PR eller rykte?

Det här LessWrong-inlägget skiljer på PR och rykte. Det är kort och jag är i allmänhet dålig på att skriva referat, så här kommer mer eller mindre hela inlägget som ett citat:

If I am safeguarding my “honor” (or my “reputation”, “brand”, or “good name”), there are some fixed standards that I try to be known as adhering to. For example, in Game of Thrones, the Lannisters are safeguarding their “honor” by adhering to the principle “A Lannister always pays his debts.” They take pains to adhere to a certain standard, and to be known to adhere to that standard. Many examples are more complicated than this; a gentleman of 1800 who took up a duel to defend his “honor” was usually not defending his known adherence to a single simple principle a la the Lannisters. But it was still about his visible adherence to a fixed (though not explicit) societal standard.

In contrast, if I am “managing PR concerns,” there is no fixed standards of good conduct, or of my-brand-like conduct, that I am trying to adhere to. Instead, I am trying to do a more complicated operation:

Model which words or actions may cause “people” (especially media, or self-reinforcing miasma) to get upset with me;

Try to speak in such a way as to not set that off.

It’s a weirder or loopier process. One that’s more prone to self-reinforcing fears of shadows, and one that somehow (I think?) tends to pull a person away from communicating anything at all. [...]

One way you can see the difference, is that when people think about “PR” they imagine a weird outside expertise, such that you need to have a “PR consultant” or a “media consultant” who you should nervously heed advice from. When people think about their “honor," it's more a thing they can know or choose directly, and so it is more a thing that leaves them free to communicate something.

So: simple suggestion. If, at any point, you find yourself trying to “navigate PR”, or to help some person or organization or cause area or club or whatever to “navigate PR,” see if you can instead think and speak in terms of defending your/their “honor”, “reputation”, or “good name”. And see if that doesn’t make everybody feel a bit clearer, freer, and more as though their feet are on the ground.

En kommentatör adderar till resonemanget:

I think another way to gesture at the distinction here is whether your success criteria is process-based or outcome-based.

If you're "trying to do PR," then you're sort of hanging your hopes on a specific outcome—that people will hold you in high regard, say good things about you, etc. This opens you up to Goodharting, and various muggings and extortions, and sort of leaves you at the mercy of the most capricious or unreasonable member of the audience.

Whereas if you're "trying to be honorable" (or some other similar thing), you're attempting to engage in methods and processes that are likely to lead to good outcomes, according to your advance predictions, and which tend to produce social standing as a positive side effect. But you're not optimizing for the social standing, except insofar as you're contributing to a good and healthy society existing in the first place (and then slotting into it).

I see this [...] as sort of analogous to whether you do something like follow diplomatic procedures or use NVC (process-based), or do whatever-it-takes to make sure you don't offend anybody (outcome-based). One of these is sort of capped and finite in a way I think is important, and the other is sort of infinitely vulnerable.

***

Kan vi då tänka på moralfilosofi ur det här perspektivet?

Utilitarism handlar som bekant om att optimera för utfall, enligt någon definition av nytta. ("Utilitet", dvs. nyttighet, är ett närbesläktat svenskt ord). En extrem-utilitarist är okej med ALLT, givet att netto-nyttan är positiv. Skjut baby-Hitler för fan!

Deontologi handlar om att följa vissa givna regler. En extrem-deontolog vägrar att ljuga för att rädda Anne Frank från nazisterna, om "inte ljuga" är en helig princip.

Vid lite eftertanke är utilitarism och deontologi i någon mening interdependenta. På ett pragmatiskt plan följer utilitaristen gärna deontologiska principer, eftersom detta kan tendera att vara en bra tumregel för att maximera netto-nyttan. (Om utilitarister börjar skjuta bebisar, kan detta visa sig ha negativa konsekvenser som utilitaristen har svårt att beräkna.)

Samtidigt kommer deontologiska principer att i slutändan utvärderas utifrån den nytta eller onytta de skapas. Vi skulle kunna tänka på detta som ett fall av kulturell evolution, där nyttiggörande principer selekteras för. (Men säkert finns det också parasitiska principer, samt en eftersläpning i hur man uppdaterar de deontologiska principerna).

Jag har tidigare skrivit:

Utilitarism är konsekvensialism är global maxnytta är ändamålen helgar medlen är effekt är utfall är libidinal morot är Rumkowsky är pragmatiska tumregler.

Deontologi är heliga värden är schelling's fence är skjut inte Hitler är process är handling är mortidinal piska är Czerniaków är kristalliserade tumregler.

Det sammanfattar den moralfilosofiska diskussionen här på Antropofagi ganska väl, men det huvudsakliga medskicket är hur som helst att utilitarism/deontologi-diskussionen brukar sluta som en orm som biter sig själv i svansen: Mätt men död.

***

Som tur var finns det smartare hjärnor än min som jobbar hårt där ute. Slate Star Codex-posten "Axiology, Morality, Law" räddar ormen från sitt kannibalistiska självmord. Scott visar hur vi kan diskutera vad som är Gott på en abstrakt/global nivå (axiologi); hur vi pragmatiskt och kulturellt-evolutionärt manifesterar detta i intuition, värderingar, normer och livsföring (moral); och hur vi försöker operationalisera (viktiga delar av) denna moral i lagstiftning. (Jag citerar här ett väl valt stycke, men rekommenderar att Du läser Scotts bloggpost i sin helhet.)

Axiology is the study of what’s good. If you want to get all reductive, think of it as comparing the values of world-states. A world-state where everybody is happy seems better than a world-state where everybody is sad. A world-state with lots of beautiful art is better than a world-state containing only featureless concrete cubes. Maybe some people think a world-state full of people living in harmony with nature is better than a world-state full of gleaming domed cities, and other people believe the opposite; when they debate the point, they’re debating axiology.

Morality is the study of what the right thing to do is. If someone says “don’t murder”, they’re making a moral commandment. If someone says “Pirating music is wrong”, they’re making a moral claim. Maybe some people believe you should pull the lever on the trolley problem, and other people believe you shouldn’t; when they debate the point, they’re debating morality.

(this definition elides a complicated distinction between individual conscience and social pressure; fixing that would be really hard and I’m going to keep eliding it)

Law is – oh, come on, you know this one. If someone says “Don’t go above the speed limit, there’s a cop car behind that corner”, that’s law. If someone says “my state doesn’t allow recreational marijuana, but it will next year”, that’s law too. Maybe some people believe that zoning restrictions should ban skyscrapers in historic areas, and other people believe they shouldn’t; when they debate the point, they’re debating law.

These three concepts are pretty similar; they’re all about some vague sense of what is or isn’t desirable. But most societies stop short of making them exactly the same. Only the purest act-utilitarianesque consequentialists say that axiology exactly equals morality, and I’m not sure there is anybody quite that pure. And only the harshest of Puritans try to legislate the state law to be exactly identical to the moral one. To bridge the whole distance – to directly connect axiology to law and make it illegal to do anything other than the most utility-maximizing action at any given time – is such a mind-bogglingly bad idea that I don’t think anyone’s even considered it in all of human history.

These concepts stay separate because they each make different compromises between goodness, implementation, and coordination.

One example: axiology can’t distinguish between murdering your annoying neighbor vs. not donating money to save a child dying of parasitic worms in Uganda. To axiology, they’re both just one life snuffed out of the world before its time. If you forced it to draw some distinction, it would probably decide that saving the child dying of parasitic worms was more important, since they have a longer potential future lifespan.

But morality absolutely draws this distinction: it says not-murdering is obligatory, but donating money to Uganda is supererogatory. Even utilitarians who deny this distinction in principle will use it in everyday life: if their friend was considering not donating money, they would be a little upset; if their friend was considering murder, they would be horrified. If they themselves forgot to donate money, they’d feel a little bad; if they committed murder in the heat of passion, they’d feel awful.

***

Som jag så förtjusande har fetstilat i det ovanstående citatet så gör axiologi, moral och lagstiftning helt olika kompromisser mellan godhet, implementering, och koordination. Inte minst moral handlar om en viktig kompromiss med avseende på koordinering. Utilitaristen kan, som Scott påpekar, inte egentligen skilja på "döda en störig granne" och "inte donera pengar som räddar ett sjukt barn i Uganda". Men, moralen säger att det är betydligt mer fel att döda sin störiga granne. (Tack för det, eftersom jag är en fett jävla störig granne!)

Med risk att straw-manna nu, så tycker jag mig ha mött Rationella Individer som medvetet strävar mot att ha en personlig moral (etik) som är i linje med axiologiska principer - dvs. vara så mycket utilitarister som är praktiskt möjligt. Dessa människor kan ha svårt att hantera Somewheres vs. Anywheres-debatten (se del 2 i denna slappa politisk-filosofiska essä), eftersom din lokala kolgruvearbetare icke rimligen kan anses ha ett primat jämfört med en mer konkurrenskraftig bangladeshier. Dessa människor tenderar alltså att vara svårt nyliberala.

En Making Sense-podd (#232) med Jack Goldstone ger mycket bra tanke-mat för denne tänkta  nyliberalist. Goldstone argumenterar (i min mening övertygande) för vikten av att genomgående ha en lokal förankring, snarare än att segmentera populationen i en lokalt förankrad underklass och en global och kosmopolitisk överklass. 

Givetvis har utilitarist-nyliberalisten rätt i att bangladeshiern har rätt att konkurrera med sin låga lön på en global marknad, och därmed bidra till sitt hemlands ekonomi och samhällsbyggnad. Det blir dåligt om vi hindrar bangladeshiern i detta avseende, bara för att skydda vår lokala rostbältesfabriksarbetare. Skillnaden i dessa två människors nytta är också så sådan, att bangladeshierns nytta blir viktigare om denne är fattigare (givet en avtagande marginalnytta av pengar). Dessutom får vi en mer effektiv ekonomi, där rätt pay-grade sköter rätt uppgift, till konsumenternas stora nytta i form av billigare varor. Så talar axiologin.

Emellertid säger moralen, eller i alla fall vissa människors moral, att vi har en skyldighet att säkra även vår lokale rostbältesarbetarens välstånd i någon utsträckning. Goldstone argumenterar för att betydande samhälleliga risker som uppstår när en elit blir kosmopolitisk och fjärmar sig från sitt lokalsamhälle. Den moraliska intuition som utilitarist-nyliberalisten strävar efter att frigöra sig ifrån, har lyckats faktorera in den här externa kostnaden. När eliten inte längre känner en sådan moralisk intuition, och inte har ett lokalt ansvarstagande (baserat på en lokal prestige-hierarki), så kommer Viktiga Saker att Explodera. (Relaterat: Peniafobi; det mesta om jämlikhet.)

Min uppfattning: En ideologi som har en för stark lutning mot axiologin kommer att bli sämre på att göra vissa viktiga kompromisser mellan godhet, implementering, och koordination.

***

Tillbaka till LessWrong-inläggets distinktion mellan PR och rykte, samt kommentatorns distinktion mellan utfall och process. Parallellen till utilitarism/deontologi är uppenbar. Problemet med att sträva efter maxnytta är att det är svårt, och det är just därför som deontologiska principer kan vara nyttiga. Goldstones argumentation är ett exempel (som nyliberala läsare visserligen kanske inte håller med om), och ett annat skulle kunna vara Rumkowsky och Czerniaków.

Att moral handlar om rykte säger sig självt. Moral kan ses som en koordinationsmekanism för att samordna människor i ett ömsesidigt gynnsamt beteende, och där är rykte en viktig aspekt. (Se Frågan..., avsnitt 5.15-5.18 samt avsnitt 8.5.) Moralen är en liten egen ekonomi som genom skuld, skam, stigma och prestige allokerar resurser inom en koordinerande enhet. Jag har tidigare skrivit:

Den svarta jorden ägnar ett av många läsvärda kapitel åt att bedöma hur onda eller goda polska bönder som gömde judar egentligen var. Det framgår att diskussionens vågor gått höga, vilket alla som följt Vi från Jedwabne-gate kan förstå. Det pågår ett propagandakrig omkring polackernas roll i Förintelsen. [...]

Hur som helst verkar debatten kring polska bönder som faktiskt gömde judar bl.a. ha handlat om att judarna ofta tvangs träla och/eller betala för sin fristad. Anklagelsen är att man inte gömde judarna av "godhet", utan av "girighet". Snyder kontextualiserar det hela och pekar på de stora risker som polackerna i fråga faktiskt kan sägas ha tagit, samt det fullkomligt normala i att man trälar på en bondgård i Polen under 1900-talets första hälft.

Frågan om hur "moralisk" eller "omoralisk" någon är, handlar i någon mening om vad de gör med sina förutsättningar. Givetvis ska vi optimera för nytta - det är bra utfall att gömma och rädda judar i Polen. Men, om riskerna eller kostnaderna för dig själv är stora, och du ändå "gör gott" - då tycker vi att du är mer moralisk. Att bara vardagligt nyttomaximera är väl no biggie, liksom. Det är miniminivå, att inte slå folk, och att vara snäll mot din nästa. Att rädda judar under dödshot från nazister, det är fan däremot hjältedåd, kan jag tycka. Det enda rätta, såklart, men likväl hjältedåd.

Varför? Det innebär ju egentligen en sämre nyttokalkyl än det vardagliga nyttomaximerandet. Du riskerar ju själv liv och lem, du polske bonde. Ändå är det som att en person är mer moralisk ju större risken är! Detta trots att "rädda nåns liv" borde ge större förväntad nytta om risken för en själv är 0!

[...]

Att "vara moralisk" verkar inte handla om att nyttomaximera globalt - utan om att nyttomaximera lokalt, för någon annan. Antagligen är det rimligt att beskriva detta som att vi ska få betalt för riskfyllda och dyra operationer. Betalt i heder och ära, vill säga.

Normer upprättas som betalar bra för riskfyllda, altruistiska handlanden. Att upplevas som "god" är att få betalt för oegennytta. (Det kan så klart vara andra saker.)

Att utan risk för eget väl och ve kasta en livboj till någon ska inte ha så bra betalt i moral-pengar. Däremot ska att inte kasta livbojen istället kosta mycket i moralpengar. Det ska vara dyrt att inte agera, om det är billigt att agera.

[...] Det jag menar är att dyra handlingar upplevs som moraliska eftersom det behövs starka norm-incitament för att folk ska vilja utföra dessa handlingar. Handlingar som inte kostar en något ska kosta att inte utföra. Normerna här är en samordningsmekanism. Vi vill ju leva i en reciprokal altruism - i ett plus-summe-spelat fångarnas dilemma. Helt enkelt i en värld där vi ömsesidigt hjälper varandra.

Och eftersom känsligheten för den moraliska ekonomin har evolverat under samlar-jägar-förutsättningar, så kommer den moraliska ekonomin alltid att handla om ens omedelbara sociala nätverk. Vi vill alltid använda evolverade drag till att skapa större nytta - godhetssignalerande ska såklart nyttjas till att generera faktiskt godhet - men vi kan ofta fråga oss om våra egenskaper härvidlag är skalbara.  

Faran med Anywheres/kosmopoliter är i någon mening att de inte upplever sitt lokalsamhälle som en del av sin egen moraliska ekonomi. Om de hade lyckats skala upp sin moraliska intuition till att gälla hela mänskligheten, så fine. Men ofta skalar de nog bara upp sitt godhetssignalerande till att gälle sitt nätverk av kosmopolitisk överklass.

Och, även om de lyckas skala upp sin moraliska intuition till att gälla hela mänskligheten, så hade de mycket väl rent rationellt skolat vilja kasta sina lokala rostbältesarbetare under bussen till förmån för en större global maxnytta (för konsumenter, bangladeshier, och Bangladesh). Problemet då är att det jobb som en lokalt förankrad moralisk pliktupplevelse gör, i termer av en koordineringsmekanism med lokalt fokus och syfte, kommer att gå till spillo. 

Det är som Scott skriver, att "morality is an attempt to triage the infinite demands of axiology, in order to make them implementable by specific people living in specific communities". Om alla människor börjar sikta på global maxnytta, så kommer lokala samfälligheter att gå under, och vad kostnaden är av det vet vi inte riktigt, men kanske är det typ krig och förödelse.

Dessutom så är det alltså troligen i många fall främst eliterna som slutar moral-koordinera sig lokalt. Rostbältesarbetarna är fortfarande Somewheres (förrutom så klart i sin roll som konsumtenter, icke att förglömma). Om endast eliter världen över överför sin moralkoordineringspeng till det globala elit-prestige-molnet, men alla Somewheres sitter kvar med investeringen i hembygdens vana mylla, så kommer det vara en massiv global segregation där de resursstarka flyr till ett Oåtkomligt Himmelskt Palats, medan hela resten av världen består av ett sönderrostat, övergrivet, och opioidberusat konsumtariat.

***

Egentligen handlar väl dock det här problemet om vad som händer när ryktesreceptorerna riktas bort ifrån lokalsamhället, och istället tunar in sig på den kosmopolitiska våglängden. Distinktionen mellan PR och rykte handlar kanske om mer än att de resursstarka svävar iväg till Valhalla i gyllene Teslor. PR handlar om att man överhuvudtaget tror att man kan göra axiologin till ett moraliskt imperativ. 

I denna bemärkelse handlar PR om att ställa upp indikatorer för vad som är Gott, och optimera för dessa. Alla som har jobbat en smula med utvärdering vet hur fel det oftast blir när man endast följer pinnarna. (En annan eminent källa till förståelse för denna problematik är så klart The Wire, samtliga säsonger.) Det är ju just därför vi skiljer på axiologi och moral (och lag), eller som Scott skriver:

[Morality] makes assumptions like “people have limited ability to predict the outcome of their actions”, “people are only going to do a certain amount and then get tired”, and “people do better with bright-line rules than with vague gradients of goodness”.

Genom att optimera för rykte istället för trubbiga och kanske missvisande indikatorer, så kan Höger Hjärnhalva få hjälpa en att lyckas. Vänster kanske kan göra det bättre i teorin, men aldrig i praktiken. Chesterton's fence passar väldigt väl ihop med den kulturella evolutionsteorin, där vi ofta inte förstår varför det är bra att vi bestämmer var vi ska jaga renar genom att tolka sprickorna i ett förbränt skulderbladsben. (Det är - kanske - för att en sådan sedvänja i sammanhanget utgör en slumpgenerator, vilket hindrar renarna från att evolvera en motstrategi mot våra val av jaktmarker.)

(Problemet är såklart att vi kommer att ha dåliga eller anakronistiska upplevelser av vad som konstituerar ett gott rykte, men Chesterton's fence utesluter ju inte heller att vi går ett steg längre när vi väl förstår våra bevekelsegrunder. Det här spåret leder dock in i en meta-nivå-labyrint som ligger bortom detta blogginlägg. För, vad vi i nästa steg vill optimera för handlar ju om vad vi har för bevekelsegrunder, etcetera. Se detta inlägg och dess addendum. 

Det är också troligen vanskligt att försöka helt gå emot våra instinkter, ty även ett sådant agerande kommer så klart att ske i enlighet med våra instinkter. Ett exempel skulle kunna vara hur kontrarianer blir måna om att anti-godhetssignalera, vilket istället kan tolkas som att de intelligens-signalerar.)

***

Anledningen till att titta på process istället för bara utfall, är - som Alexander Bard säger - att inte enkom effekterna av ett handlande räcker för att göra ett moraliskt ställningstagande därav:

"What is then dictating the value of the desired outcome?

[...]

Life changes all the time. And because it changes all the time, and you don't know all the conditions that are involved in your desicion-making, that means you can not be judged for your outcome, you must be judged on your intention. But that intention has to build on you searching for the truth to speculate as well as you possibly can on the outcome."

Utfall är fan svårt att förutsäga. Skulle vi kunna åka till framtiden och ta reda på utfallet, så skulle vi inte ens vilja göra det eftersom det skulle korrumpera vår enda modell för att testa våra teorier. Man skojar ibland om det påstådda Niels Bohr-citatet om att "it is hard to make predictions, especially about the future", men det ligger otrivial visdom i citatet, vem som nu än egentligen myntat det. Vi kan p-hacka fram vilket som helst signifikant resultat ur ett befintligt dataset, men vi kan inte riktigt p-hacka framtiden. Vi kan skapa jättebra modeller som perfekt passar vår indata, men vi kan overfitta och missa målet helt när ny data inkommer.

Jag påstår inte att det är lättare att förutsäga vad en given process ska leda till, men det är i alla fall möjligt att medelst introspektion och självrannsakan i viss mån förstå om vi ärligen försöker försöka. Att jaga The Wire-pinnar tenderar att komma ivägen för den äkta ansträngningen. Att vilja verka vara god tenderar att komma ivägen för att faktiskt vilja vara god. Jag säger inte att Godheten är objektivt god, eller att vår bedömning av den i utgångsläget bygger på någonting mer sofistikerat än vad hjortsvinets betar gör. Jag säger bara att det är skillnad på en adaptionsexekverande men faktiskt upplevd dygdighet, och en överlagt spelad - medvetet fejkad - godhet. 

Godhetssignalerande är inte samma sak som godhetssignalerande, eftersom godhetssignalerande som en effekt av evolutionen har uppkommit utan syfte eftersom det funkar bra - medan godhetssignalerande som en effekt av din egen medvetna process har uppkommit med syftet att lura och bedra.

Nyttan av underkastelsen

Det finns psykiatriska sjukdomstillstånd som - bland annat - definieras av en bristande sjukdomsinsikt. Om "pseudophilosophical thought disorder" är ett sådant tillstånd så kan jag väl känna mig frisk - jag är nämligen tämligen övertygad om att jag har det.

(Några av mina tidigare skov: Min filosofiska intuition tillåts härja helt fritt, sen dör jag; lösning på filosofins två största gåtor; ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu; julkorrespondens; du?; lite om existentiell urvalsproblematik.)

Ibland kan dock ett upplevt pseudofilosofiskt anfall i efterhand visa sig bära på fragment av faktisk filosofi. Om man som "faktiskt filosofi" menar sådant som låter sig tryckas i böcker. Till exempel i Cailin O'Connors The Origins of Unfairness. Det här är historien om ett sådant stycke möjlig klarsyn, väl invirad i schizofreni-osande pseudofilosofi.

***

Antropofagi skrev, under sin värsta Thomas C. Schelling-period, det följande (och potentiellt pseudofilosofiska):

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall.

Exempel: Jag vill kanske sälja en stol. Jag accepterar priser överstigande 99 kronor. Du vill köpa en stol, och är villig att betala upp till 200 kronor. Vår överlapp av acceptabla utfall föreligger då mellan 100 och 200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.) Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för stolen, och du kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt sas. "stopping-criteria" i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla intervall-överlappet.

Den här typen av förhandlingssituationer för oss in på Friedmans diskussion om äganderätt - vi pratar ju om de förhandlingar som bestämmer hur vi koordinerar ägandet av all materia som någon kan äga. Vi erinrar oss att Friedman säger att äganderätt om den egna kroppen, och t.ex. ägor man är komparativt välbekant med, är "naturliga" då de är resurseffektiva - det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. Utifrån detta vad vi kan kalla äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Den kulturella evolutionen, menar Friedman, gör det sedermera sannolikt att vi hamnar i effektiva situationer, eftersom mer effektiva resursutnyttjande kommer sippra ut ur änden av den evolutionära optimeringsprocessen. Att vi sen också upplever de situationer vi finner oss i moraliskt riktiga, hänför Friedman åt någon sorts moraliskt rationaliserings-bias.

Äganderätt kopplar givetvis direkt till frågan om ekonomisk jämlikhet. Jämlikheten är ju ett mått på hur äganderätten är fördelad. Som nämnts kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera - vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem exemplifierar. Vi är ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de on the loosing end. Deras intresse av att koordinera inom ett sådant samhällskontrakt kan visa sig vara obefintligt, även om det system som evolverat ur historiens dimma medför kostnader för att bryta mot även det ojämlikhetsgenererande samhällskontraktet ifråga.

[...]

Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande. Detta är tillit - vi tror oss veta att acceptansöverlappen är stor i förhållande till våra medmänniskor.

***

En grej som kan vara störigt med LessWrong-rationalister är att det ibland bara känns som att de översätter bondförnuft till det egna hemliga språket autistiska. Till exempel kan man skriva en essä om huruvida en bayesiansk rationalist behöver ta hänsyn till den algoritm som filtrerar bevisen, vilket på vanligt människospråk hade hetat typ: "Vem är avsändare?"

Det här översättningsarbetet kan emellertid vara fröjdefullt, och när man som bildad allmänhet stöter på det autistiska språket så kan det kännas klargörande på många sätt. Ornamenterad sociologisk gammeltysk teori kan plötsligt formaliseras enligt spelteoretiska principer, vilket kan vinna klarhet men också i vissa fall helt enkelt eliminera dåliga dogmer.

För den som främst är förläst på sociologi i olika sjuka tappningar, blir det så klart epokgörande att upptäcka spelteorins formalism och klarspråk. För den vänstervridna jämlikhetsvurmaren blir det då givetvis frestande att försöka förklara översätta sitt gamla tankegods till Schelling-talk. Men, betyder det då något?

***

Cailin O'Connor verkar tycka det. I sin The Origins of Unfairness (som både till titel och delvis till innehåll - sugarscape! - känns besläktad med Beinhockers The Origin of Wealth.) 

Jag gillar några saker med O'Connor. För det första så var hennes Games in the Philosophy of Biology väldigt fin. Som amatörforskare är det alltid vanskligt att veta om man har lyckats sätta sig in i ett givet ämne eller ej, och då är det välkommet med allt som kan kallas för en översikt. Det känns i alla fall som en slags medicin mot det man inte vet att man inte vet.

För det andra var det genom O'Connor som jag kom Okashas Levels of selection-bok på spåren, vilket kändes som att klia en fem år gammal klåda: Det finns någonting gömt där inne under group-selection-tabut. (Och det fanns det.)

För det tredje så känns O'Connor utstuderat icke-polariserande. Där andra publika intellektuella, som t.ex. Sam Harris, gärna går i polemik, där stakar O'Connor istället ut vad som skulle kunna vara en gemensam väg. Inte ens uttalat anti-polemiska skribenter som Scott Alexander lyckas så bra med att förena olika intellektuella världar. O'Connors Origins of Unfairness skulle kunna läsas av SJW och wokez, lika väl som av JBP-fanboys och rationalist-autister.

***

Origins... går i grund och botten ut på att sociala kategorier ger information som möjliggör mer effektiv koordinering. Om vi ska dansa pardans då vinner vi på att män typiskt sett för och kvinnor typiskt sett följer. Om två personer möts i en trång dörröppning så vinner vi koordination på att veta att den yngre ska släppa igenom den äldre. Om vi - rent hypotetiskt - föreställer oss att Homo sapiens tenderar att leva i reproducerande enheter som omfattar en man och en kvinna, så vinner vi en hel massa koordineringsvinst på en effektiv arbetsfördelning grundat i könstillhörighet.

Det finns en uppsjö av koordineringsspel, men i många fall handlar svårigheten om att vi inte kan kommunicera för att koordinera oss. The bargaining game är ett sådant spel, som Antropofagi tidigare avhandlat. Genom att vi bildar konventioner kopplat till givna sociala kategorier - oftast sk. primära kategorierna, som kön och "ras" - så kan vi på förhand veta hur vi ska bete oss, vilket - och det här är det viktiga - gynnar alla parter!

Tänk dig the bargaining game. Du och en vän ska dela på ett paket glass. Ni måste enskilt och på förhand ange hur stor andel av glassen ni vill ha, men om era bud totalt överstiger 100% får ni ingenting. Troligen kommer ni koordinera er kring "hälften". Om vi istället tänker oss upprepade interaktioner kan den ena parten istället överbjuda, för att lära motparten att den måste bjuda lägre för att alls få någon glass. Även om det på så sätt uppstått en konvention där du alltid kräver 80% av glassen, så vinner den andra parten (vid ett givet spel-tillfälle) på att endast ange sig vilja ha 20%. Även den som förlorar på uppdelningen, vinner alltså på att alls lyckas koordinera sig.

Koordinering behöver emellertid inte handla om att etablera en orättvis konvektion. Det kan helt enkelt vara fördelaktigt att koordinera sig kring vad som helst som erbjuds som en Schelling-punkt. I överförd bemärkelse blir det gynnsamt för män och kvinnor i ett hushåll att fördela sysslorna mellan sig, särskilt i ett förmodernt samhälle där det verkligen är en jävla konstform att ens mortla ihop till en ätlig middag. Ett bargaining game som rör könsroller över hundratals generationer har naturligtvis ingen agens av samma typ som spelarna i glass-exemplet - istället är det den kulturella evolutionen som selekterar för konventioner och normer som innebär en effektivitet i termer av koordination.

Vissa fördelningar verkar uppstå tvärkulturellt, såsom att män (nästan) alltid pysslar med storviltsjakten, vilket så klart indikerar att det finns en underliggande objektiv nytta med att den med störst överkropps-styrka dödar mammutar. Mycket annat verkar emellertid i någon mening "godtyckligt", vilket visar nyttan av vilket som helst koordination. En konvention som står till buds erbjuder koordinationsvinster, och det är därför alltid svårt att överge en konvention för en annan. Konventionens Schelling-punkts-valuta består ju i att den är allmänt accepterad.

Så: Konventioner selekteras för, eftersom de erbjuder information som låter samhällsmedborgare spela rätt i koordinationsspel. Dessvärre kan "rätt" vara att be om 20% av glassen, hellre än att äta tom strut med strössel. Och så uppstår och fortlever orättvisor, i egenskap av sina effektivitetsvinster.

I Sapiens noterar Harari krasst att vi inte vet varför kvinnan har varit underordnad mannen i alla tider. Antropofagi har tidigare föreslagit att "föda barn"-hypotesen är rätt stark. Ett annat perspektiv är att människor i alla tider underkastat sig andra människor, dött och svultit, och haft det skit, helt oavsett könstillhörighet. Själva frågan är då felställd.

Dock, om vi ger Harari rätt och antar att kvinnan i alla tider varit underordnad men att vi inte vet varför (kanske pga. att det tomma slentriansvaret >PATRIARKATET< hindrat faktiskt forskning i frågan), då kan faktiskt O'Connel ge oss ett lite bättre svar. Ty, vi förstår plötsligt nyttan med underordningen, i det att konventioner kopplade till (framförallt primära) sociala kategorier, alltid givit så stora koordineringsvinster att den kulturella evolutionen alltid kommer att spotta ut ojämlika och ojämställda lösningar.

Visst, "kvinnor föder barn" kan säkert vara den premiss som gör att alla samhällen driver iväg mot just det ekvilibrium som systematiskt missgynnar kvinnor, men det är spelteorin som förklarar varför. 

(Vi kan justera den här bilden en del, för övrigt. Kanske är inte alla samhällen patriarkala, men kanske finns det andra premisser som tenderar att uppträda i många samhällen, och som ger en motsvarande spelteoretisk "path-dependency". Ett vanligt förslag är att kulturer som är grundade i agrar samhällen som använt plog, alltid är mer patriarkala. "The initial condition" skulle i så fall vara att män pga. större muskelmassa kontrollerar plogen, som är tung att dra, och därför kontrollerar matresursen. Låtom oss minnas Gimbutas och stäppfolkshypotesen - kanske var det tungt att dra oxkärror, liksom.)

***

Tillbaka till Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet (dvs, det jättelånga citatet i början av det här blogginlägget). Den här typen av köpslående-problem liknar inte lite the bargaining game och andra spel som O'Connel analyserar. Två personer vill göra en affär, och det har ett visst värde att affären överhuvudtaget kommer tillstånd, även oavsett om en enskilda parten lyckas optimera genom att få ut så mycket som möjligt eller genom att komma undan så billigt som möjligt.

Men, vid någon punkt är det inte längre kul. Vid någon punkt tänker jag säga 50% av glassen även om jag vet att min motpart kommer att säga 80%, för att straffa motparten inför kommande spelomgångar. 

Antropofagi har tidigare varit inne på att tvånget att hålla tillgodo med koordinering inte minst handlar om huruvida man har råd att skita i det. (Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser.) Och Antropofagi har också varit inne på att resurstillgången bestämmer det relativa värdet av resursen i Duv/Hök-spelet, och därmed bestämmer hur relevanta en pacifistisk respektive aggressiv strategi är med avseende på någon given resurskonflikt. 

Vi skulle kunna tänka oss att en förändrad resursbas à la Inglehart ger att helt andra strategier är acceptabla och/eller optimala i det samhälleliga koordinationsspelet. Kanske gav den agrara revolutionen en typ av relativt resursvärde som gav en viss typ av strategier, och kanske gav moderniteten och industrialismen och allt det där en förändrad spelplan.

***

Hur som helst är det viktigt att i all denna självförhävelse understryka att Antropofagis pseudofilosofiska Schelling-översättning av tillits/jämlikhets-problemet inte precis triumferar vad gäller "spelteoretiskt klarhet och formalism" (eller vad jag nu har kallat det i det ovanstående). Antropofagis hemsnickrade bargaining problem är blott en slapp analogi, dvs. en slags metafor för hur vi skulle kunna tänka på samhällskontraktet. Och inte särskilt mycket mer av en metafor än just samhällskontraktet heller, för den delen.

O'Connels exempel är mer stringenta. Låt mig visa hur ett enkelt koordineringsspel kan se ut (inspirerat av boken men egensnickrat):

		Spelare 1
	(Strategier)	A	B
Spelare 2	A	0, 0	1, 3
	B	3, 1	0, 0

Om spelare 1 och 2 båda väljer A, så får de 0 nytta var. Samma utfall om båda väljer B. Om spelare 1 väljer A och spelare 2 väljer B, så får spelare 1 nytta 3 medan spelare 2 får nytta 1. Om spelare 1 väljer B och spelare 2 väljer A, så får spelare 1 nytta 1 och spelare 2 nytta 3. (Jag vet, ful tabell och opedagogiskt förklarat, men ni fattar säkert, oh bildade allmänhet.)

I det här upplägget är det alltid bättre att koordinera sig än att inte, och svårigheten är att man inte vet vad den andra kommer att välja för strategi. Givet en konvention som bestämmer vem som väljer vilken strategi, så kommer båda spelarna totala utfall bli bättre än random, eftersom de kommer att koordinera sig effektivt. (Jag har inte räknat på det här, men jag tror att det blir bättre än slumpen. Tänk er annars andra värden som gör att det blir så. Oh bildade allmänhet.)

Antropofagis slappa analogi säger kanske någonting om att det är värdefullt att alls upprätta ett samhällskontrakt, även för den som inte får bli Konung över samhället ifråga. Ett koordineringsspel visar istället varför det över upprepade spelomgången är värt att förhålla sig till konventioner för att lyckas samordna, även om konventionerna ger en orättvis fördelning - samordningsvinsten är nämligen så stor att man ändå tjänar nytta på att delta.

Men, som sagt, när det relativa värdet på resursen förändras kanske det blir mer rimligt att straffa motspelaren för att nå en jämnare fördelning, dvs. ta smällen av att inte få någon nytta/glass, för att få mer nytta/glass på längre sikt. Det bygger på att man inte svälter ihjäl om man går utan nytta/glass i ett par rundor, vilket man nog gjorde oftare - svalt ihjäl alltså - på den gamla onda tiden.

***

Antropofagis slappa analogi exemplifierar hur svårt det är att hålla både evolutionär spelteori och kulturell evolution i huvudet. Eller närmare bestämt, hur svårt det är att skilja på de relevanta ontologiska nivåerna i dessa sammanhang. Och detta framförallt i kombination med varandra.

Beakta mimicry. Om en giftig groda är röd uppstår ett selektionstryck för grodätande fladdermöss att känna igen och undvika att äta röda grodor. Det uppstår då ett selektionstryck på alla grodor, inklusive de gröna, att vara röda. (Och när många ogiftiga grodor också är röda, så eroderas signalvärdet för "röd", i och med att selektionstrycket på de grodätande fladdermössen blir svagare, framförallt eftersom det finns en selektionstryck-baseline för att äta alla tillgängliga kalorier som inte är giftiga.)

Om vi tänker evolutionär spelteori, så är det inte de individuella organismerna som lär sig - det är deras DNA genom förändrade genfrekvenser. Men vi kan också tänka oss en selektion för meta-egenskaper, som att "testa giftighet hos grodor på något mer sofistikerat sätt", eller "lär dig vilka grodor som är ätliga respektive giftiga och vidarebefordra kunskapen till dina barn", eller till och med "lär dig skilja på grodorna, och använd de giftiga för att göra dödliga blåsrörspilar som kan döda tapirer, och lär sen dina barn allt detta". Den här typen av meta-egenskaper blir relevanta inte minst när vi har att göra med människor som traderar kulturell kunskap.

Så, om en meta-egenskap är "förmågan att uppdatera, ackumulera och tradera kulturell kunskap", så kommer vi att ha att göra med individuella organismer som spelar evolutionära spelteori-spel under loppen av den egna livstiden, utan att behöva vänta på att DNA:t lär sig genom förändrade genfrekvenser. Individerna kommer att lära sig själva, och framförallt kommer de kulturella sedvänjorna att "lära" sig saker, då sedvänjor som ökar bärarnas fitness kommer att selekteras för. (Vissa sedvänjor eller memes kan så klart vara rent parasitiska - mer om detta i ett tidigare inlägg.) 

Den kulturella evolutionen verkar inte bara genom att olika sedvänjor ger fitness till bärarna, och därmed gör dem mer framgångsrika på en gruppnivå genom att överleva och reproducera sig mer än andra grupper. Den kulturella evolutioner verkar även genom att människor migrerar mellan grupper, och då företrädelsevis till mer framgångsrika grupper, samt genom att människor helt enkelt härmar varandra, och sedvänjor därmed flyttar sig mellan olika grupper.

När vi tänker på kulturell evolutionär spelteori blir det alltså många delar att hålla i huvudet, eftersom individer, kulturer, och arter alla kan lära sig - genom att erfarenheter och slutlednign på individnivå, genom "kulturell selektion" på gruppnivå, och genom förändrade genfrekvenser på artnivå.

The take away här ska vara: Skilj på olika evolutionära processer. Ofta menar vi inte att spelare 1 och spelare 2 är två individer som ska dela på ett paket glass. Vi menar, om vi nu pratar om kulturell evolution, att det uppstår olika kulturella sedvänjor, och att sedvänjor som effektivt utverkar samordningsvinster tenderar att frodas relativt andra sedvänjor - även om samordningsvinsterna kostar rättvisa. Då vi i det här fallet pratar om hur olika sedvänjor använder grupptillhörighet inom gruppen som extra information för att samordna sig mer effektivt, så handlar omgångarna i ett bargaining game eller motsvarande om hur individer i ett samhälle agerar gentemot varandra - men genom att samhället lär sig över tid hur individerna ska agera, i och med att det uppstår sedvänjor som berättar för individerna vad de ska göra.

Jag kan bara anta att det hela är glasklart.

***

Åter då till levels of selection och group selection-diskussionen. Den baktalade grupp-selektionen hamnar nämligen i ett annat ljus tack vare O'Connels koordinations-spel. Om vi som subgrupp ger upp någonting för att kunna koordinera oss har vi skapat en starkare grupp. Grupper som består av "obstinata" subgrupper kommer aldrig att kunna koordinera sig, när alla kräver det optimala utfallet. ("Det bästa blir det godas fiende", för att tala med Carl Bildt.) 

Vi kan tänka oss att vi som biologiska varelser har en viss amplitud av orättvisa som vi kan acceptera i utbyte mot nyttan av koordinering, men att vi kan få lust att storma Kastilien när detta terapeutiska intervall av orättvisa överträds. Och, som vi varit inne på, så kanske det inte minst handlar om huruvida vi har råd att offra koordinering för rättvisa. (Jämför Evsay Domars land/labour-ratio-teori - slaveri verkar uppkomma när folk har råd att ställa krav, och överheten därmed inte längre kan nöja sig med att härska medelst marknadskrafterna.)

Det luriga med group selection är att allokera fitness. Är det gruppen eller individ-konstituenten som vinner fitness på en framgångsrik grupp? (Den vetgiriga bör se Okashas bok.) I det här fallet menar jag att nyttan av underkastelsen är individens, dvs. att det är fitness på individnivå som är det intressanta. Grupper som förmår koordinera sig är mer fit som en summa av konstituenternas större fitness - både spelare 1 och 2 får ju mer glass om de koordinerar sig. Det är därför som alltför orättvisa samhällen blir instabila - när utfallet blir för orättvist minskar individens fitness mer än den ökar till följd av koordineringen. Med tillägget att orättvisa samhället upprättar strukturer som relativt sett ger en ökad acceptans för orättvisa genom att ge en större kostnad för defect-beteenden.

Vi borde även kunna prata om gruppens (kollektivets) fitness, men ärligt talat känns det mer som att det blir sedvänjans eller konventionens memetiska fitness som vi hamnar i då. Gruppen kan så klart döda alla andra grupper, eller breda ut sig på bekostnad av andra grupper, eller förslava andra grupper, eller utarma andra grupper genom migration - med förslavade och migrerade individer har också en en fitness-funktion som beror på den framgångsrika gruppens framgångar, och därutöver kan en sedvänja eller konvention traderas till andra grupper. Det är lite svårt att se grupper av människor som tillräckligt väl avgränsade entiteter för att prata om en grupp-selektion där fitness bör allokeras på gruppnivå. Snarare är jag böjd att se det som att individers fitness beror på grupptillhörighet, samt att sedvänjornas och konventionernas fitness beror på hur många själar de lyckas infektera.

***

Det här blev ett långt och tjatigt blogginlägg. Jag får anta att den memetiska fitnessen är låg, i och med att få kommer att läsa och färre kommer att förstå.

Kort, då: Grupp-selektionen handlar i det här fallet om den individuella nyttan av underkastelsen.

En varg söker sin pod söker sitt Schelling's fence

Nu har rehabiliteringen verkligen gått bananas. Pladderpodden En varg söker sin pod, med geniet Liv Strömqvist och pratkvarnen Caroline, verkar sätta alla noderna i nätverket i en ny position, och ge dem en ny mening, utan att för den skull vara beredda att på något sätt revidera själva etiketten på F. Pluto är en planet.

Liv gör poängen att det är typ 1 procent av männen som står för sex- och våldsbrott. Kul blir det när Caroline kontrar med att beskriva "mäns våld mot kvinnor"-tropen som en användbar och självklar generalisering (visst, visst), men sen vänder sig mot Livs generalisering av feminism. Liv menar vidare att feminismen bara erbjuder ett narrativ för kvinnor, men inte erkänner att det finns en positiv manlighet. Caroline motte-and-baily-kontrar: "Det är inte min feminism!" Okej, så det är bara en procent av all feminism som står för 63 procent av alla SJW:iga, dryga kommentarer om Våldspyramiden?

***

Låtom oss uppehålla oss vid poängen om "ett narrativ för män". Tre saker:

1. Den svenska filmen Hjärtat, som är rätt så bra, handlar om en snubbe som är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-tropen krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner.

Uggla och Boschini et al har som nämnts visat att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens pallar med kvinnor med högre status än de själva för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång när verkligheten kommer in i bilden. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras ladies, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället - som ju består av individer som beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer inklusive andra individer - förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. De andra sätten leder till elände. Samtidigt lär samma samhälle - återigen en proxy för människor och institutioner i en given miljö - männen att BARA VARA SIG SJÄLVA! Vet du vem det är, för vissa personer? En lat jävla porrmissbrukande gejmer, såklart.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till möjöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar inte piskas på av Patriarkatet.

2. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende ÄR EN NORM, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverket våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

3. En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder.

Källa.

Forskarna har svårt att hitta områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Slapp citering:

Källa.

Okej, så vi verkar närma oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont.

***

Intermission:

Antropofagi har tidigare undrat om detta med våldtäkt och dess förklaringar. Är våldtäkt en reproduktiv strategi, och under vilka förutsättningar?

Jag har påpekat att vi bör förvänta oss att mäns ofrivilliga barnlöshet bör leda till fler sexualbrott, samt att utrikesfödda - om några - isf. oftare bör tillgripa våldtäkt som reproduktiv strategi, pga. sannolikt lägre reproduktiv framgång iom. sämre socioekonomi:

"Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom 'socioekonomiska faktorer' faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!"

I gårdagens Agenda (25 nov) diskuterades den skenande sexualbrottsstatistiken. BRÅ visar statistiken:

I Agenda diskuteras avtagande stigma och mätfel som en förklaringsmodell; en annan är att det faktiskt sker fler brott. Någon direkt #metoo-effekt kan vi förmodligen räkna bort, eftersom ökningen sker från och med 2010 och/eller 2013. "Fatta-effekten" nämns dock. (Ah, Fatta!) Det hände opinionsbildning innan #metoo, och hashtaggen skulle kunna ses som peak sexualbrotts-paradigmskifte eller nåt sånt. I så fall är #metoo och ökande sexualbrottsstatistik symptom på samma attitydförändring.

Men, det verkar faktiskt sannolikt att brotten faktiskt ökat. Och det bör givetvis övervägas om invandring kan vara en förklaring. Vi följer med spänning det uppdrag som stipuleras i BRÅ:s regleringsbrev:

"Utvecklingen av utsatthet för sexualbrott – Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat enligt Nationella trygghetsundersökningen. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat utvecklingen av de anmälda respektive självrapporterade brotten, som benägenheten att anmäla och rapportera om sexualbrott, lagstiftningens utformning och den faktiska utsattheten. Brå ska belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår att i möjligaste mån uppskatta sexualbrottslighetens faktiska utveckling, och hur den självrapporterade utsattheten förhåller sig till de polisanmälda brotten och den faktiska brottsligheten. I uppdraget ingår också att utifrån data om upplevd utsatthet och anmälda brott analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer eller utsatta personer, och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2019."

Tänkte ni på tonen i debatten mellan SD och MP? Att SD ens var inbjudna? Att Anders ens ställde frågan om huruvida invandringen kan förklara uppgången av sexualbrott? Att MP-kvinnan inte ens avfärdade, utan menade att det är bra att vi utreder saken?

***

Tillbaka till huvudspåret.

I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar kränker därför kvinnor. Även om alla är där frivilligt.

Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.

Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.

Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.

Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning, medan kvinnor alltid har hög PI.

Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.

Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.

Saker kan ha haft ett syfte. Eller, saker finns av en anledning. Eller, Chesterton's fence.

***

Så även en magkänslemotvilja mot rasism-sexism, så vitt jag vet.

Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, "så att inte alla börjar maila". Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ).

Det är uppenbart att SSC-Scott har en jävla poäng med sin signaling/counter-signaling-modell. Liv Strömqvist verkar vara inne i den process som Antropofagi själv gått igenom nyligen - att ompositionera sig i åsikts-signal-spelet. 

Min resa (fan det låter som nån skitt kändis-bio-baserad intervju-fail-såpa på SVT...) verkar ha börjat i april 2017. Här upptäcker jag, vad det verkar för första gången, en genus-lögn. Inlägget Oinitierade gissningar om kön och lön verkar har tillkommit innan jag utvecklat min sexism-rasism, eftersom jag främst verkar intressera mig för olika ålderssegment och könssegregationen där inom. Snarare än att ranta om genusvetenskap.

Jag härleda själva frågeställningen till mer filosofiska spörsmål från november 2016. Här har jag ännu inte anammat den polariserade "kvinnor och män är biologiskt determinerade att välja snickare vs. undersköterska"-bilden. Jag ställer bara lite frågor om normer:

"Det sägs att normer är problem för jämställdheten.

Det sägs att utbildnings- och yrkesval styrs av normer.

Faktum är att kvinnodominerade yrken är svårt eftersatta i löneutvecklingen.

Faktum, tror jag, är att få väljer yrke utifrån förväntad inkomst. Kanske snarare utifrån grupptryck, slump (i betydelsen irrelevanta parametrar såsom var man kommer in eller vad som ligger nära geografiskt), eller i bästa fall intresse.

En kan argumentera för att det idag råder jämställdhet i möjligheter. Vem som helst kan, oavsett kön, i princip ha vilket jobb som helst. (Vissa abnorma undantag går säkert att påträffa.) Sen kanske det känns trist att attenda korvfesten på LTH om en är tjej.

Det råder däremot inte jämställdhet i utfall, eftersom kvinnor oftare har arbeten med lägre löner.

Var går gränsen mellan preferensen och strukturen? I vilken utsträckning "vill" tjejer läsa till undersköterska och förskolepedagog, och i vilken utsträckning tvingas de av normer?

Det är liksom inte så att en preferens kan existera i norm-vakuum. Meningslösheten i att söka den "egentliga" preferensen. Ack.

Nä, låt folk välja vad de vill. Och se istället till att alla yrken värderas på ett rimligt sätt. Att fack och arbetsgivare kommer överens om att höja kvinnoyrkens löner. Det är rätt mycket fetare än att hålla inspirationsföreläsningar om varför kvinnor måste gå på polishögskolan."

Ett annat överbryggande inlägg från Mr 8th of March till dagens JBP-hyllare är detta MRA-esqua stycke. Som i princip köper feminism-dogmerna, men som menar på att lösningen på att förtrycka kvinnor inte är att förtrycka män. Eller typ, att jämlikhet är enda sättet att säkra att ingen är förtryckt, oavsett urvalsgrund:

"Det som sker just nu är att patriarkatet i vissa delar skalas tillbaka. Resultatet är att de sk. vita kränkta männen blir frejmade som de nya förlorarna. Ser vi på Sverige är det tydligt att män har lägre utbildningsnivåer (dock högre löner) än kvinnor. Kvinnor är chefer i kvinnodominerade sektorer. De oförklarade löneskillnaderna kanske inte minskar i raketfart, men är inte högst någonsin. Kvinnliga förebilder i allsköns verksamheter sticker upp sina adorable huvuden. 

Nya förlorarna, således, är landsbygdens lågutbildade män. Jag menar nu inte i faktiska statistiska termer, utan i kulturella/estetiska. Att vara Trump-anhängare eller SD-tome är synonymt med fet, sjukskriven och dum i huvudet. Arbetslös, fd. gruvarbetare, etc. 

Hur det än är med den saken så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna. 

Två fel gör som bekant icke ett rätt. Att rädda kvinnorna ur evigt lidande och pina, bara för att sänka ner männen i samma skärseld, är sannolikt inte svaret på någon särskilt välformulerad fråga."

Det uttryckliga ifrågasättandet av feminismen händer först här, dvs. i juli 2017. Ifrågasättandet sker uttryckligen, och uttryckligen med hänvisning till min läsning av LessWrong och Yudkowsky:

"[...] det är uppenbart att feminism är en affective death spiral. 

Jag måste liksom inse det här. Om det förklarar allt, då är det lite för bra för att vara sant. Khalifen: 

'With intense positive affect attached to the Great Thingy, the resonance touches everywhere. A believing Communist sees the wisdom of Marx in every hamburger bought at McDonalds; in every promotion they're denied that would have gone to them in a true worker's paradise; in every election that doesn't go to their taste, in every newspaper article 'slanted in the wrong direction'. Every time they use the Great Idea to interpret another event, the Great Idea is confirmed all the more. It feels better—positive reinforcement—and of course, when something feels good, that, alas, makes us want to believe it all the more. 

When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls.' 

Feminism är en great thingy. Teorin om patriarkatet är en great thingy."

Det är intressant att Liv Strömqvists resa uppvisar ungefär samma markörer:

• Att försöka tolka motparten välvilligt - Liv tycker att det är för mycket halmgubbar, och hon försöker uttryckligen tolka JBP välvilligt med avseende på distinktionen mellan de jungianska arketyperna "tyrannic father" och "good king".

• Att sluta ljuga med statistik - Liv tycker att "inte alla män" är en valid trop, och att det är värt att påpeka att merparten av männen inte begår våldsbrott och/eller sexuella övergrepp. Ja jävlaremig om hon inte till och med ger en indirekt känga åt Våldtäktspyramiden.

• Att (i Strömqvists fall möjligen indirekt, underförstått) erkänna att det kan finnas skillnader i typiska psykologiska traits för män och kvinnor (t.ex. med avseende på hur många sexualpartners en vill ha, under vilka förutsättningar).

När Strömqvist kommer ut på andra sidan den ideologiska tågtunneln kommer ingenting att vara sig likt. Det är som Murder Ghandi. Man varnar för den feministiska backlashen för att strax därefter vara en del av den - och det utan att känna att den saken är det minsta fel eller problematiskt.

"Slippery slope" is a funny thing. Var går ditt Schelling-staket?

***

Är jag i en hal backe? 

Är du?

Jag tror att vi är på andra sidan av en. Vi har precis halkat nerför, som samhälle.

Alla sa ju att det skulle ske en åsiktsförskjutning. Om vi pratade om utrikesfödda som grupp på ett visst sätt. Om vi pratade med SD. Om vi, om vi, om vi. Metadebatten. Förgriparens språk.

Problemet med Murder Ghandi: 90-procents-ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Så han kan ta ett piller till.

"The Adventures of Murder-Gandhi: Gandhi is offered a pill that will turn him into an unstoppable murderer. He refuses to take it, because in his current incarnation as a pacifist, he doesn't want others to die, and he knows that would be a consequence of taking the pill. Even if we offered him $1 million to take the pill, his abhorrence of violence would lead him to refuse. 

But suppose we offered Gandhi $1 million to take a different pill: one which would decrease his reluctance to murder by 1%. This sounds like a pretty good deal. Even a person with 1% less reluctance to murder than Gandhi is still pretty pacifist and not likely to go killing anybody. And he could donate the money to his favorite charity and perhaps save some lives. Gandhi accepts the offer. 

Now we iterate the process: every time Gandhi takes the 1%-more-likely-to-murder-pill, we offer him another $1 million to take the same pill again. 

Maybe original Gandhi, upon sober contemplation, would decide to accept $5 million to become 5% less reluctant to murder. Maybe 95% of his original pacifism is the only level at which he can be absolutely sure that he will still pursue his pacifist ideals. 

Unfortunately, original Gandhi isn't the one making the choice of whether or not to take the 6th pill. 95%-Gandhi is. And 95% Gandhi doesn't care quite as much about pacifism as original Gandhi did. He still doesn't want to become a murderer, but it wouldn't be a disaster if he were just 90% as reluctant as original Gandhi, that stuck-up goody-goody. 

What if there were a general principle that each Gandhi was comfortable with Gandhis 5% more murderous than himself, but no more? Original Gandhi would start taking the pills, hoping to get down to 95%, but 95%-Gandhi would start taking five more, hoping to get down to 90%, and so on until he's rampaging through the streets of Delhi, killing everything in sight. 

Now we're tempted to say Gandhi shouldn't even take the first pill. But this also seems odd. Are we really saying Gandhi shouldn't take what's basically a free million dollars to turn himself into 99%-Gandhi, who might well be nearly indistinguishable in his actions from the original? 

Maybe Gandhi's best option is to 'fence off' an area of the slippery slope by establishing a Schelling point - an arbitrary point that takes on special value as a dividing line. If he can hold himself to the precommitment, he can maximize his winnings. For example, original Gandhi could swear a mighty oath to take only five pills - or if he didn't trust even his own legendary virtue, he could give all his most valuable possessions to a friend and tell the friend to destroy them if he took more than five pills. This would commit his future self to stick to the 95% boundary (even though that future self is itching to try to the same precommitment strategy to stick to its own 90% boundary). 

Real slippery slopes will resemble this example if, each time we change the rules, we also end up changing our opinion about how the rules should be changed. For example, I think the Catholic Church may be working off a theory of 'If we give up this traditional practice, people will lose respect for tradition and want to give up even more traditional practices, and so on.'"

Jag tycker att vi hade rätt, där omkring 2010. (Hoppas inte Nanna Johansson hade HELT rätt.) Nu har Tvärvändningen sänts på SVT, och Anders på Agenda vågar fråga om det kan vara så att ökningen av sexualbrott förklaras av en omfattande invandring. Till en inbjuden sverigedemokrat. På SVT på bästa sändningstid. Heck, det har till och med mördats en rumänsk tiggare. Av fucking barn. Vafan.

(Obs, jag verkar ha skrivit om detta tidigare, i slutet på det här inlägget. Nåja.)

Problemet med slippery slopes är att 90-procents-Ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Att 50-procents-Ghandi tycker att 40-procents-Ghandi är helt okej.

Hur rasistisk känner du dig bekväm med att vara? Exakt så mycket som du är idag, och lite till. Och hade du varit lite till, så hade det känts okej att vara ytterligare lite till rasistisk.

Vänstern verkar ha haft en intuition för det där all along. Ja, mer än en intuition. Säg ett Ali Esbati-tweet från tidigt 2010-tal som inte handlade om att vi inte bör "ta debatten" med rasisterna, eftersom det kommer att förändra diskursen i vad som på sikt är en oönskad riktning.

Han hade fan helt rätt i sak.

Men 50-procents-Sverige bryr sig lika lite som 50-procents-Ghandi.

***

Hur mycket bryr sig 50-procents-Liv?

Hur man dödar en ödla (först måste man hitta den)

(Bakgrund: The pie; de gömda konnotationerna; nollsummevänstern; Nietzsche 1; Nietzsche 2; genusreaktioner.)

Antropofagi har rantat om "tolkande samhällsvetenskaper" och Nietzsches ad hominem style-critique. SSC sammanfattar det rätt händigt med conflict theory vs mistake theory. Inte minst kommentars-uppföljningen skiner lite ljus på frågan.

En av SSC:s kommentatorer:

"When Marxists / feminists / Nazis are in their safe-space forums, and are happy that everyone in the discussion is a like-minded Marxist / feminist / Nazi who genuinely shares their endgoal of a well-functioning communist / non-cis-hetero-patriachal/ white ethnostate society, they will have amongat themselves truth-seeking mistake-theoretical diacussions. It is only when they go out into enemy territory and find themselves surrounded by perfidious capitalist / misogynist / Judeobolshevik agents that they switch to conflict-theoretical mode."

Antropofagi har varit inne på detta med normer/natur och kön. (Se: Bättre rehabilitering; krisa uppfattning på marginalen; rehabiliteringen funkar inte; älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; naturligt/ickenaturligt; krokodil; gränserna för postmodernismen.) Eftersom inga genusvetare vill svara på mina frågor  vet jag fortfarande inte om genusvetarna verkligen är så dumma som det verkar. Det skulle ju kunna vara så att de visst inte är så dumma, men att de spelar dumma, för att de tror att alla andra är så dumma!

Lissen: Jag inser själv att det kan vara en vettig tumregel att låtsas som att män och kvinnor är exakt likadana. När vi diskuterar frågor på makronivå blir det fel, eftersom kvinnor och män som grupp inte är identiska. Dock är överlappet väldigt stort med avseende på de allra flesta relevanta egenskaper, så vi better agerar som om grupperna är samma på individnivå. Vi bör bemöta varje individ förutsättningslöst. Det är ju detta som är grunden för dinner time!

Om vi låter vetskapen om att grupper är lite olika on avarage - har två starkt, men inte helt, överlappande normalfördelningar i något avseende - så låter sig detta tyvärr lätt omsättas i fördomar. Vi vet att somalier har låg läskunnighet - plötsligt bemöter vi somaliska läkare och författare dåligt. Dåligt!

Många har svårt med detta. Jag är förmodligen själv en av dem. Förhoppningsvis bemöter jag människor förutsättningslöst, och bedömer dem på deras objektiva meriter, men kanske tyvärr inte.

Och kanske, tyvärr, är jag inte den överlägset dummaste rasistjäveln i hela världen, trots allt.

Så det jag säger är (för att låna Eric Weinsteins begrepp metaforisk sanning) att det kanske är rimligt att låtsas som att män och kvinnor är exakt lika dana, som grupp, i alla relevanta avseenden. Det är inte korrekt, och det blir fel i analyser på aggregerad nivå (t.ex. när det gäller könssegregerad arbetsmarknad, som sagt). Men det kanske är bästa tumregeln för kreti och pleti - som ju inte ska behöva sitta och analysera samhället hela dagarna, utan bara shoppa och jobba och bete sig önskvärt. (Jag inkluderar mig själv i "kreti och pleti" här - dum och fördomsfull, om än inte dummast och mest fördomsfull.)

Så SSC-kommentatorn kanske har rätt. Genusvetarna kanske bara frontar "alla är lika"-tumregeln till folket, eftersom den leder till det önskvärda beteendet. Sen sitter de och vet att grupper rent statistiskt är genomsnittligen olika på vissa sätt som vi bäst hålla hemligt jävlaremiganamma!

Problemet är så klart black swan blow ups, dvs. att lögner leder till oändligt komplicerade nät av ännu fler lögner som - om någon börjar nysta - trasslar ihop sig som en iPhone-hörlurssladd. Nyst, nyst.

***

Den stora frågan är emellertid hur rätt eller fel Nietzsche hade. Hans ad hominem style critique, som är idéhistorisk förälder till postmodernismen, handlar om att agenda trumfar sakfrågeargument. Vad någon anför är mindre intressant än varför. Detta är givetvis bra tänkt av Nietzsche, inom rimliga gränser. Men, bara för att vi ogillar bottom line arguments betyder det inte att förekomsten av sådana är "Fully General Counterargument against conclusions you don't like", vilket Khalifen påpekar. Detta tycks vissa genusvetare glömma bort.

Jag må låta ovanligt förlåtande nu. Mindre antingen-eller-slutsats hamnar en dock i om en tar hänsyn till att relativistisk ontologi inte alls erkänner objektiv sanning - varpå endast agendan är intressant, och aldrig sakfrågeargumentet. Som sagt:

"Genusforskningen är inte ett område där man slår fast sanningar, vi har inga entydiga svar. På många andra områden har man givna experter som har tolkningsföreträde. Det är klart man kan tycka en massa saker om exempelvis medicin, men jämfört med läkare och deras kunskap har man har inte så mycket att komma med."

Jag tror personligen att agenda-frågan kan vara en bra fråga att ställa för att söka efter potentiellt dålig argumentation. Jag menar, det är inte direkt så att glyfosat-lobbyn egentligen har bra argument. Så ej heller Maud Olofsson (även/inte heller här). (Vi glömmer ej heller fake consensualism respektive consequentialism.) Men,  agenda-frågan det är inget bra argument i sig självt. Vi kan hitta en phat cat, jude, kommunist, eller Planet X-ödla med vår nietzscheanska agenda-scanner - men silverkular i deras smutsiga hjärtan måste bestå av strejt fäx och logiskt sammanhängande argument.