Lite om AI-musik

Evolutionspsykologisk vissång? Ja, det är en gammal företeelse i min hjärna som hittills endast kommit till uttryck i text. Tack vare att världens undergång verkar komma alltmer snart har vi nu givits möjlighet att realisera idéer utan att behöva anstränga oss (aka. All Menings Död eller Meningsdöden). Njut därmed av Limbal Rings, Ovulation Love och Infanticide Fantasy. Tyvärr uttalar AI:n inte alla ord korrekt, och ibland leder det till att rim missas, men på det hela taget går det att med minimalt promtande få fram låtar som är ganska lika de man i åratal hört inne i sitt huvud men som inte kunnat komma ut.

Limbal Rings handlar alltså om limbalringen, den mörkare ring runt irisen som om den är stark upplevs som attraktiv. Alla älskar Afghan Girl men ingen vet varför - det är limbalringen!

Själva låten Limbal Rings har tidigare omnämnts här, där också texten finns, och handlar alltså om vikten av att inte låta sig luras av sexualselektionistiskt mimicry i form av falska limbalringar. Berättarjaget bryter sig in hos presumtiva partners för att säkerställa att de inte gömmer limbalringsförstärkande linser i sina badrumsskåp:

Lookin’ out for lenses that enhances women limbal rings/
pushup bras and makeup they be surely foolin’ me/
so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/
no fake mate opportunity shall wear my jewellry/

Findings of such lenses that enhances women limbal rings/
wane your fingers chance of getting in my wedding ring/
and oh the vile excess of those exaggerating irises/
they’ll hide their viruses abetting them letting them in/

Daddy told me boy you better doublecheck them limbal rings/
might be emanating from women imitating/
oh them women faking things will orbit you like gimbal rings/
so thats why im breakin in to pry through all your things/

Oh your limbal rings, looking through your limbal rings/
oh your limbal rings, looking through your things/

Det är väldigt störigt att AI:n sumpar alleles/high heels-rimmet i första versen dock. Det sabbar lite första intrycket av låten. En hel del fraseringar blir konstiga också, t.ex. hur AI:n väljer att lägga "so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/" lide orytmiskt och dra ut på sista ordet istället för att choppa mer.

Ovulation Love - ägglossnings-kärlek - handlar om en butchig feminist som förtrycker sin toffliga man men som vid ägglossning längtar efter en riktig karlakarl och till och med lustar efter fellatio under denna menstruationscykelns gyllene period. Senast i förra veckans Fokus kunde vi läsa om närliggande fenomen:

"Hanterar svenska kvinnor sina pojkvänner för hårdhänt, rentav diktatoriskt? 'I en lesbisk relation hade det kallats för psykisk misshandel' [...]"

Och som alla kvinnor vet och som framkommer i Antropofagis Relationsrådgivning (även i Nedsatt omtanke, sid. 92) behöver även dominanta kvinnor brutaliseras i sängkammaren ibland (inom samtyckeslagstiftningens ramar förstås): "Sanningen är att du borde hålla distans till din man, så att han likt en mystisk främling kan svepa in i er sängkammare och betäcka dig grundligt och ibland våldsamt." Ovulation Love behandlar denna gamla folk- och ev.psych-sanning i rytmiserad och rimmad form.

Slutligen då Infanticide Fantasy. Låten bygger på att människor i alla tider ägnat sig åt infanticid (lex Nils Poppe) och att en evolutionär-psykologisk rational, som förresten också behandlas i Seratonin av en annan slappt fördomsgeneraliserande (men fransk!) skribent, är att lejonhanar som tar över en flock dödar alla befintliga unga då de inte är deras avkomma. På så sätt kan honorna genast bära ny och genetiskt önskvärd avkomma. Samma tendens finns förstås hos människor och det är välkänt att fosterföräldrar plågar sina fosterbarn mer än vad biologiska föräldrar plågar sina biologiska barn. Infaticide Fantasy (störigt feluttalat av AI:n) handlar om ett berättarjag som vill befria en kvinna åt sig genom att mörda hennes barn.

***

AI:n ifråga kan även hantera svenska språket. Eftersom det blir lite dåligt ibland med rapp ska jag inte posta mer än ett exempel, men trots att den hoppar över nåt ord här och där, kommer in skevt i betoning och flow, och uttalar vissa saker på ett komiskt eller obegripligt sätt, är det ändå rätt imponerande att man kan slänga in en gammal text och generera en fullvärdig låt på några sekunder. Nedan storytelling-försöket Sisyfos om ett berättarjag som råkar ut för allsköns kollektivtrafiks- och gängkriminalitetsrelaterade dråpligheter i sin vardag.

Vi har tidigare varit inne på att LLMs inte kan rimma flerstavigt. Detta verkar fortfarande vara fallet. Claude:

"Yo! Check it:

Kärnkraften är energialternativet som är bäst i landet

Fossila bränslen? Det är ju kraftalternativet för det gångna året 

Reaktorerna klyver uran, det är fusionsprocessen som är störst 

Ger oss ren elektricitet genom fissionsprocessen allra först

Inga utsläpp av CO2 när turbinerna roterar 

Atomerna splittas upp och energin de genererar 

Medan vindkraft står still när det inte blåser nånstans 

Ger kärnkraft oss gigawatt i en konstant balans

Säkerheten är förstklassig med moderniteten vi har byggt 

Framtiden tillhör kärnkraft, det är realiteten som vi skyddar tryggt 

Sol och vind kan komplettera men vi behöver basen stabil 

Kärnkraft kör 24/7, det är därför den är vår profil!"

Vi ser här att Claude ofta misslyckas helt med att ens rimma alls, och framförallt konsekvent misslyckas med att rimma flerstavigt (bortsett från tredje och fjärde raden kanske, men "processen" på "processen" känns rätt billigt). Det är liksom inte ens tvåstaviga rim - "nånstans" på "balans"! Haha, idiot.

Chat-GPT:

"Absolut — här kommer en vers med konsekventa flerstaviga (minst fyrstaviga) rim på varje rad:

Vi bygger upp baslast med massiv kapacitet och leveransprecision
Stabil energikälla med reaktivitet och turbingenomströmning
Ingen intermittensstress eller panik över lågtrycksprognos
Vi klyver atomer korrekt, får megawattproduktion

Minimal klimatpåverkan, maximal effekt per installation
Livscykelutsläppen är låga i jämförande kalkylsituation
Från bränslestav till slutförvar med säkerhetscertifikation
Redundant barriärdesign och konsekvenseliminering

När nätet blir ansträngt ger vi frekvensreglering
Kontrollerad kedjereaktion med neutronmoderering
Hög energidensitet ger kompakt lokalisering
Teknologisk spetskompetens och ingenjörsoptimering

Så snacka om verkningsgrad och samhällsekonomisering
Vi levererar stabilitet, inte vädervariation
Från forskningsreaktor till fullskalig implementering
Kärnkraft i rotation — hållbar generationslösning."

Också undermålig, rimmar ofta inte alls, och kan inte rimma flerstavigt överhuvudtaget.

Okej, vissa rappare får behålla jobbet tillsvidare - eller i alla fall vissa spökskrivare. Det som märks tydligt när man drar in rapptexter i musik-AI:n (i detta fall Suno) är att enkla och basala rimstrukturer blir bäst. I Sisyfos ovan hör vi detta tydligt. Refrängtexten, som funkar utmärkt, går såhär:

Sisyfos! baxa’n meter mer/ 

De’en stor sten, så backa med den ner/ 

Man kan undra var tacksamheten e/ 

Men jag undrar mer var taxametern e/ 

Sen blir det svårare:

Rusning på tuben, fullpackat, bagis/ 

Väl på perongen e rulltrappan trasig/ 

Redan spenderat en timme i tryckpress/ 

Mellan en kille med ryggsvett å’ett snille med ryggsäck/ 

Här hoppar AI-rapparen helt enkelt bara över "ett snille med" och går direkt på ryggsäck, vilket sumpar rimmet och gör storyn som tellas en liten smula mer obegriplig. Det fortsätter:

vars proprioception inte kände dess position, fan ni stal min dag/ 

kränkte mitt lebensraum å varendaste rotation blev mitt stalingrad/ 

Här uttalas proprioception helt sjukt konstigt bara. Snyggt att den klarar "lebensraum" dock.

Hoppar vi över några rader kommer sen:

Studsar rakt på en jävla pappa/ 

Får dens jävla kaffe på ens jävla kappa/ 

Samtidigt känner jag blåsan pressa/ 

Så sorry fan att jag råkar stressa!/ 

De här raderna är väldigt enkla rimstrukturellt och flowmässigt sett, och funkar också riktigt bra för AI:n.

Vidare till vers två:

Jag har vart i Japan, offentliga dass har klass när de transmuterar ditt mög/ 

Och jag har vart i Stockholm, nuddar du ringen så får du fan amputera din röv/ 

Det här funkar helt okej flowmässigt men det stör kraftigt att Japan feluttalas helt. "Kände mig bankrutterad och död" funkar förvånansvärt bra också, men bryts av på ett lite störigt sätt så det låter som "pank, rutterad (?) och död".

Förvånansvärt bra går det för följande rader:

Ah! nån tjackis har svinat i stolen, å allt dass papper e stucket i stoppet/

Nån lirare med nike airsulor har Tillochmed satt skoavtryck uppe på locket/ 

Sen skiter sig i princip hela resten av versen på ett sätt som gör händelseutvecklingen svår att följa. Det som händer är i alla fall att berättarjaget noterar att det finns fotavtryck på toalettlocket på den offentliga toaletten och då plötsligt förstår att "torgetbecknarna" som springer här jämt (som nämns tidigare i versen) kanske gömmer sin stash i belysningsarmaturen. Berättarjaget hittar stashen men springer i famnen på en civilpolis som visserligen inte pallar häkta vederbörande (eller skriva rapport, vilket AI:n sumpar helt) men dock tar ifrån henom narkotikan. Detta observeras av ungarna som spanar för becknarna vilket underförstått innebär problem för berättarjaget, som sen får panikångest när han inbillar sig att en bil som åker förbi innehåller en läskig gangsterboss.

Slutsats: Det kan säkert gå att göra habil rapp med AI om man skriver texterna själv och det på ett sätt som AI:n oproblemtiskt kan tugga i sig (och spotta ur sig).

Mer om legitimitet

Del 1.

Den kulturella frågan handlar i mångt och mycket om mekanismerna för att straffa defectors. Kristendomen löser det med inre skuld, hederskulturer med yttre skam, och Sverige med en dödlig jantecocktail av båda de nämnda. Rättrådiga gubbar upplever belöningskänslor av att altruistiskt straffa freeloaders och regelbrytare.

Om man kan upprätta en bra rationell-rättslig situation i Ukraina, och vänja befolkningen vid att systemet har både bra output-, input- och throughput-legitimitet, kvarstår problemet med att den breda kulturen tillåter defecting och social parasitism. Majdan visar att man har en gräns för storskaligt utnyttjande, och den nationella självkänslan från både Majdan och ukrainakriget som sådant skulle kunna bidra till att fostra ett större och WEIRD:are nationellt patos. Det är dock inte uppenbart att exogent inducerade (från EU) starka institutioner och en viss grad av helig folklig vrede är tillräckliga kulturella selektionstryck för att på sikt sila fram en icke-korrupt kultur i breda lager. Eller ens i smala lager - det är väl oftast eliterna som skor sig, gubevars.

Varje enskild individ måste vilja följa reglerna, och tillräckligt många individer måste orka straffa de som ändå bryter mot reglerna, för att ett stabilt kulturellevolutionärt jämviktsläge ska kunna etableras.

Kanske måste Ukraina kristnas? Jag menar riktig kristendom, inte den där östliga oppan kallad ortodox kristendom. Riktig hederlig protestantism, med dygdighet, skam-skuld, oförvitlighet och nitiskhet. Gudsfruktan.

Och ändå: Du tror ju inte på Gud; jag tror ju inte på Gud. Ändå vill vi gynna samhället, bygga ett gott liv med ärliga medel, hederligt och ömsesidigt nyttigt möta vår nästa. Vi lär väl oss detta av föräldrar vars föräldrars föräldrar en gång lärde ut detta mot en ärligt upplevd fond av gudsfruktan. Religiositeten må vara ett minne blott men etiken består alltsomoftast.

Inte under vilka som helst förutsättningar dock. Det krävs en viss nivå av output-legitimitet, en möjlighet att skapa livsmening genom familjebildning och se strävsamheten belönas. En regelbaserad, transparent rättsstat med individuell och ekonomisk frihet tenderar ju att ge oss detta.

Så är allt ett moment 22? Och är det i så fall bättre än alternativen?

Låt oss återvända en stund till kolonialismens legitimitet. Enligt Bruce Gilley (The Case for Colonialism) var det de europeiska kolonialherrarnas principfasthet och rättrådighet och förmåga att leverera säkerhet och trygghet som gjorde kolonialismen högst legitim i de kolonialiserade befolkningarnas ögon. Kanske framförallt britterna och tyskarna var kända för sin oförvitlighet och noggrannhet, och det kändes inte alls dumt för gemene man att gå från en malthusiansk fälla av episkt stamvåld till en lagom hygglig kolonial förtryckarstruktur. Lite straffarbete var en smärre form av taxering och ingenting jämfört med systematiskt slaveri, kannibalism och tribal krigsföring. Så småningom kom också de heliga folkhälsoverktygen (kända från ypperliga Plagues Upon the Earth), sanitet, vaccination och DDT (för att döda myggor) och gjorde livet klart mindre dödligt för flertalet.

Många koloniserade länder är fortfarande skitländer. Gilley menar att kolonialismen tyvärr blev för kortvarig och att britter med flera svek sina kolonialsubjekt genom att vika hädan för de västerländsk-marxistiskt influerade nationela självständighetsrörelserna (som oftast ledde till krig och kleptokrati). Hans recept på förbättring är att kolonisera och påtvinga brittisk förvaltning (och inte ens "påtvinga" i demokratisk mening, eftersom systemen kommer vinna legitimitet när kleptokratin besegras och folk får möjlighet att leva i rimliga samhällen). Problemet verkar vara resurser - hur orkar man hålla exempelvis Sudan i ett järngrepp i 200 år för att göra landet till en avbild av Storbritanien?

Problem nummer två är att dåliga och icke-WEIRD:a befolkningar snarare tvärt om infiltrerar västerlandet och eroderar hela upplysningsprojektet inifrån. Snart kanske det inte finns något rättsstatens sekulära fyrbåk att belysa resten av världen med. Som om inte islamisering och hederskultur räcker verkar många länder (såsom tungviktaren USA) röra sig mot institutionell kollaps och slapp populism samt korruption och kleptokrati. Kanske håller ett speciellt ögonblick i mänsklighetens kulturella utveckling på att ta slut. "Historiens slut" beskriver i så fall något verkligt, nämligen den liberala demokratins och den humanistiska kapitalismens död. Får se om AI hinner först.

Ukraina då? Tja, Ryssland kan ju mycket väl kolonisera landet. I så fall blir det såklart sämre snarare än bättre - Ryssland är mer korrupt och kommer använda Ukraina som resursbas för att kriga vidare i riktning mot Atlanten. Man kommer (fortsätta att) kidnappa barn som kommer tränas till soldater som kommer tåga mot Finland (precis som under Vinter- och fortsättningskrigen).

Väst kommer såklart inte kolonisera Ukraina i direkt bemärkelse, men EU kan ju förvisso påtvinga landet olika reformer. Då är vi tillbaka där vi började: Är detta verkligen en tillräcklig grad av tvång för att under tillräckligt lång tid rigga spelreglerna så att en icke-korrupt kultur evolverar ut ur tubens öppning?

Tyvärr antagligen icke.

Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.

En underlig upplevelse

Jag hade precis en underlig upplevelse.

Det har historiskt hänt att jag trippat på svamp. Ofta (men inte ofta!) gör jag detta när familjen är bortrest och jag har tid att säkerställa att set and setting är optimala. Jag tar lite lagom svamp och lyssnar på musik och vistas i naturen. Jag är en neurotisk personlighet med en naturlig misstänksamhet mot droger, och har dessutom en fobi för psykos som jag ådrog mig (fobi alltså) när jag under ett gong-bad på kundalini-yogan kände hur mitt jag höll på att upplösas och hur jag drogs in i alltet utan avgränsning. Jag aktar mig därför för för stora doser.

Idag är min familj iväg, men jag har inte planerat att trippa på svamp. Dock har jag planerat att läsa böcker, gå i skogen etc. som jag uppskattar. Framförallt har jag planerat att njuta av tystnaden och ensamheten.

När jag så gick i skogen genomförde jag en mikromeditation och därefter öppnades mitt sinne på något sätt. Jag försökte ringa en vän för att diskutera medvetandeupplevelse men han firade jul med sina barn och hade inte riktigt tid att prata. Strax därefter fick jag inre visuella hallucinationer - kraftfulla och vackra - av ett termodynamikens andra huvudsats och den globala entropiökningen som en våg av orange molnmassa som trycker sig fram genom tomrummet, och invariabilitetssträngar som mönster som bildas i det orange:a molnet, och hur dessa mönster amplifieras och växer i komplexitet och skönhet, inåt, i motsatt riktning mot molnets framåtskridande. Jag såg hur massutrotnings-events såsom perm/trias var dimensionella omjusteringar av selekttionstrycken på ett sätt som slet invariabilitetssträng-mask-mönstren i bitar men hur små överlevadne trådar slingade sig vidare och delade sig och virvlade samman och växte till nya underbara konfigurationer. Jag kunde även zooma in på maskarna och se individuella manifestationer - individer, personer, enskilda organismer - och hur deras kroppsliga och kognitita processer också formades av mönstermaskar mot orange molnmassa och hur kognitionen är sådana komplexitetsökningar i mönster i orange:a molnet. Och jag kunde se hur parasiter bildade maskmönster som tog sig in i de större maskmönstren och hur dessa bestred parasiterna med motverkande maskmönster och jag kände hur all död är lärande och allt motstånd är förutsättningar för mening. Jag förstod också att kausalitet och påverkan är meningens grund i hur mönstermaskarna endast kan finnas mening i interaktion mellan andra mönster och hur de måste överrbygga de mellanliggande vidderna av mönsterlös orange molnmassa för att nå varandra, och hur graden av mening man upplever bestäms av ens påverkansmöjligheter och ens känsla av kausal samvaro med andra mönster, andra organismer och idéer och familjemedlemmar. Jag såg för mitt inre öga hur vi människor och våra jagupplevelser är förutsättningar för framtiden att utöva kausal påverkan på sitt förflutna - det vill säga på nuet - genom att vi kan skatta sannolikhetsdistributioner och agera i enlighet med förväntningar och förutsägelser. Lärandet i evolutionen förutsätter död och alstrar mening gennom kausal påverkan på allt annat i nuet, men jagupplevelsen eller kanske till och med medvetandet alstrar mening genom att koppla samman nuet med framtiden. Detta genom att vi kan observera saktillstånden och extrapolera dem eller utifrån våra modeller förutsäga dess evolution eller utveckling, en viss tid in i framtiden, med en ökande felmarginal. På så sätt kan framtiden - våra förväntningar på den - påverka oss idag, och på så sätt kan vi skapa nya dimensioner av mönster i det orange:a entropimolnet.

Jag gick långsamt genom skogen och lät dessa bilder genomströmma mig och jag kände lycka på ett sätt som jag gjorde under mitt tredje barns första levnadsår, och nu inser att jag är förmögen att åkalla genom meditation. Jag vandrade leende genom skogen och funderade på huruvida jag borde nedteckna mina djupt kända intuitioner om kosmos' beskaffenhet. Först slog mig tanken att förmågan att tänka i bilder, som jag vanligen saknar då jag är en verbal-cerebral person, inte ska skändas genom att formeras i skrift och på så sätt tvingas in i språkets begränsade begreppsapparat. Jag förstod dock direkt att meningen med kommunikation är överordnad då utsändandet av budskap är ett sätt att kausalt påverka andra sinnen, potentiellt sett, och att detta är viktigt och att språkets begränsningar är något vi måste tolerera och i möjligaste mån övervinna. 

Tyvärr är jag som sagt en neurotisk natur och började efterhand ställa mig själv frågor om huruvida mina upplevelser på något sätt kunde förklaras med ohälsotillstånd. Kanske hade en tarm förklämts i högra delen av bukhålan och ur denna kanske gift läckte in i det limbiska systemet. Kanske hade vener i min nacke kommit i kläm varpå syretillförseln till hjärnan ströps. Kanske hade en hjärnblödning fest i någon ventrikel (om detta nu är möjligt enligt medicinvetenskapen) (ett lätt tryck bakom höger öga talade för någon form av ödem med neural påverkan). Det hela blev inte bättre av att jag gick hem och satte mig att meditera för att så att säga ta till vara på mina ändå fortfarande överväldigande lyckosensationer, men inte lätt kunde ta mig ur min meditation - det var som att jag delvis förlorat kontrollen över kroppen (eller om jag bara inte riktigt ville sluta meditera). När jag väl lyckades sluta gav jag upp och föll till golvet (under kontrollerade former) och blev liggande där. Sen åt jag en clementin och då kändes det lite bättre. I skrivande stund är jag ännu vid liv.

Kampsport som ett fall av memetisk evolution

(Relevant men frivillig bakgrundsläsning: Fördomar; memetisk parasit/symbios-dimension; själviska memetiska element; memetisk inklusiv fitness; evolution och PP; när vi växer underkastar vi oss Gud; Price:a gudarna; aztekernas dödskult och kulturell evolution; transitioner inom kulturell evolution; memes-avel; funktionell variation inom domesticerade memes.

Viktig bakgrundsläsning: Fake martial arts, a disorientation; Tolkien och evolutionsbiologiska principer; fighten som förändrade fightandet.)

Evolution handlar om att receptet "variation, urval och ärftlighet" får verka över tid. Så länge dessa faktorer är på plats kan evolution ske. Evolutionen förknippas med genetiken men är egentligen substratoberoende. Så länge det finns någon informationsöverföring över tid - ärftlighet - kan vi tala om evolution. Memetiken - en parallell till genetiken - handlar om att memes, dvs. idéer, normer, sedvänjor, uppfattningar och trosföreställningar, också är föremål för evolutionen. Människans sinnen är då substratet på samma sätt som DNA är för den biologiska evolutionen (på jorden).

Det finns många paralleller mellan biologisk och memetisk evolution (se länkarna ovan). Vi kan tala om domesticerade memes precis som om domesticerade djur. Vi kan tala om meme-konflikt som om genkonflikt. Vi kan tala om inclusive fitness för memes på motsvarande sätt som för gener. Vi kan tala om symbiotiska eller parasitiska memes, i förhållande till sina människovärdar. Inte minst kan vi tala om korta och långa livsstrategier för memes, på samma sätt som vi gör om djur. Det kan finnas elefantmemes, som lever länge och har hög föräldrainvestering, och råttmemes, som får stora kullar, lever korta, hårda liv och kryllar i avloppet.

Allt detta riskerar emellertid bli alltför abstrakt. För att bildsätta memetik-diskussionen kan vi behöva ta till exempel. Ett väldigt intressant exempel är Kampsport.

***

Kampsportens moderna historia kan inte bortse från globaliseringens krafter. Förr i tiden rådde en väldig memetisk artbildning, då kampsportskulturer levde avskilda från varandra och utvecklade unika inriktningar. Så plötsligt kom UFC, Ultimate Fighting Championship, och vips befann vi oss i en malthusiask köttkvarn där de mest effektiva teknikerna fick tillfälle att bevisa sig. Som jag redogör för i det här inlägget slutade detta ofta med att brasilian jiujitsu (BJJ) segrade. Snart nog eskalerade evolutionsprocessen och allsköns unika stilar blandades upp och nöttes ner till dagens Mixed Martial Arts (MMA), i grund och botten en hybrid mellan BJJ och thaiboxning.

Vi skulle faktiskt kunna dra en parallell till evolutionsbiologiska massutrotningshändelser. Artbildning sker ofta när populationer separeras geografiskt - exempelvis skiljer Kongofloden schimpanser från bonoboer vilket får intressanta följder i respektive arts utveckling. När geografiska barriärer överbryggas kan det få digra följder. På Nya Zeeland innebar avsaknaden av däggdjur att fåglar intog typiska däggdjursnischer och tappade flygförmågan. Världens största insekt, Jätte-Wetan, har intagit någon slags gnagar-nisch vad det verkar. Inflyttade människor kunde emellertid snabbt utrota allsköns icke-flygande fåglar, och invasiva råttor, grisar etcetera har tagit hand om resten. Samma öde har många andra isolerade populationer mött, inte minst många av Australiens pungdjur.

När homo sapiens följde ut sina människokollegor ut ur Afrika ledde detta till att andra människoarter såsom neanderthalare och homo erectus dog ut, bortsett från det DNA vi lyckades knulla till oss i akt och mening att sno åt oss lokala genetiska anpassningar för att klara klimatet. Samma sak hände, memetiskt sett, när kampsporterna började stötas och nötas mot varandra på en global arena. Länge var det okänt vilka kampsporter som faktiskt var bäst, och det finns gott om trevliga matchups på Youtube där exempelvis den lokala savate-mästaren rådbråkas av någon thaiboxare.

Det här inlägget om "fake martial arts" handlar om att många kampsporter suger med avseende på att faktiskt idka kamp. (De mest extrema exemplen kanske är capoeira och tai chi.) Det handlar också om att vidga begreppet "martial arts" till oigenkännlighet - det är väldigt mycket vi pysslar med i samhället som inte är CANCER utan snarare EVERYTHING ELSE. Det är inte alltid rått-strategin som är den mest värdefulla.

Som jag varit inne på i förhållande till både memetisk parasit/symbios-dimension och Tolkien-Midgårds evolutionsbiologi är det intressant att kika på begreppen "r-/k-selektion" och den närbesläktade distinktionen mellan lång respektive kort livsstrategi. Råttor får stora täta kullar, avkomman är självständig från första stund, och man lever korta, hårda liv. Elefanter får, sällan, enstaka avkomma, har långa havandeskap, fostrar och skyddar sin avkomma länge innan den blir självständig. Elefanter har famously effektiva cancer-supressor-gener (när livet kan förväntas vara långt selekteras man för att inte dö i cancer) och traderar kulturell kunskap (elefantmatriarker i flocken ökar sannolikhet att överleva torka pga. minns djupa, hemliga källor som annars inte ofta besöks). I inlägget om Tolkien skrev jag följande:

"En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar.

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

'I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.'

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!).

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, 'bröstvårtor' (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor)."

Parallellen är förstås att traditionella kampsporter fått möjlighet att utvecklas som elefanter. Genom en artificiellt låg "dödsrisk" har underliga kampformer kunnat utvecklas. I råttornas värld är det dock MMA:n som selekteras för. MMA-utövare har också så vitt jag vet åtta bröstvårtor.

***

I "fake martial arts"-inlägget beskrivs följande "main standards" för att mäta kampsporter - vi kan tänka på det som två huvudsakliga selektionstryck i den naturliga miljö:

• utility in modern mixed martial art competitions
• utility in real-life self-defense situations

Om en kampsportsmeme selekteras i en miljö där faktiskt fysisk överlevnad i icke gräns-satta slagsmål är normen, kommer vi få någonting som inte ens är MMA - det kommer vara knivar i ryggen, "guns to fist-fights," förgiftning och - om det faktiskt blir slagsmål - fingrar i ögonen och sparkar i pungen. Denna miljö är dock inte legio ens i djurvärlden - varför?

Ritualiserade konflikter är vanligt i djurvärden. Fåglars dans och hjortars stångande är vanliga exempel. Frågan är varför djur inte alltid slåss till döden. Hök-/duva-modellen ur spelteorin är ett sätt att förstå kalkylen med avseende på nyttan och risken med konfliktorienterade beteenden. (Se även invandrarmän.) Ritualiserade dueller är evolutionärt stabila strategier givet vissa miljöförutsättningar. Till yttermera visso är ärlig signalering ett evolutionärt jämviktsläge, vilket gör det evolutionärt osannolikt (under vissa förutsättningar) att fejka det tills man mejkar det. (Mimicry eroderar signalvärden.) Det är därmed inte förvånande att vi ser rätt lite av "nature red in tooth and claw," eller vad de brukar säga, när relativt thrive:iga förutsättningar råder. Skulle vi hamna i Mad Max-postapocalypse skulle fler dödsdueller bli sannolika.

"Utility in real-life self-defense situations" är med andra ord inte det relevanta selektionstrycket för oss just nu (men kanske i The Road). Det som istället har hänt är att globaliseringen fört samman alla världens kampsporter på samma arena, under ett ändå förhållandevis liberalt regelverk. "Utility in modern mixed martial art competitions" är därmed ett selektionstryck att räkna med.

***

I filmen Choke möts flera fighters från olika skolor vid en turnering i Tokyo - bland annat är BJJ-mästaren Ricksson Gracie med. En annan deltagare är Gerard Gordeau som är en savate-utövare från Nederländerna. Gordeau fuskar illa i filmen och petar sånär ut ett öga på en motståndare. Han fuskar även i UFC1 mot en annan av Gracie-bröderna när han bet denne i örat. Wikipedia refererar som följer:

"[T]he Dutchman faced Brazilian Jiu-Jitsu stylist Royce Gracie in the championship bout. During the fight, Royce attempted a double leg takedown followed by a kosoto gake, but Gordeau blocked them and clamped to the cage wall to avoid being taken down. However, Gracie eventually repeated the throw and floored the Dutchman. According to Gordeau, Royce had been warned by the UFC doctors about his injuries [som han ådragit sig tidigare under turneringen] and took advantage of this to overpower him. While Gordeau was under Gracie's mount, he allegedly bit Gracie's ear in an intentional foul, but Gracie, after landing some palm strikes and headbutts, still managed to submit Gordeau with a rear naked choke to win the fight and the tournament. The Brazilian also held the choke for a long time after Gerard's tap out in retaliation for the foul play."

Det roliga är att savate-utövaren - som visserligen spöar en hel del folk i UFC1 och alls inte är någon vekling - på sista raden har svårt att hävda sig under "modern mixed martial art competitions"-selektionstrycket. Då switchar den jäveln över till "real-life self-defense"-selektionstrycket, dvs. lämnar det (förvisso minimalistiskt) regelstyrda, ritualiserade fightandet och börjar bitas och peta ut ögon.

***

Med det sidospåret ur vägen kan vi konstatera att memetisk artbildning inom kampsport kan ske på samma sätt som biologisk artbildning, när populationer hålls åtskilda. Då kan man minska "dödsrisken" för memes som kan utveckla komplicerade livscykler med hög grad av överbyggnad och låg grad av malthusiansk streamlining. Vi skulle kunna jämföra det med "domesticerade memes," som ger högre variation, och då se UFC-massutrotnings-händelsen och MMA:ns utveckling som att de domesticerade kampsporterna plötsligt släpps ut i naturen där bara de starkaste överlever.

Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.

Smaskar

Bakgrund.

Det finns alltså olika trial-and-error-processer i kvantosäkerheten, som mejslar ut makro-deterministiska rumtidshallucinationer (eller motsvarande) i form av invariabilitetssträngar eller komplexitetsstackar. En människas perceptions-kognitiva process (så som formulerad i predictive processing-modellen) handlar om att applicera top down priors på sinnesdata och felkorrigera diskrepansen - detta tycks generera vår medvetandeupplevelse (men vi måste inte dra in the hard problem of consciousness - detta funkar precis lika bra utan en sträng definition av medvetande, och säger kanske därför måhända rätt lite om the hard problem). På motsvarande sätt är evolutionen en trial-and-error-process där varje manifesterad instans av genkombination - varje individuell organism - är en "trial," och där felkorrigering är selektionsprocessen där vissa organismer dör eller misslyckas med att reproducera sig.

Tidsdimensionen är en tolkning av sannolikhetsfunktioner: Termodynamikens andra huvudsats och den ständiga globala entropiökningen å ena sidan, men å den andra sidan också komplexitetsfickor som uppstår genom darwinistiska evolution på ett abstrakt plan (där evolution genom naturligt urval och DNA är lokala fall av den substratoberoende Price-ekvationen). Genom trial-and-error-processer kan komplexitetsgraden öka lokalt i ett universum där komplexitetsgraden vanligen minskar; sannolikhetsläran säger oss att alla tillstånd blir mindre komplexa - entropin ökar - men om vi tänker på saken förstår vi att system som förmår öka sannolikheten för sin egen existens också är sannolika. Genom lärandeprocesser - trial-and-error - kan de minska entropin lokalt.

Kvantverkligheten är ett surr av kvantosäkerhet som reduceras till en lokal makrodeterministisk och (så vitt vi uppfattar det) rumstidslig fysikalistisk verklighet. Genom observation dekohererar vi kvantosäkerhet, vilket innebär att vi när vi felkorrigerar vår egen kognitiva modell tvingar verkligheten att "välja" vilken makrodeterministisk MWI-förgrening vi beträder.

Man kan anklaga evolutionen för att vara indeterministisk eftersom en deterministisk verklighet med ett trivialt synsätt inte synes ha utrymme för differentierade utfall. För en trygg determinist är detta ett störigt synsätt, och denne kan lätt upplösa problemet för sig själv genom att använda sannolikhetsbegrepp för att spegla epistemiska värderingar av den "stokastiska" evolutionsprocessen. Sanningen är dock att det finns en djupare anledning att ändå dröja sig vid det tillsynes triviala faktum att differentierade utfall och determinism inte lirar med varandra: Evolutionen är djupare än den determinsitska, fysikalistiska verkligheten som vi modellerar som rumtid. Evolutionen är en trial-and-error-process genom kvantosäkerhet, som bara vid "observation" dekohererar kvantosäkerhet och tvingar fram en deterministisk makrovärld; en MWI-förgrening. "Observation" i det här fallet är alltså evolutionsprocessens lärande-steg så som uttrycks i fitness och genom Price-ekvationen, och där varje organism är en "trial" och varje observation är ett steg i verkligheten där organismen igenom sitt agerande rör sig genom ett fitnesslandskap.

***

(I det följande trillar jag i the hard problem-fällan igen och pratar mycket om medvetanden, men det går förmodligen lika bra att ignorera den saken och helt enkelt prata om att olika invariabilitetssträngars kvantosäkerhetsätande ansikten observerar varandra och således korsas i samma MWI-förgreningar. Frågan om medvetande skulle kunna lämnas därhän. The hard problem vinner alltid på juijitsu.)

Om nu varje medvetandeupplevelse är en trial-and-error-process som tvingar fram kvantsäkerhet ur kvantosäkerhet och således förgrenar MWI-multiversum, då innebär det också att medvetandeprocesser-i-form-av-invariabilitetssträngs-ansikten också innehåller varandra. I min makrodeterministiska fysikalistiska rumtid finns ju allsköns andra aktörer som jag uppfattar som medvetanden, och som av allt att döma är det. (Det finns också andra-nivå-medvetanden, som samhällen och arter som också bildas av evolutionära komplexitetsökande trial-and-error-processer som förmodligen också har egna medvetandeupplevelser, men det är en annan historia just nu.) Jag, eller min PP-process, har dekohererat kvantosäkerhet och beträtt en viss MWI-förgrening där andra medvetanden också uppträder. Det betyder också att mitt medvetande uppträder i andra medvetandens, eller att andra komplexitetsökande trial-and-error-processer i sina egna modeller beträder MWI-förgreningar som innehåller (versioner av) mig och min kvantosäkerhetsätande PP-process.

På sista raden har vi således en interdependens där många invariabilitetssträngar modellerar varandra och kollektivt förgrenar MWI på ett ryska dockor-sätt där olika förgreningar innehåller de andra i tredjeperson.

Medvetandet är självt observerat av andra och därmed själv en del av andra makrodeterminisitiska invariabilitetssträngar. Medvetandena skapar världar med varandra i.

Rumtid må med Anil Seths ord vara en kontrollerad hallucination. När flera medvetandeupplevelser dekohererar sig fram till samma verklighet (förvisso från olika perspektiv) uppstår en intersubjektiv rumtid. Deras subjektiva banor korsas likt hur subjektiva ljuskoner korsas i den objektiva rumtiden enligt relativitetsteorin.

***

Det har tidigare ofta på denna blogg konstaterats att intersubjektiva fenomen är lögner som påverkar verkligheten: Ideologier, religioner, pengar, kulturer, (dys-?)funktionella memes. Om många tror på samma sak så blir den sann i akt och mening av de troendes handlande; det "latenta variabeln" blir så att säga det avtryck i verkligheten som formar sig i enlighet med flockens kollektivt synkroniserade handlingar.

Eftersom Price-ekvationen är substratoberoende och den kulturella evolutionen ger att även samhällelig trial-and-error-utveckling bilar invariabilitetssträngar, uppstår en mycket intressant förklaring till att saker som egentligen bara är kollektiva hallucinationer också får implikationer i verkligheten. Att vara ett "intersubjektivt fenomen" är som vi nu förstår ej alls något trivialt. Interdependens mellan enskilda trial-and-error-kvantosäkerhetsätande-komplexitetsökande-invariabilitetssträngsmaskar (ska vi kalla dem Smaskar?) kombineras i intersubjektiva kvantförgreningar (kollektivt modellerade som rumtid, det för övrigt kanske mest grundläggande intersubjektiva fenomenet för oss människor) och bildar högre-nivå-emergenser. Vi kan alltså förstå att Smaskar som lindas ihop blir större smaskar (människor bli samhällen), och förmodligen är det mindre Smaskar som blir oss (typ neuroner eller what ever).

Intersubjektiva fenomen blir därmed väldigt mycket mer ontologiskt robusta än vad vi kanske tänker oss när vi pratar om att typ "religion är summan av de troendes trosföreställningar och beteenden." Det är inte bara spelteoretiska abstrakta nätverk utan de facto sammanlindande makro-Smaskar som i sig genom sin komplexitetsökning äter kvantosäkerhet och mejslar ut MWI-förgreningar (som kanske dock inte alls modelleras i rumtid, som för oss människo-subjektnivå-Smaskar).

Det är sjukt intressant att tänka sig att rumtiden i sig är ett intersubjektivt fenomen i sig, vilket vi nu inser att det uppenbarligen är, eftersom det betyder att det finns en kontinuerlig gradering av intersubjektiva fenomen; från den super-intersubjektiva rumtiden till allt mindre intersubjektiva graderingar bortåt, utåt från den kollektiva människo-subjektnivå-Smaskens intersubjektivitets-centra.

Och säkert är det så att Smaskar förklarar varför vårt universum existerar trots att det, som Tomas Hertog noterar i Om tidens uppkomst, är en rätt osannolikt utveckling givet universums initiala förhållanden.

***

They don't teach this shit at school.

Evolution och PP

Nu när det är rätt bra fart på metafysiken kan det vara dags att fördjupa varför observation som en felkorrigerande kvantprocess är intimt förknippat med evolutionen, samtidigt som rumtiden själv är en  evolverad funktion för att modellera fitness-landskapet. Inspirationskälla i det korta loppen är denna text om Karl Poppers version av evolutionsteorin.

Som sagt påstår jag att

"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."

Samtidigt påstår jag att evolutionen är den djupare regeln och att även naturlagarna, liksom tid och rum, är funktioner av evolution snarare än att vara eviga. Mer specifikt är "tiden [...] en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation."

Redan i Frågan... var Antropofagi inne på att Popper störde sig på evolutionsteorin som varandes tautologisk. Enligt Atlas of Wonders and Monsters formulerade han en egen variant av teorin, där han beskriver evolutionen som en trial-and-error-process för att lösa problem, där varje individ är en "trial" och varje fall av selektion ("killing of the organism") är error-elimination. Problemet som ska lösas är fitness, dvs. överlevnad och reproduktion i förhållande till lokalt rådande selektionstryck.

Eftersom "organisms can evolve error-eliminating mechanisms that are distinct from simply dying" är även homeostas och andra individ-processer att betrakta som analoga. En sådan (kognitiv) process är just predictive processing, där kognition kan beskrivas som en lokalt evolverad verklighetsmodell där selektionen är felkorrigeringen. Eftersom rumtiden är en modell av verkligheten är det föga förvånande att "predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden" för individen. Frågan är dock hur detta kopplar till observation som kvantsammanflätande interaktion som "löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten."

"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."

Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?

Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.

Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.

Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.

Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.

Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!

Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.

För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.

Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."

Tolkien och evolutionsbiologiska principer

(Bakgrund: Alver och kulturell evolution; The Juice; allt om k-selektion; allt om r-selektion; Frågan...)

"The life history theory of the Lord of the Rings: a randomized controlled trial of using fact versus fiction to teach life history theory" påstås handla om användandet av fantasy-världar som pedagogiskt verktyg för att undervisa i evolutionsbiologi. Det uppenbart intressanta med artikeln är förstås istället själva exemplet; hur evolutionsbiologiska termer och förklaringsmodeller lånar sig till Tolkiens värld. Antropofagi har tidigare dryftat närliggande frågor (se bakgrund ovan) och kan inte gärna förbise det arbete som gjorts av Maley & Sayedi.

Life history theory verkar motsvara ungefär k-/r-selektions-distinktionen. En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar. 

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

"I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna."

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!). 

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, "bröstvårtor" (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor).

***

Över då till Tolkien. (Jag återger här både sådant som framkommer i den nämnda artikeln, men gör även helt egna reflektioner.) Uppenbarligen representerar orkerna rått-strategin och en kort livshistorik. Sannolikt får de alltså stora kullar med barn, och sannolikt har ork-honor fler än två bröstvårtor för att kunna ge di åt dessa stora kullar. Orker är förmodligen inte semelpara utan skaffar gissningsvis multipla kullar, men torde inte leva länge utan dö av ålderskrämpor (ackumulerade mutationer) eller sjukdom vid en tidig ålder. 

Då de allt som oftast tas av daga i våldsamma sammandrabbningar, eller dödar varandra i ideliga statusgräl, har de inte selekterats för långt liv, sjukdomsresistens eller cancersupressorgener. I den väldigt dåliga filmatiseringen av Hobbiten (Bilbo) är Azogs son Bolg vättekungen i Dimmiga bergen också vanprydd av vidriga tumörer. (I boken har jag för mig att det är Bolg som är vättekungen, men i filmen är det någon slags konstig albino-ork som jagar Thorin som verkar vara Bolg. Riktig skitfilm, på min ära!) I alla filmatiseringar verkar orkerna/vättarna också ideligen drabbade av infektionssjukdomar, vilket förstås inte blir bättre av att de sannolikt lever i trånga underjordiska hålor med massor av snuviga glin. Tänk en blandning mellan förskola och råttkung.

Maley & Sayedi kommenterar som hastigast på att livsstrategi kan variera inom en art, något som förmodligen blir mest relevant för arter med kulturellt traderade normer (och som Slate Star Codex diskuterat med sedvanlig elegans). Vi noterar att orker och vättar varierar i storlek, inte bara mellan till exempel snaga och uruk-hai. Även inom en viss ork-ras verkar storleken variera drastiskt, och det framkommer att Azog och hans livgarde är större än övriga (se Ringarnas herre, appendix). Det verkar som om variationer i livsstrategi får morfologiska uttryck, kanske på grund av skillnader i mattillgång (mäktigare orker får sannolikt äta först, bäst och mest) och/eller hormoniella verkningar (jämför till exempel hur monogama kulturers män får minskad testosteronnivå efter familjebildning, eller hur upproriska nakenråtte-hanar växer sig större än sina docila träl-fränder - för att inte tala om typ clownfisken eller läppfisken, som båda byter kön!)

Slutligen bör vi notera att orkerna verkar utsatta för avel av yttre agenter, Saruman och Sauron, vilket innebär att de allometriska skalningslagarna kan upphävas, precis som hos tamhundar där kroppsstorlek och livslängd inte korrelerar på samma sätt som hos vilda djur. Domesticering leder generellt sett till större morfologisk variation även inom en art, vilket redan Darwin noterade. Därmed minskar förvåningen över snaga/uruk-hai-variansen.

***

Alverna representerar den motsatta extremen på livshistorik-teori-spektrumet: De lever (oändligt?) länge, blir aldrig sjuka, har en mutations-cleant genom och får aldrig cancer. De utvecklar excellens och har en utvecklad kultur. Inget tyder på att de skulle ha fler än två bröstvårtor, och de verkar reproducera sig långsamt till skillnad från orkerna. Om orkerna är tolkiens råttor är alverna hans elefanter. Ur detta kan vi härleda att alverna har en mycket hög föräldrainvestering samt att de får många barn sent i livet. Sannolikt blir de också könsmogna väldigt sent, medan vi gissar att orkerna blir det tidigt.

Dvärgarna är en intressant mellan-variant. Uppenbarligen har de också en lång livsstrategi, men de är förmodligen mer som nakenråttor än elefanter. Dels lever de skyddat under jorden, ett annat sätt att minska dödsrisken likt flygförmåga eller stor kropp. Nakenråttor blir väldigt gamla, särskilt för sin ringa storlek, och de kan kontrollera sin metabolism och har cancersupressor-egenskaper som verkar övertrumfa till och med elefanternas. Det som verkligen gör jämförelsen mellan H. glaber och dvärgarna relevant är dock de senares oväntade könsbalans; Tolkien säger uttryckligen att endast ca en tredjedel av dvärgarna är honor, vilket kan tyckas förvånande. Jag är inte helt inläst på den senaste forskningen men as of 1980-talet förklarades male-biased sex ratio som följer:

"In many mammalian species, maturing males disperse from their natal groups, while females remain near their places of birth. If resources are limited locally, related females may be forced to compete with one another for access to resources, while mature males will compete primarily with unrelated individuals in non-natal groups. Clark (1978) suggested that under such circumstances the extent of competition among females could be reduced if females uniformly skewed the sex ratio of their offspring in favor of males. Skewed secondary sex ratios and investment patterns in galagos and red deer appear to be consistent with this hypothesis."

Detta verkar faktiskt passa bra med dvärgarnas livsstil: Honorna gillar inte att resa, vilket Tolkien om jag inte missminner mig påpekar i Ringarnas herre-appendixet, medan männen uppenbarligen inte drar sig för utflykt och äventyr. Här kan vi se tydliga paralleller till nakenråttan och hur djur som lever i miljöer med lokalt ymniga men globalt knappa (det vill säga, koncentrerade) resurser tenderar att utveckla en eusoicalitet som vi också verkar se hos dvärgarna. Eusocialitet är när det råder en reproduktiv ojämlikhet även bland honor - detta är normen bland män men endast i vissa arter som honungsbin, myror, termiter, nakenråttor och faktiskt afrikanska vildhundar får även vissa kvinnliga individer avstå reproduktion. Det framkommer i Tolkiens skrifter att många dvärgkvinnor avstår från att fortplanta sig, antingen då de inte får tillgång till en högstatus-hane eller då de hellre satsar på hantverk.

I haplodiploida arter (primärt steklar) verkar fullgången eusocialitet ha lätt att uppstå, eftersom individerna har en mycket hög släktskapskoefficient. Under vissa förutsättningar kan det som sagt även uppstå närliggande social organisering hos däggdjur, då oftast om inaveln är väldigt hög och den sanna släktskapskoefficienten blir hög. Vi får således anta att dvärgar är höggradigt inavlade i sina bosättningar, men att enskilda individer får hybris, lämnar kolonin och söker nya reproduktionsmöjligheter utanför den nära familjen. Gimli kan förmodligen ses som en nakenråtta-hana som förätit sig, och för övrigt i sig ett extremfall eftersom han till och med går och kåtar upp sig på Galadriel, som ju tillhör en helt annan art. 

(Det finns som Maley & Sayedi inga omnämnanden av att dvärgar korsats med orker, alver eller människor, vilket för dem till slutsatsen att dvärgar är en egen artbildning. Däremot kan alver/människor och orker/människor korsas, vilket per gammal definition gör alver/orker/människor till olika raser inom samma art. Så vitt jag förstår har art/ras-definitionen fallit samman i och med att alla olika människor korsats med varandra under förhistorisk tid och ingen vill säga att homo sapiens och neanderthalare är samma art. Hur som helst framkommer att dvärgarna inte räknas till Ilúvatars barn, då de är skapade av Aulë.)

Könsdimorfismen då? Vi vet att dvärgarnas kvinnor är till förvillelsen lika dvärgmännen. Frågan är om detta nödvändigtvis utesluter en statusbaserad och åtminstone psykologisk dimorfism mellan dvärgmännen; vi kan tänka oss att många är docila arbetare medan vissa mäktigare dvärgmän är mer utåtriktade, exogama och exodus-inriktade. Dvärgkvinnorna är förmodligen oftast endogama men kan i undantagsfall välja en utifrån kommande erövrare, kanske framförallt för att bilda en ny koloni. Om dvärgar är höggradigt eusociala så borde det finns drottningar som monopoliserar reproduktionen visavi andra honor, men jag vet inte om de är tillräckligt eusociala för att vi ska förvänta oss morfologiska skillnader och typ enormt feta drottninghonor som ligger och endast knullar och föder i en djup kammare i berget. Det hade dock varit, som man säger på fackspråk, awesome.

Jag nämnde ovan parentetiskt ett par fiskarter som kan byta kön. Kan det vara så att dvärgarna är sekventiella hermafroditer? Att de till exempel börjar som hanar och att vissa sedan, om de ökar kraftigt i status, kan bli honor? Jag tror ändå inte att det är så, eftersom det finns icke-reproduktiva honor, och vi snarare förväntar oss en sexual-social struktur motsvarande nakenråttans än till exempel putsarfisken.

***

Vilka är då de koncentrerade, lokalt ymniga men globalt knappa, resurser som dvärgarnas kolonier centreras kring? Uppenbarligen järn, guld, mithril, ädelstenar, metaller och mineraler. Detta går dock inte att äta, och Maley & Sayedi föreslår att dvärgar lever i symbios med människor i och med handel och utbyte av livsmedel och hantverksprodukter. Det tydligaste exemplet torde vara Ensliga berger och Dal, där dvärg- och människosamhällena lever i en tydlig symbiotisk relation. Samtidigt förefaller en sådan arbetsfördelning göra dvärgarna extremt exponerade, eftersom det självklart är mer verkningsfullt att strypa mattillförsel än att strypa hantverks- och metallurgi-tillförsel. Kanske måste dvärgarna upprätthålla flera relationer med multipla människosamhällen för att minska risken för ren utpressning, eller för en alltför negativ bytesbalans om människorna väljer att cranka upp priset på vetebröd.

Det skulle också kunna vara så att dvärgarna odlar svamp eller liknande under jord - annan odling blir svårt om man inte - som i undermåliga, urdåliga Maktens ringar - lyckas släppa in tillräckligt med ljus för att bedriva fotosyntesbaserat jordbruk under jord. Svamp ger inte mycket kalorier men dock fibrer, mineraler, vitaminer och spårämnen - intressant nog även vitamin D, vilket är ovanligt i icke-animaliska livsmedel. Låt oss säga att dvärgarna kan få en näringsbalanserad kost genom svamp och kanske underjordiska fiskevatten; kanske kan dvärgarna odla svamp i sina underjordiska avskrädeshögar och på så sätt återvinna både sina fekalier och annat avfall. Kolhydrater och för den delen proteiner behöver man dock tillföra - svamp innehåller ca två gram protein per 100 gram vilket inte är bönor eller kött precis, och energiinnehållet är i genomsnitt endast är 25 kcal/100 gram.

Ett förslag är storviltsjakt. Låt oss säga att drakkött faktiskt går att äta. En Robert Matthews diskuterar (betalvägg men som alltid löses det med snabbt ctrol+a, ctrl+c innan väggen laddat) draken Smaug ur ett "vetenskapligt" perspektiv, bland annat med jämförelser till "the bombardier beetle" som kan alstra explosioner i sin kropp (eller nåt), och kommer fram till att Smaug väger ca 15 ton. Låt oss anta att det är 15 ton ätbart kött. Hur mycket protein har drakkött? Låt oss säga "som kyckling," vilket kan vara rimligt i den mån drakar är lika dinosaurier som ju idag anses vara fåglar. 

Kyckling har mycket protein men är kalorifattigt. Hårt arbetande dvärgar behöver förmodligen minst 1 gram protein per kilo kroppsvikt och dygn, och vi kan tänka oss att en kort men kompakt dvärg väger i alla fall 50 kg. (Vi kan tänka oss att de har andra sammansättningar av muskelfibrer vilket kan göra dem starkare per kilo muskelmassa än människor, motsvarande chimpanser, men å andra sidan är chimpanser framförallt mer explosiva och människor mer sega, och dvärgar har ju rykte om sig att vara sega. Hur som helst, låt oss beakta ett mycket förenklat exempel.) Då behöver dvärgar ca 18 kg protein per år per individ. Med lite avrundning innehåller Smaug 600 kg protein vilket räcker i knappt 35 år för en enskild dvärg, eller ett år för 35 dvärgar. 

Om vi antar att dvärgarna systematiskt idkar kannibalism kanske proteinbehovet kan hållas nere i viss mån, och att man begraver sina döda "i sten" kan tyda på att man äter upp det mesta och endast begraver exempelvis hjärtat i en mindre urna eller liknande. Samtidigt gör dvärgarnas långa livslängd att man inte hinner dö så ofta per år, och alltså inte särskilt ofta får anledning att äta upp en förfader. Dvärgarna verkar också, om man läser mellan raderna, upprörda över asätande orker, vilket är en indikation på att kannibalism inte är kulturellt välsett. (Efter slaget utanför Moria, där Thorin får sitt efternamn och Azog dräps, bränner man sina stupade för att man inte hinner begrava dem tillbörligt i sten, och då man är oroliga för bland annat "asorker.")

Uppenbarligen räcker alltså inte storviltsjakt, utan dvärgarna måste komplettera med proteinkällor som underjordiskt fiske (vilket Gollum påvisat är plausibelt men förmodligen inte kan ske i stora volymer) samt förmodligen primärt handel med människor och andra hominider. Om vi ändå behöver symbiotiska relationer för proteinerna kanske vi också kan nöja oss med det för bulk-kalorierna, och inte måste hitta på andra matkällor. Vi konstaterar dock att svampodling förmodligen är avgörande tillskott till kosten, och det skulle kunna vara så att dvärgarna - förutom att diversifiera sina externa kontakter - också kan klara längre svältperioder genom att få avgörande näringsämnen via svamp samt genom att - likt nakenråttorna - vid behov hibernera. Även i Tolkiens egen skapelseberättelse finns ju mytologiska element som tyder på en sådan förmåga, ety dvärgarna skapades av Aulë innan de andra hominiderna, vilket gjorde Ilúvatar sur - hen (?) ville att alverna skulle vara först ut. Därför tvangs Aulë lägga dvärgarna i dvala i väntan på att övriga hominider blev färdiga. Thus: Dvärgar har i vart fall i mytologiska uppteckningar kunnat reglera sin metabolism. Vi kan föreställa oss att de kan göra detta även i "modern" tid (tredje åldern) om samarbetsparter bland människorna plötsligt slutar skicka mat till deras koloni.

***

Vi ser alltså orker som råttor, alver som elefanter och dvärgar som nakenråttor. Hoberna då? Låt mig föreslå en parallell till den svarta sulawesimakaken (Macaca nigra). Konvergent med bonoboen har den utvecklat en utpräglad thrive-strategi, där ymniga resurser gjort den social, fredlig, sexuellt promiskuös och allmänt gosig. Hobbitarna har famously en obefintlig nivå av ingrupps-våld (Frodo nämner i "Fylke rensas" att ingen hobbit någonsin avsiktligt dödat en annan hobbit), och det finns en utpräglad förbrödring mellan hobbit-hanarna snarare än sexuell konkurrens om honorna. 

Hobbitarna har för övrigt också en långlivs-strategi, vilket kan verka märkligt då de både saknar skyddsfaktorer i form av flygförmåga (fladdermöss), kroppsstorlek (elefanter) och underjordiska fästningar (dvärgar och nakenråttor). Visserligen bor hobbitar traditionellt i hålor, men det är oklart om dessa är kvalitativt mer välförsvarade än rått-orkernas underjordiska nästen. Hobbitarna är dock omvittnat bra på att "försvinna," och kanske är det mer en slags kameleont-effekt vi ska tänka oss, där förmågan att gömma och kamouflera sig är så god att den motverkar exogena dödsrisker. Låg våldsnivå inom arten innebär för övrigt en förutsättning för långlivsstrategi, och här skiljer man sig avsevärt från orkerna som ju gärna dräper varandra i kubik och kvadrat. Jag skulle ändå förvänta mig större konvergens mellan hobbitar och typ kaniner, med större hobbitkullar, kortare hobbitliv, och mer våld mellan hobbitar i en kamp om (reproduktiva) resurser.

En annan anomali i Tolkiens värld är troll. Dessa är uppenbarligen bjässar som vi kan förvänta oss lever länge, men de uppvisar annars ett allmänt orkigt beteende. Dock ger oss Tolkien väldigt lite att gå på när det gäller trollen, vilket gör det vanskligt att dra starka slutsatser. [Uppdatering: Trollen borde fö. liksom orkerna kunna bortförklaras med avel, eftersom det torde vara någon iteration av Mörkrets Herre som värkt fram dem i någon geggig födslokammare. Således utrymme för att frångå de allometriska skalningslagarna och bli en jättestor organism med kort livsspann. Man kan också fundera över konvergens visavi nämnda stsillhavsbläckfisk och fråga sig huruvida troll kanske är semelpara, dvs. om de ynglar av sig en enda gång och sedan dör, vilket ju förstås innebär låg föräldrainvestering samt obefintlig kulturell tradition. Att de öht. kan prata tyder väl ändå på viss föräldrainvestering, eller möjligen ett mystiskt upplägg där man fortplantar sig sent i livet och innan dess har någon form av kulturellt utbyte med yngre trollyngel som då kan lära sig prata och enkel matlagning. Exakt vilka selektionstryck som skulle bädda för en sådan utveckling orkar jag inte tänka på just nu.]

***

Sammanfattningsvis är det ändå remarkabelt hur väl Tolkiens fantasivarelser prickar evolutionsbiologiska prediktioner. Tolkien hade nog rätt lite koll på evolutionsbiologi, men det finns en slags djup sanning i distinktionen mellan lång och kort livsstrategi; mellan cancer och everything else. Som SSC/ACX-Scott skriver: "it’s Evil that teems with fecundity."