Schackflash

"Transkvinnor stängs ut från damtävlingar i schack," rapporterar DN. Det är lite som att säga att "män stängs ute från damtoaletter," men rymmer också en nyfikenhets-nugget av viss rang. 

DN fortsätter:

"På senare tid har både sim- och cykelförbundet tagit beslut om att utesluta transkvinnor från att tävla i damklassen. I schack är inte fysiken en faktor på samma sätt, men sporten har ändå dam- och flickklasser på elitnivå."

Det här är väldigt intressant. Varför är inte schack en helt könsneutral sport?

***

Självklart finns det en Flashback-tråd i ämnet.

missionarydaughter:

"Kan nån som har inblick i schackvärlden svara på varför schacktävlingar är uppdelade i dam och herr?"

Oh-My-Dad:

"Av en mkt enkel anledning. En kvinna har inte en chans att vinna mot en man i schack, inte på de högre nivåerna iaf.

Det gäller för övrigt alla andra sporter också."

qwertysmart:

"Stämmer inte. Många sporter handlar om fysisk förmåga och, där har många män (oftast) överläge och fördelaktighet [sic]. Vad gäller Schack kan jag tänka mig att indelningen är omodern och baserad på tradition, eftersom könet ej är väsentligt på samma sätt.

P.S Det skulle inte förvåna mig om världens SMARTASTE kvinna är SMARTASTE [sic] än världens smartaste man. Har hört, av en kompis, på fest, att världens STARKASTE kvinna är STARKARE än världens starkaste man."

flirk:

"De duktigaste tjejerna tävlar med männen och tävlar inte alls i kvinnliga tävlingar."

Rockaden:

"Det handlar om traditioner, önskemål från sponsorer och önskemål från kvinnliga schackspelare. Därför existerar fortfarande damtävlingar i schack.

Somliga tror att män presterar bättre än kvinnor i schack men den största och bästa undersökningen tyder på skillnaden helt förklaras av skillnaden i antalet utövare, det vill säga att män och kvinnor presterar likvärdigt i schack. Jag orkar inte gräva fram undersökningen men den finns säkert kvar på nätet någonstans. Den gjordes för ett tiotal år sedan på tyska schackspelare. Tyskland har flest spelare med internationellt rankingtal.

Signaturen flirk påstod att de duktigaste tjejerna inte alls tävlar i kvinnliga tävlingar. Vilka kvinnor avses? Den enda jag kan komma på är Judit Polgar och hon har ju slutat."

Sweden United:

"Ett skäl är att det är färre professionella kvinnor som spelar schack, de får då sämre möjligheter att komma upp i toppranking i och med det.

En egen teori jag har tänkt på är att kvinnor kan ha en något sämre spatial förmåga, och det betyder att de inte kan göra lika bra ifrån sig på schack som kräver en ganska bra förståelse för hur pjäserna och bönderna ligger placerade i tre dimensioner. Om man spelar på ett schackbräde. Det som kallas positionsspel.

Men mest tror jag det handlar om att det är färre kvinnor som spelar, och även att de inte är lika 'fanatiskt' idoga som männen kan vara. Vad man sätter in får man ut, och kvinnor är inte beredda i lika stor utsträckning att dedicera sitt liv helt till schack som vissa män kan göra.

Skulle tro att det är förklaringen till stor del."

jenlov:

"Frågeställningen i TS är delvis felaktig, visst finns det vissa tävlingar bara för damer, sannolikt för att öka antalet kvinnliga spelare. Men någon herrklass finns inte, det finns ingen regel som hindrar att en kvinna brädar Magnus Carlsen från världsmästartiteln. I de flesta tävlingar, på alla nivåer, från elitnivå till nybörjarnivå, spelar både kvinnor och män, män är dock kraftigt dominerande på alla nivåer. Exempelvis har Pia Cramling deltagit i högsta klassen i SM vid väldigt många tillfällen. Hon har visserligen aldrig vunnit, men väl placerat sig högt."

***

I nämnda DN-artikel framkommer att endast "en eller två procent av schacktävlingar är damtävlingar, de allra flesta är i öppen klass där alla får delta oavsett kön." Det verkar alltså som att schack är könsneutralt i stor utsträckning, sett till hur det utövas.

Dock. Så vitt jag kan se finns ingen av världens topp 20 schack-kvinnor bland topp 20 schackspelare. (Källa, världsranking enligt Sveriges Schackförbund.) Kollar vi på bästa schackspelare genom alla tider är mansdominansen så vitt jag kan se total, och detta gäller såväl 1800-tal som 1900-tal och 2000-tal; eventuella normförflyttningar synes ej ha haft genomslag på resultaten. Därutöver är den bästa schackdatorn (Stockfish) framtagen av män, vilket även gäller den mer kända schackdatorn Deep Blue.

En snabb forskningsgenomgång visar att män faktiskt är bättre än kvinnor på schack, rent empiriskt. Det finns helt enkelt bättre manliga schackspelare än vad det finns kvinnliga. Frågan är: Varför presterar män bättre?

***

Antropofagi (Kukens ondska) om Kajsa Ekis Ekmans felslut i Könets existens:

"Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet 'kvinna' för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

[...]

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende.

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot 'biologisterna,' och 'biologisterna' (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism."

En hypotes: Män presterar bättre på schack eftersom de är bättre på schack.

(Också relaterat: Gigachad möter Gigastacy.)

***

Det finns andra teorier. Den tyska studie som nämns i Flashback-tråden är förmodligen "Why are (the best) women so good at chess? Participation rates and gender differences in intellectual domains." Abstract (min fetstil):

"A popular explanation for the small number of women at the top level of intellectually demanding activities from chess to science appeals to biological differences in the intellectual abilities of men and women. An alternative explanation is that the extreme values in a large sample are likely to be greater than those in a small one. Although the performance of the 100 best German male chess players is better than that of the 100 best German women, we show that 96 per cent of the observed difference would be expected given the much greater number of men who play chess. There is little left for biological or cultural explanations to account for. In science, where there are many more male than female participants, this statistical sampling explanation, rather than differences in intellectual ability, may also be the main reason why women are under-represented at the top end."

Tyvärr är studien paywallad vilket gör det svårt att värdera huruvida "we show" eller ej, men liknande förklaringar framhålls i många andra studier på ämnet. Den färskaste meta-studien jag hittar ("The relationship between cognitive ability and chess skill: a comprehensive meta-analysis") tar dock fasta på korrelationen mellan intelligens och schackfärdighet:

"Why are some people more skilled in complex domains than other people? Here, we conducted a meta-analysis to evaluate the relationship between cognitive ability and skill in chess. Chess skill correlated positively and significantly with fluid reasoning (Gf) ( r − = 0.24), comprehension-knowledge (Gc) ( r − = 0.22), short-term memory (Gsm) ( r − = 0.25), and processing speed (Gs) ( r − = 0.24); the meta-analytic average of the correlations was ( r − = 0.24). Moreover, the correlation between Gf and chess skill was moderated by age ( r − = 0.32 for youth samples vs. r − = 0.11 for adult samples), and skill level ( r − = 0.32 for unranked samples vs. r − = 0.14 for ranked samples). Interestingly, chess skill correlated more strongly with numerical ability ( r − = 0.35) than with verbal ability ( r − = 0.19) or visuospatial ability ( r − = 0.13). The results suggest that cognitive ability contributes meaningfully to individual differences in chess skill, particularly in young chess players and/or at lower levels of skill."

Nå, statistik bör kontextualiseras. Om jag tolkar korrelationsangivelserna rätt så korrelerar "flytande G" med schackfärdighet (0.24) ungefär lika mycket som föräldrars sociala klass korrelerar med deras barns betyg (0.22); men (avsevärt?) mycket mindre än vad IQ korrelerar med betyg (0.54). 

Sambandet mellan intelligens och schackfärdighet säger emellertid inte så mycket om könsskillnader. Vi kan anta att sambandet står sig oavsett biologiskt kön. En större mängd skickliga schackspelande män betyder inte att det finns fler män än kvinnor med högt IQ (men utesluter det inte heller). Oavsett hur många män respektive kvinnor som spelar schack så kommer intelligens och schackranking säkert samvariera.

Den tyska studien och metastudien motsäger varandra inte alls. Vilket för oss in på varför den tyska studien(s abstract) är lite fishy. Kolla:

"There is little left for biological or cultural explanations to account for."

Varför skulle det följa av att antalet elitschackspelare i världen kan förklaras med ett större antal manliga utövare? Vi förväntar oss fortfarande att schackförmågan korrelerar med intelligensen, och den tyska studien säger uttryckligen att "the extreme values in a large sample are likely to be greater than those in a small one." Om vi har fler män än kvinnor förväntar vi oss fler extrem-intelligenta män än kvinnor, och därmed fler högpresenterande schackspelare. Faktum är att studien(s abstract) implicit antar att intelligens förklarar schackframgångar; varför skulle annars en längre svans ("the extreme values") vara intressanta?

Att man utesluter "cultural factors" är också märkligt. Givet att vi inte tror att det är biologisk könsdimorfism som förklarar skillnaden i utfall, utan storlek på urval av män respektive kvinnor, så blir ju frågan varför fler män än kvinnor väljer att spela schack. Har man en skepsis mot biologisk könsdimorfism som förklaring torde man söka kulturella förklaringsfaktorer.

Låt oss klappa den tyska studien medhårs och byta fråga till "varför spelar så många fler män än kvinnor schack?" Som vi har sett har könssammansättningen av världseliten inte förändrats under århundraden av modernisering och kvinnlig frigörelse, vilket är en indikation på att kulturella / sociala förklaringar inte duger.

Låt mig även slänga in en studie på det:

"The present study examined one intellectual domain, international chess, to quantify its gender differences in achievement and to see if these have been diminishing with the societal changes. Chess is a good test domain because it is a meritocracy, it has objective performance measures, and longitudinal data of a whole population are available. Performance ratings overall and in the top 10, 50 and 100 players of each sex show large gender differences and little convergence over the past three decades, although a few females have become high achievers. The distribution of performance ratings on the January 2004 list shows a higher male mean and evidence for more male variation, just as with traits such as height."

Okej, så vi ser en högre genomsnittlig prestation samt en större variation (á la the greater male variability hypothesis). Sammanfattningsvis:

"The study examined gender differences in achievement in international chess and found that the male predominance has remained constant despite societal changes, with large gender differences in performance ratings and little convergence over the past three decades."

Jämförelse över (lång) tid är ett sätt att kontrollera för kulturella faktorer. En annan är tvärkulturella jämförelser. Denna studie bjuder på det senare (min fetstil):

"There is a persistent higher performance of men over women in chess that has been attributed to the disproportioned participation rates of men and women in this domain, but also to biological and cultural factors. This study addresses the disparity between men and women in performance at the expert chess level. Actual sex differences in chess performance were contrasted with differences estimated from the divergent participation rates of men and women chess players from twenty-four countries in the Eurasian region. There was a male advantage in chess performance throughout all countries. Sex differences in chess performance emerged for all the studied countries, with remarkable and highly variable unexplained gaps that were unrelated to the men versus women ratios. The cross-country variability about sex differences in chess performance indicates differences in geographical and cultural factors that might elicit differential participation rates, starting age, and perseverance in the domain for men and women. These differences are also likely to underlie the remarkable disparity in expert chess performance of men and women than only differential participation rates."

Som synes framhåller studien (i motsats till den tyska) att "participation rates" inte är tillräckligt för att förklara skillnaden i schackprestation. Istället är det kulturella skillnader mellan länder som man menar förklarar skillnader i "deltagandefrekvens, startålder och uthållighet inom området." Det är alltså - enligt studien - den totala mängden män respektive kvinnor som avgör, utan hur män respektive kvinnor av kulturella skäl tar sig ann schackspelandet.

Intressant resultat ur studien om förändring över tid är att män verkar jobba lite hårdare än kvinnor:

"Career patterns of players first on the list between 1985 and 1989 show that top males and females entered the list at about the same age but females tend to play fewer games and have shorter careers. In this domain at least, the male predominance is large and has remained roughly constant despite societal changes."

Vi ser alltså att män nördar ner sig avsevärt mycket mer än vad kvinnor gör. Detta går i linje med den tvärkulturella studiens slutsatser om att kulturella skillnader i "könsskillnad i grit/effort" förklarar mer än könsratio i det kvantitativa deltagandet.

***

Vilket för oss in på STEM/HEED-diskussionen. Enligt den så kallade jämställdhetsparadoxen väljer kvinnor i mer ojämställda länder oftare STEM-karriärer (könsotypiskt), medan kvinnor i mer jämställda länder oftare väljher HEED-karriärer (könstypiskt). I tidigare genomgång (länkat nyss) kommer Antropofagi fram till att evolutionspsykologiska förklaringar är mest sannolika. Låt oss kolla på länder där högst andel av STEM-anställda är kvinnor:

En reflektion är att länder med lågt kvinnligt arbetskraftsdeltagande kommer att ha mer otypiska kvinnor i arbetskraften. Det är dock inget glasklart sådant samband, vid en snabb jämförelse. Exempelvis kommer Kambodja på plats nummer 13 i världsrankingen över högst andel arbetskraftsdeltagande av kvinnor. (Enligt samma sökning kommer Sverige bara på plats 36 vilket känns skumt. Men jag kan liksom inte djupdyka hur mycket som helst i hur mycket som helst.)

De länder som enligt Chat-GPT producerar bra kvinnliga schackspelare är framförallt Ryssland, Georgien, Kina och Ukraina. Enligt internet är top tio China, Russia, India, Georgia, Ukraine, United States of America, Poland, Germany, Kazakhstan och Hungary. I alla fall USA och Georgien känner vi igen från diagrammet ovan, och lite vanliga hederliga fördomar berättar att både Ryssland, Indien, Ukraina, Kina och Ungern har hög andel kvinnor i STEM. Kazakstan har säkert ingen STEM alls och tyskarna är ju bara nazister för fan.

Så lite random sökningar plus guesstimat ger oss att samma länder som producerar hög andel kvinnor i STEM också producerar bra female chess-players.

***

Att vissa nördländer har fler nördiga kvinnor betyder inte att det är kulturella faktorer som förklarar schack-skillnaderna, eftersom genetiken såklart kan skilja sig över världen. Mina priors om detta ger dock att kulturella skillnader är mer troliga än genetiska när vi jämför länder.

Men, de kulturella skillnaderna verkar alltså - enligt det ovan redogjorda - handla om att kvinnor förväntas nedlägga ansträngning. Vi kan alltså anta att grit och effort är mer kulturellt styrt än intelligens, och att kvinnors prestation kommer vara starkare i grit/effort-hos-tjejer-uppmanande länder så långt som grit/effort räcker. Vi har fortfarande en "rätt hög" korrelation mellan intelligens och prestation i schack, och då kan the greater male variability hypothisis säkert räcka för att förklara att det saknas kvinnor bland världseliten.

Män är nördigare. De lägger ner mer ansträngning i vad de gör, troligen för att kvinnor är det väljande könet och män selekterats för att åstadkomma magnifika ting och därmed bli valda. I vissa kulturer uppmuntras nörd-kvinnor att också nörda ner sig. Men mäns större benägenhet att nörda - och mansdominansen i den smartaste percentilen av totalbefolkningen - gör att män som grupp krossar kvinnor som grupp i schack.

***

Såhär i backspegeln kan man väl konstatera att Flashback redan hade sagt allt som behövde sägas.

De konstigaste människorna i världen

Så har jag då äntligen hunnit läsa ut Joseph Henrichs The Weirdest People in the World.

Först lite recensions-stoff. Henrich är en rätt osofistikerad skribent, effektiv och tydlig men väl amerikansk-vulgär i sina formuleringar. (Akronymen "WEIRD" är ett talande exempel - löjlig men behändig.) Det här är en driven textbok utan något större estetiskt värde. Vilket tjänar syftet alldeles utmärkt.

Henrichs tes är att katolska kyrkans äktenskaps- och familje-normer slog sönder Europas släktskapsbaserade nätverk. Som enda icke-klan-baserade samhälle kunde kristendomen därmed anträda en kulturell och historisk fartled som varit otillgänglig för alla andra. Snart nog uppstod WEIRD:ness, vilket ledde till protestantismen och den industriella revolutionen.

***

I mitt förhandssnack frågade jag mig: Hur kopplar släktskapskoefficienten till kulturen? Hur bra är människor på att faktiskt spåra släktskap?

Henrichs bok handlar knappt alls om detta. Kulturell och genetisk evolution fortgår i ett komplext samspel, men The Weirdest People in the World är mycket mer av en tesfokuserad historiebok än en bok om evolution. (Den biten klarade han av i The Secret of Our Success.) Det kultur-evolutionära perspektivet handlar om hur olika normer och institutioner uppstår och selekteras, och hur människors psykologi på kort och medellång sikt formas av dessa normer och institutioner - inte (förens i sista kapitlet) om hur den genetiska evolutionen påverkas av (just den här delen av) den kulturella evolutionen.

Så, släktskapskoefficienten är ingenting som Henrich uppehåller sig vid. Poängen med hans tes är att klaner och ätter &c. släktskapsbaserade institutioner slogs sönder när Katolska Kyrkan avskaffade kusingifte, polygami, och andra ätt-uppehållande verksamheter. Någonstans i detta finns släktskapskoefficienten, men långt bak i vår genetiska evolution, som en grundläggande genetisk lojalitet som den kulturella evolutionen sedermera byggt klan-samhällen ovanpå. (Med detta sagt är släktskapsintensiva kulturer så klart mer inavlade, vilket säkert har en betydelse.)

[Uppdatering: Jag inser att jag ändå saknar en tydlig bild av exakt hur äktenskapsnormerna påverkar de släktskapsintensiva institutionerna. Jag förstår absolut att det kan vara så och allra troligast är så, men jag har lite för lite förförståelse för att liksom kunna se det framför mig. Jag läser nu Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015) för att fylla i dessa luckor. Ber att få återkomma om den saken således.]

***

Den stora frågan som boken lyfter, och som Henrich besvarar i slutkapitlet (om än inte under denna flagg), är istället: Ska vi förkasta Inglehart, moderniseringsteorin, och thrive/survive-modellen?

Min förståelse har länge varit att människor kommer att vara schimpanser under knapra förhållanden, och bonoboer under frodiga förhållanden. (Se utdraget i detta inlägg, eller ännu hellre hela kapitel 5 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) Det intressanta med The Road är hur Viggo Mortensen ska kunna vara en god människa i en ond värld. Grad av välstånd är med andra ord den oberoende variabeln.

Henrich tar mig mycket bryskt ur denna villfarelse. WEIRD:ness och proto-WEIRD:ness utvecklas långt innan BNP-tillväxten exploderar i Europa - snarare är det de socio-kulturella och på individnivå psykologiska förändringarna som så småningom driver tillväxten. Med risk för att alltid tro på det jag läste senast måste jag vara helt transparent med att jag köper Henrichs tes och resonemang till allra största del härvidlag.

Implikationerna av detta är läskiga men belysande. Det räcker inte med välstånd för att förändra en population, även om läskunnighet och marknadsexponering &c. givetvis gör skillnad. Henrich pekar på en kausal loop där thrive-tanken återupprättas till viss del - inte olikt argumentationen i den gamla kioskvältaren Jämlikhetsanden understryker Henrich vikten av uppväxtmiljö i termer av materiell och emotionell trygghet. Men, grunden är ändå att WEIRD:ness inte gärna infinner sig i släktskapsbaserade kulturer - det finns ingen bra grogrund.

Det läskiga är så klart att vi - även om vi stärker bilden av att genetisk variation inte spelar så stor roll - behöver deala med en rätt trögrörlig verklighet där vissa populationer inte raskt kommer att kunna slussas in i det WEIRD:a. Enskilda kan såklart absorberas av en ny kultur - och där vidhåller jag att graden av segregation och enklavisering är oerhört viktig - men det tar lång tid att skaka av sig forna institutioners spöken även för invandrare. Att släppa ner WEIRD:a institutioner i kontexter som helst saknar grogrund är så klart ännu svårare.

Vilket ställer följdfrågan: Varför kan vissa (asiatiska) länder klara det? (Henrich pekar liksom Antropofagi bland annat på Meijirestaurationen.) The Weirdest... argumenterar för att Diamonds modell i stort håller för att besvara en saken - på grund av en mer intensiv kulturell evolution på den öst-västligt utsträckta eurasiska kontinenten, har vi feta civilisationer i Kina och Japan och Korea, som haft goda förutsättningar att emulera den västerländska framgångssagan - vilket alltså också skett. Liksom Antropofagi pekar Henrich också ut islam som en hindrande faktor i MENA - att förespråka polygami och kusingifte gör under för släktskapsintensiva institutioner, och plöjer salt i jorden så vitt alla frön till WEIRD:ness anbelangar.

***

Vilket då för oss vidare till nästa association: Behöver distinktionen mellan Somewheres och Anywheres revideras? (Se även: PR eller rykte?) Det känns plötsligt uppenbart att Anywheres=WEIRD, och Somewheres=släktskapsintensiva. Om vi ser västvärlden som en plats med ett tjockt kosmopolitiskt lager - många Anywheres - och the rest-världen som en plats med ett tunt kosmopolitiskt lager - många Somewheres - så har vi ändå inte tagit hänsyn till att: Alla i västvärlden är ganska WEIRD, även kretinerna, och alla i the rest-världen är släktskapsintensiva, även eliterna! 

När jag pratar om svårigheten med demokrati och jury-teoremet, så antar jag att den korrupta eliten i tredje världen bara är klokare än vad naiva västerländska demokrativurmare än - att pakistanska dynastier känner sin populas, och vet deras begränsningar. Henrich påvisar emellertid att släktskapsintensiv kultur genomsyrar även eliter i dessa länder, och att vi därmed inte kan förvänta oss Cripplemind-beteende ens från politikeradel eller tjänstemannakast. Jag skrev:

Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.

Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.

Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.

Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.

”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.

Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.

En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Men, det är alltså inte (enligt min nya förståelse post The Weirdest People...) befolkningens låga utbildningsnivå eller fundamentalism som är (det enda) problemet. Ett lika stort problem är elitens nepotism, klantänkande och korruption. Problemet kan ju tydligen bootstrappas, som Kina, Japan och Sykorea visat, men exakt vad som krävs för att detta ska kunna ske vet jag inte riktigt. Förutom då, som sagt, att islam verkar vara ett stort hinder för att bryta upp den släktskapsintensiva institutionerna som hindrar WEIRD:ness. (Men, även MENA går ju "framåt".)

Den goda nyheten är att "liberalism" och WEIRD:ness knappast är förbehållet någon slags elit - det är mer en kulturell åskådning, historiskt sett kanske mer typisk för medelklassen, än vad det är en slags elitistisk eskapism från det lokala.

***

En sista liten digression blir att knyta ann till ensamhets-typologin Äggskalet. Som jag skriver i anslutning till Somewheres/Anywheres-diskussionen så är gruppen, platsen och traditionerna viktiga för människan - ungefär samma saker saknar Äggskalet:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.

4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.

5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.

6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.

Men, som synes plågas Äggskalet även av Skriket Från Vänster, dvs. sin tvångsmässiga analytiska förmåga. (Se även: Sorg och ensamhet.) Att använda sina statiska modeller till att stansa pepparkakor ur den eftergivliga data-degen, det är typiskt WEIRD. Henrich gör en stor sak av just den analytiska förmågan, som många andra psykologiska typer tycks sakna eller nedvärdera. På ett sjukligt plan ger detta såklart en förfrämligande från verkligheten, denna märkliga röra av fenomen som aldrig vill passa i kategorierna, och som egentligen är oväsentlig i jämförelse med själva teoretiserandet. Den som väl tar sig ann Henrichs bok kommer troligen att se fler paralleller mellan WEIRD:ness och ensamhetstypologin.

***

Kort och gott en läsvärd lunta. Inte en död sekund!

Lite korrespondens om fåglars hjärnor

Hej Anders,

det slår mig att fåglars och människors hjärnor så klart har utvecklats annorlunda sedan den dag vi skiljdes åt på livets träd. Men, att även fåglar är klipska rackare i många fall. Emellertid är det svårt att söka info om fåglars hjärnors anatomi, samt betydelser därav. Så, min fråga: Hur skiljer sig fåglars hjärnor från människor, och vilken betydelse har dessa skillnader?

Jag har ju hört talas om att koltrastar och tornseglare kan sova med en hjärnhalva i taget, samt att hönors rörelsemönster kan förklaras av att hjärnhalvorna inte är bra på att dela information internt så att de måste röra huvudet på ett sätt så att båda ögonen ser allting... Kan vara faktoider, och det skulle också vara intressant att få utrett.

Sen verkar det - ju - fascinerande nog som att fåglars perception eller vad man ska säga funkar helt annorlunda med avseende på kin recognition. Albatrosser känner inte igen sin unge om den trillar ur boet, och sångare m.fl. köper att göken är deras unge bara för att den är i rätt bo. Det är rätt svårt att föreställa sig hur den här kopplingen ser ut inifrån fågelns perspektiv. Kanske kan hjärnornas utformning och funktion kasta lite ljus även på detta?

Tack för din storartade insats för allmänhetens ökade kunskap om riktigt viktiga frågor om djur!!!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi]!

Tack för ditt vänliga brev!

Jag kan inte svara på alla dina frågor. Det för för långt att utförligt gå in på hjärnanatomi hos fåglar och däggdjur. Men jag kan ge några intressanta synpunkter. Det är stora skillnader i hjärnans uppbyggnad hos olika fågelgrupper. De förklarar delvis de stora skillnader i kognitiv förmåga som finns mellan grupperna.

Papegojor och vissa kråkfåglar har visat sig ha välutvecklade kognitiva förmågor ("intelligens"), trots att de har mycket liten hjärna. De största kända fågelhjärnorna väger bara cirka 15 g (hos korpen) och cirka 25 g (hos en stor papegojart). En undersökning från år 2016 har kastat nytt ljus över detta problem. Det visar sig att nervcellerna är mycket tätare packade hos tättingar (till vilka kråkfåglarna hör) och papegojor, än hos andra fåglar och hos primater (till vilka människan och andra apor hör). Hjärnor hos dessa fågelgrupper innehåller dubbelt så många nervceller som lika stora primathjärnor. Dessutom har kråkfåglar och stora papegojor särskilt många nervceller i de hjärnområden, som motsvarar däggdjurens storhjärnsbark. Dessa fåglar har lika många eller fler nervceller i storhjärnan (cerebrum) och mellanhjärnan (diencephalon) än apor med mycket större hjärnor. Detta är en rimlig förklaring till att kråkfåglar och papegojor har likvärdiga eller högre kognitiva förmågor än apor, till och med jämfört med människoapor. Detta ger också starkt stöd åt tanken att det är antalet nervceller och antalet kopplingar mellan dem, i synnerhet i vissa hjärndelar, som bestämmer "intelligensen", snarare är hjärnans storlek. Det kan till och med vara vissa fördelar med en liten, nervcellstät hjärna, eftersom de små avstånden möjliggör en snabbare kommunikation mellan olika hjärncentra. Läs mer här om hjärnstorlek:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Hjarna.html#hjarna-manniska-apa-prefrontala-kortex-vikt

Angående kin recognition så är det rimligt att förmoda att andra fåglar än de ovan nämnda, till exempel albatrosser, i högre grad är beroende av det som inom ekologin kallas fixa betendemönster. Sådana beteenden kan inte ändras. Men det är förvisso mycket märkligt att albatrosser inte känner igen sin egen unge om den är utanför boet, jag såg det själv på tv. Tättingar kan emellertid ofta avlägsna gökägg och ibland gökungar ur boet. Läs här:

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/gokagg.html

Om sömn med halva hjärnhalvan kan du läsa här:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Somn_vakenhet.html#REM-NREM-somn-djupsomn-somnbrist-halva-hjarnan

Jag har mycket svårt att tro att höns måste se allting med båda ögonen. Som bytesdjur behöver de ett vitt synfält. Läs här om synfält hos olika djur:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Sinne.html#ogon-synfalt-framat-at-sidan-stereosyn

Höns huvudrörelser kan förklaras på ett annat sätt:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Sinne.html#duva-faglar-ror-pa-huvudet

Hönsens synnervskors skiljer sig i och för sig från däggdjurens. Nästan alla nervfibrer från det ena ögat går till den motsatta hjärnhalvan och mycket få till samma hjärnhalva. Hos däggdjur går det ungefär lika många fibrer från ett öga till båda hjärnhalvorna. Men jag vet inte vilken beydelse detta har. Läs mer om synnervskorset här:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Hjarna_nervbanor.html#korsade-nervbanor-synnervskorset

Bästa hälsningar!

Dr Anders Lundquist, ETP
Lund University
Department of Biology

Världen är min pen pal

Då Antropofagi både jagat efter Tellhed och Jalmert på senaste, skulle den ouppmärksamme kunna förledas att tro att frågvis korrespondens främst riktar sig till/mot genusvetare. Då kan det vara på sin plats att påminna om historiska fall av korrespondens, samt outa lite mer eller mindre bloggrelevanta exempel (inklusive antisemitism och dinosaurier!) som tydligt illustrerar att Antropofagi är en loose cannon som inte diskriminerar.

 

Minns:

 

• Korrespondens med min löst sammansatta filosofi-mailcirkel: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8.
• Gråter valar?
• Enkätsvar.
• Fullkomligt vansinne.
• Förhudsdiskussion med Bibelfrågor.
• Randomsamtal: Attitydpåverkan; ROT-avdrag; högerextremas framgångar; skolsegregation
• Bloggkommentatorer: 1, 2, 3, 4, 5, 6.
• Stockholms katolska stift, del 1 och del 2.
• Hanne Kjöller.
• Mig själv.

***

 

Men, även om det kan verka så givet den saliga tematiska blandningen, så publicerar Antropofagi långt ifrån alla sina "brev till samhället". Här är ett exempel på ett som när det begav sig inte ansågs värdigt tryckpressarna:

 

31 maj 2017:

 

"Hej Sara [Sheppard],

stort tack för många bra böcker! Massor av dinosaurier läses just nu för min son, till allas stora förtjusning. (Även memoryt är helt fantastiskt.)

Det dinosaurieintresse som du härigenom har väckt har emellertid lett oss till att identifiera två faktamässiga oklarheter i din bok:

1) Det verkar inte vara 100 att struthiomimus var med i köttgänget
2) Det verkar vara 100 att therizinosaurus inte var med i köttgänget

Kanske något att efterforska till kommande upplagor - för jag antar att boken går åt som smör i solsken, bra som den är.

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

 

Svaret lät som tur var inte vänta på sig. Redan samma datum damp följande meddelande ner på den digitala hallmattan:

 

"Hej!

 

Vad kul att ni gillar boken! Jätteroligt att höra! 

Så här: Både struthiomimus och therezinosaurus tillhör gruppen Theropoda dinosaurier, som jag alltså kallar Köttgänget, pga de flesta av medlemmarna åt kött! Så även om de åt insekter och växter tex, så tillhör de ändå Köttgänget, rent släktmässigt. Förvirrande – ja! Det finns en bok om bara Köttgänget där jag ritat ut hela deras släktträd. :-)

 

Men, det var nästan 10 år sen jag skrev Massor av dinosaurier och det roliga är ju att mycket dinofakta ändras hela tiden. Nästa år kommer en nyutgåva där jag ska uppdatera hela boken. Lovar att särskilt kolla detta!

 

Många hälsningar,

Sarah"

 

2 juni:

 

"Hej igen Sarah,

 

stort tack för klargörandet. Jag inser att du gjort en lite mer målgruppsanpassad och pedagogisk uppdelning och att det är rimligt att offra en smula precison härvidlag. Den intresserade kan ju uppenbarligen själv ta reda på fakta om så önskas.

 

Boken om bara köttgänget ska jag definitivt lägga vantarna på!

 

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

 

Det verkar alltså som att Sarah står inför ett rätt mastigt problem: Antingen måste hon döpa om de theropoda dinosaurierna till någonting annat är "köttgänget", men då faller hela bokens narrativ. Eller så måste hon inkludera nämnda herbivorer i köttgänget och låtsas som det regnar - inte att rekommendera ur legitimitetssynpunkt! Bästa alternativet, tror Antropofagi, är att helt utesluta therezinosaurus och struthiomimus ur boken, och med en fotnot förtydliga att inte alla theropoder åt kött - uteslutande, eller i vissa fall alls.

 

***

 

Jag har lovat antisemitism också. Följande korrespondens med Aron Flam kommer att återges helt ensidigt, eftersom Antropofagi var dum nog att fråga om lov inför publicering. Flam ville inte se sina svar på bloggen, eftersom han inte hade informerats om att det rörde sig om en intervjusituation. Rimligt, men besvärande för Antropofagi som aldrig tidigare bekymrat sig om att be om lov i motsvarande situation. Detta ungefär enligt devisen "om Hassan fick busringa etc".

 

I alla fall, publiceringen sker nu när Flam väl har gjort slag i saken och publicerat en debattartikel om Marx och antisemitismen. (Här även en replik.)

 

Såhär flög brevduvorna mellan den 17de augusti och 22 oktober 2017 - Flams svar återges endast kortfattat i Antropofagis egna ord, och således med viss felmarginal.

 

17 augusti 2017 skriver Antropofagi:

 

"Hej [Aron Flam],

 

kul med Rosén-avsnittet - mycket mer givande med diskussion än samförstånd.

 

***

 

Men du - du vet väl att John Stuart Mill Mill var utilitarist? Han ville maximera den totala nyttan, dvs. att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Mill höll inte med om att individens kortsiktiga egennytta sammanfaller med samhällets bästa. Mill menade däremot att samhälls- och egennytta tenderar att sammanfall när bildningsnivån ökar, vilket ligger helt i linje med den folkbildande traditionen som arbetarrörelsen stått för. Mer insiktsfulla individer tenderar att se sin egen långsiktiga nytta, vilket oftare är i harmoni med samhällsnyttan än den kortsiktiga egennyttan.

 

Mill värnade äganderätten, men var motståndare till arvsrätten. Han ville därmed motverka ojämlikhetens självamplifierande mekanism. Mill förordade även inskränkningar i möjligheten för individen att äga jord, och ville medelst omfattande beskattning fördela frukterna jorden gav. Jord som inte brukades för det allmännas bästa skulle enligt Mill exproprieras. Den ägandeform han gillade var den kooperativa. Tillämpa Mill på vinster i välfärden-debatten, och vi kommer höra Sjöstedt klappa glatt.

 

Mills syn på nationalekonomin var pragmatisk, inte ideologisk. Han ansåg att följderna av en politik måste vara styrande – bort med nationalekonomiska dogmer. Lagstifta t.ex. gärna för förbättrad arbetsmiljö, tyckte Mill.

Många av dagens "liberaler" borde läsa sin påstådda läromästare. Kanske även sin inbillade fiende, Marx. Kanske till och med våga sig på en jämförelse.

 

Den ursprungliga liberalismen byggde på idén om mänskliga rättigheter, dvs. att alla människor har vissa rättigheter som måste helgas. Liberalismen utvidgades även till att inbegripa demokrati, dvs. maktfördelning. Liberalismen var således konservatismens själva motpol.

 

***

 

Sen är ju faktiskt ekonomisk jämlikhet och produktivitetsökning samvarierande. Vill vi ha utveckling till varje pris, då är det ekonomisk jämlikhet vi ska sträva efter. Vi förlorar inget på detta - Lafferkurvan och trickle down är sedan länge falsifierade teorier. Avtagande marginalnytta av pengar + utlitarism = vi vill utjämna. Men, personer med lägre inkomst tenderar också att konsumera mer av sin totala inkomst: Efterfrågedriven tillväxt. (Skit i malthusianska ekofascisterna i töntvänstern.)

 

Dessutom samvarierar ojämlikhet med alla sociala problem förutom självmord. Men du kanske tycker det är positivt att narkotikabruket ökar =)

 

Ekonomin är i någon utsträckning ett nollsummespel idag - den enes benägenhet att utföra en syssla är den andres möjlighet att få denna syssla utförd. Den intressanta frågan är ju egentligen: När vi har robotar som gör allt, och även de fattigaste är rika, ska vi bry oss om jämlikhet då?

 

***

 

Varför bor en antisocialist i ett socialistiskt land, givet att vi varken har krypskyttar eller taggtråd vid gränsen? Dörren ut är vidöppen.

 

Mvh [Antropofagi]"

 

***

 

Hr. Flam svarade kort någonting om att det inte är Mills utilitarism, utan dennes definition av frihet, som tilltalar. Antropofagi igen, den 21 augusti 2017:

 

"Okej, jag förstår. Den här är också bra: The subjection of women, av John Stuart Mill.

 

Vet du, jag tycker så mycket om din podd - men det hade varit fint om du också kunde vara självkritisk kring dina egna bias. Du och Eberhart kom in på det i senaste avsnittet, men det går att fördjupa. (Om kognitiva bias, rationellt tänkande etcetera.)

 

Jag tycker att din liberalism egentligen inte är vänsterns fiende- du delar ju t.ex. synpunkter med O'Neill för några avsnitt sedan. 'Riktig' vänster är också fiender till identitetsvänstern. Vi/dom tror att ekonomisk jämställdhet är centralt, inte exakt vilka skiljelinjer man organiserar orättvisa utifrån. Om alla hade samma, så gjorde HBTQ/hudfärg/kön/sexuell läggning/IQ/etcetera ingen skillnad. Alla ojämlika samhällen är dåliga. (Exempel.)

 

Nåväl, fortsätt fortsätta!

 

Med vänlig hälsning [Antropofagi]"

 

***

 

Flam svarar ungefär att han är medveten om att den klassiska vänstern ogillar identitärerna, men att han anser att även den klassiska vänstern har fel. Som ett litet försynt mindfuck slänger han sedan in en rad länkar om Marx antisemitism. Detta är nyheter för Antropofagi, ska det visa sig. 12 september 2017 skriver Antropofagi nämligen följande täta tecken:

 

"Haha, detta var klart nytt för mig :) Tackar!"

 

Efter lite back and forth följer Antropofagi upp med följande (samma datum):

 

"Dock:

 

Reversed stupidity is not intelligence.

 

Visst var Nietzsche antisemit också?

 

Och även stalin trodde nog att 2+2=4.

 

"The greatest fool in the world may say the sun is shining - that doesn't make it dark outside."

 

Vad jag menar är att Marx antisemitism inte behöver betyda att han har fel i andra saker...

 

Men givetvis KAN han ha fel :)"

 

Flam svarar med visst medhåll, men pekar på djupare felslut i socialismen - ungefär han sedermera lyfte fram i nämnda debattartikel.

 

Antropofagi igen, 13 september:

 

"[...]

 

Tänkte också på detta med intersektionalitet, inte minst utifrån din intervju med Christina Hoff Summers och ditt snack om Hirdman.

 

Jag kan också störa mig på att det ofta är vagt och godtyckligt vad som ska ingå i ett intersektionellt perspektiv. Men det som ett sådant perspektiv bidrar med är dock att man lämnar 'kön' som enda förklarande variabel. En internsektionell analys är i idealfallet en multivariat regressions-studie, så att säga.

 

Hirdman står för ett mer kön/patriarkat/gammelfeministiskt perspektiv. Summers stör sig på att kön får stå som allenarådande förklaring för allt. Intersektionaliteten lämnar egentligen Hirdman i dammet, och ger Summers rätt i att kvinnor inte alltid är förlorarna i alla maktrelationer samt att alla maktrelationer inte är könsbinära, så att säga.

 

Jag tycker det blev dumt när feminismen gick från akademien till subkult(ur), och ännu dummare när det gick från subkultur till mainstreamkultur. (Dumt=fjärmar sig från motsägelser och förvandlas från teori till identitets-markör.)  Men jag tycker iaf. att intersektionalitet är ett steg bort från det binära könsperspektivet.

 

Verkligheten är ju bara kvarkar och eletroner typ. Verkligheten är inte stratifierad; vår karta, modell av verkligheten, är. Alla generaliseringar är kartor; inte lika precisa som verkligheten, men lättare att vika ihop och lägga i handskfacket.

 

Givetvis är varje intersektionell analys en karta. Liksom varje annan ananlys. Liksom när vi betraktar något med våra egna ögon.

 

Men liksom även Shakespear var antisemit, precis som Marx; så är även varje annan analys sämre än verkligheten på att fånga verkligheten, precis som intersektionalitet. Dvs., det är inget unikt dåligt med intersektionalitet.

 

Men en karta som bara innehåller, typ, åkrar och ängar (manligt och kvinnligt) är ju sämre än en karta som även innehåller berg, floder, stäppmark, höjdskillnader, tätorter (klass, etnicitet, sexuell läggning, funktionsvarians, blabla varje annan variabel som har ett förklaringsvärde i regressions-analysen); dvs. intersektionella kartan är i alla fall bättre än den binära könskartan.

(En vänsterperson skulle förmodligen hävda att den har bästa kartan eftersom den räknar kronor och ören som en operationalisering av makt, och att det är mer exakt att säga att en person har 1000 kronor än att reda ut exakt vilka parametrar den är subjugated enligt. En glad Houellebecq-läsare skulle kanske hävda att alla andra diskrimineringsgrunder än Fulheten är av marginell betydelse. Värt att komma ihåg att även dessa generaliseringar är sämre än verkligheten på att återge verkligheten.)

 

Och ingen karta förutom verkligheten är perfekt. Men det finns gradskillnader i det imperfekta. John Stuart Mill var förmodligen inte perfekt. Han kanske bet på naglarna. Det gör honom inte exakt lika dålig som Abu Bakr al-Baghdadi. (Som kanske snacksade på sina mördade fienders friterade förhudar.)"

 

***

 

Flam svarar - kort - ungefär att det är tillämpningen av Marx klassanalys på kategorin kön som är problemet, då den ger fel bild av verkligheten. Sen något kort om Nietzsche och huruvida allt är "vilja till makt". Antropofagi härjar skamlöst vidare (20 september):

 

"En marxistisk analys är ändå överlägsen en köns-/gammel-feministisk i det att den automatiskt är intersektionell: Är du rik kvinna kan du ändå vara mäktigare än en fattig man. Men, intersektionella kanske kompletterar utifrån det som du anser är en mer korrekt definition, dvs. att makt inte bara är materia. Således borde du vara a) mer positiv till marxism än köns-/gammelfeminism, och b) mer positiv till intersektionalitet än marxism. Men det var bara en parentes.

 

Jag tänker att om ALLT är vilja till makt, då är vilja till makt en lika dålig förklaringsmodell som patriarkatet; dvs., den förklarar ingenting om den förklarar allt. Om svaret på alla frågor är samma, då är det inte ett jättebra svar (jämför religion). En good explanation, enligt David Deutsch, är inte heller lätt att variera med bibehållen förklaringskraft. Så där ger jag dig rätt.

 

Men: Vaddå att inte 'ALLT är vilja till makt'. Menar du 'allt mänskligt beteende'? Underkastelse är fö. en ganska vedertaget eftertraktad mänsklig sensation - är den också vilja till makt? Vilja att uppleva någon annans makt? Visserligen har nog Nietzsche mer att förklara här än du, men jag undrar ändå lite vad det egentligen är du vänder dig emot.

 

Åter till Marx. Anta att 'Marx' är beteckningen för tro på struktur. Vi lämnar alltså all antisemitism etcetera åt sidan för tillfället. Marxism-liberalism kan väl ofta beskrivas i termer av den sk. struktur-agent-debatten, där vänster/maxister tänker i utfall/strukturer, medan höger/liberaler tänker i termer av möjligheter/individer. Det du vänder dig mot är alltså det strukturella synsättet.

 

Är du medveten om att även vi är strukturer? Vi uppkommer iom. celler som organiserar sig. Celler är i sin tur organeller och mitokondirer med flera entiteter. Vilka i sin tur består av partiklar etcetera.

 

När är det befogat att 'tro' på strukturer? När är utfall mer intressant? Är utfallet 'människa'/'jag'/'proprioception' mer intressant än de enskilda neuronerna?

 

Socialism+feminism=sexism är väl bara sant om vi tycker att det är sexism att peka på strukturella skillnader i utfall. Men om de finns då?

 

Problem, givetvis, när man antar att män och kvinnor är biologiskt identiska (en trivialt felaktig utsaga) och att skillnader i utfallet alltid förklaras av diskriminering.

 

Men låt oss ta pensioner som ett exempel. Kvinnor jobbar mindre än män. De får därför lägre pensioner. Ofta[re] får de leva som fattiga när de blir gamla. En enligt mig felaktig lösning på detta är att tvinga män och kvinnor att göra samma val under livet i förhållande till föräldraförsäkring och deltidsarbete etcetera. En bättre och mer utfallsorienterad lösning är att erkänna att vi har designat en subotimal struktur, som inte leder till det önskade utfallet 'ekonomisk jämlikhet (mellan könen)'. Optimala lösningen: Låt folk göra som de vill, och ändra på pensionssystemet så att alla får tillräckligt mycket för att leva drägligt.

 

Exempel 2 (snarlikt). Män och kvinnor väljer olika arbeten. Manliga branscher tenderar att vara högbetalda, kvinnliga att vara lågbetalda. Den 'stora' och 'förklarade' löneskillnaden beror i stor utsträckning på denna diskrepans. Fel lösning (ofta anförd av likhetsfeministerna): Att tvinga alla att välja samma jobb. Män ska jobba på förskola fast de inte vill, och kvinnor som ingengörer fast de inte vill. Optimala lösningen: Låt facket och andra aktörer i avtalsrörelsen ta sitt ansvar genom att låta de lågbetalda yrkena komma ikapp i löneutveckling. Vi inser att vi har designat en orättvis struktur som missgynnar personer beroende på vad de väljer.

 

Strukturer är modeller av verkligheten. Som jag nämnt anser jag att verkligheten är enhetlig, men att vår karta är stratifierad. Strukturer finns således i vår modell. Men där gör strukturerna nytta, iom. att de tillåter oss att aggregera mindre andelar till meningsfulla makrofenomen. I fallen ovan vill jag visa att det kan ge oss en överlägsen analys av samhällsproblem. Finns även enklare fall:

 

Enskilda partiklars genomsnittliga hastighet tolkas som temperatur. Mycket enklare än att hålla reda på de enskilda partiklarna!

 

Jag tror att marxism, i betydelsen sturukturmedvetenhet, är hjälpsamt. Felet är när ett önskat utfall på strukturell nivå kombineras med ett felaktigt antagande om verklighetens beskaffenhet. Då kommer vi skapa falska instrumental values, dvs. instrumentella värden/mål som inte leder till vårt gott-i-sig-mål, vårt terminal value.

 

Jag tror att feminism finns/'behövs' för att män och kvinnor är biologiskt olika. Hade inte kvinnor varit gravida, fött barn, oftare varit primär anknytningsperson, haft lägre halter av testosteron, etcetera, hade de ojämlikhet mellan kön, som vi kallar ojämställdhet, som idag (och i Sverige givetvis ännu mer historiskt) är fallet, förmodligen inte funnits. Dvs., kön hade inte varit en lika relevant variabel att bryta verkligheten /datan på. Men idag är det som det är. En socialist är väl ofta (likt Mill, som sagt...) utilitarist, men har väl i regel också ett starkt antagande om att jämlikhet är positivt - kanske till den grad att detta görs till gott-i-sig (vilket givetvis kan vara fel och farligt men empiriskt verkar rimligt). Att kompensera för olika förutsättningar är väl det som är välfärd, och det som du vänder dig emot. (Antagandena avtagande marginalnytta av pengar + utilitarism = gilla jämlikhet. Antaganden om efterfrågedriven tillväxt + större andel av disponibel inkomst som konsumeras för icke-rika = också gilla jämlikhet.)

 

Men: Det är väl ändå inte själva analysen som är fel? Även om du tycker att det är sexism att utifrån denna analys försöka kompensera de mindre gynnade, så är det väl i sak korrekt att män och kvinnor har olika förutsättningar?

 

Felet ligger väl snarare i när man förutsätter att det (alltid) är diskriminering som är grund för skillnader i utfall, och utifrån detta försöker påverka beteenden för att indirekt påverka utfallet? Så: Socialism är väl egentligen bättre, eftersom det bara förändrar utfall och inte dikterar beteenden. (På ett ungefär. Och ja, alla kommunistdiktaturer är dåliga, obviously. Jag pratar svennig social-demokrati här. Det är ju trots allt Sverige du älskar att hata.)

 

Analogt med detta är det väl ganska okontroversiellt för dig (om än inte för alla) att människor har olika IQ, som är biologiskt ärftligt, och att detta predikterar inkomst, utbildning, hälsa, etcetera.

 

Rätt analys: Acceptera och kompensera - tycker en socialist. Acceptera och live and let die - tycker en libertarian.

 

Fel analys: Låtsas som att biologiskt ärftligt IQ inte är en faktor, och tvinga varenda jävel att genomgå 'högre' 'teoretisk' 'utbildning' på, typ, Mittuniversitetet. Kan bara urholka värdet av utbildning, och göra enskilda individer mindre lyckliga - löser inte problemet med vad vi ska göra med alla som faller under IQ-gränsen för vad vårt höggradigt automatiserade samhälle har användning för.

(Mycket bättre beskrivet kring just IQ kontra fördelning.)

Jag inser att jag delvis erkänner att socialism+feminism=sexism, men dock tycks jag argumentera för att det är rimligt att kompensera olikheter i förutsättningar, dvs. att det i din terminologi är bra med sexism. (Jag skulle nog själv inte kalla det sexism.)

 

Det jag vänder mig emot är att det skulle vara fel att notera strukturer, dvs. skillnader i utfall, dvs. relevans av att bryta data på vissa variabler som i vissa fall kan vara kön.

 

Slut-twist: Du tycks själv mer eller mindre gå Foucaults ärenden när du beskriver någon slags moralisk urgröpning som en följd av välfärdens förslappande bistånd. Det känns som du sätter mycket stor tilltro till just strukturella utfall i dess mest post-materialistiska bemärkelse. En socialismens och ansvarslöshetens diskurs, är vad du beskriver drabbar medborgarna. Vore du helt kall och likgiltig inför detta stratum av (vår modell av) verkligheten, skulle du knappast bekymra dig om att skända Marx så nitiskt.

 

Det här blev lite långt och kanske inte helt stringent. Hoppas mina poänger ändå når dig.

 

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

 

***

 

Flam hinner inte svara innan Antropofagi två dagar senare skriver:

 

"Hej igen Aron,

 

ursäkta många långa mail. Vill bara tillägga att jag lyssnar på DK-avsnittet om Hjernevask, och känner igen mig i Harald Eias ståndpunkter i någon utsträckning. Det jag vänder sig mot är osanning - sen kan man ha olika normativa ståndpunkter. Så kunde jag ha sagt, kort och koncist, istället för det föregående, överdrivet omständiga mailet.

 

Med vänlig hälsning [Antropofagi]"

 

***

 

Inget svar på det heller. 16 oktober försöker Antropofagi på nytt:

 

"Hej igen Aron,

 

tack för fin podd om MDMA etcetera. Jag är lite skeptisk till 'the stoned monky'-teorin eller vad ni kallade den, men i övrigt väldigt entusiastisk. Den här lilla läsningen vill jag gärna rekommendera i sammanhanget.

 

Vad gäller vår tidigare maildiskussion: Jag läser om slöläser om välfärdstypologier à la Esping-Andersen på Wikipedia, och slås av följande:

'Kritiken mot välfärdsstaten kommer främst från nyliberalt håll, där man menar att när staten driver välfärdstjänster så används resurserna ineffektivt. Man brukar också anföra moraliska argument mot att en del ska tvingas betala för andras konsumtion av vissa tjänster.

Konservativa kan också kritisera välfärdsstaten. De kan mena att välfärdsstaten tar ifrån människan hennes eget ansvar, och underminerar familjernas och de civila gemenskapernas roll i samhället.'

Det som slår mig, om jag ska vara övertydlig, är att din kritik mot välfärdsstaten främst tydligen känns igen från konservativt, snarare än liberalt, håll! Är detta något du känner igen dig i?

 

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

 

***

 

Nu svarar Flam, nämligen att Antropofagi måste granska antisemitismen inom marxismen innan samtalat kan leda vidare. Så, den 18de oktober återkommer Antropofagi med vad som tydligen inte är en uppsats:

 

"Pallade inte skriva en sann uppsats, men gjort lite efterforskningar. Här kommer min bild, som du kan verifiera eller förkasta:

 

Marx kopplade ihop judar med bankirer, sannolikt av historiska anledningar då judarna i Europa länge var förpassade till dessa okristna sysslor. (Vilket gjorde att de selekterades på IQ snarare än potatisodlarförmåga, och på längre sikt gav dem oproportionerligt många nobelpris.)

 

Antingen har den mer konspirationsteoretiskt lagda vänstern ärvt detta av Marx, eller så finns det en oberoende variabel (t.ex. nämnda historiska faktum om en medeltida rassegregerad arbetsmarknad) som ligger bakom. Sannolikt lite av båda.

 

Judarna har ofta kallats kommunister, och ibland massakrerats för detta, inte minst i Polen - och då (enligt Timothy Snyder) på främst på territorier som växelvis kontrollerats av Sovjet och Tredje Riket. Den zionistiska rörelsen var också de facto 'kommunistisk', eller i alla fall socialistisk, i delar. Ben-Gurion och gänget var rätt vänster, eller i alla fall ateister med arbetsmoral. Samtidigt var zionismen en nationalistisk rörelse, som också fick stöd av Tyskland som ett möjligt svar på judefrågan innan själva Förintelsen seglade upp som ett alternativ utifrån lärdomarna i Namibia och andra tyska kolonier (se Olusoga & Erichsen). Vad gäller polska illdåd verkar det som att judarna fick höra att de var nazister också, lite beroende på historisk period. Som Vi från Jedwabne beskriver en typhändel verkar det som att materiella incitament oftast låg bakom mördandet av judarna efter det att Tyskland besegrats. Sovjets organiserade massmord verkar för övrigt något mindre etniskt motiverade är Hitler-Tysklands dito - sett till utfall kan väl detta kvitta, då man sannolikt lyckades mörda betydligt fler.

 

Så - judar har fått klä skott för mycket. Att de hatas av både vänster och höger idag är helt enligt trenden. Judehat verkar vara ett fenomen som alltid finns, men som kan få lite olika förklädnad.

 

I alla fall, låt oss fortsätta titta på arvet efter Marx och den vänsterspecifika antisemitismen. Som alla vet som har sett Lawrence of Arabia, är det kolonialmakterna som fuckar upp Mellanöstern i och med Första Världskriget. Britterna är allierade med de nationella arabiska rörelserna, mest för att de båda hatar Ottomanska riket. Protektoratet Palestina tillkommer som en ren konstruktion, men ogillas av samtliga omkringliggande arabstater eftersom de alla anser sig ha rätt till territoriet. Palestinierna har således än idag föga stöd ens från sina förmodade allierade, vilket är en viktig del i varför tvåstatslösningen aldrig blivit verklighet.

 

Vänstern förr: Antikolonialister, förlästa på (visserligen läsvärda) Franz Fanon, älskar såklart en förtrycks ursprungsbefolkning och vurmar givetvis för Palestinierna. Kolonialism-imperialismens offer, ju!

 

Vänstern nu: Blandning av identitärer som självklart tar brunare människors parti framför vitare oavsett sakfråga, och av reflexvänster som bara minns propalestinska slagord utan att ha koll på bakgrunden. Givetvis måste man då hålla på Palestina! Eftersom första segmentet dessutom ogillar Vitheten, är det självklart att skylla palestiniernas situation på israelerna, som väl är det Vitaste folket i närheten. Skitsamma att Egypten, Syrien, Libanon, saudierna, iranierna, m.fl. motsätter sig palestinsk självständighet.

 

Vi landar i en subkulturell anti-Israel-tendens. Kombinerat med sedvanliga kognitiva bias och oförmåga att skilja på sak och person/sak och folk, blir det snabbt att israelerna är skyldiga till palestiniernas misär. (De är ju givetvis till någon utsträckning ansvariga för den egna statens agerande, givet att vi tror att demokrati är en grej och att folket de facto är i någon mening representerat. Så just i det fragmentet av verkligheten har man i någon mening rätt.) Dessutom är just identitetsvänster extra dålig på att skilja på sak och person, eftersom de endast erkänner subjektiva perspektiv och unika attributsbaserade erfarenheter, hellre än en ontologiskt stabil verklighet som existerar oberoende av oss postmoderna agenter i multiversum. I korthet: Sak är person för identitärerna. Detta kan låta enkelt när det gäller those american bastards eller snuten eller borgarna, men det ringer illa när vi börjar prata om judarna.

 

Själva sammanblandningen mellan israeler och judar är självklart beklaglig, men i viss mån förståelig. Judarna är en relativt homogen etnicitet, undantaget grupper av västafrikanska judar och etiopiska klippjudar (eller vad det heter). Ryska judar är väl delvis en annan femma, men generellt sett är 'jude' mer av en etnicitet än 'kristen', dvs. i högre grad samvarierande med någon form av sammanhållet genetiskt kluster som korrelerar med kulturella och i delar religiösa sedvänjor.

 

Vidare, och viktigare, är Israel uppenbarligen en judisk stat. Detta är inget konstigt. Kurderna vill ha en kurdisk stat. Sverige är en svensk stat. Själva termen 'nationalstat' konnoterar en territoriell statsbildning som bebos av en viss nation, dvs. en etnicitet eller folksjäl. Grad av rent genetisk homogenitet varierar, men kulturell homogenitet har varit en viktig del i många nationalstater såsom Sverige. (Förutom givna minoriteter som importera koloniala subjekten finnar, och mer eller mindre utrotade ursprungsfolk såsom samer - eller skåningar, mind you!) Habermas argumenterar för att nationalstaten har varit en bra container för välfärdsstaten, och vänstern tenderar därmed att ha ett ambivalent förhållande till nationalstaten. De gillar ju välfärden, och i all ärlighet även staten - eftersom det är en viktig plussummegenererande samordningsmekanism som t.ex. saknas i statslösa områden som Somalia - men de har ett antiauktoritärt bias som gör dem antistatliga. Sossarna är de som bäst lyckas äta sin stat-kärlek, och som gift sig med de korporativistiska element som återfinns även i den skandinaviska välfärdsregimen (och definitivt i den tyska, bismarckska dito).

 

Men jag digressar riktigt jävla mycket här. Det jag menar är att Israel är en nationalstat som andra nationalstater - men ännu mer, eftersom man erkänner en omfattande diaspora. Skapandet av israel var ett nationalistisk-etniskt projekt (zionismen är en nationalism), och diasporan spelade en viktig roll i den unga statens finansiering - t.ex. iom. de sk. Blå Boxarna, insalingsboxar som återfanns i synagogor och judiska skolor och aktivitetscenter över hela världen under 40- och 50-talen. Israels immigrationspolicy är också - ur ett OECD-perspektiv - unikt rasistisk. Alla judar får bli medborgare i Israel! (Svarta judar behandlas visserligen sämre på många sätt, verkar det som.) Men, få andra etniciteter, och man har även graderade medborgarskap (A- och B-medborgarskap som har varierande rättigheter och skyldigheter knutna till sig.) Israel är således något mer av en rassegregerad stat än många andra nationalstater inom OECD. (Allt beror givetvis på vilken måttstock man mäter efter, och här är väl din rasistiska 'variationer i förväntningar'-teori tillämpbar. Israel hålls i regel till högre standards än omkringliggande arabstater.)

 

Ok, låt mig samla ihop:

 

Vänstern måste ogilla Israel enligt antikolonial samt identitär logik. Samt, pga. av att de vann Sexdagarskriget och har fortsatt vinna sedan dess, får en anta. Subjugated position och allt det där. Inverterad Ayn Rand.

 

Samtidigt sker en sammanblandning med etniciteten 'jude', vilket har sina anledningar. I någon slags vagt överförd bemärkelse kan man kanske säga att alla israeler är judar, även om inte alla judar är israeler. Eller mer precist, att Israel är ett nationalistiskt projekt i lite högre utsträckning än jämförbara länder.

 

Jag observerar här att det är ironiskt att beklaga detta, från ett vänsterperspektiv. Vänstern brukar nog vidhålla att det kan vara relevant att sas. bryta på kön eller ras eller what not, om detta visar sig vara en relevant kategori i datan. Dvs., om du diskrimineras för att du är kvinna eller svart eller muslim måste vi kunna titta på mönster på aggregerad nivå för kvinnor/svarta/muslimer. Eftersom vänsterpersoner är lika dåliga som alla andra på att förstå statistik, kraschlandar detta ofta i 'generalization from one example' eller att man inte förstår att statistiska utsagor inte är utsagor om alla individer (om det inte är en utsaga som faktiskt är giltig för hundra procent av en population). Men iaf., vi tycker att det är nazister som folkmördar judar som är antisemiter - inte den som påpekar att nazisterna i mycket hög utsträckning selektivt mördade judar. (Den senare utsagan är ju faktiskt att bryta datan på etnicitet - vi har si eller så många döda och vi kan notera att sannolikheten att de mördade är judar är väldigt hög. Vilket vi t.ex. kan förklara med ett av rasistisk ideologi bestämt urval.) Det ironiska här är att Israels etniska aspekt är en följd av nämnda selektiva massmord på judar. (Icke att förglömma romer, socialister etcetera, men dock tydlig trend här.) Att Israels grundare noterar det selektiva i Förintelsen, bör ju ligga exakt i vänsterns vetenskapsteoretiska verktygslåda! Så, att vänstern ogillar Israels etniska aspekt är antingen gravt ahistoriskt, eller i motsättning mot den egna fäblessen för att bryta på kön/ras/etc.

 

Vänsterns postkoloniala förståelse av IR-frågor är ena delen. Andra delen är hatet mot bankerna, mot storfinansen.

 

Det finns många anledningar att ogillar storfinansen. Men beklagligt nog kan inte alla hålla reda på vilka som är storfinansen, och vilka som är judar.

 

Fenomenet finanskris är ett reellt problem. Så även bostadsbubbla. Det finns intressanta strukturer som förklarar sådana här saker, och som kan påverkas med t.ex. politiska regleringar. Detta är den sunda vänsteråsikten, i min mening.

 

Men, som vi noterat förut är det svårt att inte se agentskap. Individuell ondska är alltid mer appellerande än beklagliga men opersonliga haverier. George W Bush är alltid ondare än Moloch, enligt Sven och Svenna. Syndabocks-bias kanske vi ska kalla det. Konspirationsteorier är därför tilltalande. Även om de är mer osannolika, och även om de är sämre förklaringar, är de lättare att ta till sig och förstå. De känns nämligen igen från sandlådan - hen tog mid spade! Det är henoms fel!

 

Lättare än 'räntelägets devalvering av världsmarkandens överförda intressemagnitut fick min spade att dematerialiseras.'

 

Allra-skandalen är självkart mer tilltalande än de mycket större, strukturella frågor som: Är det bra att pensionsfonderna försvinner i vårt lågräntesamhälle, samtidigt som det är mer än gratis att låna till konsumtion just nu? Stjäl vi inte bara pengar av våra framtida själv?

 

Okej, så bankväsendet och finansfrågorna är notoriskt svåra att förstå. Därför, ännu viktigare med den individuella förbrytaren. Och, ja, det blir juden såklart. Grattis igen!

 

Var det Marx fel? Kanske. Kanske satte Marx en antisemitisk trend i den subkulturella vänstern. Kanske byggde han in antisemitism i dogmerna. Kanske var han bara antisemit som alla andra på den tiden.

 

Kanske är dock egentligen det vi skulle kunna kalla för marxism, men i det här fallet väljer att kalla 'erkänsla för den strukturella nivån', egentligen i princip mer benägen att ta bort fokus från individen/konspirationsteorin/juden?

 

Högern gillar personlig agentskap. Vänstern gillar evidens och utfall på aggregerad nivå, vilket vi förstår som strukturer. (Vi är så klart själva strukturer - de enda egentliga icke-strukturerna är de kvarkar som universum består av. Eller de kvantmekaniska amplituderna, eller sannolikhetsvågorna, eller vad fan det kan tänkas heta.)

 

Visst, identitärerna är besatta av individuell skuld, eftersom de gör en dygd av att inte skilja på sak och person. Ad hominem-argument är deras bästa och finaste gren.

 

Men hardcore-vänster, materialisterna som skiter blankt i Sissela Kyles eventuellt rasistiska tweets, de skulle inte känna igen personligt ansvar om det så pissade deras syster i ansiktet. Egentligen borde vänstern i någon mening vara bäst på att prioriter det vi ser som strukturella förklaringar, framför det vi ser som individuella förklaringar.

 

Skillnad på att förstå och fördöma, försvara och förklara.

 

Dock: Hur saker borde vara är naturligtvis inte alltid hur de är. Det kan ju vara så att 'judenheten' innehar en priviligierad ontologisk status eller roll, där den etniska gruppen judar får lov att inneha en agentskap på en strukturell nivå. Tillsammans med USA, ekonomisk ojämlikhet, konfuciansk arbetsmoral, och världshaven.

 

Jag menar att vänstern, även den av marxistisk börd, kanske är jättebra på att tycka att judenheten och juden är både strukturellt och individuellt ansvarig på samma gång. Jag ger denna alternativa verklighetsberskrivning fjorton procents sannolikhet vilket är ganska högt ändå.

 

Jag vet inte om du tycker att jag nu har förstått Marx antisemitism på ett bra sätt. Jag kan komplettera med att säga att jag inte gärna tilldelar en moralisk vikt till historiska fenomen. Jag tycker nog att det ofta är meningslöst att moralisera över vad t.ex. Djingis Khan mördade eller våldtog eller inte mördare eller våldtog.

 

Jag tror att vår nuvarande moral väldigt starkt är en funktion av just den samordningsmekanism som vi kallar staten, och att denna moraliska tendens skiljer sig ganska starkt från den jägar-samlar-moral som vi har evolverat till och som kan förklaras evolutionspsykologiskt. Vi vantrivs i kulturen, men liksom Freud också inledde med att skriva så står vi ut med dessa marginella psykologiska kostnader eftersom vi vinner så oerhört mycket på civilisationens dryga gåvor.

 

Slå mig gärna på fingrarna om antisemitism-biten om du pallar.

 

Ha det fint och tack för nya tankebanor!"

 

***

 

Flam svarar att antisemitism inte är rasism, utan en konspirationsteori. Antropofagi försöker igen, de 19de oktober:

 

"Jag gilla ditt skämt om att skillnaden på rasism och antisemitism är att rasism riktar sig mot lägre stående raser. Det är kul!

 

Jag tror att du förmodligen dessutom har en poäng, vilket speglar det du skriver. Judar som grupp förknippas med t.ex. positioner inom bankväsendet, framstående kulturutövare, etcetera. I Polen såg de illiterata potatisbönderna (påhejade av Katolska kyrkan) judarna som en mäktig elit, och bilden återkommer i de flesta antisemitiska konspirationsteorier. Även nazisterna såg ju judarna inte som en lägre ras, utan som en konkurrent - därav viktig att hantera.

 

Jag tror också det finns sanning i att judarna är mer framgångsrika enligt vissa måttstockar. Ett exempel är nämnda nobelpris-regn, stort antal framstående judiska forskare, etc. Jag har redan nämnt den selektion som skedde under en tuff medeltid, när judar med hög IQ lyckades bättre och fick fler barn, pga. arbetsmarknadssegregationen.

 

Så judehat är rasism, men rasism av missunnsamhet och avund - vilket naturligtvis gör att antisemitism passar utmärkt som vänsterns rasism. Det är ju okej att slå uppåt!

 

Så, vad är det nu jag inte håller med dig om i din vänstern-är-antisemiter-tes?"

 

***

 

Flam svarar ungefär att Antropofagi har landat rätt så rätt i sin analys. Konversationen dör sen ut, i den mån den nu inte var genomgående död, när Antropofagi nämner att han har en blogg där det kan vara aktuellt att publicera viss korrespondens. Flam verkar uppfatta det som ohederligt att inte vara tydlig med denna premiss från början. Antropofagi försöker desperat uppmuntra till vidare diskussion med en liten eftersläng som dock får noll gensvar:

 

"Men du; är inte benägenheten att antisemitstämpla helt analog med identitetsvänsterns benägenhet att rasiststämpla? För identitetsvänstern är liksom Vitheten och den Strukturella rasismen evigt tillämpliga koncept - men din kritik av vänstern som antisemitisk tycks nära besläktad!"

 

***

 

Härmed anser jag det vara lett i bevis att Antropofagi inte endast, och inte ens företrädelsevis, mail-trakasserar genusvetare.