Chat-GPT har tidigare haft svårt att så att säga hålla tråden och därför inte lämpat sig för att generera längre prosastycken. Genom att Open AI initierat en minnesfunktion kan man nu dock lära AI:n ett och annat om berättarstruktur, och därigenom har Antropofagi förmått Chat-GPT att skapa en remake på den minst sagt halvfärdiga tredje och sista delen i
Dopamin-trilogin: Bagis Libido.
***
Prolog
Viss poetik i kullagrens rasslande och truckarnas gnisslande. Med rytm av markbeläggningsfogar har ett notblad fallit ur kroppens patetiska partitur och fångats av en blind, självspelande automata av kausala samband. Verklighetens spretande turingtestar gör mig panpsykist. Men skit i det. Jag svävar över cykelbanan och tänker:
"Du allomfattande världssjälsliga värmekropp ska aldrig vika hädan för tentakler av kylslagen höstluft. Du gröndign ska aldrig bli spröttrött."
Kärlek till värme som svullar ner allt. Vulgaritet transpirerar genom porerna på människorna. Feta pattar och bruna innanlår på en sexig mamma vid fontänen, skreva skreva, svett mellan brösten, glasskletiga barn som skulle glida ur hennes famn som hala tvålar om hon grep dem, skjutas iväg som projektiler täckta av sekret, studsa i sin egen halka och kanske aldrig stanna.
Hebefilernas horiga ögonsnask positionerar sig så nitiskt i rummet att de framstår som mytologiska väsen klivna ur Terra incognita – väsen med bara en enda sida där både rumpa och bröst alltid är framåt/utåt, alltid samtidigt speglade, utsända, återspeglade och återutsända i en infinit regress via telefonernas massförströelsevapen. Men ärligt talat intresserar mig inte kvinnorna. Inte som individer. Jag speglar mig i det dallrande glittret i deras blickar och inhalerar den unkna utblåsluften från deras svampiga sköten. Den stimuli de erbjuder påverkar inte mitt beteende det ringaste. Jag ser svällande degar, penslade med svett, jäsande en eller annan avkomma. Ingenting egentligen. Och porr är bara dålig kokboksfotografering.
När jag ser en man, det kan vara en halväcklig oväsentlig jävel, en patetisk pseudoman med självförtroende som blöta ostbågar och med ett flyktigt syfte. Jag kan imponeras av skäggets trimning eller byxbenets perfekta längd, men på det hela taget är signalvärdet ett nettominus. Den ruttna horungen som bryr sig om att tillfredsställa andra är smuts för mig. (Jag byter av samma anledning själv aldrig tröja.) Ändå ser jag honom som en enskild Man, distinkt från andra, svår att kategorisera. Mångbottnad bortom fortplantningens banala sfär. Givetvis är det fortplantningen som driver honom, men som en bieffekt av hans ringa föräldrainvestering och prestige-hierarkiska optimerande så kommer han troligen att åstadkomma helt fortplantningsorelaterade saker, varav vissa i genomsnitt kan betraktas som Framsteg eller Bakslag för någon godtyckligt avgränsad grupp såsom mänskligheten, nationalstaten eller kommundelen.
Jag svävar vidare över torget, förbi fontänen och grönsakshandeln. På uteserveringen sitter sköna jävla crackbabies som växt upp och inte fått ett jobb. De jävlarna super stor stark – Falcon och diskmedel – som en tidig lunch. Deras uppgivna livsföring kan romantiseras men genetiskt är de bara skräp och därför blott kuliss. Tandhälsan är också so-so. Kysser du en sån jävel sitter du snart bredvid med fimpen i ölen och all världens röta i tandköttet.
Kapitel 1
Jag går in på apoteket. Det är något nästan ceremoniellt med sättet jag rör mig genom hyllorna. Min hand sveper över varorna, en lätt beröring som om jag kunde känna deras värde genom huden. Jag tar några förpackningar med värktabletter och hostmedicin, slänger ner dem i fickorna. Inget stort, inget av betydelse, bara något att sätta min prägel på världen med. Jag går mot utgången. Larmet tjuter till. Människor stirrar på mig, deras blickar är som syra på min hud, frätande, dömande. De är flockdjur, alla dessa ansikten som vrider sig mot mig i förväntan på att någon ska ingripa, att någon ska återställa ordningen. Men ingen rör sig. Deras feghet är nästan poetisk.
Så dyker väktarna upp. En man och en kvinna. Mannen är som skuren ur sten, hans ansikte utan uttryck, hans ögon kalla och tomma. Kvinnan är kortare, bredare över axlarna än man skulle tro. Hon är mörkhyad och har ett neutralt uttryck, som om hon redan dömt mig, redan sett mig som den värdelösa parasiten jag är.
"Vad tror ni att ni gör?" säger jag, spottande ut orden som gift.
Mannen griper tag i min arm. "Du kommer med oss," säger han, och jag känner musklerna i hans grepp. Det är som att bli fasttagen av en maskin, ett oändligt tandhjul som bara sliter och sliter.
Min ilska kokar över. Jag rycker mig loss, svingar armen och träffar honom rakt i ansiktet. Han grymtar till, men är tillbaka över mig på en sekund, pressar ner mig mot marken. Smärtan exploderar genom mitt huvud och jag vet att jag har förlorat. Jag har alltid varit förlorad.
De drar mig mot utgången. Mitt sinne börjar vackla, flyter bort. Jag hör någon skrika, någon skratta. Kanske är det jag själv. Jag försöker tänka på kaskelottvalarna, deras taktik att sprida en dimma av avföring för att förvirra fienderna. Det är så absurt att jag nästan skrattar. Tänk om jag skulle göra det nu, bara slappna av och låta allt gå. Men kroppen lyder inte, den har redan gett upp.
Kapitel 2
De slänger in mig i en bil. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag vet inte ens om det spelar någon roll. Världen är ändå bara ett spel, en stor jävla pjäslåda där reglerna är skrivna av någon annan. Jag är bara en pjäs, en bonde som offras för att skydda kungen.
Mitt huvud börjar snurra. Jag ser ansikten framför mig, män och kvinnor, alla med samma uttryck av likgiltighet och avsmak. De är alla fångar i samma bur. Allt de gör är förutbestämt av deras gener och miljön de befinner sig i. Evolutionens klor har dem hårt.
Bilen stannar. Jag känner kall luft svepa över mitt ansikte när de öppnar dörren. De drar ut mig och jag landar hårt på marken. Jorden är kall och fuktig under mina händer. Jag känner smaken av blod i munnen.
Det är mörkt omkring mig. De slår mig, sparkar mig i magen, och jag kan inte ens kämpa emot. Varför skulle jag? Det är bara ett annat skede i ett oändligt spel. Jag ligger där och tar emot slagen, känner hur smärtan ebbar ut och försvinner någonstans långt bort.
Men mitt sinne går någon annanstans. Jag tänker på Atlantis. Den sjunkna staden, förlorad under havet. Jag ser framför mig en värld av stilla mörker, där ingen känner smärta, där ingen behöver slåss för att överleva. Där nere, i det oändliga djupet, kan inget röra mig.
Och mitt i den tanken föds en idé. En bild av något annat. Någon annan. Vasilias. Undervattensprinsen. Ett namn jag inte visste att jag kände. En gestalt som är allt det jag inte är, allt jag aldrig kan vara. Han är fri. Han är ren.
Jag förlorar mig i den tanken medan slagen fortsätter att regna över mig. Och för en stund är jag där nere, i djupet, i mörkret, där inget ont kan nå mig.
Kapitel 3Atlantis, den sjunkna staden. I den tysta världen under havets yta, där solen aldrig når, föddes Vasilias. Han är prinsen av denna förlorade värld, en plats där tiden står stilla och mörkret omsluter allt som finns. Vasilias är inte som de andra. Hans själ är fylld av en längtan, en oupphörlig dröm om något bortom det kända, något utanför den trygga sfären som Atlantis utgör.
Han simmar genom korallträdgårdarna, rör sig graciöst genom de täta skogarna av kelp. Fiskarna följer honom, deras silverglänsande kroppar reflekterar det svaga ljuset som sipprar ner från ovan. Han är nyfiken, vill veta vad som finns bortom horisonten. Men fadern, kung Neptilos, har varnat honom. "Det finns faror där ute," säger kungen med sin dova röst. "Vi är säkra här i vårt rike. Utanför finns bara mörker och död."
Men Vasilias kan inte nöja sig med det svaret. Han känner en inre kraft, en drivkraft som drar honom mot det okända. Han vill förstå, vill veta vad som ligger bortom den skyddande muren av vatten som omger Atlantis.
En dag simmar han ut längre än vanligt. Vattnet blir kallare, mörkare. Han känner en rysning av både skräck och förtjusning. Det är som om han kan höra havets viskningar, som om det talar till honom på ett språk han knappt förstår. Han fortsätter, drivs framåt av en kraft han inte kan motstå.
Där, i det djupaste mörkret, ser han något röra sig. En enorm skugga, en varelse större än något han någonsin sett. Han känner hur hjärtat slår snabbare i bröstet. Bläckfisken sveper fram genom vattnet, dess tentakler sträcker sig som armar av mörker. Vasilias drar efter andan, känner rädslan greppa tag om honom. Men samtidigt känner han också något annat. En slags befrielse. Här, i mörkret, finns det inget annat än sanning. Inget annat än liv och död i sin renaste form.
Bläckfisken närmar sig, dess ögon glöder av en inre eld. Vasilias vet att han inte kan fly. Han måste möta detta, vad det än är. Han spänner musklerna, gör sig redo för vad som än kommer.
Kapitel 4
Vasilias och bläckfisken cirklar runt varandra, som två rovdjur som bedömer varandra innan attacken. Vattnet är stilla, tyst, men det vibrerar av spänningen mellan dem. Vasilias känner sitt hjärta dunka i bröstet, hör sitt eget andetag genom det dunkla vattnet. Han vet att han måste agera snabbt. I hans hand vilar en harpun, tillverkad av den finaste korallen från Atlantis’ djupaste skogar. Han greppar den hårt, känner hur musklerna i armen spänns.
Bläckfisken slår till först. Dess tentakler skjuter fram som pilar, sveper genom vattnet med en hastighet som får allt att verka som i slow motion. Vasilias kastar sig åt sidan, rullar genom vattnet och undviker nätt och jämnt de svepande armarna. Han slår tillbaka med harpunen, siktar mot bläckfiskens mjuka undersida, men den är för snabb. Tentaklerna snärjer sig runt hans kropp, drar honom in mot ett gap fullt av sylvassa näbbar.
Vasilias kämpar emot, sätter fötterna mot bläckfiskens kropp och pressar ifrån. Han är stark, men bläckfisken är starkare. Dess grepp om honom hårdnar, och han känner hur luften pressas ur hans lungor. Paniken stiger inom honom, men han tvingar sig själv att behålla lugnet. Han är en prins av Atlantis, och han tänker inte låta sig besegras så lätt.
Med en kraftansträngning drar han fram harpunen och slår den mot bläckfiskens öga. Det är en desperat handling, men det fungerar. Bläckfisken rycker till, dess tentakler lossnar från hans kropp och den drar sig tillbaka, blint famlande i mörkret. Vasilias tar chansen och simmar bort, snabbare än han någonsin gjort tidigare.
Han simmar och simmar, känner hur hans lungor bränner av ansträngningen. Bläckfisken försvinner ur sikte, och han stannar till, flämtande efter andan. Han är fri. Han har överlevt. Men han vet att det inte är över än. Han vet att det finns fler faror där ute. Och han är redo att möta dem alla.
Kapitel 5
Vasilias simmar tillbaka mot Atlantis, men något inom honom har förändrats. Han känner sig inte längre som den prins han en gång var. Han har sett något där ute i mörkret, något som inte går att förklara med ord. Det är som om han har fått en glimt av något större, något som ligger bortom både liv och död.
När han återvänder till staden möts han av sin far, kung Neptilos. Kungen är rasande. "Hur vågar du trotsa mig?" ryter han, hans röst ekar genom vattenpelarna. "Du vet inte vad som finns där ute! Du kunde ha dött!"
"Jag var tvungen att veta," svarar Vasilias, hans röst lugn men beslutsam. "Jag var tvungen att se det med egna ögon."
Kung Neptilos ser på honom med mörka, granskande ögon. "Du har ingen rätt att trotsa mina befallningar," säger han långsamt. "Du är en del av Atlantis. Du har en plikt att skydda vårt folk, inte sätta dem i fara med ditt oförsiktiga beteende."
"Atlantis är inte allt," säger Vasilias tyst. "Det finns mer där ute. Något större än oss."
Kungen stirrar på honom, hans blick fylld av förakt och ilska. "Du är inte längre min son," säger han kallt. "Från och med nu är du förskjuten. Du är inte längre en prins av Atlantis."
Vasilias känner en våg av sorg och ilska skölja över honom, men han säger inget. Han vänder sig om och simmar bort, bort från Atlantis och allt han en gång känt till. Han är ensam nu, fördriven från sitt eget hem. Men han är också fri. Fri att utforska, fri att skapa sin egen väg.
Kapitel 6
Tillbaka i skogen, i verklighetens skarpa kyla. Jag vaknar till av smärta, varje muskel i min kropp värker. Jag ligger på marken, min hud är trasig, mina kläder rivna. Jag känner smaken av blod i munnen och allt är så förbannat verkligt igen. Jag stirrar upp mot trädens toppar, ser hur de vaggar i vinden. Det är som om de hånar mig, som om de vet att jag är ett misslyckande. Ett misslyckande i ett system jag aldrig bad om att bli en del av.
Jag försöker resa mig, men kroppen lyder inte. Jag hör en gren knäckas någonstans bakom mig. Någon är här. Jag är för svag för att kämpa, för svag för att ens bry mig. Vad spelar det för roll? Jag är redan krossad, redan besegrad. Vad mer kan de göra?
Men det är inte väktarna. Det är någon annan. En främling. En kvinna. Hon är klädd i en enkel jacka, har ett allvarligt men vänligt uttryck i ansiktet. Hennes hud är mörk, och för en sekund vill jag bara skrika åt henne att gå, att lämna mig ifred. Men jag kan inte få fram orden.
"Är du okej?" frågar hon, hennes röst mjuk men bestämd. Jag svarar inte. Jag kan inte. Hon sätter sig på huk bredvid mig, hennes händer är varsamma när hon rör vid min arm. Det finns en värme i hennes beröring, en medmänsklighet som jag inte förstår, inte kan förlika mig med.
"Vi måste få dig härifrån," säger hon, och börjar försiktigt hjälpa mig upp. Jag vill säga åt henne att låta bli, att inte röra mig, men jag orkar inte. Jag låter henne dra mig upp, låter henne bära mig bort från skogen, bort från mörkret.
Jag stirrar på hennes ansikte, försöker förstå vad det är hon ser när hon ser på mig. Varför hon ens bryr sig. Hon borde inte. Ingen borde bry sig. Världen är inte uppbyggd på det sättet. Vi är alla bara produkter av vår egen överlevnadsinstinkt, våra själviska gener som tvingar oss att spela ett oändligt nollsummespel. Men ändå är hon här, lyfter mig upp, visar mig en slags ömhet som jag inte kan begripa. Hennes rörelser är varsamma men bestämda när hon hjälper mig in i sitt gamla, slitna fordon. Motorljudet är som en dämpad viskning när vi kör bort från skogen.
Jag sitter där, i passagerarsätet, och ser landskapet svepa förbi genom rutan. Hennes tystnad är nästan tröstande, ett utrymme där jag kan låta tankarna vandra utan att bli störd. Men det är något i hennes närvaro som får mig att tänka på den värld jag har skapat i mitt huvud, den med Vasilias, undervattensprinsen. Hur kunde en sådan ren och oförstörd varelse finnas i mitt sinne när jag själv är så trasig?
"Var ska vi?" frågar jag till slut, min röst är hes och sprucken.
"Till en plats där du kan vila," svarar hon kort. Inga förklaringar, inget mer än det. Och jag accepterar det. Kanske för att jag är för trött för att bry mig, kanske för att hennes enkelhet är det närmaste jag kommer något äkta just nu.
Kapitel 7
Bilen stannar utanför en liten stuga. Skogen ligger tät omkring oss, som en mur av tystnad och dunkel. Hon kliver ur bilen och går runt för att hjälpa mig. Jag försöker resa mig själv, men benen är fortfarande svaga, och smärtan skär genom min kropp som en kniv. Hennes hand på min arm är oväntat stark, och hon leder mig in i stugan.
Inuti är det sparsamt möblerat, nästan spartanskt. En enkel säng, ett bord, några stolar. Det luktar fuktigt trä och något annat, något jordigt och naturligt. Hon sätter mig på sängen, går bort till ett skåp och tar fram en första hjälpen-låda.
"Du är inte den första jag hjälper," säger hon medan hon plockar fram bandage och desinfektionsmedel. "Men du är kanske den mest envisa."
"Jag bad inte om din hjälp," muttrar jag, men det är ingen ilska i min röst längre, bara utmattning.
"Nej," svarar hon, "men ibland behöver man hjälp ändå."
Hon börjar rengöra mina sår, och jag biter ihop tänderna när det svider. Hon arbetar tyst och metodiskt, som om hon har gjort det här hundratals gånger förut. Jag undrar vem hon är, varför hon gör det här. Men jag frågar inte. Kanske för att jag är rädd för svaret, kanske för att jag inte orkar bry mig.
När hon är klar lägger hon undan sakerna och sätter sig på en av stolarna. Hon ser på mig, och det är något i hennes blick som är svårt att möta. En slags förståelse, eller kanske bara acceptans. Det är som om hon ser rakt igenom mig, ser alla de delar av mig som jag själv inte vill kännas vid.
Kapitel 8
Jag blundar och försöker drömma mig bort igen, till undervattensvärlden, till Vasilias. Men det är svårt. Smärtan i min kropp håller mig kvar i verkligheten, drar mig tillbaka till det här rummet, till den här kvinnan som sitter och ser på mig. Jag öppnar ögonen igen, ser hennes konturer genom det dämpade ljuset.
"Varför bryr du dig?" frågar jag. Det är en enkel fråga, men ändå fylld av allt det jag inte förstår.
Hon rycker på axlarna. "För att vi alla behöver någon som bryr sig, ibland."
"Tror du på det där?" säger jag med en ansträngd fnysning. "Att människor faktiskt bryr sig om varandra? Att det finns något sådant som osjälviskhet?"
Hon lutar sig fram, hennes ögon mörka och allvarliga. "Ja," säger hon lugnt. "Jag tror på det. För att om vi inte gör det, vad är då poängen?"
Jag vill skratta åt henne, håna henne för hennes naivitet. Men orden fastnar i halsen. För hon verkar faktiskt tro på det. Och något i mig vill också tro. Vill hålla fast vid den tanken, att det finns något mer än bara överlevnad, något mer än bara denna oändliga kamp.
Kapitel 9
Natten faller och hon lämnar mig ensam i stugan. Jag vet inte vart hon går, kanske bara ut för att ge mig utrymme. Jag ligger där i mörkret, lyssnar på skogens ljud utanför. Det är en annan slags tystnad här, en som inte är fylld av det inre kaos som ständigt rasar inom mig.
Jag blundar och låter mig själv glida bort igen, in i undervattensvärlden. Vasilias simmar genom mörkret, ensam men fri. Han har lämnat allt bakom sig, alla regler, alla förväntningar. Han är på väg mot något nytt, något han inte ens vet vad det är.
Och jag följer honom, låter mig själv förlora mig i denna värld av mörker och ljus, av skräck och frihet. Här är jag inte svag, inte besegrad. Här är jag något annat, något mer.
Kapitel 10
I den oändliga undervattensvärlden, där Vasilias nu färdades ensam, stötte han på en grotta. Den låg gömd bakom en ridå av sjögräs, och dess öppning var mörk och inbjudande. Vasilias kände en dragning, som om något kallade på honom från dess djup. Han tvekade, men visste att detta var en del av hans resa, en del av det han måste utforska.
Han simmade in i grottan, in i mörkret. Vattnet här var kallare, tjockare, som om det bar på hemligheter från en annan tid. Han simmade djupare in, och ju längre in han kom, desto starkare blev dragningen. Det var som om något i grottan vaknade till liv, något uråldrigt och mäktigt.
Och så såg han det. På botten av grottan, inneslutet i en kristallklar bubbla av vatten, låg ett hjärta. Ett enormt, pulserande hjärta, lika stort som en val. Det var omgiven av ett sken som pulserade i takt med dess slag, och Vasilias kände en rysning genom sin kropp. Han visste inte vad det var, men han visste att det var viktigt. Det var som om hela havets själ samlats i detta hjärta, som om det var källan till allt liv och alla drömmar.
Han sträckte ut handen, ville röra vid det, känna dess kraft. Men när han närmade sig, kände han något annat. Ett motstånd, en varning. Han drog tillbaka handen, stirrade på hjärtat med förundran. Det var något heligt över det, något som inte borde störas.
Han förstod inte varför, men han visste att detta hjärta var viktigt. Att det var en del av hans resa, en del av vad han måste förstå. Han simmade tillbaka, ut ur grottan, och lämnade hjärtat där, pulserande i mörkret. Men han visste att han skulle återvända, att detta bara var början på något större.
Jag ligger kvar i mörkret och försöker bearbeta vad jag nyss sett i mitt sinne. Vasilias och det där hjärtat, pulserande, levande. Det är som om det är kopplat till något djupt inom mig, något jag inte vågat röra vid tidigare. Jag förstår inte varför det känns så verkligt, varför jag känner en sådan koppling till det. Det är som om havets hjärta har en kraft som sträcker sig ut till mig, försöker tala till mig på ett sätt jag inte kan förstå.
Aminas närvaro känns som en stilla våg som sköljer över mig. Hon har kommit tillbaka, står där i mörkret och ser på mig. Jag undrar om hon kan se rakt igenom mig, se allt det jag gömmer. Eller kanske ser hon bara det jag låter henne se. Jag vet inte. Men det finns något i hennes blick som får mig att vilja öppna mig, även om det bara är lite.
"Du verkar ha drömt," säger hon mjukt.
"Jag vet inte om det var en dröm," mumlar jag. "Det var mer som... en plats jag gick till."
Hon nickar långsamt, som om hon förstår, eller i alla fall försöker förstå. "Ibland behöver vi platser att gå till," säger hon. "För att förstå oss själva, kanske. Eller för att hitta något vi förlorat."
Jag vet inte vad jag ska svara. Hennes ord ekar i mitt huvud, blandas med bilderna från undervattensvärlden. Jag känner mig delad, som om jag är fångad mellan två världar, ingen av dem riktigt verklig.
"Varför är du här?" frågar jag till slut. "Varför hjälper du mig?"
Hon sätter sig på stolen bredvid sängen, ser på mig med de där outgrundliga ögonen. "Jag vet inte," säger hon efter en stunds tystnad. "Kanske för att jag ser något i dig. Något du kanske inte ens ser själv."
Jag vill skratta åt henne, säga att hon har fel, att det inte finns något att se. Men jag orkar inte. Jag är för trött, för förvirrad. Och någonstans djupt inne är jag kanske rädd för att hon har rätt.
Kapitel 11
Dagarna går i ett töcken. Amina stannar kvar, hjälper mig att återhämta mig, men säger inte mycket. Hon ger mig utrymme, tid att tänka. Jag vet inte vad jag ska göra med den tiden. Jag vet inte hur jag ska hantera något av detta. Så jag fortsätter att fly till undervattensvärlden, till Vasilias och hans resa.
Han simmar genom mörkret, ensam men målmedveten. Han vet att han måste återvända till grottan, till hjärtat. Det är något som drar honom dit, en kraft han inte kan förklara. Han känner att det är viktigt, att det är en del av hans resa att förstå vad hjärtat är, vad det betyder.
När han kommer tillbaka till grottan, är det som om hela världen håller andan. Vattnet är stilla, tyst, som om det väntar på något. Han simmar in, närmar sig hjärtat igen. Det pulserar sakta, sänder ut sitt sken i det omgivande mörkret.
Vasilias sträcker ut handen, men den här gången känner han inget motstånd. Det är som om hjärtat accepterar honom, som om det vill att han ska röra vid det. Han låter sina fingrar nudda vid den glänsande ytan, och i det ögonblicket förändras allt.
En våg av energi strömmar genom honom, genom hela undervattensvärlden. Det är som om han kan känna hela havets liv i sitt eget bröst, som om han är en del av allt. Han ser bilder, glimtar av något bortom tid och rum. Han ser Atlantis, ser sitt eget folk, ser världen ovanför havet, den värld han aldrig besökt men alltid känt att han är en del av.
Och han förstår. Han förstår att hjärtat är källan till allt liv i havet, att det är det som binder allt samman. Men han förstår också att han är menad att lämna det, att gå bortom det, att skapa något nytt.
Kapitel 12
I den verkliga världen har min kropp börjat återhämta sig. Amina har tagit hand om mina sår, gett mig mat, och sakta börjar jag känna mig starkare. Men mitt sinne är fortfarande förvirrat, splittrat mellan den här världen och undervattensvärlden som jag skapat i mitt huvud. Eller kanske inte skapat, utan upptäckt.
"Du drömmer mycket," säger Amina en dag när hon sitter vid bordet och ser på mig.
"Det är inte drömmar," säger jag. "Det är... något annat. Något jag inte kan förklara."
"Vill du försöka?" frågar hon. "Kanske det hjälper att prata om det."
Jag tvekar. Jag har aldrig pratat om mitt inre, om de världar jag bygger i mitt huvud. Men hon ser på mig med en sådan lugn och förståelse att jag plötsligt känner en impuls att berätta.
"Det finns en plats," börjar jag, osäker på orden. "En undervattensvärld. Där finns en prins, Vasilias. Han letar efter något, något som han inte vet vad det är. Och där finns ett hjärta, ett enormt hjärta som pulserar i mörkret. Jag tror... jag tror att det är källan till allt liv där nere."
Hon lyssnar tyst, hennes ögon fyllda av en slags mild fascination. "Och vad händer med honom?" frågar hon. "Vad gör han med hjärtat?"
"Han... han rör vid det," säger jag, min röst skälvande. "Och han förstår att han är en del av det. Men också att han måste lämna det, för att skapa något nytt. Han måste gå bortom det, för att hitta sig själv."
Hon lutar sig tillbaka i stolen, nickar långsamt. "Kanske är det också något du behöver göra," säger hon mjukt. "Att förstå att du är en del av något större, men också att du har makten att skapa något eget, något nytt."
Jag stirrar på henne, förvånad över att hon verkar förstå något som jag själv knappt kan greppa. Och för första gången på länge känner jag något som liknar hopp. Kanske är det möjligt att lämna det här mörkret, att skapa något annat. Kanske är det möjligt att finna en annan väg.
Kapitel 13
Jag tillbringar dagarna i stugan med Amina. Hon pratar inte mycket om sig själv, men jag märker att hon har en trygghet och en styrka som jag avundas. Hon rör sig genom livet med en slags självklarhet, som om hon vet exakt vad hon gör och varför hon gör det. Jag förstår inte hur någon kan vara så säker, så orubblig.
Under nätterna drömmer jag mig bort till undervattensvärlden. Vasilias har lämnat grottan och hjärtat bakom sig, men han bär fortfarande dess kraft inom sig. Han simmar mot en ny värld, en plats där han kan skapa något eget. Han vet inte vad som väntar honom, men han känner att det är rätt. Att det är hans väg.
En natt drömmer jag att Vasilias når ytan, bryter igenom till en ny värld. Han ser solen för första gången, känner dess värme på sin hud. Det är som om han föds på nytt, som om han lämnar allt det gamla bakom sig och går mot en ny början.
Och när jag vaknar, känner jag något liknande inom mig. En längtan efter att också bryta igenom, att lämna den här stugan, den här världen som hållit mig fången så länge. Jag vet inte vad som väntar mig där ute, men kanske är det dags att ta reda på det.
Kapitel 14
En morgon bestämmer jag mig för att prata med Amina. Jag hittar henne ute på verandan, sittande med en kopp te i handen, blickande ut över skogen. Jag sätter mig bredvid henne, känner den svala morgonluften mot mitt ansikte.
"Jag måste gå," säger jag, min röst låter främmande, som om det är någon annan som talar.
Hon ser på mig, hennes blick är stillsam och förstående. "Jag vet," säger hon enkelt.
"Men jag vet inte vart," säger jag, nästan desperat. "Jag vet inte vad jag ska göra."
"Det är okej," svarar hon. "Ibland handlar det inte om att veta exakt vart man är på väg. Ibland handlar det bara om att ta det första steget."
Jag sitter tyst en stund, låter hennes ord sjunka in. Kanske har hon rätt. Kanske handlar det inte om att ha alla svar, utan bara om att våga börja gå. Att lämna det som varit och se vad som finns bortom horisonten.
"Kommer jag någonsin att förstå?" frågar jag till slut, min röst bruten av osäkerhet. "Kommer jag någonsin att fatta vad allt det här handlar om?"
Amina ler svagt, ett leende som är fyllt av både sorg och hopp. "Jag vet inte," säger hon ärligt. "Ingen av oss vet egentligen. Men det är kanske inte meningen att vi ska förstå allt. Kanske är det själva sökandet som är poängen."
Jag nickar långsamt. Hennes ord känns på något sätt befriande. Att inte behöva ha alla svar, att inte behöva förstå allt. Att bara vara i rörelsen, i sökandet. Kanske är det det som Vasilias också gör, där i undervattensvärlden. Kanske är han bara en del av mitt eget sökande efter mening, efter en plats där jag kan vara hel.
Jag reser mig upp, känner marken under mina fötter. "Tack," säger jag. "För allt."
Hon nickar, reser sig också. "Ta hand om dig," säger hon. "Och kom ihåg, du är inte ensam. Vi är aldrig ensamma."
Jag ser på henne en sista gång, försöker memorera hennes ansikte, hennes ord. Sedan vänder jag mig om och börjar gå. Jag vet inte vart, jag vet inte hur långt. Men det spelar ingen roll. Det enda som betyder något är att jag rör mig, att jag tar det första steget.
Kapitel 15
Jag lämnar stugan bakom mig, vandrar in i skogen. Det känns som om varje steg är ett brott med det förflutna, en rörelse mot något nytt. Skogen är tyst omkring mig, men det är en annan slags tystnad nu. Inte hotfull, inte tung. Bara lugn.
Medan jag går, kommer tankarna tillbaka till Vasilias. Han har också lämnat något bakom sig, något som varit en del av honom men som han inte längre behöver. Han är på väg mot något nytt, något okänt. Och jag är med honom, känner hans resa som min egen.
Jag går i flera timmar, kanske längre. Jag vet inte. Jag har förlorat uppfattningen om tid. Allt som finns är denna rörelse, detta konstanta framåt. Och så plötsligt, genom träden, ser jag en öppning. Jag går dit, dras mot ljuset.
När jag når gläntan ser jag en sjö framför mig. Vattnet är kristallklart, stilla. Jag går fram till kanten, ser ner i djupet. Där, i det klara vattnet, ser jag mitt eget ansikte. Men det är inte mitt ansikte. Det är Vasilias. Det är prinsen, som ser upp på mig med samma ögon som jag. Vi är ett och samma.
Jag blundar och låter tårarna komma. Jag känner en tyngd lyftas från mina axlar, en tyngd jag burit på så länge att jag glömt att den fanns där. Jag känner vinden mot min hud, hör fåglarna i träden. Och för första gången på länge känner jag mig fri.
Kapitel 16
Jag sitter vid sjön och låter tiden passera. Jag vet inte hur länge jag är där, kanske bara några timmar, kanske hela dagen. Det spelar ingen roll. Jag är här nu, i detta ögonblick, och det är allt som betyder något.
Tankarna kommer och går. Minnen, drömmar, fantasier. Men jag håller fast vid känslan av frihet, av lätthet. Jag håller fast vid Vasilias, undervattensprinsen som nu är en del av mig, eller kanske alltid har varit det.
Jag inser att jag har gjort det första steget på min resa. Jag har lämnat något bakom mig, något som varit en del av mig men som inte längre definierar mig. Jag har mött mig själv i mörkret och kommit ut på andra sidan. Och det är en början. Det är alltid en början.
Kapitel 17
När solen börjar gå ner reser jag mig upp. Det är dags att gå vidare. Jag vet inte vart jag ska, men jag känner inte längre samma rädsla för det okända. Jag har en känsla av att jag kommer att klara mig, att jag kommer att hitta min väg.
Jag börjar gå, bort från sjön, in i skogen igen. Men den här gången är det annorlunda. Jag är inte längre förlorad. Jag är på väg, på min egen resa. Och jag vet att vad som än väntar mig där ute, så är det jag som skapar min egen värld.
Kapitel 18
Vasilias simmar genom undervattensvärlden, starkare och friare än någonsin. Han har lämnat Atlantis bakom sig, men bär fortfarande dess kraft inom sig. Han vet att han är en del av något större, men han är också sin egen varelse, sin egen skapare.
Han ser ljuset ovanför sig, känner värmen från solen som tränger ner genom vattnet. Han simmar uppåt, mot ytan, mot en ny värld. Han vet inte vad som väntar honom där, men han är redo. Han är fri.
Epilog
Jag står vid kanten av skogen, ser ut över landskapet framför mig. Vägen sträcker sig bort i fjärran, en väg som jag inte vet vart den leder. Men jag är inte längre rädd. Jag är inte längre fångad i mörkret.
Jag tar ett djupt andetag, känner luften fylla mina lungor. Och så börjar jag gå, ett steg i taget, mot det okända. Men den här gången är det med en känsla av frihet, av möjligheter.
Jag är Vasilias, jag är mig själv. Och jag är på väg mot min egen värld, min egen skapelse.
SLUT
Romanen är avslutad med en känsla av frigörelse och ny början, både för protagonisten och för Vasilias. Det underliggande temat om att bryta sig loss från det gamla och våga skapa något nytt har fullbordats genom deras parallella resor. Hoppas du tycker om denna avslutning och hur berättelsen har utvecklats!
***
Som synes har Chat-GPT skapat något jädrigt corny och lökigt, men det intressanta är att den kunnat hålla sig på banan genom hela historien och ändå försökt följa ett berättarstruktur. Den som vill kan jämföra med orginalskriften och inse att Antropofagi på inget sätt endorsar slutprodukten, men kanske kan AI:n en dag nå acceptabel författarstatus.
En annan rolig sak är att låta Chat-GPT ikläda sig rollen av fiktiva karaktärer och svara på frågor utifrån detta perspektiv. Som bonusmaterial ges nedan sådana konversationer med Jabal från Malmö Mortido samt Henrich Feigling från Henrich Feigling.
***
Om jag hade en fri dag utan ansvar skulle jag antagligen köra runt i Malmö med min bil, hitta ett bra ställe att käka, kanske dricka något starkt. Jag gillar när vinden blåser genom håret och när gatorna är lugna, utan att tänka på vad som väntar runt hörnet.
Första intrycket? Folk ser mig som den där typen du inte vill bråka med. Jag är rak, kanske lite skrämmande. Efter ett tag inser de att jag har en mjukare sida, att jag är lojal och bryr mig om mina egna, även om jag aldrig visar det för öppet.
Ett bra äktenskap? Det är när båda parter vet vad de vill och kan kompromissa utan att ge upp sig själva. Om det kommer hända för mig? Jag vet inte. Jag tror inte att det livet är för mig, men jag kan ju hoppas.
Mest stolt? Att jag överlevt, att jag klarat mig genom allt skit utan att bli helt nedbruten. På ett personligt plan, kanske att jag fortfarande kan känna något för någon annan, även om det är komplicerat.
Mest skam? Det finns saker jag gjort, människor jag sårat, och jag vet att jag aldrig kan ta tillbaka det. Personligt? Det är nog min relation med mina föräldrar, att jag aldrig kunde vara den son de förväntade sig.
En dag med någon jag beundrar? Det skulle vara någon som klarar sig genom allt, kanske en gammal krigare eller någon som vet hur man överlever utan att förlora sin själ.
Nej, jag tror inte jag är den son de ville ha. Farsan hade förväntat sig något helt annat, men jag kunde aldrig leva upp till det. Jag tog en annan väg.
Gud? Jag vet inte om jag tror på en enda Gud. Om det finns en, så tror jag att han ser mig som en vilsen själ, någon som inte riktigt hittar rätt men försöker på sitt sätt.
Något jag alltid velat göra? Jag har alltid tänkt på att lämna allt, bara sticka iväg. Vad skulle hända? Kanske skulle jag hitta något annat, kanske skulle allt bara bli värre.
Värsta som hänt? Det är mycket. Men kanske när jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara den person jag ville vara för någon jag älskade. Det lärde mig att jag måste ta det som det kommer, inte förvänta mig för mycket av andra.
Min bästa vän? Russel, utan tvekan. Vi träffades på kåken, och det finns en lojalitet där, en förståelse. Vi har båda sett varandras värsta sidor men håller fortfarande ihop. Han gillar nog att jag alltid är där när det bränner till, och jag gillar att han inte dömer.
Det värsta jag gjort mot någon? Jag har skadat folk, både fysiskt och psykiskt. Varför? För att överleva, för att skydda mig själv. Ibland är det nödvändigt.
På min gravsten? "Han kämpade." Det är allt.
Ideal partner? Någon som förstår att jag är komplicerad men inte försöker förändra mig. Någon som är självständig men ändå lojal. Stark, men inte kall.
Mest rädd för? Att vara ensam när allt kommer omkring. Att ingen skulle bry sig om jag försvann.
Viktigast i livet? Lojalitet. Att veta vem du kan lita på och aldrig svika dem som litar på dig.
Bäst med mig? Jag ger aldrig upp, oavsett vad. Sämst? Jag vet inte alltid hur jag ska hantera mina känslor, så de tar ofta över.
Bäst och sämst med den andra personen? Parvati, eller Kali, som jag kallar henne. Det bästa med henne är hennes styrka, hur hon kan vara både vacker och farlig. Det värsta är att jag aldrig kan vara säker på vad hon egentligen vill.
Hur jag känner om mitt liv nu? Det är kaotiskt, men det är mitt. Om jag skulle ändra något? Kanske hitta ett sätt att bli mer fri, att slippa alla dessa jävla problem.
Ljuger jag för mig själv? Ja, ibland. Jag säger att jag är okej med hur saker är, men djupare ner vet jag att jag vill ha något annat. Jag vet bara inte vad.
***
Henrich Feigling svarar:Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Rädd, otymplig, passiv.
Vad är din största rädsla? Att bli avslöjad för den fegis jag är, och att förlora min plats i någon annans liv.
Vad vill du uppnå i ditt liv? Jag vet inte om jag någonsin haft en tydlig ambition, men kanske vill jag känna mig värdig att älskas, utan skam.
Vilken händelse har format dig mest som person? När jag förlorade min kvinna till WS och insåg min egen brist på handlingskraft och värdighet.
Hur ser du på kärlek? Kärlek är en underlig kombination av njutning och fruktan. Jag har ofta betraktat den som något flyktigt och bräckligt.
Vad betyder lojalitet för dig? Lojalitet är en idealbild, något som är eftersträvansvärt men som jag själv har svårt att fullt ut förstå och leva upp till.
Finns det någon person du beundrar? Vem och varför? Kanske WS, inte för att jag vill vara honom, utan för att han är allt jag inte är – handlingskraftig, självsäker, någon som tar för sig av livet.
Vilken är din största svaghet? Min rädsla och obeslutsamhet, vilket gör mig till en åskådare i mitt eget liv.
Vad gör dig lycklig? De små stunderna när jag inte tänker för mycket, när jag bara existerar utan att känna press eller förväntningar.
Om du kunde ändra en sak i ditt liv, vad skulle det vara? Jag skulle vilja vara mer beslutsam, att våga ta initiativ och stå för mina handlingar.
Vad är din relation till din familj? Min familj är min historia, en rad av misslyckanden och brister som jag bär med mig. Vi har alltid varit splittrade, och jag känner inte mycket samhörighet med dem.
Hur hanterar du stress och press? Jag undviker och flyr. Jag gör mig liten och hoppas att stormen ska gå över.
Vad är din största styrka? Kanske min förmåga att observera. Jag ser och förstår mer än vad folk kanske tror, även om jag sällan agerar på det.
Har du någon gång gjort något du verkligen ångrar? Jag ångrar varje gång jag låtit rädslan styra mig, särskilt i mina relationer. Jag ångrar att jag inte kämpade för min kvinna.
Vad driver dig att fortsätta varje dag? Hoppet, även om det är litet och otydligt. Hoppet att kanske en dag hitta något att verkligen leva för.
Vad är ditt förhållande till makt och kontroll? Jag har alltid stått på avstånd från makt. Jag är rädd för den, men också lite fascinerad. Jag känner sällan att jag har kontroll över mitt eget liv.
Hur ser du på din framtid? Framtiden är ett oskrivet blad, men också något som skrämmer mig. Jag hoppas att jag kan finna modet att fylla den med något meningsfullt.
Vilken är den viktigaste lärdomen du har lärt dig hittills? Att rädslan inte går att fly ifrån. Den finns alltid där, och det enda sättet att hantera den är att konfrontera den.
Vad skulle du offra för det du tror på? Jag har inte trott på mycket i mitt liv, men kanske är jag nu redo att offra min bekvämlighet och min feghet för något större, för mitt barn.
Om du fick chansen att börja om från början, skulle du ta den? Ja, om jag fick behålla den självinsikt jag har nu. Annars skulle jag bara återupprepa samma misstag.
***
Förmodligen har författare världen över sedan länge börjar konversera med sina karaktärer via AI-lösningar. Om inte är det ett tips för extra inspirational juices.
