40-talisterna är jävla svin som förstör för alla oss andra

Låt oss anta att the boomers nu äntligen dör av. Detta sägs (se Kvartals artikel om Köttberget, orkar inte hitta länken) leda till att deras barn, 60-talisterna, blir rika. Boomers har täljt guld genom utvecklingen av fastighetspriserna och nu ska gen X ärva deras villor och sommarhus.

Men, om nu massor av hus blir lediga när boomers dör, borde inte det sänka värdet på hus? Tillgången går ju upp. 

Förvisso finns en stor efterfrågan som inte tillgodoses eftersom många inte har råd att köpa småhus (den tekniska termen för stora hus), men det är väl antar jag för att det varit mer lönsamt för boomers att sitta kvar i sina onödigt stora hus och att omsättningen på bostadsmarknaden är låg. En viss (kanske orimlig) värdeökning är förväntad och den som kan sitta kvar avstår att sälja. Samtidigt är bostaden en investering snarare än ett boende vilket gör att många köper orimligt dyra hus när de tror sig kunna räkna med en värdeökning. Vi kanske inte pratar om en perfekt rationell marknad.

Ändock, om the boomrz dör kan ju inte gärna 60-talisterna ha fyra hus samtidigt. Denna generation är på inget sätt de mest förfördelade utan har sannolikt redan en göttig bostadssituation och har redan sett en värdeökning som gör dem täta nog. Troligen kommer 60- och 70-talisterna känna sig tvungna att beckna skiten även om det blir lite billigare än de hade hoppats.

Om tillgången på småhus går upp, och priserna relativt sett går ner (kanske åtminstone stagnerar?), borde youngins (millenials och yngre) få ökade möjligheter att få en kåk på hand. Min uppfattning är att folk avstår att föda barn för att det är för dyrt, där "för dyrt" for all practical purposes betyder att det är för dyrt att köpa vad man uppfattar som ett "tillräckligt" stort boende. Självklart kan man i teorin koka buljong själv, stjäla kläder ur förskolans borttappatlåda samt ha bunkbeds med fjorton ungar i vardagsrummet - men i praktiken vill människor keep up with the joneses och ge barnen vars ett rum, näringsriktig föda samt habila vinterkläder. Och helst en adress på respektavstånd från gängvåld.

När boomersproppen går ur kommer alltså omsättningen på bostadsmarknaden öka igen. Det är massa feta äckliga grisboomers som suttit och hållit på kvadratmetrarna i 40 år, men äntligen dör de och äntligen kommer husen ut på marknaden. Om folk kan köpa hus tidigare kan de skaffa barn tidigare och tätare. Drömmen är ett samhälle där alla flyttar in i sin villa vid 25 så att de hinner få fyra barn innan 40. Sen är man ju för trött.

Men vad ska vi egentligen förvänta oss för prisutveckling på bostäder dårå? Poängen är ju att ingen har råd idag för att stagnerade boomers som sitter och håller på jättehus undanhåller objekt från marknaden och skapar ett artificiellt låg utbud. (För egentligen behöver de ju inte husen som boende betraktat - det är bara mer lukrativt att sitta still i båten än att sälja och flytta till ett mer väldimensionerat boende.) Hur ut på marknaden måste minska priserna (återigen relativt sett - kanske stagnerar bara prisökningen, vad vet jag).

Då blir det ju inte en gigantiskt värdeöverföring till bommersarnas barn, och förmögenheterna kommer visa sig ha varit något mindre än man tror idag när huspriserna fortfarande är cp och tillgångsinflationen bananaz (med vilket jag menar att boendekostnaderna ökat mycket mer än alla andra kostnader såsom mat och elektronik och frisörtjänster).

Det känns viktigt att inte göra om misstaget att cementera folks rövar i sina hus. I själva verket borde barn ärva sina föräldrar när yngsta barnet fyller 22, så att barnen kan skaffa barn i tid utan att behöva vänta på att ens föräldrar dör av. Det borde inte heller vara så fördelaktigt att äga ett hus - det ska vara rationellt att dimensionera sitt boende. Avskaffa ränteavdrag och öka fastighetsskatten är väl the way to go, antar jag. Samt bygg mer småhus så att tillgången hänger med efterfrågan, så att priserna inte exploderar och boendeformer reduceras till investeringsobjekt.

Ett sätt att se på ekonomi är vad jag vill kalla ikigai-modellen. Folk byter tjänster genom pengar och ens tillgångar representerar hur ens eget erbjudande till omvärlden värderas. Om "köttberget" nu måste tas om hand om kommer vi se en situation där generationerna byter hus mot rövtorkning. De unga vill ha någonstans att bo och 40-talisterna vill bli ompysslade. 40-talisterna kan nu byta sina feta hus mot att zoomergenerationen kommer hem till dem med matlådor och kanske runkar av dem på dödsbädden. Detta är frånstötande men vad gör man inte för att komma över en bra villa att parkera sina arvsanlag i.

Snarare är det kanske 60- och 70-talisterna som ärver husen från sina boomerföräldrar och som byter dessa mot att yngre människor pysslar om överlevande boomers (man slipper alltså pyssla om sina egna föräldrar som 60-talist!) och 60-talisterna själva (rikedom innebär att kunna byta till sig allsköns lyx och tjänster). Detta borde i så fall betyda att det är fortsatt dyrt att köpa bostad ety det är genom ekonomisk transaktion byteshandeln sker. Det är alltså viktigt att de yngre fortfarande har kniven mot strupen och måste klara sina amorteringar, så att de fortsätter att jobba hårt (som rövtorkare och avrunkare åt de äldre som de köpt sina hus av).

Rent samhällsekonomiskt kanske det för övrigt är "bra" att det är såhär orättvist. Om det var billigt att köpa hus kunde ju hustrun bli hemma fru, mannen försörja familjen och barnen avlas i mängder utan något besvärande högt arbetskraftsdeltagande från föräldrarna ifråga. Att det nu är dödsläger-nivå på stressen under barnåren - då man måste hämta förskola, laga mar, städa och samtidigt förvärvsarbeta intensivt för att ha råd med lyxig köpebuljong, vinterskor och bostadsyta - innebär att alla måste jobba; hårt, mycket och fruktansvärt. Förvisso leder det till utbredd utbrändhet, psykbryt och magkatarr, men vad gör man inte för tillväxten.

Aletheia

"Jag älskar dig," sa Metanoia. Hans kinder blåstes ofelbart upp till stora, blåa påsar. Hennes ögon tårades och hon gick.

Det var i någon mening förnuftigt att försöka. Även en lögn är betydelsebärande. Genom att uttrycka den kan man uttrycka en ambition. Men i kärlek? Han borde ha lärt sig av sångerna; av sagorna; av böckerna och filmerna. Och hade det fungerat hade han knappast respekterat henne för det. Samt: Han älskade ju henne inte, så varför? Begär, lättja och en överdriven acceptans för det mediokra. En tillsvidare acceptans i alla fall, och det förstod hon givetvis.

När privatlivet slirar är karriären ett räcke att hålla sig i. Hans? Alldeles strålande. Vilket kanske ärligt talat var en delförklaring till kärleksunderskottet: Vem orkar sjunka ner i någon annans ögon om kvällarna, när dagar med kollegor och manus och tabeller övergår i nätter med desamma? 

Att uttrycka en ambition: "Jag skulle vilja älska dig." I yrkeslivet krävdes inga möjligen betydelsebärande lögner. Han trodde bergfast på betydelsen av sitt värv. Varenda ord han talade i plenum fick hans kinder att vika vita inåt längs den utskjutande strupnäbben; kontrahera som ett faktum inför rakkniven. Han trodde aldrig. Bara visste.

"Vad ska hon göra istället?" undrade de Lemb, hans politkommissar. "Här, ta en till" tillade han och hällde upp i armvecket. Det var rökigt och dunkelt och luktade småtimme. Kontoret var närmast tapetserat i diagram och tabeller rörande Överbyggnadens nyttor.

"Hon kan göra vad hon vill," sa Metanoia. "Aletheia är en fri planet." de Lemb kisade mot honom, genom rök och genom berusning. Han inhalerade genom ett hål i nacken och lät röken ur gälarna bilda breda blixtmönster. Det bubblade i den gemensamma pipan.

En plötslig ingivelse: "Tror du inte det?"

de Lembs kinder fick en blå ton. "Tror jag vad?" frågade han.

"Tror du inte," sa Metanoia, "att hon kommer göra vad hon vill?"

"Jo, självklart," sa de Lemb och den blåa tonen försvann. "Det är en filosofisk fråga förstås, vad man vill."

Metanoias mage sköt upp mot gommen som en istapp. Men det, tänkte han, utan att uttala frågan, det är inte frågan huruvida Aletheia är en fri planet?

***

Nätterna blev ännu längre och röken tätare. de Lemb lämnade honom ofta ensam - han var en betrodd sekretär - och han sjönk då ner i sina diagram och tabeller. Bit efter bit vittrade bevisen och han förstod sin dårskap. När han talade i Stora Salen höll han sig till faktum som han fortfarande höll för sanna, men de fasta stenarna blev allt färre och snart började han ställa in sina anföranden med hänvisning till sjukdom. Han skickade in sina manus som förr men kunde inte hålla in kinderna när han uttalade orden.

Det var en solig dag när de Lamb slutligen konfronterade honom ute på atriumgården. "Du talar inte längre," sa han. "Kabinettet undrar varför." Metanoia bara stirrade, försökte skynda sig förbi men kommissaren tog honom i armen och höll kvar honom i samtalet. "Vad anser du om Öveerbyggnadens nyttor?" frågade de Lamb. "Berätta, är Överbyggnaden av godo?"

"Självklart är den av godo," svarade Metanoia. Han försökte tänkte på urtillståndet och det förhistoriska våldet och att Överbyggnaden sina fel till trots var bättre än det. Ändå fladdrade hans kinder till. Han antog att de skimrade.

"Älskar du Överbyggnaden?" frågade de Lamb så det knastrade i höftmembranen. "Älskar du den fortfarande?"

Metanoia var tyst. Då lösgjorde politkommissaren ett vapen från sitt hölster. Det blinkade och surrade och Metanoia kunde känna hur organen flimrade.

"Tala," befallde komissaren.

"Jag älskar Överbyggnaden," sa Metanoia, och kinderna blåstes upp och blinkade i blått.

Ekonomin och varför den känns absurd ibland

Nu ska jag berätta hur jag ser på ekonomin. Inte den dagsaktuella, utan generellt hur jag modellerar makroekonomi i min lilla tröga och dåligt skolade hjärna.

Pengar är ett intersubjektivt fenomen, "en lögn som förändrar verkligheten." Pengar funkar så länge folk tror att pengar funkar. Som socioteknologi är pengar extremt bra för att möjliggöra handel, ur den rent praktiska synvinkeln att man kan jämföra alla varor och tjänster samt slipper släpa med sig boskap och malm och grejer till marknaden.

Bakom pengarna finns emellertid de egentliga värdena. Värde definierar vi också i intersubjektiva termer, eftersom värde oftast inte är rent relativt (saker kan ha faktiskt funktionalitet, men kan också vara delvis socialt-random såsom varumärken) men inte heller är frikopplat från människors preferenser. Det är bara det att människors preferenser har ett visst samband med funktionalitet, och funktionalitet definieras i ärlighetens namn också utifrån preferenser. Men, tack vare att vi är rätt likartade som varelser tenderar vi att uppskatta samma funktionalitet, i grund och botten för att vi vill  är selekterade för att överleva och reproducera oss.

Människor har inte bara preferenser - vi har också förmågor. Genom våra förmågor kan vi göra saker och skapa saker som i sin tur tilltalar andra människors preferenser. Den intressanta ekvationen gäller hur mycket det vi kan skapa medelst våra individuella förmågor värderas i förhållande till vad andra människor uppskattar.

Det finns en intressant parallell till ikigai-konceptet här. Ikigai innebär (i min ringa tolkning) att man som människa bör sträva efter en sysselsättning som tillåter en att göra det man tycker är kul, som man är bra på, och som andra värderar. På så sätt skapar man en upplevelse av mening. I någon mening kan man tänka på kapitalismen och makroekonomin som en i bästa fall uppskalad ikigai-modell, där vi försöker göra saker som andra värderar, vilket ger både social mening och ekonomiska intäkter.

Beroende på hur mycket andra människor värderar (outputten av) de förmågor man råkar ha, och beroende på vilka resurser andra människor kontrollerar, kommer man kunna få olika mycket i utbyte (via pengar) för sin egen output. Har man en unik förmåga - är ganska ensam om att kunna producera en viss output - kommer ens output allt annat lika värderas högre, eftersom tillgången då är lägre. Har man en ganska vanlig uppsättning skills är det troligt att man kommer ha en sämre växelkurs för sin output. Vi kan alltså tänka oss en ganska enkelt tillgång-och-efterfrågan-modell.

Tyvärr (pga. orättvist) leder detta till en automatisk ojämlikhet, eftersom vissa har mer efterfrågad output relativt tillgång, medan andra är totalt oförmögna att generera någonting som alls är av värde (enligt definitionen "värderas av andra, oftast utifrån upplevd funktionalitet").

***

Så, ekonomin består av massor av aktörer (individer) som agerar utifrån sina preferenser och förmågor. Nu passar det med en liten tillbakablick till corpus. En gång skrev Antropofagi:

"En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: 'Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin.' Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.

Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.

Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.

Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening 'rationellt.' Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet 'rationellt' har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna."

***

Nå. Nu är det också så, att ett samhälle totalt sätt blir rikare ju mer värdefull output (såsom definierat av aggregerade preferenser) som vi tillsammans förmår generera. Därför är det viktigt att alla hittar sin ikigai, och alltså bidrar på ett sätt som värderas av andra. Rent psykologiskt viktigt pga. ger troligen mening till individen; samt privatekonomiskt viktigt pga. betalar sig för individen. För samhället viktigt pga. att individen per definition tillhandahåller något som värderas av andra individer.

Ekonomin handlar i stor utsträckning om att lösa interaktioner och byteshandel-via-pengar på ett sådant sätt att människor hålls sysselsatta (i lagom grad och under rimliga förutsättningar). Att skicka pengar hit och dit är bara en proxy för att byta genererat värde, i olika mer eller mindre komplicerade nätverk. Att öka eller minska pengamängden påverkar inte egentligen det bakomliggande värdet, utan ändrar bara korrespondensen mellan en peng och det värde den konnoterar.

Att misslyckas med att hålla människor i sysselsättning handlar alltså om att vi misslyckas med att allokera incitament på ett sätt som speglar preferens-förmåge-matrisen. Det kan till exempel handla om att vi bestämmer att vissa betalningsnivåer är oacceptabla, dvs. att vi förbjuder vissa transaktioner. Om vi säger att en individ inte får ha lägre än X i lön, förbjuder vi alla som har produktivitet lägre än X att arbeta. Det kan också handla om att vi ersätter människor i utbyte mot ingenting, vilket fuckar upp deras ikigai och tar bort deras incitament att generera på sin givna produktivitetsnivå. Eller att vi beskattar ökning av inkomst på ett sådant sätt att ökad produktivitet (genom ökad investering i utbildning eller ökad arbetstid eller ökad effektivitet) inte får en utväxling som speglar preferens-tradeoffen mellan ökad belöning och minskad chillness (marginaleffekter).

Ett intressant fall som måste nämnas är Evsay Domars teori om träldom. Tidigare inlägg:

"Teorin utarbetades av nationalekonomen Evsay Domar som, född i då ryska Łódź, speciellt intresserade sig för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

'Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.'

Domar pekar på fallet Storbrittanien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Antropofagi har dock tidigare diskuterat det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet."

The take away här är väl att tillgång/efterfrågan "tvingar" eliterna att förslava arbetare, om det är brist på arbetare och lönerna går upp, eller om arbetarna har möjligheter att göra någonting helt annat, t.ex. arbeta som egenföretagare i egna jordbruk. Man fuckar alltså med marknadsekonomin genom att tvinga människor att arbeta till vissa (låga) löner, och förbjuder dem att lämna för att söka andra utkomster. Det kan anses hämma produktiviteten eftersom människor inte får arbeta till de löner som marknaden stipulerar - men å andra sidan tvingas de (på icke marknadsmässiga termer) generera värde till feodalherrar, så produktiviteten kanske finns kvar men omfördelas på ett orättfärdigt sätt. 

Domar är dock också inne på att ofrihet blir dyrt och att man helst har fria arbetare, om de är så många och sett till möjligheter begränsade att priset på deras arbete ändå blir lågt. Därför behövde industrialisterna (oftast) inga slavarbetare, eftersom produktivitetsökningen i jordbruket fyllde städerna med arbetslösa.

Hur som helst. I en svensk modern kontext handlar det alltså om att så många människor som möjligt ska jobba så mycket som möjligt utan att må (alltför) dåligt av det (lite jobbigt kan det såklart vara att gå upp på morgonen, tillstår Antropofagi). Att vi håller på med pengar är bara ett sätt att effektivt allokera värde som individer genererar, relativt alla individers preferenser. I en idealsituation har vi att göra med ett perfekt thymos-samhälle, men oftast finns det komplicerande preferenser som gör att vi inte är perfekt släktskapsneutrala, vilket innebär att preferenserna inte skalar proportionerligt. 

Det finns även preferenser som i sig motverkar perfekta flöden i systemet, såsom somewheres-preferenser, riskaversion, och allmän bekvämlighet eller motsträvighet. Slutligen finns det också individer som tillskansar sig själva bytesmedlet - pengarna - utan att byta in output. De stjäl eller fuskar helt enkelt. Att köpa något för stulna pengar skapar perversion, eftersom individen som blir bestulen får minskad utväxling för det den genererar; individen som stjäl får ökad utväxling för dito; och signalerna till styrsystemet (betalningarna) blir godtyckliga.  (Givetvis finns det även folk som säljer skit till idioter, vilket också kan betraktas som en slags stöld.)

(Godtyckligt=en mindre korrekt spegling av preferenser-i-populationen-viktade-för-förmågor-i-populationen. Därför dåligt när människor med låg IQ förfogar över för mycket kapital. De fattar katastrofala inköpsbeslut och så plötsligt finns en tandborstmuggshållare i plast. Men elitism å sido, poängen med både ikigai och kapitalism är att vi inte ska moralisera över människors preferenser. Men jag gjorde det ändå. Ha!)

En intressant aspekt är att människor oftast får högre lön än de så att säga förtjänar givet sin produktivitet. Detta beror på att arbetsgivare idag inte har någon möjlighet att straffa anställda om de maskar på jobbet eller på annat sätt bryter kontraktet som är anställningen - förutom att ge dem kicken, vilket inte egentligen innebär ett retroaktivt återkrävande av bortmaskade resurser (stulen lön). (Obs, pga. LAS är även "kicken" en osannolik åtgärd just i Sverige.) Om arbetsgivare betalde exakt vad anställda var värda skulle anställda kunna ta ett annat jobb när arbetsgivaren upptäcker att de maskar och kickar dem - de förlorar då ingenting. Om arbetsgivaren däremot ger en högre ersättning än ekvilibriumlönen så kommer avskedande vara ett "straff."

Därför gillar också arbetsgivare att anställda inte endast utifrån kompetensnivå utan även utifrån detekterade normer, eftersom det är normer som garanterar att anställda beter sig på ett visst sätt (jobbar hårt, inte maskar). Proxy för normer? Tja, kulturell samhörighet antagligen, vilket också i vissa fall kan ha samband med biologiska markörer via mellan-kategorin "etnicitet" (som ju uttrycker en slags blandning av kulturell och genetisk samhörighet). Om inte kulturell samhörighet, så fördomar om kulturellt typiska normer via samma kulturella och etniska markörer. Fördomar!

Så, (bland annat) därför är arbetsmarknaden inte en perfekt tillgång-efterfrågan-funktion, utan innehåller arbetslöshet. Och (bland annat) därför finns det diskriminering (men också viss stereotype accuracy som gör att innehållet i "diskriminering" blir något mindre stötande.)

***

Allt det här innebär att Du använder dina förmågor till att generera output på arbetsmarknaden; beroende på hur denna output korresponderar med andra människors preferenser får Du en viss ersättning i pengar; och Du använder dina pengar till att, i enlighet med dina preferenser, byta till dig varor och tjänster i ekonomin. Känns det inte helt sjukt att du jobbar lite, och sen går till en affär och hämtar lite saker? Eller att du klickar på lite knappar på internet och så kommer det hem en gubbe med möbler till dig? Ju mindre krävande själva betalningsritualen blir, desto mer absurt känns det.

***

Okej, så varför spelar det här roll?

Tänk kompetensförsörjningsfrågor. Det saknas sjuksköterskor. Okej, vi höjer lönerna! I första hand påverkar det inte, eftersom det på kort sikt finns en begränsad mängd sjuksköterskor. Det blir bara dyrare att ha samma antal sjuksköterskor i arbete och få samma sjuksköterskearbete gjort.

På längre sikt; fler väljer att utbilda sig till sjuksköterskor. Bra! Men, då plötsligt kanske färre väljer att bli poliser, eftersom det nu är mer lönsamt att jobba som sjuksköterska. Okej, då höjer vi lönen för poliser. Men fan också, då börjar det saknas brandmän!

Inte alla jobba är lika viktiga, men vårt mål är ju att alla ska hitta sin ikigai och helt enkelt nyttja sin förmåga så väl som möjligt för att öka vår totala produktivitet (som ju definieras utifrån vad andra värderar). Om det finns brist i alla yrken, som det finns idag i både industrin och välfärden, ja då är det inte fel i lönerna utan i demografin.

Det kan vara så att invandring som selekterar för lågt humankapital har ökat befolkningens totala mängd behov i förhållande till totala mängd förmåga. Det kan vara så att ålderspyramiden gör att färre arbetar. Hur som helst kan vi inte fylla alla kompetensförsörjningshål med högre löner, för då får vi bara inflation - alla människor har mer pengar, men samma mängd arbete utförs varför samma mängd värde produceras och alla konkurrerar med mer pengar och måste betala mer för att byta till sig det värde man vill ha.

Så, vi måste förbättra demografin. Det kan vi göra genom att ha en hög invandring av välutbildade individer, eller - på längre sikt - se till att välbemedlade familjer skaffar fler barn, eller genom att investera i humankapital (vilket tenderar minska arbetskraften under en period, men i bästa fall göra den mer produktiv på sikt).

Men, vi kan inte förvänta oss att lösa kompetensförsörjningsproblematik på helheten genom ändrad lönestruktur. Kanske, på marginalen, om vi tillåter lägre löner kan viss kompetensväxling ske och lågproduktiva individer till låg lön utföra sysslor som frigör högproduktiva individer och gör dem mer produktiva. (Typ, helt outbildade vårdbiträden kan göra vissa små delar av sjuksköterskornas eller iaf. undersköterskornas jobb.) På det hela tagen är det på kort sikt dock bara ett nollsummespel där olika branscher slåss om människorna som finns i landet. Ökar vi inte antalet (rimligt välutbildade/kapabla) människor kommer det bara sluta med att vi krigar om kompetensresurserna.

Det finns ytterligare ett bra sätt att öka antalet människor: Minska antalet människor som behövs för syssla X. Detta gör vi genom innovation, effektivisering och automatisering. Ju dyrare människor är, desto större tryck på att investera i sådana lösningar och på så sätt frigöra människor. Hittills har tjänstesektorn inte kunnat automatiseras i samma utsträckning (vi har byggt robotar som bygger bilar men inte robotar som klipper hår), men med Chat-GPT verkar vi automatisera bort en del vitkragar i den övre tjänstesektorn.

En annan viktig del av lösningen är att förinta perversioner som överskott av HR/kommunikatörer/onödig myndighetspersonal. Dessa människor borde för allas skull istället tvingas hitta sin ikigai i typ välfärden eller på fabriksgolvet. Dock oklart hur många de här onödiga tjänstejobben egentligen är. Förmodligen är det marginellt jämfört med hur mycket folk som verkar behövs i välfärd och industri.

Lägg ner skiten

Vi kanske vid det här laget kan konstatera att ett lands politiska utveckling bestäms av aggregerade kulturella preferenser i befolkningen. Eller, som det uttryckts mer kärnfullt, att "politics is downstreams to culture." Särskilt tydligt blir det i kulturellt homogena samhällen som Sverige, där de demokratiska turerna under de senaste decennierna bestått i att de politiska partierna likt irrbloss surrat kring det svarta hål som 1950-talets socialdemokrati lämnat efter sig. Alla svenskar försöker egentligen rösta på Tage Erlander, och alla partistrateger måste förhålla sig till detta. SD är kanske mest gräsrötternas sätt att återuppväcka liket, medan arbetarpartiet Nya Moderaterna framstår som slug och medveten triangulering.

(I kulturellt heterogena samhällen blir det istället etnisk röstning och folkmord. Antar jag. Om man inte hittar generaliserbara nationella värderingar à la le republic, men även dessa är kulturellt betingade. Individualism är en kollektiv föreställning. Reciprocal altruism är WEIRD och släktskapslågintensiv.)

Det svenskar glömde under den senare delen av 1900-talet är att rättigheter och skyldigheter går hand i hand. De glömde även att positiva rättigheter mer specifik går hand i hand med positiva skyldigheter.

Negativa rättigheter är rätt lätta att förstå. Om jag själv vill ha rätt att inte bli dödad och misshandlad, måste jag själv låta blir att döda och misshandla. Det hela är en spelteoretisk konstruktion där vi ömsesidigt kommer överens om att det finns vissa rättigheter, och därigenom åtar vi oss skyldigheten att inte kränka rättigheterna ifråga. Min rätt att svinga min näve slutar där din rätt att inte bli slagen börjar, och vice versa. Det enda som är svårt med den negativa rättighets-/skyldighets-dikotomin är att viss påverkan kan sippra ut och drabba andra (vi kan kalla det externaliteter); allmänningstragedier; samt att totalt överlägsna aktörer inte har några incitament att respektera någon annans rättigheter eftersom de kan vidmakthålla sina egna rättigheter med rent våld.

Positiva rättigheter är svårare att förstå. Sveriges kultur och förvaltning bygger dock på dem, så vi måste försöka. Positiva rättigheter är inte rättigheter från någonting, utan rättigheter till någonting. I Sverige har vi rätt till allt möjligt: Arbete, dräglig levnadsstandard, stöd och hjälp, utbildning och sjukvård, etcetera.

Negativa rättigheter och skyldigheter kan enkelt förstås på ett individuellt plan. Du vill inte bli slagen så därför slår du inte heller. Det är också lätt att operationalisera, exempelvis genom budord. Positiva rättigheter och skyldigheter är svårare och måste förstås på aggregerad nivå. Om du föds helt jävla sabbat utvecklingsstörd och måste ha LSS och stödboende och assistans hela livet, så är det svårt att kräva att du måste bidra på ett motsvarande sätt till det allmänna. Men på gruppnivå måste populationen sätt in lika mycket som populationen tar ut. Annars går det inte ihop.

Som jag påstod ovan har svenskarna glömt balansen mellan rättigheter och skyldigheter. Det nuvarande paradigmet har fokus uteslutande på ena sidan av myntet, och predikar allas rätt till allt. På ett kulturellt plan finns dock kunskapen om att positiva rättigheter kräver motsvarande positiva skyldigheter. Denna medfödda och tysta kunskap yttrar sig som en norm om att göra rätt för sig, och misstänksamhet mot medmänniskor som verkar fuska och utnyttja systemet på ett orättfärdigt vis.

På så sätt fostrar den svenska kulturen, kan man säga, misstänksamhet, förakt och hat. Genom att vi styr varandra medelst social skam och kontroll blir vi ovänliga mot människor vi uppfattar som parasiter. I ett samhälle där var och en sköter sig själv, eller där välfärd regleras inom en släktskapsintensiv formation såsom klan eller motsvarande, är det skitsamma om en fattig usel jävel strövar i vägkanten. Men i Sverige tänker man: "Vafalls! Har han rymt från sin drängtjänst? Vad med Lego-stadgan? Defectar han från vårt gemensamma åtagande?" Uslingens blotta existens implicerar parasitism.

En generell, generös välfärd innebär omfattande positiva rättigheter för alla. (Därav "generell.") Alternativet är selektiv välfärd, där man köper in sig i en sorts försäkringslösning. Skillnaden är att i en generell välfärdsregim omfattas alla som uppehåller sig på territoriet de positiva rättigheter som systemet tillerkänner människorna. Så kan exempelvis även papperslösa uppbära socialbidrag, få gratis sjukvård, och deras barn kan gå i svensk skola. (Dessa allmänna nyttor må verka mer eller mindre gratis för användaren, men kostar givetvis både pengar, tid och kompetens.) Det finns selektiva inslag även i Sverige - man måste arbeta för att få en sjukpenninggrundande inkomst, SGI, som en del ersättningssystem bygger på. Men även den utan SGI har rätt till exempelvis en miniminivå av föräldrapenning (under en period infamously även för barn födda innan ankomst till Sverige).

Om alla som uppehåller sig inom territoriet har positiva rättigheter, behöver man begränsa tillträde till territoriet. Därför är generell (generös) välfärd inte kompatibelt med fri invandring. Det är också så att generell välfärd allt annat lika kommer dra till sig individer som har något att vinna på att befinna sig i en sådan välfärdsregim, det vill säga individer som har lågt humankapital och låg drivkraft att skapa eget välstånd, men som ändå gärna tar del av välstånd som andra skapar. Det är mindre problematiskt att ha fri invandring till en selektiv välfärdsregim som exempelvis USA:s, eftersom denna regim inte behöver erkänna positiva rättigheter till alla som uppehåller sig inom territoriet (man måste betala försäkringspremien), och eftersom en selektiv välfärdsregim selekterar för en helt annan invandring. Till USA kommer rimligen människor söka sig som inte tror sig bli nettovinnare på allomfattande gemensamma välfärdslösningar. Aka. människor som tror att de kommer att skapa mer välstånd än de behöver ta ut ur systemet.

Sverige har några val. Släng ut alla asyl- och anhöriginvandrare och stoppa all invandring av lågutbildade; eller, stäng för all sådan invandring och tillse en extremt hög invandring av högutbildade individer, så att befolkningen och ekonomin växer och dränker problemet; eller lägg ner skiten. Gör välfärden selektiv. Premiebaserad.

Nackdelen med att lägga ner skiten utan att slänga ut alla är att vi kommer att få jättestora getton fulla med fattiga, men det har vi typ redan. En annan nackdel är att det kommer kräva ett enormt kulturellt skifte i majoritetsbefolkningen, men det har vi nog redan sett början på i och med rent-seeking-hegemonin. (En trolig och möjlig utveckling med viss historisk förankring är i så fall den korporativistiska, där Arbetsgivaren erbjuder Välfärd. Frågan är om arbetsgivaren fortfarande är benägen att ta ett sådant ansvar eller om hen har blivit en kosmopolitisk paper-clip maximizer-kannibal.)

Twitter, del 2: Det stora bedrägeriet

(Del 1.)

Mer random-tråd från Twitter:

Du kan bli vad du vill. Men vad vill du? En diffus vision om självförverkligande, men utan konkreta etappmål, leder till besvikelse och apati.

— Greider Becker (@cederberg_erik) June 3, 2022

Det hela minner om resonemanget om filmen Hjärtat. Antropofagi hävdar att män behöver tydliga normer för hur de ska styra upp sina liv. Instruktionen "var dig själv" är varken psykologiskt hälsosam eller särskilt ärlig, eftersom "sig själv" är alkoholiserad gejmer i nedskräpad lägenhet. Utan jobb eller flickvän.

Låtom oss tolka Twitter-tråden. Självförverkligandemyten är en scam. Människor måste ges verktyg att prestera i stunden, inte grandiosa visioner utan etappmål. Man måste berätta för 14-åringarna att det finns en framkomlig väg mot inkomst och social status. Industrin skriker efter arbetskraft, men du måste klara gymnasiet och en yrkesutbildning för att få det där läckra industrijobbet i en mellanstor stad. Problemet idag är att alla ska bli akademiker, vilket är skadligt både för dem själva och för akademien som sådan.

Det finns en överproduktion av eliter. Men det finns också en underproduktion av arbetare. Vissa blir onödiga tjänstemän, andra blir arbetslösa akademiker, och ytterligare andra misslyckas i utbildningssystemet och blir "death of despair"-dödsfall.

Onödiga tjänstemän:

Det finns idag väldigt många onödiga tjänstemannajobb i väldigt många onödiga myndigheter. I både offentlig sektor och näringslivet finns mängder med onödiga managers, kommunikatörer, hållbarhetskoordinatorer och liknande. Improduktiva men högbetalda leder de till brain drain.

— Greider Becker (@cederberg_erik) May 29, 2022

Utbildningssystemet måste reformeras i grunden. Färre ska bli akademiker och fler ska till yrkesutbildningar. Jag är inte expert och vet inte när sållningen bäst ska ske, men någonstans måste barnen få information om att det finns bra och välbetalda jobb som gjutare eller plåtslagare.

Värst är det för personer med utländsk bakgrund. De har minst chanser att lyckas som akademiker, pga. språk och föräldrarnas utbildningsbakgrund, men får lära sig att detta beror på diskriminering och rasism. Istället borde de få lära sig att det finns en arbetsmarknad som skriker efter kompetens om man bara bemödar sig att lägga något eller några år på en relevant yrkesutbildning (och klara gymnasiet, såklart).

Istället för att berätta för orten-kidsen om att det finns bra jobb inom räckhåll, sänder man dem in i ett misslyckande och ger dem ett ideologiskt producerat ressentiment att hålla i handen medan de gråter. Sen tillhandahåller man en oreglerad narkotikamarknad som enda svaret på självförverkligande. Get rich or die trying, bokstavligt talat. Och hemlighåller alternativkostnaden i form av ett vettigt, verkligt arbetsliv i industrin.

Oreglerad narkotikamarknad:

Reglera narkotikamarknaden har flera fördelar. Om jonkare inte måste finansiera sitt missbruk avtar nyrekryteringen - de måste inte sälja för att ha råd att köpa. Vi blir också av med mängdbrotten när man inte längre måste snatta fläskfilé till ett andrahandsvärde av 60tkr/mån.

— Greider Becker (@cederberg_erik) May 29, 2022

Villkora CSN verkar vara en bra idé. Samhället ska inte bekosta att folk läser till konstvetare och sånt. Ge istället mer bidrag och mindre lån till de som läser skjutsköterska, läkare, poliser, och praktiska yrken som industrin efterfrågar. Styr bort folk från kreativa och akademiska-teoretiska yrken. Låt de som verkligen har passionen bryta normen och bli musiker, författare eller filosofer.

Ät kall kuk och dö

(Bakgrund: Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst; reduktionism och sånt.)

Det råkar ju vara så att komplexa konfigurationer uppkommer genom selektion. Genom att entiteter kan replikera sig själva och lära sig, genom selektion, så kan de utvecklas och bli mer komplexa. Deras assembly-index kan öka.

Men lärandet uppstår då alltså genom att entiteter tävlar om begränsade resurser. Lärande händer på nivån "vissa saker dör och andra saker överlever," och kunskapen som är lärd är vilka saker som finns kvar och vilka som inte finns kvar.

Evolutionsalgoritmen är variation, urval och ärftlighet. Genom att entiteter varierar med avseende på egenskaper, och det sker ett urval av entiteter, och egenskaper ärvs, så kommer entiteterna över tid att förändras (i och med att informationen - för oss arvsmassan - förändras).

Det behöver inte handla om organismer och DNA. Det kan handla om lyfe och någon annan lärandemekanism. Det kan handla om kultur och idéer.

Men finns det inget urval finns det inget lärande.

Malthus kan verkar vidrig. Men det malthusianska tillståndet innebär helt enkelt urvalet. Det finns en ändlig resurs, och urvalet uppstår i konkurrensen om denna resurs.

Under extremt knappa förutsättningar har vi inte råd att explore:a. Vi bara exploitar. Det är inte bra. Lite mer slack vill vi ha för att kunna utforska nya möjligheter.

Men, finns det ingen som helst resurs-constraint så finns det inget urval; ingen signal; ingen definition av fitness; inget sätt att skilja bra från dåligt.

Jag skrev:

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Så låt oss då jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin. När vi kommer in i historien har Feigling precis bordat ett mindre flygplan tillsammans med en präst som mot €600 ska ta Feigling genom stormen ifrån Wien till London för att konfrontera sin fd. kvinna och sitt kanske-barn. Prästen bär en oxelkvist i sitt hattbrätte.

Den skoningslösa nederbörden trycker mot den öde startbanan som ett skruvstäd. Henrich Feigling känner det som taggtråd som dras över ryggen. Blixtar korsar himlen i samma ögonblick som åskmullret får rutorna i ankomsthallen att skallra som maracas. Ingen ser dem genom ösregnet, och ingen tittar heller efter dem – för vem skulle lyfta nu?

Prästen är lugn. Han tar upp planet även om det verkar omöjligt. De studsar flera gånger mot startbanan och kastas hit och dit i vinden, men de klarar det. Henrich Feigling kräker, av fylla och dödsångest, och får hålla fast i prästens hatt. Planet är så litet att deras utandningsluft förvandlar cockpiten till ett botaniskt växthus.

Henrich Feigling fingrar på oxelkvisten. ”Ekar,” säger han. ”Den tyska eken. Den är nationens själva ryggrad och minne. Sinnebilden av ett enat Tyskland.” Prästen nickar.

”Eken har givit oss skepp och trösklar,” säger Henrich Feigling. ”Vi är helt eniga,” säger prästen. Som heter Bob. ”Skepp och trösklar.”

”Raka stolta furor,” säger Henrich Feigling, ”är de pelare som ekonomier vilar på. Björkar är karaktäristiska och kan tappas på sav. Aspars antiinflammatoriska kvaliteter lånar sig till medicinskt bruk och deras turkosa grönska är impressionistisk.”

”Jag kunde inte hålla med mer,” säger prästen Bob.

”Pilen vaggar oss till sömns i strandkanten, loj trots att den själv är snabbväxande. Almens vedkropp blir till nyttiga, bestående konstruktioner, och dess frön går att äta. Den buskväxande häggen ger oss väldoft.”

”Sanna mina ord,” säger Bob. Turbulensen skakar planet som en narkoman sin bebis.

”Magnolian såg dinosaurierna leva och dö. Så även ginkon, vars platta barr är talismaner för den girige.”

”Ja, min son. Ginkons barr är Mammons totem.”

”Till och med rönnen, oxelns nära släkting, lyser klarröd som en bordellampa. Den lockar oss att krypa ner under björnfällen och värma varandra under spröda, krympande höstdagar.”

”Du talar sanning. Gudi behaglig sanning.”

”Men oxeln!”

”Tala till mig, mitt barn. Tala till mig om oxeln vars kvist jag bär i mitt brätte.”

”Jag saknar ord, fader.”

”Då ska jag berätta för dig. Om oxeln.”

Planet kränger hit och dit som en alkoholiserad, enögd man i en närförort.

”Oxeln, i forna dagar känt som Fisbärsträdet. Man åt dess visserligen ogiftiga bär endast i nödfall och med gasbildning som följd. Linné skrev att ’bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.’ De fallna bären bildar höstgegga, en fullkomligt oromantisk form av förruttnelse, som inte liknar höstlövens eller fjolårsgräsets. Det är en alldaglig förruttnelse, en som du halkar i.”

”Jag kliver hellre i en hundbajskorv än i en hög med ruttna oxelbär,” säger Henrich Feigling.

”Jag vet, min son. Och oxeln är påfallande ful. Barken tråkar ut mig. Den är generisk. Den är ingenting alls som den grova, flagnande tallbarken, eller aspens släta hy, eller björkstammens grafiska korsett.”

”Men återigen, bären. De är lätt diarréfärgade.”

”Ja. Så är det. Men det är bladen som ger en känsla av att pedofiler och missbrukare dväljs i skuggorna. Bladen är mörkgröna. Inte djupgröna och lugnande som gran eller mossa, utan mer åt det blågröna hållet, utan att fördenskull nå fram till den i vissa sammanhang gångbara turkosa eller buteljgröna nyansen. Oxelns grönska är syntetisk, vilket förstärks av bladens glatta yta. Oxelns blad är som gjorda för att smittsam sädesvätska och hepatit enkelt ska kunna torkas bort från vaxduken som täcker folkhemmets undersida.”

”Och ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger Henrich Feigling. Cockpitfönstren är svarta av insidan på ett åskmoln.

”Oxeln drar också till sig opportunistiska kråkfåglar,” säger prästen Bob. ”Men icke ges dessa briljanta Aves av släktet Corvidae en chans att faktiskt briljera med sin kreativitet och intelligens. Nej, oxeln bjuder ut sig utan motprestation. Den är naturens skräpmatsrestaurang, där annars intressanta djur ses engagera sig i ett bittert och bulimiskt frosseri. Och, ärligt talat; det är kajorna som mestadels frekventerar oxeln. Bajsande, skränande kajor, som bara drivs djupare in i barbariet av oxelns slappa håvor.”

”Och ändå,” säger Henrich Feigling.

”Det kommer sig,” säger prästen Bob, ”av att oxeln är socialdemokratins botaniska inkarnation. Oxeln är det svenska trädet. Den tyska eken har du talat om. Den är inte svensk. Aspen fick stå modell för vikingarnas världsträd Yggdrasil, men aspen är en raritet i dagens Sverige. Björken är en invasiv art, lockad till svearnas rike av ökande kvävehalter under tidig holocen.”

”Ändå.”

”Det finns träd som bär en nationalstat. Som eken Tyskland. Sen finns det träd som är utpräglat nationella. Som den svenska oxeln. Tysklands bismarckianska välfärdsregim talar till våra släktskapsintensiva institutioner. De anglosaxiska kulturernas selektiva välfärdskonstruktioner talar till de starka, dugliga individerna.”

[...]

”De socialdemokratiska välfärdssamhällena talar till våra infantiliserade egon. Våra riktningslösa dagdrömmar och vår osunda ambivalens. De döljer det grundläggande faktum, att vi alla är människor med preferenser och begränsningar, och att vår mellanmänskliga interaktion handlar om att jämka dessa preferenser och begränsningar. Genom samarbete eller genom kamp.”

Jag är tysk, tänker Henrich Feigling. Jag älskar eken.

”Så oxeln är det svenska trädet. Den är den lokala invandrarens kebabpizza med bernaisås – unik för Sverige, men utan klass, och egentligen bara en bastard till blandning mellan de äkta raserna vitoxel och rönn. Oxeln faller mellan de paradigmatiska stolarna – en nationell särart, men som man skäms över. En smutsig skymf mot fosterlandet, men också en provinsiell uppfinning i den inskränkta rabatten Svea.”

Eken, tänker Henrich Feigling igen. Hoppas. Eken.

”Oxeln är snuskig men inte erotisk. Dess billiga förruttnelse är all syfilis du alls kan få, men utan varken den kärlek eller den sensuella njutning som du trodde att du betalade för med din oskuld och hälsa. Oxeln är sjukdomen som ändå drabbar dig i totalkonsumtionsmodellens snälla vagga.”

”Ändå,” säger Henrich Feigling.

”Ändå planteras oxeln flitigt i vissa miljöer. Det beror på att den ’tål blåst och salta vindar.’ Du kan således se den förfula skärgårdsöar, precis som incest och fattigdom.”

Planet faller plötsligt handlöst i en luftficka. Alla världens fjärilar lyfter från bottnen av Henrich Feiglings buk. De strömmar uppåt genom kroppen tills han exploderar i en kräkning som han hjälplöst försöker fånga med sina valna fingrar. Men han talar, äntligen:

”Ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger han.

”Ja,” säger prästen Bob. Han stabiliserar planet, släpper styrspaken, och spänner ögonen i Henrich Feigling. I samma stund flyger planet rakt ut genom molnväggen och träffas utav solens blixtbelysning. Henrich Feigling ser Gud, som ser ut som en anka, men sen ser han att det bara är ett moln, som ser ut som en anka.

”Jag,” säger Bob, ”bär oxelkvisten,” säger Bob, ”i mitt hattbrätte,” säger Bob. Henrich Feigling svettas och ryser i det starka ljuset. Han törstar; efter vatten, ja, men framförallt efter sanningen.

Historien om Henrich Feigling är del två i den så kallade dopamin-trilogin. Den första delen, Malmö Mortido, handlar om mortidinala habit loops, dvs. de suboptimala beteendemönster som bildas när vi etablerar motiverande saliens kopplat till kortsiktiga coping-strategier. Den andra delen, Henrich Feigling, handlar om att icke-differentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där individen helt saknar drivkraft att agera. Avsaknad av feedback-loopar leder till ambivalens när det inte spelar någon roll hur man agerar.

Vi fortsätter:

”För att jag helt enkelt gillar oxel,” säger Bob.

”Åhå,” säger Henrich Feigling, och känner det lite som att han är med i en Nalle Puh-bok.

”I alla fall denna enda, perfekta oxel som jag hade nöjet att påträffa en vacker dag,” säger prästen.

”Hur såg den ut,” säger Henrich Feigling. Hans mun är torr och smakar torkat kräk. Vädret utanför är plötsligt vackert, och planet glider lugnt och försiktigt fram genom himlarna. Bakom dem försvinner en ilsken åskfront i motsatt riktning. De svarta molnkolonnerna ser ut som hyttande nävar.

”Den var ovanligt bred. Om det gyllene snittet finns, så fanns det i denna oxel. Dess stam var som tre fjärdedelar av en typisk låglandskossa. Det gjorde den värdig och balanserad. Kronan var ovanligt tät, och föreföll betad som i en rak linje parallell med marken. Proportionen mellan mark och krona å ena sidan, och stammens bredd å andra sidan, förhöll sig tillsynes strikt till sectio aurea, så att om vi betecknar avståndet mellan mark och krona a, och stammens bredd b, gällde att a + b dividerat med a var lika med a dividerat med b. På motsvarande sätt förhöll sig kronans bredd till nämnda värden – jag menar då undersidan av kronan, det vill säga den linje jag just beskrivit som tillsynes betad parallellt med marken under – men märk väl att själva den totala kronans volym hade en förskjuten tyngdpunkt som – jag svär! – likaledes motsvarade den gyllene proportionens ekvation.” Säger prästen Bob, och räckte sin passagerare en flaska mineralvatten.

”Åhå,” säger Henrich Feigling. ”Och: Tack.”

”Aftonsolen belyste oxeln från sidan, vilket gav dess bark ett romantiskt skimmer som vi annars inte vant oss vid att se hos Sorbus intermedia. Som vi vet är det starka dagsljusets baksida den frånstötande kontrastverkan som uppstår när starkt belysta ytor kontrasteras mot tydligt avgränsade skuggor. I aftonljusets mjukare belysning – som ju beror på att ljuset måste färdas på snedden igenom atmosfären, och därför studsar runt desto mer i allsköns atmosfäriska gaser – övergår ljusa fält till skuggade dito helt obemärkt. Vi slipper kontrasterna, och vi upplever en vackrare och mer harmonisk bild.” Säger prästen Bob, medan Henrich Feigling girigt stillade sin törst med klart och kallt och buteljerat vatten från någon säkerligen mycket världsberömd alpkälla.

”Alla dessa faktorer samspelade för att skänka oxeln dess överraskande skönhet. Men, mina bara fötter i det svala gräset gav också en sensuella dimension till upplevelsen. I homunculus – hjärnans atlas över den egna kroppen – är fötterna placerade till förvillelsen nära könsorganen, vilket sannolikt förklarar varför stimulans av de förra kan speglas som en stimulans av de senare – vilket för övrigt har anförts som möjlig förklaring till varför fotfetischer är så vanligt förekommande. Jag blev kort sagt sexuellt upphetsad av det vackert belysta trädet och dess perfekta proportioner.”

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle berätta för mig om min lättja. Att du hade sänts av Gud Fader för att lära mig om livet och om målen och om handlandet. Att du skulle visa mig hur den svenska oxeln – statsindividualismens inkarnation – liksom speglar min oföretagsamhet.”

”Jaså,” säger prästen Bob.

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle leda i bevis hur differentierade utfall – som tillåts uppträda i det bismarckianska systemet liksom i de anglosaxiska – ger en återkoppling som är handlingsdirigerande. När vi lär oss av olika utfall, och lär oss att söka de bättre utfallen, och lär oss vilket handlande som typiskt sett leder till vilket utfall.”

”Jag är inte klar med min historia,” säger prästen Bob. ”Men nej. Jag ville bara tjäna sexhundra euro. Det är stora pengar för en kyrkans man.”

Manschettknapparna i guld glänser på instrumentpanelen.

”De här smälter jag ner,” hade prästen sagt. ”De motsvarar nog ungefär sexhundra euro.” Nu strålar knapparna, de återkastar det starka himlaljuset och talar om sitt offer.

Jag som trodde, tänker Henrich Feigling, att Gud ville berätta för mig att odifferentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där ingenting har någon mening. Att min letargiska ambivalens beror på någonting.

”Jag skred fram mot oxeln,” säger Bob, ”så värdigt jag kunde, och jag satte mig. Trädets stam mot min rygg. Bäckenet i vinkel mot stammen. Grönsångarens runda kulsprutesång, och koltrastens dialektala fuga. Det kan låta överdrivet, men faktum är att två hägrar flög över oss i maklig takt, likt mäktiga pterodaktyler.”

Men Gud, tänker Henrich Feigling, du har ju berättat. Du har ju berättat nu.

”Du är Guds tjänare,” säger Henrich Feigling, ”i allt du företar dig. Vare sig du vet det eller inte.”

Bob svarar inte. Återstoden av flygturen råder en lugn och ren tystnad, som i en eftermiddagssolfläck.

Låt oss då gå vidare till frågan om babbel-jämviktläge. Det har skrivits:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Det krävs differentierade utfall för att intressanta koordinerings-signaler ska uppstå, i språket så som i vetenskapen.

Så som i evolutionen.

***

Vad kan hända om Elon Musk har rätt och det blir billigt med energi i framtiden? Vad händer om fusion funkar och tillämpas på ett sådant sätt att alla världens samhällen har gratis energi att tillgå?

Om kalorier vore gratis och fritt tillgängliga skulle den kambriska explosionen icke ske. Det har skrivits:

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Det är alltså kampen om varandras kalorier som leder till utveckling. Den kambriska explosionen visar detta med stor tydlighet.

Det är perception som troligen på något mystiskt sätt leder till utvecklingen av sådana kognitiva funktioner som medvetandet emergerar ur. (Eller till så komplexa kombinationer av submedvetanden att makromedvetande-nätverk av vår egen kaliber emergerar.)

Evolutionen kan inte bara vara variation och ärftlighet. Den måste också vara urval. Med gratis energi finns det ingen konkurrens, och då borde vi förvänta oss att allt urartar till babbel-jämviktslägen.

***

Antropofagi har länge lutat sig mot det Slate Star Codex kallar thrive-survive-distinktionen. Under survive-förhållanden är det typ The Road, och alla måste äta eller ätas. Under thrive-förhållanden är det mer av ett överflöd som ger oss råd att samarbete. Det är skillnaden mellan schimpanser och bonoboer. Frågan... (men jag citerar detta utdrag):

Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr än söder om Kongofloden.

Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.

John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.

Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:


Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.

Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.

Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.

Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.

Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.

Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är tydliga i flera avseende.

I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.

Människor har ju som bekant hackat evolutionen och adderat ett ytterligare lager, av normer, kultur och idéer. Kultur evolverar också utifrån resursförutsättningar.

Så vad händer då när det finns så mycket gratis frukt att ingen är i behov av samverkansvinster? Det har skrivits:

Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. [...]

[...]

Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.

Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.

Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?

[...]

Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.

Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.

Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.

Evolutionen kommer att förstöras av gratis energi. Men evolutionen är långsam så vi kommer inte hinna märka det.

Däremot kommer den kulturella evolutionen möjligen också förstöras av gratis energi. Det kommer vi, eller våra barnbarn, att märka.

***

När maskarna kryllar på valkadavret är the name of the game att frossa så snabbt som möjligt, knulla med allt och alla, och lägga så många ägg som en bara hinner. När det inte finns resurs-constraints är tävlingen att bara att replikera sig snabbast. Det finns då i egentlig mening inget urval, förutom urvalet att vara bäst på att fortplanta sig. De som lägger mest ägg vinner och deras arvsanlag dominerar kommande generationer.

Lyfe handlar även om exponentiell tillväxt. Antropofagi spekulerar nu i huruvida denna aspekt av lyfe egentligen är en effekt av lärande-mekanismen; att urvalet under resursöverflöd premierar tillväxt och att förmågan till självreplikation då är det som främst premieras.

Alla valkadaver tar slut. Men, om vi genom t.ex. fusion skapar ett aldrig sinande valkadaver, det vill säga tar bort taket för tillväxten - kommer vi då att selekteras för att bli väldiga självbefruktande livmödrar som bara sprutar ur sig tolv miljarder nya självbefruktande livmödrar per sekund? Kommer vår art att bli en enda stor fet äggläggare?

Över lång evolutionär tid, som sagt. Låt oss istället beakta den snabbare kulturella evolutionen. Kommer total frihet selektera för total meme-parasitism? (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.) Om människans överlevnad är helt orelaterad till vad människan tror eller anser, kommer dvi då få se parasitiska memes av ständigt mer sinnessjuk - men för våra sinnen lockande - karaktär? Kommer pizzagate vara en frisk västanfläkt av epistemologisk klarsynthet i jämförelse med de parasiter som klänger vid våra sjuka sinnen?

Gratis energi ger ju dock också möjlighet till gratis våld. När vi kan tillverka oändligt mäktiga vapen billigt, så kan vi föra enorma krig. Storkrigen blev möjliga genom nationalstaternas ökande kapacitet. Ingen 1500-tals-furste hade kunnat understödja Första Världskrigets köttkvarn. Det var rent materiellt helt omöjligt.

Ryssland of today klantar röven av sig i Ukraina bland annat då man genom korruption har upprättat ett politiskt och militärt babbel-jämviktsläge där ingen vet någonting om verkligheten. Men, man misslyckas också eftersom man har en pytteliten snopp ekonomi, och inte har råd att skicka in tillräckligt många tanks och soldater. Tänka sig ett Ryssland med gratis energi. Då kunde även denna korrupta härva av idioti och lögner säkert hosta upp en habil krigsmakt, i alla fall sett till numerär, bränsle och materiell.

Så, gratis energi kan antingen leda till en värld där ingen längre har något intresse av att samarbeta med någon annan - en slags extrapolering av den svenska statsindividualismens ensamhet - eller till en värld där alla krigar hela tiden utan slut.

Det som talar för det första scenariet är följande modell: Pengar är ett intersubjektivt fenomen, som haren "lögn som förändrar verkligheten," som har ett värde så länge alla är överens om att det har ett värde. Genom pengar kan vi lättare byta saker i ekonomin, men det underliggande faktiska värdet är själva sakerna och själva produktionen. Dock är det socialkonstruktivismen som i någon mening vinner spelet, för det faktiska värdet är inte så jädra faktiskt. Det beror bara på hur människor värderar vad det nu kan vara frågan om. Så, pengarna är på låtsas men korresponderar med vetet och guldet och oljan och frissö-rtimmarna. Dessa är dock i sin tur endast värda någonting så länge de värderas av människorna.

Jag tänker mig oss människor som vandrande dopaminsystem som går omkring med preferenser och hanterar trade-offs i enlighet med dessa preferenser. En del av dessa trade-offs handlar om vad man själv skall utstå eller prestera , och vad man accepterar att utstå eller prestera bestäms av hur gärna man vill ha pengar. Hur gärna man vill ha pengar beror på hur mycket pengar man redan har - om man inte har några pengar alls, och riskerar att svälta, så är man benägen att t.ex. sälja sin njure för en hamburgare. Är man istället rik, så vill man inte sälja sin njure.

Debatten om sexköp är legitim eftersom kvinnor kan antas ha selekterats för inte vilja korrumpera sin reproduktiva resurs och föräldrainvestering. Vi kan därför tänka oss att "att sälja sex" är kvalitativt annorlunda från "att sälja städning" (etcetera). (Med det sagt är jag för legalisering av sexköp OM det leder till en undanträngning snarare än en utvidgning av sexuellt slaveri. Jag anser dessutom att frihet och självbestämmande är ett viktigt värde och jag anser inte att det som vi kan förvänta oss är majoritetens preferenser ska hindra personer i normalfördelningskurvans svanstrakter från att agera på något avvikande sätt, om de nu genuint har en avvikande preferens.) Men ändå är det en gränsdragningsproblematik: Ingen vill egentligen jobba. Ingen vill städa, sälja burgare, tvätta bilar, eller sitta på kontor. Allt vi gör är kompromisser. Trade-offs. Vi har preferenser och vi mäklar dem utifrån förutsättningarna.

Vi möter ju andra vandrande dopaminsystem som också har preferenser, och som också förfogar över resurser. Beroende på vår egen situation kan vi välja att agera i strid med våra egna preferenser för att vinna resurser som kan nyttjas för att tillfredsställa våra preferenser. Ett exempel på hur detta kan yttra sig kallas Arbetsmarknaden.

Men, om alla var oändligt rika - vilket i någon mening skulle kunna bli följden av gratis energi, lite beroende på hur håvorna fördelades och vem som kontrollerade gratis-energi-kraftverket - så fanns det ingen anledning för någon att göra några trade-offs. Alla skulle liksom ha vunnit på triss.

I förhållande till släktskap och familj skulle heller ingen tvingas vara snäll mot sina föräldrar, för ingen skulle behöva ärva eller låna sommarhuset eller be om hjälp med lånet. Den individualistiska kulturella modellen skulle totalt dominera. Alla skulle bara acceptera slumpmässiga mellanmänskliga möten, där två vandrande dopaminsystems preferenser av en ren slump skulle vara perfekt alignade, utan att några kompromisser behövde göras. Vi kan väl lugnt konstatera att ingen skulle sitta kvar på fiket med sin tråkiga kompis en enda sekund mer än vad som kändes kul och givande.

När arbetsmarknaden, ekonomin och familjen kollapsar totalt, så kommer troligen ändå vissa sociala konventioner fortleva under en viss tid. Så småningom kommer vi dock alla bara bli hjärnor i glasskålar som njutningsaktiveras med elektroder. I all evighet utan slut.

Det som talar mot detta scenario är att någon slags Prästerskap troligen kommer att kontrollera kraftverket, och av hävd använda Arbetsmarknaden och Ekonomin för att fördela nyttorna från den gratisa energin. Så man kommer tvingas jobba ändå. Jävla fittor.

Det som talar för krigs-scenariet är att det verkar ligga i vissa människors natur att vara idioter. Ja jag kollar på dig,  Pruttin. Ät kall kuk och dö.

Vikten av god nattsömn

Så visade det sig att alla kvinnor i tjänstemannaskrået drömde om att bli barnmorskor, samtidigt som det också var brist på barnmorskor. Statsförvaltningens nyttiga marskalkar analyserade situationen och sågo att tjänstemannakvinnorna inte ansåg sig "ha råd" att byta arbete, eftersom barnmorskelönerna var lägre än den statliga ersättning som utgick för statsfeministiska normkritiker, hållbarhetsstrateger, informationskommunikatörsformerare, mobiliseringsprocessfaciliterare och annat pack.

Överståthållaren klev då ned från sin tron och svingade sin kräkla. I ett slag lade han ner Jämställdhetsmyndigheten, Svenska institutet och Statens medieråd. Han lade ner Myndigheten för statligt stöd till trossamfund, och han avskaffade de statliga stöd till trossamfund som denna myndighet fram tills dess hade administrerat. Han lade ner Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, på det att civilsamhället skulle släppas ur sin guldbur av bidrag och istället utvecklas enligt de selektionstryck som människors faktiska engagemang utgör.

Och han lade ner Sameskolstyrelsen och förde över deras uppgifter till en enda tjänst inom Skolverket. Och han lade ner SIDA och outsourcade allt internationellt bistånd till EA-rörelsen. Och han betvingade kommuner och regioner och förbjöd dem att söka medel från EU:s strukturfonder, på det att de istället skulle genomföra nödvändiga utvecklingsprojekt i kärnverksamheten. Mängden ansökningspoesi minskade, men så ock antalet projektledartjänster.

Slutligen lade han ner Arvsfondsdelegationen och påbjöd att alla arvsfondspengar skulle gå till innovationsprojekt av samhällelig betydelse.

Och vad gjorde han med alla pengarna? Jo, han höjde barnmorskelönerna till en nivå där de förbittrade tjänstemannakvinnorna "hade råd" att lämna datorskärmens kalla ljus för vårdens- och omsorgens varma. Han subventionerade sjuksköterskeutbildningar och han avskrev studieskulderna för sjuksköterskor som arbetade med än tio år inom landsting eller kommun.

Och förbittrade kvinnor strömmade, icke längre förbittrade, från Svenska institutets och Jämställdhetsmyndighetens och MUCF:s lokaler, in i sjukhusen och äldreboendena. Och deras levnadsstandard sjönk icke, men deras livsglädje steg i höjden.

Och statsförvaltningens nyttiga marskalkar kunde återrapportera till Överståthållaren: Det som har skett är gott.

***

Överståthållaren greps nu ånyo av dådkraft. Han hade sett att staten med en enkel manöver kunde allokera resurser på ett sätt som i alla delar gynnade samhället, men som inte på något sätt missgynnade någon individ. Tjänstemannakvinnorna var ju lyckligare än någonsin, och alla andra slapp ju improduktiva övningar i jämställdhetsintegrering, projektansökningar och sverigebildskonst.

Så överståthållaren såg över det så kallade socialbidraget. Han inrättade motprestationskrav där individer som uppbar socialbidrag tvangs inställa sig i arbetskommandon som industrin kunde avropa. I tusental tvingades analfabeter och invandrarkvinnor ner i zink- och järngruvorna för att bryta malm och rygg. Priset på arbetskraft dök, och alla investeringar i maskiner, robotisering och automation likaså. Snart var Sverige ett uselt slavsamhälle där till och med herrarna led, rädda som de var för de sotiga massornas hämnd.

När Överståthållaren vaknade på morgonen stod hans tretton intimträlar där, redo med papiljotter och locktång. De stirrade på honom med uttryckslösa ögon.

Och han kunde aldrig sova mer.

Högfärdig betraktelse

Världen är alltmer en helautomatiserad fabrik som sköter sig själv. Få människor är produktiva; snart inga. Vi sitter och får resurser, som vi inte själv skapar, tilldelade via transfereringar eller låtsasjobb.

Vad är då människans roll? Jo, att allokera de resurser som godtyckligt tilldelas oss.

Vi sitter och trycker på Patreon-knappar och Avanza-appar och bestämmer hur medel ska allokeras; vad som ska investeras i; vad robotarna ska prioritera. Än så länge är våra basala funktioner också en sådan knapptryckning; genom att klicka i polarkakor på webb-matbutiken så bestämmer vi att tolv och nitti ska gå till roboten som gör polarkakor. Att vi sen äter dem är i någon mening en bisak.

Vi är små dopaminsystem, eller nåt, som går omkring i världen och bildar oss preferenser utifrån drifter och behov. Dessa våra små preferensfunktioner riktar på aggregerad nivå in prioriteringarna för den globala - och i övrigt helt automatiska - ekonomin.

Vi är nyttofunktionen. Men vi är inte nyttan.

Mötet om namnbyte

SVT:s Mötet är äkta schism-fabrik. Avsnittet med Panshiri och Houman var dock riktigt mysigt och avslutades med en VVV - varm och vänlig vibb.

Min tolkning gällande sakfrågan:

Panshiri argumenterar för att blattar ska byta namn för att kringgå diskriminering på arbetsmarknaden. Houman menar att vi ska vara missnöjda med strukturerna istället för att lägga ansvaret på individen. Panshiri säger som Dead Prez att "we can blame it on the system but the problem is ours," dvs. att vi måste göra det bästa av situationen och att individen måste agera på ett sätt som optimerar för omständigheter som den själv inte kan förändra. Houman menar att personer som inte byter namn kan få det ännu svårare om många gör det. Panshiri frågar som Dead Prez om Houman "are [...] addicted to the struggle or commited to success?"

Panshiri kan verka ha uppenbart rätt - givetvis är det bäst för individen att agera på det sätt som är bäst för individen. Houman uttrycker sig inte särskilt väl. Men, låt oss ändå erkänna att han har många extremt viktiga poänger. Låt oss omformulera dem på ett sätt som vanligt fölk kan begripa:

1. Mimicry eroderar signalvärde:

Mimicry är när en organism "härmar" en annan. Som alltid när vi pratar om en evolutionär - ultimat - förklaringsnivå är det dock viktigt att påpeka att organismen inte är den som härmar - den bara är. Det är evolutionsprocessen som i någon mening härmar. Så, därav citationstecknen kring "härmar".

Vi tänker oss att det förekommer två grodarter, samt en grodätande predator (vi låtsas att det är en grodätande fladdermus). Den ena grodan är giftig för fladdermusen, och den är röd. Den andra grodan är ätlig och grön. Genast förstår vi att det föreligger ett selektionstryck på fladdermössen, där sådana som undviker att äta röda grodor oftare överlever och reproducerar sig, och där sådana som äter röda grodor mindre ofta överlever och reproducerar sig. Fladdermössen selekteras alltså för att känna igen och undvika röda grodor.

Grodegenskapen "röd" kan nu sägas ha ett viktigt signalvärde. Det faktum att fladdermössen över en evolutionär tidsrymd allt oftare undviker röda grodor, gör att ett selektionstryck uppstår på de gröna grodorna. Det är nu fördelaktigt att vara röd; du äts då mer sällan av fladdermöss. Så, grodegenskapen "grön" kan förväntas bli mindre frekvent, medan grodegenskapen "röd" kan förväntas bli mer frekvent, i det att fladdermössens undvikande av röda grodor utgör ett avsevärt selektiontryck.

Nu har vi då två grodarter, varav den ena är röd och giftig, och den andra är röd men inte giftig. Detta innebär dock i sin tur att signalvärdet för grodegenskapen "röd" eroderas. Plötsligt är det inte längre lika farligt att äta röda grodor - de är ju ibland icke-giftiga. Selektionstrycket att inte äta röda grodor är alltså minskande. (Vi håller i åtanke att det alltid finns ett selektionstryck för att tillgodogöra sig alla tillgängliga kalorier, så det ligger en automatisk fitness i att äta saker över huvud taget.)

När signalvärdet i grodegenskapen "röd" eroderas, i och med att icke giftiga grodor oftare är röda, så blir det mindre värdefullt för både de röda ogiftiga och de röda giftiga grodorna att vara röda.

Analogt med detta så kommer arbetsgivare vilja selektera arbetssökande, och om de vill undvika att anställa blattar så kommer de sålla bort alla CV:n det står Ahmed på. Att heta Erik har nu ett starkt signalvärde - ditt CV får vara kvar i högen. Skulle alla som heter Ahmed byta namn till Erik, skulle emellertid signalvärdet eroderas - arbetsgivarna kan inte gärna sålla bort alla som heter Erik - de älskar ju svennar! Så småningom skulle arbetsgivarna behöva hitta andra urskiljningsgrunder, som att kräva bild på CV:n så att man kan välja bort folk med brun hud istället.

Ett alternativ är att arbetsgivarna lär sig att gå på andra urskiljningsgrunder, som meriter, referenstagning, eller intervju. Då pratar vi plötsligt inte längre om diskriminering utan om meritokrati. Troligen är det bra om arbetsgivarna har så mycket information som möjligt så lättillgängligt som möjligt, för att slippa den grova sållningen på etnicitet som namn-diskrimineringen syftar till. Om man t.ex. lätt kan se om någon suttit i fängelse eller inte blir det mindre värdefullt att välja bort blattar, när det man vill är att välja bort ex-kriminella. Arbetsgivarna har säkert rätt i att personer med utländsk härkomst oftare är kriminella, så deras namn-diskriminering är ur den synpunkten i någon mening logisk - de vill säkert dock gärna göra ett mer riktat urval om de kan.

Om mimicry (att byta namn från Ahmed till Erik) eroderar signalvärde på ett negativt eller positivt sätt, beror alltså troligen på vilka andra urvalsgrunder som blir tillgängliga. Mångas idealfall är att arbetssökanden alltid bara bedöms på sina meriter, men ärligt talat har det också begränsat värde att veta vem som har exakt vilken examen - det finns för mycket skitfolk där ute, och för mycket skithögskolor, och pga. LAS för mycket arbetsgivare som hellre ger en galen tjuvaktig mytoman en bra referens till nästa arbetsgivare för att bli av med galningen som man nu inte riktigt kan sparka. Mitt idealfall hade nog varit att ta ner allas IQ, högskoleprovresultat, och nån slags block-chain-verifiering av social kompetens - LinkedIn kanske kunde göra någon jävla nytta och lösa det. ("Endorse" på riktigt liksom.)

(Om vi tänker oss en situation där ingen information alls är tillgänglig innan anställningsintervjun - där det är förbjudet att anställa folk som man vet något om, eller där alla arbetsintervjuer lottas ur SCB:s befolkningsstatistik - så kommer vi att hamna i en situation där intervjuer blir helt avgörande. Vi kan dock anta att detta kommer ha pissiga effekter, där skickliga lögnare och sol-och-vårare kommer att lyckas väldigt bra tills det att arbetsgivarna lär sig någon motverkande strategi. Hur som helst kommer meriter bli allt mindre intressant om det blir omöjligt att bedöma och styrka sådana. Det kommer bli konstigt!)

Houman har hur som helst en poäng i att vikten av ett svenskt förnamn kommer att minska när fler Ahmed byter namn. (Men, om rätt många gör det kanske det blir en viktig signal för att selektera för komformism - tänk vilken fantastisk jävla streber-iranier som byter namn till Kalle - och tänk den som dessutom blonderar sig och skaffar blåa kontaktlinser! Hurra för husblattar.)

(Relaterat: Fördomar.)

2. Inadekvata ekvilibrium upprätthålls genom work-arounds. När alla anpassar sig efter en oönskad struktur, så blir den oönskade strukturen mer hållfast. Ibland måste konflikt tvingas fram för att strukturen ska ifrågasättas. Därom vittnar medborgarrättsrörelsen, om jag förstått saken rätt.

Mer om svensk opioid-dödlighet

Eftersom det mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet är den skenande opioid-dödligheten, kan det vara värt att bemöta ett vanligt förekommande argument mot legalisering. Argumentet är att "man ska få folk att inte börja knarka från första början," vilket alltså är kärnan i den svenska ANDT-politikens ökända nolltolerans.

Historien visar att detta argument inte stöds av empirin - folk börjar knarka även under nolltolerans, precis som folk söp under förbudstiden i USA. I Schweiz har heroinmissbruket minskat i och med införandet av gratis-heroin-sprutrum, eftersom djonkarna inte behöver finansiera sitt eget missbruk genom att sälja till andra, yngre förmågor.

Men, vi kan ändå tänka oss att vissa människor hade knarkat mer om knark var lagligt. Vissa människor avskräckes av ordningsmakten, och lagen har även en viss normerande effekt. Säkert finns det individer som idag inte knarkar, som hade knarkat om det var lagligt. (Kanske inte rökt rullade fentanylplåster liksom, men i alla fall rökt lite mer gräs och trippat lite på syra ibland.) 

Så, olagligt knark är bra för vissa, om vi tycker att knarkande är dåligt. (Det är såklart inte dåligt rakt av. Jättebra att få fentanyl under din kirurgi. Kanske rätt bra att få psilocybinbehandling mot depression. Avsevärt mycket bättre att röka gräs än att dricka alkohol. Folk dör av olagliga droger för att innehållet är wacko och oförutsägbart - laxermeder, råttgift och blekmedel i heroinet - fentanyl i kokainet - allt annat än MDMA i Ecstacyn - och allsköns konstiga NPS:er.)

Anta att vi anser att folk inte ska börja knarka. Är då förbudspolitik lösningen? Tyvärr inte. Opioidepidemien i USA anses har börjat med den stora Oxycontin-föreskrivningen. Genom drastisk marknadsföring slog denna värktablett stort, men då värktabletters effekter tenderar att avta, försökte många öka sin dos. När lagliga alternativ inte finns, måste man gå på olagliga, och då är gatu-heroin betydligt billigare än piller. Oxycontin är även designat för att verka långsamt, varför många maler ner och snortar eller injicerar sina tabletter. Helt enkelt leder Oxycontin-föreskrivning förhållandevis ofta till missbruk. Opioider är beroendeframkallande som tusan, och inte minst för människor med smärtproblematik som måste öka dosen när effekten avtar.

Även många av de som bara blev hookade på sin vanliga, legala dos hamnade så småningom i trubbel. När offentligheten blev wise to Oxycontin-problematiken tightade man till systemet och försvårade utskrivning. Purdue Pharma, som säljer Oxycontin, förmåddes sedermera ändra på receptet så att tabletterna inte skulle gå att mortla och snorta, för att minska missbrukspotentialen. Studier har visat att en av alla som förhindrades åtkomst till Oxycontin, övergick ca en tredjedel till tyngre illegala droger. (Här är en bra regulatorisk tidslinje avseende Oxycontin.)

Så, människor kan alltså halka in på opioidmissbruk även om opioider är olagliga. Att opioider tillgängliggjorts på lagligt vis genom Oxycontin har av allt att döma bidragit till att mångfaldiga antalet missbrukare, men nolltoleransen har så att säga stått fast. 

Argumentet skär dock egentligen båda vägarna: På grund av tillgång till lagliga opioider har fler börjat missbruka, å ena sidan. Å andra sidan har jättemånga börjat missbruka trots att the War on Drugs pågående har utkämpats. (Vi ska även komma ihåg att det fanns många opioidmissbrukare i USA även innan Oxycontin, och så även i Sverige.) 

Oxycontin kan ses som en partiell legalisering, men jag tror inte att flertalet nolltolerans-förespråkare förespråkar nolltolerans mot medicinska tillämpningar rent generellt. Man vill ha morfin i vården. Poängen med att dryfta Oxycontin-gate är alltså att visa att tillgång såklart spelar roll, men nolltolerans är inte tillräckligt för att eliminera all tillgång. Givetvis är det dåligt att tvinga ner Oxycontin i halsen på folk, eller muta läkare eller aggressivt marknadsföra beroendeframkallande läkemedel med stor missbrukspotential. Men återigen visar historien att Purdue Pharma inte behövs för att generera en hög narkotikadödlighet - de gör det bara värre.

***

Värt att nämna i sammanhanget är den artikel i dagens DN som anekdotiskt exemplifierar hur smärtproblematik kan leda till missbruk. Den handlar om "Johan" som var en välfungerande familjefar tills han fick ont i höft och rygg och förskrevs en slags morfinläkemedel. Efter ett tag behövde han öka doser för att få samma effekt, men så småningom rekommenderades han att minska dosen vilket fick honom att uppsöka olagliga alternativ.

"Eftersom hans ordinarie läkare hade satt stopp vid 140 milligram hittade han andra sätt att skaffa fram preparaten.

– Jag köpte tabletter, jag köpte recept, jag gick till olika vårdcentraler. När jag blev rödmarkerad i regionens journalsystem gick jag till de privata. På apoteket kunde de reagera på att jag hade recept från olika förskrivare men då sa jag att det skrevs ut när jag var på Gotland på semester eller något. Jag såg ju inte ut som en missbrukare och de trodde på mig, säger han."

Han hann förlora huset och jobbet och så vitt jag förstår även frugan, innan han äntligen skrev in sig själv på en privat LARO-klinik för att få substitutionsbehandling och komma ur sitt missbruk. Svårt skuldsatt och med ett liv i spillror.

Är då lagliga opioider i form av läkemedel en betydande inkörsport till knark även i en svensk kontext? Den svenska opioid-epedemien försöker springa ikapp den amerikanska, men är det av samma anledningar?

Vi tar det igen: Opioid-dödligheten har ökat så här mycket:

Men, opioid-förskrivningen har inte alls utvecklats på samma sätt i Sverige som i USA (källa):

"The average availability of prescription analgesic opioids, defined as the amounts that each country’s competent national authority estimates are used annually, has been steadily growing in the past 15 years. Mean availability of analgesic opioids in OECD countries 2011-13 and 2014-16. S-DDDs per million inhabitants per day."

Som vi ser är USA med stor marginal värst i OECD-klassen (men har bland de största minskningarna mellan genomsnitten för perioderna 2011-2013 och 2014-2016, troligen som en reaktion på opioidepedemien och skandaliseringen av Purdue Pharma samt även Johnsen & Johnsen). Sverige har hela tiden legat under 10000 S-DDD:s per millioner invånare, och har inte ökat på samma sätt som många andra länder (även om det ser ut att ha skett en viss ökning). Lagliga opioider i form av smärttabletter kan alltså knappast förklara den enorma ökningen av svensk opioid-dödlighet, även om dessa två storheter alltså kausalt knyts till varandra i en amerikansk kontext.

[Uppdatering: Jag noterar dock att den här artikeln hävdar motsatsen som en möjlig förklaring (min fetstil):

The risks of four of the five leading causes of death in this age group were affected by the individuals’ social conditions. The unfavourable mortality development in young adults in Sweden was mainly due to substance use. A contributing cause might be the change in the Swedish healthcare system that introduced competition between providers, which might have encouraged providers to prescribe opioids.]

***

Vi har redan pratat om death of despair och den höga andel av framförallt pojkar som slås ut ur den svenska skolan. Krakowski kopplar explicit incelskapet till NEET-begreppet, dvs. det som i en svensk förvaltningskontext oftast kallas UVAS - Unga som Varken Arbetar eller Studerar. Enligt Krakowskis efterforskningar är det många incels som copar genom att uttryckligen självidentifiera som NEETs, och aktivt vägra bidra till samhället - en slags nihilistisk hämnd på kollektivet. Vi vet redan att det är män med lägre intjänandeförmåga som blir ofrivilligt barnlösa. Och vi vet redan att alla har det bra på svensk arbetsmarknad förutom de som inte klara gymnasiet:

Det svenska samhället lyckas generera kadrer av ensamma och misslyckade män. Givetvis mår dessa dåligt. När monogaminormen så effektivt smulas sönder av allsköns statssponsrad normkritik och socio-teknologisk utveckling, så står många grabbar utanför. Givetvis måste de spela tevespel, knarka och porrsurfa för att överleva - det är det minsta vi kan unna dem.

Då blir det extra tråkigt att vi dessutom stigmatiserar dem för deras myckna knarkande, samt att vi förvägrar dem kvalitetssäkrat och högkvalitativt knark, som de kunde konsumera på ett säkert sätt. Även om Chasing the Scream kan kännas lite tendentiös, och säkert har sina tillkortakommanden som modellbygge betraktat, så finns det en viktig insikt i att många som brukar tunga opioider gör det av en anledning. Få går från ett perfekt liv till missbruk, i alla fall inte utan att passera en smärtproblematik. Man knarkar (opioider) för att man har tråkigt eller mår dåligt eller har ont eller känner sig allmänt självdestruktiv.

"Johan" i DN behövde smärtlindring. Sen behövde han LARO. UVAS-NEETs-incel-killarna behöver också smärtlindring. Många av dem överväger självmord, enligt Krakowski. Överdoser är notoriskt svårklassificerade som dödsorsak betraktat, eftersom ingen kan veta om du petat i dig för mycket läckage-metadon av misstag eller för att du verkligen ville ta ditt liv - oavsett har du troligen mått hyfsat dåligt i grunden. Det är en hårfin skillnad mellan självmord och överdos i vissa fall. (Och även självmord har ju ökat i Sverige relativt andra Västeuropeiska länder, dvs. inte minskat lika mycket. Som sagt är förklaringen till varför unga vuxna dör:

"● Den enskilt viktigaste dödsorsaken är självmord. I Västeuropa som helhet har självmorden sjunkit medan de i Sverige i dessa åldrar varit oförändrade.

● Den näst vanligaste orsaken är död i trafiken och i andra olycksfallsskador. Denna dödlighet har sjunkit något i Sverige men betydligt mindre än i Västeuropa som helhet.

● Den mest oroande utvecklingen gäller bruk av narkotika där dödligheten i Sverige ökat med 60 procent åren 2000–2017 till att bli den högsta i Västeuropa. Dödsfallen orsakas främst av opioider som heroin och metadon.")

Självklart är det bäst att låta alla klara skolan och få ett jobb och ett meningsfullt liv. Men kan vi inte ordna den svåra delen, så får vi acceptera att folk behöver hantera sin ångest och sorg. Då kan vi väl i alla fall ge dem tryggt och säkert knark.

Man kan för den delen tycka att ca 900 dödsfall om året inte är så mycket. Färre än vad som orsakas av avgaser, liksom. Men avgasdödligheten är en indikator på något i grunden positivt - många kör omkring jättemycket i bil, vilket är kul. Narkotikadödligheten är istället en indikator på något i grunden negativt - många mår jättedåligt och vill antingen ta livet av sig eller försöker hantera sin ångest medelst narkotika. Om folk endast körde bil för att de var deprimerade skulle 900 avgasorsakade dödsfall om året vara jättesorgligt - tänk så många deprimerade det måste finnas för att generera så mycket avgaser!

Folkhälsomyndigheten om överdoser (min fetstil):

"Under 2019 inträffade totalt 894 dödsfall i läkemedels- och narkotikaförgiftningar bland invånare 15 år och äldre, vilket motsvarar 11 dödsfall per 100 000 invånare. Dödligheten var vanligast i åldersgruppen 30–44 år. Dödligheten var också vanligare bland män än bland kvinnor, och bland personer med förgymnasial och gymnasial utbildningsnivå jämfört med personer med eftergymnasial utbildningsnivå.

[...]

Av de runt 900 personer i Sverige som avlider årligen till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar är runt hälften oavsiktliga förgiftningar (överdoser) och en fjärdedel suicid med narkotika. Resterande är dödsfall med oklar avsikt. Dödsfall på grund av alla sorters akuta skador och förgiftningar, där narkotikarelaterade dödsfall ingår, är den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15–39 år i Sverige. Oavsiktliga överdoser är den vanligaste orsaken till dödsfall i läkemedels- och narkotikaförgiftningar bland både män och kvinnor i alla åldrar. Näst vanligast bland män är dödsfall till följd av oklar avsikt medan suicid med narkotika är näst vanligast för kvinnor."

Ska Sverige verkligen ligga så här högt över OECD-snittet? Då måste vi göra någonting helt fel.