För även om Martin Kellerman lever, så är Rocky vad det verkar stendöd.
Jag har pratat om Houellebecq och postnihilismen. Men i Sverige är det Kellerman och Rocky som varit de stora nihilistiska samtidsuttolkarna. Att Rocky måste sluta är en datapunk som talar för postnihilismens slutliga övertag. Som att Eminem slutar rappa, liksom.
Rocky har blivit otidsenlig. Kellerman intervjuas DN:
"Vad är du rädd för?
– I dag kan man inte skriva om saker på samma sätt, tiderna förändras. Jag har i och för sig alltid tyckt att det är pinsamt när gamla grejer publiceras. Men förut har det inte varit lika akut.
Jag har alltid fascinerats av hur du i alla år har kommit undan med att ha ritat i flera år för en porrtidning utan att folk tycker att du är moraliskt förkastlig.
– Jag är lika fascinerad jag. När vi satt på flygplatsen på väg till Bourgogne så briserade skandalen kring Harvey Weinstein. Om jag gör något nytt och får kritik för det, så är det okej. Jag känner bara att, jag har klarat mig i tjugo år. Det skulle vara typiskt om man skulle ryka på något man skrev när man inte visste bättre.
Funderade du på vad man skulle kunna leta upp om dig?
– Ja, det är klart. Det gjorde alla män. Det är en maktdemonstration. Är ingen rädd så är det meningslöst. När 'Fittstim' kom ut blev ingen rädd. Men i princip sade de precis samma sak."För oss födda på 80-talets tidiga halva är det ett bergsäkert tecken på att vi på allvar går in i medelåldern. Barn och bostadsrätt är inte tillnärmelsevis så komprometterande som att ens favoritseriehund avlivas.
Låtom oss höja en skål, om så bara det bittraste kontorskaffe, för Kellerman och för varenda glasklar - om än inte SJW-salongsfähig - analys av våra livsomständigheter han givit oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar