Angiverilagen behövs inte

Låtom oss då dryfta den sk. angiverilagen.

Om vi accepterar staten, dess territoriella gränser samt statens kontroll över det egna territoriet, måste vi också acceptera en begränsning i vissa som tillåts vistas i landet. Således kan angiverilagen inte ses från migrantens, den "illegales," perspektiv. Det kan verka inhumant eller stötande att alla inte får uppehålla sig inom territoriet, men det får alla inte, och skulle alla få det skulle vi behöva ha en helt annan världsordning. Om krig och kriminalitet (och Timothy Snyders Den svarta jorden) lär oss något är det vikten av nationalstaten, dess suveränitet, och dess fungerande institutioner. Den som vill upplösa nationalstaten behöver kunna presentera ett extremt genomtänkt alternativ.

Så, premissen måste vara att vi förordar en ordnad migration och en implementering av rättsstatens lagar. Även om hjärtat skulle ömma för personer utan uppehållstillstånd, kan angiverilagen inte kritiseras utifrån att dessa personer löper en ökad risk att behöva lämna landet. De har ju fått sin sak prövad, eller valt att inte få sin sak prövad, och de har befunnits icke fähiga att uppehålla sig i Sverige. De ska helt enkelt lämna territoriet.

Man kan emellertid kritisera angiverilagen på andra grunder. Det kan givetvis vara obehagligt för yrkesverksamma att behöva ange patienter, elever eller liknande. Den enskilda yrkesutövaren kan uppleva att det strider mot dennes privata moral eller uttolkning av den egna yrkesetiken. Att lagstifta om att professionerna måste ange personer som uppehåller sig illegalt i landet verkar betungande för många lärare och läkare.

Låt oss ställa oss själva frågan: Kan vi skona de yrkesverksamma och uppnå vårat mål på något annat sätt?

***

Det är idag olagligt att vistas i Sverige utan tillstånd. Man kan dock endast dömas till böter, ringa sådana, och dom faller mycket sällan. Genom att öka straffsatsen kan vi bidra till minskade incitament att vistas i Sverige. Detta bör kombineras med förstärkta inre gränskontroller, både av REVA-stil (kontrollera människor i kollektivtrafik) och via mer sofistikerade analysmetoder såsom granskning av vatten- och elförbrukning kombinerat med husrannsakan.

Många som vistas illegalt i Sverige har fått avslag på asylansökan och avvaktar den fyra år korta preskriptionstiden för att kunna få sin sak prövad ånyo. Detta skapar givetvis incitament att stanna i Sverige utan tillstånd. Preskriptionstiden borde förlängas, säg till 15 år, så att fler väljer att hörsamma beslut och lämna landet.

En strukturell insats som bör genomföras är en fullskalig folkräkning, med hembesök, och biometrisk identifikationskontroll. Detta kan avslöja personer som uppehåller sig illegalt samt adressera folkbokföringsbrott och bidragsfusk.

***

Det är skamligt att så få döms till utvisning. Enligt BRÅ-statistik är det bara några få procent av dömda folkbokförda personer utan svenskt medborgarskap som döms till utvisning, även för extremt grova brott som mord och våldtäkt mot barn. Nyligen har fina domar fallit för grovt blåljussabotage, i samband med korankravallerna, men hovrätter har mildrat dessa domar och ändrat påföljd så att färre utvisats. Det är skamligt och symptomatiskt för den svenska juristkåren som i vissa fall befinner sig milsvida från det allmänna rättsmedvetandet och samhällets bästa. Det är dock inte allt.

"Balkongturken" sätter fingret på ett vanligt svenskt problem; individer som döms till utvisning utvisas inte, utan kan stanna i landet och begå 23 grova brott till. Sverige måste ändra praxis och utvisa trots verkställighetshinder, exempelvis genom att utvisa till andra länder än hemländerna, och man måste dra in allt internationellt bistånd till länder som vägrar ta emot sina medborgare. (Man bör i och för sig ändå dra in allt bistånd till alla länder i OIC som fördömer Sverige. Och i grund och botten bör man dra in allt bistånd som inte går till katolska nunne-skolor eller kärnkraft i SSA. Men så länge vi har bistånd måste vi använda det för att bli av med kriminella invandrare.) 

Vidare ska personer som inte kan utvisas givetvis sitta i fängelse tills dess att utvisningen kan verkställas, måhända med en maxtid på så länge som förbud att återvända till Sverige dömts ut (vanligen kanske ca 10 år). Personer som själva hindrar verkställande av avvisning ska straffas för detta samt bli ersättningsskyldiga för alla omkostnader förknippade med både den obstruerade och kommande utvisningsförsök.

***

Idag har personer som vistas illegalt i Sverige rätt till "vård som inte kan anstå" (som definieras olika i olika regioner), i vissa kommuner socialbidrag, samt skolgång. Dessa rättigheter måste inskränkas. Dels minskar det incitamenten att vistas illegalt i Sverige; dels gör det att de stackars yrkesverksamma som är rädda att agera angivare slipper överhuvudtaget träffa de berörda lagbrytarna som man tycker sig värna om.

I förlängningen borde den svenska välfärden kopplas till medborgarskap, med särskilda frivilliga försäkringslösningar för personer med tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Pull-faktorn Svensk välfärd ska elimineras i största möjliga utsträckning. (Borde inte Svenska Institutet läggas ner omedelbart, och ansvariga tjänstemäns agerande prövas rättsligt? För det här haveriet.)

***

Sammantaget finns det mycket att göra för att säkra svenskt territorium. Om dessa åtgärder implementeras - med kraft - kan yrkesverksamma läkare och lärare slippa ange patienter och elever.

CLT som argument för representativ demokrati - vad hände sen?

Kan man använda centrala gränsvärdessatsen (Central Limit Theorem, CLT) som ett argument för indirekt, parlamentarisk demokrati?

Vissa frågor normalfördelar vi oss kring, åsiktsmässigt. I andra frågor är vi mer polariserade. Exempelvis kanske 

Om en folkvald företrädare representerar ett genomsnitt av värden i en polariserad fråga, kommer företrädarna normalfördela sig vilket möjliggör konsensusöverenskommelser. Vi betraktar alltså folkföreträdaren som ett genomsnitt av en andel av väljarkåren, och eftersom genomsnittet av samples normalfördelar sig enligt CLT, så tänker vi oss också att de valda parlamentarikerna normalfördelar sig åsiktsmässigt även i frågor där populationens åsikter är polariserade.

Först måste vi undersöka under vilka förutsättningar en folkvald representerar ett genomsnitt av sina väljare. När man fattar ett politiskt val i en parlamentarisk demokrati, så söker man en företrädare som tycker som en själv. Troligen är det svårt att hitta någon som tycker exakt som en själv, så därför söker man någon som tycker som en själv i alla frågor man absolut inte kan kompromissa med, och så likt en själv som möjligt i så många andra frågor som möjligt. Frågor är i vissa fall diskreta, varför överensstämmelsen mellan en själv och företrädaren är 1 eller 0, medan andra frågor är kontinuerliga, så att överensstämmelsen i frågan om skattetryck kan mätas i procent skattesats eller kronor eller liknande.

Vi tänker oss således en matris med alla kända åsiktsfrågor, diskreta eller kontinuerliga, och en genomsnittlig överensstämmelse där frågors vikt multipliceras med grad av överensstämmelse, och där okompromissbara frågor måste överensstämma. Därmed bildas en slags acceptabel intervall av approximationer av våra sammantagna åsikter, och potentiella företrädare selekteras för att överensstämma med så många sådana individuella approximationer som möjligt.

Nota bene att företrädarna inte selekteras för så hög total överensstämmelse som möjligt, utan för så hög som möjligt komparativ överensstämmelse med så många som möjligt, eftersom företrädaren bara behöver vara det minst dåliga alternativet för varje väljare, och eftersom varje väljare oavsett överensstämmelse alltid bara har exakt en röst. (Här bortses från mer komplexa effekter av valdistrikt, elektorer och liknande som kan ge olika individuella väljares röster olika faktisk vikt.)

Antropofagi hävdar bestämt att CLT de facto är ett argument för parmalentarisk demokrati, dvs. att ovanstående skisserad modell är empiriskt adekvat under de beskrivna förutsättningar, och att vi därför har att göra med en teori vars anspråk är att den själv är riktig. 

Teorin kommer emellertid inte undan att brottas med några uppenbara anomalier. Ty, varför är vissa frågor då polariserade även i politiken? Om CLT gällde genomgående skulle alla politiska frågor normalfördela sig på politisk nivå.

En utväg för teorin är att modellen faktiskt stipulerar att företrädare faktiskt måste uppvisa samstämmighet med presumtiva väljare i okompromissbara frågor. I dessa frågor söker väljaren inget acceptabelt genomsnitt av allsköns frågor, utan väljarpreferensen måste helt enkelt tillgodoses. Om vi antar att ingen företrädare inte har den acceptabla åsikten, så kommer väljaren inte att rösta på någon alls. För att denna räddning av teorin ska vara trovärdig vill vi empiriskt observera att demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta! Är så fallet?`

En snabb sökning visa följande:

"Highly polarized systems with few parties spur individuals to vote, while low levels of polarization and many parties reduce incentives to vote." 

Studien (2017) konkluderar att låg polarisering hör ihop med lågt valdeltagande. Det här lirar inte med räddningen av teorin ovan. Studien jämför data från 26 olika demokratier. Nästa:

"New joint estimates of citizen preferences and campaign platforms in U.S. House and Senate races show that increasing levels of ideological conflict reduce voter turnout, particularly among citizens with lower levels of political sophistication, contradicting existing accounts that emphasize how ideology or partisanship explains the relationship between ideological conflict and turnout."

Studien (2014) konkluderar alltså, i motsats mot den nyss nämnda, att hög polarisering leder till lågt valdeltagande. Det passar bättre med vår teori! I abstract noteras även att "[e]mpirical evidence on t[he] question" om huruvida "political participation increases with greater ideological conflict", "however, remains deeply ambiguous."

En europeisk studie (2023), med som jag uppfattar en mer sofistikerad metodologi, konkluderar i sin tur att det finns en "positive correlation between affective polarisation and turnout." Detta i Tyskland, Spanien och Nederländerna. Därutöver etablerar man ett tvåvägars orsakssamband med dominerande verkan "affektiv polarisering"à"valdeltagande":

"Second, our exploration of the causal direction behind this correlation suggests that the effects are indeed reciprocal. So, increases in affective polarisation are associated with a subsequent increase in turnout, and vice versa. This means that cross-sectional correlations pick up more than just a causal effect of polarisation even when controlling for confounders. At the same time, across our studies, the effects of affective polarisation on turnout were usually stronger and more robust than the reverse effects, establishing that affective polarisation does have a sizeable mobilising effect. Moreover, the effect of affective polarisation holds even when controlling for two strong potential confounders, namely (elite- and individual-level) ideological polarisation and positive partisanship."

Vad mer är verkar "those who are least interested in political affairs" allra mest bli "mobilised by affective polarisation."

(Vid det här laget bör vi förmodligen adressera skillnaden mellan "polarisering" och "affektiv polarisering." "Affektiv polarisering" är en specifik typ av polarisering som betonar de känslomässiga aspekterna av en konflikt eller åsiktsklyfta. Det handlar om att människor inte bara har olika åsikter, utan att de också har starka negativa känslor gentemot dem som har motsatta åsikter. Ofta är det förmodligen just "affektiv polarisering" vi avser när vi i vardagstal slänger oss med begreppet "polarisering," men givetvis kan en åsiktsfråga vara polariserad helt utan affekt - väljargruppen klustrar helt enkelt bara i icke normalfördelade ståndpunkter.)

Denna tredje och sista studie talar alltså mot hypotesen att "demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta." Således kan vi inte rädda teorin från anomalin, och vi måste erkänna att den visserligen ypperliga modellen icke är empiriskt adekvat, och således icke modellerar just verkligheten.

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi

Jag satt en dag och åt sen lunch på en halvtom restaurang. Nära mig satt en grupp pensionister och pratade.

- Vi ska sälja huset på Rivieran. Vi har en spekulant. Han är riktigt vidrig men rik.

- VAD SA DU?

- Hon sa att vi ska sälja huset på Rivieran och att vi har en spekulant och att han är vidrig men rik!

- JAHA!

Samtalet handlade om hur de skulle blåsa spekulanten ifråga och hur gött det skulle bli med cashflow. 

Därefter rörde sig samtalet vidare till att handla om ett av pensionistparens son. De ondgjorde sig över sonen som följer:

- Han är så... Alltså han är världens finaste pojke. Han är snäll och så. Men han tar inte för sig. Idag 2022 måste man ta för sig.

- VAD SA DU?

- Hon sa att han är världens finaste men att han inte tar för sig och att det måste man 2022!

- JAHA!

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi. Riksdagspolitiker skriver sig i kostallar för att hösta hem några hundra tusen pengar felaktigt. Ortenkids beknar och förnedringsrånar istället för att knega. Statliga myndighetspersoner klistrar vid sina meningslösa uppgifter som flugor vid flugpapper. Alla vill sko sig.

Rent-seeking innebär att man ökar sitt eget välstånd utan att skapa nytt dito. Rent-seeking är nollsummespelets melodi.

***

Är det då bara nyliberalismens ideologiska seger som ger oss rent-seeking-pensionister som hatar sina snälla barn?

Nej, ty vi känner ju nollsummevänstern. Nyckelläsning: Ragnarök. För ni vet, the pie doesn't grow so well.

Anledningen till att pensionister lurar husspekulanter och hatar barn är att vi har lämnat moralismen och gjort ett återinträde in i realismen. Tyvärr innebär detta att alla återigen slåss med näbbar och klor över de resurser som finns. Även de välbeställda har fått peniafobi.

Medelklassen har varit fri att moralisera så länge fossil-dopade 1900-tals-tillväxtens efterglöd värmt deras erbarmliga anleten. Nu har det dock blivit kallt. Kanske var det Covid-19-pandemin som var ett dragit fönster.

Inflationen är (de politiska) eliternas sätt att sänka levnadsstandarden för befolkningen, utan att på papperet sänka deras löner. Det är till yttermera visso priset vi får betala för att politikerna slängt resurser på allt möjligt dumt skit. Nu när världen skälver.

Konverterik · John Galt

Man hade kunnat återinvestera cashen i humankapital. Eller gjort infrastrukturinvesteringar. Istället har man bekostat idiotisk policy som följer på värdesignalerande moralism. Klart vi vill ha hög invandring, men inte hög invandring av extremt kulturellt avlägsna och lågutbildade individer, i kombination med en arbetsmarknad som ställer EU:s högsta kvalifikationskrav, och ett extremt generöst välfärdssystem som bygger på tillit.

Det talas icke sällan om Tillit. Svenskar sägs oftare än andra ha det till varandra och till myndigheter. När invandrargrupper är svåra att nå med preventionsåtgärder eller samhällsinformation säga ofta deras låga tillit till myndigheter försvåra.

Men Tillit har två riktningar.

— Greider Becker (@cederberg_erik) August 1, 2022

Mer invandring är lösningen på för mycket invandring.

Jag älskar migration och är därför kritisk till svensk migrationspolitik. Ju friare migration globalt sett, desto fler människor får möjlighet att öka sin produktivitet på en bättre arbetsmarknad. Ju fler som kan rösta med fötterna desto mer systemkonkurrens och regimpress.

— Greider Becker (@cederberg_erik) July 23, 2022

Moralismen har haft anledning att självdö. Vi kanske aldrig får veta vem som utdelade det dödande av de väldigt många huggen.

Verkligheten anföll Ukraina och fick oss att inse att realpolitik är av nöden; vi går med i Nato. (Men ni känner ju S: "we have always been at war with eurasia". Politiker är obehagliga.)

"Allt går ju med elektricitet" skaldade Tage Danielsson i 88-öres revyn, men på senare tid har det visat sig att elektriciteten inte uppstår i rakapparaten, vibratorn eller ens kontakten, utan - typiskt sett - i ett kärnkraftverk. Genom att lägga ner reaktorer har vi fuckat upp elförsörjningen, och nu är plötsligt alla för kärnkraft.

Vi hade en jättedålig narkotikapolitik jättelänga, av vad det verkar pseudoreligiösa skäl. Nu har gängen ätit sig feta på intäkterna och vuxit till en svulst så stor att vi inte vet hur vi ska operera bort den. Med rivstart i Wickléns utmärkta Vi ger oss aldrig, MED:s överlägsna (men inte tillräckligt långtgående) narkotikapolitik, samt Liberalernas senaste utspel om att utreda kriminaliseringen av eget bruk, så förväntar vi oss en hastig kovändning där sossarna plötsligt alltid varit mer Sanna Marin än Magdalena Andersson, egentligen.

Overton-fönstret är öppet. Nu kör vi.

Landa bara inte i the uncanny valley of avkriminalisering, som riskerar att gynna gängen. Reglera narkotikamarknaden i alla delar.

Systembolag för weed. Sprutrum för registrerade heroinister. Legitimerade shamaner. Svamp &c. på apoteket.

— Greider Becker (@cederberg_erik) August 17, 2022

Verkligheten är inte en bitch; den är en bitch-slap.

***

Rent-seeking-ideologi uppstår i ett samhälle där pajen inte ökar snabbare än den äts. Värst såklart när pajen till och med minskar.

Vågar vi åtminstone hoppas att moralismen är död?

Twitter, del 3: Miljöpartiet förstör klimatet

(Del 1. Del 2.)

Random-tråd från Twitter:

Miljöpartiet är den kraft/aktör som gjort i särklass störst skada för klimat&miljö i Sverige sen de bildades. Sverige måste nyttja sina fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller och kobolt, samt tillse elförsörjning för vätgasprod och CCS-lösningar i CO2-emitterande processer.

— Greider Becker (@cederberg_erik) May 26, 2022

Låt oss uttolka.

För att en elbil ska vara miljövänlig krävs att elen den kör på är klimatneutralt producerad. Batteriet likaså, vilket kräver klimatneutral el för batteriproduktionen, samt klimatneutral brytning av de metaller och mineraler som behövs för att producera batteriet.

MP är fientliga mot kärnkraft och gruvbrytning.

I rest my case.

(Relaterat: Det behövs ett rationalistiskt miljöparti.)

Fun fact: Drygt hälften av Sveriges yta är renbetesmark. Ca 0,04% är gruvor. 2020 omsatte gruvnäringen totalt 49 mdrkr och sysselsatte 7 334 pers. Rennäringen 230 mkr per år och ca 2500 pers ek beroende av renskötsel. Markanvändningskonflikt mellan näringarna hindrar nya gruvor.

— Greider Becker (@cederberg_erik) May 28, 2022

Twitter, del 2: Det stora bedrägeriet

(Del 1.)

Mer random-tråd från Twitter:

Du kan bli vad du vill. Men vad vill du? En diffus vision om självförverkligande, men utan konkreta etappmål, leder till besvikelse och apati.

— Greider Becker (@cederberg_erik) June 3, 2022

Det hela minner om resonemanget om filmen Hjärtat. Antropofagi hävdar att män behöver tydliga normer för hur de ska styra upp sina liv. Instruktionen "var dig själv" är varken psykologiskt hälsosam eller särskilt ärlig, eftersom "sig själv" är alkoholiserad gejmer i nedskräpad lägenhet. Utan jobb eller flickvän.

Låtom oss tolka Twitter-tråden. Självförverkligandemyten är en scam. Människor måste ges verktyg att prestera i stunden, inte grandiosa visioner utan etappmål. Man måste berätta för 14-åringarna att det finns en framkomlig väg mot inkomst och social status. Industrin skriker efter arbetskraft, men du måste klara gymnasiet och en yrkesutbildning för att få det där läckra industrijobbet i en mellanstor stad. Problemet idag är att alla ska bli akademiker, vilket är skadligt både för dem själva och för akademien som sådan.

Det finns en överproduktion av eliter. Men det finns också en underproduktion av arbetare. Vissa blir onödiga tjänstemän, andra blir arbetslösa akademiker, och ytterligare andra misslyckas i utbildningssystemet och blir "death of despair"-dödsfall.

Onödiga tjänstemän:

Det finns idag väldigt många onödiga tjänstemannajobb i väldigt många onödiga myndigheter. I både offentlig sektor och näringslivet finns mängder med onödiga managers, kommunikatörer, hållbarhetskoordinatorer och liknande. Improduktiva men högbetalda leder de till brain drain.

— Greider Becker (@cederberg_erik) May 29, 2022

Utbildningssystemet måste reformeras i grunden. Färre ska bli akademiker och fler ska till yrkesutbildningar. Jag är inte expert och vet inte när sållningen bäst ska ske, men någonstans måste barnen få information om att det finns bra och välbetalda jobb som gjutare eller plåtslagare.

Värst är det för personer med utländsk bakgrund. De har minst chanser att lyckas som akademiker, pga. språk och föräldrarnas utbildningsbakgrund, men får lära sig att detta beror på diskriminering och rasism. Istället borde de få lära sig att det finns en arbetsmarknad som skriker efter kompetens om man bara bemödar sig att lägga något eller några år på en relevant yrkesutbildning (och klara gymnasiet, såklart).

Istället för att berätta för orten-kidsen om att det finns bra jobb inom räckhåll, sänder man dem in i ett misslyckande och ger dem ett ideologiskt producerat ressentiment att hålla i handen medan de gråter. Sen tillhandahåller man en oreglerad narkotikamarknad som enda svaret på självförverkligande. Get rich or die trying, bokstavligt talat. Och hemlighåller alternativkostnaden i form av ett vettigt, verkligt arbetsliv i industrin.

Oreglerad narkotikamarknad:

Reglera narkotikamarknaden har flera fördelar. Om jonkare inte måste finansiera sitt missbruk avtar nyrekryteringen - de måste inte sälja för att ha råd att köpa. Vi blir också av med mängdbrotten när man inte längre måste snatta fläskfilé till ett andrahandsvärde av 60tkr/mån.

— Greider Becker (@cederberg_erik) May 29, 2022

Villkora CSN verkar vara en bra idé. Samhället ska inte bekosta att folk läser till konstvetare och sånt. Ge istället mer bidrag och mindre lån till de som läser skjutsköterska, läkare, poliser, och praktiska yrken som industrin efterfrågar. Styr bort folk från kreativa och akademiska-teoretiska yrken. Låt de som verkligen har passionen bryta normen och bli musiker, författare eller filosofer.

Princip och nytta

Låt oss ta den här diskussionen ett varv till.

Utilitarism och deontologi är två ormar som biter varandra i svansen. Deontologi är att följa heliga värden; utilitarism att följa maxnytta. Deontologins problem är att heliga värden kan vara fel eller bli irrelevanta. Utilitarismens att nytta är svårberäknad och konsekvenser svåröverblickade.

Sanningen är att deontologins heliga värden alltid utvärderas enligt utilitarismens måttstock, medan utilitarismen alltid operationaliseras i heliga värden.

Nå. Yttrandefrihet och koranbränning. Många synes anse att yttrandefrihet är ett heligt värde och att vi därför ska tillåta koranbränning. Andra synes anse att koranbränning är något dåligt och att vi därför ska inskränka yttrandefriheten.

Men: Yttrandefrihet är bara ännu en (extremt bra) tumregel som under vissa förutsättningar leder till goda utfall. Och: Inskränkning av yttrandefrihet är bara ännu en av utilitarismens failure modes, där jakten på kortsiktig maxnytta leder till extremt negativa effekter längre fram.

Alla de som vill inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att koranbränning är dåligt, är dåliga utilitarister. Alla de som vill tillåta koranbränning trots att det är dåligt, med hänvisning till att yttrandefrihet är ett heligt värde, är dåliga deontologer.

Yttrandefrihet är en bra princip eftersom den gör nytta. Så låt oss istället fråga oss: Vilken nytta gör yttrandefriheten just nu?

Yttrandefriheten möjliggör yttranden som påvisar att islamism/islam/muslimer är ett problem. Att (en viss sorts) invandring (av en viss omfattning) är något svårhantera i kombination med (en viss sorts) välfärdssystem. Att olika kulturer leder till olika beteenden. Att det kan finnas typer av individer (genetiskt, kulturellt, subkulturellt, socioekonomiskt, what ever) som, om de uppnår en kritisk massa, trotsar majoritetskulturens normer och samhällets kollektiva direktiv. Etcetera.

Se nyttan av själva akten. Se nyttan av koranbränningen.

Se nyttan av yttrandefriheten just eftersom den möjliggör den här typen av yttranden, trots att de må vara kontroversiella, för vissa stötande, eller kan förväntas bemötas med hot och våld av vissa människor.

Ask och innehåll

Vi har konstaterat att asken är vackrare än maskarna däri. Men varför? Och är det verkligen så?

Den egentliga frågan är: Är demokrati, är yttrandefrihet, terminalvärden? Är det fall av gott-i-sig?

Nu är väl egentligen få saker gott-i-sig när man väl nystar i det. Det bästa axiomet brukar landa i att medvetna systems upplevelser i en utilitaristisk matris kommer närmast. Eller som Sam Harris mer pedagogiskt brukar uttrycka det: Om vi tänker oss en värld där alla lider så mycket som är logiskt möjligt, så kan vi vara ense om att andra världar är bättre. Det är en stark intuition som delas av de allra flesta. 

(En komplikation som kan uppstå är att intuitionen kanske delas av de allra flesta inom WEIRD, eller så att säga att intuitionen blir meningsfull först i det steg där vi förmår generalisera regler. Okunnighetens slöja är en slags krav för att dåliga världar ska vara dåliga. 

Tänk dig att du har det bäst och alla andra har det sämst. Det är en annan värld än där någon har det bäst och alla andra har det sämst. Kanske är det typiskt WEIRD-kulturellt att försöka skapa generaliserbara regler med utgångspunkt i att man själv är kvalitativt identisk med andra aktörer. 

Harris undkommer i någon mån problemet genom att specificera en värld där exakt alla har det sämst, men vi vill ju kunna bygga upp en allmängiltig moral även utifrån vanliga världar där de flesta aktörer vet ungefär hur de har det. Då krävs lite tankeexperiment av upplysningsmodell.)

Sanningen är att varken demokrati eller yttrandefrihet kan sägas vara terminalvärden. Vi kan tänka oss en situation där demokrati leder till mänsklighetens utplåning eller där yttrandefrihet leder till absolut förvirring. Däremot har det visat sig att demokrati och yttrandefrihet är extremt starka principer i den verklighet där vi lever, där vi aldrig vet exakt vad som är Sanningen och där vi aldrig kan vara säkra på att vi själva Vet Bäst.

I själva verket bygger demokrati och yttrandefrihet på en upplyst befolkning. (Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.) Att människor är smartare tillsammans bygger på att varje enskild människa är tillräckligt smart för att inte systematiskt ha fel. Demokrati bygger således på förmågan att bilda sig en egen uppfattning.

Men det bygger även på motivationen att bilda sig en egen uppfattning, som individ. Demokrati funkar ofta dåligt i släktskapsintensiva kulturer där man röstar enligt den egna klanens eller etnicitetens intressen, istället för att rösta utifrån sina individuella intressen.

Du kan inte fylla demokrati med vilka människor som helst och förvänta dig att det ska funka. Du kan inte heller fylla yttrandefrihet med vilka yttranden som helst och förvänta dig att outputten ska vara positiv.

Grejen med det klassiska Voltaire-citatet (”jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem") är inte att man är extremt motiverad att dö för rätten att säga något felaktigt och korkat. Det bygger på en ödmjukhet inför den egna oförmågan att avgöra vad som är felaktigt och korkat. Om man faktiskt och till 100 procent visste rätt svar hade en debatt inte alls behövts (möjligen förutom för att förankra den korrekta uppfattningen hos fler).

Historisk data visar att du har fel även när du tror att du har rätt. Uppfattningar som verkat stötande och idiotiska har visat sig vara mer korrekta än vad du först trodde. Och du kan ha fel igen. Och igen.

***

Så låtom oss då knyta ann till den dagsaktuella debatten om Korankravaller och Påskupplopp. Debattörer går man ur huse för att förklara att Paludan givetvis har fel, men att det ändå är viktigt att han får manifestera sina åsikter. (Detta är alltså best case scenario - många tycker istället att han fan ska låsas in. Vilket i någon mening är mer konsekvent, enligt vad jag avser argumentera nedan.)

Antropofagis uppfattning är en annan. Paludan gör en avgörande samhällsnytta genom att exponera ett visst samhällsproblem. (Om de nu rör islamism, islam eller muslimer kan vara osagt. Eller något annat.) Det är i mina ögon absurt att alla känner sig så uppenbart tvärsäkra på att Paludan har fel, och ändå vill ge mannen fritt spelrum.

Lösningen är alltså inte att hindra Paludan. Lösningen är att alla debattörer blir mer ödmjuka med avseende på vad de tror sig veta.

"Bränna Koranen är stötande men måste tillåtas av principiella skäl" är för mig en feg hållning. En modig och dessutom mer förnuftig hållning är att våga överväga att det kan vara helt jävla rätt och rimligt att göra exakt så som Paludan gör. (Givetvis minus eventuell pedofili, giftermål med u-båts-Madsens ex, och rysk påverkansoperation.)

En sådan övning i ödmjukhet kan naturligtvis vara svår. Samma övning ska gälla för kommunist-nazist-pedofil-miljöpartister, och det kan givetvis bära emot. Det finns en överhängande risk för att poängen i det här blogginlägget, i den mån alls någon läser det, misstolkas som att vi inte ska låta personer som har fel manifestera sina åsikter. Jag menar inte så. Jag menar att vi inte ska vara så säkra på att det har fel. Eller att vi har rätt. Inte så säkra.

Att alla slappt förkastar poängen som Paludan lyckas göra är ett underbetyg för svensk debatt. Det betyder att man - återigen, i bästa fall - blivit besatta av principen av yttrandefrihet, utan att förstå den djupare poängen om osäkerhet och ödmjukhet.

***

Asken är vacker för att den, under rätt förutsättningar, destillerar innehållet. Hade vi redan Sanningen behövde vi inte asken. Nu har vi inte Sanningen, utan bara äckliga maskar, så vi måste använda asken för att få tillstånd en epistemologisk selektionsprocess. Och en sådan process kräver selektionstryck som premierar Sanning, inte exempelvis ätt-lojalitet, makt eller status. Selektionstrycken kräver sannolikt en evig finjustering, och det asken är till yttermera visso troligen ett dynamiskt system som aldrig finner ett stabilt jämviktsläge. Justerandet av askens selektionstryck är en Sisyfos-syssla.

Just nu hyllar maskarna asken. Som jag själv gjort. Men de förkastar ändå möjligheten att utvecklas mot Sanningen. Genom att de förkastar sakinnehållet under förevändningen att principen är helig men verkningslös.

Det enda rimliga

(Bakgrund: Äta glass, del 2; klart positiv till att bränna kORANEN.)

Det offentliga samtalet är en vacker ask med maskar. Tyvärr tycks maskarna äta sig ut genom asken och då är bara maskar kvar. Det vi vill bevara är asken. Det är den som är vacker.

Till yttermera visso är det i maskarnas intresse att bevara sin ask. Det är asken som är deras hemvist. Utan asken får de sitta i fängelsehålor och piskas för blogginlägg.

Det enda rimliga är att Magdalena Andersson bajsar på kORANEN på bästa sändningstid. "Tal till nationen klockan 17 hörrni" och sen ba' "pfhhhhh ... plopp."

Sen ska detta ske varje söndag kl 21 tills ingen bryr sig längre. Och om någon bränner upp en stadsbuss eller en polisbil får de betala den själva.

Vikten av god nattsömn

Så visade det sig att alla kvinnor i tjänstemannaskrået drömde om att bli barnmorskor, samtidigt som det också var brist på barnmorskor. Statsförvaltningens nyttiga marskalkar analyserade situationen och sågo att tjänstemannakvinnorna inte ansåg sig "ha råd" att byta arbete, eftersom barnmorskelönerna var lägre än den statliga ersättning som utgick för statsfeministiska normkritiker, hållbarhetsstrateger, informationskommunikatörsformerare, mobiliseringsprocessfaciliterare och annat pack.

Överståthållaren klev då ned från sin tron och svingade sin kräkla. I ett slag lade han ner Jämställdhetsmyndigheten, Svenska institutet och Statens medieråd. Han lade ner Myndigheten för statligt stöd till trossamfund, och han avskaffade de statliga stöd till trossamfund som denna myndighet fram tills dess hade administrerat. Han lade ner Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, på det att civilsamhället skulle släppas ur sin guldbur av bidrag och istället utvecklas enligt de selektionstryck som människors faktiska engagemang utgör.

Och han lade ner Sameskolstyrelsen och förde över deras uppgifter till en enda tjänst inom Skolverket. Och han lade ner SIDA och outsourcade allt internationellt bistånd till EA-rörelsen. Och han betvingade kommuner och regioner och förbjöd dem att söka medel från EU:s strukturfonder, på det att de istället skulle genomföra nödvändiga utvecklingsprojekt i kärnverksamheten. Mängden ansökningspoesi minskade, men så ock antalet projektledartjänster.

Slutligen lade han ner Arvsfondsdelegationen och påbjöd att alla arvsfondspengar skulle gå till innovationsprojekt av samhällelig betydelse.

Och vad gjorde han med alla pengarna? Jo, han höjde barnmorskelönerna till en nivå där de förbittrade tjänstemannakvinnorna "hade råd" att lämna datorskärmens kalla ljus för vårdens- och omsorgens varma. Han subventionerade sjuksköterskeutbildningar och han avskrev studieskulderna för sjuksköterskor som arbetade med än tio år inom landsting eller kommun.

Och förbittrade kvinnor strömmade, icke längre förbittrade, från Svenska institutets och Jämställdhetsmyndighetens och MUCF:s lokaler, in i sjukhusen och äldreboendena. Och deras levnadsstandard sjönk icke, men deras livsglädje steg i höjden.

Och statsförvaltningens nyttiga marskalkar kunde återrapportera till Överståthållaren: Det som har skett är gott.

***

Överståthållaren greps nu ånyo av dådkraft. Han hade sett att staten med en enkel manöver kunde allokera resurser på ett sätt som i alla delar gynnade samhället, men som inte på något sätt missgynnade någon individ. Tjänstemannakvinnorna var ju lyckligare än någonsin, och alla andra slapp ju improduktiva övningar i jämställdhetsintegrering, projektansökningar och sverigebildskonst.

Så överståthållaren såg över det så kallade socialbidraget. Han inrättade motprestationskrav där individer som uppbar socialbidrag tvangs inställa sig i arbetskommandon som industrin kunde avropa. I tusental tvingades analfabeter och invandrarkvinnor ner i zink- och järngruvorna för att bryta malm och rygg. Priset på arbetskraft dök, och alla investeringar i maskiner, robotisering och automation likaså. Snart var Sverige ett uselt slavsamhälle där till och med herrarna led, rädda som de var för de sotiga massornas hämnd.

När Överståthållaren vaknade på morgonen stod hans tretton intimträlar där, redo med papiljotter och locktång. De stirrade på honom med uttryckslösa ögon.

Och han kunde aldrig sova mer.

Mer repression, men välriktad

Antropofagi har tidigare, i och med läsningen av eminenta Fentanyl Inc., noterat att Kina har en illegal narkotikaekonomi men utan våldsamheter. Förbuds-tids-modellen - att en oreglerad marknad avseende en prisinelastisk produkt kommer att leda till våldsam konkurrens - verkar inte gälla alltid. Det verkar som att våldet på en oreglerad marknad kan containas om statens är tillräckligt repressiv. Det måste inte bli Al Pacino. Det kan bli kinesiska meth-labb som verkar i det tysta.

(Relaterat: Illegal narkotikaekonomi utan våldsamheter.)

Lasse Wierups läsvärda Gangsterparadiset ger oss samma pusselbit i en svensk kontext. Wierup visar hur bristen på repression tillåtit framväxten av kriminella nätverk på ett sätt som visserligen passar väl in i en illegal narkotikaekonomi, men som springer ur andra faktorer som (somalisk) hederskultur, (svensk-somalisk) trångboddhet, frånvarande (somaliska) pappor, och (somaliska) brottsbenägna kompisgrupper som rånar och stjäl. 

(Det där med "somalisk/a la jag till för att provocera lite, men också för att Järva-konflikterna framförallt verkar utgå från somaliska grupperingar. Både Wierup och även Salihu i Tills alla dör avhandlar detta, och det är heller ingen förvåning för en trogen Antropofagi-läsare.)

Wierups genomgång är rätt upprörande i sin stora konkretion. Återkommande beskrivs grov brottslighet som när påföljd alls döms ut tycks gå närmast ostraffad förbi.

***

Just graden av repression är också i fokus för debatten nyligen med Lena Andersson och någon som heter Richard och som verkar rätt vettig. Debatten är skön eftersom båda parterna uppenbarligen försöker tolka varandra välvilligt. Det går med andra ord förhållandevis smärtfritt framåt i en normal samtalsform. Noll pajkastning. Hurra för det öppna samtalet.

Andersson verkar anse att Sverigedemokraterna alltid kommer att försöka påverka mot ökad repression. Detta, verkar Andersson mena, är farligt.

Utifrån Wierups bok kan man dock fråga sig - måste repressionsreglaget alltid vara generellt? Kan man inte bara öka repressionen väldigt selektivt? Strängare straff drabbar ju ärligt talat bara de som döms - kan vi ha en hög rättssäkerhet är det inget som helst problem. (Givet att man inte får dödsstraff för analsex eller nåt sånt. Men livstid för mord, istället för något års ungdomsvård, känns hyfsat i linje med det allmänna rättsmedvetandet.)

Även dataavläsningsfrågan borde vi väl kunna se som ett verktyg för riktade insatser. Inte måste väl sossarnas hemliga underrättelseverksamhet läsa vad exakt alla WhatsApp-killtrådar tycker om Annika Strandhäll? Det kan väl rimligen vara möjligt att bara använda dylika verktyg för att sätta dit de många tusen mördare som går fria i vårt land?

Hårda tag, tycks Lena mena, drabbar alla. Men måste det vara så?

Varför politiker är obehagliga

(Bakgrund: Blev visst sossarna; PR eller rykte.)

Om det är bra att ändra åsikt, varför är det obehagligt med politiker som springer ikapp opinionen?

Det är skillnaden mellan att tänka PR eller tänka heder. En person som tänker PR tänker på hur hen kommer uppfattas av andra. En person som tänker heder tänker på hur hen kommer uppfatta sig själv.

Är modellen dum? Är inte essensen av heder att man styrs av grupptrycket?

Jo, men man har internaliserat grupptrycket. Om någon kränker din heder är det, vill jag påstå, en ärligt känd kränkning. Man blir arg för att man blir arg, inte för att man tänker att andra tycker att man är en ryggradslös tönt om man inte blir arg.

Återigen är det kulturell evolution som är nyckeln. Vi tenderar att modellera världen i termer av individuella agenters avsikter, men när vi pratar om vilken som helst selektionsmodell (naturligt urval eller kulturell evolution) så är det dåligt att säga saker som att "coronaviruset vill mutera för att kringgå våra restriktioner." Man borde säga att det selekteras för att kringgå våra restriktioner, dvs. att det muterat på alla möjliga vis och att de mutationer som varit framgångsrika tenderar att finnas kvar. (Se Frågan...)

Så låt mig omformulera en smula:

Det är skillnaden mellan att tänka PR eller tänka heder. En person som tänker PR tänker på hur hen kommer uppfattas av andra, utan att bry sig om deras bedömningskriterier. En person som tänker heder tänker på hur hen kommer uppfattas av en annan person som tänker heder. Eller, egentligen kanske en person som tänker heder tänker på hur hen själv kommer uppfatta sig, vilket råkar vara en pålitlig proxy för hur andra kommer uppfatta henom. ("Råkar vara"=kulturell evolutions-selektion av fitta normer.)

En hederknyffel har aldrig problem med att stå för impopulära åsikter. Ett lismande kräk vill vara alla till lags. Ingen gillar en ögontjänare.

***

Det som utmärker Hjältarna är att de omsätter idéer i faktisk handling, med stor fokus på handling och mindre fokus på idéer. Problemet med samtiden är att Hjältarnas ideologi är maktens. Att det Hjältarna tror är på spelet. Så det är ett ideologiunderskott som vi drabbats av. Bara det att ideologier visst kan vara pragmatiska och samförståndsinriktade, reformistiska och försiktiga. Det är okej att tro på socialliberalism och aktsam reform, istället för kommunism/nazism/Ayn Rand-nyliberalism och revolution. Att bedja om mer ideologi är inte att bedja om mer extremism eller mer våldsbejakande eller mer samhällsomstörtande - det är att bedja om att Hjältarna tror på något - något som inte är den egna maktresan.

En gång gjorde jag en god handling som kostade mig ganska mycket. Den goda handlingen var utformad på det viset att jag inte kunde berätta om den för någon. Ändå gjorde jag handlingen. Så vill vi att politikerna ska vara.

En gång gjorde jag en ond handling som jag hade kunnat låta bli att göra, bara för att få berätta en sak som kullkastade en meningsmotståndares argument. (Den onda handlingen var just att berätta.) Så vill vi att politikerna inte ska vara.

De ska tjäna sin moral, hur den nu är utformad, och inte sina maktanspråk.

Så en politiker får faktiskt ändra åsikt. Den ska bara inte göra det på något lättvindigt eller godtyckligt sätt, och den ska i någon mening göra bot för sin tidigare felaktiga uppfattning.

***

Lite mer cyniskt sett kan man säga att svenska politiker är extremt dåliga på att signalera ärlighet och godhet. De framstår som falska och förljugna. De som inte framstår så, som Jonas Sjöstedt, Nooshi Dagostar och Jimmy Åkesson, kommer att vinna i längden. Damberg kanske får äran att dela majoritetens uppfattning i varje givet ögonblick, men alla kommer att misstänka att han gör det av fel skäl.

Tony Blair och Reinfeldt kanske saknade förmågan att blicka bakåt, vilket är en Hjätes trait. Men det är inte det som är felet med dem. Felet är att den kultur som råder i den politiska klassen är maktsträvandenas kultur.

En sann Hjälte dör ensam och hatad, försvarandes den dumma idé som ingen annan delar.

***

(Relaterat: Nebukadnessar II.)

Kamelens död, eller hur det gick till när jag återuppfann vad jag tror är hegelianism

Debattkamelen är död. Länge leve dromedaren!

Jo, för spaningen som jag vill presentera är den följande: Tidsandan har slagit knut på sig själv, kvävts och tröttnat.

Jag vet föga om Hegel. Jag vet ingenting om Hegel som inte Alexander Bard berättat för mig i en eller annan podd. (Alltså, inte personligen. Jag är en simpel konsument ur konsumtariatet, kära läsare!)

Men, jag tror att vi kanske träder in i vad som skulle kunna kallas Syntesens Tidevarv.

***

Låt mig börja från början - om man med "början" menar min början.

1984, det var då jag föddes

för staten gällde att tillväxtkurvan böjdes

-90-talet var, kristiderna för alla

och inte minst alla med huslån att palla

räntorna gick bärsärk, och Persson fick makten

han ljög och med högern han slöt värsta pakten

men sen blev det bättre men sen blev det sämre

och bättre igen och sen bytte vi ämne

till identitetspolitik och sånt skit. Det kom att prägla debattens huvudfåra, om ni minns det, från 2000-talets början till och med idag. Det eskalerade och dog i och med 2015 års flyktingkris, då GAL-TAN-profetian ledde en socialmiljöpartidemokratisk självmordssekt att begå moralisk seppuku inför tusenden dreglande internetsamurajer.

Den sexualpsykotiska delen av identitetsschizofrenin eskalerade något senare, i samband med #metoo, och kom att dö en lite långsammare död (förgiftad av hallucinogent kolmonoxid från en läckande skorstensstock) i och med den truth-and-recociliation-kommission som instiftades av Åsa Lindeborg och Fredrik Virtanen, och som syftade till att gräva upp alla de massgravar som Instagram-justisen efterlämnat. Ett ytterligare utvecklingssteg - eller möjligen invecklingssteg, vilket är samma sak, för det djupare är svårare och det mer detaljerade ger mindre prediktionskraft - togs när det visade sig att kolmonoxidhallucinationerna av gruppvåldtäktsinvandrarmän i några fall inte var hallucinationer, vilket var svårt att svälja men svårare att tugga.

Så, tja, nu är vi här. Där det roliga är när meningsmotståndare möts i konstruktiv dialog. Där man vill läsa böcker om hur vi kan förstå, istället för missförstå, intersektionalitet ur ett spelteoretiskt perspektiv. Där det överbryggande är det intressanta, det polemiska det trista, och God Ton inte är roligt alls längre.

Så, Tesen som jag växte upp med var Feminism-Antirasismen. Antitesen, som behövdes eftersom verkligheten passade modellen för dåligt, var att bli en - in the immortal words of Anonym Internetz-rappare - "alt right hatsajt-snubbe". Andra halvan av 2010-talet kom således att handla om hur fel vi hade haft i nästan alla intressanta avseenden.

Kamelen har två pucklar. Debatten har två poler. Men det är roligare med dromedaren, ty den är normalfördelad runt ett vetenskapligt konsensus.

Det är hög tid att träda in i meta-contrarian-triadens tredje fas.

***

Eller, fjärde fas, och däri ligger ett potentiellt problem.

Jag vill leva i Syntesens tid. Jag vill att Tesen och Antitesen ska ha funktionen att grundligt utreda respektive sidas argument och bevis, för att sedan mötas i en gyllene, bayesiansk medelväg i mitten. Kring ett enat konsensus.

Men, Tesen var ju i sig själv en Antites. Feminismrasismen var en reaktion mot någonting som fanns dessförinnan.

Är vi fast i en intellektuell-mortidinal kedjereaktion av eviga antiteser? Fanns det aldrig någon ursprunglig tes? Finns det ingen slutgiltig antites? Inget - in the immortal words of Anonym Internetz-rappare - "slutgiltigt paradigm"?

("Runka och äta glass" är såklart mortidinalt!)

Äh. Det kan ha varit så att postmodernismantirasismfeminismen kanske visserligen hade ett gäng bra poänger, men ändå hade fel i sak i lite för många avseenden. I så fall kanske alt-rightismen var en välbehövlig upprensning av osanningar, och att vi nu inte längre behöver dess lite nonchalanta och tidvis överdriver polemiska debattstil. Kanske kan vi nu släppa den posen, låta PK-hororna köpa sig själva fria utan vidare reprimander, och helt enkelt börja föra en saklig debatt.

(Är Dagostar en datapunkt här?)

Du som också har tytt tecknen kan ju nicka så att jag ser det, när vi möts på gatan. Säg högt-med-ögonen: Jag är också i min maniska fas. I min maniska fas då jag känner hopp om mänskligheten. I min maniska fas då jag tror att vi kan mötas i ömsesidig nytta och förståelse.

***

Låt mig ändå ta ett litet exempel. Antropofagi har tidigare förbifartsnämnt boken Fifth Sun, av Camilla Townsend. Den är i mina ögon ett strålande exempel på Syntesens Makt.

Först trodde alla att aztekerna var människoätande, människooffrande barbarer. Det blev en lite väl tvådimensionell bild. Sen kom reaktionen emot detta - postmodernistiskt önsketänkande diskursanalytiker kom att skylla allt på spanjorernas redogörelser, och låtsades som att aztekerna var adorable, helt enkelt.

Townsend gör slarvsylta av dessa två perspektiv, genom en oerhört imponerande forskningsinsats. Genom att inkorporera ett helt nytt källmaterial kan hon belysa aztekernas kultur och politiska liv med stor detalj, och med fingret mitt på kontext-pulsen. Samtidigt redogör Townsend utan åthävor för det myckna slaktande som skedde, och hittar rimligare-än-jag-hört-förut förklaringar.

Det slår mig att både Tesen och Antitesen säkert har drivit enögda forskare djupt ner i respektive bevis-dike. Townsends litteraturförteckning visar vilken bredd en aztekforskare of today har att arbeta med. Samtidigt upptäckte hon DNA:t och bevisa stäppfolkshypotesen, eller vad man ska säga, när hon blev en pionjär i att granska aztekättligarnas egna källmaterial på Nahuatl-språket.

Och si - hon hittade människor. Ond-goda och komplexa. Hon hittade en kultur i en basin of attraction bestämd av ekologiska, historiska och path-dependenta faktorer. Hon kontextualiserade utan att ursäkta, och förklarade utan att försvara.

Ty:

Hon forskade.

***

Camilla Townsend har dödat en lokal debatt-kamel. Jag ser att den svenska, samhälleliga kamelen stapplar - ointresserat - under tyngden av sina två disparata pucklar.

Måtte de kollapsa till en enda. Så att vi ånyo kan klaga över hur FARLIGT DET ÄR FÖR DEMOKRATIN att all debatt är likriktad.

Så som på 90-talet.

Väl och (v) - Vägen till paradiset

(Trigger warning: Det här blev lite mer rasist-sexistiskt än vad jag egentligen har lust att be om ursäkt för. Och lite mer utopiskt.)

Antropofagi har tidigare dryftat framtiden. Och nu, tydligen, var den här. Frågan då: Vad händer sen?

Jo, framtiden delar sig. Och vi hamnar i en alternativ verklighet där Nooshi Dagostar försöker bredda (v), vilket ser ut som ett försökt till en snuskig emoji, men hey - she's pretty hot!

Antropofagi skrev:

[J]ag tror att jag etablerat faktum: Damberg är nästa statsministerkandidat för (s). Som sagt, en högersosse. En näringsjävel, liksom. En entreprenöriell marketect läggs på förvärmning i sossarnas kingcubator [...] Vad betyder då detta i det större perspektivet?

SD har ätit sig in i den parlamentariska brytpunkten. Detta är känt. Jag vill påstå att väljare icke strömma mellan blocken. Väljare strömma mellan blocken och SD. SD snor från (s) och (m) - icke (s) från (m) eller (m) från (s).

Det finns ingen majoritet längre. Inte i tvåblockspolitiken av klassiskt snitt. Vad finns det då?

Det finns en mitt. Eftersom maktpartiet Socialdemokraterna, det evigt opinionsoptimerande, vill in i denna mitt, och denna mitt i skrivande stund spänner från där (v) slutar till där (m) börjar, så måste (s) kontrollera en koalition av centerpartister, liberaler, miljöpartister och socialdemokrater. Då kan vi inte ha Super Mario Håkan Ljugholt som Ordförande över Partiet. Vi behöver en överbryggande faktor. En Ville Vessla som kan gömma sig bakom gardinen i de fina salongerna.

Att Damberg bereds väg till statsminster(kandidat)posten betyder att sossarna vill etablera sig som det mittersta partiet. Vänstervindarna har mojnat, och Seriösa Tuffa Tag är det som gäller nu. Vänstern har målat in sig i ett poststrukturalistiskt hörn, och misslyckas socialkonstruera en planka att balansera sig därifrån på. Miljöpartiet finns typ inte längre, eller är komprometterade av islamister och annan paria. Damberg är inte menad att ta en kopp yerba mate med Ship to Gaza-kommunister. Han ska kunna basejumpa från en skybar i Macao med Annie Lööf fastbunden på ryggen, och blanda en perfekt martini i fallet. Nonchalant borsta glaskrosset av smokingaxlarna när de störtlandat igenom ett glastak till ett rosémingel på Almedalen. High five:a Svenskt näringsliv på vägen ut förbi VIP-kön [...]

I den mån det ovanstående lämnar ett tolkningsutrymme, kan jag unna mig ett förtydligande: Damberg är Reinfeldt i den nya Alliansen, som består av (s), (c), och en rolig kuk.

Vad som talar för är att alla vill ditåt. SD, som ju är debattens perpeteuum mobile och ändock tredje största parti, vill se en amerikansk situation med ett liberalt (i bemärkelsen eng. liberal) och ett socialkonservativt block. SD-M-KD mot resten, med en marginaliserad vänsterfalang som de nygamla extremisterna.

Och, eftersom vänstern vill samma sak - måla ut alla som tar orden "Hanif Bali" i sin mun som den senaste upplagan av George W. Trump - så kommer vi förmodligen att hamna där. Både ändarna av spektrat strävar mot samma polarisering. Då kommer de springa mot vars en pol, och se: Polariseringen ett faktum. Den enda motverkande faktorn är den tredje kraften; mittenjävlarna. De rimliga, sakliga, rationella. Dambergarna.

Varför vill då (s), (c), och (kuk) samsas? För att det finns så mycket att enas om. Gamla dogmer kan äntligen få förpassas till sophögen. Högersossarna får ett alibi för att göra upp med LAS. Liberalerna en smitväg ut ur sina målkonflikter; medelst en fin, bred skattereform kan man få bibehållen eller ökande lönespridning i kombination med minskande ekonomisk ojämlikhet. Centern kan få human-låtsas att man inte vill stegla IS-terrorister.

Det som Antropofagi verkar ha fått om bakfoten är att det gamla KPMLR - numera HBTQIA+- (ja, de jävlarna lägger tydligen till nya bokstäver hela tiden, så du kan inte vara woke ens om du mot förmodan skulle vilja...) - är osugna på att sitta utanför och frysa. Nu vill de in på Konsum/ICA. Och de vill att DU ska betala baguetten.

För att fortsätta det något sexistiska men i sak korrekta analys-spåret, kan vi konstatera att Nooshi Dagostar är en true girl next door. Hon ser bra och trevlig ut, men är inte provocerande snygg. En stark halo-effect, men utan att ge incel-killarna skrämselhicka - eller för den delen ge de knivslipande, avundsjuka, narcissistiska identitet-Instagram-influencer-tjejerna en plötslig lust att förklara på vilket sätt just Dagostar tjänar patriarkatet och måste deplattformeras nånting-nånting #metoo.

Men, Dagostar är inte bara girl next door. Hon är girl next door, the next generation: En rar, rasifierad lantlolla från utanförskapsområdet Perstorp. Genom att se sympatisk ut, och genom att säga saker som att

Det är klart att jag kan ha andra erfarenheter med mig [som iransk kvinna] men jag tycker inte att vi ska fokusera för mycket på yttre egenskaper. Vi ska kunna sätta oss in i varandras liv tycker jag och känna solidaritet med varandra

så lyckas hon visa handen utan att faktiskt spela raskortet. Det gör det svårare för identitetsposörerna att hata henne - de är själva i 99 procent av fallen från Iran, och de vill inte i onödan devalvera sin egen woke-födslorätt. Dagostar kommer inte heller bli till husblatte, med mindre än att hon säger nedsättande-saker-om-IS-hustrur i paritet med typ Hanif Bali. Samtidigt lugnar Dagostars ton genomsnittliga trekvarts-shorts-gubbar - hon är nog bara en trevli' tjaj som skrattar åt skämt - och hon ger Alexander Bard noll skäl att börja skrika om Rosseau.

Kanske rider den här persiska kvinnan in på en normalfördelad dromedar-debatt. Kanske är den tvåpuckliga kamelen död - kanske finns det ett post polarisering. 

Kamelen (t.v.) är polariserad. Dromedaren (t.h.) normalfördelad.

Kanske kan folkförflyttningen och åsiktsförflyttning tillsammans mötas i en välordnad, skånsk glesbygdstjej med invandrarbakgrund. En som vill väl, inte vild väld. Här kan till och med Dagostars oslipade fumlighet spela henne i händerna - se, en tös av folket, en icke alls medietränad men välvillig aktör! Den tjajen kän män rösta peu även i Sjöbo.

***

Ja, kanske framförallt i Sjöbo. Men, det finns en andra ände av det dilemma som en folklig vänster står inför.

För, nog tjatat om att oluggna incels och mammaspojkgubbar kommer att drömma asexuella närhetsdrömmar om att en snäll Nooshi nooshi nooshi-noshar dem på magen. Dagostar vill ju vinna "både bruksarbetaren och hipstern", enligt DN, och hipsterns testosteronbortstötande skamporrs-laminat tränger hennes snälla ögon knappast igenom. (De undviker förövrigt i regel ögonkontakt.)

Ska (v) vinna de som bara läser på Flashback, så måste man bokstavera längre än KPLMRHBTQIA+-. Ja se, det mänskliga alfabete finns icke som förmår skriva en tjocksulad normcore-suröls-flanör på sin talgglänsande näsa. De som scrollar mer skärm än en sunkhaks-tant vid en Jack Vegas-maskin, de berörs ej längre av sedvanliga mänskliga emotioner. Dagostar kan icke tävla med internets alla gulliga kattvideos, och hennes subtila signaler kan icke konkurrera med det frenetiska kaoset i deras komplicerade, inre Norm Amplification by Really Cool Emission of Rightness-kammare. (Mer känt som NARCER, eller Narcissistisk Laser.)

And yet: Vad har en identitetslös identitetslooser att ta vägen? F! glömde välja ny partiledare efter att Kawesa gick på plankan på Bagarmossen T, och dessutom bryr sig ingen längre om huruvida det är potentiellt problematiskt att vilja stoppa gängvåldet. De värsta socialbaconstruktivisterna har trollats tillbaka till grisaknoar av Twitter-trollkarlar, och Rummet-tjejerna har inte bloggat sen 2014. Ingen vet längre skillnaden på ett hipsterskägg och ett MRM-skägg, och mången sökande själ har förresten råkat vandra vidare till tyngre droger via tantra eller meditation. Ironiskt nog står neo-hippien för en slags överbryggande funktion i kulturkriget, med sina förvirrande buddhistiska svastikor och egocentriska tankar om egots upplösning.

Så, min poäng: Dagostar kan troligen driva sitt parti mot en mer realistisk ontologi, tillbaka in mot en marxistisk analys - där ekonomiska faktorer har primat framför identitets-narcissismen - utan att förlora alltför mycket väljare. En frihetlig vänster saknas dessutom i det politiska landskapet, och kan man lämna Mao åtminstone på det idémässiga planet kan det mycket väl visa sig att man har råkat ta Krim-halvön utan något som helst motstånd.

***

Värre kan det bli att navigera in mot mitten sett till höger-vänster-skalan - kommer man för nära socialdemokraterna kan man lätt förgöras av deras osmotiska kraft. Dagostar vill äta på den vänstra flanken, inte lämna den öppen. Det är svårt att bli lika seriös som en sosse, och här gör Dagostars sympatiska men fumlande framtoning inget slott i Södermanland. Tack vare blobbfisken Löfvéns fullkomligt uppenbara inkompetens så kan Dagostar troligen framstå som en relativt sett Allvarligt Menad Teknokrat-Pragmatist för stunden, men om det konungsliga socialdemokratiska äpplet plötsligt kastas över till exempelvis Damberg, kommer vår gäri next door att stå sig fullkomligt slätt. Om Dagostar blir debattmosad av en teknokrate-mästare av högsta dan, så kan hon kyssa adjö till sin traditionella vänsterfantasi om nationell skattesats-bukkake.

Om sossarnas dick-pick är (l), i polyamorös konstellation med (c), och stalkad av borderline-diagnosticerade (mp) - då måste (v) akta sig för att titta rakt på den indirekta, muterade avkomma som är medusahuvudet SD+M+KD. Det gäller att hålla upp skölden som en spegel och endast interagera med reflektionen. Vänstern måste helt enkelt fortsätta att lyckas med den komplicerade etiska balansgången, som är att bedriva framgångsrik opposition i samverkan med det socialkonservativa blocket, aka. "rasisterna". 

Om någon kan ta detta arv vidare efter Sjöstedt är det rimligen Dagostar - vi har nämnt pragmatismen, men även det sympatiska utseendet som gör det lättare att tala i paradoxer utan att framstå som en cynisk hycklare. Oslipad och lite korkad inger på ett sätt mer förtroende än slug och förslagen. Och den första ordningens utilitaristiska utfall bör ju vara gott - att barn får mediciner &c. - även om olika meta-debackliga effekter kan komma att ifrågasättas av rasdysforiska medeklasstjejer i spetsfundiga t-shirts. (Normalisering av främlingsfientlighet och så vidare.)

***

Alla ideologier överlappar. Den rådande parlamentariska situationen selekterar rimligen för en partiledare som kan befolka överlappet mellan traditionell vänster och socialkonservativism. Och där finns mången god allmosa att utverka, för den som kan förhålla sig pragmatisk till sitt värv och till sitt nya, slemma sällskap. Svårigheten blir att göra det här acceptabelt för identitärerna, och att göra sig själv acceptabel för SDs riktiga kärnväljare i glesbygden. Spännvidden är i många avseenden väldigt stor, framförallt på den sk. GAL-TAN-dimensionen. Men är det någon som kan göra det, så är det Dagostar.

För visst såg ni det också? Till och med Agenda-Anders hopknycklade blue steel-ansikte mjuknade en smula när Nooshi stakade sig igenom intervjun i SVT härom veckan.

"Snäll och duktig" slår ann nånting i folksjälens banala Bamse-moral. Och den finns kvar där, under en tunn fernissa av internethat och sarkasm. Jag säger eder: Trollgubbarna kommer att smälta inför hennes ömhet, och hon kommer tåga gatan fram som ett barn, skyddad av sin oskuldsfulla godhet, och ingen kommer att lägga hand på henne. Den identitära vänstern kommer hitta tillbaka till humanismen - vi är alla människor - och den juvenila alt right-intelligentian kommer slappna av i axlarna och sluta försöka spela smarta.

Ett nytt, rent ljus kommer lägga sig över landet när de blåa våglängderna från våra massförströelsevapen äntligen falnar. Ingen kommer längre att skriva förment bitiga och lite överdrivet sexistiska politiska analyser. Det kommer att vara som att vakna ur en ond feberdröm.

Och nakna, sympatiska, rasifierade svenska flickor från Perstorp kommer att ta oss snällt och försiktigt i händerna, och leda oss igenom en gyllene port till en ny, trygg framtid. Där

Vi ska kunna sätta oss in i varandras liv tycker jag och känna solidaritet med varandra