Då, en dag, kom kung Nebukadnessars efterföljare, Nebukadnessar II, farande i en gyllene kärra.
"Hallå, oh ni gudsfruktiga!" hojtade Nebukadnessar II. "Vadan denna fruktan?"
"Äh", sa Shadrak, "det är bara vanlig gudsfruktan, inget att våndas över."
"Okej", svarade Nebukadnessar II. "Då gör det ingenting om jag ... kastar er i en ugn!"
"Hallå", invände Meshak. "Ska du inte försöka tvinga oss att tillbe en guldkalv eller motsvarande först, och sen straffa oss med ugnskastning när vi väl vägrar?"
"Nej", svarade Nebukadnessar, "jag kör ugnen direkt! Det verkar osannolikt att ni skulle tillbedja guldkalven, oh ni gudsfruktiga, så jag tycker omvägen via den verkar onödig. Vi ska väl ändå till ugnen till sist va?"
"Visst är det så", stämde Aved-Nego in, "men ditt tillvägagångssätt sänder liksom bara signalen att gudsfruktiga ska brännas (eller bakas) i en ugn - inte att det går att slippa ugnen genom att tillbedja guldkalv! Jag tror inte du uppnår samma normerande effekt, som jag gissar att du ändå är ute efter."
"Jag skiter väl i er eventuella, och dessutom högst osannolika, guldkalvstillbedjan! Det är så många som tillbedjer guldkalv som det är, så tre till är faktiskt skitsamma. Det blir ugnen direkt!" Nebukadnessar flinade pillemariskt när han sa det.
"Ack!" hojtade Shadrak, Meshak och Aved-Nego i kör. Sen förbrändes de i ugnen, även om vissa källor sedermera skulle komma att göra gällande att de gjordes osårbara genom Guds mäktiga osårbarhetskraft.
***
När ugns-grejen var överstökad fortsatte Nebukadnessar sin skumpiga men gyllene färd. En av hans nitton eunuck-rådgivare harklade då sig försiktigt, och tilltalade dödsföraktande sin brutale härskare.
"Eh... Jag kan känna att de oh så gudsfruktiga männen hade en poäng, mäktige härskare", började rådgivaren stapplande.
"Det skulle kunna ge större effekt att hota med ugn, och tillåta omvändelse. Även om flertalet gudsfruktiga skulle hamna i ugnen ändå, skulle alla marginalväljarna få en liten knuff i riktning mot guldkalvsdyrkan. Givet antagandet att de alls värderar sina liv, vilket verkar följa av det evolutionära antagandet."
"Vad menar du?" dundrade Nebukadnessar II förgrymmat.
"Jag menar att endast anlag för livslust är sannolika att dominera populationen - de med anlag för suicid kommer inte att ha överlevt och reproducerat sig i fullt samma utsträckning."
"Nej nej", dundrade Nebukadnessar II, återigen synnerligen förgrymmat. "Vad menar du med det där andra?"
"Jag menar att - så vitt jag förstår vårt uppdrag - så vill vi öka andelen guldkalvstillbedjare i befolkningen för att gagna Sanningen och vinna Makt."
"Du har helt fel", dundrade den förgrymmade kungen. "Vårt ädla och uppburna syfte är att bekräfta våra kärnväljare i sin grupptillhörighet. Vi är inte ute efter att förändra ration gudsfruktig/guldkalvstillbedjare, utan om att stärka sammanhållningen och 'vi'-känslan hos de redan övertygade. Saklig debatt är för liberaler - jag är en enväldig monark, som kan mörda mina meningsmotståndare, eller hänga ut dem på sociala medier om blodtörsten skulle tryta."
"Och vad är - om jag allra underdånigast får fråga - syftet med detta, egentligen? Det kan ju knappast vara att pröva guldkalvsargumenten i saklig debatt - ej heller att sprida guldkalvs-memet till så stor del som möjligt av meme-substratet 'alla mänskliga medvetanden'. Nå?"
Rådgivaren var märkbart plågad över att behöva ställa sin uppburne konung så besvärande frågor. Men, det var nu en gång varje rådgivares roll att vara lite trilsk och besvärlig.
"Ack!" skrattade kungen - till rådgivarens lättnad, eftersom det signalera något annat är pur, mordisk ilska och indignation. "Ack, min underdånige -såte! Du far efter epistemologisk respektive instrumentell rationalitet - du tror att jag vill Veta, eller att jag vill Härska! Föga vet du då om politik, min löjlige narr." (När kungen uttalade ordet "narr" plockade hovmarskalken diskret av den fd. rådgivarens rådgivar-hatt, och ersatte den med en mössa med bjällror.)
"Så", vågade narren motfråga, nu under gycklarens friare arbetsbeskrivning, "vad finns det då för uppburet syfte i åtanke?"
"Syfte? Politiken är lika syfteslös som den evolution du tidigare dristade dig till att nämna. 'Politik' är bara ytterligare en blind optimeringsprocess, som istället för fitness optimerar för de mest förkastliga instinkter hos oss människor. Alla de uppburna kungligheter som premierade saklig debatt, eller som trodde sig kunna härska genom meritokratiska påbud - de finns ej mer. Jag, däremot, är en vansinnig konung, som genom en slumpmässig kombination av defekt kognitionsprocess och dåliga idéer, fått för mig att elda gudsfruktiga i ugn, vilket har gett upphov till en kult kring min person bland de guldkalvstroende."
"Borde inte 'politik-som-optimeringsprocess' spotta ut konungar som kan hitta breda koalitioner, skriva skarpa debattartiklar, övertyga meningsmotståndare, etcetera?"
"Varken guldkalvstillbedjare eller gudsfruktiga är särdeles benägna att ändra uppfattning i sakfrågor, och de är dessutom ännu mindre benägna att ändra gruppaffiliation i allmänhet. Under vissa extrema förutsättningar, där det föreligger excess resources, och således cooperate-intressen i ett plussummespel - där kan detta märkliga du talar om möjligen uppträda under kortare perioder. Men, i vår malthusianska fälla till skitvärld handlar allt om Gruppen och dess sammanhållning. Och det är där jag kommer in. En klart lysande Schelling-punkt att samlas omkring. 'Var ska vi mötas?' 'Vid den galna kungen som bränner våra meningsmotståndare i ugnar, såklart!' Typ så tänker jag."
"Men..."
"Du tänker kanske att den grupp som väljer den mer pragmatiskt lagda konungen alltid borde ha en fördel? Det är ett teoretiskt antagande som är korrekt i många delar - men som faller på att jag som konung ju nödvändigtvis tävlar mot andra konungar inom min egen grupp. Du har trampat i group selection-klaveret, min sprallige narr. Inom varje given grupp gynnas företrädesvis konungsliga entiteter som appellerar till de ursprungliga, mänskliga gruppinstinkterna. En konung som var mer pragmatisk hade kanske varit bättre för gruppen, och hade möjligen kunnat omvända gudsfruktiga till guldkalvstillbedjan utan att behöva bränna så många i en ugn - men den konung som premieras i gruppen guldkalvstillbedjare är inte den! Det är jag! Ty jag bränner gudsfruktiga i ugn! Det gillar man i de bredare befolkningslagren. Det gör sig bra på teve, och faktiskt också radio."
Så slängde Nebukadnessar sin ganska nya narr i ugnen. Ty så skipas konungslig rättvisa.
***
Epilog:
Ungefär samtidigt som debatten var över landade en fientlig utomjordisk art på Planeten. Deras kött var transparent, och deras inre organ såg ut som grön skogsmossa. De var täckta av ett tunt fjun ej olikt rimfrost. Blodet som pumpade i deras kalla kroppar liknade grovkornig jord.
Eftersom utomjordingarnas ärende var att äta människobarn, försökte guldkalvsdyrkarna och de gudsfruktiga att lägga sina skiljaktigheter åt sidan. Man ville enas för att rädda arten, och barnen, och bekämpa främlingarna. Efter vissa turer kunde detta faktiskt uppnås. Mänskligheten var nu Ett! Hurra!
Tyvärr var den utomjordiska rasen teknologiskt fullkomligt överlägsen, vilket gjorde mänsklighetens enighet till en marginell detalj.
De genomskinliga med mossinälvor och rimfrostsdun och jordblod kunde med lätthet dominera Planeten, extrahera alla intressanta resurser, och fara vidare mot nya äventyr.
Slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar