Ytterligare ett exempel är barnuppfostran. Beteende-genetikens tre lagar implicerar att föräldrars uppfostran har en väldigt liten inverkan på sina barn - det mesta förklaras av gener + samhälle/kultur. Peers är viktigare än parents. Adoptivbarn blir inte mer lika sina syskon i adoptivfamiljen, än vilka barn som helst. Tvillingar som uppfostras i olika familjer blir lika lika varandra som tvillingar som uppfostras i samma familj. En intressant läsning på temat är Amir Sariaslans blogginlägg om ärftlighet. En annan är The Blank Slatei:
Pinker skriver om detta. Också. |
Barn gör inte som du säger. Barn gör som du gör.
Traditionellt sett har vi emellertid förväxlat samband och orsakssamband, och antagit att barn observerar och härmar sina föräldrar.
Sanningen kan ju lika gärna vara, och är med all sannolikhet, att barn gör som föräldrarna gör eftersom man till stor del delar gener. (Och för den delen i viss utsträckning kultur, så klart. Men den delar man ju med alla andra i samma samhälle också. Exklusivt delade gener är det man delar som kan förklara variansen i beteende i förhållande till andra människor. Sen delar de flesta människor - och chimpanser, och gurkor - en himla massa gener också, givetvis.)
Så, en förälder ställs inför ett veritabelt Newcombsproblem.
Barn gör som jag gör. Men inte för att det jag gör har någon kausal påverkan på barnens beteende. Barnen har ju redan fått mina gener.
Att en-boxa skulle vara att säga: Barnen har redan fått sitt beteende, och jag kan bara hora och supa och förfalla - det påverkar ju inte barnen, även om det kommer vara det beteendet som barnen själva hänfaller åt.
Att två-boxa skulle vara att säga: Jag ska manifestera hur bra gener jag har gett mina barn, genom att sköta mig, sträva och lyckas.
Är du själv förälder? En-boxar du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar