Be mig om ursäkt så förlåter jag dig troligen omedelbart

Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!

Ytterligare konstituenter i denna glädje är distraktionsfritt umgänge med ens barn - som man ju älskar, och älskar att umgås med. Det är ett fullkomligt fokus på stundens aktivitet. På att skejta omkring på cykelvägarnas djungelstigar. På att gå i skogen. På att leka på en lekplats. På att pyssla, eller rita, eller bygga med lego.

Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!

Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.

Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.

Problemet kan vara en underutvecklad gyrus angularis. Boten kan vara att förlåta, och katalysatorn för boten att bli ombedd om ursäkt.

***

Hej kära Akademien,

jag vet inte vem hos er som är mest lämpad eller beredvillig att besvara detta mitt spörsmål, men kanske kan er högvördiga registrator/info-adress råda bot på detta och VB:a till lämplig individ. Jag hoppas!

Jag tolkar det som att "att förlåta" och "att be om ursäkt" motsvaras av aktivitet i gyrus angularis. Vidare förstår jag det som att personer som drar åt en borderline-personlighetsstörning (EIPS) har avvikande dito del av hjärnan i termer av massa och struktur. (T.ex. här och här.) Vad vet vi om neurologiska förklaringar till borderline? Det förefaller för mig, en enklare än enklaste lekman, att borderlajnarens känslomässiga kast - plötslig ilska, långsinthet, extrema känslolägen, misstänksamhet, etcetera - på någon slags neurologisk förklaringsnivå kan förstås som en funktion av dessa delar av hjärnan.

Kan de delarna i så fall påverkas t.ex. av en intermittent bekräftelse-lutande fostran, eller är det - såtillvida detta anförs som typiskt på personer med EIPS - kanske en samvariation som förklaras av att föräldrarna typiskt sett också uppvisar tvära kast i sitt humör? Vilket föranleder följdfrågan - hur ärftligt är EIPS, och vad säger t.ex. tvilling- eller adoptionsstudier om ärftlighetens komponenter?

Med hopp om att bli upplyst,

[Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Tack för din fråga. Jag är ingen expert på EIPS (så kallad borderline personlighetssyndrom), men försöker mig på ett svar. Det kom en svensk studie förra året om ärftlighet där de visade en heritabilitet på cirka 50 % och att resterande del förklarades av individuella skillnader i miljön snarare än sådant som är gemensamt för syskon i samma familj. En stor del av förklaringen ligger alltså i generna.

Angående gyrus angularis så tror jag det är svårt att lokalisera sådan komplexa psykologiska funktioner till ett enskilt område, utan sådana funktioner involverar troligast ett nätverk av områden i hjärnan. De kraftiga svängningarna i känslor som EIPS ofta förknippas med kan förstås som svårigheter att reglera sina känslor, och då brukar man ofta prata om frontalloberna, specifikt delar i prefrontala cortex och dess kopplingar till andra områden i hjärnan som kan sägas generera känslorna. Generellt tror jag vi kan säga att vi behöver mer forskning för att bättre förstå hur hjärnan fungerar och hur vissa delar eller nätverk i hjärnan bidrar till EIPS.

Mvh,

Andreas Frick, docent
Institutionen för neurovetenskap
Uppsala universitet

***

Nestorn inom EIPS i Sverige verkar vara Predrag Petrovic, som skrivit den här ypperliga genomgången i Läkartidningen, som är medförfattare till nämnda artikel om EIPS-ärftlighet, och som skrivit boken Känslostormar.

En grundläggande poäng som Petrovic driver är att EIPS borde ses som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning istället för en personlighetsstörning; och att EIPS är närliggande ADHD sett till mekanistiska underliggande neurologiska förklaringar (typ samma delar i pannloben verkar vara underutvecklade), vilket föranleder förslaget att kalla EIPS för "emotionell ADHD" - där individer med ADHD har svårt att sortera information har EIPSare svårt att sortera känslor.

Boken är otroligt effektiv läsning, högintressant och ekonomisk. Det finns föga anledning för mig att rapa upp alla delar av hjärnan som Petrovic pekar ut inom ramarna för sin och sin forskargrupps teori om EIPS som en känslornas ADHD. Däremot finns det många intressanta tangenter att utforska.

En sådan sak är dopaminsystemets roll i att bilda preferenser. Människor med ADHD har problem med att prioritera vad de ska fokusera på, troligen pga. av ett underutvecklat dopaminsystem. Antropofagi har ju tidigare spenderat en del tänkande på dopaminsystemet, most notably i kapitlet om Motivation i Frågan på vilken människolivet är ett svar, samt i lösa tankar om Samsara, libido/mortido, och explore/exploit. Jag citerar härmed Frågan på vilken människolivet är ett svar (kapitel 8 Motivationen, avsnitt 8.2 Att vilja leva, men utan referenser och fotnoter):

I Vi vantrivs i kulturen framgår det att Freud känner sig låst av sin samtids begränsningar, och att han ser fram emot vetenskapens landvinningar för att förklara hur människan är funtad. Psykologin och psykoanalysen var något man fick hålla till godo med i väntan på att hjärna, nervsystem och signalsubstanser på riktigt skulle bli kartlagda.

I en diskussion av njutning och lycka pekar Freud på att narkotika ("för kroppen främmande substanser") kan göra oss nöjda, avtrubbade eller euforiska, men att kroppen även tycks ha motsvarande kapacitet i sig själv. Framtida "metapsykologiska" upptäckter kommer, tror Freud, att kunna förklara detta. Han (död 1939) mer eller mindre förutsäger upptäckten av dopamin (1960- talet), seratonin (1935), oxytycin (redan 1906, men före sent 1930-tal endast kopplat till amning) och andra viktiga signalsubstanser.

Premissen för Vi vantrivs i kulturen är att människan har biologiska grundegenskaper som inte riktigt finner sig tillrätta i den kulturella överbyggnaden – exempel är aggression och sexualitet. Freud framstår överhuvudtaget som en biologist med en biologisk-funktionell eller evolutionsteoretisk grundsyn.

Vi vantrivs i kulturen utgavs på svenska 1932. Knappt 70 år senare fick Arvid Carlsson, Paul Greengard och Eric Kandel nobelpriset i medicin för sina upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet, företrädelsevis rörande dopamin och seratonin. Trions upptäckter ledde till flera praktiska medicinska tillämpningar.

Utveckling av dopamin som signalsubstans skedde när livets träd var förhållandevis ungt. Pleurobranchaea californica är en mysig liten sjösnigel, som ser ut som en kaka med florsockermjäll och tomtemustasch. Redan i detta enkla djur finner vi paralleller till den riggning som håller oss sentida primater vid liv och vid lust – detta inklusive seratonin och dopamin. Vår evolutionära historia är givetvis lika gammal som livet självt, om vi ska gå till botten med det hela. Och mellan det första urtida livet och dagens Homo sapiens kryper det alltså en sjösnigel.

Dopamin frisläpps i hjärnan när vi tar vår cigarett, vår öl, eller vår sil; när vi äter, idkar coitus, eller motionerar. Det har även visat sig att dopamin frisläpps före vi får vårt efterlängtade stimuli, vilket förklarar varför det känns bra redan när du öppnar den första ölen.

Det här är en central insikt i den moderna beroendeforskningen. Dopamin är inte bara belöningen när vi exponeras för vårt stimuli; det är även en central ingrediens i vår motivation på vägen till detta stimuli.

Utan dopamin hade vi varken letat mat eller försökt föröka oss. Förekomsten av den här signalsubstansen, och av hela vårt belöningssystem, har således en uppenbar evolutionär orsak. Motivationen som dopaminet föranlett, har gjort vissa människor till våra förfäder. Emellertid befinner vi oss inte längre i våra förfäders miljö.

”Missbruk” kan brett definieras som beteenden som vi fortsätter med, trots att de har negativa konsekvenser. Varför äter sig vissa människor feta? Varför ger andra bort sina sista pengar på nätcasinon? Vad är det som gör att vissa röker hela sitt liv, trots att det riskerar att göra att de inte ens får leva hela sitt liv?

Det mesolimbiska dopaminsystemet (MDS) är en dopaminerg nervbana, som bland annat har som funktion att upprätthålla vad som kallas motiverande saliens. Det handlar alltså om motivation, snarare än om faktiskt belöning – en belöning för ett uppsökande beteende. Det som händer är att vi skapar ett kontextberoende minne av en belöning. Det har ofta en funktionell adaption i vår ursprungsmiljö, där belöningarna inte förekom i samma överflöd som idag. Kanske behövde vi lära oss att vänta på honungsgöken för att hitta till en bikupa, högt belägen uppe i ett träd. Där var vi tvungna att röka ut bina, klättra upp i trädet, och hämta honungen – som vi sedan delade med nämnda fågel.

Att få tag på honungen var, när det begav sig, inte en lika enkel match som att vandra in på närmaste 7-Eleven och hämta godis. Men, båda aktiviteterna skapar kontextberoende minnen som MDS belönar med dopamin om vi upprepar. MDS lär oss alltså att upprepa beteenden som tidigare givit avkastning i termer av belöning. I en värld där det enda knappa är knapphet, kommer det system som motiverade oss att leva i en samlar-jägar-tillvaro, nu istället motivera oss att äta oss feta, röka oss döda, och spela oss fattiga. Samma belöningssystem är förmodligen det som gör oss beroende av det beroendeforskaren Judson Brewers kallar ”weapons of mass distraction” [och Antropofagi samt Anonym Internetz-rappare översätter till "massförströelsevapen"], det vill säga sociala medier och smarta telefoner.

Alla de människans villkor vi redan – sexualdrift, sökande efter social status och prestige, känsla av dygd eller godhet, känsla av tillhörighet och sammanhang – är kategorier för våra belöningssystem.

Dopaminduscharna vi upplever är i bruk, eftersom de tillförlitligt lett oss till evolutionärt sett konstruktiva beteenden. Idag ser dock världen annorlunda ut, och det adaptions-exekverande som vi ägnar oss åt är inte längre nödvändigtvis önskvärt. Frågan som kvarstår då är om vi har förmågan att överlista oss själva – om vi kan springa ifrån vår inre sjösnigel.

Nå, det här är givetvis allt annat än en komplett representation av dopaminsystemets funktioner. Den fetstilade raden sätter emellertid fingret på någonting viktigt: Dopaminsystemet ger oss våra mål.

Nå, alltså, för att återgå min tolkning av Petrovic. (Och bear in mind att jag drar lite hjärndelsbenämningar ur mitt usla minne nu, men det är som sagt inte benämningarna som är det viktiga för att förstå modellen. Läs boken för fan.) Det flödar allsköns signaler till en hjärstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. (Striatum, som Antropofagi tidigare omskrivit, är en viktig del av de basala ganglierna.) Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.

Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.

Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.

Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.

(Ironiskt nog beror denna jävligt vaga redogörelse på två saker: 1. Jag läste boken för rätt länge sedan, och har inte kommit till skott med att skriva det här fören nu. 2. Boken ligger i ett annat rum, ca fem meter bort, men jag pallar inte hämta den och kan därför inte dubbelkolla det jag skriver. 1=Dålig på att prioritera, 2=Dålig exekutiv funktion!)

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

Om jag nu fattade rätt när jag läste, och minns rätt så här i efterhand. Många lager av osäkerhet här, som du märker! En slapp läse-anteckning i min telefon tyder på att jag kanske minns lite rätt: "Hur dopaminsystemet formar målstrukturerna som instruerar filtret för att prioritera impulser."

***

En intressant tangent till det här är att de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna kan ses som extremer på en gausskurva. Alla finns på kurvan, men svansen - extremen - har det svårt. Men, var man ska skära normalfördelningen - var man ska dra gränsen för subkliniska problem vs. faktiskt funktionsnedsättning - är en definitionsfråga. Som kommer att vara relativt miljön - hur mycket impulskontroll eller exekutiv funktion eller interoceptionsfilter som behövs i en given miljö, och givet en viss förväntad minimi-prestation.

I vårt nuvarande samhälle har vi i allmänhet höga krav på både impulskontroll och exekutiv funktion. Men, vi designar också samhället för att innehålla otroligt mycket distraktion. Kapitalismen är såklart en drivkraft här, eftersom vår uppmärksamhet är en handelsvara. Det är alltså inte bara så att samhället kräver en hög kapacitet - det har också en jävligt hög svårighetsgrad vad gäller att hålla fokus på any one thing.

Det är äckligt uppenbart att ingen läser böcker nuförtiden. Det är likaledes äckligt uppenbart att detta beror på att alla tvångsmässigt scrollar meningslösa sociala medier-flöden istället för att spendera sin tid vist. Folk har mer fritid än i gångna tider, men den är numera uppdelad i "time confetti". Jag menar, stäng av telefonen helt i en vecka och känn skillnaden. Ät i tystad, utan att lyssna på en podd. Kolla på film utan att samtidigt WhatsApp-chatta. Gör en sak i taget, och fokusera på varje sak länge. Läs en hel dag utan avbrott. Jag vet att du inte kommer att göra det, men du vet att du skulle känna skillnaden om du gjorde det.

I någon mening kan vi säga att vi hamnat i en miljö som ger alla ADHD. Cut-offen på gausskurvan, ovanför vilken en individ har tillräcklig kapacitet för att inte ständigt roama mellan uppmärksamhetstjuvarna, har hamnat jävligt högt upp. För uppmärksamhetstjuvarna har blivit jävligt listiga.

Klart att ingen läser böcker, om alla - per definition/relativt miljö - har ADHD.

***

En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: "Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin." Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.

Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.

Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.

Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening "rationellt". Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet "rationellt" har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna.

***

Nå. Den mest intressanta frågan för mig är ändå:

Varför klättrar vi så jävla mycket på tak, vi EIPS:are?

Säg det tak i Lund jag inte varit uppe på. Och säg det skattningsformulär för EIPS-diagnosticering som inte ställer frågan: "Klättrar du ofta på tak?"

Äh, skit i det. Tillbaka till gyrus angularis. Det jag verkligen vill veta är hur förlåtelse fungerar, och mer specifikt hur det fungerar för EIPS:are. Som självdiagnosticerad "subklinisk" EIPS:are har jag en mycket stark upplevelse av att man kan hata en annan människa bottenlöst pga. en upplevd oförrätt. Jag har skrivit:

När de bryter sitt ord, spottar på avtal, och ljuger en rakt upp i ansiktet; då pockar den starka lusten att bruka ett gravt och - i juridisk mening - oförsvarbart övervåld.

"Pockar", förresten. Vreden far genom ens samtliga kapillärer som en orkan av glödande Död. Svenskjävlarna vet inte - eftersom de är diarré-ryggade horungar - hur nära döden de befinner sig. De är nämligen vana vid att man sitter och pissar varandra i munnen utan några som helst konsekvenser. De förstår inte att en Man från en Hederskultur bara är millimetern ifrån att kasta hela sitt liv på soptippen med en enda jävla roundkick i deras rövfärgade ansiktsbölder. Krossa glaskrus mot deras spröda pannor. Mosa deras snuskiga näsor mot bordet och piska dem med deras egna slaka snoppar.

Men så får man naturligtvis inte göra. Istället ska man vända andra kinden till, om man ska tro senare delen av Bibeln.

Men, om någon ber mig om ursäkt, då är vreden som bortblåst och jag accepterar omedelbart ursäkten. Jag kräver ingen kompensation, endast ett erkännande av att man felat och att jag blivit utsatt för en oförrätt. Då dör orkanen av glödande Död.

Det där kristna tipset är givetvis inte så dumt. Att förlåta är att försätta sig i ett sådant sinnestillstånd som man vill vara i, hellre än i den Glödande Döden.

Ack, gyrus angularis - hur tusan samspelar du med EIPS och Petrovics modell? Hur kommer FÖRLÅTELSEN in i bilden?

Svart boll

Vit boll. Vit boll. Vit boll. Vit boll. Vit boll. Svart boll?

Nick Bostrom frågar sig, i The Vulnerable World Hypothesis, om det finns "a black ball in the urn of possible inventions":

"One way of looking at human creativity is as a process of pulling balls out of a giant urn. The balls represent possible ideas, discoveries, technological inventions. Over the course of history, we have extracted a great many balls—mostly white (beneficial) but also various shades of grey (moderately harmful ones and mixed blessings). The cumulative effect on the human condition has so far been overwhelmingly positive, and may be much better still in the future. The global population has grown about three orders of magnitude over the last ten thousand years, and in the last two centuries per capita income, standards of living, and life expectancy have also risen. 

What we haven’t extracted, so far, is a black ball: a technology that invariably or by default destroys the civilization that invents it. The reason is not that we have been particularly careful or wise in our technology policy. We have just been lucky."

***

Pilens hastighet: Trehundra kilometer per timme. Lika snabb som en tanke, vad det här avståndet anbelangar.

Sa jag det? Att strängen sjunger? Falskt, men den sjunger.

Just nu: Blå timme. En färg som inte fanns när Illiaden skrevs.

Deras inre liv är deras. Kan adrenalin, dopamin, oxytycin rusa i deras kroppar?

Jag vet ingenting om hur de tolkar ljusets reflektioner. De tycks se bättre i mörkret än vad jag gör. Kanske förlitar de sig på andra sinnen än synen.

Är deras timme samma blå nyans som min; den allra vackraste? Frågan kan givetvis även ställas om de levande. Inte bara om sömngångarna som jag kallar dem, på grund av deras katatoniska rörelsemönster och - vad det verkar - brist på medvetande.

Man är på insidan utav sig själv och ingen annan. Viktigt att slå fast innan man dömer. Det objektiva rekvisitet + det subjektiva.

Ett kul exempel, på tal om. Såhär: En man arbetar på ett bårhus. Han kopulerar med ett lik, men det visar sig vara skendött. Han kan då inte dömas för griftefridsbrott, eftersom det objektiva rekvisitet inte förelåg. Brott mot grifte│frid s. ∙ gravfrid kräver givetvis en grift s. - en -er ∙ (äld.) grav, det vill säga en kvarleva.

Dock kan han inte heller dömas för våldtäkt, eftersom det subjektiva rekvisitet inte heller förelåg. Han hade ju aldrig avsikten att ”genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvinga en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling” etcetera enligt Brottsbalken 6 kap. 1 §.

Eller hur är det ett kul? Exempel, menar jag.

Falsk, dock. Men det sjunger.

Jag avfyrar på utandning. Röken genom näsan, armborstpilen genom aftonljuset. Och genom skallbenet, hjärnhinnorna, storhjärnan, lillhjärnan, hjärnstammen.

När cigarettens glöd pulserar brinner världen. Nikotinet driver hjärtat i ett annat, högre tempo. Det är ingen brådska med att ladda. Jag nynnar på en känd Cornelis-låt som jag kan utantill. Falskt, men jag sjunger. Sången attraherar flera mål.

Armborstet nynnar. Aftonljuset, skallbenet, storhjärnan, med mera. Fucking Zlatan med armborstet. Fucking, eh, fucking Shiva, fr. f.ing Rudra; m. pil│båge. F.ing. Śarva, Båg│skytt(en), fr. sanskr. śarv, ”att skada”; ”att döda” t.ex. ett barn; f.ing Dagerman, fr. dager s. –n dagrar ∙ dagsljus; belysning; ljuseffekt; samt fr. 1man [man’] s. –nen; pl. män, best. pl. männen ∙ vara m. för, vara man för sin, för sin drift?

För mig har kopulationen visat sig vara den överlägsna metoden för att upprätthålla ett visst mått av känslomässig balans. Jag nämnde adrenalin, dopamin, oxytycin, men vill tillägga: Noradrenalin och seratonin. Fantastiska mediciner. I teorin kan samlag även bjuda värme, njutning, tidsfördriv och friskvård.

Grejen är dock att mitt aktiva sexliv har medfört en bisarr ritual. Tydligen dras sömngångarna till lukten av sex. Kan vara fermonerna som utsöndras som drar dem till sig. Hur som helst så blir det svårt att somna efteråt, med sömngångare som prasslar utanför. Därför tar jag med mig armborstet när jag ska röka på balkongen. Sjunger lite för att locka dem ur snåren.

Jag och Noam hämtar pilarna i dagsljus och strör osläckt kalk på liken. Det är orimligt att släpa väg eller begrava dem. När det regnar reagerar kalciumoxid och vatten, och blir kalciumhydroxid. Den kemiska reaktionen bränner bort köttet och dödar fluglarverna. Till björktrastars förtret, förmodar jag.

När konjaken reagerar med min hjärna uppstår en kemisk reaktion i synapserna. Den bränner bort vissa kryllande faktum. Man slipper stanken och man slipper ångern. Men till sanningens förtret, förmodar jag.

Sanningen. Den goda. Den som ständigt växer, i takt med vår hunger.

Resan mot mera sanning har hittills förlupit utan tillbud. Medelst induktion kan vi härleda att resan mot mera sanning alltid kommer att förlöpa utan tillbud.

Tänk dig en urna med bollar. Vi plockar bollar ur urnan. En vit boll: Elden. En vit boll: Hjulet. En vit boll: Elektriciteten. En vit boll: Penicillinet.

Alla bollar som vi plockat upp har hittills varit vita. Medelst induktion kan vi härleda: Vad?

***

Jag ser ett japanskt träsnitt snarare än en stockholmsk närförort. Femtiotalsarkitekturen, de handblåsta fönstren, körsbärsträden, tallars siluetter. Den närliggande Skogskyrkogården = de mossbelupna gravarna i Koyasan; rådjuren på cykelvägarna = de frigående hjortarna i Nara; örnarna, så värdigt svävandes = de bruna gladorna som cirklar över öde badstränder i off season Takeno. 

Men ginkobladet är ett ginkoblad och inget annat. Min talisman. Det skulle ge mig tur i affärer. Någonstans kan jag tycka att det inte fungerade så bra.

Bagarmossen, ett resultat av folkhemsbygget, är beläget direkt i anslutning till Nackareservatet, ett drygt åttahundra hektar stort naturområde som rymmer varierad växtlighet och fem sjöar. Dessutom rådjur, älg, hjort, bäver, svamp, bär, och ett rikt fiskbestånd. Här finns all möjlighet att återgå till det ursprungliga jägar-samlar-tillståndet, om det behagar. 

Men det behagar icke. I apokalypsens efterdyning lever vi av det överflöd som den kapitalistiska produktionsapparatens senaste – och sista – batch utgör. Varenda flaska mineralvatten som fyllts och korkats igen, men inte hunnit drickas; varenda burk med bönor som har hunnit konserveras, men ej ätas; varje tablett paracetamol som hunnit plastas, men som inte har tryckts ut ur kartan; varenda bil som hunnit tankas, men ej köras.

Så vi är plundrare; asätare snarare än jägare. Dessutom är vi, efter bästa förmåga, jordbrukare. Vi ser fram emot juniskörden av rädisor, salladslök, sparris, sockerärtor, rabarber, nypotatis, kålrabbi, morot, tomat, zuccini. Broccoli, blomkål, salladskål. Gräslök, dill, persilja, koriander, vitlök, ruccola, spenat. Samt den kommande juliskörden av majrova, vitbeta, mangold, kronärtskocka, blekselleri. Rabbla grönsaker och skjuta sömngångare; vem hade väl trott?

Vi fäller ett och annat rådjur. Vi samla fläder, nässlor, blåbär, svamp och slånbär uti skogen; äpplen och päron i villaträdgårdarna. Men basfödan är plundrade konserver. När frukt och grönt inte förslår kan vitamintabletter hålla skörbjuggen stången. Vi drömmer om att ordna höns, för att få färska ägg. Odlingslådorna har vi snickrat ihop uppe på taket på ett fyra våningars lamellhus. Taket lutar något men är nära vår bostad, och vi tror på konstruktionen.

Vi rör oss överhuvudtaget ofta över taken, om vi kan. När vi ger oss ut i Söderort för plundring, eller reservatet för att jaga, använder vi mountainbikes. Det är ett ypperligt färdmedel för att fly undan sömngångare i oförutsägbar terräng. Vi har armborst för att kunna döda tyst på avstånd; spikpistol och yxa är för närstrid; Glock 17-pistoler, försvarets standard, om det kniper riktigt. Svåra situationer de förvärras dock av skjutande: Ljudet drar i regel till sig alla sömngångare inom ett par kilometers radie. Och det betyder ofta flera hundra.

Glättigt värre, vittnesmålet. Men det sjunger.

Vi har inte sett nån annan överlevare på länge. Det känns tryggt i ljuset av historiska data. Samtidigt så känns det som att fram│tid s. fr. fram adv.; samt fr. tid s. -en -er förlorat innebörd. Det i sig kan säkert delförklara dröjandet vid då│tid s. -en fr. 1 då adv. 2 då konj. ∙ ”då avsåg jag förklara min kärlek till R.”; ”det var då som jag insåg att R. aldrig skulle älska mig”; ”då slog jag en skruvmejsel i lungsäcken på R.”;  samt fr. tid s. -en -er.

Karmans aritmetik är komplex. Fucking samsara.

***

Jag och Noam och Rebecka, förenade i ett nödtvunget självhushåll vid civilisationens rand. 

Båda mina rumskamraters namn har hebreiskt ursprung. "Noam" betyder ursprungligen "behaglighet", vilket blir komiskt i sammanhanget; han är en kryptorasistisk kommunist med förkärlek för obskyra demografiska resonemang, vilket är allt annat än behagligt. 

"Rebecka" betyder ursprungligen "bunden", "att knyta", eller "fängslande". Hon är min älskarinna här i tidens slut.

Jag själv heter, kan vi säga, Johannes. Jag är nämligen den apostel som ger oss Uppenbarelseboken: Johannes uppenbarelse. I Bibeln Upp, känd för rader enligt klassisk Tre små grisarna-formel:

"Och de sju änglarna med de sju basunerna gjorde sig redo att blåsa i dem. 

Den förste blåste i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. 

Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. 

Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna [...]"

Man vill gärna veta vad de återstående änglarna ska göra. Det är det som är det trista med världarnas undergång. Man får generellt sett inte veta hur det slutar.

***

När jag slutar nynna på Cornelis – ”fåglar som är döda har ingen grav” – slås jag av hur tyst försommarkvällen är, som om en pinsam tystnad följt min planlösa introspektion.

Koltrasten tar ton först om några timmar. Jag och månen är nästan fulla. Lite konjak inverkar inte menligt på mitt armborstskytte. Under tiden det tar att röka en cigarett hinner måntallriken rulla hela vägen över takåsarna på andra sidan gården.

Det konstiga med verkligheten är att det helt saknas filmmusik. När levande döda plötsligt överrumplar en, då kunde man förvänta sig någon form av dramatisk ljudkuliss. Istället är det samma stilla prassel i lövverket som alla andra dagar.

Inga ödesmättade stråkar. De egna panikslagna andetagen på sin höjd. Sömngångarna låter inte. Det är någonting oerhört skräckinjagande i deras brist på uttryck och signaler.

När ett kannibaliskt monstrum målmedvetet strävar mot dig, med malande käkar och torrt prasslande gomsegel, då hade diaboliska vrål känts som ett passande läte. Istället hörs som mest ett väsande ljud – som av en trasslande blåsbälg – ifrån lungsäckarna; knäppande ljud från stelnade leder och senor; samt ibland det smattrande trumpetandet av väderspänningar. En anspråkslös och lågmäld symfoni av kroppsdysfunktioner.

Jag uppskattar den svala nattluften mot huden. Det är trots allt en sensation, och alla sensationer behövs för att en känsla av verklighet ska infinna sig när man står på en balkong i Bagarmossen och skjuter sömngångare med armborst. Paradoxalt nog så låter jag ändå konjaken rinna ner i ett raskt tempo, vilket väl egentligen arbetar i motsatt riktning, emot den sensoriska mottagligheten.

***

Det började med att jag slumrade till. Och att jag vaknade och insåg detta. Solen sken fortfarande in genom altandörrarna, men skuggorna hade förflyttat sig i rummet. Tid hade förflutit. Jag kände mig lite stel i nacken. Sträckte på mig och steg upp. Jag gick ut i köket, rotade planlöst i kylen. Såg i periferiseendet hur någonting som såg ut som min mamma dök upp. Men; utan underkäke? 

Snälla mamma, titta inte på mig sådär. Ha inte mjölkvita ögon, död mimik och blod över hela bröstet. Ha inte en fritt hängande tunga, likt en makaber slips av svampigt kött. Snälla mamma, kom inte mot mig med utsträckta armar och ett gurglande läte.

Snälla, gör så att fontäner av blod inte står som en flyktig krage kring din sönderslitna hals för varje hasande steg du tar.

Jag minns inte om jag tänkte exakt så. Jag minns att jag nyligen hade slutat röka, men inte om jag tänkte exakt så. Jag minns att växelkursen DKK mot SEK var gynnsam, som vanligt under sommarmånaderna, men jag minns inte om jag tänkte exakt så. Exakt ”snälla mamma”.

Nämnde jag att det saknades filmmusik?

Jag och Rebecka överlevde tillsammans, ett tag. Jag med ett fälgkors som vapen, och hon med en en rysktillverkad Tokarev m/33:a i en Stadium-gympapåse på ryggen.

Vi träffade Noam först senare. Efter överlevandet, kan man säga, ur Rebeckas perspektiv.

Fälgkors och skruvmejsel kommer man långt med. Särskilt om någon sover.

Dags att gå in. Månen har gått ner och timmen är inte längre blå. Jag tar med mig konjaksflaskan till min favoritfåtölj i vardagsrummet. Noam snarkar från ett annat rum.

***

Förfallet går så oerhört snabbt. Mitt personliga, visst, men även de fysiska omgivningarna. När en försommars värmebölja efterföljs av ett kraftigt regn, då tar tillväxten fart. Skogsområdena här ute kan likna tropisk regnskog, med nedhängande hägg som blockerar stigarna, ormbunkar som exploderar i kärrmarken mellan alarna, och manshögt gräs som vältrar sig över cykelvägar och trottoarer. Klimatet närmast saliverar.

”Se på Japan”, kan Noam säga, ”se på hur Kina och Korea rest sig ur fattigdom på en generation!” Och så kan han tillägga: ”Se på Somalia, Sudan, Centralafrikanska Republiken.” Med en menande blick. Man skulle kunna tro att en slentrianvänstermänniska som tagit sitt namn från Noam Chomsky skulle kunna anlägga ett postkolonialt perspektiv. Det tycker Noam också, och det tycker han också att han gör. Han ser inte sina rasbiologiska utläggningar som rasism, utan som en utopisk potential: Att renodla den fogliga homo erectus-gen som skapar så ypperliga kollektivister. Det är en förvirrat rasistisk socialists version av transhumanismen.

Etik och moral, som sagt, är kluriga grejer. Normsystem som annars tycks självklara kan vältras över ända, av populistiska politiker, förändrade debattklimat, eller omvälvande livsomställningar. Jag accepterar Noams pseudorasistiska utläggningar, eftersom omständigheterna ser ut som de gör. I utbyte undviker han att kommentera mina livsval.

När samhället blåsts bort som en hög torra löv, vilken social kontroll utövas då på den enskilde? Svaret är ”ingen”. Ett normvakuum uppstår, som snabbt fylls av principer härledda från viljan att till varje pris överleva.

Gårdagen blev blöt i Bagis, jag erkänner. Konjaken steg mig åt huvudet. Desto värre då att Noam hela dagen idag har tjatat om den demografiska transitionsmodellen. Det är som att han tvångsmässigt måste fylla upp den pinsamma tystnad som kan uppstå när vi umgås alla tre, han och jag och Rebecka. Underliggande – som alltid i hans monologer på temat demografi – en malthusiansk rasism. 

Noam, din jävla vänsterbabian. Det är ”borgerlighetens nationalistiska credo” hit, och ”den intellektuella traditionens underdånighet gentemot makten” dit. Hur fan kan du låta xenofobin löpa parallellt med sådana Foucault-sjuka tankar utan att någonting krockar inom dig?

Den demografiska transitionsmodellen utgår ifrån att alla samhällen initialt befinner sig i ett stadie av hög mortalitet och likaledes hög fertilitet. Populationen är då stabil, eftersom födseltalen och dödstalen båda är höga. När samhällen utvecklas faller mortaliteten eftersom fler människor får tillgång till bättre och säkrare föda, sjukvård, hygien, etcetera. Under en begränsad period är fertiliteten ändock fortsatt hög, varför den totala populationen ökar; fler föds än dör. Efter en viss tidsrymd sjunker emellertid även fertiliteten, varför befolkningsökningen avstannar. Populationen stabiliseras sålunda återigen, på en högre absolut nivå. Att fertiliteten tenderar att minska anses höra ihop med ändrade familjestrukturer, ökad utbildningsnivå, kvinnors stärkta samhälleliga ställning, samt rent konkret tillgången till preventivmedel och andra verktyg för familjeplanering.

Vissa samhällen fastnar dock i vad man kallar den demografiska transitionsfällan. Om dödstalen sjunker utan att födslotalen sjunker, så inträffar en explosionsartad befolkningsökning som Ehrlich, och för den delen Noam själv, skulle kalla för en ”demografisk bomb”. En sådan situation kan uppstå om medicin och annat bistånd tillförs som externa faktorer, utan en korresponderande ekonomisk och social utveckling.

Människan som biologiskt massförstörelsevapen, kallar Noam det. Underförstått är att den oönskade befolkningsexplosionen sker i fattiga länder i Afrika, där människor har mer melanin i huden. ”Homo sapiens trängde ut neanderthalare och homo erectus en gång för länge sedan, när de vandrade ut ur Afrika. Samma sak kan hända igen.”

Kan han se sig omkring? Det finns ingen kvar. Det är bara vi. Ensamma i en närförort till Stockholm.

Tror han, innerst inne, att katastrofen är av lokal karaktär? Att det någonstans finns överlevande samhällen?

Transplantationsforskning is a bitch. Testa grejer på grisar i all ära, men för att nå resultat tvangs jag sedermera arbeta med mänskliga testobjekt.

En av flera anledningen till att det oftast råder organbrist är att döda människors organ är dåliga på att överleva. Vi försökte lösa problemet genom att göra döda människor lite mindre döda.

Vit boll: Integrera en kalvhjärtklaff i ett mänskligt hjärta.

Vit boll: Rekonditionera förstörda lungor för transplantation.

Vit boll: Effektiva kyltransportsystem för avskilda mänskliga organ.

Nästa boll. Och nästa. Och nästa.

***

Mänskligheten är som weddelsälen. Denna säl lever i världens sydligaste hav, gömd under Antarktis packisbälte. Under isen är den trygg för rovdjur såsom den fyra meter långa leopardsälen, en rovsäl som gärna festar på exempelvis pingvinen. Weddellsälen kan också använda isen som skydd från späckhuggare, genom att den simmar strax under isytan.

Problemet med att leva under isen är andningen. För att klara detta anlägger weddellsälen en vak, som den sedan kontinuerligt måste hålla öppen för att inte dö. Dess metod är att helt enkelt gnaga på iskanterna, och så kan sälen skapa sig ett fredat paradis där inga faror lurar.

Förutom det att tänderna slits ner och den svälter ihjäl. Vilket inträffar för nästan alla sälar av arten weddell; så få dör en våldsam död att flertalet når åldern då tänderna inte längre duger för att tillgodogöra sig föda. Weddellsälen har inte velat acceptera de naturgivna omständigheterna. Istället har den skapat sig egna.

Sen dör den.

***

Allting äter allting på ett vidrigt vis.

”Ginkons barr”, sa Noam, ”är kapitalismens tecken. Det bärs för att få tur, men tur i spel och pengafrågor. Som talisman betraktad gör den ingen nytta, om din prioritet är kärlek eller vänskap.” 

Man måste erkänna att som kryptorasist betraktad är nog Noam ganska väl beläst på skrock och botanik. Och vår belägenhet gör det svårt att argumentera mot hans centrala tes: Allting är alltid en spurt mot avgrunden.

Man lär sig mycket av apokalypsen. En lärdom, måhända föga generaliserbar, är att en sömngångare är helt ofarlig om man avlägsnar dess käkar, tänder, händer och ögon. Berövad sin syn blir den passiv och lugn, och berövad sina naturliga vapen kan den inte skada dig. Ett beskedligt sällskap, enbart.

Allting äter allting på ett vidrigt vis.

Noam menar att det är i sin ordning. Jag har visserligen inte förklarat de bakomliggande premisserna för honom. Det tjänar inget till att leta syndabockar. Världen är ju redan stadd i upplösningstillstånd.

Jag förkunnar evangeliet; redogör för världens undergång. Men jag har också iscensatt undergången. Svart boll.

Rudra, Bågskytten, en föregångsgestalt till Shiva inom vedisk tradition. Likt Rudra är just bågen eller armborstet mitt kännetecken. Det tror jag nog att Noam skulle vara böjd att hålla med om, om han visste. Bågskytten, på sanskrit Śarva, härleds ifrån sanskritroten śarv, ”att döda”.

Att döda alla i hela världen, utom två.

Två? Räknas jag?

Jag, Noam och Rebecka. Ja, jag räknas. Döda alla utom två.

***

Tänderna är nednötta på sälen. Bågskytten har skjutit slut sitt koger.

Äppelblommen singlar ner över mig som kall vulkanaska medan jag får pannor att kollapsa inåt som papier maché. Glocken ekar över Skarpnäcksfältet, och får sömngångare från flera kilometers radie att gå mig tillmötes. Det enda snygga sättet att dö, nuförtiden.

Men jag ångrar mig och lyckas överleva även denna spurt mot avgrunden. Jag trodde att jag skulle slå i marken nu, men faller ännu. Oavbrutet.

Vandrar hem längs gator som kunde varit en barndoms, men som nu är en mardröms.

”Foucault är missförstådd”, hade Noam sagt. ”Många skulle hävda” – jag rättade i tanken till skulle ha hävdat, om de levde – ”att han såg på människan som slav under diskurs eller struktur. Eller habitus. Men det han säger är i själva verket att strukturen är subjektets språngbräda. En människas agentskap uppstår när hon går emot diskursen, när hon trotsar den. Gör motstånd. Först då finns hon som person. På så sätt ligger nog Foucault rätt nära till exempel Hannah Arendt.” 

Han poäng var denna: Omständigheterna må snärja oss. Men det är vad vi gör av omständigheterna som konstituerar oss. 

”Distinktionen mellan struktur och individ är således befängd. Individen existerar inte i ett vakuum. Bourdieu sa att vi skapats av vårt habitus, men det är även vi som skapar det. En individ reproducerar sin struktur, eller förändrar den med motstånd. Strukturen är helt enkelt en beskrivning av vår sammantagna konformism i relation till individualitet.”

Jag kastas dagligen mellan acceptans och dödslängtan. Är jag en individ då? Eller en konformist?

Bagarmossen i augusti är förtjusande. Dess drömska grönska, suggestiv och närmast kodeinrusig i sin luftfukt. Husens puts i mättade naturfärger; cykelvägarnas Escherianska sträckningar, som labyrinter mellan byggnader och träd. 

Rebecka rör sig katatoniskt. Som om hon går i sömnen. Som om.

En skruvmejsel i lungsäcken. Om du sover är din Tokarev till föga nytta.

Jag har som sagt erfarit att en sömngångare är fullkomligt harmlös om man avlägsnar dess käkar, händer, tänder, ögon. Ett oförargligt, högst beskedligt sällskap. Jag har också erfarit att stora volymer av gas lämnar en odöd kropp när man manipulerar den eller trycker sig mot den. Detta ger upphov till kroppsläten som under andra omständigheter hade kunnat kategoriseras som komiska. 

Noam har inte dristat sig till att kommentera mina livsval. Han är bara intresserad av sina teorier.

Chat-GPT håller tråden

Chat-GPT har tidigare haft svårt att så att säga hålla tråden och därför inte lämpat sig för att generera längre prosastycken. Genom att Open AI initierat en minnesfunktion kan man nu dock lära AI:n ett och annat om berättarstruktur, och därigenom har Antropofagi förmått Chat-GPT att skapa en remake på den minst sagt halvfärdiga tredje och sista delen i Dopamin-trilogin: Bagis Libido.

***

Prolog

Viss poetik i kullagrens rasslande och truckarnas gnisslande. Med rytm av markbeläggningsfogar har ett notblad fallit ur kroppens patetiska partitur och fångats av en blind, självspelande automata av kausala samband. Verklighetens spretande turingtestar gör mig panpsykist. Men skit i det. Jag svävar över cykelbanan och tänker:

"Du allomfattande världssjälsliga värmekropp ska aldrig vika hädan för tentakler av kylslagen höstluft. Du gröndign ska aldrig bli spröttrött."

Kärlek till värme som svullar ner allt. Vulgaritet transpirerar genom porerna på människorna. Feta pattar och bruna innanlår på en sexig mamma vid fontänen, skreva skreva, svett mellan brösten, glasskletiga barn som skulle glida ur hennes famn som hala tvålar om hon grep dem, skjutas iväg som projektiler täckta av sekret, studsa i sin egen halka och kanske aldrig stanna.

Hebefilernas horiga ögonsnask positionerar sig så nitiskt i rummet att de framstår som mytologiska väsen klivna ur Terra incognita – väsen med bara en enda sida där både rumpa och bröst alltid är framåt/utåt, alltid samtidigt speglade, utsända, återspeglade och återutsända i en infinit regress via telefonernas massförströelsevapen. Men ärligt talat intresserar mig inte kvinnorna. Inte som individer. Jag speglar mig i det dallrande glittret i deras blickar och inhalerar den unkna utblåsluften från deras svampiga sköten. Den stimuli de erbjuder påverkar inte mitt beteende det ringaste. Jag ser svällande degar, penslade med svett, jäsande en eller annan avkomma. Ingenting egentligen. Och porr är bara dålig kokboksfotografering.

När jag ser en man, det kan vara en halväcklig oväsentlig jävel, en patetisk pseudoman med självförtroende som blöta ostbågar och med ett flyktigt syfte. Jag kan imponeras av skäggets trimning eller byxbenets perfekta längd, men på det hela taget är signalvärdet ett nettominus. Den ruttna horungen som bryr sig om att tillfredsställa andra är smuts för mig. (Jag byter av samma anledning själv aldrig tröja.) Ändå ser jag honom som en enskild Man, distinkt från andra, svår att kategorisera. Mångbottnad bortom fortplantningens banala sfär. Givetvis är det fortplantningen som driver honom, men som en bieffekt av hans ringa föräldrainvestering och prestige-hierarkiska optimerande så kommer han troligen att åstadkomma helt fortplantningsorelaterade saker, varav vissa i genomsnitt kan betraktas som Framsteg eller Bakslag för någon godtyckligt avgränsad grupp såsom mänskligheten, nationalstaten eller kommundelen.

Jag svävar vidare över torget, förbi fontänen och grönsakshandeln. På uteserveringen sitter sköna jävla crackbabies som växt upp och inte fått ett jobb. De jävlarna super stor stark – Falcon och diskmedel – som en tidig lunch. Deras uppgivna livsföring kan romantiseras men genetiskt är de bara skräp och därför blott kuliss. Tandhälsan är också so-so. Kysser du en sån jävel sitter du snart bredvid med fimpen i ölen och all världens röta i tandköttet.

Kapitel 1

Jag går in på apoteket. Det är något nästan ceremoniellt med sättet jag rör mig genom hyllorna. Min hand sveper över varorna, en lätt beröring som om jag kunde känna deras värde genom huden. Jag tar några förpackningar med värktabletter och hostmedicin, slänger ner dem i fickorna. Inget stort, inget av betydelse, bara något att sätta min prägel på världen med. Jag går mot utgången. Larmet tjuter till. Människor stirrar på mig, deras blickar är som syra på min hud, frätande, dömande. De är flockdjur, alla dessa ansikten som vrider sig mot mig i förväntan på att någon ska ingripa, att någon ska återställa ordningen. Men ingen rör sig. Deras feghet är nästan poetisk.

Så dyker väktarna upp. En man och en kvinna. Mannen är som skuren ur sten, hans ansikte utan uttryck, hans ögon kalla och tomma. Kvinnan är kortare, bredare över axlarna än man skulle tro. Hon är mörkhyad och har ett neutralt uttryck, som om hon redan dömt mig, redan sett mig som den värdelösa parasiten jag är.

"Vad tror ni att ni gör?" säger jag, spottande ut orden som gift.

Mannen griper tag i min arm. "Du kommer med oss," säger han, och jag känner musklerna i hans grepp. Det är som att bli fasttagen av en maskin, ett oändligt tandhjul som bara sliter och sliter.

Min ilska kokar över. Jag rycker mig loss, svingar armen och träffar honom rakt i ansiktet. Han grymtar till, men är tillbaka över mig på en sekund, pressar ner mig mot marken. Smärtan exploderar genom mitt huvud och jag vet att jag har förlorat. Jag har alltid varit förlorad.

De drar mig mot utgången. Mitt sinne börjar vackla, flyter bort. Jag hör någon skrika, någon skratta. Kanske är det jag själv. Jag försöker tänka på kaskelottvalarna, deras taktik att sprida en dimma av avföring för att förvirra fienderna. Det är så absurt att jag nästan skrattar. Tänk om jag skulle göra det nu, bara slappna av och låta allt gå. Men kroppen lyder inte, den har redan gett upp.

Kapitel 2

De slänger in mig i en bil. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Världen är ändå bara ett spel, en stor jävla pjäslåda där reglerna är skrivna av någon annan. Jag är bara en pjäs, en bonde som offras för att skydda kungen.

Mitt huvud börjar snurra. Jag ser ansikten framför mig, män och kvinnor, alla med samma uttryck av likgiltighet och avsmak. De är alla fångar i samma bur. Allt de gör är förutbestämt av deras gener och miljön de befinner sig i. Evolutionens klor har dem hårt.

Bilen stannar. Jag känner kall luft svepa över mitt ansikte när de öppnar dörren. De drar ut mig och jag landar hårt på marken. Jorden är kall och fuktig under mina händer. Jag känner smaken av blod i munnen.

Det är mörkt omkring mig. De slår mig, sparkar mig i magen, och jag kan inte ens kämpa emot. Varför skulle jag? Det är bara ett annat skede i ett oändligt spel. Jag ligger där och tar emot slagen, känner hur smärtan ebbar ut och försvinner någonstans långt bort.

Men mitt sinne går någon annanstans. Jag tänker på Atlantis. Den sjunkna staden, förlorad under havet. Jag ser framför mig en värld av stilla mörker, där ingen känner smärta, där ingen behöver slåss för att överleva. Där nere, i det oändliga djupet, kan inget röra mig.

Och mitt i den tanken föds en idé. En bild av något annat. Någon annan. Vasilias. Undervattensprinsen. Ett namn jag inte visste att jag kände. En gestalt som är allt det jag inte är, allt jag aldrig kan vara. Han är fri. Han är ren.

Jag förlorar mig i den tanken medan slagen fortsätter att regna över mig. Och för en stund är jag där nere, i djupet, i mörkret, där inget ont kan nå mig.

Kapitel 3

Atlantis, den sjunkna staden. I den tysta världen under havets yta, där solen aldrig når, föddes Vasilias. Han är prinsen av denna förlorade värld, en plats där tiden står stilla och mörkret omsluter allt som finns. Vasilias är inte som de andra. Hans själ är fylld av en längtan, en oupphörlig dröm om något bortom det kända, något utanför den trygga sfären som Atlantis utgör.

Han simmar genom korallträdgårdarna, rör sig graciöst genom de täta skogarna av kelp. Fiskarna följer honom, deras silverglänsande kroppar reflekterar det svaga ljuset som sipprar ner från ovan. Han är nyfiken, vill veta vad som finns bortom horisonten. Men fadern, kung Neptilos, har varnat honom. "Det finns faror där ute," säger kungen med sin dova röst. "Vi är säkra här i vårt rike. Utanför finns bara mörker och död."

Men Vasilias kan inte nöja sig med det svaret. Han känner en inre kraft, en drivkraft som drar honom mot det okända. Han vill förstå, vill veta vad som ligger bortom den skyddande muren av vatten som omger Atlantis.

En dag simmar han ut längre än vanligt. Vattnet blir kallare, mörkare. Han känner en rysning av både skräck och förtjusning. Det är som om han kan höra havets viskningar, som om det talar till honom på ett språk han knappt förstår. Han fortsätter, drivs framåt av en kraft han inte kan motstå.

Där, i det djupaste mörkret, ser han något röra sig. En enorm skugga, en varelse större än något han någonsin sett. Han känner hur hjärtat slår snabbare i bröstet. Bläckfisken sveper fram genom vattnet, dess tentakler sträcker sig som armar av mörker. Vasilias drar efter andan, känner rädslan greppa tag om honom. Men samtidigt känner han också något annat. En slags befrielse. Här, i mörkret, finns det inget annat än sanning. Inget annat än liv och död i sin renaste form.

Bläckfisken närmar sig, dess ögon glöder av en inre eld. Vasilias vet att han inte kan fly. Han måste möta detta, vad det än är. Han spänner musklerna, gör sig redo för vad som än kommer.

Kapitel 4

Vasilias och bläckfisken cirklar runt varandra, som två rovdjur som bedömer varandra innan attacken. Vattnet är stilla, tyst, men det vibrerar av spänningen mellan dem. Vasilias känner sitt hjärta dunka i bröstet, hör sitt eget andetag genom det dunkla vattnet. Han vet att han måste agera snabbt. I hans hand vilar en harpun, tillverkad av den finaste korallen från Atlantis’ djupaste skogar. Han greppar den hårt, känner hur musklerna i armen spänns.

Bläckfisken slår till först. Dess tentakler skjuter fram som pilar, sveper genom vattnet med en hastighet som får allt att verka som i slow motion. Vasilias kastar sig åt sidan, rullar genom vattnet och undviker nätt och jämnt de svepande armarna. Han slår tillbaka med harpunen, siktar mot bläckfiskens mjuka undersida, men den är för snabb. Tentaklerna snärjer sig runt hans kropp, drar honom in mot ett gap fullt av sylvassa näbbar.

Vasilias kämpar emot, sätter fötterna mot bläckfiskens kropp och pressar ifrån. Han är stark, men bläckfisken är starkare. Dess grepp om honom hårdnar, och han känner hur luften pressas ur hans lungor. Paniken stiger inom honom, men han tvingar sig själv att behålla lugnet. Han är en prins av Atlantis, och han tänker inte låta sig besegras så lätt.

Med en kraftansträngning drar han fram harpunen och slår den mot bläckfiskens öga. Det är en desperat handling, men det fungerar. Bläckfisken rycker till, dess tentakler lossnar från hans kropp och den drar sig tillbaka, blint famlande i mörkret. Vasilias tar chansen och simmar bort, snabbare än han någonsin gjort tidigare.

Han simmar och simmar, känner hur hans lungor bränner av ansträngningen. Bläckfisken försvinner ur sikte, och han stannar till, flämtande efter andan. Han är fri. Han har överlevt. Men han vet att det inte är över än. Han vet att det finns fler faror där ute. Och han är redo att möta dem alla.

Kapitel 5

Vasilias simmar tillbaka mot Atlantis, men något inom honom har förändrats. Han känner sig inte längre som den prins han en gång var. Han har sett något där ute i mörkret, något som inte går att förklara med ord. Det är som om han har fått en glimt av något större, något som ligger bortom både liv och död.

När han återvänder till staden möts han av sin far, kung Neptilos. Kungen är rasande. "Hur vågar du trotsa mig?" ryter han, hans röst ekar genom vattenpelarna. "Du vet inte vad som finns där ute! Du kunde ha dött!"

"Jag var tvungen att veta," svarar Vasilias, hans röst lugn men beslutsam. "Jag var tvungen att se det med egna ögon."

Kung Neptilos ser på honom med mörka, granskande ögon. "Du har ingen rätt att trotsa mina befallningar," säger han långsamt. "Du är en del av Atlantis. Du har en plikt att skydda vårt folk, inte sätta dem i fara med ditt oförsiktiga beteende."

"Atlantis är inte allt," säger Vasilias tyst. "Det finns mer där ute. Något större än oss."

Kungen stirrar på honom, hans blick fylld av förakt och ilska. "Du är inte längre min son," säger han kallt. "Från och med nu är du förskjuten. Du är inte längre en prins av Atlantis."

Vasilias känner en våg av sorg och ilska skölja över honom, men han säger inget. Han vänder sig om och simmar bort, bort från Atlantis och allt han en gång känt till. Han är ensam nu, fördriven från sitt eget hem. Men han är också fri. Fri att utforska, fri att skapa sin egen väg.

Kapitel 6

Tillbaka i skogen, i verklighetens skarpa kyla. Jag vaknar till av smärta, varje muskel i min kropp värker. Jag ligger på marken, min hud är trasig, mina kläder rivna. Jag känner smaken av blod i munnen och allt är så förbannat verkligt igen. Jag stirrar upp mot trädens toppar, ser hur de vaggar i vinden. Det är som om de hånar mig, som om de vet att jag är ett misslyckande. Ett misslyckande i ett system jag aldrig bad om att bli en del av.

Jag försöker resa mig, men kroppen lyder inte. Jag hör en gren knäckas någonstans bakom mig. Någon är här. Jag är för svag för att kämpa, för svag för att ens bry mig. Vad spelar det för roll? Jag är redan krossad, redan besegrad. Vad mer kan de göra?

Men det är inte väktarna. Det är någon annan. En främling. En kvinna. Hon är klädd i en enkel jacka, har ett allvarligt men vänligt uttryck i ansiktet. Hennes hud är mörk, och för en sekund vill jag bara skrika åt henne att gå, att lämna mig ifred. Men jag kan inte få fram orden.

"Är du okej?" frågar hon, hennes röst mjuk men bestämd. Jag svarar inte. Jag kan inte. Hon sätter sig på huk bredvid mig, hennes händer är varsamma när hon rör vid min arm. Det finns en värme i hennes beröring, en medmänsklighet som jag inte förstår, inte kan förlika mig med.

"Vi måste få dig härifrån," säger hon, och börjar försiktigt hjälpa mig upp. Jag vill säga åt henne att låta bli, att inte röra mig, men jag orkar inte. Jag låter henne dra mig upp, låter henne bära mig bort från skogen, bort från mörkret.

Jag stirrar på hennes ansikte, försöker förstå vad det är hon ser när hon ser på mig. Varför hon ens bryr sig. Hon borde inte. Ingen borde bry sig. Världen är inte uppbyggd på det sättet. Vi är alla bara produkter av vår egen överlevnadsinstinkt, våra själviska gener som tvingar oss att spela ett oändligt nollsummespel. Men ändå är hon här, lyfter mig upp, visar mig en slags ömhet som jag inte kan begripa. Hennes rörelser är varsamma men bestämda när hon hjälper mig in i sitt gamla, slitna fordon. Motorljudet är som en dämpad viskning när vi kör bort från skogen.

Jag sitter där, i passagerarsätet, och ser landskapet svepa förbi genom rutan. Hennes tystnad är nästan tröstande, ett utrymme där jag kan låta tankarna vandra utan att bli störd. Men det är något i hennes närvaro som får mig att tänka på den värld jag har skapat i mitt huvud, den med Vasilias, undervattensprinsen. Hur kunde en sådan ren och oförstörd varelse finnas i mitt sinne när jag själv är så trasig?

"Var ska vi?" frågar jag till slut, min röst är hes och sprucken.

"Till en plats där du kan vila," svarar hon kort. Inga förklaringar, inget mer än det. Och jag accepterar det. Kanske för att jag är för trött för att bry mig, kanske för att hennes enkelhet är det närmaste jag kommer något äkta just nu.

Kapitel 7

Bilen stannar utanför en liten stuga. Skogen ligger tät omkring oss, som en mur av tystnad och dunkel. Hon kliver ur bilen och går runt för att hjälpa mig. Jag försöker resa mig själv, men benen är fortfarande svaga, och smärtan skär genom min kropp som en kniv. Hennes hand på min arm är oväntat stark, och hon leder mig in i stugan.

Inuti är det sparsamt möblerat, nästan spartanskt. En enkel säng, ett bord, några stolar. Det luktar fuktigt trä och något annat, något jordigt och naturligt. Hon sätter mig på sängen, går bort till ett skåp och tar fram en första hjälpen-låda.

"Du är inte den första jag hjälper," säger hon medan hon plockar fram bandage och desinfektionsmedel. "Men du är kanske den mest envisa."

"Jag bad inte om din hjälp," muttrar jag, men det är ingen ilska i min röst längre, bara utmattning.

"Nej," svarar hon, "men ibland behöver man hjälp ändå."

Hon börjar rengöra mina sår, och jag biter ihop tänderna när det svider. Hon arbetar tyst och metodiskt, som om hon har gjort det här hundratals gånger förut. Jag undrar vem hon är, varför hon gör det här. Men jag frågar inte. Kanske för att jag är rädd för svaret, kanske för att jag inte orkar bry mig.

När hon är klar lägger hon undan sakerna och sätter sig på en av stolarna. Hon ser på mig, och det är något i hennes blick som är svårt att möta. En slags förståelse, eller kanske bara acceptans. Det är som om hon ser rakt igenom mig, ser alla de delar av mig som jag själv inte vill kännas vid.

Kapitel 8

Jag blundar och försöker drömma mig bort igen, till undervattensvärlden, till Vasilias. Men det är svårt. Smärtan i min kropp håller mig kvar i verkligheten, drar mig tillbaka till det här rummet, till den här kvinnan som sitter och ser på mig. Jag öppnar ögonen igen, ser hennes konturer genom det dämpade ljuset.

"Varför bryr du dig?" frågar jag. Det är en enkel fråga, men ändå fylld av allt det jag inte förstår.

Hon rycker på axlarna. "För att vi alla behöver någon som bryr sig, ibland."

"Tror du på det där?" säger jag med en ansträngd fnysning. "Att människor faktiskt bryr sig om varandra? Att det finns något sådant som osjälviskhet?"

Hon lutar sig fram, hennes ögon mörka och allvarliga. "Ja," säger hon lugnt. "Jag tror på det. För att om vi inte gör det, vad är då poängen?"

Jag vill skratta åt henne, håna henne för hennes naivitet. Men orden fastnar i halsen. För hon verkar faktiskt tro på det. Och något i mig vill också tro. Vill hålla fast vid den tanken, att det finns något mer än bara överlevnad, något mer än bara denna oändliga kamp.

Kapitel 9

Natten faller och hon lämnar mig ensam i stugan. Jag vet inte vart hon går, kanske bara ut för att ge mig utrymme. Jag ligger där i mörkret, lyssnar på skogens ljud utanför. Det är en annan slags tystnad här, en som inte är fylld av det inre kaos som ständigt rasar inom mig.

Jag blundar och låter mig själv glida bort igen, in i undervattensvärlden. Vasilias simmar genom mörkret, ensam men fri. Han har lämnat allt bakom sig, alla regler, alla förväntningar. Han är på väg mot något nytt, något han inte ens vet vad det är.

Och jag följer honom, låter mig själv förlora mig i denna värld av mörker och ljus, av skräck och frihet. Här är jag inte svag, inte besegrad. Här är jag något annat, något mer.

Kapitel 10

I den oändliga undervattensvärlden, där Vasilias nu färdades ensam, stötte han på en grotta. Den låg gömd bakom en ridå av sjögräs, och dess öppning var mörk och inbjudande. Vasilias kände en dragning, som om något kallade på honom från dess djup. Han tvekade, men visste att detta var en del av hans resa, en del av det han måste utforska.

Han simmade in i grottan, in i mörkret. Vattnet här var kallare, tjockare, som om det bar på hemligheter från en annan tid. Han simmade djupare in, och ju längre in han kom, desto starkare blev dragningen. Det var som om något i grottan vaknade till liv, något uråldrigt och mäktigt.

Och så såg han det. På botten av grottan, inneslutet i en kristallklar bubbla av vatten, låg ett hjärta. Ett enormt, pulserande hjärta, lika stort som en val. Det var omgiven av ett sken som pulserade i takt med dess slag, och Vasilias kände en rysning genom sin kropp. Han visste inte vad det var, men han visste att det var viktigt. Det var som om hela havets själ samlats i detta hjärta, som om det var källan till allt liv och alla drömmar.

Han sträckte ut handen, ville röra vid det, känna dess kraft. Men när han närmade sig, kände han något annat. Ett motstånd, en varning. Han drog tillbaka handen, stirrade på hjärtat med förundran. Det var något heligt över det, något som inte borde störas.

Han förstod inte varför, men han visste att detta hjärta var viktigt. Att det var en del av hans resa, en del av vad han måste förstå. Han simmade tillbaka, ut ur grottan, och lämnade hjärtat där, pulserande i mörkret. Men han visste att han skulle återvända, att detta bara var början på något större.

Jag ligger kvar i mörkret och försöker bearbeta vad jag nyss sett i mitt sinne. Vasilias och det där hjärtat, pulserande, levande. Det är som om det är kopplat till något djupt inom mig, något jag inte vågat röra vid tidigare. Jag förstår inte varför det känns så verkligt, varför jag känner en sådan koppling till det. Det är som om havets hjärta har en kraft som sträcker sig ut till mig, försöker tala till mig på ett sätt jag inte kan förstå.

Aminas närvaro känns som en stilla våg som sköljer över mig. Hon har kommit tillbaka, står där i mörkret och ser på mig. Jag undrar om hon kan se rakt igenom mig, se allt det jag gömmer. Eller kanske ser hon bara det jag låter henne se. Jag vet inte. Men det finns något i hennes blick som får mig att vilja öppna mig, även om det bara är lite.

"Du verkar ha drömt," säger hon mjukt.

"Jag vet inte om det var en dröm," mumlar jag. "Det var mer som... en plats jag gick till."

Hon nickar långsamt, som om hon förstår, eller i alla fall försöker förstå. "Ibland behöver vi platser att gå till," säger hon. "För att förstå oss själva, kanske. Eller för att hitta något vi förlorat."

Jag vet inte vad jag ska svara. Hennes ord ekar i mitt huvud, blandas med bilderna från undervattensvärlden. Jag känner mig delad, som om jag är fångad mellan två världar, ingen av dem riktigt verklig.

"Varför är du här?" frågar jag till slut. "Varför hjälper du mig?"

Hon sätter sig på stolen bredvid sängen, ser på mig med de där outgrundliga ögonen. "Jag vet inte," säger hon efter en stunds tystnad. "Kanske för att jag ser något i dig. Något du kanske inte ens ser själv."

Jag vill skratta åt henne, säga att hon har fel, att det inte finns något att se. Men jag orkar inte. Jag är för trött, för förvirrad. Och någonstans djupt inne är jag kanske rädd för att hon har rätt.

Kapitel 11

Dagarna går i ett töcken. Amina stannar kvar, hjälper mig att återhämta mig, men säger inte mycket. Hon ger mig utrymme, tid att tänka. Jag vet inte vad jag ska göra med den tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera något av detta. Så jag fortsätter att fly till undervattensvärlden, till Vasilias och hans resa.

Han simmar genom mörkret, ensam men målmedveten. Han vet att han måste återvända till grottan, till hjärtat. Det är något som drar honom dit, en kraft han inte kan förklara. Han känner att det är viktigt, att det är en del av hans resa att förstå vad hjärtat är, vad det betyder.

När han kommer tillbaka till grottan, är det som om hela världen håller andan. Vattnet är stilla, tyst, som om det väntar på något. Han simmar in, närmar sig hjärtat igen. Det pulserar sakta, sänder ut sitt sken i det omgivande mörkret.

Vasilias sträcker ut handen, men den här gången känner han inget motstånd. Det är som om hjärtat accepterar honom, som om det vill att han ska röra vid det. Han låter sina fingrar nudda vid den glänsande ytan, och i det ögonblicket förändras allt.

En våg av energi strömmar genom honom, genom hela undervattensvärlden. Det är som om han kan känna hela havets liv i sitt eget bröst, som om han är en del av allt. Han ser bilder, glimtar av något bortom tid och rum. Han ser Atlantis, ser sitt eget folk, ser världen ovanför havet, den värld han aldrig besökt men alltid känt att han är en del av.

Och han förstår. Han förstår att hjärtat är källan till allt liv i havet, att det är det som binder allt samman. Men han förstår också att han är menad att lämna det, att gå bortom det, att skapa något nytt.

Kapitel 12

I den verkliga världen har min kropp börjat återhämta sig. Amina har tagit hand om mina sår, gett mig mat, och sakta börjar jag känna mig starkare. Men mitt sinne är fortfarande förvirrat, splittrat mellan den här världen och undervattensvärlden som jag skapat i mitt huvud. Eller kanske inte skapat, utan upptäckt.

"Du drömmer mycket," säger Amina en dag när hon sitter vid bordet och ser på mig.

"Det är inte drömmar," säger jag. "Det är... något annat. Något jag inte kan förklara."

"Vill du försöka?" frågar hon. "Kanske det hjälper att prata om det."

Jag tvekar. Jag har aldrig pratat om mitt inre, om de världar jag bygger i mitt huvud. Men hon ser på mig med en sådan lugn och förståelse att jag plötsligt känner en impuls att berätta.

"Det finns en plats," börjar jag, osäker på orden. "En undervattensvärld. Där finns en prins, Vasilias. Han letar efter något, något som han inte vet vad det är. Och där finns ett hjärta, ett enormt hjärta som pulserar i mörkret. Jag tror... jag tror att det är källan till allt liv där nere."

Hon lyssnar tyst, hennes ögon fyllda av en slags mild fascination. "Och vad händer med honom?" frågar hon. "Vad gör han med hjärtat?"

"Han... han rör vid det," säger jag, min röst skälvande. "Och han förstår att han är en del av det. Men också att han måste lämna det, för att skapa något nytt. Han måste gå bortom det, för att hitta sig själv."

Hon lutar sig tillbaka i stolen, nickar långsamt. "Kanske är det också något du behöver göra," säger hon mjukt. "Att förstå att du är en del av något större, men också att du har makten att skapa något eget, något nytt."

Jag stirrar på henne, förvånad över att hon verkar förstå något som jag själv knappt kan greppa. Och för första gången på länge känner jag något som liknar hopp. Kanske är det möjligt att lämna det här mörkret, att skapa något annat. Kanske är det möjligt att finna en annan väg.

Kapitel 13

Jag tillbringar dagarna i stugan med Amina. Hon pratar inte mycket om sig själv, men jag märker att hon har en trygghet och en styrka som jag avundas. Hon rör sig genom livet med en slags självklarhet, som om hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det. Jag förstår inte hur någon kan vara så säker, så orubblig.

Under nätterna drömmer jag mig bort till undervattensvärlden. Vasilias har lämnat grottan och hjärtat bakom sig, men han bär fortfarande dess kraft inom sig. Han simmar mot en ny värld, en plats där han kan skapa något eget. Han vet inte vad som väntar honom, men han känner att det är rätt. Att det är hans väg.

En natt drömmer jag att Vasilias når ytan, bryter igenom till en ny värld. Han ser solen för första gången, känner dess värme på sin hud. Det är som om han föds på nytt, som om han lämnar allt det gamla bakom sig och går mot en ny början.

Och när jag vaknar, känner jag något liknande inom mig. En längtan efter att också bryta igenom, att lämna den här stugan, den här världen som hållit mig fången så länge. Jag vet inte vad som väntar mig där ute, men kanske är det dags att ta reda på det.

Kapitel 14

En morgon bestämmer jag mig för att prata med Amina. Jag hittar henne ute på verandan, sittande med en kopp te i handen, blickande ut över skogen. Jag sätter mig bredvid henne, känner den svala morgonluften mot mitt ansikte.

"Jag måste gå," säger jag, min röst låter främmande, som om det är någon annan som talar.

Hon ser på mig, hennes blick är stillsam och förstående. "Jag vet," säger hon enkelt.

"Men jag vet inte vart," säger jag, nästan desperat. "Jag vet inte vad jag ska göra."

"Det är okej," svarar hon. "Ibland handlar det inte om att veta exakt vart man är på väg. Ibland handlar det bara om att ta det första steget."

Jag sitter tyst en stund, låter hennes ord sjunka in. Kanske har hon rätt. Kanske handlar det inte om att ha alla svar, utan bara om att våga börja gå. Att lämna det som varit och se vad som finns bortom horisonten.

"Kommer jag någonsin att förstå?" frågar jag till slut, min röst bruten av osäkerhet. "Kommer jag någonsin att fatta vad allt det här handlar om?"

Amina ler svagt, ett leende som är fyllt av både sorg och hopp. "Jag vet inte," säger hon ärligt. "Ingen av oss vet egentligen. Men det är kanske inte meningen att vi ska förstå allt. Kanske är det själva sökandet som är poängen."

Jag nickar långsamt. Hennes ord känns på något sätt befriande. Att inte behöva ha alla svar, att inte behöva förstå allt. Att bara vara i rörelsen, i sökandet. Kanske är det det som Vasilias också gör, där i undervattensvärlden. Kanske är han bara en del av mitt eget sökande efter mening, efter en plats där jag kan vara hel.

Jag reser mig upp, känner marken under mina fötter. "Tack," säger jag. "För allt."

Hon nickar, reser sig också. "Ta hand om dig," säger hon. "Och kom ihåg, du är inte ensam. Vi är aldrig ensamma."

Jag ser på henne en sista gång, försöker memorera hennes ansikte, hennes ord. Sedan vänder jag mig om och börjar gå. Jag vet inte vart, jag vet inte hur långt. Men det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag rör mig, att jag tar det första steget.

Kapitel 15

Jag lämnar stugan bakom mig, vandrar in i skogen. Det känns som om varje steg är ett brott med det förflutna, en rörelse mot något nytt. Skogen är tyst omkring mig, men det är en annan slags tystnad nu. Inte hotfull, inte tung. Bara lugn.

Medan jag går, kommer tankarna tillbaka till Vasilias. Han har också lämnat något bakom sig, något som varit en del av honom men som han inte längre behöver. Han är på väg mot något nytt, något okänt. Och jag är med honom, känner hans resa som min egen.

Jag går i flera timmar, kanske längre. Jag vet inte. Jag har förlorat uppfattningen om tid. Allt som finns är denna rörelse, detta konstanta framåt. Och så plötsligt, genom träden, ser jag en öppning. Jag går dit, dras mot ljuset.

När jag når gläntan ser jag en sjö framför mig. Vattnet är kristallklart, stilla. Jag går fram till kanten, ser ner i djupet. Där, i det klara vattnet, ser jag mitt eget ansikte. Men det är inte mitt ansikte. Det är Vasilias. Det är prinsen, som ser upp på mig med samma ögon som jag. Vi är ett och samma.

Jag blundar och låter tårarna komma. Jag känner en tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd jag burit på så länge att jag glömt att den fanns där. Jag känner vinden mot min hud, hör fåglarna i träden. Och för första gången på länge känner jag mig fri.

Kapitel 16

Jag sitter vid sjön och låter tiden passera. Jag vet inte hur länge jag är där, kanske bara några timmar, kanske hela dagen. Det spelar ingen roll. Jag är här nu, i detta ögonblick, och det är allt som betyder något.

Tankarna kommer och går. Minnen, drömmar, fantasier. Men jag håller fast vid känslan av frihet, av lätthet. Jag håller fast vid Vasilias, undervattensprinsen som nu är en del av mig, eller kanske alltid har varit det.

Jag inser att jag har gjort det första steget på min resa. Jag har lämnat något bakom mig, något som varit en del av mig men som inte längre definierar mig. Jag har mött mig själv i mörkret och kommit ut på andra sidan. Och det är en början. Det är alltid en början.

Kapitel 17

När solen börjar gå ner reser jag mig upp. Det är dags att gå vidare. Jag vet inte vart jag ska, men jag känner inte längre samma rädsla för det okända. Jag har en känsla av att jag kommer att klara mig, att jag kommer att hitta min väg.

Jag börjar gå, bort från sjön, in i skogen igen. Men den här gången är det annorlunda. Jag är inte längre förlorad. Jag är på väg, på min egen resa. Och jag vet att vad som än väntar mig där ute, så är det jag som skapar min egen värld.

Kapitel 18

Vasilias simmar genom undervattensvärlden, starkare och friare än någonsin. Han har lämnat Atlantis bakom sig, men bär fortfarande dess kraft inom sig. Han vet att han är en del av något större, men han är också sin egen varelse, sin egen skapare.

Han ser ljuset ovanför sig, känner värmen från solen som tränger ner genom vattnet. Han simmar uppåt, mot ytan, mot en ny värld. Han vet inte vad som väntar honom där, men han är redo. Han är fri.
Epilog

Jag står vid kanten av skogen, ser ut över landskapet framför mig. Vägen sträcker sig bort i fjärran, en väg som jag inte vet vart den leder. Men jag är inte längre rädd. Jag är inte längre fångad i mörkret.

Jag tar ett djupt andetag, känner luften fylla mina lungor. Och så börjar jag gå, ett steg i taget, mot det okända. Men den här gången är det med en känsla av frihet, av möjligheter.

Jag är Vasilias, jag är mig själv. Och jag är på väg mot min egen värld, min egen skapelse.

SLUT

Romanen är avslutad med en känsla av frigörelse och ny början, både för protagonisten och för Vasilias. Det underliggande temat om att bryta sig loss från det gamla och våga skapa något nytt har fullbordats genom deras parallella resor. Hoppas du tycker om denna avslutning och hur berättelsen har utvecklats!

***

Som synes har Chat-GPT skapat något jädrigt corny och lökigt, men det intressanta är att den kunnat hålla sig på banan genom hela historien och ändå försökt följa ett berättarstruktur. Den som vill kan jämföra med orginalskriften och inse att Antropofagi på inget sätt endorsar slutprodukten, men kanske kan AI:n en dag nå acceptabel författarstatus.

En annan rolig sak är att låta Chat-GPT ikläda sig rollen av fiktiva karaktärer och svara på frågor utifrån detta perspektiv. Som bonusmaterial ges nedan sådana konversationer med Jabal från Malmö Mortido samt Henrich Feigling från Henrich Feigling.

***

Jabal svarar:

Om jag hade en fri dag utan ansvar skulle jag antagligen köra runt i Malmö med min bil, hitta ett bra ställe att käka, kanske dricka något starkt. Jag gillar när vinden blåser genom håret och när gatorna är lugna, utan att tänka på vad som väntar runt hörnet.

Första intrycket? Folk ser mig som den där typen du inte vill bråka med. Jag är rak, kanske lite skrämmande. Efter ett tag inser de att jag har en mjukare sida, att jag är lojal och bryr mig om mina egna, även om jag aldrig visar det för öppet.

Ett bra äktenskap? Det är när båda parter vet vad de vill och kan kompromissa utan att ge upp sig själva. Om det kommer hända för mig? Jag vet inte. Jag tror inte att det livet är för mig, men jag kan ju hoppas.

Mest stolt? Att jag överlevt, att jag klarat mig genom allt skit utan att bli helt nedbruten. På ett personligt plan, kanske att jag fortfarande kan känna något för någon annan, även om det är komplicerat.

Mest skam? Det finns saker jag gjort, människor jag sårat, och jag vet att jag aldrig kan ta tillbaka det. Personligt? Det är nog min relation med mina föräldrar, att jag aldrig kunde vara den son de förväntade sig.

En dag med någon jag beundrar? Det skulle vara någon som klarar sig genom allt, kanske en gammal krigare eller någon som vet hur man överlever utan att förlora sin själ.

Nej, jag tror inte jag är den son de ville ha. Farsan hade förväntat sig något helt annat, men jag kunde aldrig leva upp till det. Jag tog en annan väg.

Gud? Jag vet inte om jag tror på en enda Gud. Om det finns en, så tror jag att han ser mig som en vilsen själ, någon som inte riktigt hittar rätt men försöker på sitt sätt.

Något jag alltid velat göra? Jag har alltid tänkt på att lämna allt, bara sticka iväg. Vad skulle hända? Kanske skulle jag hitta något annat, kanske skulle allt bara bli värre.

Värsta som hänt? Det är mycket. Men kanske när jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara den person jag ville vara för någon jag älskade. Det lärde mig att jag måste ta det som det kommer, inte förvänta mig för mycket av andra.

Min bästa vän? Russel, utan tvekan. Vi träffades på kåken, och det finns en lojalitet där, en förståelse. Vi har båda sett varandras värsta sidor men håller fortfarande ihop. Han gillar nog att jag alltid är där när det bränner till, och jag gillar att han inte dömer.

Det värsta jag gjort mot någon? Jag har skadat folk, både fysiskt och psykiskt. Varför? För att överleva, för att skydda mig själv. Ibland är det nödvändigt.

På min gravsten? "Han kämpade." Det är allt.

Ideal partner? Någon som förstår att jag är komplicerad men inte försöker förändra mig. Någon som är självständig men ändå lojal. Stark, men inte kall.

Mest rädd för? Att vara ensam när allt kommer omkring. Att ingen skulle bry sig om jag försvann.

Viktigast i livet? Lojalitet. Att veta vem du kan lita på och aldrig svika dem som litar på dig.

Bäst med mig? Jag ger aldrig upp, oavsett vad. Sämst? Jag vet inte alltid hur jag ska hantera mina känslor, så de tar ofta över.

Bäst och sämst med den andra personen? Parvati, eller Kali, som jag kallar henne. Det bästa med henne är hennes styrka, hur hon kan vara både vacker och farlig. Det värsta är att jag aldrig kan vara säker på vad hon egentligen vill.

Hur jag känner om mitt liv nu? Det är kaotiskt, men det är mitt. Om jag skulle ändra något? Kanske hitta ett sätt att bli mer fri, att slippa alla dessa jävla problem.

Ljuger jag för mig själv? Ja, ibland. Jag säger att jag är okej med hur saker är, men djupare ner vet jag att jag vill ha något annat. Jag vet bara inte vad.

***

Henrich Feigling svarar:

Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Rädd, otymplig, passiv.

Vad är din största rädsla? Att bli avslöjad för den fegis jag är, och att förlora min plats i någon annans liv.

Vad vill du uppnå i ditt liv? Jag vet inte om jag någonsin haft en tydlig ambition, men kanske vill jag känna mig värdig att älskas, utan skam.

Vilken händelse har format dig mest som person? När jag förlorade min kvinna till WS och insåg min egen brist på handlingskraft och värdighet.

Hur ser du på kärlek? Kärlek är en underlig kombination av njutning och fruktan. Jag har ofta betraktat den som något flyktigt och bräckligt.

Vad betyder lojalitet för dig? Lojalitet är en idealbild, något som är eftersträvansvärt men som jag själv har svårt att fullt ut förstå och leva upp till.

Finns det någon person du beundrar? Vem och varför? Kanske WS, inte för att jag vill vara honom, utan för att han är allt jag inte är – handlingskraftig, självsäker, någon som tar för sig av livet.

Vilken är din största svaghet? Min rädsla och obeslutsamhet, vilket gör mig till en åskådare i mitt eget liv.

Vad gör dig lycklig? De små stunderna när jag inte tänker för mycket, när jag bara existerar utan att känna press eller förväntningar.

Om du kunde ändra en sak i ditt liv, vad skulle det vara? Jag skulle vilja vara mer beslutsam, att våga ta initiativ och stå för mina handlingar.

Vad är din relation till din familj? Min familj är min historia, en rad av misslyckanden och brister som jag bär med mig. Vi har alltid varit splittrade, och jag känner inte mycket samhörighet med dem.

Hur hanterar du stress och press? Jag undviker och flyr. Jag gör mig liten och hoppas att stormen ska gå över.

Vad är din största styrka? Kanske min förmåga att observera. Jag ser och förstår mer än vad folk kanske tror, även om jag sällan agerar på det.

Har du någon gång gjort något du verkligen ångrar? Jag ångrar varje gång jag låtit rädslan styra mig, särskilt i mina relationer. Jag ångrar att jag inte kämpade för min kvinna.

Vad driver dig att fortsätta varje dag? Hoppet, även om det är litet och otydligt. Hoppet att kanske en dag hitta något att verkligen leva för.

Vad är ditt förhållande till makt och kontroll? Jag har alltid stått på avstånd från makt. Jag är rädd för den, men också lite fascinerad. Jag känner sällan att jag har kontroll över mitt eget liv.

Hur ser du på din framtid? Framtiden är ett oskrivet blad, men också något som skrämmer mig. Jag hoppas att jag kan finna modet att fylla den med något meningsfullt.

Vilken är den viktigaste lärdomen du har lärt dig hittills? Att rädslan inte går att fly ifrån. Den finns alltid där, och det enda sättet att hantera den är att konfrontera den.

Vad skulle du offra för det du tror på? Jag har inte trott på mycket i mitt liv, men kanske är jag nu redo att offra min bekvämlighet och min feghet för något större, för mitt barn.

Om du fick chansen att börja om från början, skulle du ta den? Ja, om jag fick behålla den självinsikt jag har nu. Annars skulle jag bara återupprepa samma misstag.

***

Förmodligen har författare världen över sedan länge börjar konversera med sina karaktärer via AI-lösningar. Om inte är det ett tips för extra inspirational juices.

Du, erf.

Efter att ha klagat så mycket på Freud (uppföljning här) har Antropofagi fått dåligt samvete och bestämt sig för att läsa litta av mannen. För att kränka kronologin börjar jag med Vi vantrivs i kulturen, som utkom under den senare delen av cigarr-mannens produktion (1932, eller om det är den första svenska utgåvan).

 

En sak som slår läsaren är att Freud var väldigt on point vad gäller förutsägelser om psykiatriska upptäckter av biologisk natur. I en diskussion av njutning och lycka pekar Freud på att narkotika ("för kroppen främmande substanser") kan göra oss nöjda, avtrubbade och/eller euforiska, men att kroppen även tycks ha motsvarande kapacitet i sig själv. Framtida "metapsykologiska" upptäckter kommer, tror Freud, att kunna förklara detta. Han (död 1939) mer eller mindre förutsäger upptäckten av dopamin (1960-talet), seratonin (1935), oxytycin (redan 1906, men före sent 1930-tal endast kopplat till amning) och andra viktiga signalsubstanser.

 

Det är också premissen för hela idén, att människan har biologiska grundegenskaper som inte riktigt finner sig tillrätta i den kulturella överbyggnaden. Aggression och libido (sexualitet) är två sådana aspekter. Här tolkar jag Freud mindre som en psykoanalytisk flummare av senare tiders snitt, och mer som en ganska biologistisk tänkare. Att hans samtid inte hade kommit längre i de vetenskapliga framstegen är något han själv ondgör sig över.

 

Kanske, bara kanske, skulle Freud ha kastat psykoanalysen under vagnen och omfamnat den mer biokemiskt inriktade psykiatrin?

Ytterligare sopor på högen, humanistjävlar

Antropofagi har tidigare, vid läsning av Vi vantrivs i kuturen, menat att Freud själv kände sig låst av sin tids begränsningar och egentligen bara väntade på vetenskapens landvinningar. Psykologin och psykoanalysen var något han fick hålla till godo med i väntan på att den riktiga medicinska vetenskapen lyckades kartlägga hjärnan, signalsubstanserna och nervsystemet. Detta visar sig bland annat i att Freud förutsäger t.ex. seratonin och dopamin, samt att han är en jädra biologist och förklarar alla beteenden med en biologisk-funktionell eller evolutionsteoretisk grundsyn. (I Vantrivs t.ex. att barn känner trygghet hos pappa för att pappa skyddar mot vilddjur.)

Antropofagi trodde att denna spaning var unik, och att jag välsignat världen med mina ljuva och nyskapande insikter. Men ack. Så läser jag en bok från 1985.

Oliver Sacks skriver, i Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, följande:

"Mot seklets slut blev det uppenbart för mera skarpsynta iakttagare - Framförallt Freud i hans bok om afasi - att den sortens kartläggningar [som reducerade komplexa kognitigva funktioner till tydligt avgränsade delar av hjärnan] var för enkel, att all mental verksamhet hade en invecklad inre struktur och måste ha en lika sammansatt fysiologisk grundval. Freud ansåg att detta i synnerhet gällde vissa rubbningar av igenkänningsförmågan och varseblivningen, för vilka han myntade termen 'agnosi'. All egentlig förståelse av afasi eller agnosi skulle enligt hans åsikt krva en ny, mer avancerad vetenskap."

Det tycks alltså som att Antropofagis landvinningar är spark genom öppen dörr. Mer än sorgsen över detta känner jag mig dock bekräftad i min Freud-läsning. Och ännu mindre negativ till Freud än tidigare.

Detta innebär iaf., i den eviga debatten mellan psykologen och psykiatriker (kanske främst psykoanalytiker och psykiatriker), att inte ens psykologernas (psykoanalytikernas) pappa ger dem rätt. Freud hade faktiskt varit typ neuropsykiatriker idag, sannolikt. Totalt ointresserad av drömtydning och fallossymboler. Bara signalsubstanser och neuroner för hela slanten. Freud hade varit ense med Cullberg och Antropofagi. En förpassare av psykoanalys till humanismens stinkande sophög.

Adjöss!

Dopamintrilogin 3/3

(Del 1. Del 2. Mer om dopamin. Se även Frågan...s kapitel 8.)

Nu är äntligen dopamintrilogin lite sådär halvhjärtat avslutad. En dålig idé som fick ett dåligt slut. Så måste det få vara i den kvalitetsokänsliges slappa skapande.

Här ges:

Del 1: Malmö Mortido, i lätt reviderad version (här i original).

Del 2: Henrich Feigling.

Del 3: Bagis Libido.