Kärringa e stendö.
Jag nickade. Det stank skit rakt igenom andningsskyddet.
Han ville inte lämna henne åt asätarna, så jag fick stanna kvar och sitta vakt. Det var sent och vi var dryga dagsmarschen ut i terrängen. Han hjälpte mig att släpa ihop lite granris till ett vindskydd, och bygga upp en enkel eldstad. Sen lämnade han mig.
Mörkret föll. Jag stirrade oavbrutet på den vitblå kroppen på andra sidan eldstaden. Kärringa var stendö.
Jag kan va vaken, tänkte jag, hela natten. Tills han kommer tillbaka. Men ögonlocken tyngdes ner.
Jag ryckte till – klarvaken – när något under huden rörde sig.
Jag kanske hade somnat. Jag kanske hade drömt. Det var fler stjärnor på himlen nu, så tid hade förflutit.
Hon var så stilla när jag stirrade, med mina torra ögon. Men, det rörde sig för fan nåt under huden.
***
Jag vaknade i gryningen, stel och kall som liket. Glöden hade dött och halva vindskyddet trillat ner över mig. Utan att jag vaknat. Kärringa låg kvar där mitt emot mig, oförändrad.
Jag gnuggade liv i lemmarna på mig. Hade jag inte haft så jävla kalla händer så hade jag troligen runkat. Jag hoppade omkring en stund och gjorde åkarbrasor. Jag ryckte elektrolysöglan på en sista burk blåbärssoppa, men reaktionen avstannade och den blev bara fesljummen. Jag svepte hela och tryckte burken i jackfickan.
Jag trodde att han var tillbaka när jag hörde folk närma sig genom snåren. För sent insåg jag att det inte var han. Det var överhuvudtaget ingen jag kände igen.
Jag hade kunnat ta till flykten, men tanken slog mig inte. Gubbarna hade sträng uppsyn, men jag blev ändå överrumplad när den tjocka i fleecejacka helt sonika gick fram och slog mig i huvudet med nån slags batong. Det gjorde sinnessjukt ont och jag föll platt till marken med ansiktet rakt i den kalla askan.
De slog ett buntband av plast om handlederna på mig och tvingade upp mig på fötter. Kärringas lik vältrade de över i en svart sopsäck.
Jag mindes ett par strofer ur min morsas vaggvisa:
Jag känner otäcka mänskor
Svarta sopsäckar mänskor
Vi gick så länge att jag till och med hann börja sakna henne. Mamma. Sprucken underläpp och alltid en snusbrun salivsträng ner över hakan. Slog oss jämt. Men morsan, jag saknade dig som fan just då.
Runka, ja. Det är svårt när man är frusen och smutsig och så törstig att man försöker dricka sitt eget piss. När de lät mig lägga mig ner på marken var det redan beckmörkt. Men vafan, jag var ju bara tretton. Klart jag runkade.
Jag tänkte på när vi brukade bada med kusinerna. Vi bastade och plaskade och svabbade varandra. Min moster med enorma pattar. Kusinerna var fina, slanka. Jag tror att äldsta brorsan var på dem. Det dög för mig som runkfantasi.
Gubbarna väckte mig och vi gick vidare. Vid lunchtid var vi äntligen framme vid nån form av boplats. Där fanns solpaneler som gav el och varmvatten. Jag fick mat och tvätta av mig. Sperma, aska, blod, svett och piss.
Jag gav mig fan på att jag skulle fly och hämnas. När natten föll höll jag mig vaken trots att jag var trött som döden. De höll mig i ett låst tält som jag med lätthet skar mig ut ur genom att knäcka sönder blåbärssoppeburken, som jag hade i fickan, så att den fick en vass kant. Jag kröp iväg på alla fyra för att inte synas som en siluett mot himlen eller mot nån ljuskälla.
Jag hörde steg och rullade snabbt in i ett snår för betäckning. Det sved och brände över hela kroppen - ett jävla nässelsnår. Jag bet min underläpp så att det blödde, för att lyckas hålla käften. Jag låg still och tryckte och försökte lyssna.
När pisstrålen träffade mig i huvudet blev jag alldeles varm. Först av pisset, sen av förnedring, och sist av adrenalinet. Jag låg blickstilla. Det måste vart en slump. Jag hade rullat in i pissesnåret och en gubbajävel hade pissat på mig. Men han hade inte sett mig.
Jag hörde ljudet av ett blixtlås som drogs upp. Steg som gick iväg. Jag väntade och lyssnade. Tillslut så kravlade jag mig ut ur snåret.
Stöveln satt rakt i ryggen, och batongen rakt i huvudet. Han hade väntat på mig, gubbfan. Sett mig krypa in bland nässlorna. Pissat på mig, för att kränka mig, och väntat ut mig.
De släpade in mig i ett skjul där liket av kärringa redan låg. Jag fick sova där, en halvmeter från hennes ruttna kropp. Jag runkade inte den kvällen. Min soppa kunde inte bli ens fesljummen, hur jag än ryckt i den elektrolysöglan.
Men ryckte gjorde jag, i min kalla lilla snopp. Ryckte och nynnade morsans ord:
Jag känner otäcka mänskor
Svarta sopsäckar mänskor
Gubbarna höll mig där ett tag. Pungen svällde och jag mådde riktigt illa. Jag sket lite blod också. Men ingen brydde sig nämnvärt.
Jag fick komma ut och de forslade bort liket. Jag får hoppas att de kremerade den stackarn. Släpas runt på detta sätt och ruttna, det är inget värdigt slut.
Gubben med fleecejackan slog mig ett par gånger, men inte värre än morsan. Mest var de reko mot mig. Jag fick käk och nåt att göra. Jag samlade piss och skit och kokte salpeter. Det kunde jag sen hemma. Tanken på flykt och hämnd var tillsvidare kvävd.
Jag hade nog trott att han skulle hitta mig. Att jag skulle få se morsan och brorsan och kusinerna igen. Min mosters feta pattar. Men det hände aldrig.
Kärringa va stendö av en anledning, fick jag veta. Hon hade velat ta sig därifrån. Jag kunde efterhand sätta mig in i händelseförloppet.
De hade ett projekt som jag vill påstå gick utöver det vanliga. Vi glesbygdsbor är rädda om familjebanden. Vi gifter oss med mejeristens dotter, om mejeristen så råkar vara vår farbror. Desto bättre. Vi känner varandra sen barnsben. Våra föräldrar känner varandra sen barnsben. Och vi håller ägorna intakta. Vi kan inte gärna börja gifta sönder marken som föder oss.
Det här gänget var lite mer begeistrade ändå. De hade sikte på en bättre värld. Gubbarna var alla bröder, och fruarna var alla systrar. De hade en plan.
Ett bisamhälle, sa gubben med fleecejackan. Det är solidaritet. Eller ett myrsamhälle.
Jag nickade och skyfflade min skit.
Hemligheten, sa gubben, är att de är så in i helvetes släkt med varandra. Arbetarbin är mer släkt med varandra än med sin bidrottning.
Han ritade i skiten med en skyffel:
C<rB
Du förstår, sa fleecegubben, det jag är villig att göra för min nästa, det beror på våran grad av släktskap. Kostnaden, C, för en osjälvisk handling, måste vara mindre än det gagn, B, som tillkommer den jag handlar osjälviskt mot – multiplicerat med vår grad av släktskap, r. Ett arbetarbi är tre fjärdedelars släkt med sina systrar, medan människosyskon bara delar hälften av sitt blod.
Signe, som du delade sovplats med i skjulet, ville inte vara med och bygga vår kommun, sa gubben. Hon ville inte bidra till gemensamheten.
Signe, kärringa, skulle ha ingått äktenskap med sin bror.
Signe hade redan varit gift en gång, med en annan bror. Hon hade lidit många missfall. Hon hade fött två sjuka barn som levde, men som inte skulle leva länge. Och hennes bror och make hade hängt sig när ännu ett barn kom döfött.
Henne fick man ta och gifta om, sa fleecegubben.
Det hon inte kunde förstå, sa fleecegubben, är att vi har matematiska modeller som klargör den genetiska risken. Den ökar i några generationer, när recessiva sjukdomar blir vanligare. Men det är en välsignad process, där blodet silas rent. Genom inaveln tvingas sjukdomarna att ge sig till kännas. De får utstå selektionens krafter. Vi blir ett starkare folk. Och vi blir till en sann kommun, när alla delar samma blod.
Jag nickade och skyfflade. Jag var ju bara tretton år. Jag hade väl kunnat dra slutsatser om mitt eget öde, men när de väckte mig mitt i natten och skar ut mina testiklar så var smärtan och chocken för stor för att jag skulle orka ångra något som jag kanske borde ha insett.
Tanken på flykt och hämnd slog mig aldrig igen.
Åratal senare såg jag honom. Det var på en marknadsplats där vi saluförde våra kreatur. Han kände inte igen mig, antar jag.
Han bör väl ha letat lite efter mig när jag försvann, men vem vet. Han var ju inte direkt min pappa. Bara en vuxen pojke som morsan hade tagit ur testiklarna på en gång i tiden.
Nu bär jag ansvar för en liten gosse. En gosse som föddes frisk, och som jag ska vaka över.
Jag ska göra det bättre än vad han gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar