Men, beakta nilkrokodilen, Crocodilus niloticus. Detta djur blir idag som mest omkring fem meter långt, mellan huggtand och svansspets. Nog så intimiderande, så säg.
Värre var det dock förr. Nilkrokodiler på över tio meter gick tretton på dussinet. Dessa veritabla monstrum kunde sluka dig och din oxe utan att ens tugga.
Idag dödas krokodiler om de blir för stora. Det är mer eller mindre en folksport. Än värre var det under det inte alltid så glada 1800-talet. Då utrotades varenda större krokodil-exemplar av en engelsman i khakishorts. Ett mäktigt selektionstryck, där anlag för större storlekar selekterades bort ur populationen. Och uppstickare, ja, som sagt ryker de än idag vid en 5,5, 6 meters längd, senast.
Vi har även utrotat de stora ulvarna. Och de som är kvar har vi lärt att frukta människoapan. Så är det med de allra flesta djur. Förr i tiden festade minsta iller på mänskobarn. En driftig järv kunde dräpa en by.
Djuren var helt enkelt betydligt med fierce förr om åren. Rovgiriga, människoätande jättar. Klart som fan att dåtidens berättelser beskriver livet på jorden som ett ständigt pågående krig mot den befintliga faunan.
För, hur mycket miljöpartist hade du själv varit om du blev buksprättad av vildsvin varje gång du stack huvudet utanför dörren?
Beakta då ännu längre tillbaka. När vi vandrade ut ur Afrika. Överallt fanns en vansinnigt vildsint jättefauna, bestående av sabeltandade tigrar och grottlejon och what the flying fuck not.
Vi kan ondgöra oss över dessa bestars frånfälle. Samtidigt: Vill vi tampas med tigrar som har svärd i munnen? Lejon som är större än isbjörnar?
Aj finkz nått.
Så låtom oss icke vekna och ge djuren chans att återväxa. Dessa monster kommer dricka vårt blod med samma nöje som deras förfäder drack våra förfäders blod, om de bara får chansen.
God Jul, för fan!
PS. Ännu värre att bli äten av en jättestor amfibie. Fyfan vilken fasa att matsmältas till döds i en blekfet paddtarm. Djur utan tänder borde bara få äta soppa. Groddjur, för fan! DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar