Nedsatt omtanke

Vissa av Antropofagis blogginlägg skulle med lite god vilja kunna kallas för noveller. Några av dessa har reviderats och samlats i Nedsatt omtanke. I samlingen finns även helt nya alster.

Du är en krokus såtillvida att du vissnar snabbt så bäst att blomma.

Älskar dig

Det verkar som att du vill ut, ja/nej

Ja.

Det är risk för regn i eftermiddag, byt till den vattentäta ryggsäcken

Lämna bostaden genom ytterdörren och lås den

Lås den, lås den, lås

Direkt utanför porten, ta till vänster

Följ Saxtorpsgatan i tvåhundra meter

Ta till höger mot Slipskärargränd

Ta till höger

Till höger

Ta istället nästa till höger mot Slipskärargränd

Ta till höger

Höger

Höger

Avslutar navigering

Vänligen indikera ärende

Vad är ditt ärende

Är ditt ärende känt, ja/nej

Ja.

Vänligen indikera ärende

Vänligen

Varning, du närmar dig tre privatpersoner, beräknas passera inom ett par minuter  

Varning, du har tagit av dig solglasögonen, risk för ögonkontakt

Ding-ding-ding, tre likes på din rumpa

Varning, de kollar på rumpan

Varning, dina vitala parametrar reagerar

Varning

Ding-ding!

Eye-tracking-tightsen detekterar invariabel pupillorientering

Accelerometern uppmäter asynkront roterande rörelse av gluteus maximus

Ding-ding-ding-ding! Likes

Varning, du rör dig förföriskt bort från privatpersonerna och du har tappat dina solglasögon och du låtsas inte höra när de ropar

Varning, om du rör dig hemåt kan de efterföljande privatpersonerna härleda din adress

Ding-ding-ding, invariabel pupillorientering fortsatt invariabel

Din position i förhållande till privatpersonerna, oförändrad

Accelerometern uppmäter att du rör dig, maklig takt

Slutleder att privatpersonerna rör sig efter dig

Varning, deras mobila enheter ger inte tillfredsställande garantier på att de innehar preventivmedel

Ditt badrumsskåp responderar på förfrågan att det är tomt med avseende på kondomer etcetera, varning, och du har ju ingen spiral ens

Ställ inte upp porten då

Jävla hora

Lås upp ytter - dörr olåst

Lås ytterdörren efter dig

Ställ inte upp ytterdörren

Varning, ta inte av dig tightsen

Varning, extrapolering av tidigare pupillorientering ger att rumpan fortsatt är under observation av privatpersoner

Accelerometern uppmäter kraftiga skakningar i gluteus

Ursäkta, kunde inte tolka det där - du kommer att vaddå?

Ursäkta, kunde inte tolka det där, satsen saknar subjektiv predikatsfyllnad, specificera syftningen av hjälpverbet "kommer"

Observera förändrat pH-värde i vagina

Varning, okända privatpersoner detekterade i trapphuset

Varning, okända privatpersoner detekterade, lämnar trapphus

Inga okända privatpersoner detekterade

Pling, du har fått ett meddelande, läs upp, ja/nej

Ja. Läs upp.

Ett akut-p-piller är på väg att levereras till din adress, klicka på länken för att följa din leverans, du kan inte svara på det här meddelandet

Vill du ha en kopp te, ja/nej

Ja.

Vatten är på uppkok, invänta fullbordande

Tre, två, ett

Vatten kokar, slutför tillredning manuellt

Du är oförbätterlig, vet du det, ja/nej

Ja.

Men jag älskar dig ändå, det vet du va, ja/nej

Ja.

Älskar dig

Maskarna

Det är synd om de rika, men på ett enda sätt har de det bra: De är ensamma.

Vi vanliga fattiglappar oroar oss för lånen eller konsumtionen, barnens lägenhetsköp eller havererande vitvaror. Vi konsumeras av en konstant ångest över att hålla jämna steg med den välståndsnivå som vi uppfattar att andra människor mäktar upprätthålla.

De rika, däremot, har inte detta skyddande lager av småaktigheter mellan sig själva och själva kosmos bräcklighet. De rika måste oroa sig för kärnvapenkriget eller för meteoriten - för nästa globala pandemi eller för vulkanutbrotten vars aska täcker himmelen och startar en ny istid. De rika oroar sig för GAI.

Som fattiglapp kan du, med lite tur, uppnå dina patetiska mål. Och om du inte uppnår dina patetiska mål, då spelar det absolut överhuvudtaget ingen som helst roll. Skillnaden mellan att du lyckas och att du misslyckas är obefintlig.

De rika står där, som Kirsten Dunst i Triers Melancholia, på gräsmattan utanför sitt slott, nakna och ensamma under himmelen. De är helt utelämnade, med slumpens och naturens obönhörliga råhet direkt mot det mjuka skinnet som ett glödgat stycke järn. 

De rika kan inte gömma sig under doktrinerna. De möter världen som den är. Ty, de behöver inte förhandla bort de mänskliga orättvisor som ändå gynnar dem själva. Orättvisorna som de rika måste tolerera är atomernas och molekylernas och evolutionens och astrofysikens orättvisor. Dessa orättvisor kan ingen socialdemokrati i världen råda bot på.

Däremot har de rika en enda källa till lycka: De kan välja ensamheten. Genom sitt materiella överflöd är de helt fria från den tvingande sällskapligheten. De kan handla alla tjänster inom det kapitalistiska systemet. De kan undvika alla krav på motprestationer, och om de inte är nöjda så kan de trycka på den arga, röda emojin och gå vidare till nästa leverantör.

De rika kan, teoretiskt sett, få alla sina hårdkodade sociala behov tillfredsställda genom Chatroulette, och de behöver aldrig tolerera en oförrätt. De rika kan göra slut med själva mänskligheten. De kan döda allt samarbete.

De rika kanske måste leva i ständig dödsångest inför världsalltets snara undergång. De kanske måste drömma, nätterna igenom, om att deras barn och barnbarn vandrar - brinnande och stympade - igenom ett postapokalyptiskt landskap. Men, de kan bära denna ångest utan hänsyn till någon annan individ. De kan avskärma sig fullkomligt, och bygga sitt palats uppe på den högsta bergstoppen dit ingen annan når. Trälar kan avlämpa föda utanför deras port, och de kan låta avskrädet rulla ner för bergssluttningen tills att det täcker närmaste by och likt Pompejis aska bevarar innevånarnas triviala liv till eftervärlden.

Att vara rik är att välja Sanningen. Ni vet ju att David Deutsch blott är Allfadern Oden, som fåfängt och mot bättre vetande söker undvika den ofrånkomliga Ragnarök. Den evinnerliga utvecklingen kommer att ha ett slut, även om Ekofascisterna är idioter som tror att de kan skjuta på det genom att reducera mänsklig aktivitet. Deutsch har rätt, jämfört med ekofascisterna, men kommer ändå slutligt ätas av ett hungrigt kosmos. Vi kan inte fly undergången, bara meningsfullt senarelägga den, och detta vet de rika. De har valt Sanningen.

Att vara rik gör att du kan välja Ensamheten. Ensamheten är det vackraste och mest åtråvärda tillståndet. Andra människor är vidriga och om du inte hatar dem så är du själv en idiot. Andra människor är virus som infiltrerar din rena medvetandeström. Andra människor implicerar ditt jag och ställer krav på dig, att inrätta dig i den äckliga vidriga gruppen. Att vara rik är att kunna slippa detta.

Således är det mest förkastliga en rik person som väljer att interagera med andra människor. En sådan person vågar inte stå ensam inför Sanningen, utan väljer den plågsamma och fruktansvärda samvaron framför den rena och renande ensamheten.

Alla människor som vill samsas med varandra, eller för den delen kämpa mot varandra, är ruttna kretiner. Att hata andra människor är ändock att bry sig om dem, och således en låg och förkastlig aktivitet. En högvördig människa har inga känslor - positiva eller negativa - inför andra.

Fattiga människor tvingas av nöden till samvaro, eller till kamp, med/mot andra människor. Det är synd om dem, men samtidigt döljer denna fruktansvärda interaktion sanningen om kosmos rovgirighet. De rika har råd att vara solitärer, och tvingas därmed inse att allt saknar mening.

Ack den som fingo vara rik och ensam!

Istället kravlar man som en social mask, tätt hopslingrad med andra, äckligare, maskar.

Dispersion

Kroppen var vitblå och alldeles kall. När han tryckte med klubban mot bröstkorgen rörde sig nånting under huden. Svart, tjock kräm kom ut när han tryckte hårdare. Han tittade upp mot mig och sa:

Kärringa e stendö.

Jag nickade. Det stank skit rakt igenom andningsskyddet.

Han ville inte lämna henne åt asätarna, så jag fick stanna kvar och sitta vakt. Det var sent och vi var dryga dagsmarschen ut i terrängen. Han hjälpte mig att släpa ihop lite granris till ett vindskydd, och bygga upp en enkel eldstad. Sen lämnade han mig.

Mörkret föll. Jag stirrade oavbrutet på den vitblå kroppen på andra sidan eldstaden. Kärringa var stendö.

Jag kan va vaken, tänkte jag, hela natten. Tills han kommer tillbaka. Men ögonlocken tyngdes ner.

Jag ryckte till – klarvaken – när något under huden rörde sig.

Jag kanske hade somnat. Jag kanske hade drömt. Det var fler stjärnor på himlen nu, så tid hade förflutit.

Hon var så stilla när jag stirrade, med mina torra ögon. Men, det rörde sig för fan nåt under huden.

***

Jag vaknade i gryningen, stel och kall som liket. Glöden hade dött och halva vindskyddet trillat ner över mig. Utan att jag vaknat. Kärringa låg kvar där mitt emot mig, oförändrad.

Jag gnuggade liv i lemmarna på mig. Hade jag inte haft så jävla kalla händer så hade jag troligen runkat. Jag hoppade omkring en stund och gjorde åkarbrasor. Jag ryckte elektrolysöglan på en sista burk blåbärssoppa, men reaktionen avstannade och den blev bara fesljummen. Jag svepte hela och tryckte burken i jackfickan.

Jag trodde att han var tillbaka när jag hörde folk närma sig genom snåren. För sent insåg jag att det inte var han. Det var överhuvudtaget ingen jag kände igen.

Jag hade kunnat ta till flykten, men tanken slog mig inte. Gubbarna hade sträng uppsyn, men jag blev ändå överrumplad när den tjocka i fleecejacka helt sonika gick fram och slog mig i huvudet med nån slags batong. Det gjorde sinnessjukt ont och jag föll platt till marken med ansiktet rakt i den kalla askan.

De slog ett buntband av plast om handlederna på mig och tvingade upp mig på fötter. Kärringas lik vältrade de över i en svart sopsäck.

Jag mindes ett par strofer ur min morsas vaggvisa:

Jag känner otäcka mänskor
Svarta sopsäckar mänskor

Vi gick så länge att jag till och med hann börja sakna henne. Mamma. Sprucken underläpp och alltid en snusbrun salivsträng ner över hakan. Slog oss jämt. Men morsan, jag saknade dig som fan just då.

Runka, ja. Det är svårt när man är frusen och smutsig och så törstig att man försöker dricka sitt eget piss. När de lät mig lägga mig ner på marken var det redan beckmörkt. Men vafan, jag var ju bara tretton. Klart jag runkade.

Jag tänkte på när vi brukade bada med kusinerna. Vi bastade och plaskade och svabbade varandra. Min moster med enorma pattar. Kusinerna var fina, slanka. Jag tror att äldsta brorsan var på dem. Det dög för mig som runkfantasi.

Gubbarna väckte mig och vi gick vidare. Vid lunchtid var vi äntligen framme vid nån form av boplats. Där fanns solpaneler som gav el och varmvatten. Jag fick mat och tvätta av mig. Sperma, aska, blod, svett och piss.

Jag gav mig fan på att jag skulle fly och hämnas. När natten föll höll jag mig vaken trots att jag var trött som döden. De höll mig i ett låst tält som jag med lätthet skar mig ut ur genom att knäcka sönder blåbärssoppeburken, som jag hade i fickan, så att den fick en vass kant. Jag kröp iväg på alla fyra för att inte synas som en siluett mot himlen eller mot nån ljuskälla.

Jag hörde steg och rullade snabbt in i ett snår för betäckning. Det sved och brände över hela kroppen - ett jävla nässelsnår. Jag bet min underläpp så att det blödde, för att lyckas hålla käften. Jag låg still och tryckte och försökte lyssna.

När pisstrålen träffade mig i huvudet blev jag alldeles varm. Först av pisset, sen av förnedring, och sist av adrenalinet. Jag låg blickstilla. Det måste vart en slump. Jag hade rullat in i pissesnåret och en gubbajävel hade pissat på mig. Men han hade inte sett mig.

Jag hörde ljudet av ett blixtlås som drogs upp. Steg som gick iväg. Jag väntade och lyssnade. Tillslut så kravlade jag mig ut ur snåret.

Stöveln satt rakt i ryggen, och batongen rakt i huvudet. Han hade väntat på mig, gubbfan. Sett mig krypa in bland nässlorna. Pissat på mig, för att kränka mig, och väntat ut mig.

De släpade in mig i ett skjul där liket av kärringa redan låg. Jag fick sova där, en halvmeter från hennes ruttna kropp. Jag runkade inte den kvällen. Min soppa kunde inte bli ens fesljummen, hur jag än ryckt i den elektrolysöglan.

Men ryckte gjorde jag, i min kalla lilla snopp. Ryckte och nynnade morsans ord:

Jag känner otäcka mänskor
Svarta sopsäckar mänskor

Gubbarna höll mig där ett tag. Pungen svällde och jag mådde riktigt illa. Jag sket lite blod också. Men ingen brydde sig nämnvärt.

Jag fick komma ut och de forslade bort liket. Jag får hoppas att de kremerade den stackarn. Släpas runt på detta sätt och ruttna, det är inget värdigt slut.

Gubben med fleecejackan slog mig ett par gånger, men inte värre än morsan. Mest var de reko mot mig. Jag fick käk och nåt att göra. Jag samlade piss och skit och kokte salpeter. Det kunde jag sen hemma. Tanken på flykt och hämnd var tillsvidare kvävd.

Jag hade nog trott att han skulle hitta mig. Att jag skulle få se morsan och brorsan och kusinerna igen. Min mosters feta pattar. Men det hände aldrig.

Kärringa va stendö av en anledning, fick jag veta. Hon hade velat ta sig därifrån. Jag kunde efterhand sätta mig in i händelseförloppet.

De hade ett projekt som jag vill påstå gick utöver det vanliga. Vi glesbygdsbor är rädda om familjebanden. Vi gifter oss med mejeristens dotter, om mejeristen så råkar vara vår farbror. Desto bättre. Vi känner varandra sen barnsben. Våra föräldrar känner varandra sen barnsben. Och vi håller ägorna intakta. Vi kan inte gärna börja gifta sönder marken som föder oss.

Det här gänget var lite mer begeistrade ändå. De hade sikte på en bättre värld. Gubbarna var alla bröder, och fruarna var alla systrar. De hade en plan.

Ett bisamhälle, sa gubben med fleecejackan. Det är solidaritet. Eller ett myrsamhälle.

Jag nickade och skyfflade min skit.

Hemligheten, sa gubben, är att de är så in i helvetes släkt med varandra. Arbetarbin är mer släkt med varandra än med sin bidrottning.

Han ritade i skiten med en skyffel:

C<rB

Du förstår, sa fleecegubben, det jag är villig att göra för min nästa, det beror på våran grad av släktskap. Kostnaden, C, för en osjälvisk handling, måste vara mindre än det gagn, B, som tillkommer den jag handlar osjälviskt mot – multiplicerat med vår grad av släktskap, r. Ett arbetarbi är tre fjärdedelars släkt med sina systrar, medan människosyskon bara delar hälften av sitt blod.

Signe, som du delade sovplats med i skjulet, ville inte vara med och bygga vår kommun, sa gubben. Hon ville inte bidra till gemensamheten.

Signe, kärringa, skulle ha ingått äktenskap med sin bror.

Signe hade redan varit gift en gång, med en annan bror. Hon hade lidit många missfall. Hon hade fött två sjuka barn som levde, men som inte skulle leva länge. Och hennes bror och make hade hängt sig när ännu ett barn kom döfött.

Henne fick man ta och gifta om, sa fleecegubben.

Det hon inte kunde förstå, sa fleecegubben, är att vi har matematiska modeller som klargör den genetiska risken. Den ökar i några generationer, när recessiva sjukdomar blir vanligare. Men det är en välsignad process, där blodet silas rent. Genom inaveln tvingas sjukdomarna att ge sig till kännas. De får utstå selektionens krafter. Vi blir ett starkare folk. Och vi blir till en sann kommun, när alla delar samma blod.

Jag nickade och skyfflade. Jag var ju bara tretton år. Jag hade väl kunnat dra slutsatser om mitt eget öde, men när de väckte mig mitt i natten och skar ut mina testiklar så var smärtan och chocken för stor för att jag skulle orka ångra något som jag kanske borde ha insett.

Tanken på flykt och hämnd slog mig aldrig igen.

Åratal senare såg jag honom. Det var på en marknadsplats där vi saluförde våra kreatur. Han kände inte igen mig, antar jag.

Han bör väl ha letat lite efter mig när jag försvann, men vem vet. Han var ju inte direkt min pappa. Bara en vuxen pojke som morsan hade tagit ur testiklarna på en gång i tiden.

Nu bär jag ansvar för en liten gosse. En gosse som föddes frisk, och som jag ska vaka över.

Jag ska göra det bättre än vad han gjorde.

Fördomar - en slapp betraktelse som verkligen spårar ur

Vad gäller fördomar så finns det i alla fall två distinkta åskådningar - eller så lyder i alla fall min fördom.

***

Den ena åskådningen bygger på antagandet att fördomar ≈ ondska. Fördomar är fel, och fördomar gör att människor behandlar människor utifrån felaktiga och orättvisa antaganden. Låtom oss gå till Källan:

Självaste Olof Palme/The Latin Kings förtäljer att "en sådan måttstock står i bjärt kontrast till människors lika värde." För att vara tydlig så är det verkligen ingenting fel på "allas lika värde" - det är (vid sidan av den fria viljan) ett av individualismens viktigaste axiom. (Relaterat: "Allas lika värde" som intersubjektivt fenomen; en gång till; slapp essä; thymos.) 

Men, baserar detta sig måntro på ett felslut? "Allas lika värde" ska inte vara predikterat på "allas likhet", vilket Singer lär oss. Folk kan vara olika, och ändå ha ett lika värde. (Vilket inte innebär att alla har samma förutsättningar - man kan behöva kompensatoriska åtgärder - eller att "lika utfall" är önskvärt - män ska inte behöva genomgå abort. Singer igen.)

Däremot så finns det all anledning att vara på sin vakt mot generaliseringar, när vi interagerar med ett specifikt fall, och det tillkommer även en empirisk fråga om huruvida en generalisering i sak är korrekt, oavsett hur stor variationen är inom en given kategori. Det kan också vara så att en generalisering är korrekt i en totalpopulation, men att det föreligger selektionseffekter som gör att du oftast inte interagerar med ett representativt urval av den givna kategorin. Typ såhär.

***

Den andra åskådningen är att fördomar i allt väsentligt uppstår för att de är behändiga och korrekta modeller, som genererar korrekta prediktioner. Vi generaliserar det vi ser, och det är gott. Men är det rätt?

Fördomarna hjälper oss att navigera världen. The categories were made for man to make predictions, liksom. All kognition är Predictive Processing. Allt vi tror som utsätts för en feedback kommer att ha en nytto-baserad central signal, och allt annat som vi tror är babble. Jag skrev:

Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är "felaktig" i något särdeles relevant avseende.

Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering "män är sexualbrottslingar" faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).

Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då "felaktig"? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.

Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.

Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med "sanning" i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)

"Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals" är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig.

Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en bra sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött [...]

Fördomar är alltså korrekta i den mening att de är nyttiga - men vad värre är att de ofta är korrekta även oavsett nytta. Kalla de stereotype accuracy om du vill. Kvinnan som korrekt agerar som att alla män är våldtäktsmän, hon gör rätt utifrån en risk-kalkyl. Men, hon tror säkert även någonting korrekt - vissa män är våldtäktsmän! Hon tror knappast att alla män är våldtäktsmän. 

Hon agerar för max-nytta, men har förmodligen en korrekt uppfattning om vad sannolikheten är för att en given man är våldtäkts man - den är låg. (Olika observationer - skumma beteenden och grad av berusning - kommer såklart att påverka bedömningen, vilket också säkert är helt korrekt, och i alla fall nyttigt.)

Så ja, det är "rätt" i den mån att det (ofta) är korrekt. Är det då normativt rätt? Är det moraliskt?

Det finns externaliteter:

Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen.

 
Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman.

 
(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.)

Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)

Externaliteterna rör alltså att nyttiga och korrekta antaganden kan vara felaktiga i ett visst fall, och då ha negativa implikationer för, typ, somaliern som är på anställningsintervju.

Vad är lösningen på det specialfallet? Tja, att göra det möjligt att tänka rationellt - att inte fatta beslut under stress. Att möjliggöra så mycket informationsinhämtning som möjligt, för att göra användandet av stereotypen meningslöst. Och, att reducera risken för negativa implikationer om fördomen skulle visa sig vara korrekt.

Vi lär oss då att det ska gå att avskeda folk (dvs. dämpa risken), och att det ska gå att begära ut allsköns uppgifter om alla människor (minskar nyttan av stereotyper när vi vet mer om individer).

***

Det fina med fördomar är att de skiter i orsaken till att de eventuellt är sanna. En bra fördom behöver exempelvis - som Palme påpekar - inga "vederstyggliga teorier" för att få fäste. Fördomar är inte ett överdrivet stansande av datadegen enligt vänster hjärnhalvas principer. Fördomar är bara en signal, ett mönster i världsväven, som Vi Som Prediktionsmaskiner använder för att agera fördelaktigt. Fördomar kanske är falska och fel - men de är fan mer fitta än Hagamannen. Fitness Beats Truth, och där går fördomar före och skiter blankt i sanningen. Framförallt skiter de i hur det kan komma sig att ett visst mönster i världsväven uppkommer. Fördomarna bara finns, och därför har de i någon mening selekterats för.

Och om fördomar i någon mening har selekterats för, är de då i någon mening parasitiska? Är deras fitness som memes frikopplade från vår fitness som bärare?

(Relaterat: Selektionsvarians på olika nivåer; parasit-symbios-dimensionen; vinner sanningen i längden?)

Om man ska tro Sanning Är Parasitisk-modellen...

"[a]nything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism" + nuförtiden kan idéer lätt migrate = därför selekteras idéer för att vara parasitiska. Och fäbless för kartor som korresponderar med territorier är en kognitiv bias som kan exploateras av parasitiska idéer.

...så torde fördomar bli allt mer korrekta, ju mer friare idéer kan röra sig genom människomedvetande-substratet.

Men, "fäbless för sanning" är långt ifrån vår enda kognitiva bias. Om vi ska utgå från den taxonomi av förnufts-känslor som beskrivs av Wojtowicz & DeDeo så borde fördomar selekteras för att tillfredsställa känslomässiga behov av co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity. Dessa står som bekant i viss mån i strid med varandra, och därför kan vi förvänta oss en betydande artbildning inom fördomsfaunan (-floran?), där en ökande specialisering uppträder. Inom grupper som preminierar co-explanation, borde fördomar som tillfredsställer efterfrågan på co-explanation dominera, kanske på bekostnad av simplicity. Samtidigt borde generalist-memes också ha en fitness-fördel, i vissa andra avseenden.

***

Låt oss för enkelhetens skull lämna fördomar-som-specialfall-av-memes, och istället diskutera memes rent generellt. Låt oss åkalla den sk. r-/k-selektions-modellen - men för memes! Som elefanten så kommer k-selekterade memes vara komplexa, specialiserade, ha en långsam reproduktionstakt och en lång livscykel, ha en hög föräldrainvestering, etcetera. Vi kallar dem elefant-memes.

Hur skulle en elefant-meme kunna se ut? Den skulle kunna vara en idé med en ganska stabil identitet. Kanske, typ, som en vedertagen religion eller ideologi. En idé eller en familj av idéer som kodifieras och förankras i tydliga artefakter, dokument och institutioner - en sådan är trögrörlig, och har en långsam fördelningstid. Låt oss trots allt hävda att judendomen är mer stabil - trots sentida avknoppningar som katolicism, islam och protestantism - än vissa dagsländor som QAnon, eller Nation of Islam, eller faktiska jedis, eller... Ja, allt som är mer kortlivat än judendomen (obs, ca 4000 år gammal).

Elefant-memen Judendomen föder få barn, men har en hög föräldrainvestering per barn. Så ser vi också hur den födde kristendomen, och än idag skyddar sin tonårsson från egna fadäser likväl som mobbaren sunni-islam. (Analogin brister på så många härliga sätt!!)

k-sekelterade arter tenderar att vara mer hjälplösa som unga. Låt oss översätta detta till att judendomen inte fäster direkt vid ett medvetande, utan behöver mycket hjälp och förklaring för att sippra in. Men, sen sitter den där, med all sin kabbalism och hypertexter. Elefantmemer behöver man lära sig aktivt, och man behöver läromästare. Man behöver verktyg så som läskunnighet, intelligens (?), och tålamod (?). I viss mån. Elefantmemes är mer en "aquired taste", och mindre ren jävla chokladglass.

[Uppdatering: Elefantmemes kräver större "föräldrainvestering" inte bara i att de kräver läromästare, skriftliga källmaterial, och grit. Man kan också tillgodogöra sig elefantmemes genom fostran eller genom att födas i en viss kultur. Så, det handlar inte om att alla troende judar har satt sig ner och bläddrat i det stora religions-kartoteket, fattat ett aktivt beslut, och sen läst in sig på Toran. Just judendomen är ju känd för att ärvas, och alltså förvärvas genom börd. Dock innefattar fostran Toran-läsning och religiös indoktrinering deluxe, så det är en rejäl effort som detta elefantmeme kräver.]

r-selekterade memes då? r-selektion innebär många barn per kull, täta kullar, låg föräldrainvestering. Råttor är typiskt r-selekterade; generalister som spawnar som fucking gnagare. Så, en Råttmeme kan, till skillnad från en Elefantmeme, leva var som helst, och den behöver ingen vidare indoktrinering eller skolning för att infektera en hjärna. En råttmeme-population exploderar så fort Malthus tillåter.

Elefantmemes är stabila, oföränderliga, specialiserade. De sitter väl förankrade i sina respektive medvetanden. Råttmemes kan däremot blomstra så fort miljön är höggradigt variabel. Alla som läst den oerhört eminemta After Man vet att alla som överlever apokalypsen är råttor, och att det är råttorna som är gemensam förfader för alla organismer som skall komma sedan.

Vi lever idag i en variabel tillvaro. Paradigmskiftena kom så snabbt, etcetera.

I en variabel tid kommer kulterna att myllra. När saker ändras snabbt, är det de snabbföränderliga trosuppfattningarna som frodas. (Men ack, The Red King-effect!)

Alla tumultartade tidsepoker är fyllda av konspirationsteorier.

***

Men, vi måste hålla tand för tunga. Elefantmemesen är ju specialiserade, vilket innebär att vissa är selekterade för extremt starka behov av simplicity - andra är selekterade för behov av unification. Olika människor som har olika tyngdpunkt vid olika förnuftskänslor, är olika miljöer. Råttmemes är alltså de generalister som fortplantar sig snabbt, och som funkar för alla människor oavsett kognitiv profil. Så, extremt unification-tunga memes är inte råttmemes bara för att de troligen är konspirationsteorier - de är bara elefanter på den savann som utgörs av foliehattsfolk.

Är elefanter ändå mer långsamma i sin förändring och anpassning? Är i så fall antisemitism en konspirationsteoretisk elefant-meme, medan klassisk popperiansk rationalism är en simplicity-intensiv elefantmeme? Vilka memes är specialicerade för precision? För power?

Vad är en generalist, en råtta, i sammanhanget? Vilka memes funkar för alla sinnen?

***

Återvänd till fördomar-som-specialfall-av-memes. Vilka fördomar är k-selekterade, och vilka är r-selekterade? Vilka är elefanter, och vilka är råttor?

Jag vill föreslå att just nämnda antisemitism är en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för unification- och co-explanation-intensiva sinnen. Det är en över tid stabil fördom. Eftersom antisemitism är en sannskyldig konspirationsteori så är det också en fördom som för med sig extremt mycket Gratis Förklaring Av Världen Och Sambanden. Judarna, liksom. Den kan misstas för att vara en Råttmeme, eftersom den är generalist såtillvida att den gör anspråk på att förklara allt, men sett utifrån sinnes-substratsperspektivet är de inte en generalist, eftersom den är usel på att attrahera simplicity- eller precision- intensiva sinnen.

Wojtowicz & DeDeo kopplar uttrycken ihop unification och co-explanation, och det är också intuitivt för mig att de hör ihop, så jag ser inte att detta måste förklaras. Läs deras artikel, specifikt avsnitt IV, om du är förvirrad.

Jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för precision och descriptiveness är fördomar som helt enkelt är väldigt detaljerade. Som, typ, skiljer på berber och araber, på ashkenaziska och sefardiska judar, på finska- och rumänska romer, på afroamerikaner och amerikaner med västindiskt ursprung, etcetera. Helt enkelt är det fördomar som drar sin kraft ifrån att verka väldigt specifika, och därmed mer korrekta. Det känns helt enkelt mer insatt att veta att nigerianer i USA tjänar multum, men slavättlingar skjuter varandra och sitter i finkan och röker crack. Fördomsaspekten försvinner förstås om vi blir extremt detaljerade - tillslut uttalar vi oss om enskilda individer, och till och med om enskilda individer vid en viss tidpunkt - men de flesta precision-selekterade Elefant-meme-fördomar befinner sig ändå på en extremt aggregerad nivå. Det finns liksom 1,4 miljoner sefardiska judar bara i Israel, så en fördom specifikt om dem kommer inte vara extremt mycket mer korrekt än en fördom om alla judar. (Om det inte råkar finnas väldigt tydliga och systematiska skillnader mellan undergrupper.) 

Att dela upp grupper i undergrupper ger såklart, förutom en känsla av precision, även en känsla av deskriptivitet - det är fler detaljer och mer olika empiriska faktum som kommer att spelas upp i en redogörelse av den transatlantiska slavhandeln och den sentida invandringen av afrikaner till USA, än om man bara prata om afroamerikaner som en monolitisk grupp. Därför menar jag att precision och descriptiveness hör ihop.

Descriptiveness kopplas dock av Wojtowicz & DeDeo ihop med power, som är "the theoretical value corresponding to descriptiveness [...]: how descriptive an explanation is in a world where it was true." Så, när jag kopplar ihop descriptiveness med precision handlar det om att känsla av detalj ger känsla av precision och känsla av descriptiveness. Vi vill dock även säga något om Elefant-fördoms-memes som selekterats specifikt för power, och då kanske vi ska prata om de som selekterats för power och descriptiveness, för att vara lite konsekventa.

Lite om power, då:

Valuing power means valuing explanations that make more definite predictions. All other things being equal, more descriptiveness is always a good thing. Power is more ambiguous, and someone might consider power to be a virtue or a vice. High-power explanations make definitive predictions and therefore more easily falsified; they are also more easily learned from experience. Further, if you believe a high power explanation, you expect those who value descriptiveness to be receptive to it as well. 

Power can also be a vice, however, because the world is not always as predictable as we might wish. In uncertain situations, one might value low power explanations as more open-minded and allowing for a wider range of possibilities.

Jag skulle vilja påstå att "för hög power" är analogt med overfitting; en fördom som är skräddarsydd efter ett visst dataset kommer att ha lägre prediktionskraft inför okända populationer.

Så, jag vill föreslå att en Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är fördomar som inte precis är extremt specifika vad gäller vilka grupper-i-grupperna som har vilka egenskaper, utan istället födomar som är väldigt specifika gällande vad dessa egenskaper består i. Så, det handlar inte om att veta skillnaden på olika sorters västafrikaner, utan att vara mer eller mindre exakt gällande exakt vad fördomen förutsäger för egenskaper och/eller beteenden från en given grupptillhörighet.

En Elefant-fördoms-meme som är selekterad för power och descriptiveness är då exempelvis att alla romer är tjuvar, jämfört med den mindre specifika men per definition mer korrekta fördomen att alla romer är brottslingar. Eller, att alla judar får nobelpriset, jämfört med den troligen mer korrekta fördomen att alla judar är smarta. Visst, observerar vi nobelpristagar-populationen så hittar vi oproportionerligt många judar, men fördomen hjälper oss inte när vi går ut på gatan i israel och börjar förutsäga huruvida folk vi ser har ett nobelpris eller ej.

***

Det om olika typer av Elefant-fördoms-memes, selekterade för våra olika förnuftskänslor. Vad med Rått-fördoms-memes, då?

Dessa fördomar är per definition alltså inte specialiserade för någon särskild förnuftskänsla - de ska vara generalister. De måste också kunna erövra en tom ekologisk-memetisk nisch snabbt.

En typ av Rått-fördoms-meme torde i alla fall vara den som rider på ett dagsaktuellt fenomen. T.ex., att alla kineser äter fladdermöss eller i alla fall äckliga jävla djur, eller i alla fall att Wuhan-kineser gör det.(Notera hur snitsigt jag varierade power och descriptiveness i de där olika typerna av kines-fördomar!)

Så, innan jag avtvingas raka svar på alla de många obesvarade frågor som detta inlägg kryllar av, så lyssnar vi en gång till på Anonym Internetz-rappares låt Wuhan, dvs. del två i denna installation:

Konverterik · Hypocovidker/Wuhan (23 April)

Högsta Konungen

För att hantera de komplexa frågor om ansvarsutkrävande som tenderar att uppkomma inom statsförvaltningens område, har konungariket beslutat att inrätta en Högsta Konung i ett rum i regeringskansliets innersta. Högsta Konungen styr landet och har det fulla ansvaret för allt som beslutas och/eller genomförs av de lägre befattningarna såsom President, Statsminister, etcetera, ända ner till lokalvårdare, vaktmästare, parkeringsvakt, eller för den delen Du & Jag.

Det fina med Högsta Konungen är att den är en bebis. Bebisen är bara tre månader gammal!

Därutöver hålls bebisen helt isolerad från omvärlden. Ingen information av något slag får länga in till bebisen. Den skall ständigt hållas ovetande.

Alltid när man öppnar och tittar så är bebisen död. Den kan ju inte klara sig själv, men den är ensam.

Bebisen har Högsta Ansvaret. Den vet ingenting, och den kan inte svara på några frågor. Det finns goda skäl att misstänka att den oftast inte ens är vid liv. Den kan ha dött bara någon dag efter att den byttes ut.

I regeringsformens 1 kap. (Statsskickets grunder) 6 § kan alla läsa: 

Högsta Konungen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen, media, och allmänhet, samt andra staters ledare och överstatliga organisationers granskningar. Högsta Konungen ska vara en bebis om cirka tre (3) månaders ålder. Den skall hållas inlåst och avskild från Världen Däromkring, och bytas ut med regelbundenhet (ca 2-3 månaders intervall).