mina premisser varigt felaktiga? Jag tror det. Helt okej att fortsätta relativisera vänstervåld och förkasta kålsupareteorin. Gamla Antropofagi, meta-contrarianism, 1-0!

I/ENTP

Det visar sig att Antropofagis valhänta försök till människoklassificering redan finns i lite mer utvecklad form.

Antropofagi pendlar själv mellan INTP (Logiker) och ENTP (Debattör). Vilket (från test-teorins synvikel) förklarar ett och annat (citat från testets typbeskrivningar):

1. Varför jag tycker att identitet inte bör byggas på historia och tradition.

(Hittar inte citat men INTP såväl som ENTP har föga till övers för traditioner.)

2. Varför jag är intresserad av teoretiska idéer snarare än praktiska ting.

"Människor av denna personlighetstyp är förtjusta i mönster och att hitta diskrepanser mellan utsagor kan närmast beskrivas som en hobby för dem – man bör alltså inte ljuga för en Logiker. Därför är det ironiskt att Logikerns ord alltid bör tas med en nypa salt. Inte för att de skulle vara oärliga, utan för att Logiker tenderar att dela med sig av tankar innan de är fullt utvecklade. Andra människor fungerar helt enkelt som bollplank för idéer och teorier i en inre mental debatt (snarare än en faktisk diskussion med någon annan)."

3. Varför jag alltid vill säga emot. (Alltid.)

"Debattören är sinnebilden för djävulens advokat."

"Med Debattörer uppstår en udda paradox: De är kompromisslöst ärliga, men kan ändå argumentera outtröttligt för något som de faktiskt inte tror på genom att sätta sig in i någon annans situation för att hävda en sanning från ett annat perspektiv."

"Debattörer finner ett visst nöje i att ta rollen som underdog och njuter av den mentala övning som det innebär att ifrågasätta ett gällande paradigm."

4. Varför jag tror mindre på känsloargument än rationella dito.

"Debattörer skräder inte orden och bryr sig föga om att framstå som finkänslig eller medkännande. Likasinnade typer kommer väl överens med Debattörspersonligheter, men mer känsliga personlighetstyper – liksom samhället i stort – är ofta konfliktundvikande. De föredrar känslor, bekvämlighet och till och med vita lögner framför obehagliga sanningar och kylig rationalitet.

Detta är en källa till frustration för Debattörer som upptäcker att deras grälsjuka nöjen bränner broar, ofta oavsiktligt, när de kör rakt över andra människors trösklar och ifrågasätter deras övertygelser och trampar på deras känslor."

"Vidare är det inte troligt att en Logiker skulle förstå känslomässiga klagomål överhuvudtaget."

5. Varför jag inte är så pliktstyrd när det handlar om knegande.

"Debattörspersonligheter älskar att brainstorma och tänka stort, men de vill för allt inte i världen inte fastna i rutingörat."

"Logikerpersonligheter är inte intresserade av praktiska, dagliga göromål och rutiner."

6. Varför jag har tydliga tendenser till att tänka svart-vitt.

(Hittar inte citat men både ENTP och INT har denna tendens, framförallt som unga.)

7. Varför jag ogillar konsumism och materialism.

"All this material asceticism and conflict avoidance support one primary goal – to free up mental resources for more important things." (INTP.)

8. Varför jag tror att jag är smart.

"Logikern är en relativt sällsynt personlighetstyp, endast 3 procent av befolkningen, vilket de själva säkert välkomnar eftersom det inte finns något de skulle vara olyckliga över än att klassas som 'vanliga'."

9. Varför jag är intresserad av word-play.

"/.../ flirting with word-play and intellectual games."

10. Varför jag inte pallar hitta på en tionde punkt för att färdigställa denna lista.

"/.../ men för att nå så långt krävs ofta en strävsamhet som Debattörspersonligheter har svårt att uppamma."

"Detta är en personlighetstyp som mår som allra bäst när de trasar sönder argument och övertygelser och låter trasorna fladdra i vinden för allmän beskådan. Till skillnad från mer bestämda personlighetstyper gör Debattörer inte detta för att de försöker uppfylla något djupare syfte eller strategiskt mål, utan helt enkelt för att de tycker det är roligt."

(Uppdatering: Det här är intressant för mig främst eftersom min personlighetstyp kan sägas beskriva ungefär vilka kognitiva bias jag sannolikt härbärgerar. Men även då det känns som en delförklaring av den känsla av alienation och oförstående som jag ofta upplever i kontakt med det sk. samhället, dvs. med många andra människor.)

Inteditet

Keep your identity small heter det ju. Vilket jag främst tolkat som att en icke bör identifiera sig med åsikter, eftersom det då riskerar att bli svårare att ompröva dessa. (Inne och snurrar på detta i förslaget till människotypologi.)

 

Men: Är det egentligen inte bättre att ha åsikter som en del i sin identitet, än t.ex. etnicitet eller kultur eller Skåne?

 

"Jag är socialdemokrat" jämfört med "jag är etnisk svensk".

 

Vem som helst kan ha vilken åsikt som helst. Det är liksom fritt fram. Åsiktsidentitet är således inkluderande. (Undantaget är kanske att vissa personer är för smarta för att ha dumma åsikter, och andra för dumma för att ha smarta åsikter. Men det är en fråga om konstitution och benägenhet, inte om hur tillåtande själva åsikten är. Men men.)

 

Jag kan dock inte (ännu) (så lätt) själv välja melaninhalt i huden, kön, födelseland, ögonfärg, ursprungskultur. Jag kan inte välja föräldrar. (I ärlighetens namn varierar valbarheten här, och variansen kommer sannolikt öka med den teknologiska utvecklingen. På ett sätt kanske det är lättare att byta kön än att byta åsikt. Men men men.)

 

Okej, så vissa mer exkludernade identiteter är äckliga. För de leder till våld och motsättningar, typ. (Dock har vi väl alla någon sorts circle-of-concern-hierarki. Men men men men.)

 

Så, ska en då inte stoppa något i sin identitet?

 

Well, det har väl forskats om det mesta, och jag bara gissar mig fram. Men jag tänker mig att en alltför svag eller obefintlig identitet är ett tillstånd av psykisk ohälsa. Typ mytomani. Instabil jagkänsla. Superpåverkbar, lättledd. Eller helt flytande, galen, instabil.

 

Ska identiteten då vara liten, men stenhård? (Likt en virknål, som Simme G förmodligen hade uttryckt saken i en battle mot Henry Bowers.)

 

Vad är det lilla hårda i mitten?

 

Jag stoppar själv in intressen i identiteten. Gillar att gå i skogen. Gillar att läsa. Gillar att rappa. Saker jag gillar att göra helt enkelt.

 

Men även familj och vänner: Dessa och dessa identifierar jag mig med, är jag lik, trivs jag med. Dessa och dessa har jag ansvar för. Denna eller denna rollen har jag i förhållande till dessa och dessa. Vissa personer, såsom ens barn, känns viktigare för ens identitet än andra, såsom spärrvakten.

 

***

 

Jag har klagat på hiphop förut:

 

HIPHOP ÄR ANTISEMITISKT!

 

Tycker jag egentligen inte.

 

Men nu är det i alla fall dags igen. Hiphop-klagandet.

 

Var det hophopen som startade identitetspolitiken?

 

Realness är ett koncept som idag kanske inte är så hett, men ett tag var det helt dominerande. Vi talar så klart om gangstarappens era. Eviga diskussioner om huruvida den eller den rapparen faktiskt hade sålt knark och mördat. Dissar haglade kring temat att så inte var fallet. 8 Mile-battlet mellan B-Rabbit och Papa Doc sätter fingret på budskapet:

 

"But I know something about you
You went to Cranbrook, that's a private school

What's the matter, dawg, you embarrassed?
This guy's a gangster? His real name's Clarence
And Clarence lives at home with both parents
And Clarence parents have a real good marriage

This guy don't wanna battle, he shook
‘Cause ain't no such things as halfway crooks

He's scared to death, he's scared to look
In his fucking yearbook; fuck Cranbrook!"

 

(Vackert recyclat av R-Man i - tror jag - det här O-zone-battlet.)

 

Sanningen? Tupac hade gått på dansskola. Ice Cube, som skrev alla NWA:s texter, tog 1988 examen vid Phoenix Institute of Technology. Lil' Jon har läst vid St. Joseph's University i Philadelphia, och har examen från Ohio State University (1993). Guru hade en examen i business administration, från Morehouse College i Atlanta. 2 Chainz, som jag tidigare nämnt, har en examen i psykologi från Alabama State University. Svenska rappare känns gravt underutbildade i jämförelse.

 

Jag vill hävda att de flesta framgångsrika rappare från USA har en utbildningsnivå över snittet.

 

Alltså var realness aldrig real. Alla var Papa Doc, hela tiden.

 

Men begreppet realness satte sig ändå. Från att det hetat att "it's not where you're from it's where you're at" (Rakim), blev det plötsligt jätteviktigt var och/eller vad du kom från.

 

Gangsta-rapp var ett rollspel som misstogs för verklighet. Plötsligt skulle alla hålla sig i sina respektive fållor. Estetiskt uttryck och åsikt skulle vara i linje med grupptillhörighet i termer av socioekonomisk bakgrund och race.

 

***

 

Det bästa med modernismen var att människan är fri från sin klan och sitt sammanhang. Från sin ätt och historia.

 

Alienation, säger vissa. Historielöshet och kontextblindhet.

 

Men: Också frihet.

 

Postmodernismen, identitetsvänster-relativismen, realness-skiten, vill ha oss tillbaka i fållorna. Autonom individ? Icke. Du är den du fötts till. Att låtsas något annat är enligt denna syn antingen CA eller kulturimperialism.

Meddelande till allmänheten

Efter att ha harvat lite om skolans läroplan är det dags att nyansera lite. Jag skrev att läroplanen är motsägelsefull, eftersom den stipulerar en rad värderingsmål och samtidigt har som målsättning att eleverna ska bilda sig en egen uppfattning. Jag skrev:

 

"Antropofagi håller med om samtliga värderingsmål. Men det är värt att påpeka att det är värderingsmål, och därmed handlar om att forma människorna till önskade värderingar. Vi måste vara ärliga med detta.

 

I Sparta hade vi kanske haft mål som att 'varje elev ska utveckla en förmåga till råhet och brutalitet och en önskan att döda fienden och de svaga'; samt att 'varje elev ska känna blodtörst och kåthet inför åsynen av ett främmande folks fähus och bålverk''. Eller nåt.

 

Men i Sverige - för att nu sent omsider ge sig in i den löjliga och lökiga svenska värderings-debatten - känns Lgrs11-målen mer i linje med samhällskontraktets utformning, så som det ser ut här. Det är vår kultur.

 

Det handlar alltså inte om att lära människor att tycka vad som helst. Det handlar inte heller om att förbjuda åsikter. Det handlar om att vårt samhälle är uppbyggt enligt vissa värderingar, och de samhälleliga fostrande institutionerna ska vidarebefordra dessa värderingar. Detta är våra intersubjektiva fenomen, som ska läras in.

 

Vill man kan man tycka annorlunda. Men då får man bilda sig de uppfattningarna någon annanstans, utanför skolan.

 

Man kan även flytta till andra länder eller bosätta sig djupt in i skogen.

 

/.../

 

Det är /.../ ingen skam, varken för deontologen eller utilitaristen - den förre gillar principerna i sig, den senare nyttan av dem - att målsätta den svenska skolan enligt önskade/befintliga samhälleliga värderingar. Men det är rimligt att stå för det. Istället för att också låtsas som att eleverna ska få lära sig att tycka något helt annat, avvikande."

 

***

 

Meddelande till allmänheten: Antropofagi har tänkt på saken och uppdaterat uppfattning en smula.

 

I nuläget anser jag att skolan ska ha uppdraget att argumentera för vissa värderingar, men samtidigt lära eleverna att bilda en egen uppfattning. Detta för att vi också vill pådyvla ungjävlarna den liberala metavärderingen fritt åsiktsutbyte och debatt.

 

Det är då inte lika tydligt att läroplanen är motsägelsefull, eftersom den kan tolkas som en debattledare med en åsikt.

 

Det kan också vara en kontraproduktiv taktik att inte tillåta egen åsiktsbildning, eftersom det kan föda hat och misstänksamhet. Eller bara auktoritetstrots. Således kan fri debatt vara bra som listig plan betraktat.

 

Så får en väl bara hoppas på att de egna värderingarna är bäst, och därmed vinner över flest i debatten. En riskkalkyl helt enkelt.

 

(Relaterat: Klagar vidare; förskolepersonal är civilisationens prästerskap; grund- och gymnasieskolans läroplan är svensk kulturs DNA; kulturskillnader; uppfostran.) 

Jag, parasiten

Downshifta kan verka soft. En kanske är antikonsumistiskt lagd. Kanske föredrar skogens grönska framför Mammons flärd.

 

Även ekologiskt rimligt, right? Att göra lite mindre skada på ekosystemet? Köra lite mindre bil, köpa lite färre fabrikstillverkade tandborstmuggshållare i plast, jobba lite mindre?

 

Frågan är dock:

 

Ska den som downshiftar få del av cancervården?

 

Av skolan, av omsorgen?

 

Av vägar och vattenledningar?

 

Ju mindre en deltar i ekonomin, desto mindre bidrar en också till de gemensamma nyttorna.

 

Och si, så halkar vi återigen in på vänsterns ekofascism. (Här, här, här.)

 

Frågan aktualiseras i Dekonstruktiv Kritik:

 

 

O'Neill frågar sig: Ack, vad hände med tillväxtvänstern? Varför ska vi minska kakan nu plötsligt?

 

Alla resonemang landar alltid i slutändan i att socialdemokrati är det enda rätta. De väjer fan inte för tillväxt-hets.

 

Rent personligen parasiterar jag dock gärna på andras arbete och på välfärden.

SchäsLong, del 17

Antropofagi har i alla tider tjatat om att verkligheten är stratifierad. Tjat, tjat, tjat, tjat. Tjat.

 

Rättelse:

 

Det är den så klart inte. Vår modell av verkligheten är.

 

 

 

 

 

Jag antar att det är skillnaden mellan "verkligheten är stratifierad" och "min modell av verkligheten är stratifierad" som förklarar avvikande syn på emergenta fenomen.