CLT som argument för representativ demokrati - vad hände sen?

Kan man använda centrala gränsvärdessatsen (Central Limit Theorem, CLT) som ett argument för indirekt, parlamentarisk demokrati?

Vissa frågor normalfördelar vi oss kring, åsiktsmässigt. I andra frågor är vi mer polariserade. Exempelvis kanske 

Om en folkvald företrädare representerar ett genomsnitt av värden i en polariserad fråga, kommer företrädarna normalfördela sig vilket möjliggör konsensusöverenskommelser. Vi betraktar alltså folkföreträdaren som ett genomsnitt av en andel av väljarkåren, och eftersom genomsnittet av samples normalfördelar sig enligt CLT, så tänker vi oss också att de valda parlamentarikerna normalfördelar sig åsiktsmässigt även i frågor där populationens åsikter är polariserade.

Först måste vi undersöka under vilka förutsättningar en folkvald representerar ett genomsnitt av sina väljare. När man fattar ett politiskt val i en parlamentarisk demokrati, så söker man en företrädare som tycker som en själv. Troligen är det svårt att hitta någon som tycker exakt som en själv, så därför söker man någon som tycker som en själv i alla frågor man absolut inte kan kompromissa med, och så likt en själv som möjligt i så många andra frågor som möjligt. Frågor är i vissa fall diskreta, varför överensstämmelsen mellan en själv och företrädaren är 1 eller 0, medan andra frågor är kontinuerliga, så att överensstämmelsen i frågan om skattetryck kan mätas i procent skattesats eller kronor eller liknande.

Vi tänker oss således en matris med alla kända åsiktsfrågor, diskreta eller kontinuerliga, och en genomsnittlig överensstämmelse där frågors vikt multipliceras med grad av överensstämmelse, och där okompromissbara frågor måste överensstämma. Därmed bildas en slags acceptabel intervall av approximationer av våra sammantagna åsikter, och potentiella företrädare selekteras för att överensstämma med så många sådana individuella approximationer som möjligt.

Nota bene att företrädarna inte selekteras för så hög total överensstämmelse som möjligt, utan för så hög som möjligt komparativ överensstämmelse med så många som möjligt, eftersom företrädaren bara behöver vara det minst dåliga alternativet för varje väljare, och eftersom varje väljare oavsett överensstämmelse alltid bara har exakt en röst. (Här bortses från mer komplexa effekter av valdistrikt, elektorer och liknande som kan ge olika individuella väljares röster olika faktisk vikt.)

Antropofagi hävdar bestämt att CLT de facto är ett argument för parmalentarisk demokrati, dvs. att ovanstående skisserad modell är empiriskt adekvat under de beskrivna förutsättningar, och att vi därför har att göra med en teori vars anspråk är att den själv är riktig. 

Teorin kommer emellertid inte undan att brottas med några uppenbara anomalier. Ty, varför är vissa frågor då polariserade även i politiken? Om CLT gällde genomgående skulle alla politiska frågor normalfördela sig på politisk nivå.

En utväg för teorin är att modellen faktiskt stipulerar att företrädare faktiskt måste uppvisa samstämmighet med presumtiva väljare i okompromissbara frågor. I dessa frågor söker väljaren inget acceptabelt genomsnitt av allsköns frågor, utan väljarpreferensen måste helt enkelt tillgodoses. Om vi antar att ingen företrädare inte har den acceptabla åsikten, så kommer väljaren inte att rösta på någon alls. För att denna räddning av teorin ska vara trovärdig vill vi empiriskt observera att demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta! Är så fallet?`

En snabb sökning visa följande:

"Highly polarized systems with few parties spur individuals to vote, while low levels of polarization and many parties reduce incentives to vote." 

Studien (2017) konkluderar att låg polarisering hör ihop med lågt valdeltagande. Det här lirar inte med räddningen av teorin ovan. Studien jämför data från 26 olika demokratier. Nästa:

"New joint estimates of citizen preferences and campaign platforms in U.S. House and Senate races show that increasing levels of ideological conflict reduce voter turnout, particularly among citizens with lower levels of political sophistication, contradicting existing accounts that emphasize how ideology or partisanship explains the relationship between ideological conflict and turnout."

Studien (2014) konkluderar alltså, i motsats mot den nyss nämnda, att hög polarisering leder till lågt valdeltagande. Det passar bättre med vår teori! I abstract noteras även att "[e]mpirical evidence on t[he] question" om huruvida "political participation increases with greater ideological conflict", "however, remains deeply ambiguous."

En europeisk studie (2023), med som jag uppfattar en mer sofistikerad metodologi, konkluderar i sin tur att det finns en "positive correlation between affective polarisation and turnout." Detta i Tyskland, Spanien och Nederländerna. Därutöver etablerar man ett tvåvägars orsakssamband med dominerande verkan "affektiv polarisering"à"valdeltagande":

"Second, our exploration of the causal direction behind this correlation suggests that the effects are indeed reciprocal. So, increases in affective polarisation are associated with a subsequent increase in turnout, and vice versa. This means that cross-sectional correlations pick up more than just a causal effect of polarisation even when controlling for confounders. At the same time, across our studies, the effects of affective polarisation on turnout were usually stronger and more robust than the reverse effects, establishing that affective polarisation does have a sizeable mobilising effect. Moreover, the effect of affective polarisation holds even when controlling for two strong potential confounders, namely (elite- and individual-level) ideological polarisation and positive partisanship."

Vad mer är verkar "those who are least interested in political affairs" allra mest bli "mobilised by affective polarisation."

(Vid det här laget bör vi förmodligen adressera skillnaden mellan "polarisering" och "affektiv polarisering." "Affektiv polarisering" är en specifik typ av polarisering som betonar de känslomässiga aspekterna av en konflikt eller åsiktsklyfta. Det handlar om att människor inte bara har olika åsikter, utan att de också har starka negativa känslor gentemot dem som har motsatta åsikter. Ofta är det förmodligen just "affektiv polarisering" vi avser när vi i vardagstal slänger oss med begreppet "polarisering," men givetvis kan en åsiktsfråga vara polariserad helt utan affekt - väljargruppen klustrar helt enkelt bara i icke normalfördelade ståndpunkter.)

Denna tredje och sista studie talar alltså mot hypotesen att "demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta." Således kan vi inte rädda teorin från anomalin, och vi måste erkänna att den visserligen ypperliga modellen icke är empiriskt adekvat, och således icke modellerar just verkligheten.

#metoo och min röv

Eftersom Antropofagi är en manifestation av tidsandan (ligger alltid en dag innan DN, mind you) så kan vi dra slutsatsen (detta är så klart helt okontroversiellt) att rasism-sexismen frodas. Kanske ska vi bara se det som att Sveriges kollektiva jagupplevelse rationaliserar allt som socialdemokraterna gör, och nu är ju gränsen som bekant igenbommad. Ingen vet vart Anders Ygeman, som svalde nyckeln, har tagit vägen.

(Bakgrund: Trivial analogi; relationsskeppet; Trädgårdh; vi möts vid vägskälet; hur man hittar och dödar en ödla; Schelling-punkter; Schelling, Jung och Durkheim; koordinering, kultur och kategorier; Schelling, Somalia, och SSC; intersubjektiva fenomen genomskådade; allas lika värde 1; allas lika värde 2; intersubjektiva fenomen som flägz; den gången då jag diskade som jag berättar om för barnbarnen; jämlikhet och tillit; o-orginellt.)

Även med denna insikt i färsk åminnelse måste Antropofagi uppdatera lite åsikt om #metoo. Det verkar som att jag om något har errat på den snälla sidan. Fasen också.

Antropofagi har som bekant försökt ha en positiv grundinställning, men påtalat att #metoo kan ses som en logisk fortsättning på den svenska statsindividualismens brottningsmatch med den sällskapliga osällskapligheten. Romantikens död och rationalitetens intåg i snuskrummet.

I den mån jag har varit kritisk mot #metoo, har det handlat om att jag kan se baksidorna med denna utveckling - vill vi verkligen vara en kultur där vuxna människor inte får ta varandra på rumpan? Jag har här exemplifierat med Ohly-uthängningen, som jag uppfattat som ganska orimlig.

(Bakgrund: Ahlström har helt fel om Bergman; nationalstatens överjag; relationsskeppet; jämlikhet, broderskap etcetera; vi halkar vidare; #jagockså.)

Positiv till hela spektaklet har jag varit eftersom jag uppfattat det som en godartad koordinering av utsatta människor som tidigare lidit av ett samordningsproblem. En påle i Molochs öga, för att blanda mina mytologiska referenser.

Jag har även beskrivit #metoo som en begriplig respons på ett rättssystem som inte levererar. (Rättssystemet måste som bekant ha rätt så ofta som möjligt, men ändå släppa igenom en eller annan fällande dom, för att uppfattas som legitimt.) Det är ju ändå folk som drogar och våldtar till vardags som nu äntligen åker dit. Därvidlag har jag syftat på typ Virtanen.

Men oj. Nu verkar det som om alla "clear cut cases" faller i bitar, ett efter ett. Urban Ahlin vill t.ex. inte riktigt fastnade i trålen. Processen rörande Mp:s Stefan Nilsson verkar mer eller mindre gestapo-esque, ska en tro Lilla Drevet-Olas redogörelse (pallar inte leta avsnitt att länka). Cissi Wallin, som är någon slags nyckelperson i svenska #metoo, verkar helt galen, och Virtanen-fallet verkar inte så vattentätt som medierapporteringen velat göra gällande. T.ex. så nekar Virtanen helt; fallet är preskriberat och kan således inte prövas; Wallin anklagade 2011 Virtanen för att ha våldtagit henne 2009, och förundersökningen lades ner direkt. Inga starka bevis för Virtanens skuld finns att tillgå. (Och ni minns denna princip, va?)

Antropofagi har (kanske felaktigt) antagit att de riktigt vidriga #metoo-vittnesmålen är exempel på dåligheter som nu delvis sonas och sanktioneras, men att det också halkar med en mängd mer eller mindre marginella fenomen (t.ex. Ohly) som i värsta fall kan beskrivas som social inkompetens eller felkalibrerad mellanmänsklig interaktion. Nu verkar det dock alltså som att de vidriga dåligheterna kanske är påhittade, eller i alla fall i flera fall svagt belagda.

Istället för att vara en sund reaktion på ett rättssystem som inte levererar, och en efterlängtad samordningsmekanism för sexualbrottsoffer, så verkar #metoo mer och mer se ut som ett fall av ideologiskt drivet angiveri och rättssäkerhetsförfall.

Det är lika bra att säga det nu, så kan jag säga "vad var det jag sa" i morgon när DN bankar upp Stora Kovändningsreportaget om att #metoo var galenskap:

Jag tycker #metoo verkar dåligt!

(Obs! Åsikt starkt färgad av att ha lyssnat på avsnitt nr. 4 av podden Penntricket. Att Cissi Wallin som sagt verkar ytterst hänfallen åt affektiv dödsspiral kastar skugga på hela kampanjen. Kanske övervärderar jag Wallins betydelse här, eller implikationerna på kampanjen. Eller, i värsta fall, kan Wallins osaklighet förklaras av att hon har blivit drogad och våldtagen, vilket naturligtvis kan föranleda PTSD. Vilket inte bara är en skitfet skiva av Pharoahe Monch, tyvärr.

Rättssäkerhets-argumentet verkar dock opåverkat av huruvida Wallin är galen eller ej. Den anklagades utfall ska självklart inte hänga på den anklagandes eventuella vansinne. Rättssäkerhet är tvärt om den systemiska egenskap som ska gardera mot sådant vansinne. Och mot att folk använder rättssystemet för att skada sina fiender, hämnas, etcetera.)

***

Den sorgliga backdroppen är att det fortfarande begås en mängd sexualbrott lite var stans i samhället. Och ja, uppenbarligen är det män som begår nästan alla. Jag är också motståndare till overgendering av harassment, och jag tycker också att "any social scientist worth his salt" måste titta bortom närmaste könsvariabel efter en sannare sanning. Men vi ser också danska ubåtskaptener och mexikanska gangstrar som styck-sex-mördar kvinnor; vi ser brutala gruppvåldtäkter lite var stans i Sverige; och vi ser utbredd trafficking och sexuellt slaveri.

#metoo är kul att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är bra. Danska ubåtskaptener är tråkigt att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är dåligt. Men det är ändå trevligare att vara Virtanen än Wall just nu. Och även om Cissi Wallin poddar om sitt manshat i timtal, så är det faktiskt endast en källa till humor, vilket inte bestialiska styckmord är - vilket väl förklaras rätt bra av Oivvo Polites vit-makt-musik-analys, som Antropofagis identitetspolitik-fuskande inkarnation à la 2014 skrev några rader om:

"Polite skriver också om varför han, som afrosvensk, gillar att lyssna på vitmakt-musik. Mycket svart musik, skriver Polite, behandlar vita människors övergrepp – likväl har vita uppskattat musiken. Black power-budskap, såsom Paris eller Public Enemy, har uppskattats, medan vitmakt-grupper har avskytts. Jag kan tillägga att jag personligen inte uppfattar Public Enemy som ett inverterat Ultima Thule – jag bara följer Polites resonemang, som leder upp till frågan huruvida 'ickearier [kan] ta vit rasistisk kultur med en klackspark?' Polite är förvånad och glad över att han kan svara ja på den frågan – att han har 'råd' att lyssna på vitmaktmusik. 'Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse.' Polites glädje rör med andra ord att han kan känna sig så ohotad av extremhögern, att han kan ha ett distanserat förhållningssätt till musiken på samma sätt som vita kan ha till t.ex. svarta rappare som uttrycker sig hatiskt mot vita. 'Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.'"

***

Rättssystemet är himla bra, förutom att det är himla dåligt. (Dåligt! Dåligt!) Vi borde inte hålla på att erodera det hur som helst. Oskyldiga på offentlig skampåle är inte styckmord, men det är inte heller helt och hållet inte styckmord. Om ni fattar vad jag menar. (Det är kanske en tusendel av en promille styckmord, eller nåt sånt.)

Men att jämföra styckmordets vidrighet med rättssystemets genomsläpplighet är egentligen inte det vi vill. Det uthägningsfantasterna kanske borde erinra sig är att:

Det är skillnad på hämndbegär och blodtörst!

Det ligger rimligen i deras egna intresse att göra den distinktionen. När man väl har smakat gott blod är det svårt att gå tillbaka till äckligt.

Dvs., det roliga är ju att hämnas på den som är skyldig. Inte att bara lägga vem som helst i stupstocken. Rättssäkerheten är visserligen främst till för att ingen ska bli oskyldigt dömd. (Det verkar gå sådär, sett till t.ex. Quick- och Kevin-fallen.) Men, det är också till för att den som faktiskt är skyldig inte ska kunna komma undan!

(Exakt hur mycket dragkraft denna insikt har i just #metoo-sammanhanget är väl lite oklart. Vad gäller flera exempel tycks det ju främst handla om att fabricera uthängningar från noll - inte om att rota fram den skyldige till ett faktiskt brott.)

***

Så lite introspektion på det:

Ack! Tycka #metoo är dåligt! Nu har Antropofagi tagit ännu ett steg mot the Dark Side. Eller?

Nä. Jag kanske ironiserar över sådant, men i själva verket är det bara så att en bättre epistemologi gör att jag inte kan engagera mig i affektiva dödsspiraler som genusvetenskapsaktivismen längre.

Jag är osäker på om det syns så bra i bloggen, men jag försöker medvetet steelmanna genusaktivism-sidan genom läsning och poddlyssning. Det leder dock bara hela tiden till att jag mer och mer tappar förtroendet för genusvetenskapen. (Se: Rehabiliteringen funkar inte; genusvetarna svarar inte.) Ex.: Utan att någonsin ha läst något av Per Ström gick jag direkt på ett paper som syftar till att granska hans påståenden. Ingen av de sex "svaren" är särskilt övertygande, välformulerade, eller uttömmande. Jag kan fan göra bättre själv på tre sekunder. Kolla nu:

1. Googlar jättesnabbt på Pär Ström. 

2. Resultat. 

3. Samlar in ett argument från Pär: Alla manliga Astrid Lindgren-karaktärer är fåniga vilket tyder på ett matriarkat. 

4. Tänker i noll sekunder. 

5. Respons: Positive bias på den! Hallå, det finns ju ypperliga män i Lindgrens verk. Luffaren i Rasmus på luffen! Birk! ALFRED! 

6. Respons 2: Det finns ju urlöjliga kvinnor också! Hon som skvallrar i Emil i Lönneberga? (Krösa-Maja? Heter hon det?) 

7. Slutsats: Pär Ströms Astrid Lindgren-argument är heeelt off. 

8. Meta-slutsats: Jag krossar MRA-husgudar lättare än de mest Ekonomisk Debatt-fähiga debattörer.

Hur som helst vill jag hålla fast vid att kontrarian-uppfattningen är viktig, givet Ash's conformity experiment. Det finns ett uppenbart egenvärde i att tänka annorlunda, även om en tänker fel, ty annars känner sig alla bundna av gruppen att tycka samma.

Det är också viktigt att kunna ändra åsikt - kan man inte det, spelar det ingen roll hur bra argument man har. Argumenten är inget värda om slutsatsen är på förhand given.

Kommer vissa människor att tycka att man är dum i huvudet för att man ställer sig skeptisk till #metoo eller motsvarande "samtidens objektiva goda"? Ja, givetvis, men det är den lilla kostnaden i sammanhanget. Den stora kostnaden är osäkerheten på de egna åsikterna - byter jag åsikt för att just vara motvals, eller än värre, för att gå med strömmen i ett begynnande paradigmatiskt skifte?

Ack och ve. Jag får väl veta när det är för sent.

***

Apropå paradigmatiska skiften. Härmed vill jag, som en slibbig eftersläng, återvända till slippery slope-diskussionen. Låt oss ta fallet "SD:s normalisering". Nanna Johanssons serie om detta står sig himla bra. Vi tar den igen:

Vi noterar att normaliseringen har skridit framåt jämfört med 2014. Men, eftersom vi är 75-procents-Ghandi så känns detta inte så jobbigt! (Se The legend of murder Ghandi.)

Ärligt talat så är vi ju nu, mer eller mindre ironiskt, på steg 5, "Det svenskvänliga partiet". (Vilket kanske bidrar till att förklara Jimmies illasittande chinos.) Det känns helt okej idag - säger zeitgheisten, inte Antropofagi! Men "oss den 12 mars 2014" tycker inte alls att det känns bra. - inte ens zeitgeisten.

Vi tycker inte att det känns bra med Steg 8, "Det enda partiet". Men det kanske känns bra 2022!

Så, var ska vi dra vårt Schelling's fence?

Tja... Demokratin säger ingenting om att SD inte får bli Regeringsparti. Om vi tar demokratin som vår vägledande metaprincip, så ska vi sätta stängslet mellan steg 7 och 8. Demokratin säger nämligen att inget parti får vara Det Enda Partiet. Det går inte, säger demokratin.

Detta Schelling's fence har fördelen att vi skulle ha satt det på samma ställe 2014 som idag. Det verkar som att detta fence således är samtidsoberoende. Men, det kan finnas flera olika samtidsoberoende stängsel, och vilket av dem vi väljer kan i sin tur vara högst samtidsberoende.

Det är en knivig sits.

Om vi vill sätta tillbaka stängslet vid steg 1? Tja, det finns ju onekligen underlag. Men, de har kickat Kent. Och vi har resonerat i sönder begreppet "rasistiskt" - kanske har vi landat i att marginalfenomenet SD faktiskt har gynnats av att kallas rasistiskt, och då vill vi ju med vårt konsekventialistiska perspektiv inte kalla det rasistiskt längre. (Bakgrund: MindreFel om rasism.)

Dessutom borde vi i konsekvensens namn helga SchäsLong-insikten om the genetic fallacy, dvs. att inte döma ut SD pga. att de var nazister på 90-talet. Eftersom nästan alla andra ändå var det på 30-talet. Typ centern.

Fast, allt det här är mest konstigt. Dumheter. I bästa fall, om jag ska vara snäll mot mig själv, trassligt sophistication bias. För vi har inte makten att sätta några staket gentemot nämnda zeitgeist. Och vi tycker ärligt talat att SD är rasister och idioter än idag, vilket inte verkar ha hindrat befolkningen från att flytta fram dem från steg 1 till 5. Demokratins avigsida, uppenbarligen. Philosophical majoritarianism min röv.

Uppföljning partipolitik + insikt

Nu: Uppföljning på denna uppföljning för Antropofagis prediktion för svensk inrikespolitik. (Uppföljning 1; uppföljning 2; uppföljning 3; uppföljning 4; denna uppföljnings prediktion.)

Underlag: Väljarbarometern för januari 2018.

Resultat:

***

Parentes: Jag inser att det är fullkomligt meningslöst att försöka gissa framtiden. Det intressanta med att göra prediktioner är att kalibrera sina egna confidence levels. Så, det handlar inte om att gissa rätt eller fel, utan om att systematiskt se om ens confidence levels visar sig korrekta. Om jag sätter confidence level 70% på 100 prediktioner, är jag välkalibrerad om 70 procent av dessa besannas. Går färre in är jag över-konfident; går fler in är jag under-konfident.

Antropofagi har nu, efter många om och men, förstått syftet med prediktioner och uppföljningar av det här slaget. Återstår att se om det görs slag i sak och predikteras lite här framöver.

Uppföljning av prediktioner, del 3 eller 5: Svensk inrikespolitik

Uppföljning 1; uppföljning 2; denna uppföljnings prediktion.

 

Vi hoppar över prediktion 3 respektive 4 för tillfället, och går direkt på det mycket mer intressanta nr 5: Prediktion avseende svensk inrikespolitik! Egentligen borde jag vänta tills att januaris väljarbarometer är publicerad, men otåligheten är för stark, liksom den rätt välgrundade misstanken om att januari kommer erbjuda kanske ca noll sekunders disponibel bloggningstid.

 

Ingen egentlig teori eller hypotes i grunden här, på själva prediktionen vill säga, så vi får se denna uppföljning som en slags otillförlitligt mått på Antropofagis inrikespolitisk-parlamentariska intuition.

 

Så går vi då till senaste Väljarbarometern, november 2017. Jag sammanfattar:

 

Tabellen sammanfattar årliga barometrar, mina prediktioner, samt utfall och predikterade respektive faktiska skillnader.

 

Figuren sammanfattar min predikterade förändring, faktiskt förändring, samt skillnaden däremellan.

 

Slutligen har jag försökt skissera den faktiska jämfört med den kontrafaktiska utvecklingen. Det ska se ut som att kurvorna delar sig på slutet, dårå. Allt som det står (P) efter är Prediktion.

Eftersom jag låtsas ha rätt inom 0,5 procentenheters felmarginal, är det intressant att notera att bara gissningarna för C respektive L ligger därinom eller tangerar. Totalt sett hade jag drygt ett V plus ett Fi fel; 8,6 procentenheter off. I snitt nästan en hel procentenhet fel per parti. Whigga plz!

 

Slutsats: Att följa upp prediktionen redan i november var prematurt ... när jag bara skojar. Det här var helt enkelt dåliga uppskattningar, som visar att min intuition är usel i sammanhanget. Inte minst önsketänkandet kring Vänsterpartiet framstår i retrospekt som komiskt.

 

(Men, får väl kolla igen så småningom, när januaris siffror finns att tillgå. Liksom BRÅ:s statistik ska få säga sitt i den här uppföljningens uppföljning så småningom.)

SchäsLong, del 11

Kevinfallet aktualiserar det här:

"Human beings, who are not gods, often fail to imagine all the facts they would need to distort to tell a truly plausible lie.  'God made me pregnant' sounded a tad more likely in the old days before our models of the world contained (quotations of) Y chromosomes. Many similar lies, today, may blow up when genetic testing becomes more common. Rapists have been convicted, and false accusers exposed, years later, based on evidence they didn't realize they could leave. A student of evolutionary biology can see the design signature of natural selectionon every wolf that chases a rabbit; and every rabbit that runs away; and every bee that stings instead of broadcasting a polite warning—but the deceptions of creationists sound plausible to them, I'm sure.

Not all lies are uncovered, not all liars are punished; we don't live in that righteous a universe. But not all lies are as safe as their liars believe. How many sins would become known to a Bayesian superintelligence, I wonder, if it did a (non-destructive?) nanotechnological scan of the Earth? At minimum, all the lies of which any evidence still exists in any brain. Some such lies may become known sooner than that, if the neuroscientists ever succeed in building a really good lie detector via neuroimaging. Paul Ekman (a pioneer in the study of tiny facial muscle movements) could probably read off a sizeable fraction of the world's lies right now, given a chance.

Not all lies are uncovered, not all liars are punished. But the Great Web is very commonly underestimated. Just the knowledge that humans have already accumulated would take many human lifetimes to learn. Anyone who thinks that a non-God can tell a perfect lie, risk-free, is underestimating the tangledness of the Great Web."

 

Det luktar som att någon eller några har underskattat snärjigheten i Den Stora Väven. Ack Ordningsmakten.

 

***

 

Nu har även Reinis lögner hunnit i fatt honom. Även om ingen (förutom Moa i Lilla Drevet) verkar bry sig.

 

Vi minns Nuon-affären. 95 miljarder kronor som slarvades bort av Maud Olofsson. Som först sa att hon hade informerat Reinis om affären, vilket han förnekade. Varpå Maud vägrade infinna sig i KU, och istället skapade tidernas skämskudde-klipp:

 

 

Det var uppenbart att det ljögs i någon ände. Och en hundvalpsögd-Reine avgjorde med slam dunk vem exakt det var. I alla fall för alla med minsta gnutta intuition och människokännedom. (Fan vad ledsen jag är över att jag inte kan hitta det videoklipp, tror från DN:s webbteve, där Reine -frenetiskt lögndetektorsblinkande - hävdade att han inte hade informerats om affären. Det klippet silade dilen för mig.)

 

Även om Maud inte kunde ta bladet från munnen när det begav sig, säger hon idag mer eller mindre rakt ut i P1 att det var Fredrik som ljög, och inte hon. Lyssna och döm själva.

 

Att detta inte är mer sprängstoff är ett under. Reinfeldt ljuger bevisligen rakt ut. Inte glidning på sanningen. Inte undanhålla sanningen. Men ljuga. Det är liksom någorlunda graverande för en som då var statsminister.

 

Det var kanske därför han bara pratade om sin frukost i sommarpratet för ett par år sedan. För att slippa trassla in sig ännu mer i Den Stora Vävens snärjighet.

 

***

 

Black swan blow-ups, underrapporterade eller ej.

Övertrump på övertrump

Antropofagi har vid det här laget härjat en hel del kring postmodern auktoritarianism, samt även noterat att konceptet kanske inte är så väldans postmodernt: Hitler var inspirerad av Nietzsche innan Foucault var det, och teokratiska och andra diktaturer har väl i alla tider präglats av propaganda, lögner, och totalitära anspråk på sanning och vetenskap. (Inte för att jag läst Machiavelli, men visst var det fritt fram för Fursten att ljuga?)

 

Hur som helst är det högst intressant att Vita Huset nu jobbar med något så pass Orwellianskt som "alternativa fakta". Begreppet borde väl rimligen betraktas som en självmotsägelse, i den meningen att "fakta" konnoterar det faktiska, det verkliga, det objektiva. And again and again, som Kano hade sagt.

 

Det är lite magkänsla vs forskning över hela grejen. Att väljarna inte bekymrar sig om sanningen. Man känner liksom igen det, light, från svensk debatt.

 

Eller, light och light förresten. "Nej men snälla berätta vad är järnrörsskandalen?"

 

 

(Relaterat: Trumpin; Putin erövrar världen; population/populas; postmoderna SD; so fresh and so af Kleen; en blind leder sig själv; vårtecken; prediktionen del 3; Pomerantsevs bok är mycket bra; smutskastning som normalitet; vem som rösta'; inskränkta; normaliseringspolitik; peniafobi; upprepning av manifest; it isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Prediktioner för 2017, del 5: Svensk inrikespolitik

(Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.)

 

Innan de sista skälvande dagarna av januari är till ände stolpar Antropofagi in några prediktioner rörande svensk inrikespolitik. När detta skrivs har AKB (m) redan gått ut med att man med SD:s stöd vill fälla regeringen. Den påföljande diskussionen har handlat om detta kommer leda till att Alliansen splittras: Fp och C vill inte samarbete öppet med SD, vilket M och KD verkar vilja. Vad gäller Sifo-mätningar är bilden lite blandad; Löfven får ökat förtroende och AKB minskande, men M går framåt iom. SD-väljarnas sympatier. Det går bra för C, och mellan blocken är det nästan lika med 39,5 (rödgröna) respektive 41 procent (Alliansen).

 

Det är alltså nuläget, vilket är viktigt att ha en bild av när denna prediktion sedermera utvärderas.

 

Antropofagis förutsägelse är att Alliansen kommer att splittras, iom. att M vill ta egen regeringsmakt med SD som stödparti. Samtidigt kommer C fortsätta ta röster från Miljhögerpartiet, eftersom väljargruppen här ändå känner sig mer hemma åt höger än åt vänster, och eftersom att förtroendet för Mp kommer fortsätta rasa. (Faktum är att det är 50/50 chans att Mp splittras upp i en utbrytargrupp och ett lamslaget regerings-Mp. Indikationer på detta syns redan iom. att vissa riksdags-MP:are, t.ex. Carl Schlyter, gått sin egen väg, och eftersom att missnöjda miljöpartister har möten för att diskutera sin myckna besvikelse.)

 

Så: M går uppåt (statistiskt signifikant ökning), SD ligger stabilt eller minskar marginellt. Mp kraschar totalt (statistiskt signifikant minskning plus splittring) och C går framåt (statistiskt signifikant) på deras bekostnad. L ligger still och KD fortsätter ligga lågt, t.o.m. med marginella minskningar. Baseline 1 är senaste valresultatet, baseline 2 är sifo-siffror från januari 2017.

 

Samtidigt ökar förtroendet för S, som går framåt (statistiskt signifikant). V ligger stilla eller ökar marginellt. Ingen regeringsombildning eller -kris innan valet 2018.

 

Indikatorerna för uppföljning av den här prediktionen är givna. Det handlar om opinionsmätningarnas siffror i januari 2018, jämför med januari 2017 samt 2014 års valresultat. Ökningarna och minskningarna jag talar om är främst utifrån sifo-mätningen i januari 2017.

 

Lättare att fatta om jag ritar upp det som ett diagram, kanske:

 

Bilden visar valresultat 2014, Väljarbarometerns resultat för jan 2015, 2016 och 2017, samt Antropofagis prediktioner för jan 2018.

 

Ännu lite lättare, kanske, i tabellformat:

 

Samma som ovan fast i tabellformat.

Predikterad förändring (jan 17 till jan 18) är således:

 

S	1,70%
V	0,00%
Mp	-1,40%
SD	-0,60%
M	1,50%
C	0,60%
L	-0,40%
KD	-0,70%
Fi	-0,80%

 

Jag kommer att anse att min prediktion är korrekt om den ligger inom 0,5 procentenheter från faktiska utfallet, dvs. generöst ge mig själv en viss felmarginal som jag kan tycka är rimlig. (Statistisk felmarginal framgår i Väljarbarometerns redovisning.)

 

En skulle kunna klaga på att jag förutsäger t.ex. att C kommer att öka, och sen preciserar den ökningen till att gälla 0,6 procentenheter. Samtidigt som jag ger mig själv en felmarginal på 0,5 procentenheter! Då får jag rätt på 0,1 procentenhets ökning. Dylika invändningar kan lämnas i kommentarsfältet.

 

En skulle också kunna invända att prediktionen står i strid med Antropofagis makroekonomiska prediktion, som handlar om högerpopulisters framfart. Dylik invändning kan också lämnas i kommentarsfältet.

 

Slutligen kan en invända att om både KD och Mp hamnar under 4-procentsspärren, kommer detta att påverka den övriga fördelningen när deras procentsatser faller bort. Dylika invändningar kan också lämnas i kommentarsfältet! Vilket fält. En sådan diversitet. Spinn-off-prediktion på det: Inga kommentarer kommer att lämnas i kommentarsfältet.

Smutskastning som normalitet

Zarembas text om Polen väcker genast frågor om den svenska debatten, och då specifikt rörande tillämpningen av så kallad negative campaigning. Zaremba:

"Det har sagts att polacker lever i två världar. I den verkliga tycks det mesta på väg åt rätt håll. Tågen avgår i tid, välståndet stiger, ungdom gör plats för äldre, rörmokaren saltar inte räkningen. I den politiska världen, den som syns i media, råder girighet, nepotism, dubbelspel och svek. I en enkät 2013 svarade alarmerande 65 procent av de tillfrågade att det inte fanns något parti de ville rösta på."

Aron Etzlers Reinfeldteffekten visar hur Alliansen och "Nya" Moderaterna vann ett och ett halvt val genom en strategisk kombination av Nyspråk och smutskastning. Antropofagi har tidigare sammanfattat att

"man lyckats få valen att handla om motståndarens brister, genom stenhård sk. negative campaigning. Både Persson och Sahlin utsattes för väl koordinerade och konsekvent genomförda svartmålningar. Till och med socialdemokraterna kom att betrakta karaktärsmorden på sina partiledare som befogade, så skickligt genomfördes attackerna. Moderaterna vann på att angripa motståndaren, inte på att hajpa sig själva. Den egna politiken visste man bäst i att kamouflera."

Mönstret går igen och igen och igen. Till och med Antropofagi lutar åt att den sittande regeringen är klantiga arslen. Men hur mycket av föraktet för den tröge Löfven och den antroposof-frisserade Romson är befogat förakt? Hur mycket är politisk spinn och mediedrevs-logik? Det är mycket svårt att avgöra utan några förflutna års perspektiv.

Etzlers bok visar tydligt hur bilden av Persson gjorde 180 grader på en femöring, och att ursprunget för ryktena och förtalet var Moderaternas valmaskineri. Samma sak med Sahlin-sänkningen.

Onekligen är det lockande för ett parti vars egentliga politik majoriteten inte håller med om, att mörka den egentliga politiken och istället fokusera på motståndarnas påstådda karraktärsbrister. På så sätt undviks jobbiga debatter kring sakfrågor. (Här är fö. ett färskt exempel på att lögner är melodin.) Att detta skett i kubik i Polen tycks klart, eftersom missnöjet med PiS faktiska politik är utbrett, och det demokratiska mandatet rekordsvagt.

Det hela kopplar med obehaglig självklarhet till den postmoderna propaganda-strategi som tillämpas av t.ex. SD, Trump och Putin. Antropofagi inser med viss pessimism att saklig debatt i allt större utsträckning blir en bristvara. Schlingman och gänget kickstartade igång utvecklingen i Sverige, men så snart tåget är i rullning måste alla som vill komma någon vart hoppa på i farten. När sen relativismen väl är ett faktum kommer demokratins legitimitet snart att undergrävas. Människor kommer helt enkelt inte längre skönja någon koppling mellan den politiska debatten och den materiella verklighet de upplever.

(Relaterat, om Polen: den svenske exorcisten; Bjuv och Jedwabne; magkänsla vs. forskning, del 2; icke omöjligt scenario; porr i Polen. Om Reinfeldteffekten: Athena, Fredrik och Friheten; stadsministern är naken; grand slam; söder om vänster; man bites dog. Om postmodern propaganda och populism: Vem som rösta'; inskränkta bönder; normaliseringspolitik; peniafobi. Om relativism: It isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Vem va' de' som rösta?

Antropofagi har tidigare brottats med bl.a. Sannerstedts forskning kring vilka som egentligen röstar på SD. Pengar & Politik har nu (i ett bra men tyvärr lite illa klippt avsnitt) gjort en lite mer real genomlysning. Värt en genomlyssning.



Den lite mer informerade bilden som "vänsterns Leif GW" serverar, är att det faktiskt finns ett högst reellt element av ekonomisk marginalisering i SD:s väljarskara. (I betydligt mindre utförlig form här.)

Detta är intressant inte minst i ljuset av den studie som Antropofagi tidigare skrivit om, som visar att högerextrema partiers framgångar samvarierar med avsaknad av socialförsäkring.

(Relaterat: Peniafobi; rant om inskränkta bönder; eftersläpande rant; likabehandlingsprincipen; den fjärde ryttaren.)

Gluggen

Det här var ju konstigt, i ljuset av det här. Varför får Fp plötsligt bestämma, när nu alla äntligen är överens om att de har felare än felast?

Gluggen mellan björklunds framtänder är porten till helvetet. Om jag nu måste uttrycka mig nyanserat.

Fäpartiet

Antropofagi har i flera tidigare bloggningar utrett borgerlighetens förhållande till vetenskapen (t.ex. här, här, här, här och här). I dagarna har vattnet på min kvarn flödat ymnigare än vanligt.

Det är Folkpartiet som spazzar. Björklund har beställt en forskningsrapport för att ge stöd för hans skolpolitik. När rapporten istället förkastar Jannes idéer, så förkastar Janne rapporten. Och hänvisar istället till djupt inaktuell forskning från 1935. Som typ inte ens säger det Janne säger att den säger. Jag har sällan skrattat så hjärtligt som när jag läste det här. Slutcitatet från professor Christina Clifford är mycket talande:

"Man tappar nästan lite sugen som forskare. Politiker är fullständigt immuna, de har sin ståndpunkt och det spelar ingen roll vad forskningen säger. Det är banne mig ingen idé att beforska det här, för politikerna struntar ändå i det. Betyg är någon slags ideologisk fråga."

No shit, Sherlock.

Nästa spasm sker inne i själva borgarkroppen. Björklund får nu mothugg av en partikamrat, den här gången angående Fp:s nyliga pseudorasistiska utspel. (Axiom: Borgerliga partier som närmar sig 4-procents-spärren kommer alltid desperat ta till brunfärgad populism.) Dagens Arena göttar sig i Björklund stora löjlighet, men Antropofagi fascineras främst av Frida Johansson Metsos sköna sågning och myckna skärpa. (Frågan är vad frågan är – varför hon inte är partiledare i FP, eller varför hon över huvudtaget är med i FP? Den senare frågan kanske besvaras med att borgarna är bra på arbetsmarknadspolitiska åtgärder för överklassen.) Kolla det här klippet från ca 07:50.

Jag har tidigare modellerat lite slarvigt kring hur jag tror att partierna kommer röra sig på skalan vänster-höger/progressiv-konservativ, in the wake of val 2014. I modellen, som lite är en blandning av en beskrivning och en förutsägelse, klstrar jag tre av fyra borgerliga partier nära SD, dvs. synnerligen höger-konservativa. Undantaget är C, som jag låter gå mot starkt höger-progressivt.

Prediktionen tycks hittills fullkomligt korrekt. FP och KD har lanserat sina krav-paket, KD med stor framgång gentemot SD-väljarna, FP med mindre framgång – det är svårt att stå på det liberala och det konservativa benet samtidigt. C har istället gått den nyliberala vägen, och kräver nedmontering av arbetsrätt för att "lösa" "integrationsproblemen". (Ironiskt att det ursprungliga nazist-borgarpartiet tar den motsatta ståndpunkten idag, 80 år senare.)

Något säger mig att det står en mycket bitter strid inom M just nu angående precis detta – ska man blidka de konservativa rasse-moderaterna ute i kommunerna, som vill "stoppa gränserna nu" [sic], eller ska man istället satsa på en rasifierad underklass (även här) och många working poor?

Nåväl, hur det än går för moderaterna är det en njutning att se att fler och fler börjar skönja det djupt antiintellektuella i FPs dumheter.

Prediktionen, del 2

Några som gärna ser sig som moralens riddare är de kristna. There, I said it. Religiösa är oseriösa. Antropofagi har brett ut sig om rasismen i kristendomen (t.ex. här och här och nu senast här), och sedan dess har självaste Häggis utan skäggis, den slätrakade och välartade, gått ut och rasistat på debattsida. Ingen kan vid det här laget ha missat KDs högerextrema flörtar. Det är väldigt komiskt att de som anser sig företräda moraliskt leverne och beteende återigen visar sig vara de största asen. Kristna, skämmes tamigfan.

När det begav sig, dvs. på den tiden då SD var en relativt marginell företeelse som sågs som odiskutabla rasister, så handlade debatten-debatten om huruvida etablissemanget skulle "ta debatten" med SD. Skulle SD ostört få torgföra sina rasistiska lögner? Hjälpte eller stjälpte man dem genom att släppa dem in på livet? Premissen var hela tiden att det som var sämst för SD var bäst för alla andra.

Antropofagi, som på den tiden ej bloggade men dock gärna orerade i tid och otid till vem som än gittes lyssna, kunde på den tiden höras säga ungefär det följande: Statsvetenskaplig forskning från bl.a. Norge och Danmark ger vid handa att ett tagande av debatten med högerextrema partier, på deras egna premisser, ofelbart leder till en förskjutning av debatten. Förskjutning såtillvida att de högerextrema idéer gynnas, antingen A) genom det högerextrema partiets expansion, eller B) att övriga höger-partier anammar extremhögerpartiets agenda. Dessutom leder B) till det högerextrema partiets expansion, eftersom ett "erkännande" av deras problemställning gynnar dem.

Idag, tio år senare, har vi SD som tredje största parti, och normalhöger-partier som anammat SDs agenda.

Så vad ska bli nästa prediktion? I linje med vad jag lite slarvigt modellerat här så tror jag att M och KD kommer bli mer uttalat rasistiska à la SD – särskilt KD, som kommer lämna sin konservativ-solidariska linje helt och hållet, till förmån för den fascist-konservativa (jämför denna diskussion). Eventuellt bryter sig en solidarisk-kristen minoritet ut och bildar ett eget parti, typ Kristna Värdegemenskapen Solidarerna, men detta parti kommer förbli marginellt under överskådlig framtid. Samtidigt kommer KD växa, på bekostnad av sina borgerliga bundsförvanter, som ett mer PK alternativ till SD. SD kommer ligga stabilt på omkring 10 procent i de närmaste tre, fyra valen. FP kommer nödgas samla stödröster, och eventuellt hamna under spärren i något val. MP kommer marginaliseras ytterligare, och tvingas göra upp med de spänningar som uppstår mellan den gamla miljörörelsen och den nya pragmatiker-generationen. V och Fi kommer växa, och så småningom bilda majoritet med S – detta kanske redan i nästa val. Borgerligheten kommer stå splittrad, men om ca 3 mandatperioder kommer en ny (och ännu ondare) allians bildas, där SD tillsammans med C kommer vara tongivande parti.

Så då träffas vi här om 12 år och utvärderar! Med vänlig hälsning, din flaskpost till framtiden.

Det nya landet

Ali Esbati siar om ett nytt politiskt landskap, med anledningen av det parlamentariska läget i och med att SD gjorde sig skyldiga till rött kort på den politiska spelplanen och fällt budgeten. Antropofagi kan inte annat än hålla med, och anser att det är en mycket sorglig utveckling som beror på antiintellektualism, konsumism, och demokrati-underskott. Den här utvecklingen, ungefär, där teven blir billigare men utbildningen blir dyrare. En amerikanisering av debatten, om en så vill. Ack osakligheten.

Antropofagi har tidigare försökt filosofera lite kring att SD kanske både är lite höger och lite vänster. Förutom att vara rena rama rasister, så klart. Tanken är att SD säger sig värna någon perverterad bakåtsträvar-utopi i folkhemstappning, och värna (de ariska) pensionärerna. Genom att fälla budgeten bevisar SD dock att man prioriterar höger-förslagen alla dar i veckan. PRO m.fl. har på sina bara knän bönat SD om att inte fucka pensionärerna, vilket skulle gå stick i stäv med deras val-retorik. Skam den som förväntar sig något som helst vettigt av SD, är Antropofagis kommentar på den bönen.

Att klaga på SD är som att skälla på ett dött föl med intellektuella funktionsnedsättningar och åtta promille jästa äpplen i blodet. Det är Alliansen som bär ansvaret, både för SDs tillväxt och för det nuvarande parlamentariska läget.

Faktum: Rödgrön politik är bäst för flest. Alliansens politik är bäst för högst en procent av den svenska befolkningen. Att detta inte kommuniceras till väljarna beror på dimridåer, lögner, olika stora kampanj-kistor, samt okunnighet och bristande intresse bland pöbeln. Allians-politik leder i förlängningen till ökad ojämlikhet, minskad demokrati, sämre skola-vård-omsorg, ökad intolerans och rasism, samt mer krig och miljöförstöring. Om du tolkar detta som ett skämt kan du prova att läsa en bok.

Jag känner mig lite som Viggo Mortensens karaktär i The Road, en strävsam man på en dammig väg som vet att världen brinner men som inte kan sluta kämpa så länge han ansvarar för sin son. Eller fuck it, jag är huvudpersonen i Fist of the North Star, en ensam krigare i en atombombad värld, med nävar av stål och mord i sinne. Jag vet att jag inte är Kevin Costner i Waterworld i alla fall.

Det nya landet är ett postapokalyptiskt land. Det enda som tröstar en smula är att David Batra förmodligen kommer sitta kopplad, i bjällror och narrkläder, på ett litet podium bredvid Anna Kindberg Batras enorma tron av människo-kranier.

Ideologisk förflyttning

Antropofagi har länge känt till att många moderater är rasister. Antropofagi har även anat att moderaterna kommer vilja vinna tillbaka alla de rasist-väljare som strömmat till SD. Diskussionen om var det forna Högerpartiet ska ta vägen talar sitt otvetydiga språk. Nyckelordet som alltid kommer på tal är att partiet måste ha "högt i tak", vilket som vi alla vet är kod för att tolerera intolerans.

Kommer SD vinna genom att ta alla väljare från borgarna? Eller kommer SD vinna genom att alla de borgerliga partierna anammar SD:s världsbild och politik? Hur det än blir så vinner SD på den högra sidan av planhalvan. Vårt hopp står idag till vänstern, och då menar jag inte de korrupta sossarna. Det är V som måste växa för att tillhandahålla ett rejält antirasistiskt alternativ. MP och F! bör i idealfallet gå åt vänster, för att undvika de värsta liberala fallgroparna. Däremot ser jag ingen större risk för att varken MP eller F! anammar rasist-strategier, även i de fall att de skulle perverteras till nya mittpartier för att fylla vakuumet som uppstår när fd. socialliberala S imploderar. när FP hamnar någonstans strax höger om KD, och när C klär Ayn Rand i statligt subventionerad LRF-keps.

Med grund i den här utläggningen samt ovan förda resonemang har Antropofagi vågad sig på att modellera en liten figur. Figuren är tänkt att schematiskt illustrera dels väljarnas förflyttning mellan partierna (röda pilar), och dels partiernas förflyttning på den ideologiska kartan (blåa pilar). Det kanske inte syns så tydligt, men KD är döda pga. väljarflykt till SD. F! tar väljare av V och MP, S förlorar väljare till SD och går till höger ideologiskt. FP går från någon slags socialliberal mitt-position till en mer högerorienterad och mer konservativ position. M håller sig till höger men tar ett stort kliv från "progressiv" (tänk Paul Ryan) till konservativ (tänk Sarah Palin). C ligger kanske lite för långt till höger relativt M, i alla fall deras första position, men de har i alla fall gått från konservativt bondeparti till att vilja reppa nyliberalt. SD ligger stabilt på en konservativ position, och snor väljare från så gott som alla andra. M drömmer om att sno tillbaka väljare från SD, i och med att man går från progressiv till konservativ.

En synnerligen simpel karta över partierna och deras väljare. Källa: Gut feeling.

Det modellen ljuger om är bland annat att M skulle varit så förbaskat progressiva förr i världen. Det är väl snarast bara de senast 6-8 åren som moderaterna från centralt håll försökt odla denna bild. Ute i kommunerna är det så klart samla gamma rasse-phat cats och ultrakonservativa brukspatroner som alltid har suttit på tronen.

Rätt till vinst

Immortal Technique gör poesi av det Antropofagi försökte säga här. Lyssna på en fin låt:

They wanna condition your brain when they get in there/

to make you believe that the wall's always been there/

En av den totalitära kapitalismens strategier är att normalisera det sjuka. Muren ska bli en vana, inte längre något extremt. Det är därför borgarna skriker att vi inte kan ta tillbaka jobbskatteavdragen, och inte vända på privatiseringsvågen.

Löjligt är höger-bölet om det lilla som Löfven och gänget vågar försöka sträva mot. Slightly höjd skatt för de som tjänar över 50 000 – hur kan en ens våga böla? (Jämför gärna med detta.) Och välfärdskapitalisterna, hur menar ni "expropriering"? Utebliven vinst är inte stöld. (Ni måste ha trott för mycket på TTIP.) Däremot är eder expropriering av skattepengar definitivt både stöld och oskäligt.

Analogi: Det blir inget kul fotbolls-VM om alla hävdar att de har rätt till vinst. Och om ni dessutom biter någon i axeln, då blir ni avstängda. Sånna är reglerna.

Lämpligt, förresten, att när Antropofagi läser Fanon hoppar en ur "härskara[n] av [...] vilseledare" upp ur lådan och berättar att kolonialismen var något mycket bra. Antropofagi försöker ofta hålla en trevlig ton, men Ulf Nilsson (vem det nu är) verkar vara lika dålig på att tänka som på att skriva.

Avkolonialisering beskrivs, av samma kast av vilseledare, som ett förfall. Den kolonialiserade har ju alltid varit kolonialiserad, hur ska hen klara sig utan kolonialisatören?