Väl och (v) - Vägen till paradiset

(Trigger warning: Det här blev lite mer rasist-sexistiskt än vad jag egentligen har lust att be om ursäkt för. Och lite mer utopiskt.)

Antropofagi har tidigare dryftat framtiden. Och nu, tydligen, var den här. Frågan då: Vad händer sen?

Jo, framtiden delar sig. Och vi hamnar i en alternativ verklighet där Nooshi Dagostar försöker bredda (v), vilket ser ut som ett försökt till en snuskig emoji, men hey - she's pretty hot!

Antropofagi skrev:

[J]ag tror att jag etablerat faktum: Damberg är nästa statsministerkandidat för (s). Som sagt, en högersosse. En näringsjävel, liksom. En entreprenöriell marketect läggs på förvärmning i sossarnas kingcubator [...] Vad betyder då detta i det större perspektivet?

SD har ätit sig in i den parlamentariska brytpunkten. Detta är känt. Jag vill påstå att väljare icke strömma mellan blocken. Väljare strömma mellan blocken och SD. SD snor från (s) och (m) - icke (s) från (m) eller (m) från (s).

Det finns ingen majoritet längre. Inte i tvåblockspolitiken av klassiskt snitt. Vad finns det då?

Det finns en mitt. Eftersom maktpartiet Socialdemokraterna, det evigt opinionsoptimerande, vill in i denna mitt, och denna mitt i skrivande stund spänner från där (v) slutar till där (m) börjar, så måste (s) kontrollera en koalition av centerpartister, liberaler, miljöpartister och socialdemokrater. Då kan vi inte ha Super Mario Håkan Ljugholt som Ordförande över Partiet. Vi behöver en överbryggande faktor. En Ville Vessla som kan gömma sig bakom gardinen i de fina salongerna.

Att Damberg bereds väg till statsminster(kandidat)posten betyder att sossarna vill etablera sig som det mittersta partiet. Vänstervindarna har mojnat, och Seriösa Tuffa Tag är det som gäller nu. Vänstern har målat in sig i ett poststrukturalistiskt hörn, och misslyckas socialkonstruera en planka att balansera sig därifrån på. Miljöpartiet finns typ inte längre, eller är komprometterade av islamister och annan paria. Damberg är inte menad att ta en kopp yerba mate med Ship to Gaza-kommunister. Han ska kunna basejumpa från en skybar i Macao med Annie Lööf fastbunden på ryggen, och blanda en perfekt martini i fallet. Nonchalant borsta glaskrosset av smokingaxlarna när de störtlandat igenom ett glastak till ett rosémingel på Almedalen. High five:a Svenskt näringsliv på vägen ut förbi VIP-kön [...]

I den mån det ovanstående lämnar ett tolkningsutrymme, kan jag unna mig ett förtydligande: Damberg är Reinfeldt i den nya Alliansen, som består av (s), (c), och en rolig kuk.

Vad som talar för är att alla vill ditåt. SD, som ju är debattens perpeteuum mobile och ändock tredje största parti, vill se en amerikansk situation med ett liberalt (i bemärkelsen eng. liberal) och ett socialkonservativt block. SD-M-KD mot resten, med en marginaliserad vänsterfalang som de nygamla extremisterna.

Och, eftersom vänstern vill samma sak - måla ut alla som tar orden "Hanif Bali" i sin mun som den senaste upplagan av George W. Trump - så kommer vi förmodligen att hamna där. Både ändarna av spektrat strävar mot samma polarisering. Då kommer de springa mot vars en pol, och se: Polariseringen ett faktum. Den enda motverkande faktorn är den tredje kraften; mittenjävlarna. De rimliga, sakliga, rationella. Dambergarna.

Varför vill då (s), (c), och (kuk) samsas? För att det finns så mycket att enas om. Gamla dogmer kan äntligen få förpassas till sophögen. Högersossarna får ett alibi för att göra upp med LAS. Liberalerna en smitväg ut ur sina målkonflikter; medelst en fin, bred skattereform kan man få bibehållen eller ökande lönespridning i kombination med minskande ekonomisk ojämlikhet. Centern kan få human-låtsas att man inte vill stegla IS-terrorister.

Det som Antropofagi verkar ha fått om bakfoten är att det gamla KPMLR - numera HBTQIA+- (ja, de jävlarna lägger tydligen till nya bokstäver hela tiden, så du kan inte vara woke ens om du mot förmodan skulle vilja...) - är osugna på att sitta utanför och frysa. Nu vill de in på Konsum/ICA. Och de vill att DU ska betala baguetten.

För att fortsätta det något sexistiska men i sak korrekta analys-spåret, kan vi konstatera att Nooshi Dagostar är en true girl next door. Hon ser bra och trevlig ut, men är inte provocerande snygg. En stark halo-effect, men utan att ge incel-killarna skrämselhicka - eller för den delen ge de knivslipande, avundsjuka, narcissistiska identitet-Instagram-influencer-tjejerna en plötslig lust att förklara på vilket sätt just Dagostar tjänar patriarkatet och måste deplattformeras nånting-nånting #metoo.

Men, Dagostar är inte bara girl next door. Hon är girl next door, the next generation: En rar, rasifierad lantlolla från utanförskapsområdet Perstorp. Genom att se sympatisk ut, och genom att säga saker som att

Det är klart att jag kan ha andra erfarenheter med mig [som iransk kvinna] men jag tycker inte att vi ska fokusera för mycket på yttre egenskaper. Vi ska kunna sätta oss in i varandras liv tycker jag och känna solidaritet med varandra

så lyckas hon visa handen utan att faktiskt spela raskortet. Det gör det svårare för identitetsposörerna att hata henne - de är själva i 99 procent av fallen från Iran, och de vill inte i onödan devalvera sin egen woke-födslorätt. Dagostar kommer inte heller bli till husblatte, med mindre än att hon säger nedsättande-saker-om-IS-hustrur i paritet med typ Hanif Bali. Samtidigt lugnar Dagostars ton genomsnittliga trekvarts-shorts-gubbar - hon är nog bara en trevli' tjaj som skrattar åt skämt - och hon ger Alexander Bard noll skäl att börja skrika om Rosseau.

Kanske rider den här persiska kvinnan in på en normalfördelad dromedar-debatt. Kanske är den tvåpuckliga kamelen död - kanske finns det ett post polarisering. 

Kamelen (t.v.) är polariserad. Dromedaren (t.h.) normalfördelad.

Kanske kan folkförflyttningen och åsiktsförflyttning tillsammans mötas i en välordnad, skånsk glesbygdstjej med invandrarbakgrund. En som vill väl, inte vild väld. Här kan till och med Dagostars oslipade fumlighet spela henne i händerna - se, en tös av folket, en icke alls medietränad men välvillig aktör! Den tjajen kän män rösta peu även i Sjöbo.

***

Ja, kanske framförallt i Sjöbo. Men, det finns en andra ände av det dilemma som en folklig vänster står inför.

För, nog tjatat om att oluggna incels och mammaspojkgubbar kommer att drömma asexuella närhetsdrömmar om att en snäll Nooshi nooshi nooshi-noshar dem på magen. Dagostar vill ju vinna "både bruksarbetaren och hipstern", enligt DN, och hipsterns testosteronbortstötande skamporrs-laminat tränger hennes snälla ögon knappast igenom. (De undviker förövrigt i regel ögonkontakt.)

Ska (v) vinna de som bara läser på Flashback, så måste man bokstavera längre än KPLMRHBTQIA+-. Ja se, det mänskliga alfabete finns icke som förmår skriva en tjocksulad normcore-suröls-flanör på sin talgglänsande näsa. De som scrollar mer skärm än en sunkhaks-tant vid en Jack Vegas-maskin, de berörs ej längre av sedvanliga mänskliga emotioner. Dagostar kan icke tävla med internets alla gulliga kattvideos, och hennes subtila signaler kan icke konkurrera med det frenetiska kaoset i deras komplicerade, inre Norm Amplification by Really Cool Emission of Rightness-kammare. (Mer känt som NARCER, eller Narcissistisk Laser.)

And yet: Vad har en identitetslös identitetslooser att ta vägen? F! glömde välja ny partiledare efter att Kawesa gick på plankan på Bagarmossen T, och dessutom bryr sig ingen längre om huruvida det är potentiellt problematiskt att vilja stoppa gängvåldet. De värsta socialbaconstruktivisterna har trollats tillbaka till grisaknoar av Twitter-trollkarlar, och Rummet-tjejerna har inte bloggat sen 2014. Ingen vet längre skillnaden på ett hipsterskägg och ett MRM-skägg, och mången sökande själ har förresten råkat vandra vidare till tyngre droger via tantra eller meditation. Ironiskt nog står neo-hippien för en slags överbryggande funktion i kulturkriget, med sina förvirrande buddhistiska svastikor och egocentriska tankar om egots upplösning.

Så, min poäng: Dagostar kan troligen driva sitt parti mot en mer realistisk ontologi, tillbaka in mot en marxistisk analys - där ekonomiska faktorer har primat framför identitets-narcissismen - utan att förlora alltför mycket väljare. En frihetlig vänster saknas dessutom i det politiska landskapet, och kan man lämna Mao åtminstone på det idémässiga planet kan det mycket väl visa sig att man har råkat ta Krim-halvön utan något som helst motstånd.

***

Värre kan det bli att navigera in mot mitten sett till höger-vänster-skalan - kommer man för nära socialdemokraterna kan man lätt förgöras av deras osmotiska kraft. Dagostar vill äta på den vänstra flanken, inte lämna den öppen. Det är svårt att bli lika seriös som en sosse, och här gör Dagostars sympatiska men fumlande framtoning inget slott i Södermanland. Tack vare blobbfisken Löfvéns fullkomligt uppenbara inkompetens så kan Dagostar troligen framstå som en relativt sett Allvarligt Menad Teknokrat-Pragmatist för stunden, men om det konungsliga socialdemokratiska äpplet plötsligt kastas över till exempelvis Damberg, kommer vår gäri next door att stå sig fullkomligt slätt. Om Dagostar blir debattmosad av en teknokrate-mästare av högsta dan, så kan hon kyssa adjö till sin traditionella vänsterfantasi om nationell skattesats-bukkake.

Om sossarnas dick-pick är (l), i polyamorös konstellation med (c), och stalkad av borderline-diagnosticerade (mp) - då måste (v) akta sig för att titta rakt på den indirekta, muterade avkomma som är medusahuvudet SD+M+KD. Det gäller att hålla upp skölden som en spegel och endast interagera med reflektionen. Vänstern måste helt enkelt fortsätta att lyckas med den komplicerade etiska balansgången, som är att bedriva framgångsrik opposition i samverkan med det socialkonservativa blocket, aka. "rasisterna". 

Om någon kan ta detta arv vidare efter Sjöstedt är det rimligen Dagostar - vi har nämnt pragmatismen, men även det sympatiska utseendet som gör det lättare att tala i paradoxer utan att framstå som en cynisk hycklare. Oslipad och lite korkad inger på ett sätt mer förtroende än slug och förslagen. Och den första ordningens utilitaristiska utfall bör ju vara gott - att barn får mediciner &c. - även om olika meta-debackliga effekter kan komma att ifrågasättas av rasdysforiska medeklasstjejer i spetsfundiga t-shirts. (Normalisering av främlingsfientlighet och så vidare.)

***

Alla ideologier överlappar. Den rådande parlamentariska situationen selekterar rimligen för en partiledare som kan befolka överlappet mellan traditionell vänster och socialkonservativism. Och där finns mången god allmosa att utverka, för den som kan förhålla sig pragmatisk till sitt värv och till sitt nya, slemma sällskap. Svårigheten blir att göra det här acceptabelt för identitärerna, och att göra sig själv acceptabel för SDs riktiga kärnväljare i glesbygden. Spännvidden är i många avseenden väldigt stor, framförallt på den sk. GAL-TAN-dimensionen. Men är det någon som kan göra det, så är det Dagostar.

För visst såg ni det också? Till och med Agenda-Anders hopknycklade blue steel-ansikte mjuknade en smula när Nooshi stakade sig igenom intervjun i SVT härom veckan.

"Snäll och duktig" slår ann nånting i folksjälens banala Bamse-moral. Och den finns kvar där, under en tunn fernissa av internethat och sarkasm. Jag säger eder: Trollgubbarna kommer att smälta inför hennes ömhet, och hon kommer tåga gatan fram som ett barn, skyddad av sin oskuldsfulla godhet, och ingen kommer att lägga hand på henne. Den identitära vänstern kommer hitta tillbaka till humanismen - vi är alla människor - och den juvenila alt right-intelligentian kommer slappna av i axlarna och sluta försöka spela smarta.

Ett nytt, rent ljus kommer lägga sig över landet när de blåa våglängderna från våra massförströelsevapen äntligen falnar. Ingen kommer längre att skriva förment bitiga och lite överdrivet sexistiska politiska analyser. Det kommer att vara som att vakna ur en ond feberdröm.

Och nakna, sympatiska, rasifierade svenska flickor från Perstorp kommer att ta oss snällt och försiktigt i händerna, och leda oss igenom en gyllene port till en ny, trygg framtid. Där

Vi ska kunna sätta oss in i varandras liv tycker jag och känna solidaritet med varandra

Du?

Rekapitulation: Allting bärs upp av ett antagande. Liberalismens och kapitalismens antagande är Fri Vilja. Fri Vilja är ett löjligt koncept:

Den som förkastar Fri Vilja behöver emellertid icke förkasta Vilja. Ty vi vill saker. Bara det att vad vi vill, kan förklaras. Vad vi vill, har orsaker.

Människor är förutsägbara prediktionsmaskiner. Som jag berör i En slapp politisk-filosofisk essä så upplevs Viljan som Fri när vi inte vet dess orsaker. När Viljan har kända orsaker upplevs den emellertid som Ofri. Om det är reklam eller propaganda eller fattigdom som förklarar Viljan, så är den icke lika legitim som om den bara är sprungen ur Intet.

Stormens Utveckling och Liv Strömqvist kommer i senaste poddavsnittet in på den eviga porrdebatten. Argumenten lyder ju ungefär att 1). porrskadad sexualitet är dålig, eftersom det vi vill förklaras av porrkonsumtion; eller 2). allt vi vill är bra, eftersom det är det vi vill.

Antropofagi har tidigare dragit en lans till mainstreamporrens försvar. Jag argumenterar för att kapitalismen aggregerar preferenser - faktiska preferenser! - och att det är efterfrågan som styr porren. Mainstreamporr är därmed helt enkelt den porr som flest efterfrågar.

Men, efterfrågan är inte något helt fristående och naturgivet. Troligen kommer sexualiteten sträva ungefär åt samma håll i alla tider, men sexualbeteende-memes och -normer kommer spridas i befolkningen precis som andra memes och normer. Vi måste troligen ändå erkänna en växelverkan mellan efterfrågan och utbud. Man vet inte att man gillar bukkake-porr förens man ser det, liksom. (Obs, just bukkake-memen verkar enligt Wikiperdia ha selekterats för pga. cencur-regler som förbjuder japansk porr att avbilda penetration. Så det finns fler cultural evolution-selektionstryck än bara mänskliga sexuella preferenser.)

Så, frågan om varför "vi" konvergerar kring en viss mainstream-porr ... är kanske fel. Vi gör nog inte det. Det finns utrymme för väldigt många olika genrer på internet, gubevars. (Random relaterat lästips: A Girl Corrupted by the Internet is the Summoned Hero!? av Elizier Yudkowsky.) I den stora norm/memes-selektionen kanske Den Inre Mänskliga Preferensen ändå ÄR den starkaste signalen. Vem vet.

Floden meandrar sig och bildar korvsjöar. Detta är känt. Men riktningen är, egentligen, given.

***

Anyhow. I vår tid och zeitgeist är det ganska lätt att komma till slutsatsen att alla ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar andra. Det är själva grundbulten i liberal kapitalistisk demokrati. Ideologin, ekonomin, och politiken bygger på denna strävan. Och den funkar ganska bra. Även om det kan bli svårare att legitimera systemet när vi får en allt tydligare uppfattning om vilka de exakta orsakerna till vår Vilja faktiskt är.

Finns det då någon Absolut Sanning i den här etiken? Finns det någon metafysisk tolkning som ger Vilja-paradigmet företräde framför vilket som helst annat moraliskt system?

Ledande fråga. Svaret är visserligen "ingen aning", men det finns en tråd att nysta i.

De flesta av oss är troligen konstruktivister, meta-etiskt sett. Vi betraktar mänsklig moral som någonting som uppstår i interaktion mellan människor. Vi är alltså i grund och botten nihilister - det finns inte egentligen något rätt och fel, bara överenskommelser om rätt och fel.

Men, en ogirig konstruktivist tenderar att ändå vända sig mot kulturrelativism och säga "äh fan jag tror ändå att flickor har det bättre i Norge än i Afghanistan". Hur kan man säga så, när man inte har någonting att stå på? (Det är visserligen deskriptivt, men underförstått i sammanhanget att det är bättre att flickor har det bättre.)

Det finns ett axiom, som kanske ofta är dolt, som är att medvetna system (företrädelsevis människor och vissa djur) ska frodas. Detta är en slags måttstock för de konstruerade moralsystemen. Även om Indiens kastsystem är moraliska i sig själva, givet den egna konstruerade moralen, så kan vi misstänka att många individer har det sämre i detta utförande av samhällelig koordinering, än i vissa andra utföranden.

Sam Harris är förmodligen den publika intellektuellt som mest famously tar det här längst. Han är att betrakta som en meta-etisk realist. Han grundar sin moral i följande utpressning av åhöraren:

Tänk dig den värsta tänkbara världen, där flest lider värst, och tänk dig den bästa tänkbara världen, den flest har den bäst, och notera att du tycker att det ena alternativet är bättre än det andra. Från den utgångspunkten är det sedan en fråga om att placera sig så nära det bästa alternativet som möjligt, och så långt bort ifrån det andra alternativet som möjligt.

Ungefär så säger Harris. Givetvis fuskar han när han beskriver "värst" och "bäst" - normativa utsagor - men det är ändå ett pedagogiskt exempel. Många människor är ense om  att det är önskvärt att så få som möjligt lider. Låtom oss kalla det utilitarism. (Jämför med deontologi.)

I den mån det här är ett axiom, så är det så klart ändå konstruktivistiskt. Rent metaetiskt tror vi inte att moral finns på något absolut sätt. Det är bara det att utilitarism ger oss en så himla bra minsta gemensam nämnare. Det är liksom det mest grundläggande konstruktet.

***

Och det är så vi kommer till Hoffman och The Case Against Reality, eller i alla fall låter oss inspireras av honom. Hoffmans ansats är att skala bort all verklighet - göra en djup poäng av tinget-i-sig/tinget-för-oss - och försöka bygga en metafysik utifrån antagandet att det finns Medvetanden som interagerar i nätverk. Givet att vi tar till oss denna ontologi, så är det enda grundläggande i verkligheten just den subjektiva upplevelsen hos medvetna system. Att då betrakta medvetandets upplevelse som axiomatisk i ett metaetiskt perspektiv, känns osedvanligt realistiskt - vi/Hoffman har ju just sopat undan ALLA ANDRA SORTERS REALISM!

***

Hade jag haft tid och lust hade jag försökt förklara vad jag menar. Nu låter jag den här flaskposten segla ut över internets svarta hav. En dag kanske en annan själ, med samma exformation, kan hitta mitt meddelande och förstå det. Det kanske inte är du, eller du, eller du, eller du...

men kanske 

Du

Den som är i huset

Jag älskar verkligen den som är i det här huset. ÄLSKAR! 

Älskar-älskar-älskar, den som är i mitt hus.

Jag vill verkligen rå om den! Mysa med den! Prutt-prutt-prutt på magen, åh gulle gull!

Den som är i huset ska verkligen skämmas bort. Den ska få mat varje dag och den ska få värme från min egen kropp.

Idag är den som är i huset en liten, liten unge, som jag pysslar om och matar från min kräva. Vi gulle-gullar och jag värmer den lite.

Sen lämnar jag huset lite. Jag ska jobba. Det är en vanlig arbetsdag. Jag tar mig till kontoret och gör det vanliga. Sen tar jag mig hem.

När jag är hemma är den som är i huset så gullig, så gullig. ÅH! som jag älskar den som är i huset! Det är en liten, liten unge. Jag matar och pysslar och värmer och så är det äntligen natt.

***

Jag vaknar och den som är i huset vaknar också. Vi myser och gosar och pruttar på magen och matar lite och så ska jag till jobbet.

Det är en vanlig dag och ingenting att säga mer. Sen tar jag mig hem.

Utanför på bänken sitter det en stor svart man och röker och onanerar. Krax krax!

Hemma är det varmt och gott. Jag matar den som är i huset och vi skrattar och vi busar. Den som är i huset är så gullig, så söt! Jag ÄLSKAR den!

Vi har en finfin eftermiddag-kväll. Vi bakar muffins och rår om oss. När den som är i huset sover kan jag göra lite fint och diska upp. Sen somnar jag också.

***

Jag vaknar av att solen skiner in på oss. Fönstret är lite smutsigt, och det blir fina skuggor. Den stora svarta mannen står där utanför och tittar in på oss. Jag ordnar frukost.

Vi morgonmyser och vi morgongosar, den som är i huset och jag. Sen tar jag mig iväg till jobbet igen.

Ännu en vanligt dag, förutom då att Linus spiller oljigt slem på skjortan och vi skrattar allihop. Haha! Sen bär det hemåt.

Utanför huset är en liten, liten unge på marken. Jag går in.

Hemma är den som är i huset en stor svart man som röker. ÅH som jag älskar den som är i huset! Jag matar den och värmer den och gullar med den.

Den som är i huset är så söt. Jag pruttar den på magen. Vi lagar sushi och vi plockar undan lite. Sen sover vi.

***

När jag vaknar sover den som är i huset. Det ligger fimpar överallt och alla skåp och lådor har den rivit ut. Jag plockar undan. Den som är i huset är så fin, så söt!

När jag går ut så är en liten, liten unge på marken. Den ligger mera stilla nu. Krax... krax... 

Jag tar mig vidare till jobbet. Linus är sjuk idag och alla jobbar på som vanligt.

Väl hemma vid huset igen är lilla, lilla ungen utanför helt stilla. Den som är i huset sitter i vår soffa och röker. Jag matar den och putsar den och värmer den med kroppen. Den som är i huset är så fin, så go, så gulle-gullig! Jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR den som är i huset!

Jag rår om den, pysslar och myser. Den röker och stökar. Sen somnar vi.

Granska ganska Nya Sanningar, del 2/∞

(Del 1.)

Det klagas och klagas på våldspyramiden. Kolla på den för fan!

Tanken bakom modellen är antingen att a) slapp vardagssexism i någon mening legitimerar och därmed indirekt orsakar grövre övergrepp såsom våldtäkt och mord, eller b) att slapp vardagssexism och grövre övergrepp såsom våldtäkt och mord är uttryck för samma "latenta variabel", dvs. patriarkatet.

En veklagan i sammanhanget är att det är en liten och specifik grupp (av män), som begår de grova brotten. Det är alltså inte så att "man" är en tillräckligt specifik riskfaktor för att förklara grova våldsbrott. Istället är det, typ, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som verkar slå igenom hårt, liksom - källa: gissning - mental ohälsa av olika grad. Under en period skojades det om memet "inte alla män", men i sak var det givetvis korrekt. Liksom att det var korrekt att undvika läskiga män i läskiga situationer. "Generellt sett är generaliseringar praktiska."

***

Det klagas och klagas på invandrare.

Förnedringsrån är vidrigt. Det verkar vara vanligare nu än förr, men vem vet. Chinese cardiologists, liksom. Kyrkogårdsförnedringstortyren är hur som helst, enligt ett visst narrativ, den självklara toppen på ett "isberg" - vilket var det ord som Hanif Bali tillgrep i ett God Ton-avsnitt nyligen.

Metaforen kanske inte är så välfunnen, även givet att en håller med Bali. Vi pratar inte om den lilla synliga toppen av ett stort osynligt problem, utan, tror jag, det mest extrema fallet i en bredare, känd klass av fenomen. Låt oss alltså översätta isberget till en pyramid. En liten behändig våldspyramid.

Enligt denna våldspyramid har en okontrollerad asylinvandring och vek inställning till integration, lett till att en stor grupp människor med invandrarbakgrund nu dväljs i vårt samhälle. Dessa individer ackumulerar och kapitaliserar på ett betydande våldskapital.

Det är lätt att hålla med om empirin. Asylinvandringen - i kombination med bl.a. narkotikapolitiken, kanske - verkar ha lett till att massor med människor med invandrarbakgrund langar droger öppet på ditt lokala centrumtorg; skjuter varandra på din lokala lekplats; buskör stulna moppar på din lokala cykelväg; och bränner bilar på din lokala parkeringsplats. Våldsamma barn med beknarväska verkar plötsligt kunna förnedra poliskonstaplar utan vidare repressalier, och kriminalvården är nu fullare än en finsk alkis (men vägrar mäta etnicitet).

Dessutom har ungdomsrånen ökat (men kanske inte jämfört med 90-talet), och av nyhetsrapporteringen att döma blivit grövre (men kanske inte jämfört med vikingatiden). Den bild som Bali företräder är att unga killar med invandrarbakgrund förnedringsrånar unga killar med svennebakgrund, och här är kyrkogårdstortyren helt enkelt den slutliga bevisningen som stänger fallet en gång för alla.

***

Vinkeln här är givetvis: 

Varför ska vi riva en våldspyramid bara för att resa en annan?

Varför ska kyrkogårdstortyren ses som ett extremt fall av fenomenet "invandrare begår våldsbrott", istället för ett fall av att "två jävligt fuckade individer begår våldsbrott"? Om vi samtidigt menar att det är lugnt att snärta jäntor i arslet, utan att endorsa Hagamannen.

Det kan ju vara så att vi bör hålla dessa två tillsynes inkonsekventa uppfattningar, samtidigt. Men i så fall behöver vi argumentera för varför vi gör det.

Vänstern har många skygglappar. Det är en van manöver att sopa målkonflikterna under mattan. Man kan inte se någon motsättning mellan en universell och generös välfärdsregim; en arbetsmarknad präglad av högkvalificerade jobb, och där löner sätts enligt den svenska modellen; och en omfattande asylinvandring som selekterar för resurssvaga och lågkvalificerade individer. Men, det betyder inte att högern därför har en motsvarande rätt att göra förhastade antaganden.

***

Jag skrev ovan:

Tanken bakom modellen är antingen att a) slapp vardagssexism i någon mening legitimerar och därmed indirekt orsakar grövre övergrepp såsom våldtäkt och mord, eller b) att slapp vardagssexism och grövre övergrepp såsom våldtäkt och mord är uttryck för samma "latenta variabel", dvs. patriarkatet.

Detta för att tolka modellen välvilligt, och inte argumentera mot en halmgubbe. Även om vi noterar att det är en specifik och ganska väl avgränsad grupp av män som begår grova våldsdåd, så betyder det ju inte att de i sin tur inte påverkas av samhällets normer eller incitament i övrigt. Hela tanken om en högre uppklarandegrad (otroligt viktigt i avskräckande syfte) och strängare straff (viktigt i inkapaciterande syfte) bygger på att individer, även sinnessjukt vidriga sådana, reagerar på incitament. Detta bör givetvis även gälla incitament i form av normer.

Faktum är att ett problem med omfattande asylinvandring och segregation är just att bulla normer får möjlighet att etablera sig i parallella samhällen inom Sverige. Jag skrev som sagt:

Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar o unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas i flytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!

Och det står jag för. Diskussionen om beteendegenetik i nämnda God Ton-avsnitt blir därför konstig i mina öron. Möjligen hänger jag inte med på exakt vilken forskning av Amir Sariaslan som åsyftas, men som jag känner beteendegenetiken brukar man mena på att ca 50 procent av mänskligt beteende styrs av gener, medan ca 50 procent styrs av miljöfaktorer utöver föräldraskap. Här verkar just kulturen vara en viktig faktor, vilket i segregationsdebatten innebär förorts-subkulturen som jag refererar till ovan.

Om bulla normer i form av gangsterkultur kan leda till bulla beteenden, så borde bulla normer i form av sexism kunna leda till bulla beteenden. Utfallet kommer att variera i befolkningen, och inte alla kommer att begå de grövsta brotten, men vissa kommer att göra det. Det är viktigt att flytta bort hela befolkningar från suboptimala, etiska nash-ekvilibrium - eller så är det inte det.

***

Epistemisk status i detta inlägg: Extremt spekulativ. Magkänslan säger mig att förnedringsrånen är toppen på en våldspyramid, medan de sexistiska skämten inte är basen i en annan. Om magkänslan har rätt - var har då mitt resonemang fel? Jag emottar gärna synpunkter och reflektioner härvidlag.

Äta glass, del 2

(Äta glass, del 1.)

Jag ringer mina bröder och säger att jag hörde en woke ass social rättvisekrigare påskina att muslimsk slöja inte är tecken på hederskultur eftersom det är en religiös symbol och inte en kulturell dito.

Trots att slöjan bokstavligen syftar till att täcka kvinnans kropp och dölja kvinnans kropp och skydda kvinnans kropp från blickar.

Trots att slöjan är hänglåset på din cykel, staketet runt din trädgård, den skottsäkra västen om din bröstkorg. Kodlåset på det kassavalv där du stashar ditt sexuella kapital i form av en syster eller dotter eller hustru.

Ändå symboliserar slöjan ingenting annat än tron.

Jag ringer mina bröder och säger att jag hört allmänheten i allmänhet tycka att man inte ska bränna kORANEN, eftersom den i det sammanhanget inte främst är en religiös utan kulturell symbol, och att brännandet av denna litteratur är en skymf av en grupp människor, alltså en skymf av deras symbol, alltså en symbolisk skymf mot dem, mot deras kultur. Att "att bränna kORANEN" inte är religionskritik, utan kulturrasism.

Att kORANEN således inte är en religiös men en kulturell symbol, tvingas jag slutleda.

Jag whatsapp-videosamtalar mina alt-right-bröder och säger att det föreligger en inkongruens i det offentliga samtalet och jag förutsätter att regeringen och DO och kungahuset och Svenska Akademien och allmogen och grötrimmarna och trafikpoliserna och INTE MINST MINA JÄVLA BRÖDER ska agera skyndsamt, för att räta ut den ifrågavarande frågan ifråga.

Jag ringer mina bröder och tillägger att alla som vill ha hög migration borde vara för ett slöjförbud, för att alla key hole-solutions, för att tala med Bryan Caplans Open Borders, borde vara välkomna i syfte att legitimera vridandet av kranen på vilken det står "folkförflyttning" till max. Motherfuckers.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanebanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade helt vanligt svennedress och tilltvingat stursk uppsyn och alt-right-poddlyssnings-iPhone-lurar i sina lortiga öronmusslor och Alexander Bard skrek sin smutsiga litania rakt ut ur hans skräckslagna islamofobögon.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

(Relaterat: Rulla din slöja och rök den; slöj- och tiggeriförbud; Haider & Harris)

Legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo

I epilogen till inlägget om meta-debatt-polkan resonerar Antropofagi om huruvida man kan se etik som ett spelteoretiskt nash-ekvilibrium, i ett spel där spelreglerna bestäms av de materiella och ekologiska förutsättningarna samt de övriga spelarnas typegenskaper. Moral kan då ses som något emanerandes ur ett sådant nash-ekvilibrium.

(Wikipedias korta förklaring av nash-ekvilibirum följer nu för den som inte vet och inte orkar kolla upp:

Nashjämvikt (engelska: Nash equilibrium) är en spelteoretisk strategitupel för vilken ingen spelare har något att vinna på att ensam byta strategi, utan måste göra det tillsammans med andra aktörer för att tjäna på sitt strategibyte. Detta gäller även om spelarna i förtid visste/kände till de andra spelarnas eller aktörernas beslut. Exempelvis är trafikriktningen i Nashjämvikt, antingen följer alla vänstertrafik eller så följer alla högertrafik, någon medelväg är inte möjlig.

Förutom att jag inte har en aning om vad "upel" betyder så håller jag helt med. Slutparentes.) 

I avsnitt 53 av podden Stormens utveckling pratar Liv Strömqvist om hur man kan se på #metoo som ett uttryck för ambivalens inför den sexuella frigörelserevolutionen. Strömqvist menar i stora drag att #metoo blivit det narrativ som förment frigjorda kvinnor kan använda för att hantera känslor som egentligen härrör ur det faktum att kvinnlig sexualitet blivit mindre dyrbar.

Strömquist tar ett exempel från Torontos konstvärld, där ett antal kvinnor kräver en manlig konstnärs "avgång" (han ska alltså helt sluta göra konst!) då de alla legat med honom när de var unga. Centralt är att inga brott har begåtts, men att kvinnorna legat med honom för att få en ingång i konstvärlden, och nu - åratal senare - känner ånger över detta.

Strömqvist argumenterar - vilket är i enlighet med Antropofagis spelteoretiska förståelse av etik och moral - för att den sexuella frigörelsen helt bestäms av teknologiska och ekonomiska skiften, framförallt tillgänglighet till preventivmedel. Gammalt "unket" sexualmoraliserande behövdes för att det hade konsekvenser att ha sex, inte minst i termer av avkomma (men gissningsvis även i termer av könssjukdomar, så som syfilis, som modern medicin i viss utsträckning tagit udden av). De nya sexualnormerna kunde vara friare, eftersom de traditionella konsekvenserna av att ha sex kunde undvikas.

För att knyta detta till Antropofagis meta-etiska modell, så har vi alltså nya spelregler inom den reproduktiva sfären - kvinnor (och män) kan plötsligt kontrollera sin reproduktion. En sexuell kontakt har då inte samma konnotationer, och sex behöver därmed inte betraktas som lika laddat och lika kopplat till olika typer av åtaganden för att säkra föräldrainvestering.

Men, menar Strömkvist - det är fortfarande så att många kvinnor mår dåligt av fritt liggande. Antropofagi har tidigare stött på Strömqvistska reflektioner kring detta, och då skrivit som följer:

I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar kränker därför kvinnor. Även om alla är där frivilligt.

Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.

Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.

Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.

Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning, medan kvinnor alltid har hög PI.

Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.

Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.

Saker kan ha haft ett syfte. Eller, saker finns av en anledning. Eller, Chesterton's fence.

Den sexuella frigörelsen, och dess materiella orsaker, har lett oss till ett nytt etiskt nash-ekvilibrium, där kvinnlig sexualitet inte längre är dyrbar. Enligt gamla normer behövde kvinnor hålla på sig, på grund av konsekvenserna av oönskade graviditeter &c. Hora/madonna-dikotomin upprätthölls. Idag är slampighet normen, och högst förenligt med en sofistikerad persona. Teknologier för att knyta sexuella kontakter har gjort det lättare även för män att söka sig vidare om de får ett nej, och för kvinnor är det givetvis fullkomligt oproblematiskt att få ligga. Internetporren har gjort att ingen längre behöver trilla ur kyrkbänken av blott en blottad vad. Eller som Anonym Internetz-rappare rappat:

När jag var liten var det fan helt sjukt/

Man tappade fattningen utav en barbent brud/

Internet var i sin linda, mer än trekvart/

tog en bildfil, nog vill vi justera Descartes/

Jag tankar... alltså fungerar min sladd/

Du kanske tror att jag fingerar mitt fall/

Vår intimaste sfär, kapitulerade snabbt/

Kapitalismen infiltrerade allt/

Kvinnans sexuella kapital har det gått inflation i. Men eftersom vi fortfarande är människor, så känns det inte sällan ganska dåligt att rea ut sin pussy-resource till vrakpris. "En hora som inte får betalt", som jag vill minnas att Liv formulerar det.

***

När de meta-etiska spelreglerna förändras, så flyttar sig nash-ekvlilibriet. Det vill säga: Den lokalt optimala strategin för en given spelar blir en annan än vad den var. Det här bör vara relativt lätt och förstå - se annars hök/duv-spelet, som en evolutionär analogi.

Men, vi evolverar inte bara våra normer. Evolutionen sker, mer okontroversiellt, på en biologisk, genetisk nivå. Visserligen är vi människor selekterade för att kunna agera flexibelt utifrån kulturell kunskap och normsystem, men vi har också givetvis en stor mängd helt hårdkodade egenskaper. Våra inneboende, genomsnittliga egenskaper och deras varians i befolkningen, kommer att vara ett centralt selektionstryck för vilka normer som evolverar. Många normer är därför också en slags högnivå-exaption, där befintliga instinkter exploateras och får ett vidare uttryck. (Exempelvis verkar adaptioner för släktskapsigenkänning kunna exploateras av större ingrupps-normer, och givetvis kan våra kognitiva och finmotoriska förmågor användas för att skapa teknologi som samlar-jägarna inte precis utsattes för.)

Så, när de meta-etiska spelreglerna förändras, och vårt nash-ekvilibirum förflyttas, så kanske inte vår biologiska evolution hänger med! Det lustiga med människans villkor är som bekant att vi har huvudrollen i en fish-out-of-water-komedi. Vi är samlar-jägar !kung, men vilse i New York. Vi har selekterats för en viss typ av tillvaro, över en väldigt långsiktig tidshorisont, men med våra mäktiga adaptioner för att ackumulera kulturell kunskap har vi förändrat våra villkor till oigenkännlighet. Vi borde springa omkring och äta äpplen och sticka djur med spjut, men istället bor vi i en luktlös molybden-dôm som genererar sensorisk deprivation och (minst) två sorters ensamhet:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och en berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

Poängen är alltså att vi visserligen kan flytta vårt meta-etiska nash-ekvilibrium genom att förändra spelreglerna - men vi kan inte (ännu) förändra våra inneboende, hårdkodade egenskaper lika snabbt. Vilket betyder att vi kan vantrivas med vårt nya meta-etiska nash-ekvilibrium. Vi kan vantrivas i kulturen, även efter den sexuella frigörelserevolutionen. 

***

Det är inte bara materiella omständigheter som är intressanta, dvs. spelreglerna. Det är även intressant vilka medspelarna är, och vilken information ni har om varandra. The bargaining game är ett bra exempel på vad vi kan mena med detta. Tänk dig följande scenario (jag har adderat lita sexiga detaljer för att det ska bli mer njutbart att läsa):

Scenario 1: Den enstaka interaktionen. En extreeeent sexig serveringspersonal anmäler sig vit det bord där du och dina nio kompisar avser sitta och dricka öl och skrävla i timtal. Den extreeeeeent sexiga serveringspersonalen ger er ett oväntat erbjudande: Ni kan få 100 öl gratis! Men, ni måste alla enskilt ange hur många öl ni vill ha! Om er totala angivelse överstiger 100 öl, då får ni istället betala för all öl som vanligt. Om ni anger 100 eller färre öl, då är det gratis - och extreeeeent sexigt! And yeah, ni får alltså inte kommunicera för att samordna er om hur många öl ni enskilt ska önska.

Reflektion: Troligen väljer ni alla 10 öl vardera.

Scenario 2: Den återkommande interaktionen. Föga förvånande har det extreeeent sexiga ölutskänkningsstället från scenario 1 nu blivit er stamkrog. Men, detta har förändrat dynamiken en smula. Er kompis X, som för övrigt är känd för sin glupska girighet och för att älska öl, har innan besöket meddelat att hen kommer att begära 20 öl, istället för 10! Extreeeeent osexigt av henom!

Reflektion: Troligen kommer alla ni andra välja att be om åtta öl vardera, för att slippa betala för ölen.

2b. Fler och fler av vännerna börjar tillgripa den giriga strategin. Vän Y meddelar att hen ska be om 20 öl. Ni övriga väljer då sex var, för att slippa betala. 

2c. Det har nu etablerats att X och Y alltid tar 20 öl var, varför ni andra har koordinerat er kring sex öl vardera. Så plötsligt en dag tillkännager vän Z att hen ska be om 15 öl (hen är något lite mindre girig, och något lite mindre förtjust i öl än X och Y är). Z nämner detta exakt innan den extreeeeent sexiga serveringspersonalen ber er att - utan vidare kommunikation - önska ett visst antal öl, enligt kända regler. Ni övriga sju måste nu koordinera er kring ett anbud om högst 45 öl. Då 45/7 är 6,43, kan ni inte alla välja sju öl vardera. Samtidigt förlorar ni tre öl om ni bara önskar sex öl vardera. Ni vet alla att vän Å är en galen jävel, som älskar hasardspel, så alla ni andra sejfar med sex öl - och mycket riktigt visar det sig att Å har bett om nio! Motherfucker. Men ni fick era öl gratis ändå. Extreeeent sexigt!

***

Poängen med the bargaining game och andra spel, där kunskap om andras agerande påverkar det förväntade utfallet av det egna agerandet, är att normer och sedvänjor är viktiga Schelling-punkter (koordineringspunkter) i vårt mänskliga samhälle. När det meta-etiska nash-ekvilibriet förskjuts av att spelreglerna i termer av materiella omständigheter förändras (t.ex. preventivmedel och penicillin), så uppstår ett läge där informationen om andras agerande är lägre än i en mer beprövad situation. Det tar alltså ett visst antal spelomgångar innan nya sedvänjor sätter sig - innan nya förväntningar om andras agerande inkorporeras i den egna strategin.

The bargaining game visar att fräckhet - en aggressiv strategi - kan löna sig, om det föreligger upprepade interaktioner. Människor är emellertid också, vad det verkar, selekterade för att straffa andra, som spelar för orättvist, även om det sker till en kostnad för sig själv. Detta är en lokalt sett suboptimal situation, som följande exempel visar:

Scenario 3a: Du lackar ur - den enstaka interaktionen. Nästa gång ni går till ölutskänkningsstället meddelar du att du kommer att be om 10 öl, oavsett vad alla andra har presenterat för strategier. "Okej", säger X, Y, Z och Å med en röst, "då kommer vi alla få betala för vår öl!" "Må det då bli så", säger du. Och så blir det. 

Reflektion: Suboptimalt för dig! Du får betala för 10 öl!

Scenario 3b: Du lackar ur - upprepade interaktioner. Gången därefter har stämningen lugnat sig en smula, och alla ber snällt om 10 öl vardera. Ordningen och rättvisan är återställda. Extreeee-eeee-EEEEEnt sexigt.

(Jag har, i Frågan på vilken människan är ett svar, skrivit:

de Quervain et al (2004) visar att altruistisk bestraffning, det vill säga att straffa normbrytare till en kostnad för sig själv, korrelerar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Ju högre aktivitet som experimentpersonernas hjärnor uppvisade, desto större kostnader var de villiga att ta för att få möjlighet att straffa personer som visade sig missbruka deras förtroende. Författarna drar slutsatsen att människor i allmänhet upplever tillfredsställelse när de straffar normbrytare – samt att människor också upplever en motiverande saliens, eller förväntning på en belöning, kopplat till altruistisk bestraffning. Vi har uppenbarligen adaptioner på plats för att vilja spela tit-for-tat i fångarnas dilemma, och bestraffa de som missbrukar vår välvilja och reciprocala altruism. På en förklaringsnivå innebär det att vi har adaptioner på plats för att straffa personer som bryter mot sociala normer.

Slutparentes.) 

***

Så, efter den sexuella frigörelsen landade vi i nya sexualnormer som inte riktigt passade så bra för kvinnorna. (Med detta inte sagt att tidigare normer var bättre eller perfekta. Rimligen mådde folk dåligt av prydhet och sexual-moralism också. Om vi förväntar oss att något givet meta-etiskt nash-ekvilibrium sammanfaller med vårt biologiskt mest acceptabla läge, så borde det vara en typisk samlar-jägar-sexualmoral och vidhängande äktenskapsmönster. Möjligen seriell monogami och en hög far-/morföräldrainvestering. Men mer om det en annan gång.)

Eftersom vi, som analogi, pratar om ett bargaining game med upprepade interaktioner, så finns det dock möjlighet för missnöjda spelare - som känner sig orättvist behandlade - att fucka upp systemet och beställa tio öl. Med andra ord: Det kan finnas ett intresse av att omförhandla de normer som vi landat i det nya sexualmoraliska jämviktsläget. Ja, det finns preventivmedel och vi har botat syfilis. Men, många kvinnor känner sig fortfarande kränkta av alltför fritt sex där män inte tvingas "ta ansvar". Detta alltså helt bortsett från olika typer av sexualbrott.

Är #metoo då ett sätt att beställa tio öl och tvinga fram bättre normer? Det borde absolut kunna ses som en sådan reaktion. Huruvida #metoo ger bättre normer är emellertid en annan fråga. Strömqvist pekar på hur #metoo-narrativet ålägger kvinnor noll ansvar. Att de mår dåligt över sina val, måste vara mannens fel. Antropofagis reflektion är att detta är en suboptimal norm, och en slags slapp "ha kakan och äta den"-strategi som om något representerar en beställning på 15-20 öl. #metoo-perspektivet verkar vilja låta kvinnor leva sexuellt frigjorda, och tvinga män att ta ansvar för det. Om vi ser det här som ett bargaining game där kvinnorna nu försöker sätta en ny 20-ölsnorm, så är det väl troligt att männen kommer att reagera på motsvarande sätt när notan börjar bli för svår att reglera.

***

Vad är en rättvis sexualmoral? Eftersom vi alla har olika egenskaper, är ingenting egentligen rättvist. Och, eftersom den här frågan rör mäns interaktion med kvinnor, och män och kvinnor tenderar att ha olika könstypiska egenskaper - särskilt inom området reproduktion - så kan vi inte förvänta oss att rättvisa förutsättningar ger rättvisa utfall. Vi måste därför bestämma oss för vilket vi prioriterar.

Vi kanske, på en väldigt hög abstraktionsnivå, kan säga att vi mellan 1970 och 2018 hade rättvisa förutsättningar, men ett orättvist utfall. Samt att #metoo försöker justera utfallet, och att vi nu driver mot allt mer orättvisa förutsättningar. Inget av det verkar optimalt: Vi vill inte att kvinnor ska ha fritt sex och må dåligt när de upplever att deras pussy resource reas ut, och vi vill inte att kvinnor ska ha fritt sex och att män sen ska behöva plocka upp bitarna, utan att få någonting tillbaks och utan att egentligen bära skuld till eländet.

Vi får väl se om genediteringsteknikerna kan justera det här, och exempelvis göra kvinnor fullkomligt skamlösa. Om inte får vi hoppas att #metoo ändå hade positiva effekter, och att män i allmänhet kan bli mer reflekterande och i någon mening ansvarstagande, samt att en motrörelse kan återupprätta kvinnornas egna ansvar utan att eliminera eventuella norm-vinster som skett bland männen. En möjlig utveckling är att kvinnor åter blir alltmer kyska, på något samordnat sätt, för att få upp priset på sex igen - men frågan är då vad samordningsmekanismen skulle vara, eftersom individuella kvinnor har allt att vinna på att fuska och visa pattarna på krogen. Social skam verkar vara en trolig samordningsmekanism, men då är vi ju på något sätt tillbaka på ruta noll. Det var ju sexualskammen som vi gärna skulle få lov att leva utan.

Det som inte är troligt är att vi kan leva med exakt nuvarande sexualmoral i 500 000 år, på ett tillräckligt malthusianskt sätt för att vi som art på en biologisk nivå ska hinna anpassa oss till de meta-etiska, spelteoretiska reglerna.

***

En lösning skulle kunna vara att verkligen släppa på kapitalismen fullt ut, och verkligen faktiskt prissätta allt sex. Då skulle kvinnor kanske lättare kunna bestämma sig för om ett visst pris lirar med deras nyttofunktion, medan män skulle få betala en kostnad relativt deras attribut i övrigt. Det här skulle teoretiskt sett kunna ge en nytta för fula och oattraktiva män, som nu visserligen behöver betala mycket mer än sina snygga och extreeeeent sexiga killkompisar, men som i alla fall kan få ligga till ett givet pris. Samtidigt kommer priset på kvinnor naturligtvis variera utifrån även deras attraktivitet, och i vissa specialfall kanske kvinnor kan behöva köpa sex av män! (Vi kan tänka oss att en ful kvinna ligger gratis med fula män, men betalar för snygga män, eller att en medioker man ligger gratis med fula kvinnor men betalar för snygga, &c.)

Ett första steg i den här riktningen bör vara att legalisera prostitution, men det löser givetvis inte problemet i sin helhet. Det kommer finnas kvinnor som prostituerar sig av "fel anledning", och det kommer att finnas kvinnor som ligger gratis för att de tror att de vill ligga, men som sen ändå mår dåligt över att de upplever sig själva som slampiga. Det kommer därutöver finnas fattiga fula män som inte har möjlighet att ligga med någon alls (vilket i och för sig torde vara fallet även idag).

Vid en hastig överblick verkar det som att en fullgången kapitalism troligen inte är lösningen, eller i alla fall att den kommer att innebära både gamla och nya problem. Sanningen är att vår smarta primat-art inte är selekterade för en global och marknadsmässig ekonomi heller, och att det inte finns någon anledning att tro att vi alla skulle bli lyckliga bara vi blev till väl prissatta varor.

***

Det som Strömquist hur som helst nailar är att #metoo kan ses som ett (troligen skadligt) narrativ för att hantera det faktum att kvinnor kan må dåligt av att leva som sexuellt frigjorda, i en värld där värdet på deras sexuella kapital eroderats.

Jag är kvar här

Gränser måste överträdas, om du ska komma nån vart.

För den läsande kan den skrivandes upptagenhet med själva skrivandet verkar patetiskt och inskränkt. Men, den skrivande lever i allmänhet på en annan abstraktionsnivå än den läsande. Därför är skrivandet för den skrivande inte bara ett uttryckssätt, utan en faktisk arena för i alla fall det inre livet, och det inre livet är ofta nästan helt och hållet livet, punktum. För den skrivande.

Att skriva är att tänka högt. Men, det är också - i den mån vi någonsin ska kunna aktivera några fördjupande emotioner - att känna högt. Att lägga ut den kognitiva ansträngningen i rummet, på pappret, i det första fallet. Att lägga ut den känslomässiga ansträngningen i rummet, i det andra.

Allmänt sätt är känslolivet mer vad vi kan kalla freudianskt organiserat, än vad den rationella tankens liv är. Särskilt i utgångsläget. Att överträda organisationsgränserna är kanske därmed känsloskrivandets essens. Huruvida det är kännandets essens kan diskuteras. Resan kan i alla fall leda i fördärvet.

Men innan vi kommer dit: Det finns undantag. Det finns självsäkra individer som alltid befinner sig i en värld där det de anser sammanfaller med vad som är faktiskt föreliggande. De tycker alltså det som är korrekt, och det gör de alltid, och det har de alltid gjort. Intressant nog kan de ha tyckt något annat igår än vad de tycker idag, utan att de faktiska omständigheterna egentligen ändrat sig, men då är det centrala budskapet att de alltid har tyckt rätt.

För att tillåta sig ett en smula utlämnande, från verkligheten inhämtat, exempel. Jag råkar känna en man som levat med en sannskyldig gold digger - en slags "sol-och-vårare light". Relationen har upphört, till en kostnad av många miljoner och mycket missär, men det har visat sig att mannen ifråga fortfarande månatligen gör stora inbetalningar till gold digger-kvinnan, som en slags passiv delägare i hennes många hästar. Vid en diskussion med den annars intelligenta och rationella mannen visar det sig att han betraktar de här hästarna som otroligt bra investeringar, med en stor och säker framtida avkastning! På frågan om varför han inte i så fall investerar allt han äger i hästar, kommer inget tydligt svar. (Och en möjligen viktig kontext är att mannen ifråga inte vet shit om hästar, hästsport, eller investeringar.) Den kognitiva dissonansen av att ha blivit utnyttjad, blåst, lurad och rånad - på åtskilliga miljoner liksom värdighet och andra relationer - är för stark för att kunna lösas ut, och därför är han inte heller fri, trots att relationen i övrigt avslutats.

Så, poäng: Det finns personer vars rationella tänkande också är freudianskt organiserat. På grund av en oförmåga till självrannsakan - en nedsatt förmåga till metakognition - kan de inte kompensera för sina kognitiva bias. Och deras starkaste kognitiva bias är i allmänhet uppfattningen om att de själva inte kan ha fel. Givetvis tenderar dessa personlighetsdrag att sammanfalla. Kanske är de sprungna ur samma genvarianter; kanske ser vi ett fall av genmiljöinteraktion där det ena beteendet skapar förutsättningar för det andra. Hur som helst - personer som är dåliga på självrannsakan, är dåliga på att förstå att de själva kan ha fel. Och personer som är obenägna att se sina fel, är - per definition - dåliga på självrannsakan. Så, då gömmer sig sanningen bakom tavlan:

Tavlan på hästarna är sannerligen skön. Men, bakom tavlan gömmer sig den bittra sanningen: Du har blivit utnyttjad.

Det finns alltså undantag; människor vars rationella tänkande också präglas av lönnluckor, dolda gångar och hemliga rum. Innan vi återvänder till huvudspåret behövs därutöver ännu en utvikning.

Rationellt tänkande och känsloliv är givetvis interdependenta. Ett logiskt och sammanhängande argument väcker en typ av känsla; ett ologiskt och osammanhängande en annan typ. Lögner väcker en viss typ av avsmak, och sanningar bär en viss typ av skönhet. Våra rationella fakulteter drivs av känslor. Det är icke frikopplat.

Och, motsvarande, så kan vi tänka rationellt på känsloliv. Det är faktiskt ett ypperligt sätt att bemästra sina känslor, i de fall de är svårhanterliga. Att skapa distans till känslor - att se dem utifrån istället för inifrån - att observera dem istället för att kontrolleras av dem - är en ypperlig metakognitiv metod, tillämpad inom såväl KBT som mindfulness. (Och, misstänker jag, faktiskt även inom psykoanalysen, om än mer outtalat - att förstå grunden till en känsla eller tanke är i någon mening att avväpna det och göra den världslig.)

Låtom oss då gå vidare. Jag har hävdat att känslolivet är freudianskt organiserat, och att gränsöverskridandet är känsloskrivandets essens. Skrivandets resultat - den från skrivandet förvånansvärt frikopplade texten - är intressant, ur ett känslomässigt perspektiv, när den förmår avslöja lönnluckorna; vandra i de dolda gångarna; och tända lampan i de hemliga rummen.

Jag har även hävdat att kännandets essens kanske inte nödvändigtvis är samma sak. Att blottlägga det dolda kan har stora psykologiska kostnader. Att gå från blind funktionalitet till en större känslomässig finess och skörhet, kan vara suboptimalt i en normalstörd värld. Så, kontentan blir att den som vill skriva något som är emotionellt meningsfullt - något som slår ann djupa strängar i det läsande systemet - också måste acceptera att fjärmas ännu mer från den normalstörda, konkreta verkligheten. Den skrivande måste acceptera att sjunka till en högre (sic) abstraktionsnivå, där dens funktionalitet visavi den vanliga verkligheten är svårt eroderad.

När du väl väckt en vilande känslighet, kan du lättare brista i gråt, lättare brusa upp i vredesmod, och lättare förbittras. Du kan möjligen också lättare älska och uppleva passion, samt hänföras av naturens skönhet, men du är i allmänhet en sämre konsument och arbetstagare än vad du en gång var. Även de positiva delarna - att känna mening i relationer, att uppleva skönhet i himmel och skog, att låta andra känsloskrivares diffusa beskrivningar fästa på dina ömma och svullna receptorer - även detta gör dig i strikt bemärkelse till en svagare och mer utsatt varelse. Vi har även anledning att tro att du, om du är man, kommer att uppleva sänkta testosteronnivåer, och att du således faktiskt blir mindre lycklig. Samma sak gäller, i genomsnitt, adrenalinet.

Det är inte heller så att ditt sinne blir mer stillsamt av en djupare känslobrunn. Snarare kommer du att kastas mellan farlig extas ("DOUBLE RAINBOW!") och genomgripande ångestspasmer, i ett starkt upplevt men bipolärt präglat känsloliv. Du kommer att bli svårare att leva med, och en mindre trygg vårdnadshavare och förebild till din eventuella avkomma.

***

Så, låt oss då, för våran egen skull, stanna där, vid den rationella analysen av känsloskrivandets mening och risker. Ett traktat som detta förmår givetvis icke förmedla en emotionell exformation mäktig att svepa med läsaren. En text som denna öppnar inga lönnluckor i sinnet - belyser inga dunkla vinds- eller källarutrymmen - drar kort sagt inga nya linjer på den befintliga planritningen.

Men, det vi vinner på att skriva ett fullkomligt neutralt och sakligt textum som detta, är att vi slipper mala ner några barriärer. Vi överträder inga gränser, och vi behöver därmed icke vara gränslösa. Vi kan fortsätta fungera i vårt sedvanliga ekorrhjul, och vi kan fortsätta att månatligen bidra med en större slant till en kvinnas hästaffärer.

För att förhålla mig strikt rationell och neutral till detta strategiska val, så vill jag också påstå att den skrivande - "jag" - härmed vunnit en kompatibilitet med världen som den saknar som väljer att istället sväva iväg i adfectus. Jag ska tillstå att min text inte förmår stimulera en läsares egna känsloliv det ringaste. Men, då jag inte heller har betalt för att kunna göra detta - jag har så att säga inte sålt mig själ till Nyx dotter Oizys - så är min text känslomässigt stum.

Gränser måste överträdas, om du ska komma nån vart. Omvänt måste gränser respekteras, om du ska stanna nånstans.

Jag är kvar här.

Konfirmation

Antropofagi är alls inte främmande för att blåsa i sin egen tuta, vare sig det är eller icke är förtjänt. Nu tillkännages skattesänkningar, vilket erinrar om tidigare prediktioner. Antropofagi skrev:

Vad alla (i mitten) vill, del 1: Skatten.

Alla vill sänka skatten på arbete. Det optimerar ju för röster. Det stora flertalet tänker: Jippi! Den berömda pengen i plånboken! Den 24 skjuts ytterligare några minuter närmare den 25!

En konsensusdriven skattereform kan blir riktigt bra. Reinfeldtregeringen gjorde en ... rejäl impact. På gott och ont. På ont inte minst ett rörigt lappverk av godtycke, disparata avdrag, jobbskatte-, ROT och RUT. Kan man stryka alla enstaka specialintressen och sänka skatt på arbete på bred front så kan många bli glada. Liberalerna för att deras mjäkiga akademikerväljare potentiellt sett får mer payoff för sina högskolepoäng; centern för att deras (både Stureplans- och glesbygds-) -libertarianska anhang får mindre Statlig Stöld per tjänad krona; sossarna för att ekonomin är en maskin och de är mekaniker som älskar att se den skiten snurra; miljöpartiet för att det ska vara dyrt att köpa produkter, men billigt att köpa tjänster.

Så, nu vart detta verklighet med sisådär 13 miljarder.

Antropofagi skrev därefter:

Vad alla (i mitten) vill, del 2: Arbetsrätten.

Alla vill bara bli av med LAS. Miljöpartiet är ju enbart egenföretagande conscious-bloggare (som visserligen gör sina bread and butter-uppdrag för telecom-nazister som säljer övervakningslösningar för tuktande av saudiska homofiler ... skenheliga jävla), samt egenföretagande alternativmedicinare. Plus att "rätt till arbete" för en miljöpartist har ungefär samma nice ring to it som arbeit macht frei.

Centerpartister grindar på på sitt jordbruk; runstenarna är deras personalliggare, och folkfördrivning deras enda uppsägningsanledning. Alternativt säljer libertariansk weed till andra klubbkids som inte heller kan dansa - jobba?

Liberaler är så jävla anställningsbara att de aldrig haft ett jobb mer än tre år ändå.

Socialdemokraterna har automatiserat bort sig själva sedan länge. Och i den mån en sosse-pamp får sparken väntar ändå en konsulttjänst på JKL.

Så vad jag försöker säga är: Fuck LAS och den heliga ko den red in på.

Att underlagsrapporten till Utredningen om en moderniserad arbetsrätt (SOU 2020:30 En moderniserad arbetsrätt) är 666 kb kanske säger någon något. Själva betänkandet föreslår ändrade turordningsregler vid uppsägning, lägre kostnader vid uppsägning, möjlighet att avvika från kollektivavtal, och har beskrivits som en attack på fackföreningsrörelsen.

Nå, som prediktion betraktat är det här såklart inte särskilt imponerande, eftersom den ställdes ett par månader efter januariöverenskommelsen, där utredandet av LAS stipulerades. Och utredningen är inte precis paradigm-hotande mer än i någon slags sluttande plan-hänseende. Men ändå.

Nå, vi får väl se huruvida någon gör något åt socialbidraget snart, på någon slags central nivå, eller om bara allt fler kommuner tar saken i egna händer. Kanske sprider sig Solnamodellen ytterligare?

Nå, vi fortsätter uppföljningen av det här än en annan dag, när mer selektiv bevisföring trillat in att mata mitt confirmation bias med.

Relationsrådgivning

Vi har tidigare varit inne på att Bektesh Jehona föredömligt kommenterat på inlägget Boffman. Mer förbigånget är en Laura Antonios kommentar på inlägget Älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi! Laura skriver följande:

Min man man bromsade upp äktenskapsförhållanden med mig, han är mitt livs kärlek, vi separerade han sa att det var över mellan oss och att han aldrig kommer att ta mig tillbaka igen, jag förstod bara att han var kärleken i mitt liv efter Jag förlorade honom. Jag älskar min man så mycket, vi hade två barn tillsammans och jag vill att han ska älska mig men jag vet inte hur jag ska göra det, för så många gånger har jag försökt ringa eller skicka textmeddelanden till honom men han inget svar på mina textmeddelanden och inga samtal från honom på mer än sex månader. Inte säker på hur jag ens kan få honom tillbaka, verkar som om han fortsätter med sitt liv med en annan kvinna. Jag läste liknande artikel på en blogg, jag läste en koment från en dam från Sverige som heter Katie Mburgs, hon gav ett vittnesbörd om hur hennes ex återvänder tillbaka till henne efter 2 års skilsmässa, hon vittnade om att Dr.Oduduwa hjälpte henne med kärlek delaktivering för att föra tillbaka ex kärlek. hon lämnade efter kontaktadressen för att kommunicera med Dr.Oduduwa (dr.oduduwaspellcaster@gmail. com)

Det verkar som att det är samma spellcaster som det är fråga om även i det här fallet. Hur som helst är det hög tid att Antropofagi ger svar på tal:

***

Kära Laura!

Det är vanligt att man separerar efter det andra barnet. Du är inte unik.

Att du älskar din man säger mig ingenting. Kvinnor uttrycker inte kärlek så som män gör. Män och kvinnor kan inte förstå varandra. Kärlek för en kvinna är Uppvaktning (av hennes egen majestät). Kvinnan kräver, resurshungrig och dominant, att mannen manifesterar sitt åtagande gentemot henne och den gemensamma avkomman, genom att fjäska för kvinnan i det lilla. Det handlar ofta om att tillrättalägga attiraljer på ett enligt kvinnan önskat vis, eller att underkasta sig bisarra regler som endast tillämpas godtyckligt och således uttrycker kvinnans dominans över mannen. När kvinnan säger att hon älskar mannen, menar hon att hon vill att mannen underkastar sig hennes diktat. Kvinnans kärlek är således girig och hungrig.

Mannens kärlek, å andra sidan, är visserligen självisk, men på ett generaliserbart och därför symmetriskt vis. Mannen vill ha och mannen vill ge. Mannen vill ge för att kunna få, och ta för att kunna ge. Mannen vill tillämpa reciprocal altruism och ömsesidig respekt och tolerans. Det är någonting helt annat än kvinnans totalitära godtycke. Men det är inte konstigt; det kön med lägre föräldrainvestering kommer att vinna om friheten får råda. Den kan då lista ut hur man smiter från den gemensamma härden och befruktar andra kvinnor, även utsocknes.

Min poäng är att din kärlek till din man inte alls ger mig skäl att tro på ert äktenskap. Sanningen är att du borde hålla distans till din man, så att han likt en mystisk främling kan svepa in i er sängkammare och betäcka dig grundligt och ibland våldsamt. Genom att släppa dina totalitära anspråk på mannen gör du honom fri och lycklig, och därför mer benägen att stanna hos dig, samtidigt som du bevarar spänningen i relationen och slipper det koordinerade vansinne som utvecklar sig i en alltför isolerad tvåsamhet.

Därför vill jag råda dig att sluta ringa och skicka meddelande till mannen. Genom att visa honom att du inte längre tror dig råda över honom, så kan du - möjligen, jag erkänner, chansen är mycket liten, men ändå! - ge prov på att du nu är förmögen att skänka honom det han faktiskt vill ha, dvs. inte din osjälvständiga och krävande tillgivenhet, utan hans frihet. Låt honom tro att du är förmögen att - på ett fullkomligt okvinnligt men ändock höggradigt attraktivt sätt - leva tillsammans med mannen såsom vore ni två autonoma individer.

Kostnaden för dig ska inte underskattas. Er nyvunna självständighet kommer att tvinga dig att ta tillvara på dig själv. Om du idag har svårt att utföra vissa sysslor, ska du ändå behöva lära dig. Har du svårt att försörja dig, ska du behöva göra det. Så, vinsten med att vinna din man åter kommer att vara begränsad. Men om du verkligen älskar honom - så som kanske egentligen bara en man kan, men vem vet om din amygdala kanske är något missformad på grund av prenatala hormoner och du således har en ökad potential till äkta, manlig kärlek, jämfört med dina genomsnittliga systrar - så vill du inte dominera och kväva honom. Då vill du istället hjälpa honom att leva ett fullgott liv. Vilket alltså innebär risken för att hans föräldrainvestering kommer att splittras och komma andra kvinnors avkomma tillgodo. Men, idag har du ingenting, och en fri och lycklig kamrat kanske är bättre än det? Nå, därom tvista de lärde såklart.

Att han idag lever med en annan kvinnan får mig att misstänka att du kommer att behöva acceptera en polyamorös relation fortsättningsvis, om du nu mot förmodan skulle få honom tillbaka. När mannen har fått smak för en annans kvinnas lena venusberg, då kommer han inte att nöja sig med mindre. Du kan behöva konkurrera ut den andra kvinnan med idel vidrigare sexualakter, vilket kan tära på din integritet och självkänsla, och här ser vi sannerligen en farlig balansgång. Blir du alltför urgröpt, utan att hitta en binär modell för samlivet - hora/madonna - så kan du fyllas av självhat och slutligen ta ditt liv. Detta är förmodligen inte den bästa lösningen. Kan du istället befria din inre hora samtidigt som du bibehåller din madonnaroll, så kan du dubbelnavigera livets två vägar, vinna respekt och njutning, och bli ihågkommen som en avundsvärd kvinna. Men det kräver fotarbete, skicklighet och flexibilitet.

Att följa fru Mburgs exempel, och ta tillbaka en före detta efter hela två år, är troligen ej rekommendabelt. Vi kan slutleda att Mburg överlevt två års ökenvandring utan att drabbas av fullgånget vansinne, vilket tyder på en viss läkförmåga. Att förkasta en sådan investering - en tvåårig process av grubbel och förtvivlan, kantad med normalisering och förtröstan - måste ses som ett existentiellt slöseri i paritet med suicid. Så - passerar mer än 24 månader bör du se mannen som evigt förlorad, sörja, och gå vidare. Det är enda sättet att frodas.

Sanningen är att hur du än gör kommer dina barn att hata dig. Men, de kommer att glömma, och så kommer de att tycka lite synd om dig. Om du är vänlig mot dem kommer de tro att de behöver dig. Då kan du ännu tjäna ett syfte för dem, tills du skadas eller insjuknar. Då glömmer de snart dina företräden och längtar efter din bortgång. Sådant är klimakteriet.

Så, Laura! Sammanfattningsvis bör du kanske vända spellcastern mot dig själv, och vinna din egen kärlek! Då slipper du leva i beroende av en man som hatar dig, eller genom barn som inte behöver dig. Att älska sig själv är den genväg till salighet som glöms bort i de flesta abrahamitiska världsreligioner.

Allt gott och ta hand om dig!

Kyss och kram, Antropofagi

Debattpolkan - en meta-debatt-analys med inspiration från evolutionär spelteori (aka. meta-meta-debatt)

Detta inlägg nr. 930 skall handla om något jag tänkte ut i somras. Sedermera kom jag att få denna min vilda lilla teori bekräftad genom annan - tidigare - seriös - forskning. Så, jag kan för en gångs skull påstå att min vilda spekulation är i någon mening faktakollad. I vissa delar i alla fall.

Mimicry är när en organism "härmar" en annan. Som alltid när vi pratar om en evolutionär - ultimat - förklaringsnivå är det dock viktigt att påpeka att organismen inte är den som härmar - den bara är. Det är evolutionsprocessen som i någon mening härmar. Så, därav citationstecknen kring "härmar".

Vi tänker oss att det förekommer två grodarter, samt en grodätande predator (vi låtsas att det är en grodätande fladdermus). Den ena grodan är giftig för fladdermusen, och den är röd. Den andra grodan är ätlig och grön. Genast förstår vi att det föreligger ett selektionstryck på fladdermössen, där sådana som undviker att äta röda grodor oftare överlever och reproducerar sig, och där sådana som äter röda grodor mindre ofta överlever och reproducerar sig. Fladdermössen selekteras alltså för att känna igen och undvika röda grodor. 

Grodegenskapen "röd" kan nu sägas ha ett viktigt signalvärde. Det faktum att fladdermössen över en evolutionär tidsrymd allt oftare undviker röda grodor, gör att ett selektionstryck uppstår på de gröna grodorna. Det är nu fördelaktigt att vara röd; du äts då mer sällan av fladdermöss. Så, grodegenskapen "grön" kan förväntas bli mindre frekvent, medan grodegenskapen "röd" kan förväntas bli mer frekvent, i det att fladdermössens undvikande av röda grodor utgör ett avsevärt selektiontryck.

Nu har vi då två grodarter, varav den ena är röd och giftig, och den andra är röd men inte giftig. Detta innebär dock i sin tur att signalvärdet för grodegenskapen "röd" eroderas. Plötsligt är det inte längre lika farligt att äta röda grodor - de är ju ibland icke-giftiga. Selektionstrycket att inte äta röda grodor är alltså minskande. (Vi håller i åtanke att det alltid finns ett selektionstryck för att tillgodogöra sig alla tillgängliga kalorier, så det ligger en automatisk fitness i att äta saker över huvud taget.)

När signalvärdet i grodegenskapen "röd" eroderas, i och med att icke giftiga grodor oftare är röda, så blir det mindre värdefullt för både de röda ogiftiga och de röda giftiga grodorna att vara röda. Min vilda tanke är alltså:

Mimicry eroderar signalvärden!

Det är denna poäng som jag menar att jag betraktar som faktakontrollerad av självaste Vetenskapen. Vi förväntar oss inte något evolutionärt stabilt ekvilibrium, eftersom freeloaders alltid gnager på ett givet signalvärde, men att deras incitament att göra det också i sig självt påverkas av deras erosion av samma signalvärde. Så det hela är rätt instabilt, evolutionärt sett.

***

Om vi försöker tänka ett steg längre, så finn det också ett selektionstryck för metaegenskapen "att lära sig av sina misstag", dvs. att själv, på individnivå, kunna lära sig att röda grodor är giftiga. Vilket för oss till människan.

Människan idkar mimicry inte minst i fortplantningssyfte. Det konkurrerande könet (män) vill gärna sno åt sig föräldrainvestering från kvinnor som 1) är så fertila som möjligt (ungdom, kvinnliga drag, höft-midja-ratio), 2) har så bra hälsa som möjligt i termer av sjukdom och prenatal utveckling (slät hy, symmetri, markerade limbalringar), 3a) representerar ett billigt reproduktionstillfälle (slampighet) eller 3b) representerar en potentiellt hög faderskapssäkerhet (prydhet) (eller egentligen en perfekt kombination av dessa givet kontext och eget äktenskapsvärde), samt signalerar en så hög och gedigen föräldrainvestering som möjligt (kvinnlighet, ömhet, omsorg, feta pattar). Eftersom människor selekteras för att vilja attrahera ett så gött genom som möjligt att blanda sig med, så kommer kvinnor vilja vara så attraktiva som möjligt för att ha möjlighet att välja så attraktiva män som möjligt (i termer av hälsa, skönhet, rikedom, makt, intelligens &c.). Därför idkar kvinnor mimicry, och därför skrev jag den här evolutions-sexualpsykologiska visan:

Refräng:

Oh your limbal rings, looking through your limbal rings/
oh your limbal rings, looking through your things/

Vers 1

Daddy used to tell me boy you better check them limbal rings/
they be indication for the fitness of allels/
also facial symmetry and female features typically/
display fertility so vividly in them high heels/

Oh your limbal rings...

Vers 2

Better mix your DNA with all them proper genotypes/
the proxy is the fenotype, so fenotypically/
oh the passion that i need, and the attraction that i feel/
is the adaption that indeed will make it physically/

Oh your limbal rings...

Vers 3

Lookin’ out for lenses that enhances women limbal rings/
pushup bras and makeup they be surely foolin’ me/
so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/
no fake mate opportunity shall wear my jewellry/

Oh your limbal rings...

Vers 4

Findings of such lenses that enhances women limbal rings/
wane your fingers chance of getting in my wedding ring/
and oh the vile excess of those exaggerating irises/
they’ll hide their viruses abetting them letting them in/

Oh your limbal rings...

Vers 5

Daddy told me boy you better doublecheck them limbal rings/
might be emanating from women imitating/
oh them women faking things will orbit you like gimbal rings/
so thats why im breakin in to pry through all your things/

Oh your limbal rings...

Förutom att vara en fantastisk visa, och kanske helt banbrytande etablera en ny genre, så visar visan prov på olika former av mimicry bland kvinnokönets bedrägliga medlemmar. Men den större poängen är att människor kan tillämpa mimicry som en strategi, men vara flexibel med avseende på exakt vilka signaler hen exploaterar! Givetvis är flera av de nämnda signalerna (såsom markerade limbalringar) beroende av att vi som art sexuellt selekterats för att tycka att markerade limbalringar är attraktivt, vilket beror på att de på något sätt är en viktig markör för någonting viktigt. Men att kvinnor faktiskt tillgriper linser &c. för att förstärka sina limbalringar, det är analogt med att en grön groda skulle måla sig själv röd - inte med att en grön icke-giftig grodart över evolutionär tid, över många generationer, selekteras för grodegenskapen "röd".

Limbalringar må vara hårdkodade i oss på något icke-trivialt sätt, men ännu mer intressant blir det med signaler som är kulturellt specifika. Det är inte alla världens män som går igång på ndebele-folkets halsringar och förlängda nackar eller på akha-kvinnornas svärtade tänder. Inte alla ser skönheten i inkafolkets tillplattade kranier, eller för den delen tatueringar och piercing. Vi pysslar med allsköns markörer för att signalera allsköns saker, inte sällan för att etablera "extended kinship" och vidga stammen, men också ofta för att öka sexuell eller äktenskaplig attraktivitet enligt ett givet kulturellt mönster.

Så, som så ofta sticker människan ut som en "meta-evolutionär" art. Vi duger föga till som individer betraktade, men som hive-mind och tankade med kulturell kunskap kan vi behärska de allra flesta habitat. Våra kulturella uttryck selekteras lika mycket eller mer än våra genom - faktiskt är vår kulturella kontext troligen den mest relevanta uppsättningen selektionstryck. Det är viktigare att vara välfungerande i samhället än i ödemarken, generellt sett, och ju längre vi fjärmar oss från den senare desto mer avhängiga blir vi av den förra.

Människor lär sig vilka grodor som är ätliga. De kan därför blir smartare i nuet, inte bara i kommande generationer. Människan behöver inte nödvändigtvis evolvera genom att de som äter fel groda dör - vi kan istället evolvera normer kring vad som kan ätas eller icke ätas, och av vem.

Kvinnor på 1700-talet, 1870-talet, och 1970-talet använder sig inte av exakt samma signaler för att vinna fördelar i det sexuella spelet. Svenska kvinnor och yanomami-kvinnor tillber icke samma utseendeideal. Även om vi genetiskt sett är snarlika.

Kalibrerar männen sina preferenser? Var silikonpattar hett en gång? Var "naturliga" bröst hett en annan gång? Vinner silikonimplantat som ser naturliga ut, tillslut? (I så fall kanske Anonym Internetz-rappare har fel när hen rappar att "vad du uppskattar upptrappas var dag/ tills att fuskpattar uppfattas som vardag".)

***

Så, mimicry kan ske på memes- eller idé-nivå, vilket människa torde vara det överlägsna exemplet på. Och då kommer vi till den idag så populära sägningen om att den eller den är "godhetssignalerande". Antropofagi har tidigare främst placerat detta fenomen i anslutning till prestigehierarkier och Amotz Zahavis forskning om arabskriktrasten, men det synes mig som om mimicry-begreppet skulle kunna utsträckas till att omfatta denna typ av signal-tjuveri.

Antropofagi är icke främmande för att problematisera begreppet "godhet". Samtidigt kan jag hålla med de evolutionspsykologer som menar att "man tager vad man haver", rent etiskt, och om vi har en evolverad vilja att signalera godhet, så är det väl ett bra snöre att börja nysta i även för den effektiva altruisten eller för den rationella utilitaristiska konsekventialisten som faktiskt, faktiskt, vill göra världen till en bättre plats. Ni vet, Pontus Pilatus-typen:

”Mera torde mitt eftermäle rymma. Det är icke lätt att upprätthålla lag och ordning i ett land av upprorsmakare och galna präster. Min hand var hård. Jag har bestraffat uppviglare och fanatiker. Jag har byggt kloaker och vattenledningar.

Jag har tvingat gott i ont. För mildhet lär jag icke bli ihågkommen, men kanske för godhet.

[...]

Jag har gjutit blod för att spara blod.

- Är detta en god gärning? Du vill ju vara god.

- Detta är i alla en förnuftig gärning. Vad som skall ske kan jag icke veta. Men utifrån vad jag vet nu, har jag handlat förnuftigt. Min godhet bör bedömas efter detta. Jag tror att vad som är gott eller ont måste ha något samband med vad som är förnuftigt. Jag tror att moralen måste bygga på förnuftet.

- Du har sagt det själv, Pontius Pilatus.

- Vad då har jag sagt?

- Att du tror.

- Tillåt att jag ändrar mig. Jag tror icke. Jag anser.” (Kyrklund, Om godheten, as citerad på sidan 65 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) 

Låt oss hur som helst vara något mindre relativistiska än att se godhet endast som en signal som manifesterar någon slags ingrupps-lojalitet. Om det finns någon form av godhet i termer av faktiskt gott beteende - dvs. en faktisk avsikt att faktiskt åstadkomma ett gott utfall, enligt en överenskommen definition av "gott utfall" - så finns det, åtminstone intersubjektivt, en "godhet". 

Nå, då är det faktiskt relevant att göra skillnad på god, och godhetssignalerande. Med detta inte sagt att vi inte kan godhetssignalera just genom att vara goda, vilket torde vara förhållandevis vanligt eftersom det är lättare att lura andra genom att inte ens försöka lura dem. Det är alltså, kanske, lättare att få andra att tro att du är god, genom att faktiskt vara god. 

(Vilket, om vi vill skilja på godhet och godhetssignalerande på ett rigoröst utilitarist-konsekventialistiskt sätt, betyder att vi behöver instifta en norm om att faktiskt bekymra sig om det faktiska utfallet av ett handlande, dvs. söka ett djupare och mer sofistikerat signalvärde. Eller nåt.)

Godhetssignalerande kommer nu vara en form av mimicry, som vill parasitera på det signalvärde som den faktiska godheten härbärgerar. Detta kommer, enligt teorin om att mimicry saknar evolutionärt stabil strategi/nash-ekvilibirum, erodera signalvärdet av faktisk godhet. Vilket kommer att minska värdet av signalen, dvs. göra godhetssignalerande till en mindre intressant strategi.

Varför låtsas vara en SJW, när alla föraktar SJW:s? Varför vara miljöpartist? Varför vara feminist?

Alla dessa debattens paradigmskiften, oscillationer och fluktuationer, kanske i någon mening kan förklaras med att debatten - som signalfest betraktad - saknar ett stabilt ekvilibrium?

Kontrarianer och meta-kontrarianer och meta-meta-kontrarianer (etcetera in absurdum) dansar blott en besynnerlig polka, där alla ständigt cirklar runt olika teoretiska nash-ekvilibrium som aldrig kan manifesteras.

***

Här följer nu en liten slapp epilog om meta-etik, dragen från Antropofagis rantande i Filosoficirkeln, med anledning av en diskussion om vegetarianism och det naturalistiska felslutet:

man vill ju ändå, om vi ska vara lite mer praktiskt orienterade, hitta ett [etiskt] system som skulle tillerkänna en själv värde, och så vill man enligt det kategoriska imperativet agera i enlighet med sitt moralsystem, med förhoppningen om att hitta en Etisk Stabil Strategi där man själv slipper död och tortyr

så det jag menar är att man kanske vill gynna sig själv och de sina (enligt godtyckliga nyttofunktioner som kan inkludera irrationell empati med knulldockor), och genom sitt handlande bidra till en värld där ens nyttofunktion inte kränks alltför mycket

[Yudkowskis] Three Worlds Collide pekar ändå på att det är viktigt att erkänna individers och arters godtyckliga nyttor, såsom att jaga och äta sin avkomma

så [det är korrekt att anta] att nyttorna är sprungna ur hur vi ÄR

men hur vi Bör vara måste väl ändå uttrycka en slags önskan om hur vi själva vill bli behandlade, förutom att vi också råkar ha godtyckliga preferensen empati

men att döda ditt barn är bara ett sätt att by proxy såra dig [...]

så all empati är godtycke såklart

bara det att den känns mer eller mindre

men etiken är större än så

etiken är regelverket som du vill omfattas av för att folk ska kunna vilja interagera med dig (du ska omfattas av sanktionerna i viss mån), och för att du ska slippa behandlas illa (andra ska omfattas av sanktionerna i viss mån)

om någon får en thang för knulldockor, så måste vi förhandla fram i vilken utsträckning det är rimligt att vi alla böjer oss baklänges för att inte skada dessa dockor (eller folks barn eller husdjur)

och där kommer ex post rationaliseringen in

dvs att man plötsligt [när RUT-avdraget införs] gillar städhjälpen [som man tidigare tyckte var oetisk att anställa]

för, när värdena förändras blir det inte längre samma trade-off

lagget i systemet är såklart kristallierade heuristics

dvs köttäckel trots att vi odlat fram ickekännande kött

jag bygger visserligen mina på a) godtyckligt evolverade empati (jag mår dåligt när jag observerar att andra mår dåligt under vissa förutsättningar), samt viktigare b) att jag vill upprätta ett reciprocalt system

den utilitaristiska principen är så stark för att den är spelteoretiskt gångbar

den är icke-diskriminerande

givet vissa delade godtyckliga moraliska preferenser

det är därför alla försöker bootstrappa moralen med "medvetande" eller liknande[, dvs. att vi har förpliktelser gentemot just kännande system såsom människor och vissa djur eller utomjordingar], för att nihilismen är såklart det enda rätt

men vi tenderar att interagera med medvetna system, så det är minsta gemensamma nämnaren, och utilitarismens själva definition utgår fr detta

jag vill också påstå att [Alexander] Bards distinktion mellan aktuellt och potentiellt är viktigt

det är viktigare att inte skapa lidande, än att skapa lycka

det håller den sofistikerade utilitaristen i allmänhet med om, eftersom den tenderar att interagera med faktiska medvetna system, och inte med potentiella

de potentiella systemet har, i avsaknad av agentskap och kausal kraft, ingen hävstång i spelteoretiska koordineringen kring rimligt etiskt system

så därför är abort okej (skulle Bard säga)

och därför är det okej att avveckla köttindustrin

även om den genererar massor av medvetna system

[...]

vår i många fall begränsade medkänsla med faktiska medvetna system, har som sagt att göra med nämnda trade-off: korna är icke mäktiga aktörer (vi behöver inte ge dem så mkt för vi behöver inte så mkt tillbaka), och våra livsomständigheter gör att det ännu inte är gratis att harvesta smaskiga protein och kalorier på ngt annat vis

när det blir gratis med kött utan att kränka korna, ELLER när korna blir mäktigare, då kommer vårt etiska ekvilibrium att kollektivt förflyttas till en annan nashpunkt

där vi plötsligt ex post-rationaliserar trevlighet mot nöt

ingen biff med biffen, om den är biffig

så, huruvida det är rätt eller fel att förväxla ÄR med BÖR, beror på hur djupt in i analysens tunnel vi förvillar oss. vår etiska tradeoff och vårt etiska ekvilibrium, dvs vår faktiskt iakttagna etik (som kommer först och som rationaliseras i ett moralsystem), beror på hur det ÄR (kor är ickemäktiga, kött är ickegratis)

men, det är ändå så att vi kan önska oss en annan tradeoff, dvs andra omständigheter som skulle rendera i ett annat etiskt ekvilibrium

så vi kan fortfarande frikoppla BÖR:et

men inte bara genom att önska en annan moral

vi måste rigga omständigheterna för att materialisera andra utfall av det etiska spelet

Cirkeldeltagare M:

Vad ligger till grund för önskandet? Just det... vi kan inte frikoppla bör:et och önska andra omständigheter hur som helst

Antropofagi är tagen på sängen, men fortsätter:

det är såklart så att meta-bör:et - vart vi vill flytta etiska stabila ekvilibriumet (ESE) - bestäms av godtyckligt evolverade nyttofunktioner

eller, godtyckliga o godtyckliga - de kommer såklart vara exaptioner av hamiltons regel

adaptioner för att utöka kin-circle

under group selection pressure

så, det är därför resursöverflödet driver oss i en riktning (större circle of concern), men samtidigt urholkar alla anledningar att samordna sig alls (excess resources leder till individualism)

så, vi blir mer toleranta och mer atomiserade SAMTIDIGT

kostar inget att vara snäll mot andra - har inget att vinna på att hjälpa andra

(relativt sett, när vi redan har oändligt mkt resurser)

Mer förvirring, och sedan fortsätter Antropofagi:

nämen okej det är väl bara en kosmisk infinit regress som allting annat, att meta-bör:et är föremål för vårt nuvarande ESE. man skulle kunna tänka sig att ESE inte KAN finnas ALLS, dvs inte vara stabilt, eftersom meta-BÖRet alltid bidrar till att ändra förutsättningarna och flytta det som en annan murder ghandi. (som mimicry.) Eller så kan man tänka sig att ESE stabiliserad med meta-BÖRet som en variabel som påverkar var det stabiliseras

(Relaterat: Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser; normdeterminism &c.; Rumkowsky och Czerniaków; klimatskam och köttäckel; SchäsLong, del 14.)