(Allt det följande är baserat på gissningar och hörsägen. Vilket är lite ironiskt givet ämnet.)
Det som skiljer människor från djur? Skenbenet!
Nä okej, det var fel. Det verkar istället vara någon del av hjärnan, gissningsvis något frontal del, som ger oss egenskaper förknippade med Kreativ Innovation (KI) och Ackumulation av Kulturell Kunskap (AKK).
Vissa djur har ashög IQ, men ingen AKK. Jättebläckfiskar är ett exempel. De verkar inte vara vidare sociala, och har således inte kulturella funktioner i samma utsträckning. (Kultur bör väl rimligen definieras som samspelet mellan individer, och hur detta samspel tenderar att formera sig i vissa mönster.) Jättebläckfiskar lever inte heller så länge (
de avviker från de biologiska skal-lagarna), vilket on the upside gör dem snabba som attan och jävligt fierce, men on the downside gör att de inte hinner lära sina barn någonting.
AKK kan många primater, i viss mån. Andra (nu utdöda) människoarter givetvis, men även onsenbadande makaker med flera kreativa släktingar.
Apor kan ju apa efter. De kan härma, men bara mekaniskt. Människor, däremot, kan härma Syften.
En schimpansmamma som kan knacka på en nöt, knackar på en nöt. Dess unge sitter bredvid. Ut ur det knackade nötskalet faller en god, smaskig nöt. Ett stimuli! Förtjusande! Så småningom lär sig ungen att förknippa knackandet med nötätandet. Den härmar mekaniskt och klumpigt knackandet. Det tar lång tid för den att lösa problemet. Och den dag den står utan sten att knacka med, så uppfinner den inte utan vidare en ny metod för att extrahera Nöt ur Skal.
En människounge, däremot, kan förstå att det finns en Nöt i Skalet, och förstå att syftet med knackandet är att få ut nöten. Den kan härma själva syftet, med eller utan sten att knacka med. Den kan förfina metoden, eller upptäcka en ny metod. Typ en nötknäckare. Eller börja odla nötter industriellt och avla bort det jobbiga skalet. Människor fattar syfte, och kan härma dem kreativt.
Orangutanger kan snickra. Men de kan inte snickra något vettigt. De bara hamrar och spikar ihop lite skit till en ful brädhög. Värdelöst!
Människor kan däremot förstå - aha, vi vill ha regnskydd! Några generationer senare:
Kombinationen av AKK och KI byggde Burj Dubai.
***
Bojs in the hood skriver om skillnaden på sapiens och neanderthalare. Eller, en skillnad. Eller, en teori hon har om en skillnad.
Tydligen har man observerat att neanderthalare som bodde nära grupper av homo sapiens, kunde ta efter deras sedvänjor och teknologier i viss mån. Jaktstrategier, verktyg, och vapen. Men, menar Bojs, ur mitt minne, av en bok som jag läste för rätt så länge sedan, så härmade neanderthalarna inte teknologierna särskilt bra eller exakt. De verkar ha byggt rätt klumpiga replikationer av homo sapiens-spjut, krukor och what not. Det är som att de bara betraktat sina primatsläktingar på avstånd och försökt apa efter.
Dessutom, menar Bojs, verkar det som att neanderthalarna tar till sig en (approximation av en) teknologi vid en given tidpunkt, men sen inte utvecklar denna teknologi över tidslinjer av tusentals år. Nästa hopp i deras teknologiska utveckling sker först
nästa gång de kommer i kontakt med en grupp homo sapiens! Visst, de kan härma och ackumulera kulturell kunskap. Men, deras kreativa innovationskraft verkar inte stå i paritet med sapiens dito.
På tal om sapiens;
det är ju en bok också. En grej med
Sapiens är det som Antropofagi tjatat till leda, nämligen intersubjektiva fenomen och/eller myter. Det verkar som vår förmåga att ljuga i grupp gett oss vissa samverkansförmågor, som gett oss vissa fördelar. Kanske ska även dessa förmågor knytas till den där odefinierade frontala delen av hjärnan som jag postulerar. Vi verkar kunna hitta på rätt skumma saker. Det kan också ses som KI. Och vi har sjuka teknologier för att dokumentera dessa påhitt - AKK deluxe, som t.ex. Bibeln eller Koranen.
***
Vi låtsas att jag har rätt i det ovanstående. Att det unika med homo sapiens är att vi kan härma syfte. Vi kan innovera, bevara kunskap, och inkrementellt eller disruptivt utveckla vårt kunnande. Allt utifrån målsättningar. Det är någonting mycket mer än random trial and error.
Således någonting mycket mer än att observera samband. Det handlar om att förstå
orsakssamband. Att härma syfte kan definieras som förmågan att ställa upp mekanistiska hypoteser. Hur kan vi knäcka en nöt? Hur kan vi få tak över huvudet?
Kopplat till sarkomforskning har Antropofagi pekat på det kanske självklara -
att forskning inte bara handlar om att tröcka igenom empiri genom en människohjärna för att spotta ur uppfinningar. Jag skriver:
"Jag hade nyligen nöjet att snick-snacka lite med en onkolog vars expertis är sarkom. Onkologen ifråga försökte pedagogiskt förklara hur hen bedriver forskning. Min återgivande redogörelse är troligen delvis felaktig, men låt oss ge det ett försök.
Den vetenskapliga disciplinen medicin berömmer sig ofta med att vara evidensbaserad. Det är detta man anser särskiljer disciplinen från t.ex. mineralterapi och ockultism. Genom att utföra kontrollerade studier, och systematiskt samla in data, kommer forskarna fram till vilka diagnoser som betingar vilka behandlingar. Detta synsätt är grunden för modern medicin, och förmodligen anledningen till att vi idag slipper åderlåtas till döds vare gång vi blir förkylda.
När det kommer till sarkomforskning är dock läget ett annat. Många sarkom är så sällsynta att det kanske bara finns ett enda fall i världen, och inget liknande fall beskrivet i litteraturen. När ett sarkom är det enda i sitt slag, eller när antalet fall är extremt begränsat, finns det ingen möjlighet att genomföra systematiska studier med kontrollgrupper, statistisk signifikans och allt det där.
Onkologen beskrev sin metod som så, att hen helt enkelt tänker vad som skulle kunna funka, utifrån sin kliniska erfarenhet. Hur uppträder sarkomet? Hur beter det sig? Hur skulle man kunna tänkas angripa det? Vilken befintlig behandling, kanske för någon helt annan cancerform, kan vi testa? Metoden har med andra ord ingenting med evidens att göra. Det handlar bara om att försöka tänka kreativt kring vad som skulle kunna funka – vilket naturligtvis inkluderar frågan varför det hypotetiskt fungerar, och därmed Deutschs goda förklaring/den kausala realistens mekanism.
[...]
Här kan tilläggas att goda förklaringar och påhittigt uttänkta mekanismer givetvis måste testas mot verkligheten. Även om man klurat ut att det förmodligen är obalansen mellan slemmet och gallan i kroppen som orsakar influensa, och att detta rimligen kan åtgärdas med blodiglar på ögonen, så kan det vara värt att testa om den där smarta metoden verkligen fungerar tillfredsställande."
Vi har varit inne på det förut; vetenskap är mer än empirism, men det är
också empirism. Empirismen är avstämningen mot verkligheten. Men hypotesbildandet är en kreativ historia. Hur fan kan det egentligen tänkas hänga ihop?
***
Så, vetenskapen är som människohjärnan. Och vad värre är: Detta är inte någon liknelse, analogi eller metafor.
Det konstituerande elementet i vetenskapen - genererandet och testandet av mekanistiska hypoteser, "goda förklaringar" - är exakt samma sak som skiljer människor från andra primater, kanske även inklusive våra nu utdöda människosläktingar såsom
homo neanderthalis.
Det funkar fan. AKK + KI = Burj Dubai!
Jag hävdar härmed att Vetenskap är Uppskalad Människa. En skalning av den förmåga som skiljer människan från alla andra av oss kända organismer.
Homo vetenskapiens.
