Islamisterna är inte ute efter rättvisa

(Bakgrund: Offentliga medel går till (bland annat) islamister; men islam är på det hela taget dåligt.)

Först en liten digression med avseende på huruvida islam är dåligt eftersom det passar dåliga kulturer, eller eftersom det leder till dåliga kulturer. Frågan om korrelation/kausalitet, ni vet.

Som jag varit inne på tidigare är det förmodligen en ganska dum fråga när vi tillämpar en evolutionär-kulturell modell där kulturella sedvänjor och memes kan vara adaptiva (och för den delen symbiotiska eller parasitiska) men också ge upphov till spelteoretiska jämviktslägen som bestämmer selektionstrycken för fortsatt kulturell utveckling. (Se även detta inlägg inklusive frågeställningar, samt beakta att religions-sociologer är idioter.)

Som ett exempel kanske islam är bra för att undertrycka klankultur genom att ena klanerna under en gud och begränsa polygamin till fyra fruar (se korrespondensen med Joe Henrich), men samtidigt co-evolvar med klankultur genom att beskriva släktskap med profeten Muhammed (frid över hans namn) som en statusparameter och tillämpa arvsregler som i kombination med patrilineala kulturer ökar benägenheten att kusingifta med fathers brothers daughter (FBD på kusingiftes-lingo). (Se kusingifte och modernitet.)

MEN bortsett från detta: Newcomb's problem får oss att inse att det inte spelar jättestor roll huruvida islam emmanerar från eller orsakar dålighet, om frågan egentligen gäller huruvida vi önskar att Sverige islamiseras.

En analogi till beteendegenetiken. Förr trodde man att barn blev dumma om man slog dem. Beteendegenetiken pekar snarare på att dumma föräldrar som slår sina barn också skickar vidare dumma gener. Ur ditt subjektiva perspektiv som individ vill du ändå inte vara en sådan som slår dina barn! Det kallas för att one-box:a.

Så, oavsett vad vi anser och tror om islams kausala påverkan på samhället, så vill vi manifestera att vi har ett bra samhälle där islam inte kan få fäste. Så fuck islam either way!

***

Så till det egentliga temat för dagen. Det är som sagt väldigt svårt att inte vara team Jomshof idag, vad man än tycker om att SD grundades av SS-veteranen Gustaf Ekström, som aldrig ångrade Tredje Rikets många illdåd, och som för den delen mycket väl kan ha stått i kontakt med de gamla kollegorna den argentinska nazist-diasporan in i modern-modern tid. (Det var verkligen trist att det politiska och mediala etablissemanget lät ett parti med rötter i nazismen monopolisera invandringsfrågan. Jävligt klantigt, Sverige.) Allt Jomshof uttryckt om islam/Muhammed synes vara i sak korrekt och dessutom angeläget att framhålla. Mothuggen är osakliga, fega och ogenomtänkta.

(Extrem parentes: En steel-man av Björn Söder är att RFSL och därmed indirekt Pride givetvis har rötter i pedofili-förespråkande kretsar. Detta är en kul parallell till SD:s naziströtter, eftersom nazism och pedofili är det värsta man kan komma på nuförtiden - möjligen med undantag av japanernas Unit 731. En tolkning av the genetic fallacy ger att vi varken ska döma dagens SD utifrån deras nazistiska rötter, och inte heller dagens RFSL utifrån sina rötter i pedofili-rörelsen. Det finns dock en viktig skillnad, nämligen att SD grundandes när nazism redan var ute, medan RFSL grundandes i ett sexualpolitiskt klimat när allt omprövades samtidigt och Geijer föreslog avkriminalisering av sexbrott. RFSL var således rätt normala när det begav sig, medan SD inte var det.)

När nu Sverige precis normaliserat risken att skjutas till döds på öppen gata i kriminella uppgörelser, eller att få sin port handgranatad, så kommer SÄPO och höjer terrorhotsnivån istället. Inte för att någon annan än knarkare och uteliggare njuter av att vistas på T-Centralen, men det är praktiskt att kunna nyttja infrastruktur och kommunikationshubbar. Även att gå på konsert kan vara trevligt.

Vissa tyckonomer försöker gjuta olja på vågorna genom att beskriva hur Sverige inte alls är islamofobisk, och hur bra muslimer här har det med alla rättigheter och friheter de precis som alla andra åtnjuter. Detta är en absurd talepunkt - inte för att den är felaktig i sak, utan för att den utgår från helt skeva premisser.

Givetvis finns ingen islamofobi att tala om - vad det nu ens är. Men det vet muslimerna också. Givetvis finns det muslimer som tror på begreppet islamofobi och som tolkar händelser som islamofobi, liksom muslimer som upplever bemötande som objektivt sätt kan och bör beskrivas som rasism. Men de aktörer som terrorhotar Sverige skiter med all sannolikhet högaktningsfullt i hur svenska muslimer behandlas i termer av netural rättsordning och ömsesidig respekt och frihet.

Sverige är en subkategori av WEIRD och bygger på reciprocal altruism, släktskapsneutrala sedvänjor, thymos, demokrati och kapitalism. Vår kulturella default är den gyllene regeln - att bemöta andra som vi själva vill bli bemötta. (Till skillnad från den anglosaxiska gyllene regeln som handlar om att inte bemöta andra så som vi själva inte vill bli bemötta. Positiva vs. negativa rättigheter, ni vet.)

Det islamisterna eftersträvar är inte neutral behandling, rättvisa, ömsesidig respekt, jämlika förutsättningar eller likhet inför lagen. Det islamisterna eftersträvar är dominans, sharia, och en totalitär teokrati där islam har en särställning över alla andra religioner.

Vädret

Du kan inte mena allvar.

Jo, jag menar allvar. Jag har aldrig upplevt fint väder.

Det är verkligen häpnadsväckande.

Ja, jag vet. Och det är ren otur.

Hur?

Om jag är i Småland så är det regn över höglandet. Om jag åker vidare genom Östergötland är det åska och blixt, och vid Höga kusten som minst duggregn. Till havs är det tjocka eller i värsta fall stormbyar. Det kan hagla och snöa också.

Har du försökt åka till Spanien?

Sist jag åkte till Spanien kunde jag inte komma därifrån på grund av århundradets snöstorm. Alla flyg ställdes in. Jag åkte till Thailand en gång också, men då slog El Niño till ett år för tidigt.

Alltså.

Ja, jag vet. Jag har en jävla otur med vädret helt enkelt.

Det är otur?

Meteorologerna och fysikerna och alla jävla forskare i hela världen har studerat mig. De säger att det inte finns något som helst orsakssamband. Det är ren och skär otur, bara.

Du orsakar alltså inte dåligt väder?

Nej, precis. Och jag dras inte heller till dåligt väder. Det finns inga som helst speciella mekanismer som förklarar min otur med vädret. Det är bara en mystisk statistisk effekt. När vi är tillräckligt många människor på jorden så kommer någon ha min otur. Otur bara att det blev jag.

Är det – är det kvantfysik?

Att döma av hur du ställer frågan är ett utförligt svar menings­löst. Men alltså, jag verkar befinna mig i en väldigt lätt för­grening av multiversum. Vågfunktionens amplitud är ringa.

Men du –

Det gör jag redan.

Hur –

Den första fråga alla ställer är varför jag inte åker runt i världen och bekämpar torka. Mitt svar är att det gör jag redan. Jag är anställd av FN för att besöka fattiga länder där skörden är i fara. Jag gör också konsultuppdrag för kaliforniska mandel­farmare.

Men –

Ja, precis – men. Nej, du har rätt, jag bekämpar inte torka i egentlig mening. Jag orsakar ju inte dåligt väder – jag har bara otur. Om jag landar i Sahara så kommer det att regna där, men det har inte egentligen med min närvaro att göra.

Hur tänker dina arbetsgivare då?

De är pragmatiska. De tillgriper Newcombs problem, och de en-lådar.

Det där förstod jag inte.

Låt mig förklara. Newcombs problem består i följande tanke­experiment. En superintelligent entitet, känd som The Predictor (kalla den Gud om du föredrar det), visar dig två stängda lådor. Du får välja vilken av dem du vill öppna. Ett tillåtet alternativ är: Båda lådorna. Du får behålla det du hittar i den eller de lådor som du öppnar.

Då vill jag öppna båda lådorna. Om de inte innehåller giftig gas eller nåt sånt.

De innehåller pengar. Vi kallar lådorna 1 och 2, men du kan inte skilja dem åt. Innehållet i låda 1 varierar. Ibland är där en miljon kronor, ibland noll kronor. Låda två innehåller alltid tusen kronor. Du kommer givetvis att välja att öppna två lådor, för att maximera din avkastning. Men! The Predictor kan förutse ditt lådval med hundra procents säkerhet. Utifrån sin förutsägelse har The Predictor redan preparerat lådorna och bestämt deras innehåll (en miljon kronor eller noll kronor i låda 1, respektive tusen kronor i låda 2). Lådornas innehåll är således redan bestämt.

Om lådornas innehåll är bestämt vill jag fortfarande öppna två lådor.

Såklart. Det är dock inte slut där. Om The Predictor förutsett att du kommer att välja två lådor, är innehållet i låda 1 alltid noll kronor. Om hen förutsåg att du skulle välja en låda, är inne­hållet i låda 1 alltid en miljon kronor. Innehållet är redan bestämt innan du väljer. Hur många lådor väljer du att öppna?

Det blev lite knivigt. Men om innehållet redan är bestämt så borde jag öppna två lådor.

Beakta dock: The Predictor har alltid rätt i sina förutsägelser. Hur många lådor väljer du att öppna?

Då känns det som att jag borde vilja öppna en låda. Men det är ju irrationellt om lådornas innehåll redan är bestämt.

Du sätter fingret på problemet, min vän.

Vi är väl i strikt bemärkelse inte vänner.

Okej. Men du sätter i alla fall fingret på det, att det finns två olika taktiker. Tvålådetaktiken innebär att man väljer två lådor, eftersom man då försäkrar sig om att få sina tusen kronor i låda 2. Man kan ju ändå inte påverka lådornas innehåll. Det är mycket riktigt redan bestämt. Enlådetaktiken innebär att man väljer en låda, för att ha en chans på en miljon kronor. The Predictor har ju alltid rätt, så om man väljer en låda har hen såklart förutsett att man ska göra det, och därmed preppat låda 1 med en miljon kronor.

Det är verkligen kontraintuitivt.

Ja. Mina arbetsgivare en-lådar i alla fall. De väljer att manifestera att vi lever i en värld där vi lyckats optimera ut­fallet av alla givna situationer, oavsett vilken riktning de kausala pilarna pekar. De skickar mig till Namibia för att de vill att det ska regna i Namibia, även om det vet att jag inte på­verkar vädret i Namibia.

Otroligt. Men det förklara varför det började regna precis.

Det förklarar ju egentligen inte varför det började regna precis. Det var bara ren otur att det började regna, exakt samtidigt som jag gjorde dig sällskap.

Okej. Ja. Snacka om otur. Att det börjar ösregna när man bajsar hukande bakom en bensinstation. Verkligen. Har du papper?

Något exploderar

Humans are kind of insane, and there are all sorts of insane institutions that have evolved among us. A fairly large number of those institutions are twisted up in such a way that something explodes if people try to talk openly about how they work.

Dessa ord (av Elizier Yudkowsky) sammanfattar för mig så väl varför religionsfrihet egentligen är en bluff. Jag skrev en gång:

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Visserligen räcker det med att konstatera att diskrimineringsgrunderna i sig själva är motstridiga, eftersom det är en inskränkning i religionsfriheten att lagstifta mot diskriminering (av exempelvis kvinnor, homosexuella, eller andra religioner). Det är just "religion" som är avarten i den här sörjan, eftersom "religion" kan innebära offensiva uppfattningar (aka. moralism) gentemot andra individer, medan exempelvis "homosexualitet" eller "kvinnokön" är en egenskap som uteslutande rör den egna personen. Religion kommer, liksom sin nära släkting ideologi, med pekpinnar.

Men, framförallt funkar religion - liksom många andra "insane institutions" - bara under premissen att vi inte förhåller oss till dem från ett metaperspektiv. Om vi säger att alla har rätt till sin egen tro, så tar vi också implicit ställning mot att en given trosuppfattning ska ha tolkningsföreträde. Detta lirar illa med mången trosuppfattning, som ju faktiskt trosuppfattar sig ha rätt om världens faktiska beskaffenhet.

Det här gäller även om vi försöker ser fördelarna med en given trosuppfattning. Protestantismen kanske är helt sjuk, rent trosuppfattligen, men kan ha haft massor av positiva implikationer vad gäller människors beteenden. (Eller om all kulturell överbyggnad nu kanske emergerar ur ekologiska och genetiska underliggande orsaker, och protestantismen bara är hur det ser ut på en makronivå när släktskapskoefficienten sjunker. Vi får väl se när boken dimper ner, och tills dess nöja oss med den här sammanfattande artikeln.)

Problemet är att om vi säger "protestantismen har fel i sak, men den är bra eftersom den får folk att konstruktivt one-box:a Newcombs problem", så kommer vi radera incitamentet för att one-box:a Newcombs problem. Det är just den felaktiga tron på att det finns en Gud samt utvalda människor, som får idén att fungera effektivt. "[S]omething explodes if people try to talk openly about how [it] work[s]."

Superhjälten

Jag tyckte att det hade blivit värre ganska länge. Gängen hade blivit fräckare, till exempel. De körde upp sina feta SUV:ar mitt på torget och övervakade langarna utan att bekymra sig om span eller patruller. En och annan butik sprängdes i luften, när någon vägrat betala någon något förmodar jag. Och det förekom en och annan avrättning - de hittade kroppsdelar i plastsäckar i reservatet titt som tätt. Automateld hördes ibland om nätterna, från fjärran parkeringsplatser eller skogsdungar.

Men det var faktiskt inte de proffsiga gangstrarna som störde ordningen mest för gemene man. Det var ungarna, kidsen. De perifera. De som såg upp till gangstrarna, och som såg att det var fritt fram att ta för sig när samhället stod handfallet.

Mopedstölder, buskörning, skadegörelse, rån och misshandel. Inbrott. Faktiskt våldtäkter. Man såg sig om över axeln under den här perioden. Ändå blev man överraskad när man själv blev drabbad. Så funkar det mänskliga sinnet, antar jag. Man tror att man kan gömma sig i flocken på nåt sätt.

I mitt fall överskuggades förvåningen över att utsättas för brott, av den mycket större förvåningen över att undsättas. Jag gick min vanliga höstslaskiga kvällsrunda förbi utegymmet, och tänkte dra mig upp några gånger i en chinstång. Några kids hängde på gymmet, men jag förträngde min obehagskänsla och steg in i ljuset från gatubelysningen. Jag skulle naturligtvis ha lyssnat på intuition istället.

Obehagskänslorna växte snabbt när ungdomarna hela tiden slog snävare lovar kring bänkpressen där jag låg och pustade. När jag var mitt inne i ett set, satte sig en unge på stocken och tyngde ner stången så att jag inte kunde lyfta mer. Jag lirkade mig ur bänkpressen, men när jag skulle resa mig från bänken puttades jag tillbaka ner i sittande läge. Nu stod sju unga killar runt mig, i uppdragna luvtröjor och med aggressivt stirrande blickar.

Adrenalinet pumpade i kroppen, och en impuls från någonstans djupt ner i reptilhjärnan fick mig att springa. Jag kom ca en meter innan jag fälldes till marken. Som om mitt flyktförsök var signalen för misshandeln, började sparkarna hagla över mig. Tunga, hårda, sparkar rakt i kött och ben. Ingen återhållsamhet. Mitt ansikte mulades ner i leran och det kalla, våta gruset rev upp huden på kinder och haka.

Det var då händelsen tog en helt oväntad vändning.

Belysningen slocknade tvärt. Innan ögonen hann börja anpassa sig till mörkret, for en gestalt rakt in i hopen och började svinga vad som senare visade sig vara en kofot. Två av killarna segnade direkt ner på marken.

De återstående fem kidsen lyckades avväpna gestalten med tillhygget. En av dem fick fram en telefon och drog på ficklampsfunktionen. Han försökte lysa på gestalten, samtidigt som en annan av ungarna fick fram en fjäderbatong och gick till angrepp. Nu utspelade sig en osannolik scen.

Gestalten sparkade batongen ur handen på angriparen med en perfekt högerspark, och följde upp med en 360 graders rundspark med vänsterbenet. Spark nummer två satt rakt i huvudet och slog utan vidare batongkillen medvetslös. Parallellt med att denne föll till marken gick en annan luvtröja in i situationen med en vild högerkrok. Gestalten fångade upp slaget och retalierade med en snabbt, rak armbågsjabb rakt på näsbenet. Nästa angripare trycktes bakåt med en pushkick, och när åter nästa klev in med en rak höger klev min räddare en smula åt sidan och undgick slaget i samma rörelse som han spann runt i en spinning elbow.

Allt hände inom loppet av några ögonblick. Den sekundlånga paus som sen följde kändes som ett avbrott mellan två halvlekar. Två av killarna stod fortfarande på benen. En av de försökte hålla ljuskäglan från telefonen på deras motståndare, men i alla skuggor och snabba rörelser blev effekten mer stroboskopisk än taktiskt klargörande.

Killen som tidigare pushats undan med en rak pushkick i mellangärdet kippade efter andan men gick åter på offensiven. Kofotsmannen mötte upp och låste ett grepp om nacken. De drog i varandra i något ögonblick, i en kamp om tyngdpunkt och balans, men så fick kofotsmannen upp ett starkt muay thai-knä i buken på sin kontrahent. Luften gick helt ur denne, och min räddare kunde svepa undan kiddots fötter så att han dråsade i backen. Killen med telefonen hade redan börjat springa därifrån. Kofotsmannen satte sig gränsle över den knäade, och avslutade med några stenhårda hammarslag.

Nu var allting tyst sånär som på mina egna andetag. De lät, å andra sidan, som flygplansmotorer.

När den disparata belysningen nu tagit till flykten kunde ögonen vänja sig vid mörkret. En framsträckt hand blev bilden som tonade fram på min retina. Fortfarande på autopilot skakade jag handen i en hälsning. Samtidigt med mörkerseendet kom smärtan från sparkarna. Gradvis, när adrenalinet avtog, började jag känna mig som ett överkört djur.

***

Tjugo minuter senare satt vi hemma i mitt kök och drack te. Nåt ska man ju bjuda en superhjälte på. Mannen på andra sidan köksbordet hade vinröd cape och åtsittande helkroppsdräkt i mörklila. Längs benen på dräkten löpte limegröna revärer, och ansiktet doldes under den övre halvan av en plastmask föreställandes Demokritos. Underdelen av masken kunde kopplas loss, och låg nu mellan oss på bordet. Bredvid tekannan i gjutjärn.

Vi hade ännu inte bytt så många ord. Hjälten hade lånat mitt badrum för att tvätta av sig lite. Han var vid god vigör och verkade mest väldigt upprymd. Jag var blåslagen och chockad.

- Tack. För... Tack för. Tack för de

Han avbröt min mumlande ansats:

- Du behöver inte tacka mig. En superhjälte gör sitt jobb oavsett samhällets synpunkter och moraliserande.

- Ja...ha. Ja. Det märker jag ju. Men det var väldigt fint gjort. Jag kunde nog ha dött rätt mycket.

- När samhällets institutioner sviktar måste Lag och Rätt upprätthållas utanför Lag och Rätt. Det är en paradox. Men jag uppehåller mig inte vid den. Jag bara agerar.

- Ja. Sannerligen.

Jag satt lite tyst, som om jag tänkte. Det gjorde jag kanske, även om min inre röst var dumbstruck. Därnäst frågade jag nämligen:

- Vad är dina superkrafter?

Han log. Jag tvekade och kände lite social ångest pocka på uppmärksamheten strax utanför mina dominerande smärtsensationer. Han tog udden av ångesten nästan genast.

- Det är helt rätt att fråga. Jag kan uppenbarligen göra slarvsylta av ett gäng skitungar. Det är kanske ingen superhjälte-bedrift i sig. Men, ändå: Jag utsätter mig för en betydande risk. Min "målgrupp" är i regel beväpnad, ofta med kniv och knogjärn, och inte sällan med pistol eller revolver. Att jag ger mig in i en så numerärt ojämn situation, utan information om min motståndares beväpning, kan anses vara dumdristigt. Emellertid - och här kommer svaret på din fråga - är en av mina superkrafter överlevnadsbias. Även känt som Casanova-kraften.

Jag såg givetvis frågande ut. Han fortsatte.

- Jag har lånat termen av Nassem Taleb. Superkraften består i att jag är intressant som superhjälte betraktat, just eftersom jag ständigt lyckas med avsevärda bedrifter. För varje gång jag själv lyckas segra i en ojämn kamp, så misslyckas 99 andra med en motsvarande uppgift. Jag trotsar alltså oddsen, för att jag är det osannolika utfall som är intressant att berätta om.

Jag ska inte ljuga. Jag såg fortfarande precis lika frågande ut.

- Men det är bara en av mina krafter. En annan viktig förmåga är min one box-kraft. Jag kallar den Newcombs kraft, eftersom den alluderar till det filosofiska problem som vi känner som Newcombs problem.

Jag var dessvärre inte bekant med problemet, vilket jag gissar att jag genast avslöjade med ett säkert mycket korkat minspel.

- Newcomb's problem består i följande tankeexperiment. En superintelligent entitet, känd som The Predictor, visar dig två stängda lådor. Du får välja vilken av dem du vill öppna. Ett tillåtet alternativ är: Båda lådorna. Du får behålla det du hittar i den eller de lådor som du öppnar.

Han tog en sipp på sitt te.

- Vi kallar lådorna 1 och 2, men du kan inte skilja dem åt. Innehållet i 1 varierar; ibland är där 1mkr, ibland 0. Låda två innehåller alltid 1000 kr. Du kommer givetvis att välja att öppna två lådor, för att maximera din payoff. Men! The Predictor kan förutse ditt låd-öppnar-val med 100 procents säkerhet. Utifrån sin förutsägelse har The Predictor redan preparerat lådorna och bestämt deras innehåll (1mkr eller 0kr, respektive 1000 kr). Lådornas innehåll är således redan bestämt.

Jag nickade lite symboliskt.

- Om The Predictor förutsåg att du skulle välja två lådor, är innehållet i låda 1 alltid 0kr. Om hen förutsåg att du skulle välja en låda, är innehållet i låda 1 alltid 1mkr. Innehåller är redan bestämt, innan du väljer. Hur många lådor väljer du att öppna?

Jag försökte låtsas som att jag faktiskt funderade på saken.

- Beakta dock: The predictor har alltid rätt i sina förutsägelser. Hur många lådor väljer du att öppna?

Jag fortsatte låtsasfundera.

- Taktiken two box innebär att man väljer två lådor, eftersom man då försäkrar sig om att få sina 1000 kr i låda 2. Man kan ju ändå inte påverka lådornas innehåll - det är redan bestämt. Taktiken one box innebär att man väljer en låda, för att ha en chans på 1mkr. The Predictor har ju alltid rätt, så om man väljer en låda har hen såklart förutsett att man ska göra det, och därmed preppat låda 1 med 1mkr.

Vid det här laget stod han upp i köket, och gestikulerade med höggradig entusiasm. Trots att plastmasken täckte delar av hans ansikte kunde jag inte undgå att se pur glädje signaleras av hans mimiska muskler.

- Så, min one box-kraft består i att jag alltid one box:ar alla situationer! Det vill säga: Jag väljer att manifestera att jag lever i en värld där jag lyckats optimera utfallet av alla givna situationer, oavsett vilken riktning de kausala pilarna pekar. Jag kommer alltid att ha just den utrustning som situationen kräver. Jag kommer alltid ha tränat på just de förmågor som hjälper mig att lyckas. Jag kommer alltid på förhand ha planerat för just de eventualiteter som uppträder i den värld där jag befinner mig!

Han såg så glad ut när han sa det. Jag kunde bara glädja med honom. Vad fan det än var han pratade om, så verkade det ha räddat mitt liv.

***

Vi tog avsked när téet var drucket. Han dröjde sig något ögonblick på hallmattan, med kofoten lite ambivalent hängandes i vänsterhanden.

- Tack för att du lyssnade

sa han. Jag nickade och sa

- Det var det lilla. Ha en fin kväll!

Jag stängde dörren efter honom när han gick mot hissen.

Jag fick känslan av att det där lyssnandet på något vis var den tribut han krävde. Att det var det bränsle som drev maskinen. Att det var Superhjältens drivkraft.

Kort uppdatering om Newcomb's problem

(Relaterat: Allt om Newcomb's problem.)

Ett annat sätt att se på Newcomb's problem är att The Predictor är omöjlig pga. Gödels Teorem. Det "paradoxala" med problemet är att The Predictors prediktion omfattar ens hjärnas fullkomliga tillstånd i valögonblicket, inklusive tillståndet att veta att The Predictor har preppat lådorna utifrån hur den förutsäger att du kommer att välja. Därför måste förutsägelsen omfatta sig själv, och Gödels Teorem ger oss att inget logiskt system kan vara allomfattande och samtidigt ofelbart.

En medlem i Antropofagis filosoficirkel påpekar även att man skulle kunna göra sitt val beroende av godtyckliga omständigheter i omvärlden, och att The Predictors prediktion sålunda måste omfatta hela den för dig observerbara världen. Med en så mäktig Predictor kanske det börjar bli dags att fråga sig "where did the improbability come from?"

Newcomb's problem och simulations-argumentet: Ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu

(Relaterat: Svart boll; Greider Becker kommenterar protestantismen; Newcomb's problem och afroamerikanska maskulinitetsnormer; Newcomb's problem och föräldraskap; gåtornas lösning; agent-struktur-debatten är död.)

Helsingborgaren Nick Bostrom är inte minst känd för sitt sk. simulations-argument. Det lyder:

"[...] at least one of the following propositions is true: (1) the human species is very likely to go extinct before reaching a 'posthuman' stage; (2) any posthuman civilization is extremely unlikely to run a significant number of simulations of their evolutionary history (or variations thereof); (3) we are almost certainly living in a computer simulation. It follows that the belief that there is a significant chance that we will one day become posthumans who run ancestor‐simulations is false, unless we are currently living in a simulation."

Kort, ungefärligt sammanfattat: Antingen tenderar civilisationer att förstöra sig själva innan de blir kapabla att köra realistiska simulationer av sina förfäder; eller så tenderar "teknologiskt mogna" civilisationer att vara ointresserade av att köra sådana simulationer; eller så är det nästan säkert att vi lever i en simulation.

Många oroar sig för att det första är sant, och att detta således är ett ytterligare bevis på att vi någon gång kommer att utplåna oss själva. (Ett annat skulle vara Fermis paradox; ett annat skulle vara att vi nästan utplånat oss själva med kärnvapen; ett annat skulle vara att vi är dåliga på att lösa globala koordinationsproblem såsom människoorsakad global uppvärmning.)

Antropofagi anser sig dock ha funnit ett argument för att den andra av tre hypoteser i simulations-argumentet kan vara sann. Till min hjälp tar jag Newcomb's problem, som tjatats om här på bloggen (se länkar ovan eller relevant segment i följande Prezi-presentation).

***

Problemet i korthet:

En superintelligent entitet, känd som The Predictor, visar dig två stängda lådor. Du får välja vilken av dem du vill öppna. Ett tillåtet alternativ är: Båda lådorna. Du får behålla det du hittar i den eller de lådor som du öppnar.

Vi kallar lådorna 1 och 2, men du kan inte skilja dem åt. Innehållet i 1 varierar; ibland är där 1mkr, ibland 0. Låda två innehåller alltid 1000 kr. Du kommer givetvis att välja att öppna två lådor, för att maximera din payoff.

Men! The Predictor kan förutse ditt låd-öppnar-val med 100 procents säkerhet. Utifrån sin förutsägelse har The Predictor redan preparerat lådorna och bestämt deras innehåll (1mkr eller 0kr, respektive 1000 kr). Lådornas innehåll är således redan bestämt.

Om The Predictor förutsåg att du skulle välja två lådor, är innehållet i låda 1 alltid 0kr. Om hen förutsåg att du skulle välja en låda, är innehållet i låda 1 alltid 1mkr.

Innehåller är redan bestämt, innan du väljer. Hur många lådor väljer du att öppna?

The predictor har alltid rätt i sina förutsägelser. Hur många lådor väljer du att öppna?

Taktiken two box innebär att man väljer två lådor, eftersom man då försäkrar sig om att få sina 1000 kr i låda 2. Man kan ju ändå inte påverka lådornas innehåll - det är redan bestämt.

Taktiken one box innebär att man väljer en låda, för att ha en chans på 1mkr. The Predictor har ju alltid rätt, så om man väljer en låda har hen såklart förutsett att man ska göra det, och därmed preppat låda 1 med 1mkr.

Newcomb's problem är något av en mindfuck. Men ett lite skönt mindfuck. Som hjälper dig att vara reduktionist-determinist och ändå agera för att befinna dig i önskar universum. Det vill säga, erkänna att allt är förutbestämt, men ändå välja att vara en sån som är förutbestämd att göra på ett sådant sätt som du skulle vilja att du var en som gjorde. Så att säga. Som calvinister, typ.

***

Vad har då Newcomb's problem att göra med simulations-argumentets andra hypotes?

Jo:

Vi bör kunna att alla civilisationer som når teknologisk mognad, också på vägen upptäcker simulations-argumentet. (Framförallt givet att det faktiskt är korrekt, vilket jag lämnar till smartare hobby-filosofer att avgöra.) Då kan vi tänka oss att alla civilisationer som når teknologisk mognad helt enkelt one box:ar att inte köra några förfäder-simulationer.

Rimligen vill ingen vara en simulation. Då skulle vi kunna tänka oss att varje civilisation, när de når kapacitet, väljer att inte köra simulationer av sina egna förfäder, för att minska antalet simulationer och således förbättra ration mellan verkliga verkligheter och simulerade verkligheter. Genom att inte köra simulationer, minskar de sannolikheten att de själva är simulerade.

Detta verkar givetvis absurt, eftersom de redan är, eller inte är, en simulation. Men, det är just det som är grejen med one box-taktiken i Newcomb's problem. Genom att hacka kausalitetens tids-riktning kan man manifestera att man befinner sig i den värld där man vill befinna sig. Man vill välja att befinna sig i en värld där ingen kör miljarders miljarder simulationer, så därför kör man inte miljarders miljarder simulationer.

Därför borde vi kunna förvänta oss att det uppstår ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu, där inga teknologiskt mogna civilisationer vill köra några simulationer.

Med denna möjlighet i åtanke kan vi öka sannolikheten för att den andra hypotesen i simulations-argumentet är sann, snarare än den första eller tredje:

(1) the human species is very likely to go extinct before reaching a 'posthuman' stage;

(2) any posthuman civilization is extremely unlikely to run a significant number of simulations of their evolutionary history (or variations thereof);

(3) we are almost certainly living in a computer simulation.

Lösning på filosofins två största gåtor

Tack vare att jag idag åter fick tillfälle att tänka på Ted Chiangs The Story of Your Life and Others - men när jag nu begrundat Newcomb's problem - har jag under kvällen löst the hard problem of consciousness och tidens gåta. Inte illa för en kräksjuk onsdagskväll.

Knäckningen av fil'sofins två hårdaste nötter låter såhär:

"Tiden" är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar. Vi upplever tiden som en linjär sekvens, istället för en holistisk nu-dimension. Den fjärde dimensionen är så att säga väsensskild från den första, andra och tredje. Den sträcker ut sig längs en annan sorts axel.

Vi tror om rummet att det finns även när vi inte är där; att vi kan avtäcka det, färdas längs det linjärt, men inte solipsistiskt eliminera det med vår frånvaro. Tiden, däremot, existerar först när vi har levat den. Det förflutna finns utan oss, och nuet var helst det uppträder, men inte framtiden. Framtiden behöver oss för att uppstå.

Ted Chiangs tunnlika utomjordningar upplever tiden på ett icke-linjärt, performativt vis. (Även Antropofagis genmodifierade komodovaran-sapiens avviker från vår gängse tidsupplevelse.) Deras skriftspråk är ett evigt nu; de vet vad de ska skriva när de påbörjar varje givet tecken. Det är färdigt, nödvändigt och förutbestämt, redan från första penseldraget.

Vi, däremot, upplever tiden som en resa längs en axel. Vi avtäcker en duk, och nuet blottar sig för att bli till det förgångna. Vad som döljs under duken vet vi inte.

Det finns förmodligen någon slags evolutionär predictive processing-analogi till varför det är nyttigt att betrakta tid så. Varför det är rimligt att ha uppfattningar om vad som döljer sig under duken, men utan att låta uppfattningen - sannolikheten - närma sig varken 0 eller 1. Det är rimligt att bygga modeller som tillåter stora osäkerheter. Vi agerar delvis i blindo. Vi kan bara gissa vad duken döljer. Och utvärdera våra modeller utifrån hur bra eller dåligt de presterar i detta gissande.

Om nu predictive processing beskriver hur vårt medvetande kontrollerat hallucinerar världen - som Anil Seth uttrycker det - så är det väl heller egentligen ingen besynnerlig idé att: Medvetandet uppstår i och med denna hallucination.

Ty vad är väl medvetandet annat än illusionen av agentskap? Att i efterhand rationalisera handlingar i efterhand, och tillskriva sig själv makten över dem. Och vad är väl agentskap, annat än en upplevelse av kausal kraft?

Vi kommer alltså åter in på illusionen av fri vilja. Fri vilja handlar om att identifiera sig själv som en länk i den kausala kedjan - nej, se sig själv som den kausala kedjans allra första länk och fäste. Allt som händer spelar ut sig in i framtiden, från det nu där du agerar. Den fria viljan är lokal i tiden; den har inga rötter, men styr inte heller mer än indirekt över framtiden. De evolutionära usparna anas här; agentskapen som självuppfyllande profetia, liksom reflektionen som verktyg för att fatta mer överlagda beslut.

Sammanfattning av denna poäng: Medvetandet är funktionen av vår upplevelse av oss själva som den punkt som tiden genomströmmar i ett aktivt, handlande nu. Tiden blir linjär, eftersom att vi själva befinner oss på en viss punkt, vid en viss tid.

Medvetandet är en tidstolkning, eller snarare en entropi-öknings-tolkning som skapar tiden. Tiden måste finnas, eftersom det är jagets och den fria viljans arena. Så fort vi har ett medvetande, finns tiden. Så fort vi upplever tidens linjära gång, finns ett medvetande.

Jag vet inte om jag uttrycker mig begripligt. Jag repeterar ånyo. Det är alltså så att medvetandet är den självgenererande upplevelsen av att fristående kunna påverka världen genom att fatta beslut. Det är givetvis så att vi är länkar i den kausala kedjan, liksom våra beslut - vår mode 2-funktionalitet (för att tala med Kahneman) är ett mäktigt verktyg. Att vi är länkar innebär dock icke att vi är fästen - ett fäste kan vi möjligen finnas i tidernas gryning/explosionens mitt, men knappast i oss själva. Vem den första röraren än är, så är det inte du eller jag. Genom att lägga framtiden och det förgångna på vars en sida om nuet, så kan vi dock skapa en illusion om första-rörande. Om kausalt ursprung.

Det performativa perspektivet på tid, som Chiangs utomjordingar upplever, ser inte ut så. De upplever en snitslad bana genom tids-rummet. De kostnader som evolutionen ålagt oss, som ånger (för det som hänt) och ångest (för det som ska hända), är - gissningvis - dessa tunnformade varelser främmande.

Det som nog däremot är de så bekant att de inte ens reflekterar över saken, är det vi känner genom Newcomb's problem. Jag har ältat en del om hur mäktig lösning det är på "varför ska jag anstränga mig?"-responsen på insikten om att "fri vilja" är ett befängt begrepp. Genom att manifestera den möjliga värld du vill leva i, är du en länk i den kausala kedja som leder till den världen - även om händelseförloppet är deterministiskt. Du är bara en determinant i sekvensen. Befinn dig i önskad sekvens, helt enkelt.

Och det är väl så som Chiangs aliens lever sina liv; manifesterandes en determinerad tillvaro. Det är som att de vandrar genom ett rum, snarare än att leva, vänta, ångra, gissa. Alla delar av rummet är inte synliga för dem; men deras tidsaxel är dock att likställa med våra rums-axlar. Deras fjärde dimension är blott en fjärde dimension, ej väsensskild från den första, andra eller tredje.

Genom att känna att du vill en-boxa på Newcomb's problem, så upplever du ett performativt perspektiv på tid. Så upplever du Zen:

"Once when Hyakujo delivered some Zen lectures an old man attended them, unseen by the monks. At the end of each talk when the monks left so did he. But one day he remained after the had gone, and Hyakujo asked him: Who are you? 

The old man replied: I am not a human being, but I was a human being when the Kashapa Buddha preached in this world. I was a Zen master and lived on this mountain. At that time one of my students asked me whether the enlightened man is subject to the law of causation. I answered him: The enlightened man is not subject to the law of causation. For this answer evidencing a clinging to absoluteness I became a fox for five hundred rebirths, and I am still a fox. Will you save me from this condition with your Zen words and let me get out of a fox’s body? Now may I ask you: Is the enlightened man subject to the law of causation? 

Hyakujo said: The enlightened man is one with the law of causation. 

At the words of Hyakujo the old man was enlightened. I am emancipated, he said, paying homage with a deep bow. I am no more a fox, but I have to leave my body in my dwelling place behind this mountain. Please perform my funeral as a monk. The he disappeared. The next day Hyakujo gave an order through the chief monk to prepare to attend the funeral of a monk. No one was sick in the infirmary, wondered the monks. What does our teacher mean? After dinner Hyakujo led the monks out and around the mountain. In a cave, with his staff he poked out the corpse of an old fox and then performed the ceremony of cremation. 

…Mumon’s comment: The enlightened man is not subject. How can this answer make the monk a fox? 

The enlightened man is at one with the law of causation. How can this answer make the fox emancipated? 

To understand clearly one has to have just one eye. 

Controlled or not controlled?
The same dice shows two faces.
Not controlled or controlled,
Both are a grievous error."

För att inte avsluta med några som helst dimmor eller tvivel:

Jag har här svarat på frågorna om vad medvetandet respektive tiden ÄR.

Medvetandet är upplevelsen av linjär tid; tiden är den medvetna upplevelsen av termodynamikens andra huvudsats. Det är därför människan är ett unikt djur i att känna ånger och ångest. Det är därför Newcomb's problem upplevs som en paradox; vi är inte vana vid att bara manifestera det förutbestämda. (Men, vår evolutionära usp skalas upp till vetenskap, och möjliggör evinnerlig utveckling. Gör oss till en optimeringsprocess med sikte, till skillnad från den blinda evolutionen.)

[Uppdatering: Och det är naturligtvis exakt därför vi absolut inte får missbruka vår tidsmaskin!]

Newcomb's problem och föräldraskap

Antropofagi har tidigare orerat om Newcomb's problem, om protestantism och afroamerikanska maskulinitetsnormer. Jag tror jag vet varför problemet appellerar så mycket till mig: Det beskriver så väldigt väl det paradoxala i att vara agent i en deterministisk-mekanistisk värld.

Ytterligare ett exempel är barnuppfostran. Beteende-genetikens tre lagar implicerar att föräldrars uppfostran  har en väldigt liten inverkan på sina barn - det mesta förklaras av gener + samhälle/kultur. Peers är viktigare än parents. Adoptivbarn blir inte mer lika sina syskon i adoptivfamiljen, än vilka barn som helst. Tvillingar som uppfostras i olika familjer blir lika lika varandra som tvillingar som uppfostras i samma familj. En intressant läsning på temat är Amir Sariaslans blogginlägg om ärftlighet. En annan är The Blank Slatei:

Pinker skriver om detta. Också.

Så, eftersom gener men inte uppfostran påverkar barnen, så verkar det gamla ordstävet hålla ihop:

Barn gör inte som du säger. Barn gör som du gör.

Traditionellt sett har vi emellertid förväxlat samband och orsakssamband, och antagit att barn observerar och härmar sina föräldrar.

Sanningen kan ju lika gärna vara, och är med all sannolikhet, att barn gör som föräldrarna gör eftersom man till stor del delar gener. (Och för den delen i viss utsträckning kultur, så klart. Men den delar man ju med alla andra i samma samhälle också. Exklusivt delade gener är det man delar som kan förklara variansen i beteende i förhållande till andra människor. Sen delar de flesta människor - och chimpanser, och gurkor - en himla massa gener också, givetvis.)

Så, en förälder ställs inför ett veritabelt Newcombsproblem.

Barn gör som jag gör. Men inte för att det jag gör har någon kausal påverkan på barnens beteende. Barnen har ju redan fått mina gener.

Att en-boxa skulle vara att säga: Barnen har redan fått sitt beteende, och jag kan bara hora och supa och förfalla - det påverkar ju inte barnen, även om det kommer vara det beteendet som barnen själva hänfaller åt.

Att två-boxa skulle vara att säga: Jag ska manifestera hur bra gener jag har gett mina barn, genom att sköta mig, sträva och lyckas.

Är du själv förälder? En-boxar du?

Newcomb's problem och afroamerikanska maskulinitetsnormer

Roffe Ruff i Roffes Barndom:

Jag har gjort saker i mitt liv/
jag aldrig nånsin vill kännas vid/
ibland så blir det så fel det kan bli!/
Man kan be om en andra chans/
men alla vet ändå någonstans/
att man kan aldrig förändra sitt liv!/

Det har tidigare nämnts att calvinister en-boxar på Newcomb's problem. Men, frågan är om vi inte alla en-boxar. Alla utom Roffe.

Eller, alla utom Roffe och alla andra i den sk. Underklassen. Den dåliga självkänslans determinism. Till skillnad från den där calvinistiska, eller för den delen överklassiga, Jag Är Utvald-determinismen.

Ta t.ex. svarta män i USA. De är illa ute! Vi har tidigare diskuterat massfängslandet och the school-to-prison-pipeline. Poliser som skjuter barn, kanske för att man i stressiga situationer är lite sämre på att inte hänfalla åt stereotyper. Att snitt-IQ är lägre bland den mer eller mindre socialt konstruerade gruppen "svarta"...

(bakgrund: Intelligent pöbel; alla blir idioter; Luthers effekt; bevis på miljöpåverkan; slutord; ännu fler slutord; va' haur blett au maj; grandiost experiment; lämna en reträttväg; anglocismer; Abd Allahs förslag; rehab)

...verkar företrädelsevis bero på miljöfaktorer, och ger så klart trista livsutfall sett till utbildning, inkomst och hälsa. (Detta dels då läskunnighet, miljögifter etcetera verkar ha stor impact på IQ; då det inte var länge sedan svarta i USA var helt exeptionellt marginaliserade och diskriminerade med avseende på bl.a. utbildning; och dels då gruppen afroamerikaner knappast kan antas samvariera väldigt starkt med något enhetligt genetiskt kluster.)

Skräpmat!

Och, som forskarna i New York Times-artikeln pekar på: Svarta män tjänar genomgående mindre än förväntat givet familjebakgrund, vilket inte är sant för svarta kvinnor.

Forskarna pekar på rasism som förklarande faktor för svarta mäns utsatthet. Det verkar högst sannolikt att så är fallet, lite beroende på hur vi definierar rasism givetvis. (Jag tillämpar i det följande en generös definition, kanske vad vi skulle kunna kalla strukturell rasism.) "When I see racial disparities, I see racism", säger t.ex. en av forskarna. Strukturellt felslut? Tja, i vissa fall så klart, men att rasism drabbar svarta (män) i USA kan knappast vara en kontroversiell utsaga. Vi kan väl som arbetshypotes förankra oss själva i att en stor del av skillnaden beror på olika former av rasism, utan att vi för den delen fastnar i ett cirkelresonemang att alla skillnader i utfall som kan skäras på "ras" per definition är rasism.

Att just svarta män, och inte kvinnor, har sämre (än förväntat) utfall, tyder i min mening på inget sätt på att det inte skulle röra sig om rasism. Det är inte jätteunderligt att män och kvinnor behandlas olika - dessa kategorier finns ju till för att vi ska kunna göra prediktioner, och som jag varit inne på är män ofta läskigare än kvinnor (och svarta män således läskigare än svarta kvinnor). Så, yesindeed, det är rasismen som är det stora problemet. Diskriminering, kriminalisering, förföljelse, med mera. Länkarna ovan kring skjutningar, skräpmat, utbildning och fängelse ger exempel på några tänkbara mekanismer i den ymniga mekanismfloran.

Men när den stora förklaringen är på plats, är det inte så dumt att götta ner sig en smula i det marginella. En av läsarfrågorna rör huruvida afroamerikansk kultur kan ge suboptimala beteenden, som bidrar till att förklara svarta mäns pissiga livsutfall. Maskulinitetsideal kan givetvis variera mellan grupper - inte alla känner sig tvungna att supa som ryska män, liksom. Det saknas inte negativa stereotyper av svarta män, som bekant, och machoideal kommuniceras gränslöst genom den där gangstarappen som den välutbildade medelklassen producerar.

Kan det vara så att svarta män i USA i genomsnitt lider av dåliga memes, som låser dem i ett suboptimalt beteende-ekvilibirum?

(Bakgrund: Vägskälet; diskade; memetisk evolution; intressant om normer.)

The Spirit Level är inne på att det är rationellt att vara aggressiv och konfrontativ givet vissa förutsättningar. Det är uppenbart att män rent biologiskt är mer sannolika att vara våldsamma. Östlunds Play ger lite fictional (och dessutom anekdotiskt) evidence på hur svarta män kan konstrueras som farliga, vilket kan bli en självuppfyllande profetia eller norm. Och forskarna i NY Times pratar om hur just svarta män saknar just manliga förebilder i stor utsträckning, vilket torde leda till en lägre motståndskraft för fientliga memes. Vilket kan leda till en annan typ av utfall än för svarta kvinnor, som i större utsträckning har sina mödrar, och som givetvis dessutom har a) en annan biologi vilket gör dem mindre inklinerade mot utåtriktat antisocialt beteende, samt b) i grunden har ett annat norm-paket (det allmän-kvinnliga) som generellt sett är mindre negativt/antisocialt/destruktivt än det allmän-manliga generellt sett är.

Okej, så tänk om svarta män i USA, och deras sämre än förväntade livsutfall, också förklaras av dåliga normer som leder till än större sannolikhet för negativa beteenden? Dvs., skita i skolan, skita i jobbet, begår brott, sälja droger, etcetera, som spelar nämna rasistisk-strukturella mekanismer (mass incarceration mm.) rakt i händerna.

Okej, så: Är det i så fall också en form av strukturell rasism? Normer är givetvis strukturer - men är svarta män då utsatta för denna struktur, som de själva är bärare och reproducerare av?

Med en mekanistisk-deterministisk världsåskådning är ansvar bara meningsfullt att fördela om det leder till goda utfall. Mekanism-determinister är således gärna konsekventialister. Det är inte lönt att straffa yxor som har råkat hugga någon. Men, givetvis har svarta män i USA - även om de är lägre utbildade, och har lägre snitt IQ, än t.ex. asiatiska kvinnor i USA - en kognitiv kapacitet som gör ansvarsutkrävande i någon mening meningsfullt. Dvs., en "ta dig i kragen"-mentatlitet kan eventuellt tänkas ha vissa positiva effekter (på marginalen, förmodligen).

Så kanske det är, eller kanske inte. Variabelmängden är överväldigande och bilden suddig. Jag vet inget om något. Tvingas blott diskutera konklusioner utifrån falska propositioner. Själva sakfrågan lämnar jag således helst därhän i det här fallet.

Det jag vill komma till är bara:

Man kan aldrig förändra sitt liv, säger enboxaren.

Man kan aldrig förändra sitt liv, säger tvåboxaren.

Ändå boxar de olika.

***

[Uppdatering långt senare: Jag noterar att Kanye West enboxar, men att den afroamerikanska åsiktsnomenklaturen tvåboxar. Källa: DN.]

Greider Becker kommenterar protestantismen

De e vida känt att protestanter e enna jädra nötter. Me detta menar ja att de tror att allt e förebestämt. Samtidit tror de att deras dygdiga handlande speglar deras utvaldhet ifrån Gud Faders högst Heliga synpunkt. Här har änna katoliker en brett övertag i metafysiska frågor, som ja ser de.

De e som sagt känt att Luther såg på mänskliga viljan som fullständit ofri, till skillnad från Erasmus. Denna dogm kom å sippra genom alla möjliga kyrkliga utskott å samhällen å kom å forma holländare med fleras syn på saker. De sågs som fint å lyckas i handel å vandel då de ansågs spegla utvaldhet å salighet. Så då arbetade man för å lyckas, å drev således fram en stark å tydli agentskap på rent deterministisk grund. Anamma! De gör mej toki!

Luthers De Servo Arbitrio. En tjusi volym!

De e enlit Weber, enlit i sin tur wikipedja, så här de ligger till:

"De tidiga kapitalisterna var ofta kalvinister. Enligt kalvinismens predestinationslära finns det vissa individer som är förutbestämda att komma till himmelriket efter döden. Genom ångesten denna föreställning gav hade det uppstått en idé om att det på förhand gick att avgöra vem som tillhörde de utvaldas skara och skulle få komma till himlen. Att till exempel lyckas i sitt arbete var ett tecken på att man var utvald av Gud, vilket gav kalvinisterna en väldig drivkraft att sträva efter ekonomisk framgång, samtidigt som man ansåg att lyx var något ont. Det är ur detta förhållningssätt som kapitalismens anda härstammar, enligt Weber."

Ja har nu i alla fall stött på den perfekta anekdoten för å beskriva detta kära protestantproblem. Box-utomjordingen! De e eminente teoretiske fysiker Scott Aaronson som ger mig detta goa götta att gegga me:

"In Newcomb’s paradox, a superintelligent 'Predictor' presents you with two closed boxes, and offers you a choice between opening the first box only or opening both boxes. Either way, you get to keep whatever you find in the box or boxes that you open. The contents of the first box can vary—sometimes it contains $1,000,000, sometimes nothing—but the second box always contains $1,000. 

Just from what was already said, it seems that it must be preferable to open both boxes. For whatever you would get by opening the first box only, you can get $1,000 more by opening the second box as well. But here’s the catch: using a detailed brain model, the Predictor has already foreseen your choice. If it predicted that you would open both boxes, then the Predictor left the first box empty; while if it predicted that you would open the first box only, then the Predictor put $1,000,000 in the first box. Furthermore, the Predictor has played this game hundreds of times before, both with you and with other people, and its predictions have been right every time. Everyone who opened the first box ended up with $1,000,000, while everyone who opened both boxes ended up with only $1,000. Knowing all of this, what do you do? 

Some people dismiss the problem as contradictory—arguing that, if the assumed Predictor exists, then you have no free will, so there’s no use fretting over how many boxes to open since your choice is already predetermined anyway. Among those willing to play along, opinion has been split for decades between 'one-boxers' and 'two-boxers.' Lately, though, the one-boxers seem to have been gaining the upper hand—and reasonably so in my opinion, since by the assumptions of the thought experiment, the one-boxers do always walk away richer!

As I see it, the real problem is to explain how one-boxing could possibly be rational, given that, at the time you’re contemplating your decision, the million dollars are either in the first box or not. Can a last-minute decision to open both boxes somehow 'reach backwards in time,' causing the million dollars that 'would have been' in the first box to disappear? Do we need to distinguish between your “actual” choices and your 'dispositions,' and say that, while one-boxing is admittedly irrational, making yourself into the sort of person who one-boxes is rational?

While I consider myself a one-boxer, the only justification for one-boxing that makes sense to me goes as follows. In principle, you could base your decision of whether to one-box or two-box on anything you like: for example, on whether the name of some obscure childhood friend had an even or odd number of letters. However, this suggests that the problem of predicting whether you will one-box or two-box is 'you-complete.' In other words, if the Predictor can solve this problem reliably, then it seems to me that it must possess a simulation of you so detailed as to constitute another copy of you (as discussed previously)."

Enboxande jädra protestanter! Dom e presenterade me tvenne lådor å de vet att beslutet e fattat men ändå väljer dom - rätteligen - de utfall som ger mest avkastning. De e en satans bra spegling av historien, när vi betraktar hur merkantilismen kom till å segra över världshaven å all handel.

Ändå känns de så fel å enboxa. För när ja väl ska välja e ju boxarnas innehåll redan bestämt.

Men visst, de låter som Gud om nån alls detta. Denna himla Predikterare!

Tanken e svindlande. Tack för mig!

[Uppdatering:

Vara dagen före DN i all ära. Värre är att vara ca ett decennium efter Alexander Scott/Yvain:

"If I were a Calvinist, I'd live a life of sin if and only if I would two-box on Newcomb's Problem."

Konstigt då att det snarast kändes gött att vara typ 250 år efter Kant. Det är någon slags krökt kurva det här, tydligen.

Bättre än att inte lägga fram sina idéer, och att någon annan sedan gör det.]