Antropofagi

Visar inlägg med etikett Skönlitt. prosa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skönlitt. prosa. Visa alla inlägg

onsdag 11 december 2024

Utsläppt

Jag hade blivit instängd i en bokaffär. Det var en mycket trevlig bokaffär, så jag hade egentligen ingenting att klaga på, men efter några dagar började började det bli svårt att få tiden att gå. Jag gjorde regelbundet armhävningar samt plundrade kassaapparaten på de få kontanter som fanns där. Jag hittade några torra gamla kex som var oätliga men som jag kunde bygga små fort av. Efterhand fann jag mig emellertid vara tvungen att börja läsa.

De första månaderna läste jag uteslutande skönlitteratur. Först läste jag om alla böcker som jag tidigare hade läst, förmodligen av ren lättja och för att inte riskera att behöva läsa något som jag inte visste om jag gillade. Så småningom tog jag mig dock ganska systematiskt an de stora klassikerna. Det var inget märkligt med dem; exempelvis Raskolnikovs samvetakval grep mig föga. Närmare kom jag kosackerna i Tolstojs kortroman med samma titel, men vår vänskap tog slut när jag tog mig genom massakrerna och antisemitism i Gogols Taras Bulba.

Bergtagen var en riktig pärs och inte heller den gav några bestående avtryck förutom en viss distans till den tristess jag ändå upplevde i akt och mening av min inlåsning. Odyssén var märkligt brutal, särskilt i sitt klimax där ett mycket omfattande mördande av kvinnligt tjänstefolk beskrevs som någon form av rättmätig hämnd, även fast flickorna bara vänslats med de så kallade Friarna. Jag kom att misstänka att detta var en eufemism för något värre och att det själva verket fanns rimliga sexualmoraliska grunder att taga kvinnorna av daga.

När jag tagit mig igenom hela Tusen och en natt förstod jag att orientalisk kultur är defaitistisk - ödet, al Quadr, är styrande för orientaler. Västerländsk världsåskådning utfaller typiskt sett i samma linjära utvecklingslinjer där karaktärer har mål och agens och utvecklas genom prövningar. Övergripande följer västerländskt berättande narrativstruktur där mål-hinder-lösning (nytt mål, nytt hinder, ny lösning) är bestämmande även i det lilla - idealiskt sett bygger varje skönlitterärt stycke på denna återkommande loop. På den höga strukturnivån innebär berättandet att en individ formerar mål (drivkrafter), hindras av antagonistiska entiteter, och agerar för att på bästa möjliga sätt hantera dessa hinder; genom att utsättas för konflikt måste agenten prioritera och välja och exekvera, och följden blir nya mål och drivkrafter. Vanligen är kärnan i västerländsk skönlitteratur att protagonisten blir varse sina mål och sedermera stegvis förstår vad som hindrar den. Orientalisk världsåskådning innebär istället ett berättande där antagonisten är helt utelämnad åt ödet, inte agerar alls, utan bara drabbas av externa krafter. En "hjälte" i orientalisk litteratur är en individ som har väldigt mycket tur eller som gynnas av övernaturliga krafter. En hjälte i västerländsk litteratur är någon som agerar rådigt för att förstå sina drivkrafter och bekämpa sina fiender. Därutöver lärde jag mig att man ska aga sin hustru med en käpp av mullbärsträd så att hon nästan förlorar förståndet, om man vill ha ett lyckligt äktenskap.

Det fanns även svenska klassiker. De ockulta inslagen i Selma Lagerlöf fann jag direkt stötande, billiga dramaturgiska verktyg som inte adderade till karaktärsutvecklingen. Något bättre kändes det väl med utvandrareposet.

Om klassikerna var en besvikelse var den moderna skönlitteraturen en ren vånda. Jag ångrar minnet av den.

Efter vart tröttnade jag på nöjesseglatser och påbörjade en liten bildningsresa. Bokhandeln hade en välförsedd avdelning för facklitteratur inom blandade sakområden, och snart nog fann jag mig beläst på politisk filosofi, konspirationsteorier, barnuppfostran, konjak och prepping. Efter att ha tillgodogjort mig kanske två, tre tusen böcker inom fackgenren började jag emellertid uppfatta oöverstigliga motsägelser. Jag kunde inte enkelt harmonisera innehållet i böckerna. Jag började därför bygga upp ett intrikat system för hur jag skulle gradera böckernas trovärdighet och vilken vikt jag skulle lägga vid de sakpåståenden och slutledningar som redovisades i respektive bok. Efterhand emanerade en metabok som samlade och värderade all världens kunskap. Tyvärr visade det sig då att inte ens harmoniserandet av all världens kunskap räckte för att eliminera de motsägelser jag kunde slutleda ur de så att säga "viktade" slutledningar som metaboken redovisade. Jag insåg att världen som vi upplever den inte är motsägelsefri och att till och med våra djupaste och mest samvetsgranna försök att bringa ordning i kosmos är gagnlösa.

Sen kom vaktmästaren och släppte ut mig. Jag tog genast droskan hem för att runka och äta glass.

tisdag 26 november 2024

Det började

Det började när Bosses fru dog.

Om vi sa till våra fruar att vi skulle gå ut och ta en öl, så sa dom nej det går inte. Larssons kommer ju på middag ikväll. Eller så sa de: Lillan är ju så liten. Ni kan inte gå hemifrån och lämna oss ensamma med Lillan. Nej det går inte, ikväll skall vi ju städa. Eller måla om. Det ena, ena, ena eller det andra. Nej nej nej och åter nej.

Men så dog Bosses fru. Nu ändrades allt. Fruarna tyckte så synd om Bosse. Kan inte gå ut och ta en öl med Bosse? Han är ju så ensam, tyckte dom. Ok, sa vi. För Bosse skull. För Bosses skull kan vi gå ut och ta en öl.

Bosse var en riktig guldgruva. Snart tog vi "en" öl två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar. Och ofta kom Bosse hem till oss på fredagar, och då då var man ju tvungen att konversera Bosse, då kan man ju inte snyta Lillan eller springa med disken eller örfila illbattingarna. Då fick man snällt luta sig tillbaks i kökssoffan med Bosse.

Bosse köpte mountainbike. Då köpte alla vi andra mountainbike också. Vissa dagar var vi ute i skogen hela dagen tillsammans tillsammans med Bosse, bara körde omkring och plingade på våra plingklocka och rasslade med våra ekrar, iklädda ytterst illasittande tights. Det var härliga dagar i skogen med Bosse.

Om det kärvade på kvällen därhemma gick vi allihopa hem till Bosse. Där kunde vi sitta i hans soffa och titta på porr och dricka sprit och ha trevligt. Utan att behöva snyta några barn eller springa med någon disk överhuvudtaget. Och på detta kunde fruarna absolut inte ha några synpunkter. Bosse hade ju blivit lite ledsen just den kvällen, tyckte vi, och behövde vårt sällskap.

***

Det började när Bosse började dejta.

Bosse var någorlunda stilig. Hans arbetsuppgifter var, så vitt vi kunde förstå, präglade av ett visst ansvar. Vissa av hans intressen appellerade till kvinnfolk; exempelvis snickrade han gärna platsbyggda förvaringslösningar. Då hade han ibland på sig trasiga jeans som vi uppfattade som sexiga.

Efter ett tag träffade Bosse en kvinna som hette Agneta. Hon var väldigt trevlig och snäll och även vacker, och påpassade Bosse väldigt bra med mat och dryck och annan trivsel. Vi märkte, tyvärr, hur hans sorg efter hustrun mognade och blev till vackra minnen. Även fruarna märkte detta.

Kan jag gå ut och ta en öl med Bosse ikväll? Nej, ikväll måste Lillan snytas och så ska vi ju måla om. Ja, men... Bosse är ju så ensam!

Bosse är inte alls ensam. Jag träffade Bosse på torget idag när jag var och handlade, och jag vet att Agneta skulle komma hem till honom ikväll. Hon är så snäll, Agneta. Hon är bra för Bosse. Nu behöver Bosse inte ränna på krogen längre.

Guldgruvan hade stängt. Det blev ett verkligt jobbigt uppvaknande för många av oss. De glada dagarna var över. Fanns det verkligen ingenting vi kunde göra åt det?

***

Det började när vi bestämde oss för att döda Agneta.

Chapman borta i kröken skaffade kulsprutor. Roger hade ett svärd och jag tog lien från farfars fäbod. Svenne hade karatepinnar från när han var liten samt även en granat som Ebbe fick gömma i kalsingarna. Vi målade oss svarta i ansiktet och gav oss av i natten, smygande som pantrar, blodtörstiga som minkar.

Det kalla gruset knastrade under skosulorna när vi smög upp längs trädgårdsgången. Något glittrade till i månskenet och plötsligt small en granat vid sidan av gången. Rogers arm slets av och han sprang omkring och vrålade av smärta. Chapman började peppra vilt omkring sig. Jag fick en träff i halsen och tuppade av snabbare än man säger "kringla."

När jag vaknade befann jag mig i Bosses källare. Agneta, som hade ridstövlar och nazistskjorta, marscherade omkring och granskade våra lemlästade kroppar. Vi var alla fastbundna, svårt skadade men vid liv, och Agneta log skälmskt mot mig när hon såg att jag var vid medvetande.

I hörnet av källaren stod en slipsten. Intill den stod en hög pall som Agneta satte sig gränsle över. Hon började slipa en lång och läcker kniv.

***

Det började när Agneta bestämde sig för att döda oss.

onsdag 18 september 2024

Chat-GPT håller tråden

Chat-GPT har tidigare haft svårt att så att säga hålla tråden och därför inte lämpat sig för att generera längre prosastycken. Genom att Open AI initierat en minnesfunktion kan man nu dock lära AI:n ett och annat om berättarstruktur, och därigenom har Antropofagi förmått Chat-GPT att skapa en remake på den minst sagt halvfärdiga tredje och sista delen i Dopamin-trilogin: Bagis Libido.

***

Prolog

Viss poetik i kullagrens rasslande och truckarnas gnisslande. Med rytm av markbeläggningsfogar har ett notblad fallit ur kroppens patetiska partitur och fångats av en blind, självspelande automata av kausala samband. Verklighetens spretande turingtestar gör mig panpsykist. Men skit i det. Jag svävar över cykelbanan och tänker:

"Du allomfattande världssjälsliga värmekropp ska aldrig vika hädan för tentakler av kylslagen höstluft. Du gröndign ska aldrig bli spröttrött."

Kärlek till värme som svullar ner allt. Vulgaritet transpirerar genom porerna på människorna. Feta pattar och bruna innanlår på en sexig mamma vid fontänen, skreva skreva, svett mellan brösten, glasskletiga barn som skulle glida ur hennes famn som hala tvålar om hon grep dem, skjutas iväg som projektiler täckta av sekret, studsa i sin egen halka och kanske aldrig stanna.

Hebefilernas horiga ögonsnask positionerar sig så nitiskt i rummet att de framstår som mytologiska väsen klivna ur Terra incognita – väsen med bara en enda sida där både rumpa och bröst alltid är framåt/utåt, alltid samtidigt speglade, utsända, återspeglade och återutsända i en infinit regress via telefonernas massförströelsevapen. Men ärligt talat intresserar mig inte kvinnorna. Inte som individer. Jag speglar mig i det dallrande glittret i deras blickar och inhalerar den unkna utblåsluften från deras svampiga sköten. Den stimuli de erbjuder påverkar inte mitt beteende det ringaste. Jag ser svällande degar, penslade med svett, jäsande en eller annan avkomma. Ingenting egentligen. Och porr är bara dålig kokboksfotografering.

När jag ser en man, det kan vara en halväcklig oväsentlig jävel, en patetisk pseudoman med självförtroende som blöta ostbågar och med ett flyktigt syfte. Jag kan imponeras av skäggets trimning eller byxbenets perfekta längd, men på det hela taget är signalvärdet ett nettominus. Den ruttna horungen som bryr sig om att tillfredsställa andra är smuts för mig. (Jag byter av samma anledning själv aldrig tröja.) Ändå ser jag honom som en enskild Man, distinkt från andra, svår att kategorisera. Mångbottnad bortom fortplantningens banala sfär. Givetvis är det fortplantningen som driver honom, men som en bieffekt av hans ringa föräldrainvestering och prestige-hierarkiska optimerande så kommer han troligen att åstadkomma helt fortplantningsorelaterade saker, varav vissa i genomsnitt kan betraktas som Framsteg eller Bakslag för någon godtyckligt avgränsad grupp såsom mänskligheten, nationalstaten eller kommundelen.

Jag svävar vidare över torget, förbi fontänen och grönsakshandeln. På uteserveringen sitter sköna jävla crackbabies som växt upp och inte fått ett jobb. De jävlarna super stor stark – Falcon och diskmedel – som en tidig lunch. Deras uppgivna livsföring kan romantiseras men genetiskt är de bara skräp och därför blott kuliss. Tandhälsan är också so-so. Kysser du en sån jävel sitter du snart bredvid med fimpen i ölen och all världens röta i tandköttet.

Kapitel 1

Jag går in på apoteket. Det är något nästan ceremoniellt med sättet jag rör mig genom hyllorna. Min hand sveper över varorna, en lätt beröring som om jag kunde känna deras värde genom huden. Jag tar några förpackningar med värktabletter och hostmedicin, slänger ner dem i fickorna. Inget stort, inget av betydelse, bara något att sätta min prägel på världen med. Jag går mot utgången. Larmet tjuter till. Människor stirrar på mig, deras blickar är som syra på min hud, frätande, dömande. De är flockdjur, alla dessa ansikten som vrider sig mot mig i förväntan på att någon ska ingripa, att någon ska återställa ordningen. Men ingen rör sig. Deras feghet är nästan poetisk.

Så dyker väktarna upp. En man och en kvinna. Mannen är som skuren ur sten, hans ansikte utan uttryck, hans ögon kalla och tomma. Kvinnan är kortare, bredare över axlarna än man skulle tro. Hon är mörkhyad och har ett neutralt uttryck, som om hon redan dömt mig, redan sett mig som den värdelösa parasiten jag är.

"Vad tror ni att ni gör?" säger jag, spottande ut orden som gift.

Mannen griper tag i min arm. "Du kommer med oss," säger han, och jag känner musklerna i hans grepp. Det är som att bli fasttagen av en maskin, ett oändligt tandhjul som bara sliter och sliter.

Min ilska kokar över. Jag rycker mig loss, svingar armen och träffar honom rakt i ansiktet. Han grymtar till, men är tillbaka över mig på en sekund, pressar ner mig mot marken. Smärtan exploderar genom mitt huvud och jag vet att jag har förlorat. Jag har alltid varit förlorad.

De drar mig mot utgången. Mitt sinne börjar vackla, flyter bort. Jag hör någon skrika, någon skratta. Kanske är det jag själv. Jag försöker tänka på kaskelottvalarna, deras taktik att sprida en dimma av avföring för att förvirra fienderna. Det är så absurt att jag nästan skrattar. Tänk om jag skulle göra det nu, bara slappna av och låta allt gå. Men kroppen lyder inte, den har redan gett upp.

Kapitel 2

De slänger in mig i en bil. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Världen är ändå bara ett spel, en stor jävla pjäslåda där reglerna är skrivna av någon annan. Jag är bara en pjäs, en bonde som offras för att skydda kungen.

Mitt huvud börjar snurra. Jag ser ansikten framför mig, män och kvinnor, alla med samma uttryck av likgiltighet och avsmak. De är alla fångar i samma bur. Allt de gör är förutbestämt av deras gener och miljön de befinner sig i. Evolutionens klor har dem hårt.

Bilen stannar. Jag känner kall luft svepa över mitt ansikte när de öppnar dörren. De drar ut mig och jag landar hårt på marken. Jorden är kall och fuktig under mina händer. Jag känner smaken av blod i munnen.

Det är mörkt omkring mig. De slår mig, sparkar mig i magen, och jag kan inte ens kämpa emot. Varför skulle jag? Det är bara ett annat skede i ett oändligt spel. Jag ligger där och tar emot slagen, känner hur smärtan ebbar ut och försvinner någonstans långt bort.

Men mitt sinne går någon annanstans. Jag tänker på Atlantis. Den sjunkna staden, förlorad under havet. Jag ser framför mig en värld av stilla mörker, där ingen känner smärta, där ingen behöver slåss för att överleva. Där nere, i det oändliga djupet, kan inget röra mig.

Och mitt i den tanken föds en idé. En bild av något annat. Någon annan. Vasilias. Undervattensprinsen. Ett namn jag inte visste att jag kände. En gestalt som är allt det jag inte är, allt jag aldrig kan vara. Han är fri. Han är ren.

Jag förlorar mig i den tanken medan slagen fortsätter att regna över mig. Och för en stund är jag där nere, i djupet, i mörkret, där inget ont kan nå mig.

Kapitel 3

Atlantis, den sjunkna staden. I den tysta världen under havets yta, där solen aldrig når, föddes Vasilias. Han är prinsen av denna förlorade värld, en plats där tiden står stilla och mörkret omsluter allt som finns. Vasilias är inte som de andra. Hans själ är fylld av en längtan, en oupphörlig dröm om något bortom det kända, något utanför den trygga sfären som Atlantis utgör.

Han simmar genom korallträdgårdarna, rör sig graciöst genom de täta skogarna av kelp. Fiskarna följer honom, deras silverglänsande kroppar reflekterar det svaga ljuset som sipprar ner från ovan. Han är nyfiken, vill veta vad som finns bortom horisonten. Men fadern, kung Neptilos, har varnat honom. "Det finns faror där ute," säger kungen med sin dova röst. "Vi är säkra här i vårt rike. Utanför finns bara mörker och död."

Men Vasilias kan inte nöja sig med det svaret. Han känner en inre kraft, en drivkraft som drar honom mot det okända. Han vill förstå, vill veta vad som ligger bortom den skyddande muren av vatten som omger Atlantis.

En dag simmar han ut längre än vanligt. Vattnet blir kallare, mörkare. Han känner en rysning av både skräck och förtjusning. Det är som om han kan höra havets viskningar, som om det talar till honom på ett språk han knappt förstår. Han fortsätter, drivs framåt av en kraft han inte kan motstå.

Där, i det djupaste mörkret, ser han något röra sig. En enorm skugga, en varelse större än något han någonsin sett. Han känner hur hjärtat slår snabbare i bröstet. Bläckfisken sveper fram genom vattnet, dess tentakler sträcker sig som armar av mörker. Vasilias drar efter andan, känner rädslan greppa tag om honom. Men samtidigt känner han också något annat. En slags befrielse. Här, i mörkret, finns det inget annat än sanning. Inget annat än liv och död i sin renaste form.

Bläckfisken närmar sig, dess ögon glöder av en inre eld. Vasilias vet att han inte kan fly. Han måste möta detta, vad det än är. Han spänner musklerna, gör sig redo för vad som än kommer.

Kapitel 4

Vasilias och bläckfisken cirklar runt varandra, som två rovdjur som bedömer varandra innan attacken. Vattnet är stilla, tyst, men det vibrerar av spänningen mellan dem. Vasilias känner sitt hjärta dunka i bröstet, hör sitt eget andetag genom det dunkla vattnet. Han vet att han måste agera snabbt. I hans hand vilar en harpun, tillverkad av den finaste korallen från Atlantis’ djupaste skogar. Han greppar den hårt, känner hur musklerna i armen spänns.

Bläckfisken slår till först. Dess tentakler skjuter fram som pilar, sveper genom vattnet med en hastighet som får allt att verka som i slow motion. Vasilias kastar sig åt sidan, rullar genom vattnet och undviker nätt och jämnt de svepande armarna. Han slår tillbaka med harpunen, siktar mot bläckfiskens mjuka undersida, men den är för snabb. Tentaklerna snärjer sig runt hans kropp, drar honom in mot ett gap fullt av sylvassa näbbar.

Vasilias kämpar emot, sätter fötterna mot bläckfiskens kropp och pressar ifrån. Han är stark, men bläckfisken är starkare. Dess grepp om honom hårdnar, och han känner hur luften pressas ur hans lungor. Paniken stiger inom honom, men han tvingar sig själv att behålla lugnet. Han är en prins av Atlantis, och han tänker inte låta sig besegras så lätt.

Med en kraftansträngning drar han fram harpunen och slår den mot bläckfiskens öga. Det är en desperat handling, men det fungerar. Bläckfisken rycker till, dess tentakler lossnar från hans kropp och den drar sig tillbaka, blint famlande i mörkret. Vasilias tar chansen och simmar bort, snabbare än han någonsin gjort tidigare.

Han simmar och simmar, känner hur hans lungor bränner av ansträngningen. Bläckfisken försvinner ur sikte, och han stannar till, flämtande efter andan. Han är fri. Han har överlevt. Men han vet att det inte är över än. Han vet att det finns fler faror där ute. Och han är redo att möta dem alla.

Kapitel 5

Vasilias simmar tillbaka mot Atlantis, men något inom honom har förändrats. Han känner sig inte längre som den prins han en gång var. Han har sett något där ute i mörkret, något som inte går att förklara med ord. Det är som om han har fått en glimt av något större, något som ligger bortom både liv och död.

När han återvänder till staden möts han av sin far, kung Neptilos. Kungen är rasande. "Hur vågar du trotsa mig?" ryter han, hans röst ekar genom vattenpelarna. "Du vet inte vad som finns där ute! Du kunde ha dött!"

"Jag var tvungen att veta," svarar Vasilias, hans röst lugn men beslutsam. "Jag var tvungen att se det med egna ögon."

Kung Neptilos ser på honom med mörka, granskande ögon. "Du har ingen rätt att trotsa mina befallningar," säger han långsamt. "Du är en del av Atlantis. Du har en plikt att skydda vårt folk, inte sätta dem i fara med ditt oförsiktiga beteende."

"Atlantis är inte allt," säger Vasilias tyst. "Det finns mer där ute. Något större än oss."

Kungen stirrar på honom, hans blick fylld av förakt och ilska. "Du är inte längre min son," säger han kallt. "Från och med nu är du förskjuten. Du är inte längre en prins av Atlantis."

Vasilias känner en våg av sorg och ilska skölja över honom, men han säger inget. Han vänder sig om och simmar bort, bort från Atlantis och allt han en gång känt till. Han är ensam nu, fördriven från sitt eget hem. Men han är också fri. Fri att utforska, fri att skapa sin egen väg.

Kapitel 6

Tillbaka i skogen, i verklighetens skarpa kyla. Jag vaknar till av smärta, varje muskel i min kropp värker. Jag ligger på marken, min hud är trasig, mina kläder rivna. Jag känner smaken av blod i munnen och allt är så förbannat verkligt igen. Jag stirrar upp mot trädens toppar, ser hur de vaggar i vinden. Det är som om de hånar mig, som om de vet att jag är ett misslyckande. Ett misslyckande i ett system jag aldrig bad om att bli en del av.

Jag försöker resa mig, men kroppen lyder inte. Jag hör en gren knäckas någonstans bakom mig. Någon är här. Jag är för svag för att kämpa, för svag för att ens bry mig. Vad spelar det för roll? Jag är redan krossad, redan besegrad. Vad mer kan de göra?

Men det är inte väktarna. Det är någon annan. En främling. En kvinna. Hon är klädd i en enkel jacka, har ett allvarligt men vänligt uttryck i ansiktet. Hennes hud är mörk, och för en sekund vill jag bara skrika åt henne att gå, att lämna mig ifred. Men jag kan inte få fram orden.

"Är du okej?" frågar hon, hennes röst mjuk men bestämd. Jag svarar inte. Jag kan inte. Hon sätter sig på huk bredvid mig, hennes händer är varsamma när hon rör vid min arm. Det finns en värme i hennes beröring, en medmänsklighet som jag inte förstår, inte kan förlika mig med.

"Vi måste få dig härifrån," säger hon, och börjar försiktigt hjälpa mig upp. Jag vill säga åt henne att låta bli, att inte röra mig, men jag orkar inte. Jag låter henne dra mig upp, låter henne bära mig bort från skogen, bort från mörkret.

Jag stirrar på hennes ansikte, försöker förstå vad det är hon ser när hon ser på mig. Varför hon ens bryr sig. Hon borde inte. Ingen borde bry sig. Världen är inte uppbyggd på det sättet. Vi är alla bara produkter av vår egen överlevnadsinstinkt, våra själviska gener som tvingar oss att spela ett oändligt nollsummespel. Men ändå är hon här, lyfter mig upp, visar mig en slags ömhet som jag inte kan begripa. Hennes rörelser är varsamma men bestämda när hon hjälper mig in i sitt gamla, slitna fordon. Motorljudet är som en dämpad viskning när vi kör bort från skogen.

Jag sitter där, i passagerarsätet, och ser landskapet svepa förbi genom rutan. Hennes tystnad är nästan tröstande, ett utrymme där jag kan låta tankarna vandra utan att bli störd. Men det är något i hennes närvaro som får mig att tänka på den värld jag har skapat i mitt huvud, den med Vasilias, undervattensprinsen. Hur kunde en sådan ren och oförstörd varelse finnas i mitt sinne när jag själv är så trasig?

"Var ska vi?" frågar jag till slut, min röst är hes och sprucken.

"Till en plats där du kan vila," svarar hon kort. Inga förklaringar, inget mer än det. Och jag accepterar det. Kanske för att jag är för trött för att bry mig, kanske för att hennes enkelhet är det närmaste jag kommer något äkta just nu.

Kapitel 7

Bilen stannar utanför en liten stuga. Skogen ligger tät omkring oss, som en mur av tystnad och dunkel. Hon kliver ur bilen och går runt för att hjälpa mig. Jag försöker resa mig själv, men benen är fortfarande svaga, och smärtan skär genom min kropp som en kniv. Hennes hand på min arm är oväntat stark, och hon leder mig in i stugan.

Inuti är det sparsamt möblerat, nästan spartanskt. En enkel säng, ett bord, några stolar. Det luktar fuktigt trä och något annat, något jordigt och naturligt. Hon sätter mig på sängen, går bort till ett skåp och tar fram en första hjälpen-låda.

"Du är inte den första jag hjälper," säger hon medan hon plockar fram bandage och desinfektionsmedel. "Men du är kanske den mest envisa."

"Jag bad inte om din hjälp," muttrar jag, men det är ingen ilska i min röst längre, bara utmattning.

"Nej," svarar hon, "men ibland behöver man hjälp ändå."

Hon börjar rengöra mina sår, och jag biter ihop tänderna när det svider. Hon arbetar tyst och metodiskt, som om hon har gjort det här hundratals gånger förut. Jag undrar vem hon är, varför hon gör det här. Men jag frågar inte. Kanske för att jag är rädd för svaret, kanske för att jag inte orkar bry mig.

När hon är klar lägger hon undan sakerna och sätter sig på en av stolarna. Hon ser på mig, och det är något i hennes blick som är svårt att möta. En slags förståelse, eller kanske bara acceptans. Det är som om hon ser rakt igenom mig, ser alla de delar av mig som jag själv inte vill kännas vid.

Kapitel 8

Jag blundar och försöker drömma mig bort igen, till undervattensvärlden, till Vasilias. Men det är svårt. Smärtan i min kropp håller mig kvar i verkligheten, drar mig tillbaka till det här rummet, till den här kvinnan som sitter och ser på mig. Jag öppnar ögonen igen, ser hennes konturer genom det dämpade ljuset.

"Varför bryr du dig?" frågar jag. Det är en enkel fråga, men ändå fylld av allt det jag inte förstår.

Hon rycker på axlarna. "För att vi alla behöver någon som bryr sig, ibland."

"Tror du på det där?" säger jag med en ansträngd fnysning. "Att människor faktiskt bryr sig om varandra? Att det finns något sådant som osjälviskhet?"

Hon lutar sig fram, hennes ögon mörka och allvarliga. "Ja," säger hon lugnt. "Jag tror på det. För att om vi inte gör det, vad är då poängen?"

Jag vill skratta åt henne, håna henne för hennes naivitet. Men orden fastnar i halsen. För hon verkar faktiskt tro på det. Och något i mig vill också tro. Vill hålla fast vid den tanken, att det finns något mer än bara överlevnad, något mer än bara denna oändliga kamp.

Kapitel 9

Natten faller och hon lämnar mig ensam i stugan. Jag vet inte vart hon går, kanske bara ut för att ge mig utrymme. Jag ligger där i mörkret, lyssnar på skogens ljud utanför. Det är en annan slags tystnad här, en som inte är fylld av det inre kaos som ständigt rasar inom mig.

Jag blundar och låter mig själv glida bort igen, in i undervattensvärlden. Vasilias simmar genom mörkret, ensam men fri. Han har lämnat allt bakom sig, alla regler, alla förväntningar. Han är på väg mot något nytt, något han inte ens vet vad det är.

Och jag följer honom, låter mig själv förlora mig i denna värld av mörker och ljus, av skräck och frihet. Här är jag inte svag, inte besegrad. Här är jag något annat, något mer.

Kapitel 10

I den oändliga undervattensvärlden, där Vasilias nu färdades ensam, stötte han på en grotta. Den låg gömd bakom en ridå av sjögräs, och dess öppning var mörk och inbjudande. Vasilias kände en dragning, som om något kallade på honom från dess djup. Han tvekade, men visste att detta var en del av hans resa, en del av det han måste utforska.

Han simmade in i grottan, in i mörkret. Vattnet här var kallare, tjockare, som om det bar på hemligheter från en annan tid. Han simmade djupare in, och ju längre in han kom, desto starkare blev dragningen. Det var som om något i grottan vaknade till liv, något uråldrigt och mäktigt.

Och så såg han det. På botten av grottan, inneslutet i en kristallklar bubbla av vatten, låg ett hjärta. Ett enormt, pulserande hjärta, lika stort som en val. Det var omgiven av ett sken som pulserade i takt med dess slag, och Vasilias kände en rysning genom sin kropp. Han visste inte vad det var, men han visste att det var viktigt. Det var som om hela havets själ samlats i detta hjärta, som om det var källan till allt liv och alla drömmar.

Han sträckte ut handen, ville röra vid det, känna dess kraft. Men när han närmade sig, kände han något annat. Ett motstånd, en varning. Han drog tillbaka handen, stirrade på hjärtat med förundran. Det var något heligt över det, något som inte borde störas.

Han förstod inte varför, men han visste att detta hjärta var viktigt. Att det var en del av hans resa, en del av vad han måste förstå. Han simmade tillbaka, ut ur grottan, och lämnade hjärtat där, pulserande i mörkret. Men han visste att han skulle återvända, att detta bara var början på något större.

Jag ligger kvar i mörkret och försöker bearbeta vad jag nyss sett i mitt sinne. Vasilias och det där hjärtat, pulserande, levande. Det är som om det är kopplat till något djupt inom mig, något jag inte vågat röra vid tidigare. Jag förstår inte varför det känns så verkligt, varför jag känner en sådan koppling till det. Det är som om havets hjärta har en kraft som sträcker sig ut till mig, försöker tala till mig på ett sätt jag inte kan förstå.

Aminas närvaro känns som en stilla våg som sköljer över mig. Hon har kommit tillbaka, står där i mörkret och ser på mig. Jag undrar om hon kan se rakt igenom mig, se allt det jag gömmer. Eller kanske ser hon bara det jag låter henne se. Jag vet inte. Men det finns något i hennes blick som får mig att vilja öppna mig, även om det bara är lite.

"Du verkar ha drömt," säger hon mjukt.

"Jag vet inte om det var en dröm," mumlar jag. "Det var mer som... en plats jag gick till."

Hon nickar långsamt, som om hon förstår, eller i alla fall försöker förstå. "Ibland behöver vi platser att gå till," säger hon. "För att förstå oss själva, kanske. Eller för att hitta något vi förlorat."

Jag vet inte vad jag ska svara. Hennes ord ekar i mitt huvud, blandas med bilderna från undervattensvärlden. Jag känner mig delad, som om jag är fångad mellan två världar, ingen av dem riktigt verklig.

"Varför är du här?" frågar jag till slut. "Varför hjälper du mig?"

Hon sätter sig på stolen bredvid sängen, ser på mig med de där outgrundliga ögonen. "Jag vet inte," säger hon efter en stunds tystnad. "Kanske för att jag ser något i dig. Något du kanske inte ens ser själv."

Jag vill skratta åt henne, säga att hon har fel, att det inte finns något att se. Men jag orkar inte. Jag är för trött, för förvirrad. Och någonstans djupt inne är jag kanske rädd för att hon har rätt.

Kapitel 11

Dagarna går i ett töcken. Amina stannar kvar, hjälper mig att återhämta mig, men säger inte mycket. Hon ger mig utrymme, tid att tänka. Jag vet inte vad jag ska göra med den tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera något av detta. Så jag fortsätter att fly till undervattensvärlden, till Vasilias och hans resa.

Han simmar genom mörkret, ensam men målmedveten. Han vet att han måste återvända till grottan, till hjärtat. Det är något som drar honom dit, en kraft han inte kan förklara. Han känner att det är viktigt, att det är en del av hans resa att förstå vad hjärtat är, vad det betyder.

När han kommer tillbaka till grottan, är det som om hela världen håller andan. Vattnet är stilla, tyst, som om det väntar på något. Han simmar in, närmar sig hjärtat igen. Det pulserar sakta, sänder ut sitt sken i det omgivande mörkret.

Vasilias sträcker ut handen, men den här gången känner han inget motstånd. Det är som om hjärtat accepterar honom, som om det vill att han ska röra vid det. Han låter sina fingrar nudda vid den glänsande ytan, och i det ögonblicket förändras allt.

En våg av energi strömmar genom honom, genom hela undervattensvärlden. Det är som om han kan känna hela havets liv i sitt eget bröst, som om han är en del av allt. Han ser bilder, glimtar av något bortom tid och rum. Han ser Atlantis, ser sitt eget folk, ser världen ovanför havet, den värld han aldrig besökt men alltid känt att han är en del av.

Och han förstår. Han förstår att hjärtat är källan till allt liv i havet, att det är det som binder allt samman. Men han förstår också att han är menad att lämna det, att gå bortom det, att skapa något nytt.

Kapitel 12

I den verkliga världen har min kropp börjat återhämta sig. Amina har tagit hand om mina sår, gett mig mat, och sakta börjar jag känna mig starkare. Men mitt sinne är fortfarande förvirrat, splittrat mellan den här världen och undervattensvärlden som jag skapat i mitt huvud. Eller kanske inte skapat, utan upptäckt.

"Du drömmer mycket," säger Amina en dag när hon sitter vid bordet och ser på mig.

"Det är inte drömmar," säger jag. "Det är... något annat. Något jag inte kan förklara."

"Vill du försöka?" frågar hon. "Kanske det hjälper att prata om det."

Jag tvekar. Jag har aldrig pratat om mitt inre, om de världar jag bygger i mitt huvud. Men hon ser på mig med en sådan lugn och förståelse att jag plötsligt känner en impuls att berätta.

"Det finns en plats," börjar jag, osäker på orden. "En undervattensvärld. Där finns en prins, Vasilias. Han letar efter något, något som han inte vet vad det är. Och där finns ett hjärta, ett enormt hjärta som pulserar i mörkret. Jag tror... jag tror att det är källan till allt liv där nere."

Hon lyssnar tyst, hennes ögon fyllda av en slags mild fascination. "Och vad händer med honom?" frågar hon. "Vad gör han med hjärtat?"

"Han... han rör vid det," säger jag, min röst skälvande. "Och han förstår att han är en del av det. Men också att han måste lämna det, för att skapa något nytt. Han måste gå bortom det, för att hitta sig själv."

Hon lutar sig tillbaka i stolen, nickar långsamt. "Kanske är det också något du behöver göra," säger hon mjukt. "Att förstå att du är en del av något större, men också att du har makten att skapa något eget, något nytt."

Jag stirrar på henne, förvånad över att hon verkar förstå något som jag själv knappt kan greppa. Och för första gången på länge känner jag något som liknar hopp. Kanske är det möjligt att lämna det här mörkret, att skapa något annat. Kanske är det möjligt att finna en annan väg.

Kapitel 13

Jag tillbringar dagarna i stugan med Amina. Hon pratar inte mycket om sig själv, men jag märker att hon har en trygghet och en styrka som jag avundas. Hon rör sig genom livet med en slags självklarhet, som om hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det. Jag förstår inte hur någon kan vara så säker, så orubblig.

Under nätterna drömmer jag mig bort till undervattensvärlden. Vasilias har lämnat grottan och hjärtat bakom sig, men han bär fortfarande dess kraft inom sig. Han simmar mot en ny värld, en plats där han kan skapa något eget. Han vet inte vad som väntar honom, men han känner att det är rätt. Att det är hans väg.

En natt drömmer jag att Vasilias når ytan, bryter igenom till en ny värld. Han ser solen för första gången, känner dess värme på sin hud. Det är som om han föds på nytt, som om han lämnar allt det gamla bakom sig och går mot en ny början.

Och när jag vaknar, känner jag något liknande inom mig. En längtan efter att också bryta igenom, att lämna den här stugan, den här världen som hållit mig fången så länge. Jag vet inte vad som väntar mig där ute, men kanske är det dags att ta reda på det.

Kapitel 14

En morgon bestämmer jag mig för att prata med Amina. Jag hittar henne ute på verandan, sittande med en kopp te i handen, blickande ut över skogen. Jag sätter mig bredvid henne, känner den svala morgonluften mot mitt ansikte.

"Jag måste gå," säger jag, min röst låter främmande, som om det är någon annan som talar.

Hon ser på mig, hennes blick är stillsam och förstående. "Jag vet," säger hon enkelt.

"Men jag vet inte vart," säger jag, nästan desperat. "Jag vet inte vad jag ska göra."

"Det är okej," svarar hon. "Ibland handlar det inte om att veta exakt vart man är på väg. Ibland handlar det bara om att ta det första steget."

Jag sitter tyst en stund, låter hennes ord sjunka in. Kanske har hon rätt. Kanske handlar det inte om att ha alla svar, utan bara om att våga börja gå. Att lämna det som varit och se vad som finns bortom horisonten.

"Kommer jag någonsin att förstå?" frågar jag till slut, min röst bruten av osäkerhet. "Kommer jag någonsin att fatta vad allt det här handlar om?"

Amina ler svagt, ett leende som är fyllt av både sorg och hopp. "Jag vet inte," säger hon ärligt. "Ingen av oss vet egentligen. Men det är kanske inte meningen att vi ska förstå allt. Kanske är det själva sökandet som är poängen."

Jag nickar långsamt. Hennes ord känns på något sätt befriande. Att inte behöva ha alla svar, att inte behöva förstå allt. Att bara vara i rörelsen, i sökandet. Kanske är det det som Vasilias också gör, där i undervattensvärlden. Kanske är han bara en del av mitt eget sökande efter mening, efter en plats där jag kan vara hel.

Jag reser mig upp, känner marken under mina fötter. "Tack," säger jag. "För allt."

Hon nickar, reser sig också. "Ta hand om dig," säger hon. "Och kom ihåg, du är inte ensam. Vi är aldrig ensamma."

Jag ser på henne en sista gång, försöker memorera hennes ansikte, hennes ord. Sedan vänder jag mig om och börjar gå. Jag vet inte vart, jag vet inte hur långt. Men det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag rör mig, att jag tar det första steget.

Kapitel 15

Jag lämnar stugan bakom mig, vandrar in i skogen. Det känns som om varje steg är ett brott med det förflutna, en rörelse mot något nytt. Skogen är tyst omkring mig, men det är en annan slags tystnad nu. Inte hotfull, inte tung. Bara lugn.

Medan jag går, kommer tankarna tillbaka till Vasilias. Han har också lämnat något bakom sig, något som varit en del av honom men som han inte längre behöver. Han är på väg mot något nytt, något okänt. Och jag är med honom, känner hans resa som min egen.

Jag går i flera timmar, kanske längre. Jag vet inte. Jag har förlorat uppfattningen om tid. Allt som finns är denna rörelse, detta konstanta framåt. Och så plötsligt, genom träden, ser jag en öppning. Jag går dit, dras mot ljuset.

När jag når gläntan ser jag en sjö framför mig. Vattnet är kristallklart, stilla. Jag går fram till kanten, ser ner i djupet. Där, i det klara vattnet, ser jag mitt eget ansikte. Men det är inte mitt ansikte. Det är Vasilias. Det är prinsen, som ser upp på mig med samma ögon som jag. Vi är ett och samma.

Jag blundar och låter tårarna komma. Jag känner en tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd jag burit på så länge att jag glömt att den fanns där. Jag känner vinden mot min hud, hör fåglarna i träden. Och för första gången på länge känner jag mig fri.

Kapitel 16

Jag sitter vid sjön och låter tiden passera. Jag vet inte hur länge jag är där, kanske bara några timmar, kanske hela dagen. Det spelar ingen roll. Jag är här nu, i detta ögonblick, och det är allt som betyder något.

Tankarna kommer och går. Minnen, drömmar, fantasier. Men jag håller fast vid känslan av frihet, av lätthet. Jag håller fast vid Vasilias, undervattensprinsen som nu är en del av mig, eller kanske alltid har varit det.

Jag inser att jag har gjort det första steget på min resa. Jag har lämnat något bakom mig, något som varit en del av mig men som inte längre definierar mig. Jag har mött mig själv i mörkret och kommit ut på andra sidan. Och det är en början. Det är alltid en början.

Kapitel 17

När solen börjar gå ner reser jag mig upp. Det är dags att gå vidare. Jag vet inte vart jag ska, men jag känner inte längre samma rädsla för det okända. Jag har en känsla av att jag kommer att klara mig, att jag kommer att hitta min väg.

Jag börjar gå, bort från sjön, in i skogen igen. Men den här gången är det annorlunda. Jag är inte längre förlorad. Jag är på väg, på min egen resa. Och jag vet att vad som än väntar mig där ute, så är det jag som skapar min egen värld.

Kapitel 18

Vasilias simmar genom undervattensvärlden, starkare och friare än någonsin. Han har lämnat Atlantis bakom sig, men bär fortfarande dess kraft inom sig. Han vet att han är en del av något större, men han är också sin egen varelse, sin egen skapare.

Han ser ljuset ovanför sig, känner värmen från solen som tränger ner genom vattnet. Han simmar uppåt, mot ytan, mot en ny värld. Han vet inte vad som väntar honom där, men han är redo. Han är fri.
Epilog

Jag står vid kanten av skogen, ser ut över landskapet framför mig. Vägen sträcker sig bort i fjärran, en väg som jag inte vet vart den leder. Men jag är inte längre rädd. Jag är inte längre fångad i mörkret.

Jag tar ett djupt andetag, känner luften fylla mina lungor. Och så börjar jag gå, ett steg i taget, mot det okända. Men den här gången är det med en känsla av frihet, av möjligheter.

Jag är Vasilias, jag är mig själv. Och jag är på väg mot min egen värld, min egen skapelse.

SLUT

Romanen är avslutad med en känsla av frigörelse och ny början, både för protagonisten och för Vasilias. Det underliggande temat om att bryta sig loss från det gamla och våga skapa något nytt har fullbordats genom deras parallella resor. Hoppas du tycker om denna avslutning och hur berättelsen har utvecklats!

***

Som synes har Chat-GPT skapat något jädrigt corny och lökigt, men det intressanta är att den kunnat hålla sig på banan genom hela historien och ändå försökt följa ett berättarstruktur. Den som vill kan jämföra med orginalskriften och inse att Antropofagi på inget sätt endorsar slutprodukten, men kanske kan AI:n en dag nå acceptabel författarstatus.

En annan rolig sak är att låta Chat-GPT ikläda sig rollen av fiktiva karaktärer och svara på frågor utifrån detta perspektiv. Som bonusmaterial ges nedan sådana konversationer med Jabal från Malmö Mortido samt Henrich Feigling från Henrich Feigling.

***

Jabal svarar:

Om jag hade en fri dag utan ansvar skulle jag antagligen köra runt i Malmö med min bil, hitta ett bra ställe att käka, kanske dricka något starkt. Jag gillar när vinden blåser genom håret och när gatorna är lugna, utan att tänka på vad som väntar runt hörnet.

Första intrycket? Folk ser mig som den där typen du inte vill bråka med. Jag är rak, kanske lite skrämmande. Efter ett tag inser de att jag har en mjukare sida, att jag är lojal och bryr mig om mina egna, även om jag aldrig visar det för öppet.

Ett bra äktenskap? Det är när båda parter vet vad de vill och kan kompromissa utan att ge upp sig själva. Om det kommer hända för mig? Jag vet inte. Jag tror inte att det livet är för mig, men jag kan ju hoppas.

Mest stolt? Att jag överlevt, att jag klarat mig genom allt skit utan att bli helt nedbruten. På ett personligt plan, kanske att jag fortfarande kan känna något för någon annan, även om det är komplicerat.

Mest skam? Det finns saker jag gjort, människor jag sårat, och jag vet att jag aldrig kan ta tillbaka det. Personligt? Det är nog min relation med mina föräldrar, att jag aldrig kunde vara den son de förväntade sig.

En dag med någon jag beundrar? Det skulle vara någon som klarar sig genom allt, kanske en gammal krigare eller någon som vet hur man överlever utan att förlora sin själ.

Nej, jag tror inte jag är den son de ville ha. Farsan hade förväntat sig något helt annat, men jag kunde aldrig leva upp till det. Jag tog en annan väg.

Gud? Jag vet inte om jag tror på en enda Gud. Om det finns en, så tror jag att han ser mig som en vilsen själ, någon som inte riktigt hittar rätt men försöker på sitt sätt.

Något jag alltid velat göra? Jag har alltid tänkt på att lämna allt, bara sticka iväg. Vad skulle hända? Kanske skulle jag hitta något annat, kanske skulle allt bara bli värre.

Värsta som hänt? Det är mycket. Men kanske när jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara den person jag ville vara för någon jag älskade. Det lärde mig att jag måste ta det som det kommer, inte förvänta mig för mycket av andra.

Min bästa vän? Russel, utan tvekan. Vi träffades på kåken, och det finns en lojalitet där, en förståelse. Vi har båda sett varandras värsta sidor men håller fortfarande ihop. Han gillar nog att jag alltid är där när det bränner till, och jag gillar att han inte dömer.

Det värsta jag gjort mot någon? Jag har skadat folk, både fysiskt och psykiskt. Varför? För att överleva, för att skydda mig själv. Ibland är det nödvändigt.

På min gravsten? "Han kämpade." Det är allt.

Ideal partner? Någon som förstår att jag är komplicerad men inte försöker förändra mig. Någon som är självständig men ändå lojal. Stark, men inte kall.

Mest rädd för? Att vara ensam när allt kommer omkring. Att ingen skulle bry sig om jag försvann.

Viktigast i livet? Lojalitet. Att veta vem du kan lita på och aldrig svika dem som litar på dig.

Bäst med mig? Jag ger aldrig upp, oavsett vad. Sämst? Jag vet inte alltid hur jag ska hantera mina känslor, så de tar ofta över.

Bäst och sämst med den andra personen? Parvati, eller Kali, som jag kallar henne. Det bästa med henne är hennes styrka, hur hon kan vara både vacker och farlig. Det värsta är att jag aldrig kan vara säker på vad hon egentligen vill.

Hur jag känner om mitt liv nu? Det är kaotiskt, men det är mitt. Om jag skulle ändra något? Kanske hitta ett sätt att bli mer fri, att slippa alla dessa jävla problem.

Ljuger jag för mig själv? Ja, ibland. Jag säger att jag är okej med hur saker är, men djupare ner vet jag att jag vill ha något annat. Jag vet bara inte vad.

***

Henrich Feigling svarar:

Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Rädd, otymplig, passiv.

Vad är din största rädsla? Att bli avslöjad för den fegis jag är, och att förlora min plats i någon annans liv.

Vad vill du uppnå i ditt liv? Jag vet inte om jag någonsin haft en tydlig ambition, men kanske vill jag känna mig värdig att älskas, utan skam.

Vilken händelse har format dig mest som person? När jag förlorade min kvinna till WS och insåg min egen brist på handlingskraft och värdighet.

Hur ser du på kärlek? Kärlek är en underlig kombination av njutning och fruktan. Jag har ofta betraktat den som något flyktigt och bräckligt.

Vad betyder lojalitet för dig? Lojalitet är en idealbild, något som är eftersträvansvärt men som jag själv har svårt att fullt ut förstå och leva upp till.

Finns det någon person du beundrar? Vem och varför? Kanske WS, inte för att jag vill vara honom, utan för att han är allt jag inte är – handlingskraftig, självsäker, någon som tar för sig av livet.

Vilken är din största svaghet? Min rädsla och obeslutsamhet, vilket gör mig till en åskådare i mitt eget liv.

Vad gör dig lycklig? De små stunderna när jag inte tänker för mycket, när jag bara existerar utan att känna press eller förväntningar.

Om du kunde ändra en sak i ditt liv, vad skulle det vara? Jag skulle vilja vara mer beslutsam, att våga ta initiativ och stå för mina handlingar.

Vad är din relation till din familj? Min familj är min historia, en rad av misslyckanden och brister som jag bär med mig. Vi har alltid varit splittrade, och jag känner inte mycket samhörighet med dem.

Hur hanterar du stress och press? Jag undviker och flyr. Jag gör mig liten och hoppas att stormen ska gå över.

Vad är din största styrka? Kanske min förmåga att observera. Jag ser och förstår mer än vad folk kanske tror, även om jag sällan agerar på det.

Har du någon gång gjort något du verkligen ångrar? Jag ångrar varje gång jag låtit rädslan styra mig, särskilt i mina relationer. Jag ångrar att jag inte kämpade för min kvinna.

Vad driver dig att fortsätta varje dag? Hoppet, även om det är litet och otydligt. Hoppet att kanske en dag hitta något att verkligen leva för.

Vad är ditt förhållande till makt och kontroll? Jag har alltid stått på avstånd från makt. Jag är rädd för den, men också lite fascinerad. Jag känner sällan att jag har kontroll över mitt eget liv.

Hur ser du på din framtid? Framtiden är ett oskrivet blad, men också något som skrämmer mig. Jag hoppas att jag kan finna modet att fylla den med något meningsfullt.

Vilken är den viktigaste lärdomen du har lärt dig hittills? Att rädslan inte går att fly ifrån. Den finns alltid där, och det enda sättet att hantera den är att konfrontera den.

Vad skulle du offra för det du tror på? Jag har inte trott på mycket i mitt liv, men kanske är jag nu redo att offra min bekvämlighet och min feghet för något större, för mitt barn.

Om du fick chansen att börja om från början, skulle du ta den? Ja, om jag fick behålla den självinsikt jag har nu. Annars skulle jag bara återupprepa samma misstag.

***

Förmodligen har författare världen över sedan länge börjar konversera med sina karaktärer via AI-lösningar. Om inte är det ett tips för extra inspirational juices.

måndag 24 juni 2024

Viljestyrka™

Han kallades Enok en halv men var nog närmare två. Det var heller inte bara maten - eller, för att vara ärlig, snasket - som fjättrade honom; han kunde inte gå långt utan att låta Tiktok-algoritmen genomströmma själen via de allt torrare och blodsprängda ögonen. "HOW TO SURVIVE IN WAR!" Ett tips, tjockis: Spring en halvmeter nån gång.

Allt ändrades när han började med semaglutid. Plötsligt var det möjligt att säga nej till glassen, även när den redan stod i frysen hemma. Det var lätt att lägga undan telefonen och att faktiskt ta en promenad-utan-skärm. (Redan promenad smått häpnadsväckande, men utan skärm!? Allah vare nådig.)

En(ok)-komma-nollnollnollnoll gick på gymmet; klädde sig rimligt; träffade kvinnor; mådde bra; och levde livet (bara minus själlös hedonism). De impulsstyrda vanefrosserierna av socker och massförströelse var ett minne blott. Enok-komma-noll kunde exekvera sina målsättningar och motstå distraktioner. Han kunde säga A, och detta A åtföljdes tillförlitligt av ett motsvarande A i handling.

Enok var dock inte ensam. Överallt omkring honom la människor ned sina massförströelsevapen och sina glassar; diktaturerna ner sina trollfabriker (ty algoritmerna bet inte längre); och sockergrossisterna ner sina köplador. Läskreklamen ståtade nu stumt och meningslöst från reklamytornas maktlösa sändare. Tobak? Alkohol? En sparsamt konsumerad kuriositet för finsmakare.

Poeten talade ju:
Det förflutna är slut, kolla kolla
Framtiden är i din hand, scrolla scrolla
Fan om det sägs att man kan hålla bollar
i luften förnuft är en bluff, trolla trolla

Tomma kalorier kallar på mig, tomma löften
tunna lusten plundrar stunden, tumma skärmen, tomma luften
Välbehaget uppstår när vi söker, icke finner
när vi hinner fram till nästa krök så möter mittenfingret
Men, lagom tills att vi byggt klart de AI-gudar som skulle hållit i våra sedan länge förankrade kättingar föll länkarna sönder i en livsbejakande aska ej olik ljuvlig äppelblom. Den mest abstrakta aptit kunde plötsligt tyglas på det mest konkreta sätt - och den mest konkreta blev förpassad till en evolutionär abstraktion. Den humanoida fisken-ur-vattnet hade plötsligt fyllt på sitt eget akvarium och slapp det modernitetens bulimiska sprattlande som sedan länge överlevt sig självt.

Semaglutid blev känt som "viljestyrka på tapp." Sedan i förrgår i en statligt sanktionerad dricksvattencistern nära dig.

***

Då levde de alltså lyckliga i alla sina dagar?

Viljestyrka is a bitch. Dess nytta måste nämligen utvärderas i enlighet med vad det är man vill.

Det första Enok noterade var att  överfallsvåldtäkter sköt i höjden.

I grund och botten vill vi alla knulla. Vissa av oss får det medan andra får vara utan. (Ojämlikheten uttrycker sig kanske aldrig så brutalt som när nån världsfrånvänd krypto-chad kan göra sin karriär på det minst sagt humble-braggiga narrativet Mitt År Som Guldmunk; som om 365 dagars celibat skulle vara något häpnadsväckande ovanligt. Incelrörelsen måste ha tagit sig kollektivt för pannan.) För de som verkligen vill, och verkligen inte jobbat på empatiknölen på ett tag, kan en droppe viljestyrka vara allt som behövs för att våga sig ut om natten i skidmask med buntband och silvertejp.

Det andra Enok noterade var att tillgreppsbrott, bedrägerier och prostitution sköt i höjden.

Konsumismen tillhandahåller målfunktioner till de unga: Bli rik och signalera din rikedom genom lyxkonsumtion! Vanligen tänkte större delen av de unga att "nej det orkar och/eller vågar jag faktiskt inte." Nu orkade och/eller vågade de dock. Viljestyrka på tapp.

Det tredje Enok noterade var att terrordåd blev allt vanligare.

Tror du på Allah? På Paradiset? På Martyrskap? Så, vad hindrar dig från att bylta på ett bra bombbälte och gå och lajva köttfärssås på en tättrafikerad gågata? Kanske är det bara oföretagsamhet, feghet eller ambivalens. Inget lite viljestyrka™ inte kan råda bot på!

***

Det visade sig snart att oföretagsamheten är människans bästa skydd mot parasitiska memes.

"Parasitiska memes?" frågar du, "vad är det för något?"

Jo men, Price-ekvationen beskriver...


...och alltså:

Vissa idéer överlever genom att gynna sina bärare, och är således symbiotiska. Andra missgynnar sina bärare men överlever genom att utnyttja deras mottaglighet. I begränsade, isolerade grupper tenderar symbiotiska memes att dominera, men när det är fritt spelrum att spridas genom en global population (som dessutom tenderar att få sitt kaloribehov tillgodosett oavsett sina trosföreställningar) dominerar parasitiska memes. Det må vara hänt att fler än önskat tror på Pizza gate-teorin, men så länge ingen faktiskt stormar restaurangen där den påstådda pedofil-sekten håller till så är väl allt fine and dandy. "Men," tänkte Enok, "Edgar Maddison Welch var tydligen bara före sin tid. Före sin semaglutid."

Andra idéer, som islam, kan beskrivas som funktionella memes som nånting-nånting enar klanerna under en lögn-som-förändrar-verkligheten. Vi kan spekulera i huruvida en tro som den muslimska måhända framlever sin existens i ett sprött jämviktsläge där efterlevnaden av faktiska dogmer inte får nå alltför hög frekvens. Hur många självmordsbombare tål islam? Antagligen bara exakt så många som det finns muslimer. Sen tar det liksom slut.

Så, en meme kan bli parasitisk, eller i alla fall ogynnsam, när graden av compliance ökar i en population. "Ni kan tänka er," suckade Enok, "vilket groteskt fyrverkeri det blev när semaglutiden slapp ur Danmark den där gången i nådens år." Med tanke på just Danmarks historik med avseende på Muhammed-karikatyrer etcetera blev det förstås inte någon särskilt angenäm upplevelse för de etniska danskarna heller.

Förvånansvärt nog var det faktiskt en riktigt dålig meme som klarade omställningen till hundraprocentig viljestyrka väl: Kommunismen! Kommunismen har alltid varit ett teoretiskt tilltalande system emedan det predikar fullständig rättvisa, en icke oangelägen sak för vår grupplevande art. Vanligen urartar kommunism emellertid i kleptokrati och massmord. Genom att proletariatets diktatorer dock fann viljestyrkan att oantasteligen exekvera sina principer, utan att stjäla eller rensa ut fiender (läs: judar), kunde kommunismens utlovade paradis faktiskt bli verkligt.

***

Enok stannade upp en stund och summerade de senaste årens omvälvande händelser. Fetma-epedemien hade helt krossats genom en generell ökad viljestyrka i hela befolkningen; endast ett fåtal ideologiskt marinerade kroppsaktivister fortsatte svulla, och det mer målinriktat än någonsin förr. (De flesta fatfluencers åt sig helt enkelt snabbt till döds på ett Se7en:esquet manér.) Strax därpå urartade den memetiska evolutionen helt, och det blev plötsligt helt avgörande vad människor faktiskt trodde på, eftersom alla hela tiden agerade i enlighet med sin övertygelse. Netto blev det tyvärr ett ganska dåligt och slafsigt utfall.

On the flip side visade det sig dock vilka meme-plex som faktiskt var objektivt bra, givet hundraprocentig implementationstrohet. De få överlevande samhällena blev fullfjädrade kommunistdiktaturer som genom samvetsgranna politruker och AI-genererade femårsplaner skapade blomstrande utopier.

...tänkte Enok medan han drack sin döda grannes dyra konjak ur en sejdel täljd av ett judiskt barnkranium.

onsdag 29 maj 2024

Aletheia

"Jag älskar dig," sa Metanoia. Hans kinder blåstes ofelbart upp till stora, blåa påsar. Hennes ögon tårades och hon gick.

Det var i någon mening förnuftigt att försöka. Även en lögn är betydelsebärande. Genom att uttrycka den kan man uttrycka en ambition. Men i kärlek? Han borde ha lärt sig av sångerna; av sagorna; av böckerna och filmerna. Och hade det fungerat hade han knappast respekterat henne för det. Samt: Han älskade ju henne inte, så varför? Begär, lättja och en överdriven acceptans för det mediokra. En tillsvidare acceptans i alla fall, och det förstod hon givetvis.

När privatlivet slirar är karriären ett räcke att hålla sig i. Hans? Alldeles strålande. Vilket kanske ärligt talat var en delförklaring till kärleksunderskottet: Vem orkar sjunka ner i någon annans ögon om kvällarna, när dagar med kollegor och manus och tabeller övergår i nätter med desamma? 

Att uttrycka en ambition: "Jag skulle vilja älska dig." I yrkeslivet krävdes inga möjligen betydelsebärande lögner. Han trodde bergfast på betydelsen av sitt värv. Varenda ord han talade i plenum fick hans kinder att vika vita inåt längs den utskjutande strupnäbben; kontrahera som ett faktum inför rakkniven. Han trodde aldrig. Bara visste.

"Vad ska hon göra istället?" undrade de Lemb, hans politkommissar. "Här, ta en till" tillade han och hällde upp i armvecket. Det var rökigt och dunkelt och luktade småtimme. Kontoret var närmast tapetserat i diagram och tabeller rörande Överbyggnadens nyttor.

"Hon kan göra vad hon vill," sa Metanoia. "Aletheia är en fri planet." de Lemb kisade mot honom, genom rök och genom berusning. Han inhalerade genom ett hål i nacken och lät röken ur gälarna bilda breda blixtmönster. Det bubblade i den gemensamma pipan.

En plötslig ingivelse: "Tror du inte det?"

de Lembs kinder fick en blå ton. "Tror jag vad?" frågade han.

"Tror du inte," sa Metanoia, "att hon kommer göra vad hon vill?"

"Jo, självklart," sa de Lemb och den blåa tonen försvann. "Det är en filosofisk fråga förstås, vad man vill."

Metanoias mage sköt upp mot gommen som en istapp. Men det, tänkte han, utan att uttala frågan, det är inte frågan huruvida Aletheia är en fri planet?

***

Nätterna blev ännu längre och röken tätare. de Lemb lämnade honom ofta ensam - han var en betrodd sekretär - och han sjönk då ner i sina diagram och tabeller. Bit efter bit vittrade bevisen och han förstod sin dårskap. När han talade i Stora Salen höll han sig till faktum som han fortfarande höll för sanna, men de fasta stenarna blev allt färre och snart började han ställa in sina anföranden med hänvisning till sjukdom. Han skickade in sina manus som förr men kunde inte hålla in kinderna när han uttalade orden.

Det var en solig dag när de Lamb slutligen konfronterade honom ute på atriumgården. "Du talar inte längre," sa han. "Kabinettet undrar varför." Metanoia bara stirrade, försökte skynda sig förbi men kommissaren tog honom i armen och höll kvar honom i samtalet. "Vad anser du om Öveerbyggnadens nyttor?" frågade de Lamb. "Berätta, är Överbyggnaden av godo?"

"Självklart är den av godo," svarade Metanoia. Han försökte tänkte på urtillståndet och det förhistoriska våldet och att Överbyggnaden sina fel till trots var bättre än det. Ändå fladdrade hans kinder till. Han antog att de skimrade.

"Älskar du Överbyggnaden?" frågade de Lamb så det knastrade i höftmembranen. "Älskar du den fortfarande?"

Metanoia var tyst. Då lösgjorde politkommissaren ett vapen från sitt hölster. Det blinkade och surrade och Metanoia kunde känna hur organen flimrade.

"Tala," befallde komissaren.

"Jag älskar Överbyggnaden," sa Metanoia, och kinderna blåstes upp och blinkade i blått.

fredag 24 maj 2024

De Gamla

10

9

8

Händerna kändes kalla och håren på armarna vajade som maskar i en bajskorv. Slarvigt hopvikta filtar sög smutsen ur fötter och kön. Andningen kom långsamt, fokuserat, som en punkt av kallt stål mitt i jagupplevelsen. Händerna, ansiktet, kroppen försvann, blev till en rök av sinnesintryck; ett dis av känsel.

7

6

Stjärnhimlen under ögonlocken böljande och sjöd som luminiscenta alger. Synfältet förutan slut i sidled eller höjdled.

5

4

Gongongen ljöd och ljudet sög upp hela själen.

3

Hans hjärta saktade långsamt ner och tiden stillades.

2

En sfär av lycka; en värld av värld; en enda ström av andning, hörsel, känsel, syn.

1

Ett ensamt hjärtslag.

***

Kraften av accelerationen tryckte dem bakåt och nedåt mot dynorna. Vibrationens vågor gick igenom tarmens stillhet som han vetat att de skulle. Ansiktet blev trängre. Enstaka, långsamma andetag tunga som hjärtats enstaka, långsamma slag.

Bubblan nuet omsluter sig själv och passerar igenom sig själv. Minnet av ett annat nu är blott en del av nuvarande nu. Han tänkte: Nu är nuet sådant att en tanke passerar igenom mitt medvetandefält; en tanke som är en följd av att jag registrerat en avtagande acceleration.

Trycket av kroppen mot dynorna upphörde. Ansiktet satt lösare igen. De smutsiga filtarna reste sig och vajade som håren på armarna (som maskar i en bajskorv).

De var på väg.

***

Hans förflutna och framtida ljuskoner möttes på en punkt i rummet strax bortom Ring E. Som hål i rumtidprojektionen betraktad var hans belägenhet ovanlig. Han var en medvetandeström tolkandes sinnesdata som få apor av hans slag skulle få uppleva; var menade (i den bakvända bemärkelsen "hade selekterats för") att uppleva. Genom en långt gången domesticering av idéer hade hans bikupa tämjt materien till den grad att de kunnat lämna både sina förfäders de facto jaktmarker och, kanske mer mirakulöst i bemärkelsen oväntat givet entropins ständiga ökning, sina jordiska förutsättningar. En parallell evolutionsgud hade byggt bo i deras sinnens substrat och där exploderat deras möjligheter genom symbios med sina bärare.

Från läroboken: Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån. De Gamla talar sanna sagor ifrån Bakomvärlden och vi hör dem när vi lever länge nog att lyssna.

I kapellet växte gles skog. Taket var av glas och Saturnus täckte nästan hela stjärnhimlen. Schamanen mässade i ton med gongongen medan de kopplade upp sina droppställningar och åter sjönk i nuet. Det är underligt, säger (är) den förbifladdrande tanken, att den mest medvetna upplevelsen är den minst reflekterande. När allt upplevs ofiltrerat saknas kategorisering. Sen fladdrar tanken ut i intet; ignorerad, accepterad, upplöses den.

Små väggmonterade fläktar gav en känsla av jordisk vind mot huden. Den lilla plantan bredvid honom vajade i samma vind. Han mindes Disa och hur hennes läppar smakade. Saturnus sögs åt höger som ett icke egenartat streck bland alla stjärnors ränder över svarta sammetsrymden.

Ett ensamt hjärtslag.

***

De Gamla är som stora runda klippor. Deras ansikten är elefantsälars och deras lemmar (fyra) stora säckar eller runda stockar. De är för stora för att omfattas av blicken och deras långsamma ord sträcker sig över decennier. De måste lyssnas till i samma takt.

Det stora trädet bredvid honom rasslade med löven. Gonggongen ljöd ut och tarmen skälvde. Shamanens torra, spröda kropp föll sönder när den lätta vibrationen gick igenom den.

Slangen till handleden blev ljust grön och han kände hur lederna genomsköljdes. Snart kunde han resa sig upp och sparka undan multna filtrester på sin väg tillbaka till dynorna. Han spände fast sig. En röst började formas inom honom som mönster i hans rena medvetandeström. Snart sa den ord som

ja

jag

finns

och

därför

- varför? -

jag

Jag.

vi oss du

Göra oss redo för nedstigning?

hem

finns

finns

du?

Åtta sju sex fem

Disa.

Disa?

***

För ett objekt som står stilla går tiden så snabbt den kan gå. För ett objekt som närmar sig ljusets hastighet står tiden stilla. För att lyssna på De Gamla måste man ha tid. För att få tid måste man hibernera. För att kunna återvända med sitt budskap resa snabbare än de som ska få lyssna till en.

På Disas gravsten stod det: 2049-2172. Han lade ner blomman med sina ännu unga händer. Han kände inget begär men sorg; han insåg att han slitits ur sitt liv istället för att brinna det.

I Tolkningsrådet satte man samman De Gamlas ord som återvänt från Rymden. Orden blev till vetenskapliga insikter och nästa år reste man ett torn som kunde suga helium ur rymden för att bygga robotgudar. De Gamla las att vila i en park i Boston där de blev till temporära kullar för barn att leka på i väntan på nästa Resa.

lördag 24 februari 2024

Tvärt om

Februarigruset knastrade under sulorna. Himlen och parkeringen var lika grå. En förlupen solstråla lösgjorde sig från en dåligt tätad mur av mulet och träffade honom rakt i ansiktet. Det var kanske inte precis så att den värmde, solstrålen, men den underströk ändå känslan han bar som en quetzalfjäder i bröstkorgen: Det var lugnt. Det var fan lugnt.

Arrestvaktens gula tänder berättade om tyngre koffeinmissbruk. Nämndemännen hade alla samma, låt oss säga, patinerade hud. Notarien var fet. Inte ens åklagaren kunde misstas för något annat än en socialdemokrat.

Mustafa andades nöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla suckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.

Det var fan lugnt.

***

Vittnesintimidationen

- Rätten kallar första vittnet!

Det var åklagarens tur att kalla ett vittne. En tant med undersätsig hållning intog vittnesbåset.

- Berätta om kvällen ifråga!

- Ja, alltså, det är för mig helt oklart vilken kväll det ens rör sig om. Jag har inte sett nånting och framförallt har jag inte [och här pekade tanten på Mustafa] sett honom förut!

- Vilket land skulle ni gissa att det tilltalade härstammar ifrån?

- Ursäkta?

- Vilket land, fru Nilsson!

- Jag skulle tro att han härstammar från Laos.

- Utmärkt. Och visst är det gatugäng från Laos som generellt sett terroriserar tant Nilssons grannskap?

- Jo det stämmer.

- Så skulle tant Nilsson, om det vore så att hon de facto observerat den tilltalade på brottsplatsen, överhuvudtaget våga yppa detta?

- Det är möjligt att jag skulle dra mig för att... yppa. Men jag har å andra sidan mitt rykte som en Nilsson att se efter. Bosse, min framlidne make, hade ett civilkurage av Guds nåde. Efter lite eftertanke skulle jag nog ändå träda fram och vittna.

- Till den tilltalades nackdel?

- Absolut.

Mustafa kliade sig på halsen och rättade till sin guldkedja. Häkteskläderna satt illa men han kände ändå självförtroende nog att bära upp dem. Exakt vad åklagaren ville åstadkomma med vittnesförhöret var dock oklart för honom.

- Nå, tant Nilsson, jag beslår dig då med ett klart nedsatt civilkurage jämfört med normalbefolkningen. Kalla in nästa vittne!

Tant Nilsson fick sitta kvar men båset bredvid hennes besattes av en ung tjej som Mustafa kände igen som ICA-kassörska.

- Fröken Enoksson! Har du vid något tillfälle observerat snatteri i din butik?

- Självklart. Det är vanligt förekommande att de laotiska gängen i områder raidar butiken. De tar allt från lösgodis till rakblad, fläsk och cigaretter.

- Utmärkt! Har du då, fröken Enoksson, någonsin observerat tant Nilsson observerandes detta ohämmade snatteri?

- O ja. Vid åtskilliga tillfällen. Tant Nilsson brukar dricka kaffe med de andra tanterna i kvarteret vid våra ståbord bakom tulpanerna. Vi har en kaffeautomat där som är billig. Och ibland ställer vi ut gårdagens wienerbröd så tanterna får snaska lite.

- Strålande! Och kära lilla Fröken Enoksson, har tant Nilsson, vid något av dessa tillfällen, någonsin, överhuvudtaget... åkallad er eller den övriga personalens uppmärksamhet i syfte att förhindra det pågående brottet!?

Nu stänkte saliven från åklagarens mun så att den likt ett lätt duggregn smattrade - närmast gemytligt - mot en kvarglömd gammal coronaplastskärm som avdelade vittnesbåsen från det podium där åklagaren ivrigt vankade av och ann.

- Nej. Aldrig.

Åklagaren stannade upp och spände blicken i vittne nummer ett, tant Nilsson.

- Stämmer detta, "tant" [och här gjorde åklagaren airquotes med fingrarna] Nilsson!?

- J-j-j-ja... D-d-d-det stämmer.

Stammade tant Nilsson.

***

Mobilmasten

Mustafas självförtroende var inte egentligen ruckat, men det är svårt att riktigt känna den där goa känslan när man samtidigt är ganska förvirrad. Så här brukade inte rättegångar utspela sig såvitt han erfor. Och värre skulle det bli.

- Herr Lagman! Jag vill nu åkalla den tekniska bevisning som förundersökningen framhåller som avgörande. Nämligen... Den tilltalades mobiltelefon! Och, mer specifikt, den tilltalades mobiltelefons lokalisering!

- Låt höra!

- Som ni kunnat ta del av i förundersökningsmaterialet har vi genom data från mobiloperatören kunnat triangulera mobilens lokalisering utifrån dess uppkoppling till mobilmaster, och därigenom har vi kunnat belägga med 99,78 procents säkerhet att den tilltalades mobil inte överhuvudtaget befunnit sig i närheten av brottsplatsen! Däremot kan vi visa att flera helt andra mobiltelefon dock befunnit sig nära brottsplatsen kvällen ifråga!

- Mycket intressant. Vill ni vänligen förtydliga hur detta stärker åtalet.

- Självklart. Som vi vet från denna typ av mål tenderar gängaktiva barbarer konsekvent att påstå att deras mobiler i dylika fall använts av någon annan. Enligt den gängse och rådande sedvänja som synes råda i gängkretsar verkar det synnerligen ovanligt att någon överhuvudtaget någonsin använder sin egen mobiltelefon. Istället använder man konsekvent varandras telefoner!

- Synnerligen intressant!

- Låt mig bli något mer specifik! Genom bayesiansk inferens kan vi härleda sannolikheten till att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet. Sannolikheten för det - och låt oss för enkelhetens skulle benämna denna storhet P(A|B) - är identiskt med (P(A)P(B|A))/P(B) .... Det vill säga sannolikheten för att den tilltalades mobil skulle befinna sig på brottsplatsen gånger sannolikheten för att den tilltalade har begått brottet givet att den tilltalades mobil befinner sig på brottsplatsen, delat med sannolikheten att den tilltalade begått brottet.

- Finns det möjlighet att närmare kvantifiera dessa storheter, för nämndemännens skull?

- Självklart! Sannolikheten för att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet är extremt låg, eftersom det hade varit helt jävla dumt i huvudet, vilket också praxis visar i denna typ av rättsmål gällande grova våldsbrott i gängmiljö. Därmed sätter vi helt enkelt sannolikheten till 0.

- Intressant.

- Herr Lagman. Arrest my case.

***

Ansvarsdiffusionen

- Det har blivit försvarets tur att plädera för sin sak.

- Tack, Herr Lagman.

Mustafas advokat var nästan lite fnissig. Åklagarens åthävor var så urbota dumma. Det här var en promenadseger. Eller närmast en walk-over. Om det nu inte är samma sak. Skitsamma.

- Som vi kunnat påvisa har tre personer befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet. Detta finns dokumenterat på fyra olika vittnens mobilkameror, tre övervakningskameror samt gärningsmännens egna Instagram-konton. Samtliga tre personer har krutstänk på händerna samt offrets blod över hela ansiktet och bålen. Alla har dessutom skrutit för sina kurdiska mammor i SMS att de har "plockat shunno" eller motsvarande.

- Det har rätten noterat. Vad är din poäng?

- Ja alltså det finns tre uppenbart skyldiga personer som...

- Objection! Herr Lagman!

Det var åklagaren som åter kastade sig in i matchen. Advokaten gapade bara klentroget och flipprade med blicken mellan domaren och podiet där åklagaren åter tagit plats. Med, ska sägas, yviga gester och ännu mer sprutande saliv. Mustafa var nästan rädd att någon skulle halka i det.

- Det är en mycket känd taktik i gängkriminella kretsat att orsaka en så kallad ansvarsdiffusion. Genom att inkludera flera olika personer i ett brott är det ofta omöjligt för rättsvårdande myndigheter att peka ut ett specifikt ansvar för någon enskild jävla fitta. Därför kan vi utan någon som helst tvekan fastslå att det tilltalade skitkuken genom att inte själv direkt uppehålla sig på brottsplatsen avsett avleda utredarens uppmärksamhet till eventuella kumpaner samt - självklart - så tvivel kring sin egen roll i utförandet.

- Jag... 

Advokaten hade fått tunghäfta. Det hade inte åklagaren:

- Du, smuts-Nisse, har vigt ditt yrkesliv till att försvara precis såna som han!

Här gjorde åklagaren en liten piruett i sitt eget saliv och lät armen stå rakt ut åt sidan - accentuerat av ett utsträckt pekfinget - som en gammaldags vindflöjel. Den som till äventyrs extrapolerade flöjeln fann sig snart vila med blicken mot Mustafas visserligen icke oangenäma nurna. Han hade svårt att ordna sina anletsdrag.

Knack-knack-knack!

Domaren - Herr Lagman, tydligen - dunkade - tydligen - sin - tydligen - hammare i bänken.

- Det står nu klart att denna fähund ska steglas! Eller i brist på lämpliga redskap i alla fall slängas i fängelset under sjutton år... tionden! Jag dömer på rak arm ut 170 års fängelse! Hurra! Hurra!

***

Alla - utom Mustafa och hans advokat - hurrade och skrek. Från någonstans regnade konfetti.

Mustafa andades missnöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla fuckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.

Den där förlupna solstrålen? Den kunde aldrig rymma mer. Ty mulenhetens gråa mur var tätad.

torsdag 5 januari 2023

Dopamintrilogin 3/3

(Del 1. Del 2. Mer om dopamin. Se även Frågan...s kapitel 8.)

Nu är äntligen dopamintrilogin lite sådär halvhjärtat avslutad. En dålig idé som fick ett dåligt slut. Så måste det få vara i den kvalitetsokänsliges slappa skapande.

Här ges:

Del 1: Malmö Mortido, i lätt reviderad version (här i original).

Del 2: Henrich Feigling.

Del 3: Bagis Libido.

Monte Ovidio (illustrerad)

Antropofagi bjuder idag på en illustrerad saga om en elektronikingenjör som säljer sin själ:


För att locka till läsning bjuds här en teaser i form av en bild på historiens antagonist, som råkar vara svag för dryck och kakor. Han tycks som säga: Skål och gott nytt år, alla eventuella bloggläsare!

torsdag 1 december 2022

Multiversums nära förestående slut

Och så visade det sig att man räknat fel på antalet dimensioner i Hilbertrummet och att antalet förgreningar av universum snart skulle överstiga den tillåtna maxgränsen. Det utbröt givetvis panik, inte för att man visste vad som då komma skulle utan just för att man inte visste det.

Först förbjöds all experimentation inom kvantfysiken. Inga partiklar skulle i onödan tillåtas sammanfläta sig med andra partiklar eller system. Denna åtgärd var högst symbolisk då vågfunktionen (Ψ) så som beskriven av Schrödingerekvationen förgrenar sig cirka två miljoner gånger per millisekund medan antalet relevanta experiment troligen understiger några tiotusentals om året. FN instiftade dock ett världsomspännande förbud då man ansåg detta bära avsevärt symbolvärde.

Nästa steg var mer drastiskt. Det stod vid det här laget klart att vågfunktionens kollaps vid observation bäst förklarades av just en förgrening av Ψ, och att en observation i det sammanhanget bäst förstods som ett fall av sammanflätning genom kausal påverkan. Slutsatsen utifrån denna Everett-tolkning av kvantmekaniken implicerade utan tvekan att det egentliga problemet inte var ett ökat antal förgreningar på grund av sammanflätning genom observationer, utan ett ökat antal förgreningar på grund av sammanflätning genom vilka som helst kausala interaktioner.

Således förbjöds kausal påverkan.

***

I ett första steg ville myndigheterna förbjuda sig själva. I det avlägsna konungariket Sverige kunde driftiga vetenskapsmän dock snart visa att den inhemska statsförvaltningen inte överhuvudtaget påverkade någonting. En översikt över effektstudier gällande offentliga insatser visade på exakt noll kausalitet. Vad mer var kunde man snart se att förvaltningens tillväxt och inriktning tvärt om drevs av den kulturella och ekonomiska utveckling som skedde oberoende av myndigheter och att förvaltningen således inte förvaltade så mycket annat än sig själv. Ungefär som om får skulle föda herdar. Som sen gick i ide.

Värre var det med näringslivet. Här skedde produktiv verksamhet, vilket innebär påverkan på världen, kvantsammanflätning och sedermera Ψ-förgrening. Näringslivet kunde dock snabbt kväsas med skattepålagor, som - omvandlat till improduktiv offentlig verksamhet - reducerade den totala mängden kausalitet per krona med nära 70 procent. Snart stod det mesta still och man kunde inte ens gå och klippa sig.

Den svenska statsindividualismen visade sig också vara unikt väl lämpad för att minska mängden mellanmänsklig påverkan. Genom utbredd alienation och ensamhet innebar den enes aktiviteter i typfallet ingenting för den andres livsomständigheter. I parallella men åtskilda sociala korridorer vandrade ensamma håglösa medborgare. De observerade visserligen varandra när de vistades utomhus på offentlig platsmark, men typiskt sett innebär observation faktiskt betydligt mindre sammanflätning och förgrening än annan, mer handfast interaktion. Exempelvis leder rent ögonknullande mycket sällan till faktisk avkomma.

***

När så kausalitets-statistiken förevisades i FN kunde Sverige så som ensam industrination stoltsera med nollemissioner. Emellertid var Hilbertrumsbristen och förgreningsföroreningarna ett globalt - ja faktiskt universellt - problem, och de stolta svenska uppoffringarna tjänade ingenting till. Förgreningarna låg totalt sett kvar på ungefär två miljoner per millisekund.

Till yttermera visso utkom Myndigheten för Tolkning av Kvantfysikens Grunder (MTKG, eller bara TKG för de insatta) med en skrift som sammanställde effekterna av den överförda Portereffekten. Som alla vet beskriver denna effekt (eller hypotes!) hur föregångare inom miljöpolitik vinner konkurrensfördelar, vilket tvingar fram en konkurrens bland övriga aktörer. Således drar föregångsländer som Sverige med sig resten av världen. Som en slags Moses. Som tar med sig alla ut ur Egypten. Kanske till och med delar Röda Havet. 40 års ökenvandring? Guldkalv? Ingen fara, man får stenplattor också, och sen når man det heliga landet. Manna!

TKG beskrev stödet för Portereffekten (eller hypotesen!) som "fullkomligt obefintligt," och argumenterade vidare för att "avsaknad av bevis är bevis för avsaknad" (av sådan effekt). Man menade att Portereffekten (eller hypotesen!) är "empiriskt inadekvat" samt att "argumentationen [ifråga] motsägs av [myndighetens genomgång av] förekomsten av läckageeffekter."

Vad ännu värre var kunde TKG på ett rent principiellt plan bevisa att en faktisk Portereffekt i sig själv hade inneburit en kausal påverkan av sådan dignitet att alla positiva effekter i termer av minskad sammanflätning hade omintetgjorts av Portereffektens egen kausala påverkan! Slutsatsen var häpnadsväckande men matematiskt robust, och den enda slutsatsen var att Sverig som föregångsland om allt gick som planerat och enligt Porterhypotesen skapade en betydande ökning av Ψ-förgreningar!

***

Alla mänsklighetens ansträngningar verkade hur som helst vara förgäves. Kvantemissionerna minskade endast marginellt. Snart skulle vågfunktionen brytas mot Hilbertsrummets begränsningar. Ingen visste vad som då skulle ske.

***

Inget skedde. Det visade sig att Everett-tolkningen inte gällde. Istället, kom man fram till, var Ghirardi–Rimini–Weber-tolkningen den bästa approximationen av verkligheten. Varje avgränsad vågfunktion kollapsar slumpmässigt med ett intervall på flera miljarder år, vilket gör att varje makroskopiskt objekt alltid kollapsar genom sammanflätning vilket ger upphov till förgreningseffekten vid observation. Hilbertrummets dimensioner är således fullt tillräckliga.

Folk återgick till sitt. Fysikerna återupptog trevande sin experimentation.

Ingen erkände någonsin att man hade haft helt jälva fel.

***

Post scriptum, med hälsningar från Chat-GPT

- Vad säger Bells teorem?

- Bells teorem, upptäckt av den fysiker John Stewart Bell, hävdar att det är omöjligt att förklara de märkliga effekter som observeras i kvantmekaniken med en lokal realitetsteori. En lokal realitetsteori innebär att verkligheten existerar oberoende av hur vi observerar den, och att resultaten av mätningar på en del av systemet inte påverkas av mätningar på en annan del av systemet om de delarna är separerade av en stor avstånd. Bells teorem visar att dessa förhållanden inte kan vara sanna i kvantmekaniken, vilket leder till en rad olika tolkningar av hur vi ska förstå de märkliga egenskaperna hos kvantpartiklar.

- Men om vi antar att MWI gäller som tolkning av QM är väl Bells teorem inget mysterium längre? Och observationen har väl då ingen annan status än all annan sammanflätning?

- Om vi antar att MWI (Many-Worlds Interpretation) är den riktiga tolkningen av kvantmekaniken så kan det stämma att Bells teorem inte längre är ett mysterium. Enligt MWI förekommer alla möjliga utfall av mätningar i olika parallella världar, så mätningar på en del av ett system påverkar inte resultaten av mätningar på en annan del av systemet eftersom de delarna faktiskt befinner sig i olika världar. Observationen av sammanflätning i MWI skulle därför inte ha någon speciell status eftersom den bara är en konsekvens av hur världarna splittras i olika utfall av mätningar. Det är dock viktigt att notera att MWI är en teori som inte har bevisats och det finns många andra tolkningar av kvantmekaniken som också försöker förklara dess märkliga effekter.

fredag 6 maj 2022

Ät kall kuk och dö

(Bakgrund: Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst; reduktionism och sånt.)

Det råkar ju vara så att komplexa konfigurationer uppkommer genom selektion. Genom att entiteter kan replikera sig själva och lära sig, genom selektion, så kan de utvecklas och bli mer komplexa. Deras assembly-index kan öka.

Men lärandet uppstår då alltså genom att entiteter tävlar om begränsade resurser. Lärande händer på nivån "vissa saker dör och andra saker överlever," och kunskapen som är lärd är vilka saker som finns kvar och vilka som inte finns kvar.

Evolutionsalgoritmen är variation, urval och ärftlighet. Genom att entiteter varierar med avseende på egenskaper, och det sker ett urval av entiteter, och egenskaper ärvs, så kommer entiteterna över tid att förändras (i och med att informationen - för oss arvsmassan - förändras).

Det behöver inte handla om organismer och DNA. Det kan handla om lyfe och någon annan lärandemekanism. Det kan handla om kultur och idéer.

Men finns det inget urval finns det inget lärande.

Malthus kan verkar vidrig. Men det malthusianska tillståndet innebär helt enkelt urvalet. Det finns en ändlig resurs, och urvalet uppstår i konkurrensen om denna resurs.

Under extremt knappa förutsättningar har vi inte råd att explore:a. Vi bara exploitar. Det är inte bra. Lite mer slack vill vi ha för att kunna utforska nya möjligheter.

Men, finns det ingen som helst resurs-constraint så finns det inget urval; ingen signal; ingen definition av fitness; inget sätt att skilja bra från dåligt.

Jag skrev:

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Så låt oss då jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin. När vi kommer in i historien har Feigling precis bordat ett mindre flygplan tillsammans med en präst som mot €600 ska ta Feigling genom stormen ifrån Wien till London för att konfrontera sin fd. kvinna och sitt kanske-barn. Prästen bär en oxelkvist i sitt hattbrätte.

Den skoningslösa nederbörden trycker mot den öde startbanan som ett skruvstäd. Henrich Feigling känner det som taggtråd som dras över ryggen. Blixtar korsar himlen i samma ögonblick som åskmullret får rutorna i ankomsthallen att skallra som maracas. Ingen ser dem genom ösregnet, och ingen tittar heller efter dem – för vem skulle lyfta nu?

Prästen är lugn. Han tar upp planet även om det verkar omöjligt. De studsar flera gånger mot startbanan och kastas hit och dit i vinden, men de klarar det. Henrich Feigling kräker, av fylla och dödsångest, och får hålla fast i prästens hatt. Planet är så litet att deras utandningsluft förvandlar cockpiten till ett botaniskt växthus.

Henrich Feigling fingrar på oxelkvisten. ”Ekar,” säger han. ”Den tyska eken. Den är nationens själva ryggrad och minne. Sinnebilden av ett enat Tyskland.” Prästen nickar.

”Eken har givit oss skepp och trösklar,” säger Henrich Feigling. ”Vi är helt eniga,” säger prästen. Som heter Bob. ”Skepp och trösklar.”

”Raka stolta furor,” säger Henrich Feigling, ”är de pelare som ekonomier vilar på. Björkar är karaktäristiska och kan tappas på sav. Aspars antiinflammatoriska kvaliteter lånar sig till medicinskt bruk och deras turkosa grönska är impressionistisk.”

”Jag kunde inte hålla med mer,” säger prästen Bob.

”Pilen vaggar oss till sömns i strandkanten, loj trots att den själv är snabbväxande. Almens vedkropp blir till nyttiga, bestående konstruktioner, och dess frön går att äta. Den buskväxande häggen ger oss väldoft.”

”Sanna mina ord,” säger Bob. Turbulensen skakar planet som en narkoman sin bebis.

”Magnolian såg dinosaurierna leva och dö. Så även ginkon, vars platta barr är talismaner för den girige.”

”Ja, min son. Ginkons barr är Mammons totem.”

”Till och med rönnen, oxelns nära släkting, lyser klarröd som en bordellampa. Den lockar oss att krypa ner under björnfällen och värma varandra under spröda, krympande höstdagar.”

”Du talar sanning. Gudi behaglig sanning.”

”Men oxeln!”

”Tala till mig, mitt barn. Tala till mig om oxeln vars kvist jag bär i mitt brätte.”

”Jag saknar ord, fader.”

”Då ska jag berätta för dig. Om oxeln.”

Planet kränger hit och dit som en alkoholiserad, enögd man i en närförort.

”Oxeln, i forna dagar känt som Fisbärsträdet. Man åt dess visserligen ogiftiga bär endast i nödfall och med gasbildning som följd. Linné skrev att ’bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.’ De fallna bären bildar höstgegga, en fullkomligt oromantisk form av förruttnelse, som inte liknar höstlövens eller fjolårsgräsets. Det är en alldaglig förruttnelse, en som du halkar i.”

”Jag kliver hellre i en hundbajskorv än i en hög med ruttna oxelbär,” säger Henrich Feigling.

”Jag vet, min son. Och oxeln är påfallande ful. Barken tråkar ut mig. Den är generisk. Den är ingenting alls som den grova, flagnande tallbarken, eller aspens släta hy, eller björkstammens grafiska korsett.”

”Men återigen, bären. De är lätt diarréfärgade.”

”Ja. Så är det. Men det är bladen som ger en känsla av att pedofiler och missbrukare dväljs i skuggorna. Bladen är mörkgröna. Inte djupgröna och lugnande som gran eller mossa, utan mer åt det blågröna hållet, utan att fördenskull nå fram till den i vissa sammanhang gångbara turkosa eller buteljgröna nyansen. Oxelns grönska är syntetisk, vilket förstärks av bladens glatta yta. Oxelns blad är som gjorda för att smittsam sädesvätska och hepatit enkelt ska kunna torkas bort från vaxduken som täcker folkhemmets undersida.”

”Och ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger Henrich Feigling. Cockpitfönstren är svarta av insidan på ett åskmoln.

”Oxeln drar också till sig opportunistiska kråkfåglar,” säger prästen Bob. ”Men icke ges dessa briljanta Aves av släktet Corvidae en chans att faktiskt briljera med sin kreativitet och intelligens. Nej, oxeln bjuder ut sig utan motprestation. Den är naturens skräpmatsrestaurang, där annars intressanta djur ses engagera sig i ett bittert och bulimiskt frosseri. Och, ärligt talat; det är kajorna som mestadels frekventerar oxeln. Bajsande, skränande kajor, som bara drivs djupare in i barbariet av oxelns slappa håvor.”

”Och ändå,” säger Henrich Feigling.

”Det kommer sig,” säger prästen Bob, ”av att oxeln är socialdemokratins botaniska inkarnation. Oxeln är det svenska trädet. Den tyska eken har du talat om. Den är inte svensk. Aspen fick stå modell för vikingarnas världsträd Yggdrasil, men aspen är en raritet i dagens Sverige. Björken är en invasiv art, lockad till svearnas rike av ökande kvävehalter under tidig holocen.”

”Ändå.”

”Det finns träd som bär en nationalstat. Som eken Tyskland. Sen finns det träd som är utpräglat nationella. Som den svenska oxeln. Tysklands bismarckianska välfärdsregim talar till våra släktskapsintensiva institutioner. De anglosaxiska kulturernas selektiva välfärdskonstruktioner talar till de starka, dugliga individerna.”

[...]

”De socialdemokratiska välfärdssamhällena talar till våra infantiliserade egon. Våra riktningslösa dagdrömmar och vår osunda ambivalens. De döljer det grundläggande faktum, att vi alla är människor med preferenser och begränsningar, och att vår mellanmänskliga interaktion handlar om att jämka dessa preferenser och begränsningar. Genom samarbete eller genom kamp.”

Jag är tysk, tänker Henrich Feigling. Jag älskar eken.

”Så oxeln är det svenska trädet. Den är den lokala invandrarens kebabpizza med bernaisås – unik för Sverige, men utan klass, och egentligen bara en bastard till blandning mellan de äkta raserna vitoxel och rönn. Oxeln faller mellan de paradigmatiska stolarna – en nationell särart, men som man skäms över. En smutsig skymf mot fosterlandet, men också en provinsiell uppfinning i den inskränkta rabatten Svea.”

Eken, tänker Henrich Feigling igen. Hoppas. Eken.

”Oxeln är snuskig men inte erotisk. Dess billiga förruttnelse är all syfilis du alls kan få, men utan varken den kärlek eller den sensuella njutning som du trodde att du betalade för med din oskuld och hälsa. Oxeln är sjukdomen som ändå drabbar dig i totalkonsumtionsmodellens snälla vagga.”

”Ändå,” säger Henrich Feigling.

”Ändå planteras oxeln flitigt i vissa miljöer. Det beror på att den ’tål blåst och salta vindar.’ Du kan således se den förfula skärgårdsöar, precis som incest och fattigdom.”

Planet faller plötsligt handlöst i en luftficka. Alla världens fjärilar lyfter från bottnen av Henrich Feiglings buk. De strömmar uppåt genom kroppen tills han exploderar i en kräkning som han hjälplöst försöker fånga med sina valna fingrar. Men han talar, äntligen:

”Ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger han.

”Ja,” säger prästen Bob. Han stabiliserar planet, släpper styrspaken, och spänner ögonen i Henrich Feigling. I samma stund flyger planet rakt ut genom molnväggen och träffas utav solens blixtbelysning. Henrich Feigling ser Gud, som ser ut som en anka, men sen ser han att det bara är ett moln, som ser ut som en anka.

”Jag,” säger Bob, ”bär oxelkvisten,” säger Bob, ”i mitt hattbrätte,” säger Bob. Henrich Feigling svettas och ryser i det starka ljuset. Han törstar; efter vatten, ja, men framförallt efter sanningen.

Historien om Henrich Feigling är del två i den så kallade dopamin-trilogin. Den första delen, Malmö Mortido, handlar om mortidinala habit loops, dvs. de suboptimala beteendemönster som bildas när vi etablerar motiverande saliens kopplat till kortsiktiga coping-strategier. Den andra delen, Henrich Feigling, handlar om att icke-differentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där individen helt saknar drivkraft att agera. Avsaknad av feedback-loopar leder till ambivalens när det inte spelar någon roll hur man agerar.

Vi fortsätter:

”För att jag helt enkelt gillar oxel,” säger Bob.

”Åhå,” säger Henrich Feigling, och känner det lite som att han är med i en Nalle Puh-bok.

”I alla fall denna enda, perfekta oxel som jag hade nöjet att påträffa en vacker dag,” säger prästen.

”Hur såg den ut,” säger Henrich Feigling. Hans mun är torr och smakar torkat kräk. Vädret utanför är plötsligt vackert, och planet glider lugnt och försiktigt fram genom himlarna. Bakom dem försvinner en ilsken åskfront i motsatt riktning. De svarta molnkolonnerna ser ut som hyttande nävar.

”Den var ovanligt bred. Om det gyllene snittet finns, så fanns det i denna oxel. Dess stam var som tre fjärdedelar av en typisk låglandskossa. Det gjorde den värdig och balanserad. Kronan var ovanligt tät, och föreföll betad som i en rak linje parallell med marken. Proportionen mellan mark och krona å ena sidan, och stammens bredd å andra sidan, förhöll sig tillsynes strikt till sectio aurea, så att om vi betecknar avståndet mellan mark och krona a, och stammens bredd b, gällde att a + b dividerat med a var lika med a dividerat med b. På motsvarande sätt förhöll sig kronans bredd till nämnda värden – jag menar då undersidan av kronan, det vill säga den linje jag just beskrivit som tillsynes betad parallellt med marken under – men märk väl att själva den totala kronans volym hade en förskjuten tyngdpunkt som – jag svär! – likaledes motsvarade den gyllene proportionens ekvation.” Säger prästen Bob, och räckte sin passagerare en flaska mineralvatten.

”Åhå,” säger Henrich Feigling. ”Och: Tack.”

”Aftonsolen belyste oxeln från sidan, vilket gav dess bark ett romantiskt skimmer som vi annars inte vant oss vid att se hos Sorbus intermedia. Som vi vet är det starka dagsljusets baksida den frånstötande kontrastverkan som uppstår när starkt belysta ytor kontrasteras mot tydligt avgränsade skuggor. I aftonljusets mjukare belysning – som ju beror på att ljuset måste färdas på snedden igenom atmosfären, och därför studsar runt desto mer i allsköns atmosfäriska gaser – övergår ljusa fält till skuggade dito helt obemärkt. Vi slipper kontrasterna, och vi upplever en vackrare och mer harmonisk bild.” Säger prästen Bob, medan Henrich Feigling girigt stillade sin törst med klart och kallt och buteljerat vatten från någon säkerligen mycket världsberömd alpkälla.

”Alla dessa faktorer samspelade för att skänka oxeln dess överraskande skönhet. Men, mina bara fötter i det svala gräset gav också en sensuella dimension till upplevelsen. I homunculus – hjärnans atlas över den egna kroppen – är fötterna placerade till förvillelsen nära könsorganen, vilket sannolikt förklarar varför stimulans av de förra kan speglas som en stimulans av de senare – vilket för övrigt har anförts som möjlig förklaring till varför fotfetischer är så vanligt förekommande. Jag blev kort sagt sexuellt upphetsad av det vackert belysta trädet och dess perfekta proportioner.”

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle berätta för mig om min lättja. Att du hade sänts av Gud Fader för att lära mig om livet och om målen och om handlandet. Att du skulle visa mig hur den svenska oxeln – statsindividualismens inkarnation – liksom speglar min oföretagsamhet.”

”Jaså,” säger prästen Bob.

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle leda i bevis hur differentierade utfall – som tillåts uppträda i det bismarckianska systemet liksom i de anglosaxiska – ger en återkoppling som är handlingsdirigerande. När vi lär oss av olika utfall, och lär oss att söka de bättre utfallen, och lär oss vilket handlande som typiskt sett leder till vilket utfall.”

”Jag är inte klar med min historia,” säger prästen Bob. ”Men nej. Jag ville bara tjäna sexhundra euro. Det är stora pengar för en kyrkans man.”

Manschettknapparna i guld glänser på instrumentpanelen.

”De här smälter jag ner,” hade prästen sagt. ”De motsvarar nog ungefär sexhundra euro.” Nu strålar knapparna, de återkastar det starka himlaljuset och talar om sitt offer.

Jag som trodde, tänker Henrich Feigling, att Gud ville berätta för mig att odifferentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där ingenting har någon mening. Att min letargiska ambivalens beror på någonting.

”Jag skred fram mot oxeln,” säger Bob, ”så värdigt jag kunde, och jag satte mig. Trädets stam mot min rygg. Bäckenet i vinkel mot stammen. Grönsångarens runda kulsprutesång, och koltrastens dialektala fuga. Det kan låta överdrivet, men faktum är att två hägrar flög över oss i maklig takt, likt mäktiga pterodaktyler.”

Men Gud, tänker Henrich Feigling, du har ju berättat. Du har ju berättat nu.

”Du är Guds tjänare,” säger Henrich Feigling, ”i allt du företar dig. Vare sig du vet det eller inte.”

Bob svarar inte. Återstoden av flygturen råder en lugn och ren tystnad, som i en eftermiddagssolfläck.

Låt oss då gå vidare till frågan om babbel-jämviktläge. Det har skrivits:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Det krävs differentierade utfall för att intressanta koordinerings-signaler ska uppstå, i språket så som i vetenskapen.

Så som i evolutionen.

***

Vad kan hända om Elon Musk har rätt och det blir billigt med energi i framtiden? Vad händer om fusion funkar och tillämpas på ett sådant sätt att alla världens samhällen har gratis energi att tillgå?

Om kalorier vore gratis och fritt tillgängliga skulle den kambriska explosionen icke ske. Det har skrivits:

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Det är alltså kampen om varandras kalorier som leder till utveckling. Den kambriska explosionen visar detta med stor tydlighet.

Det är perception som troligen på något mystiskt sätt leder till utvecklingen av sådana kognitiva funktioner som medvetandet emergerar ur. (Eller till så komplexa kombinationer av submedvetanden att makromedvetande-nätverk av vår egen kaliber emergerar.)

Evolutionen kan inte bara vara variation och ärftlighet. Den måste också vara urval. Med gratis energi finns det ingen konkurrens, och då borde vi förvänta oss att allt urartar till babbel-jämviktslägen.

***

Antropofagi har länge lutat sig mot det Slate Star Codex kallar thrive-survive-distinktionen. Under survive-förhållanden är det typ The Road, och alla måste äta eller ätas. Under thrive-förhållanden är det mer av ett överflöd som ger oss råd att samarbete. Det är skillnaden mellan schimpanser och bonoboer. Frågan... (men jag citerar detta utdrag):

Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr än söder om Kongofloden.

Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.

John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.

Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:


Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.

Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.

Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.

Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.

Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.

Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är tydliga i flera avseende.

I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.

Människor har ju som bekant hackat evolutionen och adderat ett ytterligare lager, av normer, kultur och idéer. Kultur evolverar också utifrån resursförutsättningar.

Så vad händer då när det finns så mycket gratis frukt att ingen är i behov av samverkansvinster? Det har skrivits:

Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. [...]

[...]

Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.

Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.

Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?

[...]

Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.

Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.

Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.

Evolutionen kommer att förstöras av gratis energi. Men evolutionen är långsam så vi kommer inte hinna märka det.

Däremot kommer den kulturella evolutionen möjligen också förstöras av gratis energi. Det kommer vi, eller våra barnbarn, att märka.

***

När maskarna kryllar på valkadavret är the name of the game att frossa så snabbt som möjligt, knulla med allt och alla, och lägga så många ägg som en bara hinner. När det inte finns resurs-constraints är tävlingen att bara att replikera sig snabbast. Det finns då i egentlig mening inget urval, förutom urvalet att vara bäst på att fortplanta sig. De som lägger mest ägg vinner och deras arvsanlag dominerar kommande generationer.

Lyfe handlar även om exponentiell tillväxt. Antropofagi spekulerar nu i huruvida denna aspekt av lyfe egentligen är en effekt av lärande-mekanismen; att urvalet under resursöverflöd premierar tillväxt och att förmågan till självreplikation då är det som främst premieras.

Alla valkadaver tar slut. Men, om vi genom t.ex. fusion skapar ett aldrig sinande valkadaver, det vill säga tar bort taket för tillväxten - kommer vi då att selekteras för att bli väldiga självbefruktande livmödrar som bara sprutar ur sig tolv miljarder nya självbefruktande livmödrar per sekund? Kommer vår art att bli en enda stor fet äggläggare?

Över lång evolutionär tid, som sagt. Låt oss istället beakta den snabbare kulturella evolutionen. Kommer total frihet selektera för total meme-parasitism? (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.) Om människans överlevnad är helt orelaterad till vad människan tror eller anser, kommer dvi då få se parasitiska memes av ständigt mer sinnessjuk - men för våra sinnen lockande - karaktär? Kommer pizzagate vara en frisk västanfläkt av epistemologisk klarsynthet i jämförelse med de parasiter som klänger vid våra sjuka sinnen?

Gratis energi ger ju dock också möjlighet till gratis våld. När vi kan tillverka oändligt mäktiga vapen billigt, så kan vi föra enorma krig. Storkrigen blev möjliga genom nationalstaternas ökande kapacitet. Ingen 1500-tals-furste hade kunnat understödja Första Världskrigets köttkvarn. Det var rent materiellt helt omöjligt.

Ryssland of today klantar röven av sig i Ukraina bland annat då man genom korruption har upprättat ett politiskt och militärt babbel-jämviktsläge där ingen vet någonting om verkligheten. Men, man misslyckas också eftersom man har en pytteliten snopp ekonomi, och inte har råd att skicka in tillräckligt många tanks och soldater. Tänka sig ett Ryssland med gratis energi. Då kunde även denna korrupta härva av idioti och lögner säkert hosta upp en habil krigsmakt, i alla fall sett till numerär, bränsle och materiell.

Så, gratis energi kan antingen leda till en värld där ingen längre har något intresse av att samarbeta med någon annan - en slags extrapolering av den svenska statsindividualismens ensamhet - eller till en värld där alla krigar hela tiden utan slut.

Det som talar för det första scenariet är följande modell: Pengar är ett intersubjektivt fenomen, som haren "lögn som förändrar verkligheten," som har ett värde så länge alla är överens om att det har ett värde. Genom pengar kan vi lättare byta saker i ekonomin, men det underliggande faktiska värdet är själva sakerna och själva produktionen. Dock är det socialkonstruktivismen som i någon mening vinner spelet, för det faktiska värdet är inte så jädra faktiskt. Det beror bara på hur människor värderar vad det nu kan vara frågan om. Så, pengarna är på låtsas men korresponderar med vetet och guldet och oljan och frissö-rtimmarna. Dessa är dock i sin tur endast värda någonting så länge de värderas av människorna.

Jag tänker mig oss människor som vandrande dopaminsystem som går omkring med preferenser och hanterar trade-offs i enlighet med dessa preferenser. En del av dessa trade-offs handlar om vad man själv skall utstå eller prestera , och vad man accepterar att utstå eller prestera bestäms av hur gärna man vill ha pengar. Hur gärna man vill ha pengar beror på hur mycket pengar man redan har - om man inte har några pengar alls, och riskerar att svälta, så är man benägen att t.ex. sälja sin njure för en hamburgare. Är man istället rik, så vill man inte sälja sin njure.

Debatten om sexköp är legitim eftersom kvinnor kan antas ha selekterats för inte vilja korrumpera sin reproduktiva resurs och föräldrainvestering. Vi kan därför tänka oss att "att sälja sex" är kvalitativt annorlunda från "att sälja städning" (etcetera). (Med det sagt är jag för legalisering av sexköp OM det leder till en undanträngning snarare än en utvidgning av sexuellt slaveri. Jag anser dessutom att frihet och självbestämmande är ett viktigt värde och jag anser inte att det som vi kan förvänta oss är majoritetens preferenser ska hindra personer i normalfördelningskurvans svanstrakter från att agera på något avvikande sätt, om de nu genuint har en avvikande preferens.) Men ändå är det en gränsdragningsproblematik: Ingen vill egentligen jobba. Ingen vill städa, sälja burgare, tvätta bilar, eller sitta på kontor. Allt vi gör är kompromisser. Trade-offs. Vi har preferenser och vi mäklar dem utifrån förutsättningarna.

Vi möter ju andra vandrande dopaminsystem som också har preferenser, och som också förfogar över resurser. Beroende på vår egen situation kan vi välja att agera i strid med våra egna preferenser för att vinna resurser som kan nyttjas för att tillfredsställa våra preferenser. Ett exempel på hur detta kan yttra sig kallas Arbetsmarknaden.

Men, om alla var oändligt rika - vilket i någon mening skulle kunna bli följden av gratis energi, lite beroende på hur håvorna fördelades och vem som kontrollerade gratis-energi-kraftverket - så fanns det ingen anledning för någon att göra några trade-offs. Alla skulle liksom ha vunnit på triss.

I förhållande till släktskap och familj skulle heller ingen tvingas vara snäll mot sina föräldrar, för ingen skulle behöva ärva eller låna sommarhuset eller be om hjälp med lånet. Den individualistiska kulturella modellen skulle totalt dominera. Alla skulle bara acceptera slumpmässiga mellanmänskliga möten, där två vandrande dopaminsystems preferenser av en ren slump skulle vara perfekt alignade, utan att några kompromisser behövde göras. Vi kan väl lugnt konstatera att ingen skulle sitta kvar på fiket med sin tråkiga kompis en enda sekund mer än vad som kändes kul och givande.

När arbetsmarknaden, ekonomin och familjen kollapsar totalt, så kommer troligen ändå vissa sociala konventioner fortleva under en viss tid. Så småningom kommer vi dock alla bara bli hjärnor i glasskålar som njutningsaktiveras med elektroder. I all evighet utan slut.

Det som talar mot detta scenario är att någon slags Prästerskap troligen kommer att kontrollera kraftverket, och av hävd använda Arbetsmarknaden och Ekonomin för att fördela nyttorna från den gratisa energin. Så man kommer tvingas jobba ändå. Jävla fittor.

Det som talar för krigs-scenariet är att det verkar ligga i vissa människors natur att vara idioter. Ja jag kollar på dig,  Pruttin. Ät kall kuk och dö.