Det är alltid kin selection, men WEIRD reciprocal altruism-tillit är undantaget

Man tror ofta att det är cooperate i fångarnas dilemma. Men så är det alltid kin selection.

Bi Puranen pratar lite om World Value Survey Migrant Edition. Många migranter har helt tokiga uppfattningar om hur man förväntas bete sig i Sverige. Mindre än en tredjedel av 91 intervjupersoner visste att man får säga nej till sex med sin make/maka, exempelvis.

Puranen snackar om tillit. Tillit är, vill jag påstå, cooperate. Det är hela grunden. Och kinship-orelaterad cooperate är cooperate i fångarnas dilemma. Annars är det kin selection.

WEIRD är tillit. Det är grejen. Och vi som är WEIRD, vi tror att allt är cooperate i fångarnas dilemma. Men, när vi studerar någonting annat så är det alltid kin selection.

Jag vill påstå att vi har ett väsentligt bias i arbete i våra WEIRD:a hjärnor. Eftersom vi själva lever reciprocal altruism, tillit och cooperate-i-fångarnas-dilemma, så modellerar vi hjärna evolutionära modeller följdaktligt. Men vi, Cripplemind, är ovanliga. Alltid annars är det kin selection. Det förvånar oss, men så är det.

(Relaterat: Tillit; fångarnas dilemma; Frågan...; Cripplemind; WEIRD.)

Det skulle vara mycket intressant att veta om icke-WEIRD:a evolutionsbiologer oftare gissade på kin selection, medan kattpissalistiska dito oftare förutsatte att det rörde sig om reciprocal altruism. Typ vad gäller vampyrfladdermössens kommunala delande av blodmål, eller vad nu saken må gälla.

Nyttan av underkastelsen

Det finns psykiatriska sjukdomstillstånd som - bland annat - definieras av en bristande sjukdomsinsikt. Om "pseudophilosophical thought disorder" är ett sådant tillstånd så kan jag väl känna mig frisk - jag är nämligen tämligen övertygad om att jag har det.

(Några av mina tidigare skov: Min filosofiska intuition tillåts härja helt fritt, sen dör jag; lösning på filosofins två största gåtor; ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu; julkorrespondens; du?; lite om existentiell urvalsproblematik.)

Ibland kan dock ett upplevt pseudofilosofiskt anfall i efterhand visa sig bära på fragment av faktisk filosofi. Om man som "faktiskt filosofi" menar sådant som låter sig tryckas i böcker. Till exempel i Cailin O'Connors The Origins of Unfairness. Det här är historien om ett sådant stycke möjlig klarsyn, väl invirad i schizofreni-osande pseudofilosofi.

***

Antropofagi skrev, under sin värsta Thomas C. Schelling-period, det följande (och potentiellt pseudofilosofiska):

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.

Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.

Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.

Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.

[...]

Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.

***

En grej som kan vara störigt med LessWrong-rationalister är att det ibland bara känns som att de översätter bondförnuft till det egna hemliga språket autistiska. Till exempel kan man skriva en essä om huruvida en bayesiansk rationalist behöver ta hänsyn till den algoritm som filtrerar bevisen, vilket på vanligt människospråk hade hetat typ: "Vem är avsändare?"

Det här översättningsarbetet kan emellertid vara fröjdefullt, och när man som bildad allmänhet stöter på det autistiska språket så kan det kännas klargörande på många sätt. Ornamenterad sociologisk gammeltysk teori kan plötsligt formaliseras enligt spelteoretiska principer, vilket kan vinna klarhet men också i vissa fall helt enkelt eliminera dåliga dogmer.

För den som främst är förläst på sociologi i olika sjuka tappningar, blir det så klart epokgörande att upptäcka spelteorins formalism och klarspråk. För den vänstervridna jämlikhetsvurmaren blir det då givetvis frestande att försöka förklara översätta sitt gamla tankegods till Schelling-talk. Men, betyder det då något?

***

Cailin O'Connor verkar tycka det. I sin The Origins of Unfairness (som både till titel och delvis till innehåll - sugarscape! - känns besläktad med Beinhockers The Origin of Wealth.) 

Jag gillar några saker med O'Connor. För det första så var hennes Games in the Philosophy of Biology väldigt fin. Som amatörforskare är det alltid vanskligt att veta om man har lyckats sätta sig in i ett givet ämne eller ej, och då är det välkommet med allt som kan kallas för en översikt. Det känns i alla fall som en slags medicin mot det man inte vet att man inte vet.

För det andra var det genom O'Connor som jag kom Okashas Levels of selection-bok på spåren, vilket kändes som att klia en fem år gammal klåda: Det finns någonting gömt där inne under group-selection-tabut. (Och det fanns det.)

För det tredje så känns O'Connor utstuderat icke-polariserande. Där andra publika intellektuella, som t.ex. Sam Harris, gärna går i polemik, där stakar O'Connor istället ut vad som skulle kunna vara en gemensam väg. Inte ens uttalat anti-polemiska skribenter som Scott Alexander lyckas så bra med att förena olika intellektuella världar. O'Connors Origins of Unfairness skulle kunna läsas av SJW och wokez, lika väl som av JBP-fanboys och rationalist-autister.

***

Origins... går i grund och botten ut på att sociala kategorier ger information som möjliggör mer effektiv koordinering. Om vi ska dansa pardans då vinner vi på att män typiskt sett för och kvinnor typiskt sett följer. Om två personer möts i en trång dörröppning så vinner vi koordination på att veta att den yngre ska släppa igenom den äldre. Om vi - rent hypotetiskt - föreställer oss att Homo sapiens tenderar att leva i reproducerande enheter som omfattar en man och en kvinna, så vinner vi en hel massa koordineringsvinst på en effektiv arbetsfördelning grundat i könstillhörighet.

Det finns en uppsjö av koordineringsspel, men i många fall handlar svårigheten om att vi inte kan kommunicera för att koordinera oss. The bargaining game är ett sådant spel, som Antropofagi tidigare avhandlat. Genom att vi bildar konventioner kopplat till givna sociala kategorier - oftast sk. primära kategorierna, som kön och "ras" - så kan vi på förhand veta hur vi ska bete oss, vilket - och det här är det viktiga - gynnar alla parter!

Tänk dig the bargaining game. Du och en vän ska dela på ett paket glass. Ni måste enskilt och på förhand ange hur stor andel av glassen ni vill ha, men om era bud totalt överstiger 100% får ni ingenting. Troligen kommer ni koordinera er kring "hälften". Om vi istället tänker oss upprepade interaktioner kan den ena parten istället överbjuda, för att lära motparten att den måste bjuda lägre för att alls få någon glass. Även om det på så sätt uppstått en konvention där du alltid kräver 80% av glassen, så vinner den andra parten (vid ett givet spel-tillfälle) på att endast ange sig vilja ha 20%. Även den som förlorar på uppdelningen, vinner alltså på att alls lyckas koordinera sig.

Koordinering behöver emellertid inte handla om att etablera en orättvis konvektion. Det kan helt enkelt vara fördelaktigt att koordinera sig kring vad som helst som erbjuds som en Schelling-punkt. I överförd bemärkelse blir det gynnsamt för män och kvinnor i ett hushåll att fördela sysslorna mellan sig, särskilt i ett förmodernt samhälle där det verkligen är en jävla konstform att ens mortla ihop till en ätlig middag. Ett bargaining game som rör könsroller över hundratals generationer har naturligtvis ingen agens av samma typ som spelarna i glass-exemplet - istället är det den kulturella evolutionen som selekterar för konventioner och normer som innebär en effektivitet i termer av koordination.

Vissa fördelningar verkar uppstå tvärkulturellt, såsom att män (nästan) alltid pysslar med storviltsjakten, vilket så klart indikerar att det finns en underliggande objektiv nytta med att den med störst överkropps-styrka dödar mammutar. Mycket annat verkar emellertid i någon mening "godtyckligt", vilket visar nyttan av vilket som helst koordination. En konvention som står till buds erbjuder koordinationsvinster, och det är därför alltid svårt att överge en konvention för en annan. Konventionens Schelling-punkts-valuta består ju i att den är allmänt accepterad.

Så: Konventioner selekteras för, eftersom de erbjuder information som låter samhällsmedborgare spela rätt i koordinationsspel. Dessvärre kan "rätt" vara att be om 20% av glassen, hellre än att äta tom strut med strössel. Och så uppstår och fortlever orättvisor, i egenskap av sina effektivitetsvinster.

I Sapiens noterar Harari krasst att vi inte vet varför kvinnan har varit underordnad mannen i alla tider. Antropofagi har tidigare föreslagit att "föda barn"-hypotesen är rätt stark. Ett annat perspektiv är att människor i alla tider underkastat sig andra människor, dött och svultit, och haft det skit, helt oavsett könstillhörighet. Själva frågan är då felställd.

Dock, om vi ger Harari rätt och antar att kvinnan i alla tider varit underordnad men att vi inte vet varför (kanske pga. att det tomma slentriansvaret >PATRIARKATET< hindrat faktiskt forskning i frågan), då kan faktiskt O'Connel ge oss ett lite bättre svar. Ty, vi förstår plötsligt nyttan med underordningen, i det att konventioner kopplade till (framförallt primära) sociala kategorier, alltid givit så stora koordineringsvinster att den kulturella evolutionen alltid kommer att spotta ut ojämlika och ojämställda lösningar.

Visst, "kvinnor föder barn" kan säkert vara den premiss som gör att alla samhällen driver iväg mot just det ekvilibrium som systematiskt missgynnar kvinnor, men det är spelteorin som förklarar varför. 

(Vi kan justera den här bilden en del, för övrigt. Kanske är inte alla samhällen patriarkala, men kanske finns det andra premisser som tenderar att uppträda i många samhällen, och som ger en motsvarande spelteoretisk "path-dependency". Ett vanligt förslag är att kulturer som är grundade i agrar samhällen som använt plog, alltid är mer patriarkala. "The initial condition" skulle i så fall vara att män pga. större muskelmassa kontrollerar plogen, som är tung att dra, och därför kontrollerar matresursen. Låtom oss minnas Gimbutas och stäppfolkshypotesen - kanske var det tungt att dra oxkärror, liksom.)

***

Tillbaka till Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet (dvs, det jättelånga citatet i början av det här blogginlägget). Den här typen av köpslående-problem liknar inte lite the bargaining game och andra spel som O'Connel analyserar. Två personer vill göra en affär, och det har ett visst värde att affären överhuvudtaget kommer tillstånd, även oavsett om en enskilda parten lyckas optimera genom att få ut så mycket som möjligt eller genom att komma undan så billigt som möjligt.

Men, vid någon punkt är det inte längre kul. Vid någon punkt tänker jag säga 50% av glassen även om jag vet att min motpart kommer att säga 80%, för att straffa motparten inför kommande spelomgångar. 

Antropofagi har tidigare varit inne på att tvånget att hålla tillgodo med koordinering inte minst handlar om huruvida man har råd att skita i det. (Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser.) Och Antropofagi har också varit inne på att resurstillgången bestämmer det relativa värdet av resursen i Duv/Hök-spelet, och därmed bestämmer hur relevanta en pacifistisk respektive aggressiv strategi är med avseende på någon given resurskonflikt. 

Vi skulle kunna tänka oss att en förändrad resursbas à la Inglehart ger att helt andra strategier är acceptabla och/eller optimala i det samhälleliga koordinationsspelet. Kanske gav den agrara revolutionen en typ av relativt resursvärde som gav en viss typ av strategier, och kanske gav moderniteten och industrialismen och allt det där en förändrad spelplan.

***

Hur som helst är det viktigt att i all denna självförhävelse understryka att Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet inte precis triumferar vad gäller "spelteoretiskt klarhet och formalism" (eller vad jag nu har kallat det i det ovanstående). Antropofagis hemsnickrade bargaining problem är blott en slapp analogi, dvs. en slags metafor för hur vi skulle kunna tänka på samhällskontraktet. Och inte särskilt mycket mer av en metafor än just samhällskontraktet heller, för den delen.

O'Connels exempel är mer stringenta. Låt mig visa hur ett enkelt koordineringsspel kan se ut (inspirerat av boken men egensnickrat):

		Spelare 1
	(Strategier)	A	B
Spelare 2	A	0, 0	1, 3
	B	3, 1	0, 0

Om spelare 1 och 2 båda väljer A, så får de 0 nytta var. Samma utfall om båda väljer B. Om spelare 1 väljer A och spelare 2 väljer B, så får spelare 1 nytta 3 medan spelare 2 får nytta 1. Om spelare 1 väljer B och spelare 2 väljer A, så får spelare 1 nytta 1 och spelare 2 nytta 3. (Jag vet, ful tabell och opedagogiskt förklarat, men ni fattar säkert, oh bildade allmänhet.)

I det här upplägget är det alltid bättre att koordinera sig än att inte, och svårigheten är att man inte vet vad den andra kommer att välja för strategi. Givet en konvention som bestämmer vem som väljer vilken strategi, så kommer båda spelarna totala utfall bli bättre än random, eftersom de kommer att koordinera sig effektivt. (Jag har inte räknat på det här, men jag tror att det blir bättre än slumpen. Tänk er annars andra värden som gör att det blir så. Oh bildade allmänhet.)

Antropofagis slappa analogi säger kanske någonting om att det är värdefullt att alls upprätta ett samhällskontrakt, även för den som inte får bli Konung över samhället ifråga. Ett koordineringsspel visar istället varför det över upprepade spelomgången är värt att förhålla sig till konventioner för att lyckas samordna, även om konventionerna ger en orättvis fördelning - samordningsvinsten är nämligen så stor att man ändå tjänar nytta på att delta.

Men, som sagt, när det relativa värdet på resursen förändras kanske det blir mer rimligt att straffa motspelaren för att nå en jämnare fördelning, dvs. ta smällen av att inte få någon nytta/glass, för att få mer nytta/glass på längre sikt. Det bygger på att man inte svälter ihjäl om man går utan nytta/glass i ett par rundor, vilket man nog gjorde oftare - svalt ihjäl alltså - på den gamla onda tiden.

***

Antropofagis slappa analogi exemplifierar hur svårt det är att hålla både evolutionär spelteori och kulturell evolution i huvudet. Eller närmare bestämt, hur svårt det är att skilja på de relevanta ontologiska nivåerna i dessa sammanhang. Och detta framförallt i kombination med varandra.

Beakta mimicry. Om en giftig groda är röd uppstår ett selektionstryck för grodätande fladdermöss att känna igen och undvika att äta röda grodor. Det uppstår då ett selektionstryck på alla grodor, inklusive de gröna, att vara röda. (Och när många ogiftiga grodor också är röda, så eroderas signalvärdet för "röd", i och med att selektionstrycket på de grodätande fladdermössen blir svagare, framförallt eftersom det finns en selektionstryck-baseline för att äta alla tillgängliga kalorier som inte är giftiga.)

Om vi tänker evolutionär spelteori, så är det inte de individuella organismerna som lär sig - det är deras DNA genom förändrade genfrekvenser. Men vi kan också tänka oss en selektion för meta-egenskaper, som att "testa giftighet hos grodor på något mer sofistikerat sätt", eller "lär dig vilka grodor som är ätliga respektive giftiga och vidarebefordra kunskapen till dina barn", eller till och med "lär dig skilja på grodorna, och använd de giftiga för att göra dödliga blåsrörspilar som kan döda tapirer, och lär sen dina barn allt detta". Den här typen av meta-egenskaper blir relevanta inte minst när vi har att göra med människor som traderar kulturell kunskap.

Så, om en meta-egenskap är "förmågan att uppdatera, ackumulera och tradera kulturell kunskap", så kommer vi att ha att göra med individuella organismer som spelar evolutionära spelteori-spel under loppen av den egna livstiden, utan att behöva vänta på att DNA:t lär sig genom förändrade genfrekvenser. Individerna kommer att lära sig själva, och framförallt kommer de kulturella sedvänjorna att "lära" sig saker, då sedvänjor som ökar bärarnas fitness kommer att selekteras för. (Vissa sedvänjor eller memes kan så klart vara rent parasitiska - mer om detta i ett tidigare inlägg.) 

Den kulturella evolutionen verkar inte bara genom att olika sedvänjor ger fitness till bärarna, och därmed gör dem mer framgångsrika på en gruppnivå genom att överleva och reproducera sig mer än andra grupper. Den kulturella evolutioner verkar även genom att människor migrerar mellan grupper, och då företrädelsevis till mer framgångsrika grupper, samt genom att människor helt enkelt härmar varandra, och sedvänjor därmed flyttar sig mellan olika grupper.

När vi tänker på kulturell evolutionär spelteori blir det alltså många delar att hålla i huvudet, eftersom individer, kulturer, och arter alla kan lära sig - genom att erfarenheter och slutlednign på individnivå, genom "kulturell selektion" på gruppnivå, och genom förändrade genfrekvenser på artnivå.

The take away här ska vara: Skilj på olika evolutionära processer. Ofta menar vi inte att spelare 1 och spelare 2 är två individer som ska dela på ett paket glass. Vi menar, om vi nu pratar om kulturell evolution, att det uppstår olika kulturella sedvänjor, och att sedvänjor som effektivt utverkar samordningsvinster tenderar att frodas relativt andra sedvänjor - även om samordningsvinsterna kostar rättvisa. Då vi i det här fallet pratar om hur olika sedvänjor använder grupptillhörighet inom gruppen som extra information för att samordna sig mer effektivt, så handlar omgångarna i ett bargaining game eller motsvarande om hur individer i ett samhälle agerar gentemot varandra - men genom att samhället lär sig över tid hur individerna ska agera, i och med att det uppstår sedvänjor som berättar för individerna vad de ska göra.

Jag kan bara anta att det hela är glasklart.

***

Åter då till levels of selection och group selection-diskussionen. Den baktalade grupp-selektionen hamnar nämligen i ett annat ljus tack vare O'Connels koordinations-spel. Om vi som subgrupp ger upp någonting för att kunna koordinera oss har vi skapat en starkare grupp. Grupper som består av "obstinata" subgrupper kommer aldrig att kunna koordinera sig, när alla kräver det optimala utfallet. ("Det bästa blir det godas fiende", för att tala med Carl Bildt.) 

Vi kan tänka oss att vi som biologiska varelser har en viss amplitud av orättvisa som vi kan acceptera i utbyte mot nyttan av koordinering, men att vi kan få lust att storma Kastilien när detta terapeutiska intervall av orättvisa överträds. Och, som vi varit inne på, så kanske det inte minst handlar om huruvida vi har råd att offra koordinering för rättvisa. (Jämför Evsay Domars land/labour-ratio-teori - slaveri verkar uppkomma när folk har råd att ställa krav, och överheten därmed inte längre kan nöja sig med att härska medelst marknadskrafterna.)

Det luriga med group selection är att allokera fitness. Är det gruppen eller individ-konstituenten som vinner fitness på en framgångsrik grupp? (Den vetgiriga bör se Okashas bok.) I det här fallet menar jag att nyttan av underkastelsen är individens, dvs. att det är fitness på individnivå som är det intressanta. Grupper som förmår koordinera sig är mer fit som en summa av konstituenternas större fitness - både spelare 1 och 2 får ju mer glass om de koordinerar sig. Det är därför som alltför orättvisa samhällen blir instabila - när utfallet blir för orättvist minskar individens fitness mer än den ökar till följd av koordineringen. Med tillägget att orättvisa samhället upprättar strukturer som relativt sett ger en ökad acceptans för orättvisa genom att ge en större kostnad för defect-beteenden.

Vi borde även kunna prata om gruppens (kollektivets) fitness, men ärligt talat känns det mer som att det blir sedvänjans eller konventionens memetiska fitness som vi hamnar i då. Gruppen kan så klart döda alla andra grupper, eller breda ut sig på bekostnad av andra grupper, eller förslava andra grupper, eller utarma andra grupper genom migration - med förslavade och migrerade individer har också en en fitness-funktion som beror på den framgångsrika gruppens framgångar, och därutöver kan en sedvänja eller konvention traderas till andra grupper. Det är lite svårt att se grupper av människor som tillräckligt väl avgränsade entiteter för att prata om en grupp-selektion där fitness bör allokeras på gruppnivå. Snarare är jag böjd att se det som att individers fitness beror på grupptillhörighet, samt att sedvänjornas och konventionernas fitness beror på hur många själar de lyckas infektera.

***

Det här blev ett långt och tjatigt blogginlägg. Jag får anta att den memetiska fitnessen är låg, i och med att få kommer att läsa och färre kommer att förstå.

Kort, då: Grupp-selektionen handlar i det här fallet om den individuella nyttan av underkastelsen.

Skeppsbrottet, del 2

Kristianstad är den sorts plats där ingen är lycklig. Staden är omgiven av sankmark, och skakar inte knäna av den råa, skånska kölden så skakar de av livsleda. Min källarhåla översvämmas tidvis, men jag sitter kvar med vatten upp till halva vaden. Det sjunker ändå undan. 

Jag lever endast utav minnena. De saktar ner mitt självmord till normala mänskors normala takt.

Jag inser att jag har förtigit några saker. Låt mig råda bot på detta.

***

Episoden med lyssan, rabiesen, var svår. Jag hade kramper och jag kunde inte svälja vatten.

När jag fått tillbaka mina krafter gick jag emot öns mittpunkt, där de smittbärande badulerna levde i ett väldigt träd. Galen av blodtörst dränkte jag stammen i tjära som jag bar ifrån min kolmila i täta korgar. Jag fyllde även kokosnötskal med mitt egentillverkade svartkrut, och genom att förbinda nötskalen två och två med flätade växtfibrer, så kunde jag kasta upp varje par hemmagjorda bomber som en bola som fastnade högt uppe bland trädens grenar. 

Luften var tjock av de flygande vampyrerna, som attackerade mig med stor frenesi medans jag metodiskt förvandlade deras hem till en krutdurk. Jag fredade mig med en sköld som jag konstruerat av ett sköldpaddskal, och med en yxa som jag bärgat ifrån Suggan. Månljuset glittrade i det svarta blodet, mitt och djurens, som täckte mitt anlete. Jag sjöng medan jag dräpte.

Jag sjöng medan jag bar min fackla ifrån lägerelden emot trädet.

Tusen brinnande kometer flaxade skrikande iväg från den exploderande jätteträdet. De kämpade bort från elden, bort från ön och ut över havet, innan de döende singlade ner i böljan och försvann. Nästkommande morgon täcktes stränderna av förkolnade små kadaver som strömmen burit iland.

Jag hade fått min söta hämnd.

***

Dagarna på ön blev många, som jag nämnt. Jag gjorde många vackra upptäckter. Mina fridykningsexpeditioner tog mig ner till Suggans vrak, och där kunde jag ljustra de ålar som bosatt sig i mina kamraters ruttnande huvuden. De levde ungefär ett dussin i varje skalle, tätt ihopklämda inom kraniets skyddande skål, ålande in och ur genom ögonhålor, mun och näsa. Jag lärde mig snart att hålla andan i dryga fem minuter, och kunde således vänta stilla vid en kropp tills ålarna kom fram. Då högg jag dem med ljustret som jag tillverkat av bambu. En fem, sex ålar blev en härlig kvällsmat, och som hämnd för deras griftefridsbrott lät jag dem stekas levande på halster ovanför en stilla glöd. Det var underbart att se dem vrida sig av smärta medan snålvattnet steg i munnen på mig.

(Hämnd på djur blev tydligen mitt signum under denna tid.)

För att variera mitt födointag och även nå en tryggare matförsörjning valde jag att utforska flera olika metoder. Där badulernas jätteträd stått röjde jag marken och plöjde ner askan, för att sen så vete i den skyddande skuggan av den omkringliggande växtligheten. Utsädet hade jag bärgat från Suggan. Jag avledde vatten från platsen i elaborata system av diken, för att skydda från översvämningar i och med de dagliga monsunregnen, och vattnet ledde jag bort till ett lägre beläget terrass-system där jag satte vilda risplantor som växte spridda i gyttjiga grunda sjöar. Genom att samla plantorna i mina egna dammar kunde jag uppnå ett mer effektivt skördearbete, och snart nog visade det sig att både vetet och riset gav en enorm avkastning.

För att tillvarata skördarna satte jag mig i sinnet att tillverka en kvarn. Jag högg ut en mindre kvarnsten ur kalksten, och genom att fjättra en vildåsna i ett slags större ekorrhjul, så kunde jag snart nog mala vetet till mjöl vilket möjliggjorde brödbakning men även en mer effektiv förvaring av själva vetet. Riset förvarade jag i obearbetad form.

Fukt och mögel liksom skadedjur är fienden till en framgångsrik matförvaring. Jag löste saken genom att förpacka ris och spannmål i täta, torkade palmblad, och sen lägga dessa paket i tätade lårar av torkad drivved. Genom att sen ljuta en blandning av smält djurfett och tjära över lårarna, hade jag hermeneutiskt tillslutna paket av högklassiga basvaror, nog för att slippa svälta under ett par års tid.

Så måste jag väl säga några ord om djurfettet ifråga. Det hände sig att väldiga sjöelefanter besökte ön. Jag kunde dräpa dessa medelst väldiga bambuspjut, och i vissa fall var de redan sargade av hajattacker när de kravlade upp på stränderna. Det var alltså inga problem att återkommande nedlägga ett par vrålande ton kött. Jag avskilde späcket i stora klumpar som jag smälte ner och använde till tvål och annat nyttigt. Jag sparade även fett i säckar som jag tillverkade av djurens egna skinn, vilket blev till praktiska matsäckspaket vid mina vandringar på ön.

Hur tillredde jag då de väldiga djurens myckna och täta kött? Lämpligt nog fanns det en mäktig gejser på en kobbe bara några kilometer från ön. (Gejsern var inte en lämplig svaveltäkt, vilket förklarar de dykningar till vulkaniska djuphavskällor som jag tidigare redogjort för.) Genom att surra igen anus och näshåla på kadavren, och sen pumpa upp matsmältningsapparaten med en händig handpump som jag tillverkat av strupsäcken på en av mina fregattfåglar, så kunde jag få de döda sjöelefanterna att flyta. Därpå kunde jag använda kropparna som flottar, och helt sonika paddla ut mig själv på dem till kobben. (Jag motade bort glupska hajar med mitt bambuljuster, och kunde ibland få en härlig bifångst av exempelvis rävhaj.)

Väl ute på kobben angjorde jag den från vindriktningen, för att med hjälp av bränningarnas hjälp vräka upp sjöelefantsflotten på själva kobben, och sedan vältra ner den i gejsern mellan två utbrott. Typiskt sett lade sig kroppen väl tillrätta i det vulkaniska vattnet för att där koka upp till en mustig köttsoppa, som jag sedan lätt kunde frakta hem i ämbar som bars av mina tama fregattfåglar. (Dessa bastanta fåglar mäter som bekant över två meter mellan vingspetsarna.)

Intervallen mellan gejserns explosionsartade utbrotten var omkring 40 minuter, vilket gav mig gott om tid att både få i och ur köttet. En lustig anekdot är när jag vältrade ner ett ovanligt stort och fläskigt kadaver i min vulkaniska köttkokare. Kroppen täppte till gejsern helt, och fastnade därmed i en slags mäktigt baksug; den gick inte att rubba. Jag kämpade länge och väl med att få undan det fina köttet, som jag flottat ut under så stor möda och givetvis med fara för mitt liv, men snart hade 40 minuter passerat och -

Du må tro att det small.

Kokt kött regnade ner som en monsun av dryg soppa, över allting inom en radie av två kilometer. Roterande remsor av hud och tarmar flaxade runt som avklippta drivremmar i en ångmaskin, och själv kastades jag en halv kilometer ut i havet. Högst road som jag var över situationen stora dråplighet förmådde jag knappt hålla vattnet över huvudet, och under vilda skrattsalvor kämpade jag mig med nöd och näppe iland. De stora och spridda köttmängderna lockade även ett övermått av marina rovdjur, vilket ledde till nästa häpnadsväckande observation.

Stora pelikaner kom sättande för att delta i as-kalaset. När de landade på vattenytan och öppnade sina näbbar fick jag bevittna stora åttaarmade bläckfiskar, som tydligen huserade i fåglarnas rymliga krävor. Vidare efterforskningar gav vid handa att jag upptäckt en helt ny art av parasiterande cephalopoder, som lät sig fångas av just pelikaner. Väl på plats i deras säckliknande undernäbbar utsöndrade bläckfiskarna sitt bläck, som tydligen på något sätt fungerade hypnotiskt på värd-djuret. Väl på plats i näbben tog bläckfisken herraväldet över den arma pelikanen, och styrde den hädanefter som en liten flygande farkost över land och hav, för att uppnå parasitens mystiska syften. (Mina studier nådde ej längre, så om dessa syften kan jag icke ärligt förtälja.)

***

Detta om kött och potatis. Jag hoppas att få möjlighet att återkomma om frukt och grönt, men nu måste jag vila. Källarhålans reumatism tvingar mig att lägga ner fjäderpennan för den här gången.

Fan vad jag hatar Kristianstad.

Skeppsbrottet

Suggan gick i kvav trettio alnar ut, men jag samm snabbt och med vilda tag in till stranden. Jag hade hamnat på en tropisk ö, troligen öde och enligt sjökortet avlägsen, så jag insåg snabbt att ett raskt handlande var av nöden för att hantera detta mitt svåra predikament. Jag tillverkade således några flytpontoner av gamla kokosnötskal, så att jag kunde bärga det viktigaste från den sjunkande fregatten.

Besättningen hade dött i matförgiftning föregående natt, men då min gnostiska tro avrått mig från att äta härskna musslor hade jag glädjen att leva vidare, visserligen ensam och strandsatt men vid gott mod. När det viktigaste var bärgat tog jag mig för att undersöka och kartlägga ön. Inom loppet av några dagar hade jag uppfört ett utkikstorn på den högsta kullen, samt etsat ett någorlunda detaljerat karta i tvärsnittet av en väldig palm. Av kokosnötsfibrer tillverkade jag massa som jag pressade mot etsningen, varpå behändiga kartblad realiserades så fort den pressade massan fått torka i solen.

Min kartografiska insats krävde givetvis en del kalorier, vilket jag löste genom att skrapa insidan på kokosnötter på fett, samt genom att skjuta prick på häckande fregattfåglar. Deras röda strupsäckar var läckra måltavlor för stenarna från den slangbella jag ledigt tillverkade av ett par hängslen från en död matros som flutit i land efter skeppsbrottet. (Jag vände aldrig på kroppen för att granska hans anlete, och jag kontrollerade inte heller hans puls eller andning. Därför kunde jag också tryggt äta av hans skinkstek utan att göra mig skyldig till griftefridsbrott. Han kan ju mycket väl fortfarande ha varit vid liv, om ock ej vid medvetande. Se där - det subjektiva rekvisitet icke uppfyllt!)

Fregattfåglarna smakade järn och tross, men hjälpte mig att upprätthålla mina basala kroppsfunktioner under den första tiden. Jag plundrade även deras nästen på ägg, vilket gav mig alla tänkbara vitaminer. Genom att pressa bytet ur deras krävor fick jag också ett rikt tillskott av fisk och blötdjur till min diet. Detta fick mig att minnas de kineser som domesticerar skarvar i och med sin fiskeriverksamhet, och inom några timmar hade jag fångat och tämjt tre levande fåglar som ivrigt fiskade åt sin nya herre.

Under tiden som djur- och mathållning på så sätt skötte sig själv, passade jag på att uppföra en palissad mot havet. Jag konstruerade den så att den i sitt grundläge var väl kamouflerad, för att inte röja mitt tillhåll för pirater eller andra fientliga element. Med ett enkelt handgrepp kunde jag dock snabbt vända palissaden på tvären, varpå den istället förevisade skrikande färger och ett uppmanande (om ock inte bedjande) meddelande till presumtiva välgörare:

Jag är för tillfället mellan skepp. Belöning utgår för sauvering.

Genom att blanda träkol, svavel och salpeter kunde jag även framställda det svartkrut som jag fyllde kokosnötter med, som vid en ytterligare manöver kunde antändas och erbjuda ett mäktigt fyrverkeri, troligen nog förtjusande för att locka förbipasserande skepp på flera sjömils avstånd.

Härmed nödgas jag också säga några ord om hur jag framställde krutet. Träkol tillverkade jag med lätthet och i stor skala i en kolmila som jag anlade på en avsides landtunga, vilket jag avskilde från den övriga ön medelst en sinnrikt konstruerad kanal. Vid övertändning av kolmilan, kunde jag lätt släppa på lagunvatten in i kanalen, och på så sätt undgå spridning av branden. Själva milan anlades på tät och torr mark, och med en botten av kolved och kolvedsklampar. (Detta givetvis för att få ett jämt drag i milan.) Den övriga kolveden staplade jag sedan runt den centrala stocken ("bordstaken", för den insatte) och tyngdpunkten i milan säkrades med en riktstång. Virket jag använde härvid var framförallt slanka palmträd, men även bambu. Istället för granris förstod jag snart att milan kunde täckas av blåstång, som jag kunde hämta några kilometer ut från stranden vid ett tångbevuxet rev - vilket jag i sin tur nådde medelst en kanot som jag för ändamålen högg ut ur en stock. Blåstången täckte jag med jord (eller "stybb") som jag boxerade i kanoten från en täkt på andra sidan ön, där jordmånen var mera lämplig. Ifrån milan fick jag inte bara ymnigt med träkol, utan även tjära.

Svavel kunde jag hämta en bit ut i havet, på ca 160 meters djup, varvid jag nog också slog fridykningsrekordet med viss marginal. (Troligen lade jag härmed baju-folkets - de så kallade havsnomadernas - ära i ruiner. Men så har nöden heller ingen lag.) En lätt svaveldoft fick mig att dyka på på just denna plats, och döm av min förvåning när jag faktiskt kunde återvända upp med en riklig fångst av gula svavelkristaller som jag hämtat vid en undervattens-gejser. (Vattnet som strömmade upp ur gejsern var flera hundra grader varmt, varför jag tvangs tillverka en skyddande dräkt av garvat hajskinn.) Mina tama fregattfåglar kunde sedan bistå mig i att frakta in fångsten till land och till den vidare kruttillverkningen.

Salpeter var svårare, eftersom jag saknade stalljord. Genom att själv urinera och defakera på en avgränsad yta med lämplig jordmån, kunde jag emellertid snart sjuda min egen salpeter, och alltså utvinna den tredje och slutliga beståndsdelen till mitt svartkrut. Sjudningen krävde emellertid - som alla skattepliktiga bönder väl vet - kalk och aska, som måste tillsättas för att koksaltet ska kristalliseras. Aska fick jag från kolmilan och från min eldstad, men kalken var jag tvungen att bryta vid fyndigheter i öns innersta. Därvid påträffade jag också många intressanta fossil, och kunde innan krutet var tort klassificera inte mindre än tretton forntida väsen.

Lägerelden, ja. Denna anlade jag invid en utskjutande klippa, för att ge elden lä och skydd för de dagliga monsunregnen. Jag murade redan från början upp en rejäl och tålig eldstad av svart vulkanisk sten och en tjock, röd lera som jag trampade upp en bit från lägret - en process som förresten befriade mig från plågsamma parasiter som fått för sig att mellanrummen mellan mina tår var trevligt husrum. Nu ej mer. Över den sprakande elden kunde jag sedan halstra de jättelika svärdfiskar som ymnigt förekom i vattnen utanför mina stränder, och som jag kunde fånga med nät som jag tvinnade av gammal överbliven tross från Suggan, samt av lianer och strandväxande gräs.

***

Nätterna var värst. Stjärnhimmeln tycktes mig oändlig, och det skrämde mig. Som ett motmedel såg jag till att räkna och kategorisera samtliga stjärnor och deras konstellationer, varvid jag upptäckte flera nya himlafenomen som under andra förutsättningar helt säkert hade gjort mig berömd inom akademien. Fladdermössen som flockades kring min eldstad var stora som katter, och de sög blod från mina vader så fort jag föll i sömn. I en hel vecka kämpade jag mot ångest och kramper som en följd av den rabies jag ådrog mig. Jag stångade mig blodig emot klippväggen, men överlevde mystiskt. Helt tillfrisknade jag först när jag klev ner i havet och lät oceanens salter skölja igenom mig. Jag lät mig bäras av strömmen, ut från stranden och bort över havet. Jag kände hajarnas nafsande i axlar och armbågar men somnade av utmattning. När jag vaknade hade jag flutit iland på samma ö, buren av den ringlande havsströmmen.

Till min häpnad fann jag att jag inte var ensam på stranden. Under min frånvaro hade tusentals enorma havssköldpaddor kravlat upp ur havet, för att lägga sina ägg i den ljusa sanden. Jag dödade ett tiotal av dem, och saltade deras mjälla kött med havssalt som jag för ändamålet utvann genom att anlägga små bassänger i den grunda lagunen. Vattnet i bassängen fick avdunsta i solen medan jag flådde sköldpaddorna. Deras mjuka, gummiartade ägg krasade lätt under fötterna på mig medan jag arbetade.

***

Mina nederlag kom att blekna till minnen, och jag kunde sedermera bygga mig en ordentlig stuga med nätade fönster, och dessutom fick jag bukt med fladdermössen.

Trettio år senare blev jag räddad. Jag blev först hyllad och omskriven - inte minst för det underliga i att jag överlevt en svår rabiesinfektion - men glömdes sedan bort. Jag lever nu i ensamhet i en källarhåla i östra Kristianstad, och jag drömmer om att någon gång få återvända till min kära ö.

Debattpolkan - en meta-debatt-analys med inspiration från evolutionär spelteori (aka. meta-meta-debatt)

Detta inlägg nr. 930 skall handla om något jag tänkte ut i somras. Sedermera kom jag att få denna min vilda lilla teori bekräftad genom annan - tidigare - seriös - forskning. Så, jag kan för en gångs skull påstå att min vilda spekulation är i någon mening faktakollad. I vissa delar i alla fall.

Mimicry är när en organism "härmar" en annan. Som alltid när vi pratar om en evolutionär - ultimat - förklaringsnivå är det dock viktigt att påpeka att organismen inte är den som härmar - den bara är. Det är evolutionsprocessen som i någon mening härmar. Så, därav citationstecknen kring "härmar".

Vi tänker oss att det förekommer två grodarter, samt en grodätande predator (vi låtsas att det är en grodätande fladdermus). Den ena grodan är giftig för fladdermusen, och den är röd. Den andra grodan är ätlig och grön. Genast förstår vi att det föreligger ett selektionstryck på fladdermössen, där sådana som undviker att äta röda grodor oftare överlever och reproducerar sig, och där sådana som äter röda grodor mindre ofta överlever och reproducerar sig. Fladdermössen selekteras alltså för att känna igen och undvika röda grodor. 

Grodegenskapen "röd" kan nu sägas ha ett viktigt signalvärde. Det faktum att fladdermössen över en evolutionär tidsrymd allt oftare undviker röda grodor, gör att ett selektionstryck uppstår på de gröna grodorna. Det är nu fördelaktigt att vara röd; du äts då mer sällan av fladdermöss. Så, grodegenskapen "grön" kan förväntas bli mindre frekvent, medan grodegenskapen "röd" kan förväntas bli mer frekvent, i det att fladdermössens undvikande av röda grodor utgör ett avsevärt selektiontryck.

Nu har vi då två grodarter, varav den ena är röd och giftig, och den andra är röd men inte giftig. Detta innebär dock i sin tur att signalvärdet för grodegenskapen "röd" eroderas. Plötsligt är det inte längre lika farligt att äta röda grodor - de är ju ibland icke-giftiga. Selektionstrycket att inte äta röda grodor är alltså minskande. (Vi håller i åtanke att det alltid finns ett selektionstryck för att tillgodogöra sig alla tillgängliga kalorier, så det ligger en automatisk fitness i att äta saker över huvud taget.)

När signalvärdet i grodegenskapen "röd" eroderas, i och med att icke giftiga grodor oftare är röda, så blir det mindre värdefullt för både de röda ogiftiga och de röda giftiga grodorna att vara röda. Min vilda tanke är alltså:

Mimicry eroderar signalvärden!

Det är denna poäng som jag menar att jag betraktar som faktakontrollerad av självaste Vetenskapen. Vi förväntar oss inte något evolutionärt stabilt ekvilibrium, eftersom freeloaders alltid gnager på ett givet signalvärde, men att deras incitament att göra det också i sig självt påverkas av deras erosion av samma signalvärde. Så det hela är rätt instabilt, evolutionärt sett.

***

Om vi försöker tänka ett steg längre, så finn det också ett selektionstryck för metaegenskapen "att lära sig av sina misstag", dvs. att själv, på individnivå, kunna lära sig att röda grodor är giftiga. Vilket för oss till människan.

Människan idkar mimicry inte minst i fortplantningssyfte. Det konkurrerande könet (män) vill gärna sno åt sig föräldrainvestering från kvinnor som 1) är så fertila som möjligt (ungdom, kvinnliga drag, höft-midja-ratio), 2) har så bra hälsa som möjligt i termer av sjukdom och prenatal utveckling (slät hy, symmetri, markerade limbalringar), 3a) representerar ett billigt reproduktionstillfälle (slampighet) eller 3b) representerar en potentiellt hög faderskapssäkerhet (prydhet) (eller egentligen en perfekt kombination av dessa givet kontext och eget äktenskapsvärde), samt signalerar en så hög och gedigen föräldrainvestering som möjligt (kvinnlighet, ömhet, omsorg, feta pattar). Eftersom människor selekteras för att vilja attrahera ett så gött genom som möjligt att blanda sig med, så kommer kvinnor vilja vara så attraktiva som möjligt för att ha möjlighet att välja så attraktiva män som möjligt (i termer av hälsa, skönhet, rikedom, makt, intelligens &c.). Därför idkar kvinnor mimicry, och därför skrev jag den här evolutions-sexualpsykologiska visan:

Refräng:

Oh your limbal rings, looking through your limbal rings/
oh your limbal rings, looking through your things/

Vers 1

Daddy used to tell me boy you better check them limbal rings/
they be indication for the fitness of allels/
also facial symmetry and female features typically/
display fertility so vividly in them high heels/

Oh your limbal rings...

Vers 2

Better mix your DNA with all them proper genotypes/
the proxy is the fenotype, so fenotypically/
oh the passion that i need, and the attraction that i feel/
is the adaption that indeed will make it physically/

Oh your limbal rings...

Vers 3

Lookin’ out for lenses that enhances women limbal rings/
pushup bras and makeup they be surely foolin’ me/
so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/
no fake mate opportunity shall wear my jewellry/

Oh your limbal rings...

Vers 4

Findings of such lenses that enhances women limbal rings/
wane your fingers chance of getting in my wedding ring/
and oh the vile excess of those exaggerating irises/
they’ll hide their viruses abetting them letting them in/

Oh your limbal rings...

Vers 5

Daddy told me boy you better doublecheck them limbal rings/
might be emanating from women imitating/
oh them women faking things will orbit you like gimbal rings/
so thats why im breakin in to pry through all your things/

Oh your limbal rings...

Förutom att vara en fantastisk visa, och kanske helt banbrytande etablera en ny genre, så visar visan prov på olika former av mimicry bland kvinnokönets bedrägliga medlemmar. Men den större poängen är att människor kan tillämpa mimicry som en strategi, men vara flexibel med avseende på exakt vilka signaler hen exploaterar! Givetvis är flera av de nämnda signalerna (såsom markerade limbalringar) beroende av att vi som art sexuellt selekterats för att tycka att markerade limbalringar är attraktivt, vilket beror på att de på något sätt är en viktig markör för någonting viktigt. Men att kvinnor faktiskt tillgriper linser &c. för att förstärka sina limbalringar, det är analogt med att en grön groda skulle måla sig själv röd - inte med att en grön icke-giftig grodart över evolutionär tid, över många generationer, selekteras för grodegenskapen "röd".

Limbalringar må vara hårdkodade i oss på något icke-trivialt sätt, men ännu mer intressant blir det med signaler som är kulturellt specifika. Det är inte alla världens män som går igång på ndebele-folkets halsringar och förlängda nackar eller på akha-kvinnornas svärtade tänder. Inte alla ser skönheten i inkafolkets tillplattade kranier, eller för den delen tatueringar och piercing. Vi pysslar med allsköns markörer för att signalera allsköns saker, inte sällan för att etablera "extended kinship" och vidga stammen, men också ofta för att öka sexuell eller äktenskaplig attraktivitet enligt ett givet kulturellt mönster.

Så, som så ofta sticker människan ut som en "meta-evolutionär" art. Vi duger föga till som individer betraktade, men som hive-mind och tankade med kulturell kunskap kan vi behärska de allra flesta habitat. Våra kulturella uttryck selekteras lika mycket eller mer än våra genom - faktiskt är vår kulturella kontext troligen den mest relevanta uppsättningen selektionstryck. Det är viktigare att vara välfungerande i samhället än i ödemarken, generellt sett, och ju längre vi fjärmar oss från den senare desto mer avhängiga blir vi av den förra.

Människor lär sig vilka grodor som är ätliga. De kan därför blir smartare i nuet, inte bara i kommande generationer. Människan behöver inte nödvändigtvis evolvera genom att de som äter fel groda dör - vi kan istället evolvera normer kring vad som kan ätas eller icke ätas, och av vem.

Kvinnor på 1700-talet, 1870-talet, och 1970-talet använder sig inte av exakt samma signaler för att vinna fördelar i det sexuella spelet. Svenska kvinnor och yanomami-kvinnor tillber icke samma utseendeideal. Även om vi genetiskt sett är snarlika.

Kalibrerar männen sina preferenser? Var silikonpattar hett en gång? Var "naturliga" bröst hett en annan gång? Vinner silikonimplantat som ser naturliga ut, tillslut? (I så fall kanske Anonym Internetz-rappare har fel när hen rappar att "vad du uppskattar upptrappas var dag/ tills att fuskpattar uppfattas som vardag".)

***

Så, mimicry kan ske på memes- eller idé-nivå, vilket människa torde vara det överlägsna exemplet på. Och då kommer vi till den idag så populära sägningen om att den eller den är "godhetssignalerande". Antropofagi har tidigare främst placerat detta fenomen i anslutning till prestigehierarkier och Amotz Zahavis forskning om arabskriktrasten, men det synes mig som om mimicry-begreppet skulle kunna utsträckas till att omfatta denna typ av signal-tjuveri.

Antropofagi är icke främmande för att problematisera begreppet "godhet". Samtidigt kan jag hålla med de evolutionspsykologer som menar att "man tager vad man haver", rent etiskt, och om vi har en evolverad vilja att signalera godhet, så är det väl ett bra snöre att börja nysta i även för den effektiva altruisten eller för den rationella utilitaristiska konsekventialisten som faktiskt, faktiskt, vill göra världen till en bättre plats. Ni vet, Pontus Pilatus-typen:

”Mera torde mitt eftermäle rymma. Det är icke lätt att upprätthålla lag och ordning i ett land av upprorsmakare och galna präster. Min hand var hård. Jag har bestraffat uppviglare och fanatiker. Jag har byggt kloaker och vattenledningar.

Jag har tvingat gott i ont. För mildhet lär jag icke bli ihågkommen, men kanske för godhet.

[...]

Jag har gjutit blod för att spara blod.

- Är detta en god gärning? Du vill ju vara god.

- Detta är i alla en förnuftig gärning. Vad som skall ske kan jag icke veta. Men utifrån vad jag vet nu, har jag handlat förnuftigt. Min godhet bör bedömas efter detta. Jag tror att vad som är gott eller ont måste ha något samband med vad som är förnuftigt. Jag tror att moralen måste bygga på förnuftet.

- Du har sagt det själv, Pontius Pilatus.

- Vad då har jag sagt?

- Att du tror.

- Tillåt att jag ändrar mig. Jag tror icke. Jag anser.” (Kyrklund, Om godheten, as citerad på sidan 65 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) 

Låt oss hur som helst vara något mindre relativistiska än att se godhet endast som en signal som manifesterar någon slags ingrupps-lojalitet. Om det finns någon form av godhet i termer av faktiskt gott beteende - dvs. en faktisk avsikt att faktiskt åstadkomma ett gott utfall, enligt en överenskommen definition av "gott utfall" - så finns det, åtminstone intersubjektivt, en "godhet". 

Nå, då är det faktiskt relevant att göra skillnad på god, och godhetssignalerande. Med detta inte sagt att vi inte kan godhetssignalera just genom att vara goda, vilket torde vara förhållandevis vanligt eftersom det är lättare att lura andra genom att inte ens försöka lura dem. Det är alltså, kanske, lättare att få andra att tro att du är god, genom att faktiskt vara god. 

(Vilket, om vi vill skilja på godhet och godhetssignalerande på ett rigoröst utilitarist-konsekventialistiskt sätt, betyder att vi behöver instifta en norm om att faktiskt bekymra sig om det faktiska utfallet av ett handlande, dvs. söka ett djupare och mer sofistikerat signalvärde. Eller nåt.)

Godhetssignalerande kommer nu vara en form av mimicry, som vill parasitera på det signalvärde som den faktiska godheten härbärgerar. Detta kommer, enligt teorin om att mimicry saknar evolutionärt stabil strategi/nash-ekvilibirum, erodera signalvärdet av faktisk godhet. Vilket kommer att minska värdet av signalen, dvs. göra godhetssignalerande till en mindre intressant strategi.

Varför låtsas vara en SJW, när alla föraktar SJW:s? Varför vara miljöpartist? Varför vara feminist?

Alla dessa debattens paradigmskiften, oscillationer och fluktuationer, kanske i någon mening kan förklaras med att debatten - som signalfest betraktad - saknar ett stabilt ekvilibrium?

Kontrarianer och meta-kontrarianer och meta-meta-kontrarianer (etcetera in absurdum) dansar blott en besynnerlig polka, där alla ständigt cirklar runt olika teoretiska nash-ekvilibrium som aldrig kan manifesteras.

***

Här följer nu en liten slapp epilog om meta-etik, dragen från Antropofagis rantande i Filosoficirkeln, med anledning av en diskussion om vegetarianism och det naturalistiska felslutet:

man vill ju ändå, om vi ska vara lite mer praktiskt orienterade, hitta ett [etiskt] system som skulle tillerkänna en själv värde, och så vill man enligt det kategoriska imperativet agera i enlighet med sitt moralsystem, med förhoppningen om att hitta en Etisk Stabil Strategi där man själv slipper död och tortyr

så det jag menar är att man kanske vill gynna sig själv och de sina (enligt godtyckliga nyttofunktioner som kan inkludera irrationell empati med knulldockor), och genom sitt handlande bidra till en värld där ens nyttofunktion inte kränks alltför mycket

[Yudkowskis] Three Worlds Collide pekar ändå på att det är viktigt att erkänna individers och arters godtyckliga nyttor, såsom att jaga och äta sin avkomma

så [det är korrekt att anta] att nyttorna är sprungna ur hur vi ÄR

men hur vi Bör vara måste väl ändå uttrycka en slags önskan om hur vi själva vill bli behandlade, förutom att vi också råkar ha godtyckliga preferensen empati

men att döda ditt barn är bara ett sätt att by proxy såra dig [...]

så all empati är godtycke såklart

bara det att den känns mer eller mindre

men etiken är större än så

etiken är regelverket som du vill omfattas av för att folk ska kunna vilja interagera med dig (du ska omfattas av sanktionerna i viss mån), och för att du ska slippa behandlas illa (andra ska omfattas av sanktionerna i viss mån)

om någon får en thang för knulldockor, så måste vi förhandla fram i vilken utsträckning det är rimligt att vi alla böjer oss baklänges för att inte skada dessa dockor (eller folks barn eller husdjur)

och där kommer ex post rationaliseringen in

dvs att man plötsligt [när RUT-avdraget införs] gillar städhjälpen [som man tidigare tyckte var oetisk att anställa]

för, när värdena förändras blir det inte längre samma trade-off

lagget i systemet är såklart kristallierade heuristics

dvs köttäckel trots att vi odlat fram ickekännande kött

jag bygger visserligen mina på a) godtyckligt evolverade empati (jag mår dåligt när jag observerar att andra mår dåligt under vissa förutsättningar), samt viktigare b) att jag vill upprätta ett reciprocalt system

den utilitaristiska principen är så stark för att den är spelteoretiskt gångbar

den är icke-diskriminerande

givet vissa delade godtyckliga moraliska preferenser

det är därför alla försöker bootstrappa moralen med "medvetande" eller liknande[, dvs. att vi har förpliktelser gentemot just kännande system såsom människor och vissa djur eller utomjordingar], för att nihilismen är såklart det enda rätt

men vi tenderar att interagera med medvetna system, så det är minsta gemensamma nämnaren, och utilitarismens själva definition utgår fr detta

jag vill också påstå att [Alexander] Bards distinktion mellan aktuellt och potentiellt är viktigt

det är viktigare att inte skapa lidande, än att skapa lycka

det håller den sofistikerade utilitaristen i allmänhet med om, eftersom den tenderar att interagera med faktiska medvetna system, och inte med potentiella

de potentiella systemet har, i avsaknad av agentskap och kausal kraft, ingen hävstång i spelteoretiska koordineringen kring rimligt etiskt system

så därför är abort okej (skulle Bard säga)

och därför är det okej att avveckla köttindustrin

även om den genererar massor av medvetna system

[...]

vår i många fall begränsade medkänsla med faktiska medvetna system, har som sagt att göra med nämnda trade-off: korna är icke mäktiga aktörer (vi behöver inte ge dem så mkt för vi behöver inte så mkt tillbaka), och våra livsomständigheter gör att det ännu inte är gratis att harvesta smaskiga protein och kalorier på ngt annat vis

när det blir gratis med kött utan att kränka korna, ELLER när korna blir mäktigare, då kommer vårt etiska ekvilibrium att kollektivt förflyttas till en annan nashpunkt

där vi plötsligt ex post-rationaliserar trevlighet mot nöt

ingen biff med biffen, om den är biffig

så, huruvida det är rätt eller fel att förväxla ÄR med BÖR, beror på hur djupt in i analysens tunnel vi förvillar oss. vår etiska tradeoff och vårt etiska ekvilibrium, dvs vår faktiskt iakttagna etik (som kommer först och som rationaliseras i ett moralsystem), beror på hur det ÄR (kor är ickemäktiga, kött är ickegratis)

men, det är ändå så att vi kan önska oss en annan tradeoff, dvs andra omständigheter som skulle rendera i ett annat etiskt ekvilibrium

så vi kan fortfarande frikoppla BÖR:et

men inte bara genom att önska en annan moral

vi måste rigga omständigheterna för att materialisera andra utfall av det etiska spelet

Cirkeldeltagare M:

Vad ligger till grund för önskandet? Just det... vi kan inte frikoppla bör:et och önska andra omständigheter hur som helst

Antropofagi är tagen på sängen, men fortsätter:

det är såklart så att meta-bör:et - vart vi vill flytta etiska stabila ekvilibriumet (ESE) - bestäms av godtyckligt evolverade nyttofunktioner

eller, godtyckliga o godtyckliga - de kommer såklart vara exaptioner av hamiltons regel

adaptioner för att utöka kin-circle

under group selection pressure

så, det är därför resursöverflödet driver oss i en riktning (större circle of concern), men samtidigt urholkar alla anledningar att samordna sig alls (excess resources leder till individualism)

så, vi blir mer toleranta och mer atomiserade SAMTIDIGT

kostar inget att vara snäll mot andra - har inget att vinna på att hjälpa andra

(relativt sett, när vi redan har oändligt mkt resurser)

Mer förvirring, och sedan fortsätter Antropofagi:

nämen okej det är väl bara en kosmisk infinit regress som allting annat, att meta-bör:et är föremål för vårt nuvarande ESE. man skulle kunna tänka sig att ESE inte KAN finnas ALLS, dvs inte vara stabilt, eftersom meta-BÖRet alltid bidrar till att ändra förutsättningarna och flytta det som en annan murder ghandi. (som mimicry.) Eller så kan man tänka sig att ESE stabiliserad med meta-BÖRet som en variabel som påverkar var det stabiliseras

(Relaterat: Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser; normdeterminism &c.; Rumkowsky och Czerniaków; klimatskam och köttäckel; SchäsLong, del 14.)

Topp fyra rått-piñata

Benämningen "fladdermus" är missvisande. Äldre termer såsom aftonpacka, skinnvinge och nattflaxa, är rimligare. Fladdermöss är som bekant inga möss, utan närmast släkt med partåiga hovdjur, valar och rovdjur. Det gamla nordiska namnet "nattbatta" kan för en hobbyetymolog som mig själv antas vara roten till engelskans bat, ur vilket vi i nästa steg kan härleda beteckningen för den populära super-antihjälten Batman, som alltså troligen inte härrör från det faktum att Batman har en "rumpa", eng. but, gömd någonstans inne under sin dräkt.

En källa ger mig delvis rätt, om inte i fråga om Batman så om att bat kommer från fornsvenskans "nattbakka" via medelengelskans "bakke". Samma källa berättar att finskans lepakko stammar från verbet lepattaa, dvs. att fladdra.

Flera språk fokuserar mindre på fladdret, och mer på fladdermössens bostadssituation. På katalanska heter fladdermöss rata-pinyada, vilket kan översättas med "råttor som bildar klumpar" - och sannerligen kan de bilda klumpar! Det är inte ovanligt med att fladdermöss hänger så tätt i ett grott-tak att upp till 5000 individer ryms inom en kvadratmeter! En veritabel rått-piñata. På bulgariska kallas fladdermus för prilep, vilket kan härledas från verbet priljepjam, "att nagla sig fast". Och jo, fladdermusens anatomi gör att klorna kniper igen automatiskt när den hänger upp och ned, förankrad av sin egen tyngd.

Anyhow. Efter att ha speed-readat om drygt 1300 fladdermöss under natten, har jag landat i en topp fyra coolaste. (Inget ont mot grodätaren.) Vi börjar med Ectophylla alba, som översatt från sitt engelska namn kan kallas Honduras vita fladdermus. Pretty fucking descriptive:

This tiny ass motherfucker är otroligt snygg med sina vita päls och sina gula detaljer. I handen är den bedårande, men i flykten är den snarare imponerande:

(Som synes nere till vänster på fotografiet härrör det från en Piotr Naskrecki, som på Twitter kallar djuret för "my personal Holy Grail of mammals".)

Ectophylla alba är dock inte bara en av de snyggaste fladdermössen - den uppvisar även coola beteenden som att bygga tält av stora blad. Fyra till åtta individer tenderar att tränga ihop sig i ett tält, ca två meter över marken. Och, precis som verkar vara fallet hos många arter, så kan Ectophylla alba dia främmande ungar, så vitt jag förstår det framförallt om hennes egen kull om en unge gått förlorad.

(De flesta fladdermöss lever länge, upp till 30-40 år. Vanligen skaffar fladdermöss en unge per kull, även om två per kull också förekommer. Vi förstår alltså att fladdermöss måste betraktas som K-selekterade snarare än R-selekterade, eftersom få ungar innebär hör PI per unge. Fladdermöss är också ofta utpräglat altruistiska, vilket diandet av främmande ungar ger prov på. Faktum är att vissa fladdermöss som förlorar sin unga helt enkelt adopterar en obesläktad individ. Tref!

Framförallt är en art av vampyrfladdermus känd som ett - möjligen omdiskuterat - exempel på reciprocal altruism, då den regurgiterar - ursäkta anglicismen - blodmål till andra, obesläktade fladdermöss. Den verkar emellertid främst kräka blod till sina nära kompisar - fladdermöss är utpräglat sociala och har ofta en grupp-inom-gruppen som de primärt umgås med, även i stora kolonier - och det verkar även vara så att den som delar med sig av mat röner en större sannolikhet att själv bli matad vid senare tillfälle.)

Welcome to our crib.

Så vidare till nästa aftonpacka. Om Honduras vita fladdermus är en estetiskt fullgången gullplutt, så är Cheiromeles torquatus snarare en slags flygande, svart nakenråtta, eller kanske en blandning mellan en haj och en gnagare. Om vi nu ska lämna all vettig taxonomi och börja kalla saker för "fladdermöss" igen.

Översatt från de engelska benämningarna skulle vi kunna kalla Cheiromeles torquatus för Hårlös fladdermus, eller Naken bulldog-fladdermus, eller Större naken fladdermus. Den käkar insekter som den jagar i luften medelst ekolokalisering. Den är nästan helt hårlös, och kan vid behov fälla in vingarna i hudveck på sidorna. Om dagen sover den i kolonier med upp till 1000 individer, i sina hemtrakter i Sydostasien.

Vi går vidare till den mystiska Sphaeronycteris toxophyllum, om vilken man vet väldigt lite. På engelska heter den Visored bat, vilket är begripligt:

Tyvärr har jag inte mer att berätta om denna sydamerikanska hemlighetsmakare. Men tuff ser den ut. Och lite lömsk.

Slutligen går vi till den klart effektfulla Kerivoula picta, på engelska Painted bat. Denne sydasiat förväxlas ofta med en fjäril, på grund av sin vackra färgteckning och ringa storlek. Den är framförallt jävligt snygg. Håll till godo:

Rättelse, &c.

Frågan på vilken människolivet är ett svar har hittills, förutom själva den huvudsakliga skriften, renderat i sex blogginlägg och en rättelse. Införskaffandet och det delvisa läsandet av Merlin D. Tuttle's Bats - an illustrated guide to all species föranleder nu ytterligare en revidering. (Det hade givetvis varit kul med en bok som hette Brats - an illustrated guide to all species. Men det kanske bara är sköj for oss som minns när det var socialt acceptabelt att nita varenda stockholmare med en Canadian Goose-jacka. Tiderna förändras!)

Först, lite mer om fladdermöss. 

Hur sjukt är det inte att fladdermöss kan andas genom huden? En art som studerats (Epomophorus wahlbergi) får upp till tio procent av sitt syreupptag genom vingmembranet.

Fladdermöss har en slags motsvarighet till knäskål i armbågen. Den består av en förbenad bit triceps. Ju mer jag läser om fladdermöss, desto rimligare verkar Dougal Dixons vision av en marklevande rovfladdermus kallad Night stalker. Dixon beskrev hur fladdermössen evolverade motsvarande armar av sina ben, försedda med gripande klor, och ben av sina kraftigare vingar/armar.

Och yo, det finns en fladdermus i Sydamerika som heter Trachops cirrhosus, som bland annat specialiserat sig på att äta grodo! Så till den grad att den kan skilja de ogiftiga från de giftiga!

Nu till rättelsen. I Frågan på vilken människan är ett svar anförde jag följande:

Vi noterar att kejsarpingvinen, Aptenodytes forsteri, inte möter några landlevande endemiska rovdjur på sin hemmakontinent Antarktis. Vi noterar att de flesta arterna av flygoförmögna fåglar återfinns på Nya Zeeland, där det fram tills människans ankomst inte förekom några rovlevande däggdjur, förutom markfladdermössen Mystacina tuberculata och den nu utdöda Mystacina robusta, båda vilkas rovdjursdiet endast inkluderat insekter. (Det är förresten talande att alla arter av markfladdermöss återfinns på Nya Zeeland – alla andra fladdermöss är usla på att förflytta sig till fots.)

Ett fåtal fåglar har utvecklats på ett otypiskt sett i förhållande till predationshotet. Strutsar, såsom Struthio camelus, är stora, tunga och snabba, och kan göra rejäl skada med sina kraftfulla sparkar. Även kasuarerna, Casuariidae, är förhållandevis stora fåglar – hjälmkasuaren, Casuarius casuarius kan väga över 60 kilo – och de har förrutom potenta benmuskler också en tolv centimeter lång klo som rönt dem ryktet som världens farligaste fågel. Även Madagaskars flygoförmögna jätteelefantfågel, den utdöda Aepyornis maximus, vägde närmare ett halvt ton och var således en avskräckande måltid.

Med andra ord så inser vi att fåglar flygförmåga varit fördelaktig, evolutionärt sett, och att avsaknad av denna förmåga i samtliga fall kan förklaras antingen av variationer i selektionstryck (predationshot), eller av att enskilda arter utvecklats mot andra strategier.

Poängen är en ganska simpel en, och blott en liten del av ett större argument. Någon stans i poängen dyker marklevande fladdermöss upp som ett bevis på att marklevande arter endast kan leva i avsaknad av ett reellt predationshot.

Detta är givetvis idiotiskt. Det finns otroligt många mer eller mindre harmlösa små däggdjur som framlever sina ringa liv på landbacken, omgivna av fasansfulla köttätare. Vad menar jag egentligen med att dra upp de här fladdermössen? Snacka om ett fall av "proving to much."

The fallacy of Proving Too Much is when you challenge an argument because, in addition to proving its intended conclusion, it also proves obviously false conclusions. For example, if someone says “You can’t be an atheist, because it’s impossible to disprove the existence of God”, you can answer “That argument proves too much. If we accept it, we must also accept that you can’t disbelieve in Bigfoot, since it’s impossible to disprove his existence as well.”

Skulle det inte finnas några landlevande herbivorer alls, då eller? Varför finns det pingviner så långt norrut som Galapagosöarna?

Men, det som fick mig att tänka på den här dumheten var att Tuttle i Bats framhåller att det finns fossil av en marklevande australiensisk fladdermus. Det finns med andra ord direkta felaktigheter i mitt påstående gällande fladdermöss på land; dessa har existerat, och så vitt jag kan bedöma frodats, på en landmassa veritablet infesterad av carnivorer. Tuttle:

Bat fossils from elsewhere include Icarops, which lived in Australia. This genus is related to the modern New Zealand Short-tailed Bst (Mystacina). The anatomy of Icarops suggests that it, like Mystacina, foraged on the ground. This discovery undermined the generally accepted idea that ancestors of Mystacina, which colonized New Zealand one to two million years ago, only evolved as ground-foragers because New Zealand had no other mammals, and so no obvious competitors. Icarops lived in Australia, where ground-dwelling marsupial mammals are plentiful, and was happily foraging ond the ground twenty-three million years ago - long before the ancestors of Mystacina colonized New Zealand.

Så, honte sur moi eller hur fan man säger.

Men ändå, nån poäng finns det nog ändå i min poäng. Givetvis undviker alla djur att bli ätna, så gott det bara går. Vissa gör detta genom att flyga iväg. Andra gömmer sig i hål i marken, eller är giftiga, eller är så många att sannolikheten för att en given individ ska ätas helt enkelt är rätt låg.

The sickness

Ett och annat kan lätt fånga ens intresse. Detta gäller rent generellt, men för varje given instans är det emellertid en specifik avgränsning som avses, av världen och dess beskaffenheter. Föreliggande överliggare vill föröver överlägga om ödesmättade förövares överförande av förödande död.

Med andra ord: Virus!

Sway Dasafo rappar (fritt ur mitt minne):

Lies spread around like viruses, so how can I survive in this/
'cause even the truth lies... In peoples irisis/
So how can I resist, I had to lie to write this verse/
Got my talant for twisting words, hence my title, I'm a lyricist/

Ja se populärkulturen! Nu i BLM-tider är det förmodligen extra viktigt att betona att Sway visserligen residerar i det höggradigt neokoloniala Storbrittanien - än idag beståendes av England, ockuperandes främmande territorier såsom Nordirland, Skottland och Wales - men ack till yttermera visso stammar från Ghana. Ja se Västra Afrika - känt för att ädelstenar ger dubbelt upp i Guldkusten, men att svart bricka bittert straffar sig i Calabar. Eller om det heter Cabalar. Vem fan bryr sig.

De mäktiga senegalesiska barderna, med samtida uttolkare på engelska, franska och wolof i ypperliga Daraa J. Musiktraditioner som sträcker sig över Atlanten, såklart, och inte minst via Västindien in i dagens amerikaniserade populärkulturella kanon. Kulturell appropriering via slavskepp. Hurra! För konsten i alla fall.

Men, det jag vill komma till är - se populärkulturen. Vilken temperaturmätare på vad Allmänheten Finner Intressant. Ja, det är "virus" Sway nämner, som symbol för hur virala osanningar kan florera i primatpopulationer.

Vad vet vi då om virus? Tja, personligen vet jag typ inte ett skit. Men, det går ju att snabblyssna några poddar på kvadrupel hastighet och sen kalla sig expert, så nu gör jag det.

...

Så!

Jo, virus är fan helt sjuka. De bör förmodligen definieras som "liv", eftersom de reproducerar sig och är föremål för evolutionen. Men, de är vad jag lite lekmannamässigt skulle vilja kalla "obligata parasiter" - de kan endast reproducera sig i en värdcell. Virus kan själva inte skapa sig någon näring, och kan heller icke reproducera sig självständigt, utan måste - likt små Space Invaders-rymdskepp - åka in i andra organismers celler och där avkräva tribut.

Det verkar, så vitt jag kan förstå, som att virus inte sällan penetrerar cellväggen, stoppar cellens egna RNA-strängar från att bära information hit och dit från cellkärnan, och sen copy-pastar in egna instruktioner i cellen. Därmed förmår viruset sin värdcell att producera fler virus.

Virus består alltså bara av RNA eller DNA (nukleinsyra), och runtomkring detta ett proteinskal, som viruset alltså icke kan reproducera självständigt. Utanför infiltrerade celler är virusen bara små farkoster för sina sluga instruktioner till de presumtiva värdarna. Svenska Wikipedia sammanfattar reproduktionsprocessen i följande sju steg:

1. Adsorption till cellytan
2. Passage genom cellmembranet
3. Avkapsling av kapsiden
4. Replikation av virionens nukleinsyra
5. Syntes av virusprotein
6. Sammansättning av virionens komponenter till nya viruspartiklar
7. Frisläppande av nya viruspartiklar

Generellt sett är virus mindre än en annan känd klass av patogener som vi kallar för bakterier. Men, det finns även megavirus som är desto större. Twisten är också att virus kan ha egna virus, det vill säga att det finns virus som parasiterar på virus. Poetiskt rättvisa vad mig anbelangar.

Det är ett och annat vetenskapen ej vetenskapat om virus. Ta till exempel det kända lyssaviruset som orsakar rabies - Rabies lyssavirus, hör och häpna - vilket inte minst är känt för att orsaka aggressivitet hos värddjuret. Enligt Antropofagis nitiska sökningar var det först så sent som 2017 som någon slags rimlig mekanistisk hypotes föreslogs för hur rabies-viruset faktiskt verkar. Inte för att det gör mig klokare - jag kan säga att viruset ackumuleras mellan neuroner, eller hur det nu var, och därmed styr receptorer, eller hur det nu blir, och att detta orsakar beteendeförändringar som gynnar virusets vidare spridning. Oavsett vad jag är kapabel att förstå, så är det i alla fall intressant att ett så välkänt virus som rabies ändå är så föga förstått.

Låt oss så komma till fladdermössen. Vissa djur är "reservoarer" för vissa virus. Detta innebär typiskt sett att de bär på virus, men inte uppvisar symptom. De är alltså egentligen inte drabbade av virusen, men kan dock ack sprida dem vidare. Fladdermöss har ett helt extremt välfungerande immunförsvar - bland annat producerar de kontinuerligt interferon, och de har alltid feber när de flyger. Detta gör dem, likt Boris i Golden Eye 64, invincible. I alla fall för virus.

(Fladdermöss är misstänkta purpotraters även vad gäller ebola, även om det inte verkar vara bevisat bortom allt rimligt tvivel.)

Nå. Fladdermössens utmärkta immunförsvar i all ära. Då virus är parasiter, är de föremål för motstridiga evolutionära krafter. Låtom oss beakta göken, en endemisk boparasit inom klassen Aves.

Gökens reproduktion innebär givetvis ett hot mot värdfåglarna, som individer betraktade. Skulle göken vara otroligt framgångsrik i att lura sina värdar, förstöra deras ägg, och suga ur dem all deras parental investment, så skulle emellertid göken framöver få svårare att reproducera sig. Det jag menar är: Om göken via framgångsrik boparasitism helt utrotar de fågelarter som typiskt sett är deras tilltänkta värdar, så kommer göken att utrota sig själv. (Givet att den inte försmår överföra sin strategi till någon annan typ av fågel, eller gå tillbaka till att själv ruva och mata sina ungar.)

Vi hamnar som vanligt i ett group-selection-klaver, där den individuella genotypen konkurrerar med andra genotyper, och där evolutionen egentligen inte nödvändigtvis - kanske aldrig - gynnar artens bästa. Den gök som mest effektivt mördar sina fostersyskon och hindrar sina adoptivföräldrars reproduktion, den kommer att vara mer framgångsrik än andra gökar, och ingen över-kucku kommer att finnas på plats för att samordna gökarnas reproduktion i en satsning på Hållbar Boparasitism.

Som Khalifen skriver:

"It is a very common misconception that an evolution works for the good of its species

[...]

It's yet another case where you've got to simultaneously consider multiple abstract concepts and keep them distinct. Evolution doesn't operate on particular individuals; individuals keep whatever genes they're born with. Evolution operates on a reproducing population, a species, over time. There's a natural tendency to think that if an Evolution Fairy is operating on the species, she must be optimizing for the species. But what really changes are the gene frequencies, and frequencies don't increase or decrease according to how much the gene helps the species as a whole. As we shall later see, it's quite possible for a species to evolve to extinction.

[...]

The real struggle in natural selection is not the competition of organisms for resources; this is an ephemeral thing when all the participants will vanish in another generation. The real struggle is the competition of alleles for frequency in the gene pool. This is the lasting consequence that creates lasting information. The two rams bellowing and locking horns are only passing shadows.

It's perfectly possible for an allele to spread to fixation by outcompeting an alternative allele which was 'better for the species'. If the Flying Spaghetti Monster magically created a species whose gender mix was perfectly optimized to ensure the survival of the species—the optimal gender mix to bounce back reliably from near-extinction events, adapt to new niches, etcetera—then the evolution would rapidly degrade this species optimum back into the individual-selection optimum of equal parental investment in males and females.

Imagine a 'Frodo gene' that sacrifices its vehicle to save its entire species from an extinction event. What happens to the allele frequency as a result? It goes down. Kthxbye.

[...]

In viruses, there's the tension between individual viruses replicating as fast as possible, versus the benefit of leaving the host alive long enough to transmit the illness. This is a good real-world example of group selection, and if the virus evolves to a point on the fitness landscape where the group selection pressures fail to overcome individual pressures, the virus could vanish shortly thereafter. I don't know if a disease has ever been caught in the act of evolving to extinction, but it's probably happened any number of times."

Nå, låt oss för tillfället ställa den superintressanta diskussion åt sidan som rör vilka samordningsmekanismer som faktiskt löser det här problemet och bildar celler av mitokondrier; flercelliga organismer av celler; grupper av individer; och samhällen av grupper. Det må ha att göra med cancersupressorgener hos elefanter, eller kognitiva adaptioner för normefterlevnad, eller vadan nu må vara fallet. (Se i vanlig ordning Frågan på vilken människolivet är ett svar, men även gärna The Secret of Our Success; Studies on Slack; och The Goddess of Everything Else.)

Det finns ändå vad vi skulle kunna kalla spelteoretiska mekanismer (ja, eller, det kallas ju evolutionär spelteori... EGT) som ger upphov till olika typer av ekvilibrium-situationer i naturen (inom EGT ofta evolutionärt stabil strategi). De här ekvilibriumen kan bäst förstås som funktioner av alla miljöfaktorer, dvs. ekologiska faktorer + samtliga andra aktörer, och de manifesterar sig i allsköns intressanta beteenden och egenskaper såsom nakenråttors eusocialitet, späckhuggares klimakterier, vampyrfladdersmöss' altruistiska blodmatning, paddors kannibalism, etcetera in absurdum. I korthet kanske det räcker med att säga att schimpanser och bonoboer är väldigt närbesläktade, men att schimpanser är galna, dominanta sadister med enorma testiklar, medan bonoboer är fredliga, matriarkala nymfoman-hippies med enorm klitoris. Troligen beroende på att de pågående lever, och under en tidsperiod utvecklats, i olika grader av knapphet/överflöd, på varsin sida om Kongofloden.

Så, vi kan notera att om göken massmördar lövsångare i en allt för effektiv takt, så kommer göken få svårare att fortplanta sig, varpå populationen kommer att minska, varpå lövsångaren kommer att återhämta sig. Beroende på lite olika variabler kan en slags evolutionärt stabilt ekvilibirum uppkomma - antingen i termer av fixa beteenden, eller helt enkelt en makaber sexual-mordisk oscillation kring en teoretisk stabil punkt. I det senare fallet så fluktuerar gök- respektive sångar-populationerna helt enkelt inverterat varandra. Så att säga. Yeh a no a expleen finx laak dät.

***

Och då kommer vi alltså tillbaka till våra små små parasiter virusen. Dessa kan typiskt sett delas upp i Icke Ekvilibirum-Virus (IEV, min egen benämning) och Ekvilibrium-Virus (EV, också egen benämning). De motstridiga evolutionära krafterna för en parasit är ju, som nu bör ha framgått, att parasiten selekteras för att effektivt nyttja sin typiska värd - men att den också gynnas av att inte överutnyttja sin typiska värd. Virus selekteras på en nivå för att effektivt exploatera värddjuret. På en annan nivå selekteras virus för att inte utrota alla presumtiva värdar för snabbt. Så som Khalifen poängterar i citatet ovan.

Virus har i allmänhet en värdart som det föredrar. Dvs., det har utvecklats tillsammans med denna art, och de tvenne har efter årtusenden av parasitism och motåtgärder varit varandra selektionstryck så till den grad att de nått en slags stabilt ekvilibirum. Givetvis selekteras värddjuren för att överleva ett givet virus bättre, och viruset selekteras enligt sina två motstridiga incitament - att så framgångsrikt som möjligt exploatera värdkroppar, men att på en metanivå inte utrota värdkropparna och därmed sig själv.

"Virus muterar snabbt, men ofta till mildare varianter." Helt lekmannamässigt gissar jag att detta fiktiva men typiska citat är en sanning med modifikationer. Säkert muterar virus helt slumpmässigt, precis som allting annat. Men, säkert selekteras virusstammarna på en metanivå för att inte döda sina värdar alltför effektivt. De virus som kommer att finnas efter en tid, är de virus som är så milda att de kan fortleva och spridas med sin lagoma parasitstrategi.

Utan att veta särskilt mycket om fladdermössens immunförsvar, som visserligen verkar vara av en sjuhelvetes kaliber, så vill jag påstå att levande virus-reservoarer ofta är djur som samexisterat med ett givet virus under lång evolutionär tid. Så vitt dem anbelangar är viruset typiskt sett ett EV - man befinner sig i ett ekvilibirum. Samma virus blir emellertid ett IEV när det hoppar över till en annan art, för vilket det är nytt. Det tar tid att nå ett ekvilibirum, och den tiden kan vara blodig, som exempelvis ebola visar.

Det är lite konstigt att inte nämna Severe acute respiratory syndrome coronavirus 2, SARS-CoV-2, nu: SARS-CoV-2! Troligen härrör detta virus från fladdermöss. Men, även hiv har kommit från djur, nämligen apor, som själva inte blir sjuka av viruset. Virus som är farliga på en pandemisk nivå är sådana som är tillräckligt snälla för att kunna spridas i en större befolkning, men som ändå är tillräckligt taskiga för att skapa och döda. En hivinfektion kan du ha ett bra tag innan du utvecklar aids. Det nya coronaviruset verkar mer eller mindre ofarligt för flertalet, men jättefarligt för vissa individer. Ebola är läskigare, men verkar lite för aggressivt för att risken för en pandemisk spridning ska vara hög.

***

En bull grej är cancer. Det är ju brist på samordning i den flercelliga organismen, och därmed död och pina. Vissa former av cancer orsakas av virus. Andra former av cancer orsakas av organismens egna celler, där de egna generna muterar i celldelningen. Men, samma sorts cancer som i en art är "endemisk", kan i en annan art vara orsakat av virus - och då via samma gener, som plockats upp och burits vidare av ett virus!

Cancer är alltså en förändring i cellens DNA (give or take... vafan vet jag om hur det där fungerar egentligen, på molekylär nivå? nada), och en sådan förändring kan uppkomma på lite olika sätt, inklusive spontan förändring eller att en externa agent - viruset - klipper och klistrar. Papillomvirus är ett känt exempel som drabbar människor.

Vi har ju varit inne på att virus klistrar in sin information i värdcellens DNA. Överlever cellen för att dela sig, så innehåller cellen virusens RNA/DNA-information. Enligt virus-experten David Baltimore består ca hälften av människans DNA av denna typ av info. Vilken kastar lite nytt ljus över evolutionens märkliga vägar.

DNA som stammar från virus kallas "parasiterande DNA". Det du förmodligen tänker på när du tänker på evolutionen kallas "vertikal genöverföring", men det är ett faktum att "horisontell genöverföring" är ett faktum, inte minst mellan encelliga organismer. Tydligen är sådan genöverföring den huvudsakliga förklaringen till antibiotikaresistens bland bakterier. DNA kan överföras horisontellt på olika sätt, men bland annat genom att virus plockar upp DNA och klistrar in någon annanstans.

Jag kan bara säga: The sickness.