Det här med vad samkönade par har i lön. Heterosexuella män tjänar mest och påverkas minst av barnafödande. Heterosexuella kvinnor tjänar minst och påverkas mest av barnafödande. Samkönade par: Den kvinna som inte föder barnet tjänar mer än den som föder det, och påverkas mindre än den som föder det. Påverkas dock mer än männen i heteropar. Äh kolla på den dåligt avfotograferade bilden igen, va:
Så det där med lönegapet mellan män och kvinnor kanske har lite att göra med könsbestämda traits, ändå va? Antropofagi skrev en gång:
"Är det så att feminint kodade egenskaper straffas på arbetsmarknaden, och att heterokvinnor uppvisar mest sådana egenskaper? Lesbiska som väljer att föda barn näst mest, och lesbiska som väljer att vara ihop med en som föder barn tredje mest. Mest manligt kodade egenskaper har heteromännen."
Eftersom Antropofagi är en manifestation av tidsandan (ligger alltid en dag innan DN, mind you) så kan vi dra slutsatsen (detta är så klart helt okontroversiellt) att rasism-sexismen frodas. Kanske ska vi bara se det som att Sveriges kollektiva jagupplevelse rationaliserar allt som socialdemokraterna gör, och nu är ju gränsen som bekant igenbommad. Ingen vet vart Anders Ygeman, som svalde nyckeln, har tagit vägen.
Även med denna insikt i färsk åminnelse måste Antropofagi uppdatera lite åsikt om #metoo. Det verkar som att jag om något har errat på den snälla sidan. Fasen också.
I den mån jag har varit kritisk mot #metoo, har det handlat om att jag kan se baksidorna med denna utveckling - vill vi verkligen vara en kultur där vuxna människor inte får ta varandra på rumpan? Jag har här exemplifierat med Ohly-uthängningen, som jag uppfattat som ganska orimlig.
Jag har även beskrivit #metoo som en begriplig respons på ett rättssystem som inte levererar. (Rättssystemet måste som bekant ha rätt så ofta som möjligt, men ändå släppa igenom en eller annan fällande dom, för att uppfattas som legitimt.) Det är ju ändå folk som drogar och våldtar till vardags som nu äntligen åker dit. Därvidlag har jag syftat på typ Virtanen.
Men oj. Nu verkar det som om alla "clear cut cases" faller i bitar, ett efter ett. Urban Ahlin vill t.ex. inte riktigt fastnade i trålen. Processen rörande Mp:s Stefan Nilsson verkar mer eller mindre gestapo-esque, ska en tro Lilla Drevet-Olas redogörelse (pallar inte leta avsnitt att länka). Cissi Wallin, som är någon slags nyckelperson i svenska #metoo, verkar helt galen, och Virtanen-fallet verkar inte så vattentätt som medierapporteringen velat göra gällande. T.ex. så nekar Virtanen helt; fallet är preskriberat och kan således inte prövas; Wallin anklagade 2011 Virtanen för att ha våldtagit henne 2009, och förundersökningen lades ner direkt. Inga starka bevis för Virtanens skuld finns att tillgå. (Och ni minns denna princip, va?)
Antropofagi har (kanske felaktigt) antagit att de riktigt vidriga #metoo-vittnesmålen är exempel på dåligheter som nu delvis sonas och sanktioneras, men att det också halkar med en mängd mer eller mindre marginella fenomen (t.ex. Ohly) som i värsta fall kan beskrivas som social inkompetens eller felkalibrerad mellanmänsklig interaktion. Nu verkar det dock alltså som att de vidriga dåligheterna kanske är påhittade, eller i alla fall i flera fall svagt belagda.
Istället för att vara en sund reaktion på ett rättssystem som inte levererar, och en efterlängtad samordningsmekanism för sexualbrottsoffer, så verkar #metoo mer och mer se ut som ett fall av ideologiskt drivet angiveri och rättssäkerhetsförfall.
Det är lika bra att säga det nu, så kan jag säga "vad var det jag sa" i morgon när DN bankar upp Stora Kovändningsreportaget om att #metoo var galenskap:
Jag tycker #metoo verkar dåligt!
(Obs! Åsikt starkt färgad av att ha lyssnat på avsnitt nr. 4 av podden Penntricket. Att Cissi Wallin som sagt verkar ytterst hänfallen åt affektiv dödsspiral kastar skugga på hela kampanjen. Kanske övervärderar jag Wallins betydelse här, eller implikationerna på kampanjen. Eller, i värsta fall, kan Wallins osaklighet förklaras av att hon har blivit drogad och våldtagen, vilket naturligtvis kan föranleda PTSD. Vilket inte bara är en skitfet skiva av Pharoahe Monch, tyvärr.
Rättssäkerhets-argumentet verkar dock opåverkat av huruvida Wallin är galen eller ej. Den anklagades utfall ska självklart inte hänga på den anklagandes eventuella vansinne. Rättssäkerhet är tvärt om den systemiska egenskap som ska gardera mot sådant vansinne. Och mot att folk använder rättssystemet för att skada sina fiender, hämnas, etcetera.)
#metoo är kul att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är bra. Danska ubåtskaptener är tråkigt att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är dåligt. Men det är ändå trevligare att vara Virtanen än Wall just nu. Och även om Cissi Wallin poddar om sitt manshat i timtal, så är det faktiskt endast en källa till humor, vilket inte bestialiska styckmord är - vilket väl förklaras rätt bra av Oivvo Polites vit-makt-musik-analys, som Antropofagis identitetspolitik-fuskande inkarnation à la 2014 skrev några rader om:
"Polite skriver också om varför han, som afrosvensk, gillar att lyssna på vitmakt-musik. Mycket svart musik, skriver Polite, behandlar vita människors övergrepp – likväl har vita uppskattat musiken. Black power-budskap, såsom Paris eller Public Enemy, har uppskattats, medan vitmakt-grupper har avskytts. Jag kan tillägga att jag personligen inte uppfattar Public Enemy som ett inverterat Ultima Thule – jag bara följer Polites resonemang, som leder upp till frågan huruvida 'ickearier [kan] ta vit rasistisk kultur med en klackspark?' Polite är förvånad och glad över att han kan svara ja på den frågan – att han har 'råd' att lyssna på vitmaktmusik. 'Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse.' Polites glädje rör med andra ord att han kan känna sig så ohotad av extremhögern, att han kan ha ett distanserat förhållningssätt till musiken på samma sätt som vita kan ha till t.ex. svarta rappare som uttrycker sig hatiskt mot vita. 'Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.'"
***
Rättssystemet är himla bra, förutom att det är himla dåligt. (Dåligt! Dåligt!) Vi borde inte hålla på att erodera det hur som helst. Oskyldiga på offentlig skampåle är inte styckmord, men det är inte heller helt och hållet inte styckmord. Om ni fattar vad jag menar. (Det är kanske en tusendel av en promille styckmord, eller nåt sånt.)
Men att jämföra styckmordets vidrighet med rättssystemets genomsläpplighet är egentligen inte det vi vill. Det uthägningsfantasterna kanske borde erinra sig är att:
Dvs., det roliga är ju att hämnas på den som är skyldig. Inte att bara lägga vem som helst i stupstocken. Rättssäkerheten är visserligen främst till för att ingen ska bli oskyldigt dömd. (Det verkar gå sådär, sett till t.ex. Quick- och Kevin-fallen.) Men, det är också till för att den som faktiskt är skyldig inte ska kunna komma undan!
(Exakt hur mycket dragkraft denna insikt har i just #metoo-sammanhanget är väl lite oklart. Vad gäller flera exempel tycks det ju främst handla om att fabricera uthängningar från noll - inte om att rota fram den skyldige till ett faktiskt brott.)
***
Så lite introspektion på det:
Ack! Tycka #metoo är dåligt! Nu har Antropofagi tagit ännu ett steg mot the Dark Side. Eller?
Nä. Jag kanske ironiserar över sådant, men i själva verket är det bara så att en bättre epistemologi gör att jag inte kan engagera mig i affektiva dödsspiraler som genusvetenskapsaktivismen längre.
Jag är osäker på om det syns så bra i bloggen, men jag försöker medvetet steelmanna genusaktivism-sidan genom läsning och poddlyssning. Det leder dock bara hela tiden till att jag mer och mer tappar förtroendet för genusvetenskapen. (Se: Rehabiliteringen funkar inte; genusvetarna svarar inte.) Ex.: Utan att någonsin ha läst något av Per Ström gick jag direkt på ett paper som syftar till att granska hans påståenden. Ingen av de sex "svaren" är särskilt övertygande, välformulerade, eller uttömmande. Jag kan fan göra bättre själv på tre sekunder. Kolla nu:
3. Samlar in ett argument från Pär: Alla manliga Astrid Lindgren-karaktärer är fåniga vilket tyder på ett matriarkat.
4. Tänker i noll sekunder.
5. Respons: Positive bias på den! Hallå, det finns ju ypperliga män i Lindgrens verk. Luffaren i Rasmus på luffen! Birk! ALFRED!
6. Respons 2: Det finns ju urlöjliga kvinnor också! Hon som skvallrar i Emil i Lönneberga? (Krösa-Maja? Heter hon det?)
7. Slutsats: Pär Ströms Astrid Lindgren-argument är heeelt off.
8. Meta-slutsats: Jag krossar MRA-husgudar lättare än de mest Ekonomisk Debatt-fähiga debattörer.
Hur som helst vill jag hålla fast vid att kontrarian-uppfattningen är viktig, givet Ash's conformity experiment. Det finns ett uppenbart egenvärde i att tänka annorlunda, även om en tänker fel, ty annars känner sig alla bundna av gruppen att tycka samma.
Det är också viktigt att kunna ändra åsikt - kan man inte det, spelar det ingen roll hur bra argument man har. Argumenten är inget värda om slutsatsen är på förhand given.
Kommer vissa människor att tycka att man är dum i huvudet för att man ställer sig skeptisk till #metoo eller motsvarande "samtidens objektiva goda"? Ja, givetvis, men det är den lilla kostnaden i sammanhanget. Den stora kostnaden är osäkerheten på de egna åsikterna - byter jag åsikt för att just vara motvals, eller än värre, för att gå med strömmen i ett begynnande paradigmatiskt skifte?
Vi noterar att normaliseringen har skridit framåt jämfört med 2014. Men, eftersom vi är 75-procents-Ghandi så känns detta inte så jobbigt! (Se The legend of murder Ghandi.)
Ärligt talat så är vi ju nu, mer eller mindre ironiskt, på steg 5, "Det svenskvänliga partiet". (Vilket kanske bidrar till att förklara Jimmies illasittande chinos.) Det känns helt okej idag - säger zeitgheisten, inte Antropofagi! Men "oss den 12 mars 2014" tycker inte alls att det känns bra. - inte ens zeitgeisten.
Vi tycker inte att det känns bra med Steg 8, "Det enda partiet". Men det kanske känns bra 2022!
Så, var ska vi dra vårt Schelling's fence?
Tja... Demokratin säger ingenting om att SD inte får bli Regeringsparti. Om vi tar demokratin som vår vägledande metaprincip, så ska vi sätta stängslet mellan steg 7 och 8. Demokratin säger nämligen att inget parti får vara Det Enda Partiet. Det går inte, säger demokratin.
Detta Schelling's fence har fördelen att vi skulle ha satt det på samma ställe 2014 som idag. Det verkar som att detta fence således är samtidsoberoende. Men, det kan finnas flera olika samtidsoberoende stängsel, och vilket av dem vi väljer kan i sin tur vara högst samtidsberoende.
Fast, allt det här är mest konstigt. Dumheter. I bästa fall, om jag ska vara snäll mot mig själv, trassligt sophistication bias. För vi har inte makten att sätta några staket gentemot nämnda zeitgeist. Ochvi tycker ärligt talat att SD är rasister och idioter än idag, vilket inte verkar ha hindrat befolkningen från att flytta fram dem från steg 1 till 5. Demokratins avigsida, uppenbarligen. Philosophical majoritarianismmin röv.
I nästa steg visar medlingsinstitutet att den oförklarade löneskillnaden högst är 3,7 procent.
Det konstateras också att "oförklarad" inte är samma sak som "osaklig".
Det som främst förklarar den förklarade löneskillnaden är en könssegregerad arbetsmarknad:
"Den könsuppdelade arbetsmarknaden, där kvinnor och män arbetar i olika yrken
med olika lönenivåer, är en viktig förklaring till löneskillnaden mellan könen. I den
studerade populationen ser vi tecken på att uppdelningen ökar under den studerade
perioden."
I slutet på kapitel 2 sammanfattar medlingsinstitutet att:
"Det är ett känt faktum att det finns en löneskillnad mellan kvinnor och män. Det är
också känt att kvinnor har en kortare faktisk arbetstid än män. Den här rapporten
visar att det finns en samvariation mellan den sammanlagt arbetade tiden och löneutvecklingen
för kvinnor och män.
En närmare undersökning med hjälp av regressionsanalys visar att det faktum att
den genomsnittliga ackumulerade arbetstiden bland män är högre än bland kvinnor
inte verkar förklara skillnaden i lön i någon större utsträckning. Det förefaller
som om den ackumulerade tiden i sig inte alltid har en avgörande betydelse, även
om analysen tyder på en positiv effekt. Det kan vara viktigare vad man faktiskt gör.
Att utfallet av regressionsanalysen inte ger någon entydig bild talar för att sambanden
är mer komplexa och inte enkelt låter sig förklaras av erfarenhet eller totalt
arbetad tid.
I stället är det yrket som i den undersökta gruppen förklarar den största delen av
löneskillnaden mellan kvinnor och män precis som när hela arbetsmarknaden undersöks
i kapitel 1.
Men i det här kapitlet visar vi också att yrket och den arbetade
tiden troligen hänger ihop. Ett chefskap kan till exempel kräva mycket nedlagd tid.
Om kvinnor hindras från att följa sådana karriärvägar – eller väljer att avstå på
grund av tidsåtgången – kan det bidra till samvariationen. Inom vissa yrken är deltid
eller arbetstidförkortning mer vanligt förekommande än i andra vilket också
kan bidra till samvariationen.
Det kan också vara så att det kanske inte är närvaro i form av ackumulerad arbetstid
som är viktigast när lönen ska sättas. Frånvaro kan spela större roll och olika typer
av frånvaro kan påverka lönen olika mycket.
Detta kapitel är ett första försök att studera den ackumulerade arbetstiden och dess
effekt på lön och karriär. Det finns många samverkande faktorer vars effekter är
svåra att renodla. En djupare analys ligger utanför ramarna för det här arbetet."
I kapitel 3:
"Det finns löneskillnader mellan kvinnor och män som inte helt kan förklaras med
den statistik som finns tillgänglig. Det är däremot tydligt att en huvudförklaring till
löneskillnaden är att kvinnor och män arbetar i olika yrken och sektorer. Det finns
olika teorier om varför löneskillnaden mellan könen uppstått. Marknadskrafter
och de olika sektorernas finansiering ligger bakom skillnaderna, men också attityder
och diskriminering av olika slag används som förklaring.
Med den tillgängliga statistiken går det inte att säga något om eventuell diskriminerings
betydelse för löneskillnaden, men både lagar och de kollektivavtal som finns
på arbetsmarknaden verkar för att undanröja risken för lönediskriminering."
Okej, vad vill jag då med detta. Jo, att om Sveriges Kvinnolobby och/eller DN vill bidra till en saklig samhällsdebatt, borde det inte ta dem mer än ca två sekunder att googla sig närmare sanningen.
I den mån en identifierar sig som "socialist" i den multidimensionella åsiktsrymden, så är UTFALL NATURLIGTVIS DET VIKTIGASTE! Det är intressant om vissa blir fattiga och vissa blir rika, oavsett om alla har "lika möjligheter" (vad nu det är, och hur man nu kan ha det, i det deterministiska kedjekomplexet, utan att av nödvändighet hamna på samma utfall [kanske är "freebits" svaret här? QM? spöket i turingmaskinen? Äh glöm det...]).
Men - det måste vara intressant att veta vad det olika utfallet faktiskt beror på, och då måste vi titta på en så komplett förklaring som möjligt. Då ser vi att slarviga formuleringar om att "mäns arbete värderas högre än mäns" inte riktigt cuts it.
Parentes: Jag inser att det är fullkomligt meningslöst att försöka gissa framtiden. Det intressanta med att göra prediktioner är att kalibrera sina egna confidence levels. Så, det handlar inte om att gissa rätt eller fel, utan om att systematiskt se om ens confidence levels visar sig korrekta. Om jag sätter confidence level 70% på 100 prediktioner, är jag välkalibrerad om 70 procent av dessa besannas. Går färre in är jag över-konfident; går fler in är jag under-konfident.
Antropofagi har nu, efter många om och men, förstått syftet med prediktioner och uppföljningar av det här slaget. Återstår att se om det görs slag i sak och predikteras lite här framöver.
De e så satans hafsigt me sociologin nuförtiden. Alla vet de.
Den sanna analysen saknas helt enkelt. De e därför folksjälen ej ligger i linje me akademien. Satan va olika de kan va.
Sanningen e att kvinnan nu kommit över på andra sidan målsnöret i kampen mellan könen. Tjejer får ha vissa jobb, och även välja om dom vill föda barn eller adoptera. De e ena satans bögerier, helt klart.
Ja tycker som gamle Pall i Strindbergs Ett Dockhem. Vi kan kompråmissa å ha olika företräden i livet. Men de ja stör mej på nu e att Kvinnan ska ha allt samtidit. Skitjävel.
De som femenisterna glömmer nu e att familjen va en säkerhet för damen likaväl som karln. Genom detta arrangemang fick man tesammans både lön å omsorg i ett enda välstruket paket.
Att Kvinnan nödvändigtvis ska ut å slita i arbete e väl mest hennes eget bekymmer. Men att hon kräver att Mannen ska foga sej i minsta nyck - de e Greider Beckers problem!
Å ja accepterar ej detta arrangemang. Nä ja säger som Lena Andersson, unjefär:
Frihet från familj e likaledes utsatthet för marknadens råa klor!
Frihet från sexualmoral e likaledes utsatthet för killars sneglande blick å arabers våldtäkt!
Nä, ärlit talat överdriver ja i de ovanstående. Ja e en fri poet å skiter nog i normer å i samhällsordning.
Men som fri poet vill ja åsså ha Kvinnan vid min sida, för effektens skull. De ger mej styrka i mitt skrivande.
Sluta klaga kvinnorna! Nu har ni ju fått hela kakan tisist. Nu får ni äta den även om de vänder sig i magen på er.
Men tisist vill ja säga - satan va go å mjuk du e. Vi kan väl va vänskapliga endå?
SSC-Scott skriver om hur vi (eller i alla fall små fiskar) fattar beslut. Hjärnans olika delar skickar impulser till den del som kallas striatum. Striatum bestämmer vilka impulser som ska realiseras av kroppen - detta för att alla impulser inte ska besannas samtidigt. Svårt att äta, knulla och fly i samma handling!
När en impuls är stark, prioriteras den. "Fly!" kanske får prioritet framför "äta" när det är en jättestor haj precis bredvid en. (Detta exempel torde funka både på fiskar och människor.)
Antropofagi är på det därhumöret när dumma analogierkänns helt okej. (Det kan vara helt okej att parasitera på ett befintligt begrepp, tänker jag.) Vad om vi ser nationalstaten som ett kollektivt medvetande, och den exekutiva politiken (t.ex. regeringen och parlamentet) som stratium?
Kombinerar vi detta med thrive/survive-förståelsen av värderingar, så ser vi att miljön bestämmer hur angelägna olika impulser synes oss. (Relaterat: Kyrklundfabel; Ragnarök.)
Så: En invasion av främmande makt kan vara att jämföra med en haj! Dags att nedprioritera impulserna för att äta och knulla, och istället fly (eller eventuellt fäktas).
Det är därför som de kollektiva värderingarna - zeitgeisten - förändras utifrån nollsumme-plussumme-axeln.
Här får vi anledning att ta oss ann ett viktigt frågetecken som Antropofagis tidigare redogörelse lämnade därhän. Varför räcker det med relativa grader av knapphet för att putta värderingar i survive-riktning? Dvs., varför skapar ojämlikhet sociala problem även om de fattigaste har det i absoluta tal bättre än de rikaste i något annat samhälle? Varför driver marginaliserade glesbygdsbor mot TAN-värderingar, när svenskar icke svälter?
(Det är dock, i takt med teknikutvecklingen, i ökande utsträckning sannolikt att tankeexperiment realiseras av typen: Jättestor ojämlikhet som ger enorma plussummevinster, så att alla får det otroligt mycket bättre genom denna samordning trots att några får det helst SINNESSJUKT mycket bättre än alla andra. I bästa fall närmar vi oss en situation där alla alltid har sina materiella behov tillfredsställda and then some, men vissa dessutom har egna planeter fyllda med slavrobotar som inte lider, och detta tack vare det mänskliga samarbetsprojektet. Vet inte riktigt hur dessa scenarier ska fogas in i bilden. Hemligheten tycks ligga i att andra entiteter än människor kan utföra arbete på ett sätt som gör att mänsklig arbetskraft inte längre är en relevant handelsvara. Då faller ju också marxismens teser samman. Jaja, det får bli ett annat blogginlägg antar jag. For now verkar det någorlunda giltigt att den enes nöd är den andres bröd, eller att din knapphet är det som gör det möjligt för någon rikare än du att utverka tjänster av dig.)
Den andra förklaringen är att upplevd viktighet inte nödvändigtvis implicerar epistemologisk precision. Dvs., vi kan uppleva att impulser till vårt samhälleliga striatum är ytterst trängande, eftersom vi observerar en haj - men så var det ingen haj! Det var en hägring! Det var alltså fel av oss att prioritera "fly"/"fäkta" framför t.ex. "äta" eller "knulla", i just det fallet.
Peniafobi-argumentet befinner sig väl i gränslandet mellan dessa två förklaringar - det ger ju ändock utrymme för att det kan vara korrekta bedömningar som ligger i bottnen på TAN-skiftningen. Även om folk har mat i magen idag, kan oroande trender ju vara helt verkliga, och en framtida knapphet kan med all rätt verka sannolik. Vi ska alltså inte sammanblanda de två förklaringarna, och tro att förklaringar i första kategorin alltid egentligen är förklaringar i den andra kategorin. Vi kan även se att faktorer kan befinna sig i båda, eller mitt emellan, båda kategorierna, eftersom framtiden är oviss.
Men hur som helst - givet PP-modellen (mer om den här) kommer vi on avarage ändå ha rätt i vår impulsbedömning, eftersom vi löpande kommer att modifiera våra modeller utifrån våra observationer. Vi kommer att ha ett antal falsklarm, men i allmänhet kommer vi ha mer rätt än fel. (Philosophical majoritarianism-diskussionen tycks ha en tangent härvidlag - har Folket oftare rätt än fel?)
***
Samhällskroppsanalogin föranleder emellertid en utvidgning. Hur ser vi på nationer som har sjukliga störningar i sin PP-modell? SSC om schizofreni:
"Converging lines of research suggest this also involves weak priors, apparently at a different level to autism and with different results after various compensatory mechanisms have had their chance to kick in. One especially interesting study asked neurotypicals and schizophrenics to follow a moving light [...]When the light moved in a predictable pattern, the neurotypicals were much better at tracking it; when it was a deliberately perverse video specifically designed to frustrate expectations, the schizophrenics actually did better. This suggests that neurotypicals were guided by correct top-down priors about where the light would be going; schizophrenics had very weak priors and so weren’t really guided very well, but also didn’t screw up when the light did something unpredictable. [...]
[...]
[T]he basic story is that it creates waves of anomalous prediction error and surprisal, leading to the so-called “delusions of significance” where schizophrenics believe that eg the fact that someone is wearing a hat is some sort of incredibly important cosmic message. Schizophrenics’ brains try to produce hypotheses that explain all of these prediction errors and reduce surprise – which is impossible, because the prediction errors are random. This results in incredibly weird hypotheses, and eventually in schizophrenic brains being willing to ignore the bottom-up stream entirely – hence hallucinations.
All this is treated with antipsychotics, which antagonize dopamine, which – remember – represents confidence level. So basically the medication is telling the brain “YOU CAN IGNORE ALL THIS PREDICTION ERROR, EVERYTHING YOU’RE PERCEIVING IS TOTALLY GARBAGE SPURIOUS DATA” – which turns out to be exactly the message it needs to hear.
An interesting corollary of all this – because all of schizophrenics’ predictive models are so screwy, they lose the ability to use the 'adjust away the consequences of your own actions' hack discussed in Part 5 of this section. That means their own actions don’t get predicted out, and seem like the actions of a foreign agent. This is why they get so-called 'delusions of agency', like “the government beamed that thought into my brain” or 'aliens caused my arm to move just now'. And in case you were wondering – yes, schizophrenics can tickle themselves."
Att ignorera botten-upp-strömmen och ge efter för sina priors, skulle ge att en nationalstat reagerade felaktigt på impulser/hallucinationer. Där tror jag att vi helt enkelt kan prata om överideologiserade samhällen, inklusive austerianska ekonomer (och eventuellt också överideologiserade multikulturalister, för den som vill ha exempel på andra sidan det politiska spektret).
***
Vad spottar vår kära analogi då ut när vi jämför demokratier med diktaturer?
Även en diktatur har ett striatum, dvs. en funktion för att bestämma vad som ska göras. Skillnaden är väl att materialinsamligen i en diktatur ser lite annorlunda ut. Istället för att samla in alla medborgaren preferenser, så får en eller ett fåtal centrala gestalter bestämma allt.
Här kanske vi kan säga att vi inte har en mångfald av impulser till striatum, alternativt att endast någon enskild del av hjärnan får lov att skicka impulser/lyssnas på. Så det kanske endast blir "knulla", eller endast "äta", eftersom det inte kommer några andra impulser. I regel verkar det bli endast "kriga", "tortera", eller "roffa".
Mest sannolikt faller analogin samman ungefär här, i den mån den någonsin levererade frukt.
Idag tar vi fram gott&blandat-påsen och slevar upp ett inlägg i tre delar om 1) affektiva dödsspiraler, 2) romantikens död och fetischismens segertåg, samt 3) köns- kontra rasdysfori. Smaklig måltid!
En liten varning är att det blir många mycket röriga resonemang av typen explorativa, och det på minerad mark dessutom. Smart!
Chanel 4 News-ankaret är passiv- och aktiv-aggressiv, lite korkad, och (som Petersson poängterar) "actually not listening". Och heeelt förgiftad av det strukturella felslutet. Titta/lyssna på hela intervjun, och försök att tycka att hon är vettig och intresserad av att veta mer om världen.
Men själva The Guardian-texten är också vansinnig! Ett enskilt nyhetsankare kan givetvis tappa det - men en stor, viktig, respekterad dagstidning med internationellt genomslag?
"Peterson is not just another troll, narcissist or blowhard whose arguments are fatally compromised by bad faith, petulance, intellectual laziness and blatant bigotry. It is harder to argue with someone who believes what he says and knows what he is talking about – or at least conveys that impression."
Betänk formuleringen "harder to argue with someone whobelieves what he says and knows what he is talking about". Det är nog dags att gå tillbaka till en av de ursprungliga rationalist-frågorna:
Även om artikeln i några vaga och onekligen selektiva ordalag ändå nämner vilka (några av) sakfrågorna under fire är, så handlar beskrivningen främst om att Peterssons
"YouTube gospel resonates with young white men who feel alienated by the jargon of social-justice discourse and crave an empowering theory of the world in which they are not the designated oppressors."
Jag säger ingenting om Petersson, eftersom jag inte läst något av honom, och dessutom har hört honom köra fast i störiga relativist-resonemang i Sam Harris-intervjuer. Men, The Guardians agenda är uppenbar. (Jag har hittat en ödla!) Därför är det också tyvärr omöjligt att ta ställning till random-smutskastning som att han ska ha sagt sig inte kunna debattera med kvinnor pga. att man inte får slå dem, och liknande sjukheter som artikeln lyfter fram.
Snyggt att ni just slängde all trovärdighet någonsin överbord, The Guardian!
...men vänta nu! Om vi håller på att slutgiltigt eliminera Romantik, och oåterkalleligen röra oss in i det rationella relationsmäklandets realm - då måste det väl vara dags att avstigmatisera all typer av fetischer?
"Suppose Bob is a sadomasochistic amputee who has a fetish for fat transgender Asian women. And suppose he happens to live next to Alice, a fat transgender Asian woman who has a fetish for sadomasochistic amputees. They can either both sit alone in their rooms, feeling like approaching the other would be vaguely sinful for reasons they can’t exactly parse. Or they can, as the economists say, derive gains from trade.
I don’t think Ozy objects to Bob and Alice starting a relationship. I just think they object to either of them ever asking the other whether they’d like to start a relationship. If the Relationship Fairy fell out of the sky and magically informed them that they were interested in each other, then it would be totally acceptable. But if one of them has to go and check, then that’s wrong, because it might make one of them feel 'objectified'.
But if you lash out in anger any time someone investigates whether they can make a mutually beneficial deal with you, such that fear of this reaction prevents everyone all around the world from ever trying to make mutually beneficial deals with anyone else, then the problem is with you.
I have not had much experience with psychiatry yet but one of the things I have learned is that human fetishes are one of the most powerful forces in the world. I met a man who had used up pretty much his entire life savings going to niche prostitutes who would satisfy his fetish; eventually it came out and led to a divorce. We asked him: did you ever ask your wife if she might be interested in doing this with you, so you didn’t have to cheat on her in the most expensive possible way? 'No, of course not, it would have been so embarrassing, imagine what she would have thought of me, I couldn’t degrade her like that.'
I have just enough faith in the fundamental perversity of the Universe to consider it inevitable that his wife shared the same fetish and was probably going to expensive prostitutes of her own, like a disgusting x-rated version of Gift of the Magi. If they had just talked to each other they could have sorted out the whole debacle. But no, because of this concept of 'objectification' we can’t have nice things."
Om jag nu t.ex. vill ligga med kaukasiska män, så måste jag väl få vilja det? Och om vi ska vara totalt marknadsmässiga kring det här med knülla, så måste folk väl få checka t.ex. KÖNSPREFERENS eller RASPREFERENS på sin tråffa fölk ätt knülla-app? Eller fetma-preferens, eller slags sex-preferens, eller vadan det nu må gälla som en går igång på.
Och vem man vill ligga med är väl i någon slags överförd bemärkelse samma sak som vilken porr man konsumerar, right? Således - det kan icke längre hävdas, som Erika Lust gör i DN, att:
"[...] de två 'värdepelare' som mainstreamporren vilar på är enligt Erika Lust sexism och rasism. Men, och här kommer hennes poäng, porr i sig är ingetdera. Den är vad dess skapare gör den till."
Eller, liksom: Detta kan väl inte vara ett problem? Om en persons snüsk-preferens är en viss melaninhalt i huden, eller hårfärg, eller mängd lemmar, eller divergerande könsuttryck, eller ... vad som helst!
Vi kan väl gissa att den superkapitalistiska porrbranschen försöker tillfredsställa efterfrågan. Och efterfrågan är idag inte blöta porrtidningar i skogsdungar där människor med normal-mycket kroppshår kissar varandra i munnen. Idag är efterfrågan exakt vad du eftersöker på Internetz.
Och således blir väl utbudet exakt vad konsumenterna eftersöker på Internetz, för dummare än så är väl inte kapitalismen, hoppas jag. Om det då är Bob eller Alice som toppar googlandet, må så vara.
Betänk det fiktiva exemplet där människan Bea vill ha ha kaukasiska män framför ögonen när hen bidrar till sin afmagring, hysteri och fånighet. Beas preferens kan med lite tur sammanfalla med människan (och tillika kaukasiska mannen) Trudves preferens att få vara framför människors ögon, när de gör just detta. Eller, i alla fall, människan och kaukas-mannen Drudves preferens att tjäna 100 kronor - vilket råkat sammanfalla med Beas betalningvilja! Eftersom Drudve varken tycker bu eller bä om att vara framför människors ögon när de pysslar med det där hemska, så är det total-nytta för alla inblandade. (Detta verkar hända i verkligheten, vilket är toppen.. Givet att alla inblandade har det bra - tur att vi har fri vilja! Mer relaterat; ännu mer.)
Det hela är givetvis en icke-fråge, från ett icke-moralistiskt perspektiv. Kapitalismen förser gladeligen sina undersåtar med exakt den porr de önskar. (Kul skönlitterär take på den saken, från självaste Khalifen.) Lyckligt slut på denna spaning, således! Tack, kapitalismen.
(Parentes: Eftersom vi ändå vill krångla till det kan vi noter att det finns "fetischer", som vi i regel klassificerar som patologiska pga. superproblematiska. Pedofili, ja, jag tittar på dig! [Har tidigare tramsargumenterat för IQ-gräns för porr, pga. att pedofiler har lägre IQ i genomsnitt.] Således rör det sig om en gränsdragningsproblematik - men det är bara exakt samma gränsdragningsproblematik som i alla fri-vilja-gärnsdragningsproblematicz. Dvs., vi har bestämt att barn inte får bestämma att de vill ligga med vuxna, och således kan inte samtyckessex som inkluderar barn existera. Porrfrågan är lite mer komplicerad - en kan tänka sig att animerad barnporr borde vara lagligt, om det leder till färre övergrepp, men olagligt om det leder till mer övergrepp - analogt med prostitution kontra trafficking, dvs. ren effektfråga. Det tycks givet att faktisk barnporr måste involvera barn i produktionen, och således måste den vara olaglig - vi vill inte skapa efterfrågaskrafter här. När vi uppfinner människolika robotar utan medvetande kanske vi kan börja snacka, även om det naturligtvis vänder sig i alla fyra magarna.
Eftersom barn-exemplet är exempel på icke-okej "fetisch" så inser vi att vi kan välja att avgränsa fetischer som vi tycker är icke-okej. Vi skulle således naturligtvis kunna förbjuda preferensen "transperson", eller "person med fysiska funktionsnedsättningar", etcetera. Att förbjuda preferenserna "kvinna" eller "man" verkar svårt - och det är väl möjligt att argumentera för att vissa fetischer är mer socialt konstruerade än andra. Att attraheras av ett visst kön tycks synnerligen hard wired, och vi har dessutom brett konsensus kring att vi inte ska kränka homosexuellas rättigheter genom att t.ex. döda eller försöka "bota" dem. [Samma bör gälla för heterosexuella, i konsekvensens, globala maxnyttans och mänsklig rättigheternas namn.]
Men: Pedofili verkar ju dock också kunna beskrivas som hard wired - faktiskt känns det orimligt att tänka sig en socialt konstruerad pedofili i västvärlden, då pedofili är vårt yttersta tabu. Det finns ingen positiv pedofilnorm av betydelse. I vissa samhällen, som de stammar på Borneo som vår käre vän "han som beforskade Creutzfeldts-Jacobs syndrom hos människor" besökte, verkar en socialt konstruerad pedofili ha varit fallet.
Vi ska förmodligen dock akta oss för att sammanblanda pedofili och variationer i normer för hur unga könsmogna personer det är okej att idka samkväm med. Antropofagis irakiska frisör berättade att hon gifte sig och fick barn vid 13 års ålder, vilket hon fö. inte ville rekommendera. Däremot kan kulturella variationer i giftasålder vara så stora att det verkar helt klart åt pedofil-hållet - UNICEF rapporterar att många flickor gifts bort före puberteten.
Det här sidospåret är nu så långt att jag inte överhuvudtaget kommer ihåg vad poängen var! Let's move on.)
SSC noterar vidare att det ofta är sexpositiva, progressiva personer som motsätter sig fetischering av karaktäristika, vilket är märkligt. Detta för oss (tillbaka?) in på ämnet "random progressivt hyckleri i frågor som rör typ ras och/eller sexualitet". Ett eggande ämne, naturligtvis.
Den här artikeln handlar ungefär om hur skumt det är att progressiva är heeeelt okej med transgender, men heeeeelt o-okej med transrace. Dvs., en transperson steppar korrekt, medan en whigger inte gör det. (Det är en riktig filosofiartikel, så läs den gärna för lite mer utförligt tankestoff i frågan.)
Det verkar vara fritt fram att välja könsidentitet, men inte att välja ras-identitet. Detta enligt vad vi slarvigt kan kalla PK-paradigmet, eller varför inte det progressiva paradigmet. (Eller varför inte thrive-paradigmet!)
Antropofagi har tidigare, i filosoficirkelformatet, kastat in transgender vs. transrace-artikeln i mixen.
M:
"Nåväl... Det finns ju en viktig skillnad mellan kön och ras. Kanske inte viktig, men ändå. Könen finns överallt, men varje ras har sin historia. Som transgender-man har en antagligen fått en hyfsat bra bild av hur kvinnor diskrimineras, hur könen åtskiljs i samhället, kvinnors kamp genom historien, osv. Men om svenne banan plötsligt dyker upp i Australien som aborigin och hävdar rätt till deras historia så kan jag förstå att det sticker i ögonen.
Men det kanske bara är jag som är rasist. Som tvingar in kulturbegreppet i rasbegreppet. Men det kanske är just detta motståndarna till trans-race också gör?"
Antropofagi:
"Jag tycker du pekar på viktig skillnad mellan race och gender, dvs. historiken... Vilket också artikeln lyfter. Men följden blir schellingesque, i det att transrace är fel för att vi tillsammans konstruerar det som fel givet historiken; medan transgender idag är rätt. Så det vi måste trejda off här är att transgender är 'objektivt' okej. Det enda vi gör är således att erkänna (för att låna Friedmans resonemang kring just Schelling) att vi ex post rationaliserar:
'What ought to be, on the other hand, is, at least in this essay, simply a description of my moral intuitions. If I conclude that the rules that would be just are similar to both the rules that exist and the rules that would be efficient, that may simply be evidence that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live in or the conclusions of my economic analysis.'
Så; då var det RÄTT att transgender var FEL, innan det blev RÄTT att vara transgender. Då hamnar vi i en total kulturrelativism, eller kronism-relativism så att säga.... Där vi säger att Djingis khans massmord inte var fel, för det var rätt då.
Detta känns helt okej för mig, men - gissar jag - inte för folk som vill säga att transgenderism är moraliskt rätt i absolut bemärkelse.
Skillnaden på race och gender är också, om vi ska vara ärliga, att gender är mycket mer biologiskt determinerat - tjejhjärnor ger upphov till tjejidentitet. Finns såklart anomalier, men dessa är att betrakta som patologiska (könsdysfori).
Hela grejen med denna fråga tycker jag är att transgender är så otroligt PK-okej, så otroligt OBJEKTIVT GOTT enligt samtidens moraltrend, och att jämförelsen med transrace indikerar att det någonstans i PK-världsbilden finns ett felslut. Det kan vara själva inkonsekvensen, i att man skriker whigger/cultural appropriation samtidigt som man hyllar trans(gender)personers rättigheter. Om det inte är denna inkonsekvens som är fel, så är det skillnad på race och gender inom nature/nurture-antagandets domän. Antingen är race mer biologiskt än man vill erkänna; eller så är gender mer biologiskt än man vill erkänna; eller så är det fel att okeja transgender men inte transrace."
M:
"Jag håller helt med det sista stycket, men har ett litet tillägg.
Kan det vara så att könsdysfori helt enkelt är en mycket mer plausibel åkomma än rasdysfori?"
För att göra vårt, eller iaf. Antropofagis huvudsakliga, argument lite mer sammanfattat:
Könsidentitet är biologiskt bestämt. Rasidentitet är historiskt och socialt bestämt. Vi förstår att "fel" könsidentitet är jobbigt, eftersom den mentala självbilden inte mappar på den faktiska kroppen (jämför fantomsmärtor). Att uppleva "rasdysfori", som M myntar ovan, känns orimligt - ett sådant gränsöverskridande handlar istället om att överträda någon slags kollektiv, historiskt framvärkt social konstruktion, nämligen "ras".
(Genetiska kluster finns naturligtvis inom människoarten, men Antropofagi vänder sig som bekant mot uppfattningen att genetiska kluster samvarierar väldigt starkt med våra sociala raskonstruktioner. Undantag kan finnas, som t.ex. gruppen judar, där etnicitet och genetik - kanske, vad vet jag - må vara tätare förknippade, förmodligen pga. av sedvänjor/memes som gynnar inomgruppslig fortplantning. För vidare diskussion på dessa ämnen, se etiketterna IQ och rasism-debatt. Hur som helst vill nog inte PK-paradigmet argumentera för att ras är biologiskt bestämt.)
Slutsatsen är att felslutet i den progressiva modellen i det här fallet är att könsidentitet skulle vara socialt konstruerat. Ska en hävda det, måste en antingen också:
A) Fördöma transpersoner, eller;
B) icke-fördöma kulturell appropriering, eller;
C) mena att "ras" är biologiskt snarare än socialt.
Jag tycker personligen inte att vi ska fördöma någon alls, och således röstar jag på B, "icke-fördöma kulturell appropriering". (Jag väljer medvetet bort ordvalet "hylla", eftersom jag ärligt talat magkänsle-tycker att vad vi i allmänhet menar med kulturell appropriering är väldigt töntigt. Men det är ju bara en kvasirasistisk moralism hos mig själv, och inget jag vill upphöja till allmän lag.)
***
För att inte snåla med göttman får sig läsaren härmed och avslutningsvis till lags ett litet sidospår i trans-X-debatten, från nämnda filosoficirkel:
Antropofagi:
"Om vi tänker oss detta med personer som identifierar sig som djur, eller för den delen saker, så tycker jag att vi är åter till thing-space-avgänsningsfrågan. Vilka multidimensionellt normalfördelade kluster i ting-rymden vill jag kunna besöka, eller vill jag förknippas med? Som [M] indikerar kan vi redan/ snart förändra oss till de flesta kön och raser, och kanske i viss mån även djur. Men det kommer ju vara jävligt svårt att förvandla sig till något som inte har tillräckligt mycket av egenskapen 'medvetenhet' eller 'jagupplevelse'. Hur ska man någonsin kunna känna sig som en mur eller bil? Eller ens ett mindre avancerat djur?"
M:
"'Hur ska man någonsin kunna känna sig som en mur eller bil?'
Lurig fråga det här. Det kan man såklart inte. De med så pass grava identitetsavvikelser måste antingen vilja dö (med en väldigt specifik önskan om hur kroppen ska dekomposteras) eller ha en fantasi om hur det känns att vara ett dött objekt. Dessa fantasier kommer kanske gå att tillfredsställa i nån mening."
M igen, lite senare:
"Vid närmare eftertanke är det ju väldigt stor skillnad på att vara en mur och att vara en bil. Det är faktiskt ganska lätt att föreställa sig att vara en bil. Typ Kit i Knight Rider. Ni vet, David Hasselhoffs våta dröm, teknofili-offret från 80-talet.
Anyways, det är väl i teorin bara att koppla upp hjärnan till en modern bil, hårdträna på att styra den med tankarna och successivt frånkoppla de klassiska sinnena och motoriken.
Man kanske kan föreställa sig en mur med enkla funktioner, öppna och stänga grindar, styra övervakningskameror, etc. Då blir muren mer tänkbar.
Varför är jag då så upptagen med att kunna styra saker? Kan inte ett system utan input/output producera medvetande? Kan man uppleva något efter att man blivit halshuggen? Antagligen. Men om inte den medvetna upplevelsen har någon direkt koppling till det man upplever att man är, vad är man då annat än en upplevelse?
Så 'att vara något' har kanske egentligen bara att göra med att ha en medveten upplevelse av att ha mer eller mindre total kontroll över detta något, och att kontrollerandet av 'någotet' utgör en tillräckligt betydelsefull del av livet för att vara identitetsskapande.
En naturlig följdfråga: vad händer med medvetandet i övergången från en viss uppsättning inputs/outputs till en annan?"
En följd av synen på höger-vänster, eller i alla fall GAL-TAN, som triving/surviving-optimerande värderigar, ger en liten bonusinsikt:
Utilitarist-konsekventialisten (UK) är inte by default varken GAL eller TAN. UK vill bara helt enkelt optimera för förutsättningarna, och kommer således att vara TAN i en zombieapokalyps, men GAL i en valkadaversituation.
UK kommer dock inse att om maten bara räcker till en person, är det bättre att en person äter maten och överlever, än att två personer delar på maten och dör. Är det nollsumme så är det, liksom.
UK kommer att tycka att xenofobi är bra, om xenofobi är bra. Finns det smittsamma sjukdomar kan det vara bra att undvika främlingar; finns det underskott på mat kan det vara bra att begränsa distributionen. Bättre att en hoppar i havet än att hela livbåten sjunker.
UK kommer att tycka att konservativ sexualmoral är bra, om konservativ sexualmoral är bra. Frodas syfilis och hiv så kommer det vara bättre att inte alla knullar alla hela tiden. Uppfinner man då medicin eller effektiva preventionsåtgärder, så förlorar återhållsamheten sin exklusiva nyttogörande funktion, och det kan åter knullas fritt.
Dock måste en UK alltid, anser Antropofagi, ta metaperspektivet och inte bara optimera för den lokala situationen. Det måste också gå att försöka flytta ett ekvilibirum - som Khalifen pratar om i sin senaste bok, är suboptimala ekvilibrium ofta en fråga om samordningsproblematik. UK måste vilja upptäcka metoder för att döda Moloch och möjliggöra flytt till optimalt ekvilibrium.
På lite mer global nivå så bör UK söka uppnå evinnerliga utveckling, och försöka sträva mot globalt överflöd - för att skifta spelplanen i plussummeriktning globalt.
***
Det kan vara värt att låta (pga. digital tillgänglighet en engelsk översättning av) Willy Kyrklund (Om godheten) få exemplifiera vad som händer när en tar till thrive-värderingar i en survive-miljö:
"But when goodness has started to develop, it can not be stopped. The lower tooth, which should grind on the upper, does not find its target and the tooth root is open.
When goodness exceeds not only the limits of the herd, when it expands to include all living beings, then it has exceeded the boundary that is set by the conditions for survival. Numerous reports have been presented concerning such exceedences, none of which deserves any belief. As typical for the genre the following may be presented, which concerns a lion (Felis leo) and a lamb (Agnus castus).
A lion had got a thorn in his foot and limped around miserably on three legs. Then came a lamb who said:
– Gladly would I pull the thorn from your foot, o lion. But then you must first listen to my exposition of limitless goodness or the all-embracing love particularly in relation to Mo Di (or Mozi) from Lu (ca. 400 B.C.).
– Very well, said the lion.
The lamb spoke for fourteen days and fourteen nights about the all-embracing love particularly in relation to Mo Di (or Mozi) from Lu. Thereafter she pulled out the thorn.
By then the lion was rather hungry. The lamb’s discourse had however had a powerful impact and the lion said:
– I am not the same as before. Particularly regarding the limitless goodness and the
all-embracing love have I gained an insight. Never again will I hurt another living being.
With this the lamb was quite satisfied and suggested, that one should go out on a green alp meadow and rest after the discourse. The lion shambled after. And the lamb and the lion grazed side by side. And in the afternoon when the lamb was full and laid down to rest the lion said:
– I am hungry. Moreover the vegetables make me nauseous. You are my natural food. But with respect to the all-embracing love I see no other way out than to starve to death.
– With respect to the limitless goodness, said the lamb, I see no other way out than for you to eat me.
– No! said the lion. I have gained insight.
– In that case, said the lamb, I must also refrain from my natural food and starve to death. The message of goodness is directed to all of us without consideration for fur color.
Then the lion laid down by the lamb’s side and caressed its delicious belly, where stomach, liver and intestines hissed under the thin delicate skin. And the lamb looked upon the alp meadow’s fresh grass that glittered in the morning sun. So passed their last days, which were few, before they starved to death.
This fable bears the full impression of improbability. But even if one conceives that some isolated specimens of the sheep and lion breeds had acquired this extraordinary susceptibility for goodness, the fable shows how it must end. The behavior will not be inherited neither biologically nor socially.
We find that the behavior 'goodness' is well established as an anomaly in nature, typical for the wolf. Its domain is primarily the own herd; the structure of the behavior is however such that it allows an arbitrary expansion of application. The final boundary is set by the conditions of survival."
Eftersom våra värderingar, och deras förlängning "politiken", bara är en funktion av strukturella faktorer - så är det bara exakt samma som "fri vilja".
Vår upplevelse av fri vilja är korrekt, men givetvis är vår vilja inte "fri" om vi med fri menar att vi kan välja vad vi vill vilja. "Fri vilja" är bara en kognitiv algoritm som utgör en av många kausala länkar i det deterministiska kedje-komplexet. Detta betyder emellertid föga, eftersom vi är på insidan av "fri vilja"-upplevelsen - plus att insikten om att fri vilja inte är "fri" i klassisk bemärkelse, i sig är en kausal determinant, och vår reaktion på denna insikt lika determinerad som något annat. Allt detta är trivialt, men det står dig ändå fritt att läsa LessWrong om fri vilja, om du vill.
Vi käkar att "fri vilja" är en inifrånupplevelse av en kognitiv process. Då borde vi också kunna käka att värderingar och politik är en inifrånupplevelse av hur samhällen formas av de strukturer som formar dem. Politiken och värderingarna är bara att se som ytterligare en kausal länk!
Lite som att upplevelsen av fri vilja är en aspekt av ett evolutionärt optimerat beteende. Även om det inte är fritt.
Förresten, analogi och analogi. Politik är ju summan av allas våra fria val, och våra värderingar är en liten händig karta för hur vi vill agera. Så snarare kanske "fri vilja"-illusionen är individnivåbeskrivningen av "värderingar/politik"-illusionen.
Det här gamla SSC-inlägget ger lite "oj det där hade visst någon annan tänkt på förut"-känsla vad gäller teorin om att vi rör oss mot en ny medeltid. Sammanfattningsvis:
"My hypothesis is that rightism is what happens when you’re optimizing for surviving an unsafe environment, leftism is what happens when you’re optimized for thriving in a safe environment."
SSC-Scott gör en riktigt bra poäng med sitt zombie-apokalyps-exempel: När det är zombieapokalyps så optimerar vi för konservativa värderingar, inklusive beväpning och gruppsammanhållning.
Det kan vara värt att noter att den värsta massdöden på jorden inte var när dinosaurierna dog ut.
Inte värsta massdöden.
Nej, den värsta massdöden var innan dinosaurierna, i slutet på Perm. Och vet du vad - det var inte (bara) en meteorit eller något sådant deus ex machina-artat. Nixan pixan. Det var gammal hederlig global warming.
"It is the Earth's most severe known extinction event, with up to 96% of all marinespecies and 70% of terrestrialvertebrate species becoming extinct. It is the only known mass extinction of insects. Some 57% of all families and 83% of all genera became extinct. Because so much biodiversity was lost, the recovery of life on Earth took significantly longer than after any other extinction event, possibly up to 10 million years."
Alltså, ungefär att ett antal händelser satte igång irreversibla ekologiska katastrofer av typen tundran smälter och havsbottnarna släpper ifrån sig metangas. Precis exakt som med vår egna globala uppvärmning!
Jag kan föreställa mig att den historiskt ovanliga thriving-/plussummesituation som rått under 1900-talet, och som kanske kan ses som den strukturella förklaringen till så mycket vänsterideologi och plussummebeteende, till stor del förmodligen är fram-dopad iom. förbränning av fossila bränsle. Vi har kunnat gratispumpa för entropi ett tag, eftersom vi hittat teknologier för att plocka upp naturgas, olja och kol som vi kan elda. Fossildriven tillväxt, liksom.
När vi nu verkar nå vägs ände, så hamnar vi förmodligen i ett massutdöende som kommer ta tio miljoner år för livet på jorden att återhämta sig ifrån. Mänskligheten kommer med rätt stor sannolikhet dö ut helt, eller bli marginella, nattaktiva primater som gömmer sig i små jordhålor - allt medan mäktiga marina giraffer sticker upp sina graciösa svanhalsar ur den myckna havsytan. (Polerna har ju smält, om ni inte fattade det...)
Med domedagen i åtanke är de politiska implikationerna i början på själva massdöende-episoden av marginellt intresse. Dock är det ofta det marginella som intresserar mig, så here goes nothing:
Hur jävla nollsumme-slaktigt kommer det inte bli när global warming-massdöden blir ett lite mer faktiskt faktum? All plussummepolitik kommer att ses som en historisk parentes i slutet på antropocen.
Jag antar att detta får gälla som min prediktion för 2018:
Ragnarök, enligt nån som tydligen var där.
***
Som inlägget Nollsummevänstern är menat att förmedla finns det emellertid apokalyptiska tendenser även i vänstern. En mer intressant distinktion än höger/vänster är således kanske nollsumme/plussumme. Där socialdemokratin är plussumme, dvs. samarbetsinriktat, medan kommunismen är nollsumme, dvs. konfliktinriktat. (Cirkelslutning! Yes.)
SSC skriver också om vänstern, dvs. thriving-fältet i matrisen. Och satan anamma om det inte passar rätt bra in i Antropofagis tidigare narrativ kring post-nihilismen:
"When people are no longer constrained by reality, they spend most of their energy in signaling games. This is why rich people build ever-bigger yachts and fret over the parties they throw and who got invited where. It’s why heirs and heiresses so often become patrons of the art, or donors to major charities. Once you’ve got enough money, the next thing you need is status, and signaling is the way to get it.
So the people of this final utopia will be obsessed with looking good. They will become moralists, and try to prove themselves more virtuous than their neighbors. Their sophistication will gradually increase as each tries to establish themselves as a critic, as tasteful, as a member of an aristocracy that can no longer be defined in terms of money. They will become conniving, figuring out ways to raise their own social status at their neighbors’ expense. Or they will devolve into a host of competing subcultures, united only by their pride in their defiance of a 'norm' which is quickly ceasing to exist."
The flipside med Ragnarök blir således att färre och färre kommer att ägna sig åt signaling games - så min andra prediktion för 2018 är att de av er som fortfarande använder Facebook kommer att få något mindre störig feed, när era SJW-kompisar slutar posta Dagens ETC-krönikor.
Hm... Vid närmare eftertanke känns det som en lite klen tröst. Och att det borde finnas ett bättre sätt att hantera sociala medier än att implementera världens undergång.
SSC:s thrive-survive-teori passar även med klassiska The Spirit-level-förklaringen på varför ojämlika samhällen är sämre. SSC igen:
"Another example, more clearly neurological, is the tendency of children who grow up in broken homes to have poor life outcomes. Although this was originally just interpreted as 'damage', an equally valid theory is that the brain seeks out information on what kind of society it lives in – one based on love and trust, or one based on violence and mistrust – and then activates the appropriate coping strategy. If child abuse or something makes the brain conclude we live in a violence and mistrust society, it alters its neural architecture to be violent and mistrustful – and hence dooms itself to future bad outcomes.
It seems broadly plausible that there could be one of these switches for something like 'social stability'. If the brain finds itself in a stable environment where everything is abundant, it sort of lowers the mental threat level and concludes that everything will always be okay and its job is to enjoy itself and win signaling games. If it finds itself in an environment of scarcity, it will raise the mental threat level and set its job to 'survive at any cost'.
What would toggle this switch? My guess is that genetics plays a very large role in setting the threshold (explaining why party affiliation is highly heritable) and that a lot of the remainder is implicit messages we get in childhood from our parents, school, church, et cetera. Actual rational argument and post-childhood life experiences make up the last few percent of variation."
The Spirit-level argumenterar i runda slängar så, att barn som växer upp i mer kompetitativa samhällen blir mer konfliktorienterade, medan barn som växer upp i jämlika samhällen blir mer samarbetsinriktade.
De postulerar således kausal riktning. Jag hänger med på den en en bit, men inte riktigt hela vägen. Antropofagi menar ju inte bara att jämlikhet leder till bättre samhällen - utan även att bättre samhällen leder till jämlikhet. Eller, som SSC också poängterar, att:
"Leftism wins over time because technology advances over time which means societies become more secure and abundant over time.
As a decent natural experiment, take the Fall of Rome. Both Greece and Rome were relatively leftist, with freedom of religion, democratic-republican governments, weak gender norms, minimal family values, and a high emphasis on education and abstract ideas. After the Fall of Rome, when Europe was set back technologically into a Dark Age, rightism returned with a vengeance. People became incredibly religious, militant, pragmatic, and provincial, and the government switched to an ad hoc and extremely hierarchical feudalism. This era of conservativism ended only when society reached the same level of technology and organization as the Greeks and Romans. So it’s not that cultures become more leftist over time, it’s that leftism varies with social and economic security."
SSC-argumentationen passar även som handen i handsken på Antropofagis försök att förena GAL- respektive TAN-värderingar, och om att vänster-värderingar är cooperate i plussummesituation, medan högervärderingar är Överlev i Nollsummespel. Ja, det är ju faktiskt exakt detta som Antropofagi respektive SSC hävdar. SSC:
"Both rightists and leftists will find much to like in this idea. The rightists will ask: 'So you mean that rightism is optimized for survival and effectiveness, and leftism is optimized for hedonism and signaling games?' And I will mostly endorse this conclusion.
On the other hand, the leftists will ask: 'So you mean rightism is optimized for tiny unstable bands facing a hostile wilderness, and leftism is optimized for secure, technologically advanced societies like the ones we are actually in?' And this conclusion, too, I will mostly endorse."
Antropofagi å sin sida har önskat att
"[k]onservativa ska erkänna att det kan vara mycket bra att frångå den naturgivna moralen, eftersom den bland annat oreglerad leder till våld och hederskultur. Men också att icke-konservativa ska sluta nonchalera den psykologiska kostnad som Freud beskriver."
Detta utifrån perspektivet att icke-konservativ moral bygger på cooperation, dvs. att vi inordnar oss (och kanske ibland vantrivs i) kulturen. Men cooperation är bara en acceptabel strategi i plussummesituation - konservativa optimerar för lite tuffare tider, där en måste mörda för brödfödan.
"Det börjar med avskogning, ah troligen, och det slutar med kannibalism", rappade Anonym Internetz-rappare. Samt, "dyk i den sista kanoten från Påskön och paddla ditt as, tills du strandar och bara har andra som mat! [...] när sista trädet faller, undrar vi plötsligt var veden e', när det bara blir pannkaka man då rannsakar du kanske ditt leverne!"
Det hela refererar naturligtvis till Jared Diamonds feta lunta Collapse. Diamonds tes är väl i korta drag att det varken var belgarnas eller världssamfundets fel att det blev folkmord i Rwanda. Diamond beskriver nämligen strukturella faktorer som bestämmer samhälleligt sönderfall - i Rwandas fall underskott på brukbar jord. I Romarriket och många andra imperiers fall ekologisk kris i form av avskogning.
Grönländska vikingabosättningarna blev för kalla och alla svalt. Påsköns innevånare högg ner alla träd.
Ekologisk katastrof kan drivas av externa faktorer, eller av överexploatering av resurser - eller inte sällan av en kombination.
The Road, boken och filmen, handlar väl exakt om detta. Dels att människor börjar äta upp varandra, men framförallt om det är möjligt att bibehålla thrive-värderingar i en survive-miljö. Efter en diffus ekologisk katastrof.
Se filmen och läs boken. Storartade fall av kultur.
***
Det intressanta med den här tolkningen av GAL-TAN/thrive-survive-moral, är att det finns många olika konkurrerande värderingsströmningar i samma samhälle. Dvs., samma nivåer av välstånd verkar kunna ge olika människor olika värderingar.
Peniafobi-argumentet pekar på att risk för scarcity kan ge värderingskantring åt survive-hållet. Det kan också vara så att olika grupper i samhället har olika mängd välstånd, och således har helt olika värderingsdrivande strukturer som påverkar dem.
Sammantaget kanske vi kan säga att det finns situationer av excess resources (överflöd) då intresseöverlappet är stort, och samordningen sannolik. Samordningsvinster ger mer välstånd, och vi ser en god spiral. Eftersom överlappet är stort, är det optimalt att tillämpa samordningsgynnande värderingar. Dvs., värt att vantrivas i kulturen.
När det finns scarce resources (knapphet) är det däremot optimalt att se till de egna intressena - det finns inte så många situationer som går att extrahera samordningsvinter ur. Vi befinner oss i ett nollsummespel.
Man kan så klart defecta i ett plussummespel också - men man kan inte med byxorna i behåll cooperate:a i ett nollsummespel. Att defecta i plussummespel kan vara förklarligt, om kompromissen är för dålig, dvs. ligger utanför det "terapeutiska" eller acceptabla intervall, där samordningsvinsten för en själv är större än kostnaden för kompromissen.
