Om man - i strid med Privathälsomyndighetsverkets råd - krigar på the asocial media platform formerly known as Twitter (vem skulle?), kan man hamna i tröstlösa debatter om Saker Som Är Relaterade Till Växthuseffekten. Vanligen slutar dessa diskussion i någon av följande slutsatser:
1) Människans CO2-emissioner orsakar klimatförändringar som kommer att Döda Jorden Och Alla På Den men vi är ändå mot kärnkraft "fö de ä falit."
2) Den enda lösningen på problemet är att svenskar ändrar livsstil och plågar sig riktigt mycket. Trots att svenska territoriella utsläpp, per capita och i absoluta tal, är minimala. För vi kan inte bara räkna territoriella utsläpp; vi måste även räkna vårt ekologiska fotavtryck, dvs. de utsläpp som orsakas av vår konsumtion.
När Twitterkrigsträdet hamnar i slutsats nummer två kan du frestas att invända: Men om vi exempelvis ökar vår stålproduktion och tar marknadsandelar från kinesiskt stål, vars produktion är bland värdens mest energiintensiva, så betyder ökade territoriella utsläpp i Sverige lägre globala nettoutsläpp. Svenskt produktion tränger därmed undan Kinesisk produktion och leder till minskade globala nettoutsläpp.
Källa.Kinas stålindustri är mycket energiintensiv. (Sverige är en av EU-27.)
Samma källa som ovan. Kinas stålindustri släpper ut mycket CO2 per enhet producerat stål.
Denna slutsats är ofta svårt att acceptera för mången miljöfascistisk Twitterkrigare. Det är också en slutsats som förtjänar en hel del brasklappar och parenteser, men innan vi adresserar dem ska vi stanna upp vid själva den principiella poängen: Man kan inte dubbelräkna produktion och konsumtion. Eller mer precist uttryckt: Ska vi lägga oss till last andra länders territoriella utsläpp genom vår konsumtion, måste vi även beakta effekterna av vår export på globala nettoutsläpp.
Vi kan antingen nöja oss med att konstatera att Sverige har låga utsläpp, per capita och i absoluta tal; att varje land måste ta ansvar för sina egna utsläpp; och att vi på det hela taget vill ha frihandel, öppna marknader och världskapitalism. Ska vi däremot "problematisera" denna sanning genom att dra in konsumtionsbaserade utsläpp, måste vi givetvis räkna även utsläppen från vår egen export som någon annans konsumtionsbaserade utsläpp. Dessutom måste vi förstå att vår produktion kan substituera annan produktion, och att så länge vår produktion är mindre utsläppsintensiv, innebär vår produktion lägre globala nettoutsläpp.
Stålproduktionens utsläppsintensitet beror på a) tillverkningsmetoden och b) energisystemet. Enligt Steel Climate Impact: An International Benchmarking of Energy and CO2 Intensities är nyckeln till låg utsläppsintensitet EAF (electric arc furnace) + emissionsneutralt energisystem (aka. ffa. vatten- och kärnkraft om vi vill ha skala). Sverige är inte bäst i klassen eftersom vi ännu kör på energiintensiv framställning av råjärn i koleldade masugnar. Däremot är själva stålproduktionen energiintensiv, och det svenska stålet av hög kvalitet vilket ger bra livslängd, samt till relativt stor del återvunnet. Eftersom Sverige har ett bra energisystem med mycket vattenkraft och kärnkraft, är själva stålproduktionen rätt utsläppslågintensiv. (Men framställningen av råjärnet alltså ej pga. ej elektrifierat. Man vill idag lösa det medelst vätgaslösningar, som kanske/ kanske inte är bra, vilket hur som helst kräver mycket mer klimatneutral el, vilket betyder att vi aldrig borde lagt ner kärnkraften och aldrig slutat bygga ut vattenkraften.)
Självklart kan vi räkna territoriella utsläpp, och självklart kan vi räkna konsumtionsbaserade utsläpp. Men miljöfascistiska Twitterkrigare räknar alltid detta ensidigt. De konsumtionsbaserade utsläppen förs endast upp på agendan för att visa hur Dumma svenskar är, och hur mycket mer vi borde Lida för att Rädda Jorden. Då glömmer man lätt bort att våra territoriella utsläpp, låga som de är, kan representera sänkta globala nettoutsläpp genom utträngning av emissionsintensiv produktion.
Att just Kinas stålproduktion är energi- och utsläppsintensiv är ett Stort stort problem, eftersom kinesisk stålproduktion utgör en betydande del av världens totala stålproduktion. Men varför använda tvåtusen ord när nämnda rapport innehåller två färgglada bilder:
Kinas stålproduktion har ökat väldigt mycket sedan år 2000.
Kinas stålproduktion utgör idag en mycket stor andel av all stålproduktion.
***
Så till de där icke ointressanta parenteserna och brasklapparna. För det vi vill uppnå är ju inte egentligen en vinst i ett Twitterkrig, utan ett närmande till Sanningen. Vi måste alltså även beakta att om den totala tillgången på stål ökar minskar antagligen priset varpå totalkonsumtionen ökar; vi hamnar i ett jämviktsläge med högre total stålproduktion och därmed högre utsläpp än om vi kunde räkna hem en ren substitutionseffekt. Mer effektiv produktion kan alltså antas leda till en ökad total konsumtion. För miljöfascisten är detta ett Ont I Sig eftersom målet är Utplåning Av Civilisationen. För alla andra är ökad produktion ett oftast gott, så länge externaliteterna är under kontroll.
Så vad är problemet? Tja, förutom det uppenbara - att 91.11 procent av alla kineser är han-kineser och noll procent är hon-kineser - så är centralstyrd kommunistpolicy (såsom enbarnspolitik) sällan en vinnare i längden. I kombination med en kulturell son-preferens ("a boy or abortion?") har detta även lett till en episk könsobalans Dessutom stipulerar den Goda kraften att information flödar dåligt i diktaturer, och så försvann också 14 miljoner barn ur den kinesiska demografiska statistiken när man upptäckte att kommunerna fuskrapporterat in ickeexisterande barn för att få mer bidrag till förskoleverksamhet (typsåhär). Säkert kan några rejäla kommunistiska svältkatastrofer (15-43 miljoner döda) och japanernasallavidrigheter under WW2 (ca 30 miljoner döda) förklara vissa asymmetrier i den demografiska pyramiden.
"Population pyramid of China from 1950 to 2022" från Wikipedia.
Prognosticerad åldersstruktur fram till 2100, också från Wikipedia.
Som den ljugande kinesiska regeringen mycket väl har fattat skulle du inte kunna ta hem de här julgranarna till dina barn, och Pew Research Center bedömer att befolkningen kommer att minska med många hundra miljoner under det resterande seklet.
Problem med en minskande befolkning kan enligt Wikipedia vara:
- A rise in the dependency ratio which would increase the economic pressure on the workforce - A loss of culture and the diminishment of trust among citizens - A crisis in end-of-life care for the elderly because there are insufficient caregivers for them - Difficulties in funding entitlement programs because there are fewer workers relative to retirees - A decline in military strength - A decline in innovation since change comes from the young - A strain on mental health caused by permanent recession - Deflation caused by the aging population
Fruktan för "a decline in military streangth" kan ha varit en starkt bidragande orsak till att Ryssland anföll Ukraina - skulle man väntat längre hade man fått slut på "stridsdugliga" "unga" "män" - och vi kan således inte utesluta desperata, krigiska dödsryckningar från ett åldrande Kina. Om Den goda kraften gör Kina till en lika usel militärmakt som Ryssland gör det kanske inte så mycket, men å andra sidan är kineserna fortfarande jävligt många fler och har förmodligen lite bättre koll på sina kärnvapen än vad ryssarna verkar ha.
"Rise in dependency ratio" är såklart ett jävulskap om man vill öka födslotalen, eftersom alla måste jobba med ta hand om gamlingarna istället för att bedriva förskola för (icke påhittade) barn, om sådana trots allt föds. Det är på många sätt ett rövigt läge för välfärden och ekonomin om befolkningen är gammal. Gamla människor konsumerar heller inte särskilt mycket (om vi bortser från äldreomsorg och hälso- sjukvård), vilket gör att den inhemska marknaden krymper, vilket förmodligen skadar den redan illa åtgångna kinesiska tillverkningsindustrin.
Frågan är: Hur kommer det här att påverka stålproduktionen?
***
Tja, det beror på om vi andra lyckas öka produktionen så mycket att vi slipper importera emissionsintensivt stål från dåliga Kina, och istället kan ha klimatneutralt svenskt stål på hyllorna.
"Med facit i hand kan vi tyvärr konstatera att vi hade rätt. Köparna återfinns i alla samhällsskikt. De flesta går till jobbet och betalar skatt..."
En förflugen Swish-lista avslöjar det alla egentligen vet: De flesta som knarkar lite går också till jobbet och betalar skatt.
Så: Vad är i så fall problemet?
"...men väljer ändå att köpa knark som göder gängen och det våld de utövar, säger Robert Gatugård."
Tja, problemet i dagsläget är förstås att de pumpar in kontanta medel i en växande organiserad brottslighet som korrumperar förvaltningen och skapar djupt känd otrygghet i hela landet. Hade narkotikamarknaden istället reglerats hade detta inte varit fallet.
Låt oss rekapitulera argumentetmot att legalisera narkotika:
- Bruket riskerar att öka vilket kan ha negativa folkhälsoeffekter.
Invändning: Det finns ingen empiri som stödjer att bruket ökar på en legal jämfört med illegal marknad. Bruk är troligen en fråga om kultur snarare än tillgänglighet. När alkoholmarknaden gradvis liberaliserats har totalkonsumtionen av alkohol tvärt emot alla farhågor istället minskat, och framförallt har riskbruket reducerats kraftigt. (Relaterat: Islamisering?)
Bayesiansk uppdatering utifrån tillgängliga evidens: Sannolikt omfördelas bruket på en legal marknad jämfört med en illegal. Patologiska missbrukare kvarstår samtidigt som riskaverta neurotiker löper något högre sannolikhet att testa substanser de annars hade avstått. För befolkningen i sin helhet sker en kulturell anpassning där människor tillägnar sig förmågan att feströka lite cannabis eller ta en årlig svamptripp med sin legitimerade schaman. Riskbrukarna kan slussas in i vården istället för i fängelset och alla andra kan hålla på med helt vanlig social stigmatisering för att hålla efter varandras festande.
Låt oss rekapitulera argumenten för att legalisera narkotika:
- De principiella argumenten: Frihet att göra vad man vill så länge det inte skadar andra.
- De moralistiska argumenten: Viktigt att medborgarna får frihet eftersom det leder till att de utvecklar ansvar.
- De humanistiska argumenten: Minskade kontrollskador (dvs. mindre trakasserier av alla människor och särskilt kända storkonsumenter som ska pissas av i tid och otid) och harm reduction (skadereduktion) där fler risk- och missbrukare kan få hjälp och stöd och vård mer effektivt.
- De ekonomiska argumenten: Minskade kostnader för rättsväsendet, även indirekt när mängdbrotten minskar pga. att storkonsumenter slutar stjäla fläskfilé och cyklar; samt betydande skatteintäkter när staten säljer knark.
- Spridningsargumentet: När knarkare slipper finansiera sitt knarkande med att sälja till andra minskar rekryteringen av brukare av de tyngsta drogerna (detta givet att registrerade heroinister får gratis knark i sjuksköterskebemannade sprutrum enligt schweizisk modell).
- De kulturella argumenten: Bra om människor kan utforska psykedeliska droger och nå intressanta medvetandetillstånd, under kontrollerade former. Bra om man kan forska på knark som behandling mot depression, PTSD, med mera.
- Det samhällsbevarande argumentet: Vi måste nyttja alla till buds stående medel för att bryta gängens makt, och det förmodligen viktigaste är att plocka bort deras intäkter. (Näst viktigast: Förändrad migration där vi endast tillåter högkvalificerad arbetskraftsutbildning; utvisning av alla dömda ickemedborgare; och extrem repression mot organiserad brottslighet, med diaboliska fängelsestraff som helst avtjänas i - you guessed it - Rwanda.)
Låt oss for sake of completeness ta argumenten mot avkriminalisering av narkotika:
Det ger oss visserligen minskade kontrollskador samt skadereducering, men det tar inte bort gängens ekonomi och det ger inga skatteintäkter - om något underlättar det bara för kriminella drogbaroner.
(I dagens blogginlägg tillämpas fotnoter. Det är även så att några korta stycken om islams dålighet är återvunna från tidigare poster. Detta hade en rimlig orsak som inte behövs gås in på.)
***
Inte alla hjältar är sympatiska. Ta exempelvis muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed (frid över hans namn).
Muhammeds andra eller möjligen tredje hustru Aisha anses allmänt ha varit sex år gammal vid giftermålet - nio år vid tiden för bröllopsnatten (Al-Bukhari 7:62:64) - vilket idag skulle riskera tilldra sig Patrik Sjöbergs uppmärksamhet.[1] Det finns för övrigt flera omnämnanden i olika hadither om att Muhammed hade slavar, exempelvis i en passage i den väl ansedda Al-Bukhari (5:59:541) där det i förbigående nämns att en av profetens slavar hjälper honom att nedstiga från hästen.
Muhammed hade även slavkonkubiner, till exempel Rayhana bint Zayd som (genom giftermål) stammade från Banu Qurayza - en judisk stam som hamnade i konflikt med Muhammed efter att han återkommande kritiserat deras tro. Efter att Muhammed år 622 hade flyttat till Medina började han systematiskt överfalla och plundra Banu Qurayza-stammens karavaner, och så småningom (efter instruktioner från ängeln Gabriel) beordrade Muhammed en attack på Banu Qurayza. Judarna förlorade och gav sig varpå
“their men were beheaded, their women and children were enslaved, some were sold, and their property was divided among the Muslims.” (Källa.)
Också ett sätt att inleda en kärleksaffär! Rayhana bint Zayd måste haft en del gammalt groll att ta upp i parterapin (eller hur nu sånt funkar i polygama patriarkala kulturer). “Du viker ju tvätten fel!” “Ja men du då, du utrotade ju mina manliga släktingar och sålde mina systrar som sexslavar!” “Ja men du då! Du lyssnar ju inte!”
En förhållandevis känd meme inom islam är att apostater - avfällingar - ska dödas. Enligt Islam Q&A kanaliserade Muhammed Allahs vilja när han uttryckte att “vem som än överger sin religion måste dödas” (min egen översättning från engelska).[2] Islam Q&A lägger förutom Muhammed-citatet bland annat fram argumentet att man måste döda apostater så att de inte sätter ett olyckligt prejudikat för andra “troende”[3]; samt att:
“Ingen av dem som skryter om personlig frihet och trosfrihet skulle stå ut med att en grannes barn slår deras barn eller rättfärdigar detta som ‘personlig frihet,’ så hur kan de rättfärdiga att lämna den sanna religionen och förkasta sharia som Allah uppenbarade för att lära mänskligheten om Hans enhet och ge rättvisa och rättvisa till alla?”
Låt oss upprepa och enas om premissen: Inte alla hjältar är sympatiska. Inte ens muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed. Man får anta att han hade andra, goda, sidor.
***
Hilding Gustaf Sigvard Ekström var olyckligt nog inte bara kemist. Han var även frivillig medlem i Waffen SS.
Som Timothy Snyder förtjänstfullt beskriver i Den svarta jorden handlade förintelsen inte om att en effektiv stat med plikttrogna byråkrater använde sin förvaltning till att effektivt massmördade judar och andra oönskade element. I själva verket satte den tyska statsförvaltningen en del käppar i hjulet för nazisterna, och det var först när man kunde upphäva andra staters existens som man lyckades mörda i verkligt industriell skala. Jämförelsevis få judar mördades i Tyskland, och även massmorden i Polen och andra länder skedde inledningsvis med osofistikerade metoder såsom nackskott. Adolf Eichman, som fick Hannah Arendt att dra (felaktiga) slutsatser om “den banala ondskan,”[4] visade sig på framkomna bandinspelningar vara både “idealist” (i bemärkelsen djupt övertygad ideologisk nazist), lögnare, massmördande psykopat, samt icke det minsta ångerfull. En allt annat än banal ondska.
En förutsättning för genomförandet av förintelsen var att nazisterna skapade egna icke-statliga organisationer såsom SA och SS. Dessa organistaioner var direkt underställda Hitler. De infiltrerade visserligen statsmakten men agerade som mest effektivt på eget bevåg, SS främst utifrån de statslösa territorier som uppstod när man krossat krossat Polen och andra nationalstater. Waffen SS, som var ansvariga för att organisera och driva förintelselägren, var så heta på gröten att de till och med såg till att mörda större delen av ledningen för SA. Detta skedde under “De långa knivarnas natt” och utifrån fabricerade bevis om att SA-ledare Ernst Röhm planerade en kupp mot Führern (frid över hans namn … oj, nej förlåt, så får man visst inte säga om psykotiska massmördare[5]).
(I efterhand påstods Röhms homosexualitet ha varit orsaken till att hans måste dö - det funkade bra som populistisk förklaring i dåtidens Tyskland - och tydligen pågick faktiskt veritabla bögorgier på Hansenbauer Hotell när SA-ledningen överrumplades av Hitler och hans entourage under De långa knivarnas natt. Homosexualitet som mordanledning var dock en uppenbar efterhandskonstruktion eftersom Röhm varit öppet gay sedan flera år tillbaka - år då han och Hitler ändå varit bästa vänner och skickat hjärtliga, och ärligt talat rätt bögiga, brev till varandra.)
SA-bögar.
Pride?
Gustaf Ekström var alltså frivillig i nämnda Waffen SS. Det var dock inte allt han hann med under sitt orättvist långa liv. 1988, ett bra tag efter att alla andra svängt i nazistfrågan, var Ekström med och grundande Sverigedemokraterna.
Emblemet för Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, det vill säga SS’ och nazisternas säkerhetstjänst.
Islam i alla ära. Även katolicismen har en hel del att svara för. Efter att Tyskland besegrats av de allierade tog många Vatikanen sitt nazistiska ansvar och räddade högt uppsatta nazister ifrån lagföring. Detta skedde inte minst via den så kallade Råttlinjen till Argentina, via vilken bland andra dödsdoktorn Mengele och den ovan nämnde Adolf Eichman flydde undan rättvisan. Så även Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, som en snabb bildsökning kan bekräfta hade ett mycket ariskt utseende (säg till om ni har bättre läsglasögon och kan tyda det finstilta):
Eichman kidnappades av Mossad 1960, men flera av de andra nazistiska högdjuren levde lugnt och stillsamt till sin död på olika håll i Sydamerika. Med tanke på att Gustaf Ekström levde till sin död, 1995, och dessutom uttryckligen inte ångrade sig (as of 1993 - mycket kan hända på två år!) så är det möjligt - nej troligt - att Ekström hade kontakt med andra i nazistdiasporan under 1900-talet. Han kan mycket väl ha fått vykort från Buenos Aires.[6]
Om en grundare till ett politiskt parti är nazist, och fortfarande står för det ett halvsekel efter att nazism blivit helt ute - säger det då någonting om omdömet hos de individer som väljer att engagera sig i partiet i fråga?
Sunt förnuft svarar helt klart “ja” på den frågan.
***
Den som kränker muslimers religiösa känslor, eller muslimska länders religiösa lagar, kan förvänta sig otrevliga konsekvenser. Låt oss ta Asia Bibi som exempel. Som SVT Nyheter rapporterade 2018 benådades Bibi äntligen efter att ha suttit fängslad i tio år i väntan på verkställande av sin dödsdom. Bibis brott var att hon - efter att av muslimska väninnor (?) ha anklagats för att som kristen “smutsa ner” vattnet i en skål hon drack ur - ha hädat när hon svarade: “Min Kristus dog för mig. Vad gjorde Muhammed för er?” SVT Nyheter konkluderar (som sagt 2018):
“Att vanhelga islam eller den heliga skriften Koranen är brott som är förenat med dödsstraff i Pakistan. Ledande människorättsorganisationer har länge kritiserat lagstiftningen och sagt att den rutinmässigt missbrukas för att motivera censur, förföljelse och till och med mord på minoriteter.
I dagsläget sitter cirka 40 personer fängslade på livstid eller i väntan på dödstraff [sic] för blasfemi i Pakistan, enligt USA:s kommitté för religionsfrihet.”
Många känner också till Samuel Paty, som halshöggs för att i sin roll som lärare ha använt Muhammed-karikatyrer i sin undervisning; Lars Vilks, som råkade måla en rondellhund och därför tvingades leva och dö under livvaktsskydd; Charlie Hebdo, Jyllandsposten, Salman Rushdie; med mera och med flera in absurdum.
Att kritisera islam är inte riskfritt.
***
Ändå är det viktigt att kritisera islam. Det är viktigt att kritisera religion överhuvudtaget, eftersom varje given religion med största sannolikhet är faktamässigt felaktig.
Det är dock särskilt viktigt att kritisera just islam, eftersom islam är en väldigt dålig religion.
Ty inte alla religioner är lika bra eller dåliga. Vi förväntar oss varken att kväkare eller bahá'íer ska begå massmord på tolvåriga flickor eller tvinga “otrogna” kvinnor att äta sina egna bebisar. Vi önskar inte att Xipe Totec-dyrkan får en revival eller att juche-blodskult bör spridas över världen på bekostnad av upplysningsideal, vetenskap och demokrati.
De som ändå vill hävda att islam inte är sämre än vilken religion som helst har en del beklämmande empiri att bortförklara. Låt oss kolla lite på hur det går med muslimska länder. Det mest demokratiska muslimska landet i världen är Malaysia, på plats 40 på "democracy index rank." Det är en "flawed democracy." Därefter kommer Indonesien och Albanien på platserna 54 respektive 64. De är också "flawed." Från Bangladesh på plats 73 till Mauretanien på plats 108 hittar vi totalt 12 länder som klassificeras som "hybrid regimes" och karakteriseras av en inkomplett demokratisk transition och politisk repression. På plats 110 hittar vi Palestina som klassas som en auktoritär regim liksom trettio ytterligare muslimska länder. Afghanistan är värst på etthundrasextiosjunde plats (av knappt 200 stater i världen). Turkiet räknas som en hybridregim och Irak som en auktoritär regim.
"Among the findings are the following: Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance has a negligible effect on Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital from commerce to rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by keeping civil society embryonic. Parts of the Muslim world conquered by Arab armies are especially undemocratic, which suggests that early Islamic institutions were particularly critical to the persistence of authoritarian patterns of governance. States have contributed to the persistence of authoritarianism by treating Islam as an instrument of governance. As the world started to industrialize, non-Muslim subjects of Muslim-governed states pulled ahead of their Muslim neighbors, partly by exercising the choice of law they enjoyed under Islamic law in favor of a Western legal system."
(Waqf är "en gåva till gud i välgörande syfte.")
Islam har således flera olika egenskaper som hämmar tillväxt, investeringar och ackumulation av humankapital. Låt oss själva kolla på HDI i några väl valda länder. Som referenspunkter inkluderar vi Sverige, samt Israel som ju geografiskt är placerat i MENA och kan få fungera som en kulturell kontrollgrupp. Slutsats: Muslimska länder ligger långt efter i allt som kan kallas utveckling.
Förutom att jämföra länder kan vi jämföra människor i länder. Muslimer är "socioekonomiskt utsatta" i Indien (källa), vilket kan tyda på diskriminering eller på att de är sämre på att ackumulera välstånd. (En snabb sökning avslöjar dock ingen tydlig korrelation mellan rikedom och andel muslimer vad gäller indiska delstater, även om några av de stater med högst andel muslimer dock är några av de fattigaste.) As of 2021 var det tydligen vedertaget att ickemuslimska minoriteter i muslimska länder lyckas bättre än majoritetsbefolkningarna (men studien påstås visa att det inte är muslimska värderingar och institutioner utan selektionsmekanismer som förklarar varför just koptiska kristna egyptier lyckas bättre än muslimer).
"well-documented that Muslims experience economic disadvantages in Western European labor markets. However, few studies comprehensively test individual-level explanations for the Muslim employment gap. Using data from the European Social Survey, this research note briefly examines the role of individual-level differences between Muslims and non-Muslims in mediating employment differences. Results reveal that human capital, migration background, religiosity, cultural values, and perceptions of discrimination jointly account for about 40% of the employment variance between Muslims and non-Muslims. Model specifications for first- and second-generation Muslim immigrants reveal a similar pattern, with migration background and perceived discrimination being of key relevance in mediating employment difference. While individual-level effects are indeed relevant, unexplained variance suggests that symbolic boundaries against Islam may still translate into tangible ethno-religious penalties."
Återigen måste vi konkludera att det kulturella paketet islam om inte orsakar fattigdom och ekonomisk stagnation i alla fall inte motverkar det nämnvärt.
***
Nämnvärt är också islams fokus Ödet, på arabiska Al-Qadr, en slags vad det verkar ofta lamslående version av determinism.[7] Antologin Cousin Marriages innehåller en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Jag citerar några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:
We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.
En annan intervjuperson, som har studerat kemi, gifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:
I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. So I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.
Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att veta ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism när livet skitit sig, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer. Islam biter tydligen på utbildade kemister lika bra som nazism bet på kemisten Gustaf Ekström.
***
Kusingifte, ja.
De flesta samband är trots allt inte orsakssamband. Kan det vara så att islam inte är så pjåkigt ändå, utan bara råkar samvariera med dåliga arabiska klansamhällen?
Islam är i mångt och mycket en anpassning av judenkristendom till arabisk klankultur. Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber medan över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab, och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.
Islam passar bra med släktskapsintensiv arabisk hederskultur. Exempelvis uppmuntras kusinäktenskap, en form av incest som även profeten Muhammed ägnade sig åt:
Fråga: Varför var Profeten gift med sin kusin? Är detta tillåtet för muslimer eller var det ett speciellt för Profeten? Personligen tycker jag inte det är en bra idé. Jag respekterar mina kusiner som mina systrar. Mer så hörda jag att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin.
Svar: Allah säger: “Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].” [Sura Al-Ahzab 50]
Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.
Det frågeställaren nämnde om att han inte tycker om att gifta sig med sin kusin, för att han känner att hon är som hans syster, är något baserat på traditionerna och kulturen i vissa samhällen. Emellertid kan inte dessa traditioner förbjuda en man från att gifta sig med en kvinna. Det är väl etablerat i islamisk lag att detta slags äktenskap är gott och acceptabelt. Faktum är att det är många familjer som föredrar giftermål mellan kusiner.
Zaynab var kusin till Profeten . Hennes mor var Umaymah, dottern till hans farfar ‘Abd al-Muttalib. Vi kan inte finna något bättre exempel än Profeten , då han är den Allah har beordrat oss att följa. Om ingen annan i historien gifte sig med sin kusin, skulle Profetens föregående exempel vara mer än nog för oss.
Vi är överraskade att någon skulle kunna göra ett sådant uttalande att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin. Det fanns inga äktenskapsförordningar på den tiden, och ärligt talat så var giftermål med en kusin ingen stor sak. Det var ganska vanligt och inte värt någon speciell uppmärksamhet eller benämning. Det är därför inte överraskande att man har svårt att finna dess förekomst registrerad.
Hur som helst, en hastig undersökning av hadith gav ett antal exempel. Den berömde följeslagaren al-Mughîrah b. Shu’bah gifte sig med dottern till hans farbror, den berömde följeslagaren ‘Urwab b. Zubayr al-Thaqafî. [såsom relaterad av Sa’îd b. Mansûr i hans Sunan]
Kabshah bint Ka’b var gift med sonen till hennes farbror, den berömde följeslagaren Abû Qatâdah. I den välkände hadith om att katten inte är oren, refererar Abû Qatâdah till sin svärdotter som sin brorsdotter. En kvinna vid namn Kabshah bint Ka’b hällde en gång upp lite vatten för sin svärfar Abû Qatâdah för hans tvagning (wuduu’). En katt kom förbi och ville dricka, så Abû Qatâdah vände på skålen så att katten kunde göra så. Han noterade att Kabshah tittade förvånat på honom och sade: “Förvånar detta dig, min brorsdotter? Sannerligen sade Allahs budbärare om katten: ‘Den är inte oren. Det är en av de varelser som lever i vår närhet.'”
Det är också välkänt att ‘Alî b. Abî Tâlib, den fjärde kalifen och den mest kära följeslagaren hos Profeten , gav sin dotter Zaynab för att gifta sig med hennes kusin ‘Abd Allah, sonen till hans bror Ja’far b. Abî Tâlib. Detta är handlingen av en av de rättfärdiga kaliferna (al-Khulafâ’ al-Râshidûn).
Profeten sade: “Du måste följa min sunnah och sunnah av de rättfärdiga kaliferna som kommer efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder.”
Vi hoppas att ni kan se att det inte finns någon grund till dispyt om muslimers giftermål med sina kusiner. Det är etablerat av Koranen, sunnah, praktiserandet av följeslagarna, inklusive de rättfärdiga kaliferna och konsensus av den muslimska ummah.
Besvarat av the Fatwa Department Research Committee – lett av Sheikh ‘Abd al-Wahhâb al-Turayrî
Det är alltså tydligt att kusingifte är tillåtet i islam, vilket the Fatwa Department Research Committee klargör i sitt ovanstående uttalande. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Igen från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:
Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.
Poängen är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man kanske skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten med klanrelaterade identiteter.
Det senare finner vi exempel på både i den arabiska nationalismrörelsen och i våra dagars “svenska” “grupperingar.” Faisal I av Irak och Hashem Ali Khan får företräda idén. Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna, för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter. (Så vitt jag förstår saken hade man aldrig någon tanke på att ge araberna det man lovat dem. Faisal och hans vänner blev alltså blåsta, vilket måste ha förvånat detta folk för vilket hedern var allt.) Faisal I var en betrodd klanledare som i sin ställning som imam kunde vinna förtroende hon flera olika klaner och beduinstammar.
Den av Johanna Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan. Ett bärande spår i boken Familjen är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han visst inflytande och viss kredibilitet.
Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder kan mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas typiskt sett institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula, i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden.
Åtskillnaden mellan islam och arabisk hederskultur är så svår att vi kan påstå att islam är bärare av de arabiska memetiska element som målat in större delen av Mellanöstern i ett kulturell-evolutionärt spelteoretiskt suboptimum.
Slutsats: Islam är dåligt. Både för att det passar dåliga samhällen och för att det vidmakthåller deras dålighet.
***
Inte alla hjältar är sympatiska. Muslimernas hjälte Muhammed var en rövare, mördare, slavägare och pedofil.
En man som heter Richard Jomshof gick på 1990-talet med i ett politiskt parti som på 1980-talet grundats av SS-veteraner och andra uttalade nazister. Det säger någonting om hans omdöme.
Idag är Jomshof en av få offentliga personer som uttalar sig tydligt kritiskt mot islam. Så vitt jag kan se är hans uttalanden korrekta i sak. Dessutom gör han en gudi behaglig gärning när han kritiserar den väldigt dåliga religionen islam.
Den kritiken frambär han dessutom dödsföraktandes. Islams kritiker tenderar att halshuggas, nedskjutas, sprängas och knivhuggas. Att utsätta sig för dessa väl kända risker, för att säga det som (man tycker) är rätt, är hjältemodigt.
Inte alla hjältar är sympatiska. Men om en miljard muslimer kan hylla en medeltida pedofil och krigsherre som en hjälte, så kanske vi andra kan hava förbarmande med en av de få människor i vårt land som - med livet som insats - vågar ta bladet från munnen och säga att kejsaren är naken. Tack, Richard Jomshof.
Islam är en väldigt dålig religion och vi borde akta oss noga för att låta den spridas i vårt samhälle.
***
Fotnoter
[1] Muhammed härstammade visserligen från mäktiga släkter men började sin karriär som föräldralös och fattig - dock inte fattigare än att han förutom några getter även ägde en “slavflicka.” In the famous words of Ted Borg: “Man kan ju bara tänka sig!”
[2] Detta kan verka ironiskt i ljuset av att Muhammed även ville konvertera så många som möjligt till islam, vilket måste betyda att de förväntades överge sin befintliga religion. Dödsstraff för apostater verkar inte ha varit ett helt religionsneutralt påbud.
[3] Det är en rätt intressant fråga faktiskt - bryr sig inte Allah/ Muhammed/ imamer/ muslimer i allmänhet om huruvida de troende faktiskt tror? Räcker det med att man läppledes bekänner sig till islam? Att hindra avhopp genom dödsstraff är som att hålla räkningen på kinesiska barn genom kommunistdiktatur - bra för statistiken men knappast för det egentliga utfallet.
[4] Dåligt av Arendt eftersom det redan under rättegången kunde styrkas att Eichman i strid med order beordrat avgången av ett sista tåg till Auschwitz och således självsvåldigt mördat omkring 2000 personer.
[5] I alla fall inte om de bara hade en nedfallen pungkula.
[6] Obs, total spekulation, men rimlig sådan i min ödmjuka mening.
[7] Till skillnad från den protestantiska predestinationsläran som one-box:ar på Newcomb’s problem.
Kan man använda centrala gränsvärdessatsen (Central Limit Theorem, CLT) som ett argument för indirekt, parlamentarisk demokrati?
Vissa frågor normalfördelar vi oss kring, åsiktsmässigt. I andra frågor är vi mer polariserade. Exempelvis kanske
Om en folkvald företrädare representerar ett genomsnitt av värden i en polariserad fråga, kommer företrädarna normalfördela sig vilket möjliggör konsensusöverenskommelser. Vi betraktar alltså folkföreträdaren som ett genomsnitt av en andel av väljarkåren, och eftersom genomsnittet av samples normalfördelar sig enligt CLT, så tänker vi oss också att de valda parlamentarikerna normalfördelar sig åsiktsmässigt även i frågor där populationens åsikter är polariserade.
Först måste vi undersöka under vilka förutsättningar en folkvald representerar ett genomsnitt av sina väljare. När man fattar ett politiskt val i en parlamentarisk demokrati, så söker man en företrädare som tycker som en själv. Troligen är det svårt att hitta någon som tycker exakt som en själv, så därför söker man någon som tycker som en själv i alla frågor man absolut inte kan kompromissa med, och så likt en själv som möjligt i så många andra frågor som möjligt. Frågor är i vissa fall diskreta, varför överensstämmelsen mellan en själv och företrädaren är 1 eller 0, medan andra frågor är kontinuerliga, så att överensstämmelsen i frågan om skattetryck kan mätas i procent skattesats eller kronor eller liknande.
Vi tänker oss således en matris med alla kända åsiktsfrågor, diskreta eller kontinuerliga, och en genomsnittlig överensstämmelse där frågors vikt multipliceras med grad av överensstämmelse, och där okompromissbara frågor måste överensstämma. Därmed bildas en slags acceptabel intervall av approximationer av våra sammantagna åsikter, och potentiella företrädare selekteras för att överensstämma med så många sådana individuella approximationer som möjligt.
Nota bene att företrädarna inte selekteras för så hög total överensstämmelse som möjligt, utan för så hög som möjligt komparativ överensstämmelse med så många som möjligt, eftersom företrädaren bara behöver vara det minst dåliga alternativet för varje väljare, och eftersom varje väljare oavsett överensstämmelse alltid bara har exakt en röst. (Här bortses från mer komplexa effekter av valdistrikt, elektorer och liknande som kan ge olika individuella väljares röster olika faktisk vikt.)
Antropofagi hävdar bestämt att CLT de facto är ett argument för parmalentarisk demokrati, dvs. att ovanstående skisserad modell är empiriskt adekvat under de beskrivna förutsättningar, och att vi därför har att göra med en teori vars anspråk är att den själv är riktig.
Teorin kommer emellertid inte undan att brottas med några uppenbara anomalier. Ty, varför är vissa frågor då polariserade även i politiken? Om CLT gällde genomgående skulle alla politiska frågor normalfördela sig på politisk nivå.
En utväg för teorin är att modellen faktiskt stipulerar att företrädare faktiskt måste uppvisa samstämmighet med presumtiva väljare i okompromissbara frågor. I dessa frågor söker väljaren inget acceptabelt genomsnitt av allsköns frågor, utan väljarpreferensen måste helt enkelt tillgodoses. Om vi antar att ingen företrädare inte har den acceptabla åsikten, så kommer väljaren inte att rösta på någon alls. För att denna räddning av teorin ska vara trovärdig vill vi empiriskt observera att demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta! Är så fallet?`
En snabb sökning visa följande:
"Highly polarized systems with few parties spur individuals to vote, while low levels of polarization and many parties reduce incentives to vote."
Studien (2017) konkluderar att låg polarisering hör ihop med lågt valdeltagande. Det här lirar inte med räddningen av teorin ovan. Studien jämför data från 26 olika demokratier. Nästa:
"New joint estimates of citizen preferences and campaign platforms in U.S. House and Senate races show that increasing levels of ideological conflict reduce voter turnout, particularly among citizens with lower levels of political sophistication, contradicting existing accounts that emphasize how ideology or partisanship explains the relationship between ideological conflict and turnout."
Studien (2014) konkluderar alltså, i motsats mot den nyss nämnda, att hög polarisering leder till lågt valdeltagande. Det passar bättre med vår teori! I abstract noteras även att "[e]mpirical evidence on t[he] question" om huruvida "political participation increases with greater ideological conflict", "however, remains deeply ambiguous."
En europeisk studie (2023), med som jag uppfattar en mer sofistikerad metodologi, konkluderar i sin tur att det finns en "positive correlation between affective polarisation and turnout." Detta i Tyskland, Spanien och Nederländerna. Därutöver etablerar man ett tvåvägars orsakssamband med dominerande verkan "affektiv polarisering"à"valdeltagande":
"Second, our exploration of the causal direction behind this correlation
suggests that the effects are indeed reciprocal. So, increases in affective
polarisation are associated with a subsequent increase in turnout, and
vice versa. This means that cross-sectional correlations pick up more
than just a causal effect of polarisation even when controlling for confounders. At the same time, across our studies, the effects of affective
polarisation on turnout were usually stronger and more robust than the
reverse effects, establishing that affective polarisation does have a sizeable
mobilising effect. Moreover, the effect of affective polarisation holds even
when controlling for two strong potential confounders, namely (elite- and
individual-level) ideological polarisation and positive partisanship."
Vad mer är verkar "those
who are least interested in political affairs" allra mest bli "mobilised by affective
polarisation."
(Vid det här laget bör vi förmodligen adressera skillnaden mellan "polarisering" och "affektiv polarisering." "Affektiv polarisering" är en specifik typ av polarisering som betonar de känslomässiga aspekterna av en konflikt eller åsiktsklyfta. Det handlar om att människor inte bara har olika åsikter, utan att de också har starka negativa känslor gentemot dem som har motsatta åsikter. Ofta är det förmodligen just "affektiv polarisering" vi avser när vi i vardagstal slänger oss med begreppet "polarisering," men givetvis kan en åsiktsfråga vara polariserad helt utan affekt - väljargruppen klustrar helt enkelt bara i icke normalfördelade ståndpunkter.)
Denna tredje och sista studie talar alltså mot hypotesen att "demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta." Således kan vi inte rädda teorin från anomalin, och vi måste erkänna att den visserligen ypperliga modellen icke är empiriskt adekvat, och således icke modellerar just verkligheten.
Först en liten digression med avseende på huruvida islam är dåligt eftersom det passar dåliga kulturer, eller eftersom det leder till dåliga kulturer. Frågan om korrelation/kausalitet, ni vet.
MEN bortsett från detta: Newcomb's problem får oss att inse att det inte spelar jättestor roll huruvida islam emmanerar från eller orsakar dålighet, om frågan egentligen gäller huruvida vi önskar att Sverige islamiseras.
En analogi till beteendegenetiken. Förr trodde man att barn blev dumma om man slog dem. Beteendegenetiken pekar snarare på att dumma föräldrar som slår sina barn också skickar vidare dumma gener. Ur ditt subjektiva perspektiv som individ vill du ändå inte vara en sådan som slår dina barn! Det kallas för att one-box:a.
Så, oavsett vad vi anser och tror om islams kausala påverkan på samhället, så vill vi manifestera att vi har ett bra samhälle där islam inte kan få fäste. Så fuck islam either way!
***
Så till det egentliga temat för dagen. Det är som sagt väldigt svårt att inte vara team Jomshof idag, vad man än tycker om att SD grundades av SS-veteranen Gustaf Ekström, som aldrig ångrade Tredje Rikets många illdåd, och som för den delen mycket väl kan ha stått i kontakt med de gamla kollegorna den argentinska nazist-diasporan in i modern-modern tid. (Det var verkligen trist att det politiska och mediala etablissemanget lät ett parti med rötter i nazismen monopolisera invandringsfrågan. Jävligt klantigt, Sverige.) Allt Jomshof uttryckt om islam/Muhammed synes vara i sak korrekt och dessutom angeläget att framhålla. Mothuggen är osakliga, fega och ogenomtänkta.
(Extrem parentes: En steel-man av Björn Söder är att RFSL och därmed indirekt Pride givetvis har rötter i pedofili-förespråkande kretsar. Detta är en kul parallell till SD:s naziströtter, eftersom nazism och pedofili är det värsta man kan komma på nuförtiden - möjligen med undantag av japanernas Unit 731. En tolkning av the genetic fallacy ger att vi varken ska döma dagens SD utifrån deras nazistiska rötter, och inte heller dagens RFSL utifrån sina rötter i pedofili-rörelsen. Det finns dock en viktig skillnad, nämligen att SD grundandes när nazism redan var ute, medan RFSL grundandes i ett sexualpolitiskt klimat när allt omprövades samtidigt och Geijer föreslog avkriminalisering av sexbrott. RFSL var således rätt normala när det begav sig, medan SD inte var det.)
När nu Sverige precis normaliserat risken att skjutas till döds på öppen gata i kriminella uppgörelser, eller att få sin port handgranatad, så kommer SÄPO och höjer terrorhotsnivån istället. Inte för att någon annan än knarkare och uteliggare njuter av att vistas på T-Centralen, men det är praktiskt att kunna nyttja infrastruktur och kommunikationshubbar. Även att gå på konsert kan vara trevligt.
Vissa tyckonomer försöker gjuta olja på vågorna genom att beskriva hur Sverige inte alls är islamofobisk, och hur bra muslimer här har det med alla rättigheter och friheter de precis som alla andra åtnjuter. Detta är en absurd talepunkt - inte för att den är felaktig i sak, utan för att den utgår från helt skeva premisser.
Givetvis finns ingen islamofobi att tala om - vad det nu ens är. Men det vet muslimerna också. Givetvis finns det muslimer som tror på begreppet islamofobi och som tolkar händelser som islamofobi, liksom muslimer som upplever bemötande som objektivt sätt kan och bör beskrivas som rasism. Men de aktörer som terrorhotar Sverige skiter med all sannolikhet högaktningsfullt i hur svenska muslimer behandlas i termer av netural rättsordning och ömsesidig respekt och frihet.
Det islamisterna eftersträvar är inte neutral behandling, rättvisa, ömsesidig respekt, jämlika förutsättningar eller likhet inför lagen. Det islamisterna eftersträvar är dominans, sharia, och en totalitär teokrati där islam har en särställning över alla andra religioner.
I dagarna har mer eller mindre hela Sverige svämmat över, vilket inte minst glatt alla journalister som fått säga "bajs" (som i "bajsvatten") i teve och radio femtioelva gånger om dagen. En annan snackis i sommar har varit Sydeuropas värmeböljor och skogsbränder. Allt detta kopplas givetvis till mänsklig klimatpåverkan, och som konsensustroende etablissemangsmedlöpare vågar Antropofagi knappas säga emot. Jag har helt enkelt inga problem med att köpa att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet på ett sätt som påverkar vädret.
Det finns bra och det finns dåliga saker med detta. För USA kanske framförallt bra; okej, Kalifornien och Hawaii kanske brinner upp, men matproduktionen i det redan dignande mellanvästern kan komma att öka påtagligt. Överhuvudtaget kan växtligheten på jorden få sig en skjuts, vilket möjligen motverkas det av ökenspridning och sånt skit. Vi kan ju såklart hamna på Venus. (Rymdstyrelsen: "Venus tjocka atmosfär fångar värme i en skenande typ av växthuseffekt, vilket gör planeten till den varmaste i vårt solsystem. Yttemperaturen är tillräckligt varm för att smälta bly, upp emot 470 grader Celsius.") Att man (FN?) inte projekterar enorma avsaltningsanläggningar och bevattningsprojekt är en förbisedd skandal.
Det största enskilda problemet är dock haven. Antropofagi har alltid fruktat Perm/Trias-massutdöendet. Det må så vara att en inkrementell ökning av växthusgaser i atmosfären leder till gradvis uppvärmning. Men tipping-point-händelser är ännu läskigare. Nu verkar havet bli allt varmare, och de försuras också av den ökande CO2-halten i atmosfären.
pH-värdet i haven har tydligen fallit 0,1 skalsteg, vilket är mer än det låter på grund av logaritmisk skala. Organismerna i havet kan inte tillgodogöra sig koldioxiden som blandas ner och blir till vätejoner etcetera. Detta beror (om jag förstått saken rätt) på att stora delar av världshaven är "havsöken," det vill säga livlösa. Mineraler och näringsämnen tenderar att falla till botten och trycks upp mot ytan främst vid kusten där det bildas uppåtgående strömmar, men mestadels är världshaven rätt tomma uppe vid ytan.
Men! I ett pilotprojekt i Kanada har man (= en galen professor och ett gäng urinvånare oroade för sitt traditionella laxfiske) testat att dumpa spårämnen i havet synkront med laxens yngelperiod, vilket renderat planktontillväxt och en mångfaldigad laxpopulation (ynglen äter plankton, antar jag). Man kickar alltså liv i havsöknen genom att tillföra vissa ämnen som möjliggör tillväxt av diverse livsformer i botten på den marina näringskedjan. Detta gynnar nämnda laxar och många andra arter, men inte minst innebär det att (organismerna i) havet absorberar koldioxiden innan försurningsproblematiken uppstår. På så sätt absorberas väldigt mycket CO2. (Källa: Robert Zubrins The Case for Nukes.)
Teoretiskt sett skulle man kunna göra haven och den biologiska mångfalden en stor tjänst samtidigt som man minskade andelen CO2 i atmosfären. Genom att dumpa skit i haven. Även här har FN fallerat totalt. Som två- snart trebarnsfar är jag extremt besviken på att The Human Race inte förvaltar framtiden bättre än så.
***
Mest skandalöst är förstås att vi 1) inte investerar tillnärmelsevis så mycket i fusionsforskning som vi borde, samt 2) att vi inte använder den utmärkta teknologi vi redan har till att ställa om elproduktionen. I den här recensionen av The Future of Fusion Energy framhålls att "[f]usion funding is literally peanuts: In 2016, the US spent twice as much on peanut subsidies as on fusion research." Recensenten är dock hoppfull eftersom nya och större anläggningar är under uppbyggnad på flera olika håll, och som en dagsaktuell datapunkt slänger jag in att fusionsforskare i USA rapporterat framsteg.
I väntan på gratis, ren energi så har vi dock som sagt en utmärkt teknologi att förlita oss på: Kärnkraften. Den svenska regeringen talar nu om en utbyggnad av kärnkraften vilket såklart är bra, men ambitionen verkar lite lågt ställd med tio nya reaktorer för 2045. Det tar förstås tid att återuppbygga ett förstört energisystem men 2045!? Förhoppningsvis menar man att det tionde kraftverket ska stå klart då, men att vi klipper banden de första två skånska reaktorerna samt Gotlands kärnkraftverk allra senast 2028. Och att SMR kommer på plats dessförinnan. (Realistiskt sett ej, såklart.)
Sverige har faktiskt redan idag en ökande elproduktion, trots att man lagt ner flera kärnkraftsreaktorer. Det är framförallt den landbaserade vindkraften som byggts ut i hög fart. Ett problem (eller utmaning?) med detta är frekvenshållning i systemet, vilket kräver svängmassa som stora turbiner i vatten- och kärnkraftverk tillhandahåller men som vindkraftverken inte har. Ett annat problem är att intermittenta kraftverk ger en volatil elproduktion vilket är problematiskt både vid toppar (elen blir negativt prissatt) och dalar (elen blir extremt dyr eller räcker i värsta fall inte).
Därutöver finns problem med vindkraft såsom externa kostnader lokalt (oljud för närboende); påverkan på djurliv (massakrer av framförallt fladdermöss som dock kan minskas med "stoppreglering"); spridd och skrymmande elproduktion och höga nätanslutningskostnader; förhållandevis dålig "energy return on energy investment" (beroende på hur och var kraftverken och materialet till dem produceras); samt plats- och miljöförstöring vid uppförande av kraftverk och deras fundament liksom omhändertagande av uttjänta kraftverk (deponering). Utsläppen av PFAS och mikroplaster verkar dock vara extremt marginella.
Kärnkraft är å andra sidan ett kraftslag som är planerbart, leveranssäkert och kompatibelt med elnätets behov. Det är på många sätt miljövänligt, med tre betydande undantag: Uranbrytning, slutförvaring och vid olyckor. De goda nyheterna är att slutförvaringen kan lösas om miljörörelsen slutar motarbeta de lösningar som finns; att kärnbränsle kan återanvändas och att uran skulle kunna brytas under reglerade former i exempelvis Sverige; samt att olyckor i princip aldrig inträffar. Den här grafen är talande:
Kärnavfallet är givetvis bekymrande. Men som Robert Zubrin påpekar är avfallet från kärnkraften en bråkdel av avfallet från exempelvis kolkraften: "A single 1000 MWe coal-fired power plant produces about 600 tons of highly toxic waste daily, more than the entire American nuclear industry does in a year." Dessutom finns det utmärkta sätt att slutförvara, helst genom att dumpa avfallet i havet, men annars genom att gräva ner skiten djupt som fan under jorden.
En oro som seglat upp i och med kriget i Ukraina är riskerna med att Ryssar skiter i allt och spränger exempelvis Zaporizhzhia. Man kan förstås argumentera för att Ryssland inte alls hade varit i Ukraina om inte Tyskland lagt ner sin kärnkraft och gjort sig beroende av rysk gas vilket både finansierat rysk krigsmakt och gett Putin intrycket av att Europa aldrig kommer att agera samfällt mot hans aggressioner. Ett annat sätt att se på saken är att Zaporizhzhia hittills klarat sig under ett och ett halvt års krig, vilket talar för att kärnkraft är säkert. Att böla över Zaporizhzhia är också något av ett "isolated demand för rigor" såtillvida att ingen mig veterligen sett sprängandet av Nova Khakovka som ett argument mot vattenkraft. Slutligen kan vi kika på Fukushima där en jordbävning och en tsunami och härdsmälta i tre reaktorer ledde till ca 1 st dödsfall:
"There were no deaths from radiation exposure in the immediate aftermath of the incident, though there were a number of (around 1600 non-radiation related) deaths during the evacuation of the nearby population. As of September 2018, one cancer fatality was the subject of a financial settlement, to the family of a former nuclear station workman, while approximately 18,500 people died due to the earthquake and tsunami. The maximum predicted eventual cancer mortality and morbidity estimate according to the linear no-threshold theory is 1,500 and 1,800, respectively, but with the strongest weight of evidence producing an estimate much lower, in the range of a few hundred. In addition, the rates of psychological distress among evacuated people rose fivefold compared to the Japanese average due to the experience of the disaster and evacuation. An increase in childhood obesity in the area after the accident has been attributed to recommendations that children stay indoors instead of going outside to play."
Visst, konsekvenserna av radioaktiva utsläpp kan ta tid att följa upp, och spridning i havsströmmar och liknande är troligen omöjligt att helt skatta effekterna av. Den som uppdaterar för hårt på sådana resonemang bör emellertid beakta att kol och även naturgas släpper ut klart mer radioaktiv strålning än kärnkraft. Robert Zubrin:
"Natural gas is much cleaner than coal, but it contains radioactive radon. Not much, to be sure, typically about 0.03 microcuries per cubic meter. But that adds up. A 1000 MWe natural gas power plant sends about 8 curies of radon into the environment every month. That’s just about the same as what the Three Mile Island nuclear power plant let loose just once—during its world-famous meltdown in March 1979!"
Av allt att döma kommer de betydande hälsoimplikationerna av Fukushima handla om att olyckan skrämde både Japan och Tyskland till att lägga ner kärnkraftsreaktorer och satsa på kol:
"In October 2013, it was reported that TEPCO and eight other Japanese power companies were paying approximately 3.6 trillion yen (37 billion dollars) more in combined imported fossil fuel costs compared to 2010, before the accident, to make up for the missing power.
From 2016 to 2018 the nation fired up at least eight new coal power plants. Plans for an additional 36 coal stations over the next decade are the biggest planned coal power expansion in any developed nation. The new national energy plan that would have coal provide 26% of Japan's electricity in 2030, presents the abandoning of a previous goal of reducing coal's share to 10%. The coal revival is seen as having alarming implications for air pollution and Japan's ability to meet its pledges to cut greenhouse gases by 80% by 2050."
(På tal om kärnkraftsolyckor. Förutom Fukushima och Tjernobyl är Harrisburg den enda kärnkraftsolyckan av dignitet som hittills drabbat mänskligheten. Zubrin noterar att "it was the only major disaster in world history in which not a single person was killed or even injured.")
Och, slutligen-slutligen, kan vi beakta att Ryssland, om de jättegärna vill orsaka död medelst radioaktivitet, helt enkelt kan använda taktiska kärnvapen. Det är en lite mer flexibel metod än att spränga stationära kraftverk.
***
Men nog om behovet av kärnkraft i Sverige. Som alla förstår är det mer eller mindre skitsamma vad svenskarna gör, om vi nu snackar om klimatfrågan. Tittar vi på någorlunda aktuella siffror är det Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan som måste skärpa sig. Kina släpper ut 11 000 000 000 ton, USA 4 300 000 000 ton, Indien 2 300 000 000 ton, Ryssland 1 600 000 000 ton, Japan 1 000 000 000 ton ... och Sverige 33 000 000 ton.
Såhär fördelar sig utsläppen per världsdel:
(Det gör ingenting att Island ligger så högt på energy use per capita eftersom de framförallt har vattenkraft men även geotermisk energi, samt att de är en skitliten befolkning. Trinidad och Tobago är värre eftersom de främst använder naturgas, men även de har svinliten befolkning. Att T&T har så hög användning beror - tydligen - på energiintensiva industrier såsom aluminium, gödningsmedel, ammoniak och metanol.)
Men, så kanske det slår oss att vi inte vill att "mer än hälften av befolkningen i Sahara [ska] sakna[...] tillgång till el." (Källa.) Som synes ligger Afrika lågt både vad gäller energianvändning och GDP per capita, vilket kanske bara kanske kan ha någon slags samband.
Bland de få subsahariska afrikanska länder som har i sammanhanget okej situation är Sydafrika, kontinentens ekonomiska bjässe. Landet hyser kontinentens enda kärnkraftverk, vilket togs i drift 1984. Jämför vi Sydafrika med folkrika Nigeria framkommer skillnad både i energianvändning och välstånd:
Flera andra afrikanska länder planerar för uppbyggnad av kärnkraft, men så har det hetat länge och fortfarande är det bara Sydafrika som har reaktorer på plats. Även Sydafrika har länge planerat för en utbyggnad men planerna har skitit sig på många olika sätt och idag synes ligga i träda. Istället håller man på att driftsätta enorma kolkraftverk som ytterligare kommer att bidra till allvarliga hälsoimplikationer för befolkningen. Redan idag har Sydafrika "deadly air," och dessutom är landet ett av världens största utsläppsländer vad gäller växthusgaser. Detta beror inte minst på elproduktion:
"The power sector is, at 55%, the largest contributor, followed by the energy sector (for its own use) and transport at 15% and 12%, respectively. South Africa's emissions (excl. land use) increased by 48% between 1990 and 2018 to 557 MtCO₂e."
För att uppnå en dräglig levnadsstandard i Afrika behövs väldigt mycket energi, och för att få väldigt mycket energi utan enorma föroreningar och CO2-emissioner behövs väldigt mycket kärnkraft. Även om vi är ekofascister och vill förvägra fattiga människor ett trevligt liv så inser vi att länder som Sydafrika, som redan har fått smak för det goda, måste ställa om elproduktionen från kolkraft till kärnkraft.
***
Länder med ekonomiska muskler borde omedelbart ställa om sin biståndspolitik till att bygga kärnkraft i Afrika. Rimligen börjar man i länder med någorlunda fungerande elnät, såsom Sydafrika. Sverige brände 2019 ca 50 miljarder kronor på bistånd. Världens dyraste kärnkraftverk (?) Olkiluoto 3 kostade ca 100 miljarder kronor, vilket betyder att två års biståndsbudget skulle kunna användas till minst ett kärnkraftverk. Det som gjorde Olkilruoto så dyrt verkar ha varit oerfaren beställare och dålig planering, och det som i allmänhet gör kärnkraft dyrt är långa och krångliga tillståndsprocesser som även påverkar möjligheten att planera eftersom prövningar och tillstånd söks och ges upprepat under arbetets gång vilket - som i fallet Olkilruoto - leder till extremt dyra anpassningar och frånsteg från planering. Dessutom var det finska verket Europas första på länge och på inget sätt standardiserat.
Hur kan vi göra i Afrika? Tja, vi kan säkert komprimera tillståndsprocessen och korta processen genom att göra alla nödvändiga byråkratiska manövrer innan bygget. En motverkande faktor är förstås korruption men om kärnkraftsbygget helt enkelt sker uteslutande med utländsk organisation och kompetens så kan sådana faktorer förhoppningsvis begränsas. Men låt säga att enklare tillståndsprocesser och högre korruption i värsta fall tar ut varandra.
Som har konstaterats är behoven i Afrika enorma. Det finns i teorin en marknad för att rulla ut kanske 100 kraftverk på en gång över hela kontinenten, särskilt om det är biståndsgivande västländer som betalar. Låt oss säga att vi i ett första steg planerar för tjugo reaktorer, i Sydafrika och Nigeria säg, där fördelen är att Sydafrika redan har kärnkraft och att Nigeria länge samarbetat med IAEA för att bygga upp en vad det verkar fungerande strålsäkerhetsmyndighet. (Dock är Nigeria lite väl insnärjt i konflikter samt infiltrerat av islamister, så kanske för dåligt säkerhetsläge åtminstone på sina håll.) Med så många reaktorer på en gång kommer kostnaderna att minska per reaktor, särskilt om de byggts standardiserat och på platser utan behov av lokala anpassningar. Med tanke på nyttan och baseline levnadsstandard kan vi tillåta oss att smälla upp kraftverken utan större hänsyn till människor eller natur.
Jag guestimerar utifrån det ovanstående att Sverige kan bygga tjugo kraftverk i Afrika på tio år för 500 miljarder, vilket bör vara biståndsbudgeten för en tioårsperiod. Vill vi bränna lite mer pengar och göra sektorn en tjänst kan vi istället testa lite olika typer av reaktorer och på så sätt använda Afrika som en testbädd. Prio är dock att få fram mycket energiproduktion snabbt och billigt, utan en motsvarande ökning i miljöföroreningar, folkhälsoproblem och CO2-emissioner. Då duger traditionella svenska kärnkraftverk.
Om Niger på något sätt kan stabiliseras kan uranet komma därifrån, och annars är det en fin chans för svensk brytning att tillskapa en helt ny marknad. SGU berättar att "[a]v världens samlade urantillgångar anses 0,2 procent finnas i Sverige. Sveriges tillgångar utgör cirka 27 procent av Europas urantillgångar, utifrån vad som är känt idag." I Finland ska man vad det verkar utvinna uran som biprodukt vid annan gruvbrytning, vilket givetvis också borde ske i Sverige om inte annat för att säkra vårt oberoende.
Toriumfyndigheter i Afrika har jag ingen koll på och så vitt jag förstår ligger toriumreaktorer en bit in i framtiden ännu. Zambia - aka. Zimbabwe fast bättre - har uranfyndigheter och har haft planer på att bygga kärnkraft, samt en tradition av biståndsrelaterat utbyte med Sverige. Säkert kan Zambia förse både Sydafrika och andra länder med uran, även om Niger skiter sig big time.
Låt oss göra på det som vi vet funkar och använda vårt bistånd till att faktiskt göra skillnad för både Afrika och klimatkatastrofen!
***
Låt oss som en sista liten spaning dänga in det faktum att (SCB, 2020) "tre EU-länder producerar mer el från kärnkraft än Sverige," och att Frankrike står för mer än hälften av all kärnkraftsel i hela EU. Vi ser också att sambandet mellan CO2-utsläpp per capita och energy use per capita är svagast för just Sverige och Frankrike (samt för Island som vi konstaterat har 75 procent vattenkraft och resten geotermisk energi). Kärnkraft (men inte minst också vattenkraft!) ger alltså möjligheten att bryta samband mellan energianvändning och växthusgasutsläpp. Vi vill såklart inte att ett sådant samband ska finnas med när vi räddar Afrika ur fattigdom. Då kokar vi nämligen världen istället.
Det kändes så redan under korankravallerna. Mystiskt nog talade många om att Paludan gjorde fel och att det var onödigt att provocera svenska muslimer. Fortfarande sommaren 2023 anser många att det är kränkande att bränna koraner och att Sverige måste ändra sin lagstiftning - eller tillämpning av ordningslagen - för att motverka sk. "islamofobi."
Det är givetvis många som tappar hakan, samlar ihop den igen och säger emot. Som vi varit inne på tidigare är det dock vanligt att man uttrycker sig enligt formeln: Yttrandefrihet är viktigt trots att det är avskyvärt att kränka islam.
Bland de mest rimliga i sammanhanget hör SDs Jomshof. Även om SD till stora delar fått och hamnat rätt i avgörande samhällsfrågor (som energi och kärnkraft, invandring och kriminalitet, och vad det verkar klimatpolitik) är det fortfarande förknippat med viss kognitiv dissonans att inse att man själv tycker att en ledande sverigedemokrat är landets mest sansade debattör. Men det Jomshof säger är ju helt korrekt: Givetvis är islam en fruktansvärd religion; muslimska länder fruktansvärda länder; och Muhammed var självklart en fruktansvärd person. (Poängen om anakronistisk moralism är förfelad eftersom det givetvis är Muhammeds roll som ofelbar förebild för dagens muslimer som är det sinnessjuka.)
Yttrandefriheten ska värnas. Koranbränningarna är inte ett exempel på att den ska värnas trots att den leder till avskyvärda yttranden, utan tvärt om ett exempel på att den ska värnas eftersom den leder till extremt angelägna och i sak korrekta yttranden. Koranbränningarna har exponerat att islam är en intolerant och totalitär ideologi, vilket avspeglar sig i att utövare i Sverige tar till extremt våld, och i att muslimska stater likaså förlitar sig på extremisters våldskapital.
Idag talar många svenska muslimer om att man inte längre känner sig hemma här och att man vill lämna landet och återvända till sina respektive hemländer. Det verkar helt klart som en bra idé om man föredrar samhällen där apostater mördas, där homosexuella måste genomgå könskorrigeringar för att få leva tillsammans, där korrupta imamer säljer barn som sexslavar inom njutningsäktenskap, och där kvinnor systematiskt begränsas i sina livsval. Gillar man teokratiska regimer där moralpolis mördar kvinnor som väljer att ta av sig sin slöja, då är exempelvis Iran ett bra val. Givetvis blir ingen vettig människa ledsen om muslimer som faktiskt ser koranen som helig lämnar landet som en reaktion på friheten att manifestera åsikter om en (fruktansvärt dålig) religion.
En sund reaktion på den senaste tidens händelser hade varit att Sverige med omedelbar verkan avslutade all finansiering av muslimska samfund samt avlutade allt bistånd till muslimska länder (eller i alla fall de 57 länder som skrivit under OIC:s fördömande). Dessutom bör diplomatiska förbindelser med länder som inte kan garantera svenska beskickningars säkerhet frysas, och svenska konsumenter och handlare bör bojkotta varor från länder där delar av befolkningen stormar svenska ambassader och bränner svenska flaggor.
Alla politiska partier samt civilsamhällesföreträdare bör uttala sig tydligt till försvar för yttrandefrihet och i hårdaste möjliga ordalag kritisera de moskéer och samfund som inte bistår i att lugna ner stämningar bland svenska muslimer och i sociala medier. Företrädare för samhällets institutioner bör om inte själva bränna en koran så i alla fall berätta att sånt får man tåla om man ska leva i Sverige.
Polis och säkerhetspolis bör givetvis ta till med hårdhandskarna mot all form av extremism och fanatism som kan uppstå som en reaktion på koranbränningarna. Personer som uppviglar eller planerar våldsamheter ska lagföras, fängslas och utvisas.
Svenska kommuner ska samordna sig i en ansats att försvåra etablering av moskéer samt agera för att stänga ner moskéer om möjligt. Kommunala och regionala bidrag till religiösa och etniska föreningar ska granskas och helst avslutas. Föreningar och samfund som har brustit i bidragskriterier (såsom demokratikriterier) ska hållas återbetalningsskyldiga med utmätning. polisanmälning och lagföring som självklar åtgärd.
Stat, kommuner och regioner ska verka för att stänga muslimska friskolor och avsluta allt samarbete som legitimerar "företrädare" för muslimer. Finansiering av moskéer och samfund från utlandet ska genomlysas och om möjligt konfiskeras. Säkerhetspolisen ska genomlysa och redovisa band till muslimska regimer och andra aktörer.
Offentliga personer som försvarar islamism ska ställas till svars på debattsidor och i intervjuer. Det gäller även lågintelligenta men tillsynes harmlösa debattörer som Bilan Osman, som många idag klappar medhårs av sympati. Det ska inte räcka med att framstå som lätt korkad för att slippa argumentera för sin sak. Även icke-muslimska offentliga person, såsom Greider och Helle Klein, ska nagelfaras och tvingas argumentera för sin sak (hellre än att slappt mana till ... vad?), och journalister ska öka närvaro i muslimska fora (såsom moskéer och på sociala medier) för att belysa antisemitism, patrialkala strukturer, homofobi, islamism, och ren skär dumhet.
Allmänheten ska framförallt sluta låtsas som att det är normalt att tro på fucking änglar och tomtar i himlen. Det finns inget skäl att respektera andra människors villfarelser, annat är i försök att avprogrammera dem från deras sjuka trosföreställningar. Men där tror jag att MDMA-terapi vid koranbränning kan vara en bättre väg.
Regeringen går någon slags masochistisk balansgång med avseende på Nato-processen. Förhoppningsvis kommer velandet upphöra när väl Turkiet ratificerat vår ansökan. Men det räcker inte att regeringen avslutar bistånd och bidrag till muslimska länder och samfund. Hela samhället måste sluta upp bakom linjen att upplysningsideal är bättre än vidskepelse.
Låt oss kolla lite på hur det går med muslimska länder. Det mest demokratiska muslimska landet i världen är Malaysia, på plats 40 på "democracy index rank." Det är en "flawed democracy." Därefter kommer Indonesien och Albanien på platserna 54 respektive 64. De är också "flawed." Från Bangladesh på plats 73 till Mauretanien på plats 108 hittar vi totalt 12 länder som klassificeras som "hybrid regimes" och karakteriseras av en inkomplett demokratisk transition och politisk repression.
På plats 110 hittar vi Palestina som klassas som en auktoritär regim liksom trettio ytterligare muslimska länder. Afghanistan är värst på etthundrasextiosjunde plats (av knappt 200 stater i världen). Notervärt är att Turkiet räknas som en hybridregi, och Irak som en auktoritär regim.
(Intressant nog ger en översiktlig litteratursökning extremt många träffar på studier som påstår sig motbevisa att islam skulle motverka demokratisk utveckling. Antropofagis bedömning är att det finns en tydlig woke-bias i dessa studier och att empirin talar sitt tydliga språk. Givetvis kan korrelation/kausalitet alltid problematiseras, men när vi har att göra med kulturell evolution och komplexa historiska processer är det ofta så många olika riktningar på kausaliteten att vi aldrig kommer att kunna säga "X ger Y men Y ger inte X." För en större diskussion hänvisar jag till tidigare inlägg: Islam är sämst; Bahá'ì; kusingifte och modernitet, del 1 och del 2; de konstigaste människorna i världen; motargument; islam och hederskultur.)
Låt oss även kolla lite på hur det går med välstånd och sådant. Den här studien från 2018 konkluderar:
"Among the findings are the following: Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance has a negligible effect on Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital from commerce to rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by keeping civil society embryonic. Parts of the Muslim world conquered by Arab armies are especially undemocratic, which suggests that early Islamic institutions were particularly critical to the persistence of authoritarian patterns of governance. States have contributed to the persistence of authoritarianism by treating Islam as an instrument of governance. As the world started to industrialize, non-Muslim subjects of Muslim-governed states pulled ahead of their Muslim neighbors, partly by exercising the choice of law they enjoyed under Islamic law in favor of a Western legal system."
"The
world’s Muslim-majority countries are
spread across three continents, and substantial Muslim minorities exist elsewhere.
Surely the practice of Islam varies geographically, depending on local circumstances and
influences. Generalizers are certainly aware
of the variations. They know, for instance,
that the world’s top-notch scientists include
Muslims. But exceptions alone do not invalidate a generalization. In scholarship, as
opposed to polemical literatures of no concern here, a generalization’s validity depends
on the existence of an identifiable social
mechanism that explains a common pattern.")
Låt oss själva kolla på HDI i några väl valda länder. Som referenspunkter har jag med Sverige samt Israel som ju geografiskt är placerat i MENA.
Det kan också vara värt att kolla på hur man presterar med avseende på HDI jämfört med GDP per capita, i den mån det säger något om hur väl man använder sina pengar:
Som synes är det främst rika muslimska länder som underpresterar gravt: Förenade Arabemiraten, Oman, Kuwait, Qatar och Saudiarabien har alla mycket lägre HDI rensat för GDP än vad GDP per capita ger skäl att förvänta. Även t.ex. Egypten och Irak ligger lågt i sin "grupp," där andra länder på samma GDP/capita-nivå har ligger högre på HDI.
Även vad gäller jämställdhet är arabvärlden usel, om än något bättre än SSA. Plockar vi in Sverige och Israel, tja...
(South Asia är förresten typ lika dåligt som arabvärlden.)
Sammanfattningsvis verkar islam om inte orsaka dåliga samhällen så i alla fall inte bidra till att lösa problemen.
***
Förutom att jämföra länder kan vi jämföra människor i länder. Muslimer är "socioekonomiskt utsatta" i Indien (källa), vilket kan tyda på diskriminering eller på att de är sämre på att ackumulera välstånd. (En snabb sökning avslöjar dock ingen tydlig korrelation mellan rikedom och andel muslimer vad gäller indiska delstater, även om några av de med högst andel muslimer dock är några av de fattigaste. Se även.) As of 2021 var det tydligen vedertaget att ickemuslimska minoriteter i muslimska länder lyckas bättre än majoritetsbefolkningarna, men studien påstås visa att det inte är muslimska värderingar och institutioner utan selektionsmekanismer som förklarar varför just koptiska kristna egyptier lyckas bättre än muslimer.
"well-documented that Muslims experience economic disadvantages in Western European labor markets. However, few studies comprehensively test individual-level explanations for the Muslim employment gap. Using data from the European Social Survey, this research note briefly examines the role of individual-level differences between Muslims and non-Muslims in mediating employment differences. Results reveal that human capital, migration background, religiosity, cultural values, and perceptions of discrimination jointly account for about 40% of the employment variance between Muslims and non-Muslims. Model specifications for first- and second-generation Muslim immigrants reveal a similar pattern, with migration background and perceived discrimination being of key relevance in mediating employment difference. While individual-level effects are indeed relevant, unexplained variance suggests that symbolic boundaries against Islam may still translate into tangible ethno-religious penalties."
Återigen måste vi konkludera att det kulturella paketet islam om inte orsakar fattigdom och ekonomisk stagnation i alla fall inte motverkar det nämnvärt.
***
Med tanke på hur uppenbart dåligt islam är, är det givetvis allas vårt ansvar att motverka dess utbredning så mycket som möjligt. I den mån nu islam må vara "kulturellt adaptivt" i dåliga klansamhällen så är det i alla fall inte till nytta i en svensk kontext.
