Jag hade blivit instängd i en bokaffär. Det var en mycket trevlig bokaffär, så jag hade egentligen ingenting att klaga på, men efter några dagar började började det bli svårt att få tiden att gå. Jag gjorde regelbundet armhävningar samt plundrade kassaapparaten på de få kontanter som fanns där. Jag hittade några torra gamla kex som var oätliga men som jag kunde bygga små fort av. Efterhand fann jag mig emellertid vara tvungen att börja läsa.
De första månaderna läste jag uteslutande skönlitteratur. Först läste jag om alla böcker som jag tidigare hade läst, förmodligen av ren lättja och för att inte riskera att behöva läsa något som jag inte visste om jag gillade. Så småningom tog jag mig dock ganska systematiskt an de stora klassikerna. Det var inget märkligt med dem; exempelvis Raskolnikovs samvetakval grep mig föga. Närmare kom jag kosackerna i Tolstojs kortroman med samma titel, men vår vänskap tog slut när jag tog mig genom massakrerna och antisemitism i Gogols Taras Bulba.
Bergtagen var en riktig pärs och inte heller den gav några bestående avtryck förutom en viss distans till den tristess jag ändå upplevde i akt och mening av min inlåsning. Odyssén var märkligt brutal, särskilt i sitt klimax där ett mycket omfattande mördande av kvinnligt tjänstefolk beskrevs som någon form av rättmätig hämnd, även fast flickorna bara vänslats med de så kallade Friarna. Jag kom att misstänka att detta var en eufemism för något värre och att det själva verket fanns rimliga sexualmoraliska grunder att taga kvinnorna av daga.
När jag tagit mig igenom hela Tusen och en natt förstod jag att orientalisk kultur är defaitistisk - ödet, al Quadr, är styrande för orientaler. Västerländsk världsåskådning utfaller typiskt sett i samma linjära utvecklingslinjer där karaktärer har mål och agens och utvecklas genom prövningar. Övergripande följer västerländskt berättande narrativstruktur där mål-hinder-lösning (nytt mål, nytt hinder, ny lösning) är bestämmande även i det lilla - idealiskt sett bygger varje skönlitterärt stycke på denna återkommande loop. På den höga strukturnivån innebär berättandet att en individ formerar mål (drivkrafter), hindras av antagonistiska entiteter, och agerar för att på bästa möjliga sätt hantera dessa hinder; genom att utsättas för konflikt måste agenten prioritera och välja och exekvera, och följden blir nya mål och drivkrafter. Vanligen är kärnan i västerländsk skönlitteratur att protagonisten blir varse sina mål och sedermera stegvis förstår vad som hindrar den. Orientalisk världsåskådning innebär istället ett berättande där antagonisten är helt utelämnad åt ödet, inte agerar alls, utan bara drabbas av externa krafter. En "hjälte" i orientalisk litteratur är en individ som har väldigt mycket tur eller som gynnas av övernaturliga krafter. En hjälte i västerländsk litteratur är någon som agerar rådigt för att förstå sina drivkrafter och bekämpa sina fiender. Därutöver lärde jag mig att man ska aga sin hustru med en käpp av mullbärsträd så att hon nästan förlorar förståndet, om man vill ha ett lyckligt äktenskap.
Det fanns även svenska klassiker. De ockulta inslagen i Selma Lagerlöf fann jag direkt stötande, billiga dramaturgiska verktyg som inte adderade till karaktärsutvecklingen. Något bättre kändes det väl med utvandrareposet.
Om klassikerna var en besvikelse var den moderna skönlitteraturen en ren vånda. Jag ångrar minnet av den.
Efter vart tröttnade jag på nöjesseglatser och påbörjade en liten bildningsresa. Bokhandeln hade en välförsedd avdelning för facklitteratur inom blandade sakområden, och snart nog fann jag mig beläst på politisk filosofi, konspirationsteorier, barnuppfostran, konjak och prepping. Efter att ha tillgodogjort mig kanske två, tre tusen böcker inom fackgenren började jag emellertid uppfatta oöverstigliga motsägelser. Jag kunde inte enkelt harmonisera innehållet i böckerna. Jag började därför bygga upp ett intrikat system för hur jag skulle gradera böckernas trovärdighet och vilken vikt jag skulle lägga vid de sakpåståenden och slutledningar som redovisades i respektive bok. Efterhand emanerade en metabok som samlade och värderade all världens kunskap. Tyvärr visade det sig då att inte ens harmoniserandet av all världens kunskap räckte för att eliminera de motsägelser jag kunde slutleda ur de så att säga "viktade" slutledningar som metaboken redovisade. Jag insåg att världen som vi upplever den inte är motsägelsefri och att till och med våra djupaste och mest samvetsgranna försök att bringa ordning i kosmos är gagnlösa.
Sen kom vaktmästaren och släppte ut mig. Jag tog genast droskan hem för att runka och äta glass.
Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.
Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.
Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.
Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.
***
Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.
Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.
Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.
Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.
Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)
Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.
"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.
***
Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?
Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.
På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).
Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.
***
Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?
Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)
Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.
***
Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.
Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.
Det finns alltså olika trial-and-error-processer i kvantosäkerheten, som mejslar ut makro-deterministiska rumtidshallucinationer (eller motsvarande) i form av invariabilitetssträngar eller komplexitetsstackar. En människas perceptions-kognitiva process (så som formulerad i predictive processing-modellen) handlar om att applicera top down priors på sinnesdata och felkorrigera diskrepansen - detta tycks generera vår medvetandeupplevelse (men vi måste inte dra in the hard problem of consciousness - detta funkar precis lika bra utan en sträng definition av medvetande, och säger kanske därför måhända rätt lite om the hard problem). På motsvarande sätt är evolutionen en trial-and-error-process där varje manifesterad instans av genkombination - varje individuell organism - är en "trial," och där felkorrigering är selektionsprocessen där vissa organismer dör eller misslyckas med att reproducera sig.
Tidsdimensionen är en tolkning av sannolikhetsfunktioner: Termodynamikens andra huvudsats och den ständiga globala entropiökningen å ena sidan, men å den andra sidan också komplexitetsfickor som uppstår genom darwinistiska evolution på ett abstrakt plan (där evolution genom naturligt urval och DNA är lokala fall av den substratoberoende Price-ekvationen). Genom trial-and-error-processer kan komplexitetsgraden öka lokalt i ett universum där komplexitetsgraden vanligen minskar; sannolikhetsläran säger oss att alla tillstånd blir mindre komplexa - entropin ökar - men om vi tänker på saken förstår vi att system som förmår öka sannolikheten för sin egen existens också är sannolika. Genom lärandeprocesser - trial-and-error - kan de minska entropin lokalt.
Kvantverkligheten är ett surr av kvantosäkerhet som reduceras till en lokal makrodeterministisk och (så vitt vi uppfattar det) rumstidslig fysikalistisk verklighet. Genom observation dekohererar vi kvantosäkerhet, vilket innebär att vi när vi felkorrigerar vår egen kognitiva modell tvingar verkligheten att "välja" vilken makrodeterministisk MWI-förgrening vi beträder.
Man kan anklaga evolutionen för att vara indeterministisk eftersom en deterministisk verklighet med ett trivialt synsätt inte synes ha utrymme för differentierade utfall. För en trygg determinist är detta ett störigt synsätt, och denne kan lätt upplösa problemet för sig själv genom att använda sannolikhetsbegrepp för att spegla epistemiska värderingar av den "stokastiska" evolutionsprocessen. Sanningen är dock att det finns en djupare anledning att ändå dröja sig vid det tillsynes triviala faktum att differentierade utfall och determinism inte lirar med varandra: Evolutionen är djupare än den determinsitska, fysikalistiska verkligheten som vi modellerar som rumtid. Evolutionen är en trial-and-error-process genom kvantosäkerhet, som bara vid "observation" dekohererar kvantosäkerhet och tvingar fram en deterministisk makrovärld; en MWI-förgrening. "Observation" i det här fallet är alltså evolutionsprocessens lärande-steg så som uttrycks i fitness och genom Price-ekvationen, och där varje organism är en "trial" och varje observation är ett steg i verkligheten där organismen igenom sitt agerande rör sig genom ett fitnesslandskap.
***
(I det följande trillar jag i the hard problem-fällan igen och pratar mycket om medvetanden, men det går förmodligen lika bra att ignorera den saken och helt enkelt prata om att olika invariabilitetssträngars kvantosäkerhetsätande ansikten observerar varandra och således korsas i samma MWI-förgreningar. Frågan om medvetande skulle kunna lämnas därhän. The hard problem vinner alltid på juijitsu.)
Om nu varje medvetandeupplevelse är en trial-and-error-process som tvingar fram kvantsäkerhet ur kvantosäkerhet och således förgrenar MWI-multiversum, då innebär det också att medvetandeprocesser-i-form-av-invariabilitetssträngs-ansikten också innehåller varandra. I min makrodeterministiska fysikalistiska rumtid finns ju allsköns andra aktörer som jag uppfattar som medvetanden, och som av allt att döma är det. (Det finns också andra-nivå-medvetanden, som samhällen och arter som också bildas av evolutionära komplexitetsökande trial-and-error-processer som förmodligen också har egna medvetandeupplevelser, men det är en annan historia just nu.) Jag, eller min PP-process, har dekohererat kvantosäkerhet och beträtt en viss MWI-förgrening där andra medvetanden också uppträder. Det betyder också att mitt medvetande uppträder i andra medvetandens, eller att andra komplexitetsökande trial-and-error-processer i sina egna modeller beträder MWI-förgreningar som innehåller (versioner av) mig och min kvantosäkerhetsätande PP-process.
På sista raden har vi således en interdependens där många invariabilitetssträngar modellerar varandra och kollektivt förgrenar MWI på ett ryska dockor-sätt där olika förgreningar innehåller de andra i tredjeperson.
Medvetandet är självt observerat av andra och därmed själv en del av andra makrodeterminisitiska invariabilitetssträngar. Medvetandena skapar världar med varandra i.
Rumtid må med Anil Seths ord vara en kontrollerad hallucination. När flera medvetandeupplevelser dekohererar sig fram till samma verklighet (förvisso från olika perspektiv) uppstår en intersubjektiv rumtid. Deras subjektiva banor korsas likt hur subjektiva ljuskoner korsas i den objektiva rumtiden enligt relativitetsteorin.
***
Det har tidigare ofta på denna blogg konstaterats att intersubjektiva fenomen är lögner som påverkar verkligheten: Ideologier, religioner, pengar, kulturer, (dys-?)funktionella memes. Om många tror på samma sak så blir den sann i akt och mening av de troendes handlande; det "latenta variabeln" blir så att säga det avtryck i verkligheten som formar sig i enlighet med flockens kollektivt synkroniserade handlingar.
Eftersom Price-ekvationen är substratoberoende och den kulturella evolutionen ger att även samhällelig trial-and-error-utveckling bilar invariabilitetssträngar, uppstår en mycket intressant förklaring till att saker som egentligen bara är kollektiva hallucinationer också får implikationer i verkligheten. Att vara ett "intersubjektivt fenomen" är som vi nu förstår ej alls något trivialt. Interdependens mellan enskilda trial-and-error-kvantosäkerhetsätande-komplexitetsökande-invariabilitetssträngsmaskar (ska vi kalla dem Smaskar?) kombineras i intersubjektiva kvantförgreningar (kollektivt modellerade som rumtid, det för övrigt kanske mest grundläggande intersubjektiva fenomenet för oss människor) och bildar högre-nivå-emergenser. Vi kan alltså förstå att Smaskar som lindas ihop blir större smaskar (människor bli samhällen), och förmodligen är det mindre Smaskar som blir oss (typ neuroner eller what ever).
Intersubjektiva fenomen blir därmed väldigt mycket mer ontologiskt robusta än vad vi kanske tänker oss när vi pratar om att typ "religion är summan av de troendes trosföreställningar och beteenden." Det är inte bara spelteoretiska abstrakta nätverk utan de facto sammanlindande makro-Smaskar som i sig genom sin komplexitetsökning äter kvantosäkerhet och mejslar ut MWI-förgreningar (som kanske dock inte alls modelleras i rumtid, som för oss människo-subjektnivå-Smaskar).
Det är sjukt intressant att tänka sig att rumtiden i sig är ett intersubjektivt fenomen i sig, vilket vi nu inser att det uppenbarligen är, eftersom det betyder att det finns en kontinuerlig gradering av intersubjektiva fenomen; från den super-intersubjektiva rumtiden till allt mindre intersubjektiva graderingar bortåt, utåt från den kollektiva människo-subjektnivå-Smaskens intersubjektivitets-centra.
Och säkert är det så att Smaskar förklarar varför vårt universum existerar trots att det, som Tomas Hertog noterar i Om tidens uppkomst, är en rätt osannolikt utveckling givet universums initiala förhållanden.
Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).
***
Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:
"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."
Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.
Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.
Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.
Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.
Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.
Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfeistället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.
FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner.
Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.
Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.
Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.
Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.
Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:
"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.
Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)
Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."
Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.
Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.
***
En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...
("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")
...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Faileller The Weirdest People in the Worldeller Jared Diamondeller Peter Zeihanså kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.
Reglerna ändras hela tiden!
Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.
Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.
Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.
Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.
Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.
Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.
***
Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.
Det är viktigt att ta tillvara på de gånger man har fel. Har man fel lika ofta som Antropofagi är denna resurs dessutom potentiellt mycket ymnig.
En gång gjorde Antropofagis nära samarbetspartner mer eller mindre en hel platta om Covid-19-pandemin. Ett genomgående tema var hur dum Anders Tegnell var och hur fel Sverige hade som inte stängde ner samhället mer.
I Australien var det hårda bud under pandemin. Alla laddade ner en "smittapp" som innebar att om man varit i exempelvis samma butik som någon som senare testat positivt för Covid, ålades man själv karantän. (Jag har inte lyckats förstå exakt hur obligatorisk denna app var, men som jag uppfattar det väldigt.) Karantän innebär förstås frånvaro från arbete, vilket inte renderade någon form av ersättning eller sjukpenning. Ganska snart tog folks semesterdagar slut för att täcka upp karantänen och sen var det utebliven lön som gällde. Många hamnade i ekonomiska trångomål.
Sverige? Sverige klarade sig på det hela taget rätt bra. Färre döda än jag befarat och mindre påverkan på ekonomin än i andra länder, som jag uppfattar det. Coronakommissionens klagovisa var inte värre än att den totalt glömdes bort när Ryssland samma dag som publicering anföll Ukraina.
***
Varför trodde jag då fel?
1. Viss panik eller i vart fall oro. Läskigt med en okänd pandemi och det kan kännas helt rätt att ta det säkra före det osäkra.
2. Kännedom om hur dysfunktionella svenska statliga myndigheter är i allmänhet, och hur dysfunktionell Folkhälsomyndigheten (FHM) är i synnerhet. Antropofagi har arbetat med FHM och insett att de är befolkade av ganska konstiga, obegåvade, långsamma människor som generellt sett gör väldigt få knop. Enligt vänner som arbetat på FHM är organisationen och arbetsmiljön väldigt djupt under all kritik. Det är kort sagt ett skitställe. Varför skulle FHM i så fall klara att dra rätt slutsatser kring en pandemi?
3. Kontrarian-bias. Alltid kul att vara motvals och det fanns en viss kultbildning kring Tegnell och den svenska strategin. Tumregeln är som bekant att det alltid är värdefullt att säga emot även om man har fel.
Slutsatser av detta?
1. Jag är en neurotisk person - det är bara att fortsätta jobba med kost, meditation och motion för att motverka sig själv.
2. Kanske att ett kulturellt evolverat institutionellt system är bättre än vad vi kan förvänta oss av de dåliga delarna?
3. Jag gjorde ändå rätt. Någon måste ta kostnaden för att - och ha nöjet utav att - säga emot alla andra.
En tanke är att "faktiska effekter är inte bästa sättet att utvärdera en process," eftersom vi kan ha agerat rätt eller fel givet det vi visste när vi inte visste så mycket. Det blir dock lite löst resonerat eftersom det då blir möjligt att påstå att det kanske är påväg aliens för att döda oss så nu måste vi alla pausa all annan verksamhet och bygga en ... sån grej som man använder för att hindra aliens.
Summa summarum var jag, är jag, och kommer jag alltid förbli en idiot.
Why Nations Fail är en gammal statsvetenskaplig kioskvältare som i korthet handlar om att institutioner förklarar skillnader i utfall mellan länder. Författarna skiljer på inclusive och extractive politiska respektive ekonomiska instsitutioner. Framförallt förklaras industrialismen med att inklusiva (eller pluralistiska) institutioner växte fram i Storbritannien med start i digerdöden under 1300-talet, när arbetskraft blev scarce och det av olika skäl blev svårt för adeln att införa livegenskap (vilket skedde i Östeuropa till följd av samma massdöd). På skalan mellan kaos och totalitarianism är det någonstans i mitten man vill vara för att utveckla pluralistiska politiska institutioner; man vill varken vara Somalia eller Nordkorea, men lagom centraliserad, maktdelad stat mittemellan. Då blir det frihet, liberalism, innovation och tillväxt.
Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.
Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.
Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures [uppdatering: "formar utvecklingen"?]. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.
Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.
I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).
Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)
Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.
Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:
"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.
Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.
Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.
Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).
Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)
Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."
Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.
Life is a series of serious choices/ Theories is formed from experience, never mysterious forces/
Saken med geniala idéer är att det kan krävas ett halvt liv innan man kan ta dem till sig. Jag börjar nu inser att kärnan i dessa rader är:
Det syntetiska och analytiska sammanfaller, induktion med deduktion likaså, och det deskriptiva/normativa!
Häpnadsväckande, jag vet. Så låt oss inleda denna häpnadsvecka med ett försök att uttrycka intuitionssköljningen ifråga.
***
Vi börjar med rad 2: Theories is formed from experience. Alla teorier bygger i grund och botten på induktion, men är försök att compressa och kategorisera världen som ska ge förmågan att förutsäga den. En teori är påståendet att en modell sammanfaller med verkligheten, men på mikronivå är alla termer och begrepp i sig teorier, då de är modeller i det lilla, och då användandet av dem innebär påståenden om att de korresponderar med världen på ett meningsfullt sätt. (Meningsfullt=användbart.) Vi kan dra paralleller till hur all kognition och kommunikation fungerar, eller i alla fall låter sig förstås, med spelteoretiska begrepp. (I sig en modell vars tillämpning implicerar en teori!)
All deduktion är en process där slutsatser härleds ur premisser utifrån i bästa fall logiska regler. Ofta slarvar man lite mer den strikta logiken och låter hypoteser överbrygga luckorna; vi påstår att det finns vissa samband. Premisser (om sakförhållanden) är grunden, medan premisser (om kausala samband) är deduktionen. +/- lite faktiskt logik; ju mer desto bättre.
Induktion ger oss premisserna om sakförhållandena, men också om de kausala sambanden; och även de logiska reglerna! Reglerna för hur saker i verkligheten förhåller sig till varandra är delvis lärda under individens liv, bland annat från det kulturella skriptet som våra förfäder matar oss med, men framförallt är våra intuitioner och övertygelser för detta hårdkodade i vår biologi utifrån det naturliga urvalet som format vår kognition. Logiken i sig kan således sägas vara induktiv snarare än deduktion (vilket såklart inte utesluter att den är oomkullrunkelig - endast det oomkullrunkeliga kommer lämna en så tydlig evolutionär skugga att vi alla tar den som naturgiven). (Obs, FBT, men ... whatever.)
Vilket för oss till att life is a series of serious choices. Allt det här faller ner i Predictive Processing-modellen, dvs. det faktum att vi är prediktionsmaskiner som går omkring och agerar i världen, och att vi ändrar vår världsbild när vi förvånas över hur världen beter sig. Eftersom livet är en serie av viktiga val handlar vår tillvaro om att kalibrera våra modeller och teorier så att vårt handlande får önskade utfall, eller kanske snarare reagera på negativ stimuli så att vi lär oss göra annorlunda nästa gång.
Därför sammanfaller det deskriptiva med det normativa, eftersom hur det är informerar vad vi bör. Om det vi trodde att vi borde är fel kommer vi revidera hur vi tror att det är, för att ge oss själva ett bättre bör nästa gång.
Analytiska satser är sanna eller falska per definition (1+1=2) medan syntetiska satser är empiriska frågor. Men analytiska satser är också empiriska frågor! Det är nämligen så att de logiska reglerna är empiriskt lärda av evolutionen - den biologiska, kulturella, och den begreppsliga i våra individuella hjärnor. (Mest den biologiska och kulturella tror jag. Men den kulturella verkar via interaktion med den biologiska via den individuella.)
Eftersom vi är prediktionsmaskiner som existerar på minst tre evolutionära nivåer samtidigt sammanfaller alltså allting i en enda härlig röra.
Påfallande ofta möter jag nya bevis med förvåning istället för att inkorporera dem at face value. Med det menar jag att jag inte jämkar dem med min världsbild och vise versa, utan att jag istället bara säger "oj vad konstigt!" och går vidare relativt opåverkad. Möjligen är det en ackumulation av sådana händelser som sedermera når en tipping-point och välter världsbilden, men snarare känns det som att det behövs en viss känslomässig oktan för att ge påverkan. I vissa fall verkar det också som att jag behöver tillgodogöra mig viss teori innan jag kan tolka empirin överhuvudtaget (lex kurdisk flickvän och somalisk kompis).
I backspegeln sett kan de här mötena med förvånande empiri verka förslösade. Jag vill därför uttrycka epistemologisk ånger. Här kommer exempel på händelser jag ångrar att jag inte uppdaterade hårdare på:
1. Släkting som arbetade ideellt på brottsofferjour blev bestört över störtfloden av fruktansvärda händelser som nådde henne via stödlinjen. Hundratals äldre människor ringde in, bestörta över det våld och den förnedring de utsatts för i rån och bedrägerier. Förövarna hade alltid utländsk bakgrund. Jag fick mig detta till livs och tänkte något i stil med "ojdå, etnifiering av underklassen, undanträngning av etniska svenskar på nedersta klasstrappsteget." Idag skulle jag kanske ha tänkt "ojdå, många som invandrar verkar begå brott och det verkar dumt att anta att deras brottslighet bara rakt av substituerar etniska svenskars brottslighet."
2. Receptionist på jobbet, kvinna av folket and then some, vittnade om att hennes bostadsområde plågades av marockanska klaner och annat MENA-folk som misshandlade icke-muslimska grannar på nationaldagen, trakasserade och rånade barn och gamla, förstörde och var aggressiva. Många på mitt dåvarande jobb var woke:a och konsulter inom icke-diskriminering och bemötandefrågor, och de mobbade ut receptionisten och kallade henne nazist. (Självklart val för ickediskriminerande bemötandeexperter!) Jag själv var intresserad och som jag upplever det (samt fått bekräftat av nämnde receptionist) icke-dömande men reagerade mest med glad häpnad över detta superabsurda som beskrevs för mig. (Observera att allt detta skedde innan nådens år 2015 då alla simultant ändrade världsbild.)
Allt handlar dock inte om förvåning eller om invandringens fasor. Behold: Mer självrannsakan!
3. Jag trodde under en (idag skamfylld) period att >>PATRIARKATET<< låg bakom allt ont. Rovdrift på naturresurser? Patriarkatet! Militarism? Patriarkatet! Jag skrev till och med rapplåtar i stil med:
"Konsumismen, militarismen och Patriarkatet hänger ihop/
de som styr propagandan och fraktar vapen är vänner som träffas och hänger ihop/
Kortsiktiga vinster för få, de har kvinnor de tvingar sig på/
och det hindrar ett välstånd för flera för det accepteras när alla är höga på television/"
En annan likvärdigt skamlig rapptext jag idag kan avslöja löd något i stil med:
"Han kunde inte ha ögonkontakt med en flicka/
och han skakar på röven i takten med drickat/
hans sociala förmågor är små/
och man frågar sig, finns det brutalare plågor än så/
ingen fastnar för mannen/
ens om han smörjer in sig med lim, innan han kastar fram handen/
skulle vilja se sig som ett charmtroll/
men är osäker på denna så kallade mansroll/
efter ett tag vill han bekräfta sitt jag/
och då sätter han fart mot första bästa lokal/
..."
Jag minns inte exakt hur det fortsatte men säkert med fler krystade multis i kombination med extremt cringe eller direkt obegripliga "punch-lines." Som jag minns det ledde historien fram till att "dålig mansroll" så småningom kommer att orsaka våldtäkt.
Förutom att det är fruktansvärt hemskt att man själv är så dålig, är det också fruktansvärt hemskt att man själv är så korkad.
Den händelse jag tycker borde ha svängt mig var när en nära vän ställde frågan: "Men vilket är värst? Konsumismen? Militarismen? Fascismen? Patriarkatet?" Jag minns hur jag tänkte efter och insåg att det enda rimliga svaret var "Patriarkatet" eftersom det enligt min dåvarande världsbild var den underliggande orsaken till allt annat elände. Män som har dåliga normer orsakar all ondska, och "dåliga normer" var dåliga ungefär enligt Gudryn Schymans definition.
När jag så tydligt tvingades formulera världsbilden "allt förklaras av Patriarkatet" borde jag givetvis ha blivit extremt misstänksam och förstått att jag närde en konspirationsteori vid min barm. När en enda vagt definierad parameter förklarar exakt allting kan det vara värt att ompröva den. Så länge vi inte pratar om fysikens lagar är det föga troligt att en enda liten svart låda ger alla svar. Man kan lika bra tro att JUDEN ligger bakom allt som att PATRIARKATET gör det. (Och visst fan finns det beröringspunkter mellan konspirationsteorierna.)
Hur som helst. Jag minns det väldigt tydligt. Att jag formulerade konspirationsteorin för mig själv helt explicit utan att alls reagera. Eller "alls"; jag reagerade nog med ett lätt välbehag med avseende på att jag kunde identifiera svaret på frågan. Allt beror på DETTA. Amen.
4. Det var konstigt att jag levde med fullt fungerande kärnkraft som tillsåg mina energibehov under hela min uppväxt, och att jag ändå var emot kärkraft på grund av riskerna. Ändå levde jag inte på något sätt i ständig fruktan för att de befintliga kärnkraftsverken skulle sprängas och döda mig. Jag smidde överhuvudtaget inga planer på att flytta så långt bort som möjligt från alla de kärnkraftverk som brummade och hummade i Sverige och nere på kontinenten. Jag vara bara mot kärnkraft. För det var farligt.
När olika vänner tvingade mig att tänka på saken omkring 2016 ändrade jag ganska snabbt åsikt i frågan. Idag är The Case for Nukes av Robert Zubrin min bästa gå-bort-present. Det räckte att kolla upp faktisk fakta. Så varför märkte jag inte, under alla år, att jag hade en ganska stark men helt fakta-icke-baserad åsikt? Och varför noterade jag aldrig belief-in-belief-aspekten; att jag inte på något sätt ändrade mitt liv för att undvika den stora, stora faran med kärnkraftverk?
***
Jag kan bara skylla på kliniskt dum i huvudet. Har alltid varit och kommer alltid förbli.
Idag på biblioteket: Fem invandrarkillar (eller på PK, unga män med utländskt påbrå; eller på woke, yngre rasifierade penisbärare) satt och grisade sig med fötterna på borden etcetera. Då Antropofagis mänskliga avatar nyligen insett att ilska är en vacker blomma med en giftig rot undlät (ja, det är ett ord nuförtiden) hen att tillrättavisa yngligarna, och vad mer att tillrättavisa bibliotikarierna för deras undlåtenhet (ja, det är ett ord nuförtiden det också). (Det här måste vara fel.)
Senare på Coop: Samma fem rasifierade invandrarkillar med penis och utländskt påbrå undlät att betala för sina myckna livsmedel och strosade käckt ut, en i taget, med fickorna fulla av Fanta Tropic och godis. Antropofagis mänskliga avatar kan då inte längre udlåta att lukta på den vackra blomman med den giftiga roten utan påtalar detta för kassörskan, och vad mer påtalar det orimliga i att kassörskan och övriga personal undlåter att ingripa. Sätter ingen gränser i Sverige nuförtiden?
Senare på väg hem: Oj, jag glömde visst i all villervalla betala, packade ner all min Fanta Tropic och mitt godis i väskan och gick.
***
Med tanke på följande: Människan är ett kulturellt djur vars kulturellt inlärda skript beställer mål- och filterfunktioner, och det bästa sättet att förklara brottslighet är normlösa tillstånd och/eller antisociala subkulturella normer. Kulturens innehåll flyttar normalfördelningspuckeln fram och tillbaka på x-axeln men variationen inom normalfördelningens spännvidd förklaras av genetisk variation.
Altruistisk bestraffning är när en person (exempelvis Antropofagis mänskliga avatar) agerar utan egen vinning för att upprätthålla samhällsnormer (exempelvis ber kidsen sluta tjuta i tyst kupé). Altruistisk bestraffning har dock gränser; när den upplevda risken är stor kommer färre våga korrigera felande medborgare. Den med god grund i verkligheten av massmedia spridda uppfattningen att invandrarkillar oftare är våldsverkare minskar förmodligen selektivt benägenheten att korrigera just invandrarkillars beteenden.
Att samhället kapitalt misslyckas med all gränssättning selektivt visavi unga invandrarkillar riskerar att försätta just invandrarkillar i ett tillstånd av anomi (dvs. normlöshet) som jämnåriga icke-rasifierade penisbärare aldrig möter.
Även bortsett från att invandrarkillarna oftare har dåliga, inavlade klanföräldrar med låg utbildningsbakgrund tillkommer alltså ett ytterligare fall av vad vi lite tunga-i-kind skulle kunna kalla "strukturell rasism"; att samhället inte tillerkänner just invandrar-penisbärare den kollektiva fostran som vi andra åtnjuter under surgubbarnas vakande blick. (Ursäkta könandet. Även gummor kan väl sura.)
***
Och nu till en helt annan sak. Sveriges evigt pågående PISA-kris handlar som vanligt inte om invandring, enligt vissa kommentatorer. Samtidigt har de elever som misslyckas sämre socioekonomi. I andra änden av samhällsdebatten har trötta gamla kriminologerna i alla tider använt invandrares sämre socioekonomi för att bortförklara deras högre kriminalitet. Hur kan då de dåliga eleverna med dålig socioekonomi inte också till viss betydande andel vara invandrare? En kvalificerad gissning är att vi har att göra med de vanliga politiskt korrekta rökridåerna och att PISA-resultatens dålighet till icke obetydlig del förklaras av hög andel elever med utrikes bakgrund.
DN skriver vidare: "Man ser också att elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund lyckas bättre," och citerar Skolverkets GD Peter Fredriksson: "Det har alltid haft betydelse. Det är bekymmersamt att det får ökad betydelse, och det är inte ett bra betyg för det svenska skolsystemet."
PK-ljuger Skolverket eller är de bara dumma i huvudet?]
***
Låt mig nu även ta tillfället i akt att säga några ord om "islamofobi." Är det inte hög tid att vi behandlar muslimerna lite rättvist och slutar klumpa ihop religion med ras? Att kritik mot kristendom skulle betraktas som rasism synes mig osannolikt. Varför då kritik av islam skulle betraktas mot rasism - mot indoneser, araber, kurder, turkar, nigerianer, somalier, malaysier, uigurer, tjetjener? - är sannerligen märkligt.
Skulle någon nu dra fram kortet "kulturrasism," att åtskillnad och gradering av kulturella uttryck är rasism, jamen då är väl rasism bra så länge vi vill kunna fördöma fittsallad.
Vår gemensamma baseline borde rimligen vara att all religion i sak är absurd. Den förlåtande tolkningen är att religion kan vara en "funktionell meme," ett intersubjektivt fenomen, en lögn som förändrar verkligheten. Om vi vill använda denna utväg ur den generella religionskritiken blir vi svaret skyldiga: Funktionell hur? Vilken är funktionen? Lögn som förändrar verkligheten hur? Vilka beteenden föreskriver respektive religion och vad är utfallet på samhällsnivå? Och då, kära både vänner och fiender, har islam en rätt bra uppförsbacke innan vi kan påstå att det är en bra idé ens bortsett från att den är i sak uppenbart absurd och felaktig.
***
Vidare till Substack. Varför ska man hålla på med det?
Svaret är att man förmodligen inte ska hålla på med det. Substack uppmuntrar inte explore utan bjuder in till tesdrivna och tråkigt tillrättalagda textmassor. Vi borde försöka sluta med Substack.
Det enda explorativa som fötts ur Substack-experimentet är "domesticering av memes" (del 1 och del 2) vilket måste sägas vara ett avsevärt bidrag till den teoretiska memetiken. Plötsligt förstår vi att upplysningstraditionen får sin kraft från att simulera en artificiell kulturell evolution av idéer där sannings-optimerande artificiella selektionstryck ger ett närmande till sanningen, varpå fitness beats truth (FBT) faller samman i att fitness-parametrarna är desamma som truth-parametrarna.
Jag tror vi behöver skriva långa mail till många forskare.
Det händer ju absolut att man läser lite bra och givande böcker. Kanske När ingen lyssnar, Legal Systems Very Different From Ours, The Case for Nukes, eller The Accidental Superpower. Men det är skitböckerna som verkligen motiverar en recension.
The Dawn of Everything kanske möjligen är sämre i sin svenska översättning än vad den är på originalspråket. Om inte så är den för det första dåligt och tråkigt skriven.
För det andra är det helt omöjligt att förstå vad boken ska förmedla. Jag tror att det bygger på följande brister i författarnas modell av världen:
- De förstår inte evolution
- De förstår än mindre kulturell evolution
- De förstår inte spelteori eller sannolikhet
Detta vore väl helt i sin ordning om inte var tredje mening innehöll antingen "evolution," "social evolution," eller "kulturell evolution."
Låt mig förklara:
The Dawn of Everything verkar handla om att 1) Pinker är rasist (extrem straw-man) och 2) Harari och Diamond är - typ - determinist-strukturalister.
1) kan vi ganska lätt förkasta, även om attacken i början av boken direkt sänker trovärdigheten och signalerar Onyanserad Woke Agenda.
2) är meningslöst om man inte är fast i en banal agent-struktur-dikotomi-modell.
Låt oss i enlighet med detta kalla författarna David och David för Rosie.
Rosie synes anse (hädanefter "anser," dvs. att "det är min tolkning" är implicit) att Diamond och alla andra som försökt förklara mänsklighetens ursprung och utveckling är determinister. Inget hade kunnat bli på något annat sätt och allt förklaras av triviala geografiska och ekologiska faktorer. Rosie tycker att detta är fel eftersom (nu raljerar jag kanske mindre än en promille) "ursprungsfolk har agens" och människor "kan välja hur de ska leva" (förutom vita människor som kört fast i kapitalismen). Det hela framstår som en perverterad vrångbild av David Deutsch's (imo. inte heller rimliga men inte idiotiska) Diamond-kritik.
Låt oss tänka på saken i termer av sannolikheter. Världen är av allt att döma deterministisk - det är oklart om Rosie har någon djupare metafysisk kritik av detta faktum. Däremot är den inte förutsägbar. Sannolikheter är inte heller en egenskap hos världen, utan en egenskap hos vår kunskap om världen.
Om vi tänker i termer av sannolikhet kan vi istället tillåta att ekologiska och geografiska (och alla andra) faktorer skapar basins of attraction som beskriver sannolikheten för en viss kulturell utveckling. Betraktar vi dessutom kulturell utveckling spelteoretiskt kan vi dels förstå hur det kan föreligga selektion för godtyckliga sedvänjor (pga. Schelling-kvalitéer), och dels hur det kan uppstå path-dependency och olika kulturella jämviktslägen som inte beskriver ett globalt optimum (vad nu det skulle vara). Plötsligt är det o-mystiskt hur kulturer kan utvecklas på väldigt många olika sätt, och det är lika omystiskt hur vissa faktorer kan ha stark påverkan på sådan utveckling och beskriva sannolikheten för vissa trender.
***
Det intressanta som kvarstår handlar i min mening om varför konvergent kulturell evolution uppträder, exempelvis i och med den neolitiska revolutionen. Men eftersom Rosie inte förstår evolution blir det svårt att diskutera frågan så pass sakligt. Istället landar Rosie i bisarr allmän-kritik om att "evolution är fel för att det är inte alltid alla samhällen utvecklas enligt exakt samma utvecklingssteg." Duh, idiotjävel, det finns ingenting linjärt i evolutionsteorin från första början. Oavsett kulturell eller biologisk evolution.
Cheyennerna valde bort jordbruk (även Rosie nämner detta exempel). De tidiga egyptierna var fetare än de senare. Allt var mäktigare än vi trodde. Rosie trampar vatten och försöker göra slagfärdig kolonialkritik av förhållandevis banala insikter. Den oändliga raden av exempel funkar illa som maskering för det faktum att det inte finns någon koherent underliggande tes. Bara en antites som parasiterar på den halmgubbe den själv föder.
***
Lästips till Rosie: The Secret of Our Success och The Origins of Unfairness. Sen kan Rosie komma tillbaka med ett reviderat manuskript. Bara det att det inte skulle finnas någon idé kvar att torgföra.
Antropofagi har tidigare argumenterat för att bland annat "mögel" och regnskog är att skylla för vår skeva syn på förhistorien:
"Med tanke på att så mycket från den gamla goda tiden knappt står kvar (igen, Fyrtornet i Alexandria) eller är övervuxet [...] så kan vi tänka oss att antika civilisationer var rätt mycket fetare än den tomma, platta öknen mellan pyramiderna vill påskina. Endast enormt stabila stenstrukturer, byggda på ej olycksdrabbade platser, har överlevt tidens tand. Visst, Cheops pyramid var ett underverk redan på sin tid, men få av de övriga underverken står att finna idag. Kolossen på Rhodos förstördes av ett jordskalv drygt 200 år f.Kr. Nämnda fyrtorn likaså, men på 1300-talet. Zeusstatyn i Olympia och Artemistemplet i Efesos förstördes i bränder några hundra år efter Kristus. Mausoleet i Halikarnassos revs helt enkelt, nån gång kring 1500. Babylons hängande trädgårdar har (jag citerar svenska Wikipedia) "kanske aldrig funnits" - yeah right. Varför skulle Antipatros smyga in ett bluff-underverk på en annars habil best of-lista?"
Antropofagi har även argumenterat för att kulturell evolution och mer specifikt kulturell anpassning till megafaunans utdöende i spåren av younger dryas-klimatkatastrofen, ledde till den neolitiska revolutionen.
Australien har anförts som en (negativ) fallstudie i ärendet, men ärligt talat verkar det som att rätt mycket megafauna kan ha dött ut även i Australien vilket i så fall lämnar den uteblivna agrara revolutionen oförklarad. Måste vi addera anti-ockhamsk komplexitet och postulera nödvändiga ekologiska förutsättningar?
Nu visar sig i alla fall Sydamerika ge oss nya bevis på en konvergent kulturell evolution på global skala. Enligt den här dokumentären skedde den neolitiska transitionens motsvarighet samtidigt i Amazonas som i Eurasien. Med tanke på avståndet är konvergens en bättre förklaring än handgripligen överförda memes genom mänskliga handelsnätverk eller motsvarande.
Som sagt finns det bevis för att människor jagade jättesengångare i Sydamerika för 10 000 år sedan. Sydamerika anses ha varit mer förskonat från megafauna-massdöd än andra kontinenter, men viktig protein gick likförbaskat förlorat när dessa och andra djur dog ut. Precis då började man domseticera växter och livnära sig på det. Och i Amazonas skedde det genom att man ackumulera väldigt mycket kompostjord.
From Probability to Consilience: How Explanatory Values Implement Bayesian Reasoning (Wojtowicz & DeDeo, 2020) är en i sammanhanget högintressant artikel som försöker förena olika epistemologiska värden – ”förnuftskänslor” – med rationell, bayesiansk analys. De grundläggande värden som identifieras är co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity – dvs. ungefär medförklaring, beskrivande, precision, enande, förklaringskraft, och enkelhet. Hur mycket vikt vi i allmänhet tillskriver dessa värden varierar mellan individer.
I avsnitt 12 av John Varvaekes eminenta föreläsningsserie Awakening from the meaningcrisis...
...kommer kognitionsvetarbuddhisten in på detta med förnuftskänslor. Vad mer är, de kognitiva grunderna till dessa känslor. Detta efter att han talar om tillförlitlighet som en känsla som uppstår när vi har konvergerande bevis. Jag sammanfattar lite ungefärligt:
What we want is a model that we can apply to many new domains. That will open up the world for us. That's multi-apt. This is like taking a martial arts stance [...] you can quickly adapt it to many different situations. When I can use the same model in many different places, that is, I argue, what they mean when they say a theory or model is "elegant."
So you have convergence for trustworthiness. But you have elegance for power. For multi-aptness.
This state has to be fluent to you. That you can internalize. When you have fluency, convergence, elegance... You need one more thing. You need a balance between the convergence and the elegance. If I have a lot of convergence without much elegance, that's triviality. The thing about trivial statements is not that they are false, they're true, but they're not powerful. They don't transform.
Many times we reject things because they don't make good sense to us, precisely because they're trivial. What's the opposite? Very little convergence with a lot of promise of power... This is when things are far-fetched. Conspiracy theories have this feature. If they were true they would explain so much [...] but the problem is [...] we have very little trustworthy evidence.
What we want is [...] our backward commitment and our forward commitment met. We only commit powerfully forward if we have a lot of trust in the model that we have produced. When all of this is in place, we find what we're processing not only fluent, but we find it highly plausible.
When we have very deep convergence and very deep elegance and very efficient fluency, I think we then find the proposal [at hand] profound.
Det skulle vara väldigt nice att få en komplett kognitionsvetenskaplig beskrivning av våra förnuftskänslor.
***
Vi kan prata om att reproducera habitus, men idén om "meta-mening" visar varför vi tenderar att göra så. Agenten vill uppfylla sin givna roll i det givna systemet, eftersom det är meningslöst att spela tennis på en fotbollsplan. Vår längtan efter mening gör att vi GÄRNA reproducerar habitus! Det är så vi känner oss som agenter - inte, som kanske Foucault skulle påstå, genom att kriga mot strukturerna.
Motstånd ger prov på ett sågblad. Men är revolt mot habitus egentligen bara ett sätt att spela enligt en viss annan regel? Är det kanske rent av prov på anti-mimesis? Att leva upp till sin roll som revoltör är ju också ett meningsskapande inom en meta-mening. Att spela tennis på fotbollsplanen är inte att skapa mening genom att spela fotboll på fotbollsplanen, men att skapa mening genom att bryta mot reglerna med meningen. Det är OCKSÅ ett "agent/arena-relationship."
Om vi ska kalla detta en form av antimimesis kan vi säga att antimimesis är att ändra definitionen av arenan i ens world-view attunement.
***
Det är numerologiskt anmärkningsvärt att Vårdupplysningen 1177 valde bronsålderscivilisationernas kollaps-år, 1177 f.Kr., som sitt telefonnummer.
***
Kärnkraft är så himla, himla bra. Vi skulle verkligen behöva bygga mer av det. Men vi skulle också kunna dumpa spårämnen i haven för att öka tillväxten av plankton och öka absorptionsförmågan av CO2. Troligen skulle de lösa problemet. Det och bevattna öknarna, vilket vi kan göra genom att avsalta havsvatten, vilket vi skulle kunna göra om vi hade jättemycket kärnkraft.
Varför vill ingen lösa Climate Change på riktigt?
***
I Bagarmossens FB-grupp Bagis! förekommer ett återkommande tema. En eller annan välgörare postar att "nu måste Maria [som tigger utanför tunnelbanan / Konsum / ICA] åka hem igen så vi måste skramla pengar. Jag startar en insamling så ni kan swisha mig." Så skriver typ 20 pers "jag har swishat 3000! krama Maria från mig!" och så verkar det som att pengarna överlämnas.
Detta sker alltså återkommande. Samtidigt cirklar en välklädd man i skinnjacka och sneakers alltid kring de romska kvinnorna. (Han tuggar klyschigt nog på en tandpetare.) Då och då skäller han lite på kvinnorna. Det är uppenbart att det är han som bestämmer. Maria åker så vitt jag sett aldrig hem.
I Legal Systems Very Different from Ourskan man läsa en del intressanta påståenden om romsk kultur. Det varierar lite bereonde på subkultur men generellt sett ser romer på icke-romer som smutsiga (marime) vilket hindrar att man blandar sig med majoritetssamhället och undviker folkbokföring etcetera. (Detta var sannerligen adaptivt i Tredje Riket när det visade sig vara mycket svårare för nazisterna att massmörda romer än att massmörda judar.) Romsk kultur är utpräglat patriarkal med manliga hövdingar som bestämmer. Kvinnorna är "earners," traditionellt genom spådom men idag inte sällan genom tiggeri, men det är männen som kontrollerar de ekonomiska resurserna. Födokrokar handlar allmänt om att lura och stjäla från de smutsiga icke-romerna, som betraktas avhumanisera och som en resurs.
En sak som är jobbigt är personer som lever upp till fördomarna om den grupp de tillhör. Jobbigast av allt är det när de är talrika. Några intressanta fall av detta har framkommit i modern tid. Två gossar hedersmördade sin mamma i Göteborg genom att köra på henne med en bil. Hela soppan osar av hövdingar, hedersmotiv, blodspengar och utomrättslig rättsskipning. En känd romsk aktivist som motsatte sig de så kallade rom-registren när det begav sig, har fört egna register över människor i syfte att blåsa svenska myndigheter (som villigt låter sig blåsas!) på skattemedel. Kolla här, här och här.
Svensk civilsamhällespolitik är ett skämt. Man understödjer bad actors och upprätthåller kriminella strukturer och odemokratiska kulturyttringar. Samtidigt som allt seriöst gräsrotsengagemang dränks i statliga pålagor och bidragssocker som ofelbart drar till sig feta flugor. Och det är stora pengar som går till detta.
***
Intressant nog verkar selektionstrycken för/mot schizofreni har skiftat vid en viss tidpunkt. Eventuellt åkte gener för schizofreni med i selektionen för vissa kognitiva förmågor som utmärker vår art, men när dessa förmågor var tillräckligt etablerade vände selektionen för schizofreni och gener specifikt för schizo började så sakteliga sållas ut ur befolkningen. Källa (fulltext). Abstract:
Schizophrenia is a psychiatric disorder with a worldwide prevalence of ∼1%. The high heritability and reduced fertility among schizophrenia patients have raised an evolutionary paradox: why has negative selection not eliminated schizophrenia associated alleles during evolution? To address this question, we examined evolutionary markers, known as modern-human-specific (MD) sites and archaic-human-specific sites, using existing genome-wide association study (GWAS) data from 34,241 individuals with schizophrenia and 45,604 healthy controls included in the Psychiatric Genomics Consortium (PGC). By testing the distribution of schizophrenia single nucleotide polymorphisms (SNPs) with risk and protective effects in the human-specific sites, we observed a negative selection of risk alleles for schizophrenia in modern humans relative to archaic humans (e.g., Neanderthal and Denisovans). Such findings indicate that risk alleles of schizophrenia have been gradually removed from the modern human genome due to negative selection pressure. This novel evidence contributes to our understanding of the genetic origins of schizophrenia.
Schizofreni-paradoxen är väl en sak. En annan specificitet med avseende på homo sapiens-kognition är att vi i allmänhet inte är psykopater.
Mänsklig intelligens utmärker sig genom att vara socialt betingad. Vår kollektiva intelligens skalar med antalet noder i nätverket - antalet individer. En grupp människor är mer smarta jämfört med en grupp schimpanser, än vad en ensam människa är smartare än en ensam schimpans. Detta beror på att vi är substratet för en kulturell evolutionsprocess som ger oss kulturella / memetiska verktyg att överleva överallt på hela jorden, inklusive tusentals meter under vattenytan, och även på månen, trots att våra fysiska kroppar är helt värdelösa på att överleva någon stans överhuvudtaget.
Schimpanser är famously mer Machiavelliska än människor. Människor har en stor uppsättning kognitiva bias som gynnar socialt beteende och konformism, men som missgynnar slug egoism och för den delen rationellt sanningssökande. Schimpanser är straight up and down dominanshierarkier och stora pungkulor.
Men vi har också psykopati. Även om man - tydligen - slarvigt ibland klumpar ihop psykopati och exempelvis antisocial personlighetsstörning, så verkar de kognitiva bakomliggande riggningarna vara helt olika. Antisocial personlighetsstörning synes bygga på oförmåga att filtrera introceptiva impulser och kan förmodligen likställas med borderline - låt oss kalla det manlig emotionellt instabil personlighetsstörning. Däremot innebär psykopati en empatibrist och en avsaknad av fysiologisk stressrespons, vilket givetvis skiljer sig markant från EIPS. Två dagsfärska fallstudier damp nyligen ner i Expressens pod Krimrummet, där Bromma-mördaren nog kan sägas ha agerat impulsivt pga. oförmåga att hantera känslor, medan den pappa som mördade sin åttaåriga son verkar vara full blown psykopat med avsaknad av ånger, total empatibrist och oförmåga att mentalisera andra människors subjektiva upplevelse.
EIPS/borderline har kallats "emotionell ADHD," och är troligen närbesläktat (via something something dopaminsystemet). I kriminalvården hamnar folk med ADHD - dvs. impulskontroll - förmodligen ofta i samma slasktratt som de med borderline och de med psykopati. Men, där ADHD och EIPS är kontinuerliga egenskaper vars patologisering beror på miljöns krav och svårighetsgrad, är psykopati en helt igenom mystisk kognitiv setup för sociala djur.
Vi kan tänka oss några proto-hypoteser. En är att psykopati är det som borde selekteras för, och att allt annat måste förklaras med (gulp) gruppselektion. En annan är att schimpans-psykopati finns i vårt evolutionära förflutna och därför är ett lättillgängligt failure mode - kanske krävs bara någon trivial mineralbrist under graviditeten för att detta sjukdomdstillstånd ska aktiveras.
Om vi tycker oss ha avhandlat schizofreniparadoxen är det alltså dags för psykopatiparadoxen. Jag vill se en likadan studier som den nämnda med avseende på psykopati. Jag längtar.
