Din käpp i ekorrhjulet - Blood Meridian och dess bakgrund

Blood Meridian (Blodets meridian) är förmodligen Cormac McCarthys mest legendariska verk, om ock ej så känd och spridd som The Road ("det är The Road och vi går till kusten..."). Antropofagi har tidigare sett thrive/survive-dikotomin i The Road - en pappa och hans son försöker överleva i ett postapokalyptiskt landskap, fyllt med mördare och kannibaler, som prövar deras humanistiska moraluppfattning. När de litar på andra blir de lurade och de tvingas döda för att själva överleva.

Blodets meridian bjuder om något på än värre, och än dunklare, moraliska dilemman. The Kid, Ynglingen, reser genom sydvästra USA och deltar där i Glanton-gängets fruktansvärda massakrer på urbefolkningen, påeggade av den mexikanska regeringens erbjudande att köpa apache-skalper, men alls icke begränsat till indianska hår och huvudsvålar. Våldet kokar, allestädes närvarande, och alla är (mer eller mindre) både offer och förövare på samma gång.

Man massmördar män, kvinnor och barn och skalperar alla sorters indianfolk och mexikaner. Varje gång man passerar ett samhälle leder det till orgier, slagsmål, våldtäkter och mord. I en episod tar Glanton-gänget kontroll över ett färjeläger där man upprättar ett skräckdöme och systematiskt rånar resenärer som vill ta färjan över floden. Det är kaos helt enkelt.

Fyrbåket för läsarens uppmärksamhet är inte den diffusa och undangömda The Kid utan istället den episka och fruktansvärda karaktären Judge Holden (domaren). Holden är lärd och skicklig inom allt, men också gigantisk, omänskligt stark, hårlös och fullkomligt skrupelfri. Allting pekar mot att han också våldtar och mördar barn, även om det inte görs helt explicit.

Det absolut mest anmärkningsvärda med Blood Meridian är dock inte boken i sig, eller karaktären Judge Holden. Det absolut mest anmärkningsvärda är följande: Blood Meridian är "based on a true story."

***

På 1850-talet återvända Samuel E. Chamberlain till Boston från vilda äventyr i sydvästra USA. Som framgår av bokens förord kunde han inte släppa sina sturm und drang-år helt utan författade en memoar betitlad My Confession (fulltext här). Chamberlain började sin livskarriär som någon slags from korgosse men insåg, enligt vad som framkommer i första kapitlet, att våld säljer. I den episod som redovisas slår han en antagonist på käften varpå han inser att han observerats i detta av bekanta från kyrkan. Dessa ser dock inte dömande utan imponerande ut, och damerna flockas snart runt honom.

(Undertecknad kan delvis känna igen sig i dessa dubbla standarder som nog fortfarande föreligger i vårt samhälle till viss del. När jag vid ett tillfälle slog ned en full och störig man på ett bröllop hade man kunnat tro att jag skulle stigmatiseras och fördömas. Istället visade man mig mangrannt förståelse och uppskattning. Liknande sociala belöningar har renderats vid andra tillfällen då aggressionen tittat fram.)

Cormac McCarthy bygger händelseförloppet i Blood Meridian på den klart glättigare My Confessions. My Confessions har i sin tur visats vara historiskt korrekt i stora drag, även om det finns en misstanke om att Chamberlain framställer sig själv i fördelaktig dager och sannolikt överdriver vissa aspekter av äventyr och hjältedåd samt utelämnar komprometterande information om han deserterat. Boken var han i alla fall mäkta stolt över och hans samtid förefaller ha uppskattat när han plockade fram manuskriptet och bjöd på högläsning. Inget att skämmas för här inte!

Och varför skulle man skämmas? Jo, det där med övervåld och skalperingar... Det kommer alltså oavkortat från Chamberlains bok.

Låt oss exemplifiera med ett förtydligande utdrag:

"At the end of five days Glanton returned without money, three of the party wounded, and all as mad as hornets. Their story was as follows: The second night after thev left us, they discovered a camp of Sonorans, and judging that they must have goods of value along they resolved to plunder them, disguising themselves as Indians. At midnight they charged the camp with frightful vells; the surprised Sonorans made but little resistance and fled, leaving their camp to the supposed Apaches. Glanton found some forty mules and burros with pack saddles, blankets, provisions, &c, but no money, and five women. Three Mexicans were killed—they were scalped—as well as three of the women, who being old and ugly were knocked on the head. The murderers, turning loose the stock, withdrew, carrying away the best of the blankets and two young Senoritas. Traveling all night they reached a retired place that they considered safe from pursuit. Here they spent the day in a brutal saturnalia, the two girls being subjected to gratify the lust of the gang. At dark they in turn were surprised by a large body of Sonorans who took them for Apaches. The unfortunate girls were brained at once to prevent all unpleasant discovery, and then with the fierce war whoop of the Tontos they charged their assailants with Indian lances, with so much fury that they gained a free passage. Glanton, not deeming it safe to venture into Mapimi, returned to Frontreras additional scalps and three men wounded."

Det kan förtydligas att "brained" alltså är en lättsam term för att slå ihjäl medelst slag mot huvudet. Utan att för/döma redogör Chamberlain sakligt (eller ska jag säga eufemistiskt?) för hur hans kamrater mördar och skalperar oskyldiga människor, kidnappar och gruppvåldtar två kvinnor, och sen dödar kvinnorna "to prevent all unpleasant discovery" - för att de inte ska kunna vittna om vad de blivit utsatta för. Veritabelt IS-beteende.

***

Det som är speciellt med Chamberlains bok är att den tar så lätt på våldet. Boken är ett lättsam redogörelse för författarens äventyrliga ungdom, inte en uppgörelse med vad han - eller hans kumpaner - möjligen gjort sig skyldig till. Episoder som den ovan har nedtecknats och förevisats vänner och släktingar, och liksom Chamberlain blev erotiskt flugpapper för Bostons kyrkflickor efter att han knockat en man på gatan verkar hans äventyrliga ungdom om något ha bidragit till hans roll och status som en uppburen societetsman under senare delen av hans liv. Med en modern moralisk kompass anno 2026 framstår det hela som mycket brutalt och absurt.

Med tanke på de uppenbara etiska och moraliska dimensionerna av McCarthys författarskap, såsom i The Road, kan vi lätt tänka oss att han fastnade för Chamberlains i våra ögon mystiskt avslappnade förhållningssätt till morbida erkännanden om ungdomliga försyndelser. 1800-talet var trots allt inte vikingatiden, och vi förväntar oss nog kanske lite högre etisk svansföring från kristna 1800-talsamerikaner.

Eller gör vi inte det? Förintelsen är en tydlig brytpunkt i vår kollektiva moraluppfattning. Många folkmord har begåtts genom historien, men plötsligt blev vi alla mycket chockade och berörda över de fasor som nazisterna förorsakade i sitt industriella mördande av judar och andra minoriteter. Förvisso går oss vissa andra folk- och massmord förbi, såsom turkarnas på armenier, eller kanske dagens pågående massmord i Sudan, Syrien och Iran, men någonting verkar ändå ha hänt sedan Chamberlains tid. Det var rätt sent under 1900-talet som populärkulturen omkodade myten om Västern och de våldsamheter som - ofta storskaligt - begicks mot ursprungsbefolkningarna famously known as indianer. På Chamberlains tid var det säkert rätt läckert att taga av daga en eller ett par "red niggers." Oklart om massmord på mexikaner, våldtäkter, kidnappningar och urskillningslöst mördande av kvinnor och barn också kvalificerade sig som heroiska dåd eller i alla fall spännande ungdomliga misstag. Om man ska gå på Chamberlains förhållningssätt, så "ja".

Någonstans på vägen verkar kulturen ha ålagt oss ett mer kollektivt ansvar för missdåd som de Chamberlain beskriver. Episoden som citeras ovan förövas ju faktiskt inte av honom utan av hans kumpaner (enligt hur han beskriver händelseförloppet). Kanske ska vi förstå det som att han trots allt tittar snett på dåden i sig. Det verkar dock inte hindra honom att sedan rida vidare med detta glada gäng, mot nya äventyr (och mord, skalperingar och våldtäkter).

***

Hur som helst. Det allra mest fasansfulla med Chamberlains memoarer är - trumvirvel - det följande. Judge Holden, denna episka och fruktansvärda karaktär, har funnits på riktigt.

"The second in command, now left in charge of the camp, was a man of gigantic size called "Judge" Holden of Texas. Who or what he was no one knew but a cooler blooded villain never went unhung; he stood six feet six in his moccasins, had a large fleshy frame, a dull tallow colored face destitute of hair and all expression. His desires was blood and women, and terrible stories were circulated in camp of horrid crimes committed by him when bearing another name, in the Cherokee nation and Texas; and before we left Frontreras a little girl of ten years was found in the chapperal, foully violated and murdered. The mark of a huge hand on her little throat pointed him out as the ravisher as no other man had such a hand, but though all suspected, no one charged him with the crime.

Holden was by far the best educated man in northern Mexico; he conversed with all in their own language, spoke in several Indian lingos, at a fandango would take the Harp or Guitar from the hands of the musicians and charm all with his wonderful performance, and out-waltz any poblana of the ball. He was "plum centre" with rifle or reyolver, a daring horseman, acquainted with the nature of all the strange plants and their botanical names, great in Geology and Mineralogy, in short another Admirable [här tar sidan slut och jag orkar inte kopiera mer text...]"

Cormac har bara tagit karaktären rakt av (inklusive det faktum att domaren förefaller våldta och mörda barn)! Om du läst Blood Meridian bör detta sända en mycket kall kår längs din ryggrad. Återigen igen ger Chamberlain prov på en väldigt avgränsad moraltillämpning, ety denna starka misstanke om barnamord inte hindrar honom att slå följe med Holden och spendera månget äventyr i hans sällskap.

(6'6'' motsvarar förresten 198 cm, vilket var ännu längre på 1850-talet då genomsnittslängden verkar ha varit 168 cm jämfört med dagens 177.)

En vanligt förekommande analys av Cormac McCarthys version av Judge Holden är att han representerar någon slags Dark Enlightenment där upplysningsidéer leder till katalogisering och utplåning av världen. Återkommande håller han på att rita av intressanta naturfenomen för att sedan förstöra dem, och han lyckas förena ett intresse och en kunskap gällande indianfolken med en blodtörst och en förmåga att utplåna dem. Han gör också vissa yttranden om att saker som han inte kan äga måste förstöras, t.ex.: "The freedom of birds is an insult to me. I'd have them all in zoos".

***

En intressant detalj i Chamberlains beskrivning av Holden är att han visserligen utmålar domaren som ytterst kunnig, men ändå felbar i det att han inte förhåller sig bokstavstroget till Bibelns dateringar av världen. Text-scannings-AI:n kunde inte ta den här snea bilden så ni får läsa i bildformat:

***

Precis som den osannolika karaktären Judge Holden är även händelseförloppet i Blood Meridian väldigt nära baserat på Chamberlains memoarer. Jag nämnde ovan passagen när Glanton-gänget tar kontroll över ett färjeläger för att systematiskt råna resenärer. Såhär framställs det av Chamberlain:

"Glanton and Holden, after we made camp, had a long conference together, and from Holden's earnest manner I was sure some new devilish scheme was on foot. Next morning Glanton unfolded his plans. He told us that this ferry was our "El Dorado, our gold mine," the gate to California, and he proposed to seize it, kill the Indians if they objected, capture the young girls for wives &c. A few of us opposed the diabolical scheme, but the measure was carried by an overwhelming majority and the plan organized to make it a success.

During the day our camp swarmed with Yumas, and at a signal from Glanton the two boats and nine of the prettiest girls were secured. The Indians being unarmed fled without resistance, and Glanton's coup d'etat was a decided success. The poor captive girls, who seemed to expect death, were tied hand and foot and placed under a guard, and all the rest went to work to build a fort on the summit of an isolated hill near the ferrv. The ground was covered with loose stones of irregular shape, and with men working for their lives it did not require much time to erect a circular wall, capable of holding our entire party and well constructed for defense against any weapons such as the Yumas possessed. We named it Fort Defiance."

Fort Defiance. "Fort Trots." Det känns äckligt och fel att detta gäng av mördare och våldtäktsmän döper sitt tjuvnäste till det. Det är lite som om IS skulle döpa sitt base-camp till "Fort Motståndsrörelse" eller något sådant.

Men Du, i arbetslivet, som slavar vid ditt skrivbord. Den bloggtext du nu läser är en käpp i ditt ekorrhjul. Att du tar del av denna kuriosa, det är trots det. Ärligt, hederligt trots mot maskinen.

Väl bekomme.

Din käpp i ekorrhjulet - Mordiska Mary

(Tidigare installationer.)

Det var en gång en elefant som hette Mary. Snipp, snapp, snut:

***

Det var en gång - 1916 mer precist - en man som hette Red Eldrigde. Red var inte rädd om sig alls. Han var hemlös och fick jobb på en cirkus där han första dagen på jobbet förargade en elefant till den grad att den dödade honom genom att kasta in honom i ett dryckesstånd med snabeln och sen stampa på hans huvud så att hjärnsubstansen skvätte över hela gatan.

Charlie Sparks - ägare till Sparks World Famous Shows - kände pressen från konkurrenten John Robinson och dennes Four Ring Circus and Menagerie. Robinson hade nämligen hela tolv elefanter jämfört med Sparks ringa fem. Sparks hajpade därmed järnet ur det han hade, och marknadsförde bland annat dragplåstret Mary som världens största elefant och som en kompetent hornspelare.

Horn. Inte samma sak som betar.

För att öka hajpen ytterligare ställde Sparks till med parad. Den för dagen nyanställde luffaren Eldrige fick hoppa upp på huvudattraktionens huvud och ta täten för sällskapet. Det gick sådär. Vittnet Coleman ska ha avgivit följande redogörelse:

"Där fanns vid den tiden en stor dike som löpte upp längs Center Street ... Och de hade skickat iväg dessa pojkar för att rida på elefanterna ... Det var, oh, jag vet inte nu, sju eller åtta elefanter ... och de gick ner för att vattna dem och på vägen tillbaka hade varje pojke en liten stav-liknande sak med en spjutspets eller krok i slutet ... Och när den stora gamla elefanten sträckte sig efter en vattenmelonskal, ungefär hälften av en vattenmelon som någon hade ätit och bara lämnat kvar, gav pojken [Eldridge] honom en ryck. Han drog bort honom och blåste riktigt högt, och när han gjorde det, tog han tag omkring hans midja ... och kastade honom mot sidan av dryckesståndet och slog bort hela sidan av det. Jag antar att det dödade honom, men när han slog i marken gick elefanten bara över och satte sin fot på hans huvud ... och blod och hjärnämnen och annat bara stänkte över gatan."

Sparks var emellertid en driftig affärsman. Uppenbarligen hade dragplåstret överpresterat, och publiken skulle knappast riskera sina liv genom att besöka en cirkus med en mördarelefant som centralfigur. Elefanten var tvungen att tas av daga. Men föreställningen måste, som alla vet, fortgå.

***

Finns det något sätt att skapa hajp kring sin besöksnäringsverksamhet? Vad sägs om att hänga en elefantko i en lyftkran?

Då återstår bara hur:et. Vittnet Wade Ambrose:

"De hade svårt att få kedjan runt hennes hals. Sedan kopplade de kranen till halskedjan, och när de började lyfta henne hörde jag benen och ligamenten knäckas i hennes fot. Till slut upptäckte de att hon inte hade släppts från rälsen, så de gjorde det."

Din käpp i ekorrhjulet: In thy face

 Må så vara att han inte lyckades till 100 procent, den käre Anton, men han stack i alla fall ut hakan.

Anton Abele. Vi var många som länge trodde att det skulle uttalas Abéle, som om vi undermedvetet ville minska skämskudden genom att tillskriva gatuvåldets belackare ett afrikanskt-klingande efternamn. Inte kunde en etniskt östermalmsk pojkvasker gå i klinch med hela världens Fila-kickers?

Antons politiska gärning må synas kortlivad, men hans utstuckna haka är faktiskt ungefär lika gammal som Vatikanstaten. För visst måste det vara samma haka?

Dagens installation av Din käpp i ekorrhjulet ska handla om det skelettala utskott som närmast ensamt regerade Europa. Utvaldhetens kännetecken. Det konungsliga ansiktets stolta vanprydare.

Den habsburgska hakan.

***

Beakta den spanske kung Karl II:s släktträd:

Likt ett folktrons smörjträd beskriver denna stamtavla en ögla i rummet. Där smörjträdets ögla användes för att bota engelska sjukan, kan vi utifrån modeller om genetisk risk gissa att Karl II:s träd snarare alstrade barnsjukdomar. 

Ty notera hur Philip och Johanna får tre barn som får sex barn. Som får... 

(Ajdå, redan där blir det svårt, eftersom Philip II gifter sig med sin systerdotter, varför hans barn är systerns barnbarn. Systern, Maria av Spanien, får för övrigt Anne av Österrike med Maximilian II, som är hennes pappas brorson.)

...som får fem barn som får fyra barn. Som får tre barn. Som får ett barn. Som (med sin morbror) får ett barn.

DE ÄR DUBBELT SÅ MÅNGA NÄR DE BÖRJAR SOM NÄR DE SLUTAR!

Wikipedia förtydligar:

"Karl II:s släktträd visar på en långtgående inavel. Hans mormor, Maria Anna, var också hans faster. Johanna den vansinniga var bland annat hans morfars farfars farmor, hans farfars morfars farmor och hans morfars mormors mormors mor. Inaveln var för övrigt ännu mer omfattande än vad släktträdet visar – Karl V och Isabella var kusiner, eftersom Isabella var dotter till Johannas syster Maria. Karl II hade för övrigt en syster som gifte sig med sin morbror och fick barn med honom."

Det behövdes helt enkelt inte så många julkort.

(Det är också indikativt för dåtidens adelsätter att ingångsvärdet i den här incestuösa häxkvasten är Johanna av Kastilien, äks. Johanna den vansinniga. Vi hade alltså att göra med mental ohälsa redan innan själva inaveln ens tar vid. Pinsamt nog är Johanna även stammoder till den vår egen lätt retarderade konung, Carl XVI Gustaf.)

***

Vad är då hakan med detta?

Karl II av Spanien tillika av Habsburg.

Den habsburgska hakan berättar på ett sätt en liten finstämd historia om fred (och inavel) och endräkt (och inavel). Genom strategiska äktenskap (och inavel) kunde huset Habsburg (och inavel) gifta till sig "dagens Nederländerna, Belgien, Spanien och stora delar av Centraleuropa" (och inavel) och bli "jordens största imperium." (Och: Inavel.) 

Citaten ovan härrör från ett annat anatomiskt utskott, nämligen Dick. Harrison, that is. (Citatens källa.) Som vi lärde känna i samband med Antropofagis 1000:de blogginlägg.

"Hakan är det mest kända uttrycket," säger Dick, 

"men tittar du på ögon, näsa och huvudformation över huvud taget är det väldigt lätt att känna igen en habsburgare. Du kan det efter tio sekunders övning. Fysionomierna har markant liknande drag. Gifter du dig med dina kusiner 200 år i följd i släkten så blir det så."

Då kvarstår endast en enda fråga: När kampen mot gatuvåldet togs upp av en ung Anton Abele - ringde det några klockor hos Hr. Harrison?

***

Inavel är inte bara roligt. Den citerade artikeln låter också docent Andreas Tillmar, Rättsmedicinalverket, komma till tals:

"Karl II har en inavelskoefficient som betyder att hans föräldrar genetiskt är som syskon. Har man haft inavel i flera generationer så kan det bli så att även om föräldrarna inte är jättenära släkt, så kan man vara genetiskt nära släkt ändå."

Harrison igen:

"Karl II var fysiskt inkapabel att regera och skaffa avkomma. Han var så pass degenererad och nedbruten att släkten dog ut med honom i Spanien."

Din käpp i ekorrhjulet - Lite om hur det kommer att bli framöver

(Relaterat: Härskararten.)

I och med den omfattande insektsdöd som inträffade under Antropocen, tvingades vår förfader Plecotus auritus ge upp sin huvudsakliga födokälla som bestått av myggor, flugor och småfjärilar. När dessa brunlångöron så gav upp sin nisch som insektsätare, kom de istället att livnära sig som omnivorer. Då arten sedan tidigare övervintrat i homo sapiens närhet, blev en tillvaro som statslevande opportunist det naturliga utvecklingssteget. De sociala, kolonilevande brunlångöronen kom snabbt att anpassa sig till det leverna som dittills främst förts av råttor och kackerlackor. De mer flexibla, flygkunniga fladdermössen kunde snart konkurrera ut såväl statsduvor som de flesta råttpopulationer.

I och med den nya livsstilen selekterades Plecotus auritus för en grad av intelligens som andra fladdermöss inte haft anledning att investera i. Brunlångöronen förde nu en explorativ tillvaro som krävde uppfinningsrikedom och förmåga att ständigt ta sig ann och lösa nya problem. De nyfikna och kreativa fladdermössen överlevde och reproducerade sig i högre grad än de konservativa och försiktiga. Selektionstrycket med avseende på detta bör ha varit massivt, eftersom människoapan ständigt innoverade nya lösningar för att utrota vad man sannolikt såg som "skadedjur". Då den mänskliga arten i sig själv ständigt manipulerade och förändrade sin omgivning, blev också selektionstrycket på anpassningsbarhet och andra metaförmågor desto påtagligare.

I kombination med den sociala tillvaron som brunlångöronen fört sedan tidigare - i grupper om hundratals individer - kom brunlångöronen kort sagt att selekteras för ökande intelligens. När arten i allt större omfattning investerade resurser i sin kognitiva förmåga växte emellertid inte hjärnans volym på det sätt som tenderat att ske hos valar och primater. Selektionstrycket för luftlevnad och flykt bestod varvid neurontäthet istället ökade - så som tidigare skett inom fågelgruppen corvus och hos flygande insekter såsom bin. Brunlångöronens neurontäthet kom att närma sig just binas, det vill säga 15 000 gånger den högsta neuron-täthet som någonsin konstaterats hos något annat ryggradsdjur.

När homo sapiens sedermera dog ut var den högintelligenta opportunisten Plecotus auritus ett av de få däggdjur som lämpade sig att fylla nischen som topp-predator i alla jordens människo-manipulerade ekosystem. Vitt spridd över världen, förmögen till komplex social interaktion och samarbete, och med en bredd av förmågor inklusive flykt och klättring, exploderade brunlångöronen i en stor artrikedom. Den dominerande förklaringsmodellen ger att vår art utvecklades i Tokyos ruiner, där brunlångöron till följd av ymniga proteinkällor snabbt växte i storlek och blev landlevande, lufsande fladdermöss i 100-kilosklassen. 

När våra kroppar ökade i massa växte även våra hjärnor till volym sett, dock utan att minska i neurontäthet. Vi kom sedermera att konkurrera ut övriga brunlångöron och dominerar idag planeten på samma sätt som homo sapiens en gång gjorde. Det är värt att notera att homo sapiens förmodligen besatt en intelligens omkring en tjugondel av våran egen. Så lyckades man också orsaka ekologisk kollaps och utrota sig själva. Det kan också noteras att homo sapiens levde korta liv, omkring 80 år, till skillnad från vår kvadrupelt längre genomsnittliga livslängd.

Eftersom jag i det ovanstående nämner corvus kan det vara värt att påpeka att de dominerande daglevande flygarna på jorden faktiskt var fåglarna. Våra förfäder fladdermössen var nattaktiva, emedan risken för predation i dagsljus var för stor för att motivera annat än nocturnalt födosökande. Dagens taxa av flygande amfibier utvecklades först när fåglarna dog ut under sen Antropocen, i och med att miljögifter gjorde deras äggskal bräckliga och således deras ovipara fortplantning omöjlig. Då inga fågelarter var vivipara, höggs deras utvecklingslinje tvärt av och hela denna gren av livets träd blev dödved.

Groddjurens utveckling till luftlevande varelser tycks ha tagit sin början i och med att Homo sapiens förvandlade en utsträckt våtmark till ett omfattande system av dagbrott. När grodornas väg till vattendragen hindrades av höga stup, överlevde de grodor som förmådde klara fallet och lägga sina ägg. När strandlevande minkar och andra semiakvatiska jägare kom att kongregera på stränderna, i och med den stora mängden grodkadaver som samlades där, selekterades de hoppande grodorna för förmågan att kunna platta ut sina kroppar och glidflyga längre ut i vattnet, bort från rovdjuren i strandbrynet. Flera arter av grodor och paddor synes ha tagit utvecklingssteget till glidflygande amfibie under denna period. Endast en grodart utvecklade senare full flygförmåga, och lade därmed grunden till dagens rika fauna av flygamfibier.

...och i böljan vältrar sig väldiga havslevande giraffer.

Slut.

Din käpp i ekorrhjulet - Drätselkammaren

Så, undrar alla varje gång de bajsar - vad fan hände med Drätselkammaren? Och vad är ens "drätsel"?

Drätselkammaren, gissar jag, är en numera nedlagd svensk myndighet. Detta är fel. Källan Till Kunskap anger att att nämnda kammare istället var ett utskott valt av stadsfullmäktigen i svenska städer, dvs. en slags kommunal funktion, som skötte stadens ekonomi. Från 1862 blev det obligatoriskt för alla svenska städer att hålla sig med drätselkammare. Själva ordet "drätsel" verkar betyda ungefär "skattkammare", och rent etymologiskt härröra från dressel, trässel, dresel, tresor, och down the line grekiskans thesaurus. Som man ju kan tro betyder ordlista, men som också betyder skattkammare:

Så, varför i helvete har svenska städers ekonomiska förvaltning åsikter om vad du stoppar i toaletten? Låtom oss titta på ett kommunalt protokoll från 1915, där drätselkammaren sammansträder med tekniska förvaltningen. Citat:

"Arvid Karlsson hade hos drätselkammaren anhållit om tillstånd att från en blifvande W.C. i källare till fastighet n:r 303 i kvarteret Gripen få för ventilation använda 63 m/m:s rör eller en förut befintlig 102 m/m:s rörkanal. Sedan Stadsingenjören afstyrkt ansökan såsom afseende en till sina konsekvenser farlig afvikelse från reglementet, beslutade Nämnden att afslå ansökningen."

Så, drätselkammare har stek i klosett-frågor rent generellt. Andra ärenden som hanteras handlar om anlägganden av stenmurar, anläggandet av tvättinrättning (med cirkelsåg! varför? vem tvättar med såg?), tomt- och arrendefrågor, med mycket mera. Drätselkammaren verkar likna nån sorts allmän tillsyns- och tillståndsmyndighet på kommunal nivå, som bryr sig deluxe om allsköns ting. Ett  kommunalt "beredande och verkställande organ", som en redogörelse beskriver saken. Nämnda protokoll härrör från Luleå. I Vänersborg 1911 pysslar drätselkammaren t.ex. med utskänkningstillstånd:

"I oktober 1911 skrev Nykterhetsförbundet till Drätselkammaren och bad dem neka vin och ölrättigheter åt dem som ansökt om det. Bland annat ville de neka Hotell Strömmers eftersom de tänkte sälja alkohol utan anknytning till mat. Nykterhetsvännerna trodde att detta och hotellets läge skulle göra att rättigheterna missbrukades. Drätselkammarens beslut blev troligen en glädje för Nykterhetsvännerna då Hotell Strömmers inte fick tillåtelse att servera alkohol till gäster som inte åt mat."

Drätselkammaren i Malmö kan ses sammanträda på denna frejdiga bild från 1903:

Källa.

Inte en pretzelkammare precis, höhö!

Men inte en enda Hitler-mustasch så långt ögat når.

Antinazistisk patriarkal kommunalstruktur, till er tjänst.

Din käpp i ekorrhjulet - Art, avkomma och biologiska skalnings-lagar

Eftersom genusvetarna inte vill prata med mig, men evolutionsbiologerna i flera fall verkar vilja det, så kör blogg-post-installationen Din Käpp i Ekorrhjulet helt enkelt vidare på det senare spåret. (Se även: Undervattensgiraffer FTW, del 1, 2 och 3.) (Bakgrunden till frågan om biological scaling laws kan du ta del av här.)

***

"Hej igen Kerstin, 

nackdelen med att svara så vänligt och uttömmande på mailfrågor, är att det riskerar att komma fler frågor. Skulle du ha tid och lust att bistå med ytterligare visdom, så undrar jag nu följande: 

1. Art och avkomma. 

a. Avkomma. 

Vet man vad som bestämmer huruvida två organismer kan få avkomma med varandra? 

Jag antar att t.ex. 'gräs och kor' inte kan få det pga. rent praktiska aspekter - man har helt olika reproducktionssystem. På den motsatta extremen: I de flesta fall kan 'två människor av olika kön' reproducera sig sexuellt (även om det inte funkar varje gång) - men visst är det större risk för missfall om t.ex. enäggstvillingar försöker skaffa barn ihop? 

Var går egentligen gränsen, gentemot respektive extrem? Hur lika eller olika ska varelser vara för att det ska funka? Och vet man hur detta sas. representeras rent genetiskt? Är det några gener som måste matcha; vet man vilka; och varför? 

b. Fertil avkomma. 

Samma fråga som ovan, men med tillägget att en eventuell avkomma ska bli fertil. Vad avgör att så blir fallet? Var går gränsen mellan tiger, lejon och liger; häst, åsna och mulåsna? 

c. Art. 

Definitionen av art verkar snurrig. Det här med 'kan få fertil avkomma' verkar ju inte gälla längre, och jag noterar att jag själv har drygt 2 procents neanderthalar-DNA vilket stödjer blandningshypotesen. Två människo-arter har uppenbarligen korsats! 

Hur pratar biologer om artbegreppet idag egentligen? 

2. Biologiska skal-lagar (scaling laws) 

a. Är de sk. biologiska skal-lagarna (scaling laws) en realitet? Är det i genomsnitt så att större djur lever längre än små, och varför är det isf. på det viset? Hur förklarar vi att små hundar lever längre än stora; att jättebläckfiskar har hög energiomsättning och korta liv; att sengångare bajsar knappt en gång i veckan; och att fladdermöss lever längre än förväntat givet sin kroppsvikt? Är evolutionen en optimeringsprocess som oftast spottar ut organismer med en energiomsättning som relaterar på ett förutsägbart sätt till deras kroppsvikt och volym - men som kan åsidosättas när vissa andra typer av nischer eller anpassningar plötsligt gör en avvikande energiomsättningsmodell mer sannolik att överleva och reproducera sig? 

b. Givet jättebläckfiskarnas intelligens - skulle det finnas en större möjlighet för att utveckla kultur om bläckfiskarna levde längre? Detta ska ju vara en usp för sapiens, men borde väl gälla likvärdigt för alla andra djur. 

c. Kopplat till frågan ovan: Hur relativ är livstid? Är upplevd livstid mer kopplad till energiomsättning än till de facto levda timmar och år? Borde inte ett djur med hög energiomsättning och 'kort' livslängd (i timmar men ej hjärtslag) helt enkelt kunna - t.ex. - utveckla kultur mycket snabbare, och således komma lika långt? 

Jag kan få för mig att tolka de biologiska skal-lagarna (scaling laws) som att alla (iaf. däggdjur) i praktiken lever ungefär lika länge, dvs. tolererar samma kroppsliga slitage men olika hastigt beroende på hur snabbt man 'väljer' att omsätta energi - men att snabbare omsatt energi borde kunna göra att livs-upplevelsen blir proportionerligt mycket snabbare. 

(d. Och, väldigt mycket en parentes - kan vi säga att 'tid' så som vi upplever den är en subjektiv tolkning av den ökande entropin/termodynamikens andra huvudsats, och att vi borde uppleva tid olika beroende på hur snabbt vi tillåter entropin i våra kroppar att öka? Och att kostnaden för att vara lite hastigare är att entropin ökar lite snabbare, vilket jag antar påverkar antalet reproduktionscykler, eller nåt... Som sagt, den här sista frågan är verkligen parentetisk och jag ber dig att inte låta den avhålla dig från att svara på övriga delar av mitt mail.)

Vänliga hälsningar, [Antropofagi]."

***

"Hej igen [Antropofagi]

Det är spännande med dina utmanande frågor. Här kommer några kortare svar (se nedan), i de fall jag klarar svara alls.

Med vänlig hälsning, Kerstin

1. Art och avkomma. 

a. Avkomma. 

Vet man vad som bestämmer huruvida två organismer kan få avkomma med varandra? Jag antar att t.ex. 'gräs och kor' inte kan få det pga. rent praktiska aspekter - man har helt olika reproducktionssystem. På den motsatta extremen: I de flesta fall kan 'två människor av olika kön' reproducera sig sexuellt (även om det inte funkar varje gång) - men visst är det större risk för missfall om t.ex. enäggstvillingar försöker skaffa barn ihop? 

Enäggstvillingar kan inte få barn ihop eftersom de ju alltid är av samma kön. Men tänker du på tvåäggstvillingar som är lika som syskon så det stor risk för det vi kallar inavelseffekter. Detta problem förklaras ganska enkelt genom att vi alla bär dubbla anlag (ett vi ärvt ifrån mamma och ett från pappa). Om den ena anlaget är trasigt så funkar det oftast ändå eftersom vi har ett friskt anlag. Men om två personer som är väldigt nära släkt får barn så kommer det med hög sannolikhet finnas anlag som är trasig i båda sina kopior och det kan det bli allvarliga fel. (Biologerna kallas detta för homozygota recessiva skadliga anlag).

Var går egentligen gränsen, gentemot respektive extrem? Hur lika eller olika ska varelser vara för att det ska funka? Och vet man hur detta sas. representeras rent genetiskt? Är det några gener som måste matcha; vet man vilka; och varför? 

Det du beskriver här är gränsen mellan två arter. För det första är dessa artgränser inte alltid absoluta, dvs. det kan vara så att två närbesläktade arter kan få barn ihop men att dessa barn ändå inte blir riktigt lika bra som barn inom respektive art. Om det är på dessa sätt kommer naturligt selektion att gynna de individer som parar sig inom arten och inte mellan, och då växer gränsen sig starkare. (Kallas på engelska reinforcement - förstärkning)

Artgränser kan upprätthållas av inre barriärer - som t.ex. gener som inte funkar ihop. Försök koppla ihop en PC och en Mac - trots att de sköter sina uppgifter lika bra var och en på sitt håll, så funkar det inte alltid så bra om man försöker koppla ihop systemen. Systemen är i sig komplicerade och man har hittat specifika lösningar i respektive miljö som funkar bra, men lösningarna är inte kompatibla.

Artgränser kan också upprätthållas av yttre barriärer. En art klarar en viss miljö men inte en annan, där den andra arten lever. Ofta kan det här handla om lokal anpassning till en viss miljö som på sikt gör två bestånd så olika att det inte längre kan få bra avkomma ihop. Den snäckan jag jobbar med i min forskning visar exakt detta. I den ena miljön är det bra att vara stor och i den andra är det bra att vara liten. När sedan snäckorna skiljer väldigt mycket i storlek kan de inte längre para sig med varandra utom i undantagsfall (en extremt stor individ av den lilla arten me[d] en extra liten av den stora arten funkar fortfarande bra.)

b. Fertil avkomma. 

Samma fråga som ovan, men med tillägget att en eventuell avkomma ska bli fertil. Vad avgör att så blir fallet? Var går gränsen mellan tiger, lejon och liger; häst, åsna och mulåsna?

Fertil eller inte handlar ofta om detta med gener som funkar ihop. Att du första generationen kan funka (mulåsna) och till och med bli bättre i förmågor än föräldrarna handlar om att denna generation har minst ett bra anlag, och egentligen totalt flera varianter att väja mellan. Men när sedan nästa generation får anlag parade ihop som inte funkar ihop så blir avkomman infertil (som mulåsnan).

c. Art. 

Definitionen av art verkar snurrig. Det här med 'kan få fertil avkomma' verkar ju inte gälla längre, och jag noterar att jag själv har drygt 2 procents neanderthalar-DNA vilket stödjer blandningshypotesen. Två människo-arter har uppenbarligen korsats! 

Under min karriär som forskare jag har följt utvecklingen av art-definitioner. När jag var student var det endast detta med fertil avkomma som gällde (från Ernst Mayr), men på 80-90 talen följde en svallvåg av alternativa definitioner, men ingen lyckades slå igenom och ena biologerna. Slutsatsen idag är nog att det inte går att ha ett artbegrepp som håller i alla lägen utan att det i slutändan får blir konventioner om vad som är arter och inte. Anledningen är ju egentligen ganska enkel. Linné som uppfann artbegreppet var ju kreationist. Han tänkte sig att Gud skapat alla arterna fixa och färdiga och att en art inte alls förändrades. Det var då ganska naturligt för honom att arter av diskreta enheter. (Han blev på ålderns höst väldigt bekymrad när han hittade en hybrid mellan två blomarter.) 

Men ifrån Darwin och evolutionsteorin förstår vi ju idag att inget är fast utan bestånd och arter hela tiden förändras och att alla nu levande organismer har ETT gemensamt ursprung. Om man följaktligen tänker sig organismvärlden över tiden som ett träd med massor av grenar och kvistar så kommer man lite närmare, men ska liknelsen bli riktigt bra så bör man också tänka sig att de kvistar som växer ut ifrån en gren och bildar nya enheter kan göra detta på olika sätt, några kanske bara delar upp sig ifrån huvudgrenen medan andra delar sig för att senare växa ihop igen och sedan kanske dela sig igen osv. osv. Och att avgöra exakt när det skett en artbildning är då inte självklart. Man kan långt senare se att det skett, men att se just NÄR är svårt.

Hur pratar biologer om artbegreppet idag egentligen? 

Se ovan. Ett tillägg är att vissa artbildning görs om flera gånger - s.k. parallel artbildning. Idag vet vi också att många sker under det att det sker parningar (alltså utan isolering mellan de blivande arterna). Annars är den klassiska varianten att en lång tid av isolering är ett första steg i en artbildning.

2. Biologiska skal-lagar (scaling laws) 

(Detta är inte min kompetens, och jag är själv ganska skeptisk. Det finns ju så mycket data i naturen så det är nog ganska lätt att hitta samband om man vill - men då kanske man måste se om urvalet av materialet för studien verkligen är slumpvis.) 

(Ett exempel i motsatt riktning som du kanske skulle kolla upp lite är Hubble’s neutralhypotes - dvs. att de arter som lever idag inte alls är bättre eller sämre än arter som inte längre lever, utan att allt bara handlar om slump. Dvs. arter skulle inte alls finnas därför att de är anpassade för en viss nisch. Tänk själv på exemplet lövens form på olika träd. Varför har olika arter av träd så olika form på löv? De fyller ju precis samma funktion i alla träd och det borde då finnas en perfekt form som alla skulle ha….) 

[Antropofagis kommentar: Det är ju exakt det som analoga strukturer-diskussionen handlar om! Se Lyells återupprättelse samt Undervattensgiraffer FTW, del 1, 2 och 3.]

a. Är de sk. biologiska skal-lagarna (scaling laws) en realitet? Är det i genomsnitt så att större djur lever längre än små, och varför är det isf. på det viset? Hur förklarar vi att små hundar lever längre än stora; att jättebläckfiskar har hög energiomsättning och korta liv; att sengångare bajsar knappt en gång i veckan; och att fladdermöss lever längre än förväntat givet sin kroppsvikt? Är evolutionen en optimeringsprocess som oftast spottar ut organismer med en energiomsättning som relaterar på ett förutsägbart sätt till deras kroppsvikt och volym - men som kan åsidosättas när vissa andra typer av nischer eller anpassningar plötsligt gör en avvikande energiomsättningsmodell mer sannolik att överleva och reproducera sig? 

b. Givet jättebläckfiskarnas intelligens - skulle det finnas en större möjlighet för att utveckla kultur om bläckfiskarna levde längre? Detta ska ju vara en usp för sapiens, men borde väl gälla likvärdigt för alla andra djur. 

Detta med kultur är ju en intressant fråga - jag kan rekommendera boken “Sapiens” av en amerikansk författare som jag nu glömt namnet på - här presenteras en rad intressant förklaringar till varför människan skiljer sig för alla andra djur (i vissa avseenden). Språket och möjligheten att dela en gemensam berättelse (inbillad eller verklig) är ett led-tema. Men läs gärna boken. Den väcker en del tankar.

[Antropofagis kommentar: Tror jag har läst den! Se Sapiens-frågor del 1, 2, 3, 4 och 5, samt "sapiens" och "Harari".]"

***

Stort tack återigen till Kerstin Johannesson vid Göteborgs Universitet.

Älska Den Tredje Uppgiften, och när någon tar den på allvar!

Din käpp i ekorrhjulet - Undervattensgiraffer FTW, del 3

(Bakgrund: Del 1; del 2.)

"Hej [Antroppofagi]! 

Jag ber om ursäkt för sent svar [...] 

Jag vet inte om jag håller med om att det finns få analoga strukturer. Du nämner själv flera exempel. Andra exempel på strukturer som har uppkommit flera gånger oberoende av varandra hos djur är segmenterad kropp, gångben, fenor och ögon. Det finns många fler exempel. Men du ställer en relevant fråga. Varför vissa byggnadsplaner och anatomiska strukturer, som är kända som fossil, inte återkommit? Man kan naturligtvis bara göra rimliga gissningar kring detta. 

En viktig inledande synpunkt är att evolutionen inte leder till helt optimala djur. Den leder till djur som är så väl anpassade att de kan föröka sig tillräckligt bra för att överleva, men har vissa ofunktionella strukturer och funktioner. Detta är ett av många argument, som talar emot kreationism och intelligent design. 

En andra viktig synpunkt är att slumpen spelar en stor roll. En art som råkar befinna sig i en viss miljö vid en viss lämplig tidpunkt kan ha haft möjligheten att utvecklas i en viss riktning. Men den möjligheten kanske aldrig återkommer för någon art. Detta är din hypotes nr 1. 

En tredje viktig synpunkt är att embryonalutvecklingen inte kan förändras hur som helst. Den sätter gränser för vad som är möjligt. Här följer några exempel. Antalet fingrar och tår överstiger aldrig fem per hand eller fot hos fyrfota ryggradsdjur (med några tveksamma undantag). Leddjuren och de fyrfota ryggradsdjuren är båda indelade i segment. Leddjuren kan ha ett mycket varierande antal extremiteter. Fyrfotadjuren har alltid fyra. Detta svarar mor din hypotes nr 4. 

Egenskaper som har negativa effekter först efter det att individen har fortplantat sig missgynnas inte av det naturliga urvalet. Detta är enligt en teori en viktig förklaring till att åldrande och död finns hos de flesta djur. Det är också din hypotes nr 3. 

Så kallad sexuell selektion kan leda till ofunktionella artspecifika strukturer framför allt hos hanarna. En mängd sådana, ofta bjärt färgade, hittar man som bekant hos fåglar. Hjortsvinets övre betar kan vara ett exempel på detta. Det finns åtminstone en hjortsvinsskalle bevarad, i vilken den ena beten vuxit in i skallen. Men det är oklart om djuret dött av detta. Det är också oklart om det är en abnormitet eller något som ofta förkommer hos hjortsvin. Jag är en stor beundrare av Willy Kyrklund (”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar”), men han kan ha haft fel om hjortsvinet. Det är din hypotes nr 2. 

Vi torde vara överens om att det inte finns några som helst bevis för gudomlig skapelse och förkastar således din hypotes nr 5.

Varför finns i dag inga så stora djur som de största dinosaurierna? En möjlig, men inte bevisad, förklaring är följande. De stora dinosaurierna dog ut vid meteoritnedslaget för cirka 70 miljoner år sedan. Därefter diversifierade däggdjuren och intog de nischer som jättedinosaurierna innehaft. Det fanns sedan inga möjligheter för reptiler att överta dessa nischer. Med mycket få undantag är däggdjur jämnvarma (”varmblodiga”) och håller en konstant kroppstemperatur. Den i dag helt dominerande däggdjursgruppen är, utom i Australien, moderkaksdäggdjuren (de äkta däggdjuren). De håller med mycket få undantag en kroppstemperatur på cirka 37-38 grader Celsius. Man har ingen bra förklaring till detta, men förmodligen finns det en evolutionär restriktion som försvårar eller omöjliggör en ändrad kroppstemperatur. Alternativt gynnas denna temperatur starkt av det naturliga urvalet. Den höga kroppstemperaturen sätter sannolikt en gräns för hur pass stora däggdjur kan bli på land, där luften isolerar och minskar värmeförlusterna. Alltför stora däggdjur skulle på grund av liten yta i förhållande till sin volym ha mycket svårt at göra sig av med överskottsvärme De måste då sänka energiomsättningen (metabolismen) så pass mycket att de skulle få mycket svårt att fungera. Det största kända landdäggdjuret är den utdöda noshörningen Indricotherium med en mankhöjd på cirka 5 m, inte så väldigt mycket större än en elefant.

Varför har mycket avancerad kognitiv förmåga uppkommit bara en gång på Jorden? En spekulation är att en sådan utveckling är rätt osannolik och kräver särskilt gynnsamma förhållanden. Slumpen kan också ha spelat en roll. Det har spekulerats att små dinosaurier var på väg att utveckla avancerad kognition, när de utplånades av meteoritnedslaget vid slutet av kritaperioden. Släktet Troodon nämns i detta sammanhang. Man måste också komma ihåg att de kognitiva skillnaderna mellan människan och vissa djur är betydligt mindre än man tidigare trodde. Exempel är människoapor, delfiner, kråkfåglar och papegojor. 

Några länkar: 

http://scienceblogs.com/tetrapodzoology/2010/03/08/babirusa-impales-own-head/
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/fem_fingrar.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/halskotor.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/Insekt.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/aldrande.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/rudiment.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/foster_evolution.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/utdoda_jattedjur.html 

Bästa hälsningar! 

Anders
__________________________
Dr Anders Lundquist, ETP
Lund University
Department of Biology"

Din käpp i ekorrhjulet - Kryptozoologiska väsen, och kryptobotaniska

Kryptozoologiska väsen är varelser som forskarsamfundet inte till hundra procent VET existerar. Eftersom vi i strikt bemärkelse inte VET någonting överhuvudtaget, säger dette egentligen föga om väsendena ifråga. Anselm av Canterbury skulle för övrigt säkert kunna bajsa ur sig ett jävla bevis för deras existens, om det nu ska vara nödvändigt.

Men hörrni, glöm big foot, yeti och storsjöodjuret. Det "finns" betydligt töffare grejer än så där ute. Sugen på att bli nafsad i hälsenan av Cadborosaurus willsi, liksom? Eller att malmannen flyger in i din nattlampa?

Den mest underskattade kryptozoologiska varelsen är förmodligen den mongoliska dödsmasken, mer känd som olgoi-khorkhoi. Anledningen är att dödsmasken är ganska oansenlig - inte alls så fet som de större släktingarna i Hotet från underjorden-filmerna.

Hur många finns det?

Låt oss gå vidare till den mäktiga trunko. Antropofagi har tidigare nämnt de marina björnarna kolponomos, som tyvärr är utdöda.... Eller!? Trunko beskrivs nämligen som en isbjörnsliknande varelse, även om fotografier jag hittar snarare indikerar ett släktskap med elefanter:

Trunko.

(Inga undervattensgiraffer än så länge, tyvärr.)

Fetast av de alla är förmodligen Mokèlé-mbèmbé, en slags diplodocus som gömmer sig i djunglerna kring Kongo-floden. Jakten på Mokèlé-mbèmbé är hittills relativt resultatbefriad, men då DR Kongo (2 344 858 km²) och Kongo-Brazzaville (342 000 km²) tillsammans är i storleksordningen av en mindre världsdel (Europa, 10 180 000 km²) så känns det inte helt otänkbart att en fet dinosaurieliknande varelse kan trampa runt där inne bland träden utan att upptäckas av just BBC:s kamerateam. Dock av lokala förmågor, mind you:

"'The way they see the world is a little different to the way you and I see it,' says Paul.
But their eyewitness reports still need to be taken seriously, in his view. 

'Certainly mythology surrounds it,' says Adam Davies, a British man who spends his spare time and money travelling the world in search of undocumented species, and has twice gone to Africa on the trail of the Mokele-mbembe. 

'But when you put it to people, >Is this a real creature?< they become quite affronted… and they consistently came out with physical descriptions.' 

'Never dismiss tribal accounts on the basis that they must be talking tosh because they are tribal - that's not right and it's actually disrespectful,' he says."

Okej, ny tumregel allihop! Never dismiss tribal accounts! Ni kan gå hem nu, folks. It's a wrap...

Tuff att handskas med! Tur att man har spjut.

***

Människoätande träd, bara.

Kryptozoologi i all ära. Den riktigt feta skiten är kryptobotanik! T.ex. ståtar Centralamerika med ett människoätande träd (t.v.). Vi ska inte heller skratta bort det lettiska Austras Koks, tartarianska lammträd, den serbiska raskovnik-örten eller för den delen ... vad heter det ... jag glömmer ... just det, Lotusträdet! Som, om man äter av dess frukt, orsakar ... vad var det nu igen? Jag har glömt. Men källa Homeros, i alla fall. Och lite Bibeln (Job 40:19-22):

"Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära. Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek. Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass. Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring."

Vi kan i sammanhanget erinra oss att Gud utsätter Job för allsköns vidriga prövningar. Han täcks av varbölder! Inte så snyggt. Hans tio barn dödas! Där ser man - hög fertilitet och hög mortalitet. Det här måste varit innan den demografiska transitionen, gubevars.

Jobs boks omnämnande av lotusträdet leder oss snabbt tillbaka till kryptozoologin - strax trillar Leviatan in genom läsglasögonen på oss:

6Under lotusträden ligger han,
dold i vass och dy.
17Lotusträden ger honom skugga,
strandens pilar gömmer honom.
18Hur än floden svallar
låter han sig inte bekomma,
han bevarar sitt lugn
om så en hel Jordan forsar mot hans gap.
19Vem kan fånga honom med ett grepp i ögonen
eller sticka hål i hans nos?
20Kan du dra upp Leviatan med krok,
kan du lägga betsel i hans mun?
21Trär du en vidja genom hans nos,
sticker du en hake genom hans käft?
22Tigger han dig om nåd,
vädjar han till dig med mjuka ord?
23Ingår han avtal med dig,
tar du honom som slav för alltid?
24Leker du med honom som med en fågel,
får dina flickor ha honom i band?
25Köpslår handlare om honom,
delas han upp mellan krämare?
26Kan du sätta en svärm av pilar i hans hud
och en harpun i hans huvud?
27Anfall honom du -
den kampen glömmer du aldrig,
och du gör inte om det.
28Där kan ingen hoppas på framgång,
vid blotta anblicken fälls man till marken.

It's the real shit, eller hur!?!? Mäktiga strofer, änna. Och det fortsätter:

6Han är alltför grym,
ingen törs reta honom.
Vem kan hålla stånd inför honom?
2Vem kan oskadd utmana honom,
vem under hela himlen?
3 [---]4Vem klär av honom hans hölje,
vem tränger genom hans dubbla pansar?
5Vem öppnar gapets dörrar -
de blottade tänderna väcker fasa.
6Hans rygg bär rader av sköldar,
sammanfogade som med sigill.
7De sluter så tätt intill varandra
att ingen luft kommer emellan.
8Den ena är fästad vid den andra,
de sitter ihop och kan inte skiljas åt.
9Ljuset gnistrar när han fnyser,
hans blickar lågar likt gryningens öga.
10Kvastar av eld far ut ur hans gap,
gnistor sprutar fram.
11Ur hans näsborrar stiger rök
som från en kokande gryta på elden.
12Hans andedräkt tänder glöd,
lågor slår ut från hans gap.
13Styrka bor i hans manke,
skräck löper framför honom.
14Hans köttiga buk är inte slapp,
den är fast, som vore den gjuten.
15Hans bringa är hård som sten,
hård som understenen i kvarnen.
16När han reser sig darrar de mäktiga,
och havets bränningar ryggar tillbaka.
17Angriparens svärd biter inte på honom,
ej heller spjut och lans och pil.
18Järn är som halm för honom,
brons är som murket trä.
19Pilar skrämmer honom inte på flykten,
mot honom är slungans stenar som boss.
20Som ett halmstrå är klubban,
han skrattar åt skramlet av sablar.
21Undertill har han vassa skärvor,
som en trösksläde glider han fram över dyn.
22Djupet får han att koka som en kittel,
havet gör han till en sjudande brygd.
23Bakom honom ett stråk av ljus,
havsdjupet tycks få silverhår.
24Ingen på jorden råder över honom,
han är skapt utan fruktan.
25De övermodiga bävar för honom, alla stolta rovdjurs konung.

Alla stolta rovdjurs konung! Leviatan! STATEN, käre Hobbes, STATEN!

Leviatan.

Men det jag utelämnade i stycken innan lotusträdet var... Den som låg under lotusträdet... Självaste Behemoth!

Se på Behemot – honom har jag skapat liksom dig.
Han äter gräs som oxen.
Se vilken styrka i länden,
vilken kraft i bukens muskler!
Hans lem är mäktig som cedern,
lårens senor är som tvinnade rep.
Benen i hans kropp är som rör av brons,
benstommen som stänger av järn.
Han är den främsta bland Guds skapelser.
Under lotusträden ligger han,
dold i vass och dy...

Behemot.

Din käpp i ekorrhjulet - Viktigt om krucifix, samt smutskastning av guden Dumuzi

"Hej [Historiska museet],

jag uppskattar storligen Historiska museet. Men frågor har uppstått kring krucifix, sedan jag besökte er sist.

Ni skriver om hur Jesus vid en viss tidspunkt övergick till att avbildas deppig och ledsen, från att ha varit mer kunglig; från kungakrona till törnekrona. Detta är fascinerande, men jag upplever inte att er utställning presenterar några hypoteser kring varför så skedde. Varför, tror man, förändrades krucifixet på det här viset?

En annan krucifixfråga rör T-korset - i äldre konst syns ofta Jesus hänga på ett kors vars tvärslå är högst upp på den vertikala pinnen [...]

Så, vadan detta?

Hoppas ni kan vidarebefordra dessa mina frågor till relevant person i er underbara personal. Tack på förhand!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]" 

 ***

"Hej [Antropofagi],

Det finns olika anledningar till att krucifixen förändras. Ofta pratar man ju om att digerdöden skall ha påverkat med en större dödsskräck och vidgad medvetenhet, men det håller inte riktigt som förklaring eftersom de mer emotionella och lidandebetonade framställningarna finns före digerdödens utbrott. En mer trolig förklaring är förändringar i fromhetslivet. De mer emotionella och mer plågade framställningarna framhäver Jesus mänskliga sida, vilket talar till betraktaren på ett mer konkret sätt: man kan som människa leva sig in i Jesu lidande mer påtagligt. 

Det T-formade korset, taukorset, har troligtvis egyptiskt ursprung och brukar förknippas med franciskanerna, efter som den helige Franciskus speciellt tog till sig detta. Man vet inte exakt hur det kors som Jesus korsfästes på såg ut, men i Barnabasbrevet, som är en text från 100-talet liknar författaren korset vid ett T.

Vänliga hälsningar 

Pia

----------------------------------------------------------------------------
Pia Bengtsson Melin, Fil. dr Konstvetenskap
1:e antikvarie, Medeltid och kyrklig konst
Avdelningen för samlingar och forskning"

***

Källan till all kunskap om Bibeln ger oss en mer detaljerad bild av vad Texterna förtälja:

"‘När det så gäller det romerska avrättningsredskap som Jesus avrättades på så vet vi inte om tvärslån satt längst upp (som ett T) eller en bit ner (som ett +) eller om det hade någon tvärslå över huvud taget. Det kunde säkert variera väldigt mycket, och man använde nog det som vid varje tillfälle var mest praktiskt. Det grekiska ordet ‘stauros’, som bibeln använder, betyder ju inte annat än ‘stolpe’, ‘stör’, ‘påle’ el likn, och bibeln säger ingenting om hur denna ‘stauros’ såg ut.

Däremot vet vi av andra källor att innebörden i ordet ‘stauros’ i grekiska språket på 700-300-talet f Kr var en upprätt stör eller påle, men under det första århundradet f Kr och senare syftar ordet i allmänhet på en stör med en tvärslå, dvs ett kors.

Den romerske politikern och författaren Seneca, som var samtida med Jesus, skrev i Dialog ‘Till Marcia om tröst’: ‘Jag ser 'stauros' där, inte bara av en typ utan utförda på många olika sätt. På somliga hänger offret med huvudet ner, på några är de spetsade genom könsorganen, på andra har de armarna utsträckta på tvärslån.’

I ett brev (Brev 101, stycke 12-14) talar samme Seneca om hur den dödsdömde ‘hänger utsträckt från en tvärslå’.

Dionysios från Halikarnassos skrev i sin ‘Romaike archaiologia’ (Romersk historia, bok VII 69:2) som började utkomma år 7 om hur slavar som skulle avrättas fördes till avrättningsplatsen med sina utsträckta armar fastbundna vid ‘ett trästycke’ som sträckte sig över skuldrorna ut till handlederna.

Om vi går till kristna källor så liknade författaren till Barnabasbrevet (som anses ha skrivits någon gång mellan år 70 och 120) den ‘stauros’ som Jesus avrättades på vid den grekiska bokstaven ‘tau’, dvs ‘T’ (Barnabas 9:7-8). Och i kapitel 12:2-3 skrev han att Anden uppmanade Moses att ‘göra en förebild av korset och den som skulle lida’ varför ‘Moses ställde sig högst av alla och sträckte ut händerna’.

Justinus Martyren (100-165) skrev omkring år 160 i ‘Dialog med Tryfo’ angående avrättningsredskapet ‘stauros’ att ‘den ena bjälken ställs upprätt, och från denna skjuter den övre delen upp som ett horn när den andra bjälken satts fast på den, och ändarna syns på båda sidor som horn som är fästa vid det första hornet’. Och han förklarar uttryckligen att Jesu ‘stauros’ hade formen av ett kors. Han menar nämligen att då Gud befallde att påskalammet skulle stekas helt, så var detta en symbol för det lidande som Jesus skulle komma att utsättas för då han avrättades: ‘Ty ett spett sticks från dess nedre delar upp till huvudet och ett tvärs över ryggen, vid vilket lammets ben fästs.’

I de apokryfiska Petrusakterna från andra hälften av 100-talet talas om de båda bjälkarna, den upprättstående och tvärslån, på det ‘stauros’ som användes då Jesus avrättades. Författaren liknar stolpen vid Guds ord, tvärslån vid människans natur, och själva ‘korspunkten’ vid människans omvändelse.

Den kristne författaren Tertullianus skrev år 197 i ‘Ad Nationes’ kapitel 12: ‘Varje timmerstycke som fästs i marken i upprätt ställning är en del av ett kors, ja är den större delen av dess massa. Men hela korset tillskrivs oss, med dess tvärbjälke naturligtvis, och dess sittplats.’

I slutet av 100-talet skrev också biskop Irenaeus i ‘Adversus haereses’, Bok 2, kap 24, att ‘Själva korsets form har också fem ändar, två på längden, två på bredden och en på mitten, på vilken den person som fastnaglas stöds.’

Att den ‘stauros’ som Jesus avrättats på såg ut som ett ‘T’ var alltså av allt att döma en väldigt tidig uppfattning inom den kristna kyrkan - och härrörde naturligtvis från de allra första kristna, av vilka några till och med var ögonvittnen till avrättningen. Därför är det knappast rätt att säga att T-korset kom in i den kristna kyrkan genom att omvända hedningar tog med sig symbolen ‘T’ (första bokstaven i guden Tammuz' namn) in i kristendomen på 200-talet eller senare."

 ***

Den andra källan till kunskap, om Allsköns kuriosa, säger:

"Taukors är ett likarmat kors som saknar översta korsarmen så att det liknar bokstaven T.

Ursprunget verkar härstamma från Egypten. Symbolen har också kopplats till dyrkan av den akkadiske guden Tammuz, som sumererna kallade Dumuzi.

Taukorset även av kristna och har enligt Hieronymus och kyrkofäderna kopplats till Hesekiel 9:4 och den hebreiska bokstaven Tav, som vid den tiden hade formen av ett kors."

 ***

Kompromenterande för Dumuzi är att hen inte är tillnärmelsevis lika tuff som aztekernas Quetzalcóatl, och således inte heller har fått namnge en mäktig pterodaktyl.

Quetzalcoatlus.

Inte heller har Dumuzi inspirerat till rövarspråket, som jag antar att Quetzalcóatls kompis Xolotl typ måste ha gjort.

Xolotl.

Din käpp i ekorrhjulet - Undervattensgiraffer FTW, del 2

(Del 1.)

 

Ytterligare en god människa har givit sig tillkänna! Behold:

"Hej [Antropofagi],

Tack för ditt mail! Ledsen att det har tagit tid att svara, det har varit full rulle på jobbet hela veckan med tentor som måste rättas och diverse annat. Dessutom är ju det här ett långt och seriöst mail som kräver ett seriöst svar.

Om vi räknar bort hypotes 5 (vilket jag får intrycket att du gör själv) så håller jag med om i stort sett allt du skrivit. Varje år undervisar jag en kurs, 'Djurens struktur och funktion', där jag med varierande framgång försöker få studenterna att greppa just denna problematik. Jag brukar förklara det så att evolutionen är en konstant växelverkan mellan adaptation, d.v.s. anpassning till rådande förhållanden, och historia: vad man blir hänger till stor del på vad ens förfäder var, eftersom evolutionen alltid arbetar med materialet som finns tillhanda. För att göra det hela ännu intressantare utgörs förhållandena som organismen anpassar sig till av en kombination av oföränderliga fenomen (t.ex. vattnets fysikaliska karaktär) och historiskt unika omständigheter (t.ex. vad finns det för rovdjur i skogen: vargar eller tyrannosaurier?). Resultatet blir att evolverande organismer över tid beter sig som en sorts sökalgoritmer, som rör sig fram över det adaptiva landskapet på ett oförutsägbart sätt. De optimerar sig mot 'toppar' i landskapet, men vissa av dessa toppar verkar uppkomma och sedan försvinna igen - till exempel 'plesiosaurietoppen', som inte befolkas av något nu levande djur. Så du tänker inte alls fel: tvärtom verkar du ha bra fingertoppskänsla för den här sortens resonemang.

Med vänlig hälsning,

P. E. Ahlberg, Professor of Evolutionary Organismal Biology, Department of Organismal Biology, Uppsala University"

Vilket smicker! Och pedagogisk beskrivning, tillråga på allt. Tack Per!

"Hej Per,

Tack för svar, och vänliga ord. Det grämer mig lite att inte giraffer tar sig ner i havet. 'Marina däggdjur' som grupp är ju tydligen polyfyletisk, så varför inte addera giraffer liksom. (Som en gång desmostylia eller kolponomos.) kanske kan ett mellansteg vara tanystropheus eller motsvarande, fast giraff.

Hej och tack igen!"

Din käpp i ekorrhjulet - Undervattensgiraffer FTW

Antropofagi har brottats med en viktig fråga. Efter att ha mailat ett flertal forskare fick jag äntligen napp på Västkusten. Glädjen när folk pallar svara på mina mail! Vissa människor är bara goda.

 

***

 

Hej Kerstin,

 

jag har förstått att du kan sådana här grejer, så jag vänder mig till dig med min fråga:

Varför så få analoga strukturer?

Det jag menar är: Tydligen finns det homologa och analoga strukturer, evolutionärt sett. Homologi innebär att morfologiska eller genetiska egenskaper har samma ursprung. Vilket t.ex. de analoga strukturerna "vingar", hos fjärilar respektive fåglar, inte har. Det är själva ändamålsenligheten som står för likheten. Den optimala formen för ett syfte, utmejslat under ett evolutionärt tryck där den mest optimala DNA-molekylen förmår reproducera sig. (Detta enligt min egen ringa och inkompletta förståelse.)

När jag vandrar genom Naturhistoriska Riksmuseet och tittar på deras ichtyosaurus-fossil, slår det mig att ichtyosaurus och dagens marina däggdjur (delfiner, späckhuggare, tumlare) måste betraktas som analoga. Samma optimala former uppkommer, fast ichtyosaurus är reptiler som inte alls är besläktade med de marina däggdjuren.

Detta är självklart ytterst mäktigt. Men, kanske mer besynnerligt i mina ögon:

Vad med plesiosaurusarna? Dvs., svanödlorna? Dessa har inte öht. sin motsvarighet i dagens fauna. Feta sälar med giraffhalsar, typ. Detta måste ha varit en optimal form, såtillvida att evolutionsteorin är tautologisk (det som existerar har överlevt och fortplantat sig och är således optimalt för detta syfte givet miljön); varför inte optimalt idag?

 

Plesiosaurus.

Jag har några hypoteser, som samtliga kan vara fel (observera att dessa bygger på mina egna gissningar, och att jag inte egentligen kan något om evolutionsbiologi eller liknande, så du får ha överseende):

1). Det finns inte samma ekologiska/evolutionära nisch idag som var fallet då. (T.ex. kanske detta har att göra med annan fauna; att det fanns större grunda hav; att atmosfären hade annan sammansättning; etcetera vad det nu kan vara som är relevant.)

2). Formen uppkommer genom sexuella preferenser som uppstår inom arten. Jag menar, inte är väl påfågelns stjärt "ändamålsenlig" för något annat än ragg - den blir optimal endast pga. honornas preferenser. Jag antar att det kan uppkomma den här typen av mer eller mindre godtyckliga preferenser, och så länge de inte är tillräckligt hämmande för att minska överlevnadsmöjligheterna jämför med hur mycket de ökar fortplantningsmöjligheterna, så vidarebefordras och förstärks dem. (Jag tror inte så mycket på detta just vad gäller svanödlornas långa halsar.)

3). Slumpmässiga drag som inte hämmar överlevnad kan finnas. Favoritexemplet är Willy Kyrklunds hjortsvins betar, som vid hög ålder växer tillbaka i en båge och dödar svinet. Detta har dock inte haft implikationer på fortplantning eller överlevnad i relevant ålder, och har således inte selekteras bort.

4). Det finns evolutionära hopp som är svåra att göra - varför finns det liksom inga hel-marina fåglar? Varför har pingvinerna inte blivit delfiner? Jo, sannolikt - gissar jag - pga. att de lägger ägg av en typ som inte är lämpliga att lägga i havet. Kanske hoppet till lång hals i vattnet är ytterst osannolikt eller omöjligt, och att långhalsade marina däggdjur idag skulle behöva uppkomma genom att giraffer klev ner i havet (varför inte t.ex. vid Namibias dimmiga Atlantkust). På dinosauriernas tid fanns det - kanske pga. annan vegetation - en större mångfald av mycket långhalsade landdjur, av vilka några blev marina.

5). Det fanns en intelligent art som avlade fram besynnerliga djur, såsom vi idag avlar fram hundarter och kossor som inte egentligen är särdeles optimala för att överleva i det fria. (Denna hypotes är helt klart minst sannolik.)

Detta var mina preliminära hypoteser.

Den större, ännu mer intressanta frågan, går bortom ichtyosaurie/plesiosaurie-frågan: Varför finns det väldigt många fall av (tydligen) optimala former, som inte återkommer? Varför har vi inget rovdjur idag liknande t-rex? Varför har vi inga gigantiska amfibier? Vad hände med ryggseglen som t.ex. dimetrodon rockade? Varför har den kognitiva revolutionen, dvs. sapiens intelligens-ökning, bara hänt (så vitt vi vet) en gång i jordens historia?

 

Dimetrodon.

Ichtyosaurusen är liksom så jävla lik dagens marina däggdjur, så det känns inte som att analoga strukturer borde kunna uppkomma väldigt ofta - men ändå är det lätt att tänka ut exempel när strukturer verkar helt unika!

Jag är oändligt tacksam för svar på denna min undran.

Vänliga hälsningar, [Antropofagi]

 

***

Hej

 

Sorry för sent svar - men jag har helt enkelt haft mycket att göra…

Nåväl - nu har jag puttat in svar under dina frågor nedan. Detta är förstås inte ”svar” utan mina fundering med anledning av dina funderingar. Det finns nog inga enkla svar här.

Med vänlig hälsning,

Kerstin Johannesson

Professor in Marine Ecology

University of Gothenburg

[Antropofagi:] "Varför så få analoga strukturer?"

Helt kort så kan man fundera på om detta är den klassiska frågan huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt? Vi har ju inget parallellt system att jämföra med (om mars hade haft liv liknande vårt kunde man ju jämföra). Sen beror det ju också på hur lika strukturer och egenskaper ska vara för att räknas som analoga. Att ha någon form av parningsuppträdande är ju på sätt och vis analogt mellan olika arter av organiser (tångflugor och påfåglar har båda någonslags parningsdans, men är de analoga - för rörelserna är ju inte de minsta lika..)

[Antropofagi:] "Det jag menar är: Tydligen finns det homologa och analoga strukturer [...]"

Alla organismer som flyger har vingar men som du påpekar är de i flera fall analoga. (De som är närbesläktade, såsom alla arter av fåglar, måste ju ha homologa strukturer per definition även om de mutationer som format vingarna inte är exakt samma hos alla arter fåglar). Här finns alltså mycket analogi. (Fladdermöss, fåglar, insekter, flygfisk, flygödlor).

[Antropofagi:] "Vad med plesiosaurusarna? Dvs., svanödlorna? Dessa har inte öht. sin motsvarighet i dagens fauna. Feta sälar med giraffhalsar, typ. Detta måste ha varit en optimal form, såtillvida att evolutionsteorin är tautologisk (det som existerar har överlevt och fortplantat sig och är således optimalt för detta syfte givet miljön); varför inte optimalt idag?"

Det finns säkert många olika saker som fungerar. Kika bara på bildesignen. En bil kan se ganska olika ut men ändå fungera lika väl. Det närmaste man kan komma svanödlor är kanske just svanar. Varför hade svanödlorna sin lång hals - kanske för att beta på botten. Och detta behov har ju också svanar. Men en säl behöver inte en giraffhals, eftersom de istället har en bra förmåga att vistas och röra sig under ytan och väldigt djupt. (Giraffens långa hals har föresten omvärderats - kanske utvecklades den inte för att det var förmånligt för individer att nå högre upp i träden, och kanske utvecklades den som ett resultat av sexuell selektion. Hanarna använder huvud och hals som klubbor när du slåss med varandra. Bästa klubban knockar konkurrenterna och får para sig med honorna.)

 

[Antropofagi:] "1). Det finns inte samma ekologiska/evolutionära nisch idag som var fallet då."

Detta kan stämma. Nischerna har helt säkert ändrats. 

[Antropofagi:] "2). Formen uppkommer genom sexuella preferenser som uppstår inom arten."

Helt [klart] är att påfågelns stjärt är mycket problematisk ur perspektivet att gömma sig, och att fly för fiender, och att flyga överhuvudtaget. För svanhalsödlorna - kan man möjligen fundera på likheten med giraffhalsen.

[Antropofagi:] "3). Slumpmässiga drag som inte hämmar överlevnad kan finnas."

Helt rätt detta också. När det är en sådan markant struktur dock som en mycket lång hals så är jag tveksam till att slumpen kan vara enda förklaringen till att den utvecklats - det krävs säkert många små steg av utveckling och att slumpen gått åt samma håll i många små steg verkar orimligt.

[Antropofagi:] "4). Det finns evolutionära hopp som är svåra att göra."

I princip har du rätt. Evolutionen jobbar som en skrothandlare och går vidare ifrån något som redan finns, och tar små steg (som ju alla måste funka och förmodligen ge någon form av fitness-höjning) för att det hela ska utvecklas vidare. Men att förlänga halsen hos säl-liknande varelser skulle nog vara möjligt om det ökade fitnessen. Så i detta fallet tror jag kanske inte på denna hypotesen.

[Antropofagi:] "5). Det fanns en intelligent art som avlade fram besynnerliga djur."

Avfärdar detta helt.

[Antropofagi:] "Den större, ännu mer intressanta frågan, går bortom ichtyosaurie/plesiosaurie-frågan: Varför finns det väldigt många fall av (tydligen) optimala former, som inte återkommer? Varför har vi inget rovdjur idag liknande t-rex? Varför har vi inga gigantiska amfibier? Vad hände med ryggseglen som t.ex. dimetrodon rockade? Varför har den kognitiva revolutionen, dvs. sapiens intelligens-ökning, bara hänt (så vitt vi vet) en gång i jordens historia?"

Dinosaurierna (med undantag av fåglarna) dog ju alla ut kring 65 miljoner år sedan, och därmed hade skothandlaren inget material att bygga vidare med. För att kopiera konceptet ryggsegel t.ex. behövs ju något att utgå ifrån. Nu finns det t.ex. fiskar med förlängda ryggfenor som använder dessa för att attrahera honor, så här finns en grupp som har dessa möjligheter just för att de har ryggfenor som kan ombildas.

T. rex var nog ganska unik och mycket reptillik. Nu har det funnit betydligt fler och betydligt större (och farligare) däggdjur innan människan började erövra världen. Utrotningen av stora däggdjur och vinglösa fåglar osv började ju inte med industrialismen utan så snart Homo sapiens spreds till en ny kontinent, så kanske kan någon urbjörn varit i klass med T. rex när det gäller farlighet i alla fall. Fast detta är ett ämne jag inte kan så bra. Helt klart är i alla fall att Homo sapiens inte var enda arten människa när den bildades, då fanns redan H neanderthaliensis, och även några andra närbesläktade arter av människor (H florensis t.ex.). Slutligen detta med intelligens har ju diskuterats. Elefanter har väldigt stor hjärnor och har en intelligens som är likartad med vår även om de inte har lika utvecklat språk. Delfiner och andra valar anses också mycket intelligenta. Och, som sagt, flera arter människor och människoapor som ju definitivt inte är långt ifrån H sapiens.

De klassiska exemplen på analogi (eller konvergent utveckling) är ju pungdjuren i Australien där det ju oftast finns en parallell art av pungdjur till våra vanliga arter av rovdjur och växtätare i ekosystemet (t.ex. pungvarg, pungräv, pungmus..)

[...] Intressanta funderingar och frågor. Hoppas mina svar ger lite mer tankar.

Själv jobbar jag med konverens (eller parallell evolution) på molekylärnivå, och här visar det sig att det finns inom samma art ofta en parallellism, även så ibland närbesläktade arter. Men konstigt nog finns det alltid en skvätt analogi också inblandad, alltså många vägar bär till Rom. Det går oftast att åstadkomma samma egenskap på flera olika sätt.

Med vänlig hälsning, Kerstin

 

***

 

Antropofagi kan således notera att det sannolikt inte fanns en intelligent art som avlade fram svanödlor. Hoppet till lång hals under vattnet borde inte vara ett "svårt" evolutionärt hopp, och lång hals kräver förmodligen för många evolutionära steg för att kunna betraktas som slumpmässig egenskap. Kerstins svar får mig istället att uppvärdera "sexuell preferens"-hypotesen en smula; kanske slogs plesiosaurierna med sina halsar, inom arten?

 

Hur som helst minns vi, återigen, de marina däggdjurens polyfyletik (om man kan säga så):

"Här kan noteras att gruppen marina däggsdjur är polyfyletisk, vilket innebär att dagens arter utvecklats parallellt. Dvs., flera olika arter har stigit ner i havet. T.ex. är sirendjuren närmare släkt med elefanterna än med sälarna. Av dessa utvecklingslinjer är några idag utdöda. Vi minns med sorg de flodhästliknande desmostylia och de marina björnarna kolponomos."

Att girafferna, med sina mäktiga halsar, skulle nedstiga i havet, verkar således icke omöjligt. Beakta fetheten!

 

Kanske börjar det med att vissa giraffer börjar jaga eller beta från stranden, och utvecklas till någon slags däggdjursmotsvarighet till tanystropheus. Efterhand vågar sig vissa giraffer längre och längre ner i böljorna, och de som gör så hittar med mat och kan således reproducera sig ymnigare. Innan vi vet ordet av har vi en art giraffer som mestadels lever och jagar/betar i havet, men som tidvis vågar sig upp på land för att para sig. Men åren går, och förr än du anar är girafferna helt marina. En plesiosauriemotsvarighet är född. Hurra! Tänk dig att snorkla med mäktiga giraffer; att se de brunstiga hanarna braka ihop med sina muskulösa halsar. Undervattens-giraff-wrestling!