Det var en gång en pandemi som gjorde att alla plötsligt befann sig ute i skogen. Det är svårt att förklara, men så var det faktiskt.
Mitt i skogen stod en pyntad gran av julekaraktär. Den ståtade bland annat med julgransljus som lös, vilket var förvånande eftersom någon naturlig elektricitetskälla inte kunde anas. Troligen hade någon fyndig ass guerilla-virkande hipster-hippie-gatu-"konstnär" gömt ett batteri av något slag under mossan. Eller så rörde det sig om någon form av diskret solpanel.
Hur som helst stannade skogens många människor upp vid åsynen av granen. De log och skrattade, lite fniss-fniss, lite förvånat. Zipp zapp zupp lät det av dragkedjor i jackfickor och så tipp-tapp-tipp-tappade de alla med kylslagna fingrar på sina telefoners pekskärmar.
Granen stod, ska sägas, placerad vid ett promenadstråk. Strömmen av människor-som-annars-hade-trängts-i-köpcenter-och-druckit-caramelle-creme-latte-för-65-kronor-koppen stannade upp vid granen, fniss-fniss, zipp zapp zupp, tipp-tapp-tipp-tapp. Flanörflödet dämdes så att säga upp av den lustiga granen.
Men flödet släpptes inte på direkt för de människor som stannat och beskådat granen (igenom sina telefoners kameror). Flanörerna blev istället stillastående ganska länge. Ibland strosade de några steg ur vägen, för att låta flödet passera i någon mån, men sen stannade de igen, belysta av de blåa våglängderna från skärmen. Det som hindrade dem från att fortsätta sin promenad var, beroende på ålder och demografi, någon av plattformarna Instagram, Facebook, Snapchatt, etcetera tusen andra som jag inte känner namnet på. Granen skulle inte bara beskådas och dokumenteras. Den skulle också delas.
Den som dyker ner i kvantfysikens mysterier kommer snart att ana att rumtiden kan vara en kontrollerad hallucination, genererad av fitness-optimerande entiteter som oss själva. Men även om vi håller fast vid rumtiden som det gällande paradigmet, så skapar den sociala superkonstruktionen som är vårt evigt tätare sammankopplade hive mind flera ickerumsliga dimensioner som är viktiga att förhålla oss till. Visst, kretskort och elektroder (obs - mitt tekniska kunnande är som en gurkas spanska) har inom det rumtidsliga paradigmet en just rumstidslig utsträckning. Icke desto mindre sker otriviala ting på den emergensnivå vi kallar Sociala Medier. Så, låtom oss visualisera oss scenen på ett litet annat vis:
Det förekommer överallt i världen där det finns uppkopplade människor... Nej, låt mig pröva igen. Världen är ju i det här fallet den kvantitet som uppkopplade människor utgör. Så:
Det förekommer överallt i världen en baslinje av signaler och interaktioner. Noderna i nätvärket-som-är-världen kommunicerar med någon viss frekvens, allt annat lika.
Men, det förekommer starkt lysande Schelling-punkter i den här världen. Kring dessa klustrar delningar och kommentarer och reaktioner - kurvan lämnar baslinjen och seglar högt på sociala verkligheters intersubjektiva vindar.
Blipp-blopp, låter kretskort och elektroder (på en gurkas spanska). "Hej", "like!", "snopp", låter människorna, med en viss frekvens.
Så dyker det upp en plötslig explosion av signaler, vid - om vi skulle studera geografisk metadata - vissa koordinater. (Se där, lite rumslighet som smyger sig in, så provinsiellt!) Det är bilder på en julgran, med lysande elektriska julgransljus, mitt ute i en skog. Blopp-blipp-blopp-biddelipp-bopp! "Grant", "Goda granar", "Ett ljus i mörkret!", "Ockult fallos!", etcetera. "Oj!", "Like!", "Kul!", "en promenad i granskapet!", blipp-blopp-blupp.
Nå, att visualisera i text har aldrig varit så lätt, vilket också gör all världens romankonst rent ut sagt förvånande i den mån att den alls försöker vara deskriptiv eller representera den icke-platonska, konkreta världen. Jag ser det i alla fall själv framför mig. En liten gran på internet, och ett stort moln av reaktioner som innesluter granen i en social medie-dimma.
***
Det var en gång ett fenomen som lös upp sociala medier som en jävla julstjärna. Fenomenet uppträdde mitt ute i skogen, vilket var en del av fenomenets dragningskraft. Fenomenet var "en flanörsström som bromsas upp av en julgran med lysande juleljus mitt ute i skogen". Metakommentatorer, själva flanerandes i en parallell ström relativt objektsnivås-kommentatorerna, stannade upp för att fnissa och fotografera och dela, de fnissande och fotograferande och delande objektsnivås-flanörerna.
Den metakommenterande baslinjens mjugga kurva stiger kring den stigande kurvan kring granen. I en lustig ringdans fröjdas vi. Runt runt runt de som går runt runt en gran (som går runt runt i det att jorden snurrar).
***
Finns du där ute, gömd under grankvistarna? Döljs du av mörkret?
Om jag kikar noga, kommer jag få se ett blått ljus lysa upp ett blekt ansikte under en grön ruska?
En meta-meta-kommenterande flanör som stannat och glatt sig över flugorna, kring flugorna, kring bajskorven.
Så kom det sig att julen kom ock till lilla Åre. Och den kom tidigt och med besked.
Somalierna, bland de spädaste av de svarta folken, hade en gång påträffat en Svenne och hamnat i trätomål med denne. Svennen hade icke insisterat på handgemäng, utan avlägsnat sig och sökt täckning i storgrupp. Somalierna, vana vid Svennars veka undfallenhet, hade dock propsat på förföljelse. Varpå felräkningen blev uppenbar.
Borges gör gällande att Koranens autenticitet ska anses styrkas av den totala avsaknaden av omnämnande av kameldjur. Det lämnar att förklara öknens folk, deras lagstiftning - xeer - och dess äkthet. Antalet passgångare inom Camelidae är här en helt central kvantitet. Frågan blir: Hur många kameler ska erläggas i bot för denna holmgång, och hur ska man alls få dem till Åre?
Den förmodade Svennen var alls ingen Svenne, van att trampas på och ständigt skrämd av melanin och Xenos. Den förmodade Svennen var en polsk byggarbetare, van vid kamp och våld och sprit och smärta, eggad i sin blodtörst av det främmande, viril och fruktansvärd i krig och kärlek.
De späda somalierna fick dyrt betala för sin missräkning och fräckhet. Polackerna gjorde processen så kort med dem att den kunde fått plats i en tändsticksask. Det primitiva våld som riktades mot öknens folk fick Slagen om Mogadishu att kännas som lavetter.
Sönderslagna och med polska okvädningsord för evigt inpräntade i minnet, fick Hiils söner inse att någon mag inte skulle komma på fråga. Xeers rättsprinciper skulleicke tillfredsställas.
Emellertid har jag, som uttolkare av dessa faktiska händelser, en stark känsla av att rättvisa faktiskt skipades. Enligt rent kosmiska principer.
Du kom från Byälvsvägen med en cigg i handen din röv nostalgisk över forna sexualisering Din uppenbarelse så utstuderat anekdotisk som ett typfall av när vi förvägras generalisering
När frågan uppstår om man inte egentligen hellre vill knulla kåta äldre mammor in Sweden då är det du som avses
Din döda blick, där inte ens du själv kan anas den ögats tomhet som vi gissar driver själva tiden En tanke vandrar vilse tills den stöter på en annan och stafettpinnen går över till intilliggande stigen
Solstrålarna slickar trädtopparna och nattens stela kramper släpper Du vandrar genom gråa dagen längs en evig socialdemokrati en evig GC-väg en evig meningsförvägrad levnad av små men konsekventa felsteg
Dagen passerar och fullmånen skär genom skyns skära aprikosängar Jag låtsas: New York Nej, jag låtsas: Lima! Jag låtsas Stilla Havets stilla bränningar och brunch på Rustica Chokladfontän, cevishe och champagne
Och månen släcks, och jag kan sluta låtsas Och GC-vägsbelysning tänds och anekdoten fortgår som är ditt liv, som är ditt liv
Du kom från Norra Nöbbelöv med cigg i handen din röv nostalgisk över forna sexualisering och utandningens cancer som en tråd bakom dig genom labyrintens vindling
Du kanske minns nåt Hellsing skrev, påtungefär Dagarna är aprikosa, vissa stunder ett konsekvent felsteg i taget det räcker en bit och hela ditt liv har du på dig
***
Addendum:
Vår gissning att blicken driver själva tiden är i själva verket högst kvalificerad. Utan att gå in på kvantmekanikens implikationer, kan vi redan utifrån relativitetsteorin förstå tidens subjektiva natur. Konstanten i universum är ljusets hastighet, och det finns ingen global referenspunkt för tidens gång. Därav tvillingparadoxen: Om två tvillingar föds samtidigt på jorden, och den ene lämnar jorden i en farkost som rör sig nära ljusets hastighet, så kommer den tvilling som blev kvar på jorden ha åldrats mer än den tvilling som for ut i rymden, när rymdresenären en dag återvänder. Din framtid, som subjekt, är den geometri som anges av ljusets hastighet utifrån dig. Din förflutna tid utgörs istället av alla de subjektiva referenspunkter vars motsvarande ljuskoner kan påverka dig, vid din referenspunkt. Att "driva själva tiden" låter således mer dramatiskt än vad det faktiskt är. Egentligen driver vi alla vår egen, lokala tid, inom ramarna för den geometri som ljusets hastighet, med oss som utgångspunkt, bestämmer.
Låt mig konstatera att de ingenting visste om detta på Byälvsvägen under den tid då detta poem utspelar sig.
***
Addendum 2:
Det vi vet om hennes förfäder är det vi kan utläsa ur kyrkböckernas existentiella eufemismer. I avelsled förekommer ofta den skamliga förkortningen O.Ä., dvs. "oäkting". Vad gäller dödsorsaker ser vi, i alfabetisk ordning, bland annat alkoholism, allmän avtyning, andnöd, barnbörd, barnsäng, benröta, blodhosta, diarré, difteri, drunkning, dryckenskap, egen våda, giktvärk, hunger, håll, och mord. Vi skulle kunna stanna upp på V som i vattusot, som i sina många och medicinskt sett helt obesläktade utföranden krävt otaliga liv. Få förfäder har hunnit så långt som till Å och ålderdomsavtyning, ålderdomskrämpor, ålderdomssvaghet, et cetera. Dock ett fall av Ä som i ändtarmskräfta.
Det har framlagts att en av fosterdiagnostikens baksidor är selektiva aborter med avseende på ännu ofödda foster med kromosomfel. Argumentationen är av flera olika anledningar intressant.
***
Först: Kan man vara abortförespråkare och ändå motsätta sig selektiv abort?
Ja, verkligen, även om det vid en ägnad tanke är en smula besynnerligt.
Abortförespråkare lutar sig i allmänhet mot (den havande) kvinnans fria val. Om (den havande) kvinnans fria val skall vara kompatibelt med förbud mot selektiv abort, behöver abortförespråkaren erkänna att (den havande) kvinnans fria val måste begränsas. Detta är i sig inget märkligt - även libertarianen menar att ditt fria val att slå slutar där mitt fria val att inte bli slagen tar vid. Men, när vi väl släpper frihetsabsolutismen blir vi tvungna att formulera regler som förklarar varför just denna potentiella frihet måste inskränkas.
Den ena argumentationslinjen är att fostrets fria val att leva står i konflikt med (den havande) kvinnans fria val att slippa föda. Den svåra delen av denna fråga handlar alltså om huruvida ett foster har rättigheter, eller snarare, när ett foster skall tillerkännas rättigheter i paritet med en född människas dito. Denna argumentationslinje befinner sig fortfarande inom första ordningens deontologi.
Den andra argumentationslinjen är att negativa effekter uppstår när kvinnor kan hålla på med selektiv abort. Denna argumentationslinje hämtar kraft ur ett konsekventialistisk-utilitaristisk paradigm, eller vad vi skulle kunna kalla en andra ordningens deontologi. (Dvs., de negativa konsekvenser eller externa kostnader som uppstår när kvinnor håller på med selektiv abort, inskränker på något sätt andra människors friheter eller rättigheter. Jämför hur en industrialists rätt att förorena kan stå i konflikt med andra människors rätt till en fin natur eller rent vatten, et cetera. Ett verkligt exempel på vad som kan vara fel med selektiv abort stavas skev könsratio vid födsel, eller skewed sex ratio a birth.)
En abortförespråkare som argumenterar utifrån den konsekventialistiska argumentationslinjen kan dock med fördel differentiera mellan olika typer av selektiv abort, beroende på olika typer av utfall. T.ex. kanske hen vill förbjuda fosterdiagnostik som visar kön, för att slippa problem med skev könsratio. Däremot bör hen rimligen betrakta "en stor andel utvecklingsstörda i populationen" som en negativ konsekvens av att inte tillämpa någon som helst fosterdiagnostik. (Låt mig återkomma till ett fördjupat resonemang kring denna utfallsdrivna diskursyta.)
En abortförespråkare som argumenterar utifrån den deontologiska argumentationslinjen måste bestämma sig för när en abort kan ske, dvs. när (den havande) kvinnans frihet inte kränker det ofödda fostrets rättighet. Om denna gränsdragningsproblematik ser olika ut för foster med eller utan kromosomfel, så borde rimligen abortgränsen om något vara senare för foster med kromosomfel - allt annat lika borde fostret med kromosomfel ha en lägre medvetandegrad. Troligen kan vi dock inte göra någon distinktion alls, utan måste säga att samma abortgräns gäller oavsett foster (givet en rent deontologisk argumentation).
***
Vad är det då egentligen som abortförespråkaren med deontologisk antiselektions-argumentation egentligen motsätter sig? Varför är selektiv abort sämre än annan abort, även om vi håller oss på rätt sida om abortgränsen? Hur kränker selektionen i sig en rättighet som manifesterar sig tidigare i utvecklingen än vad fosters rättigheter i allmänhet manifesterar sig?
Återigen tvingas jag säga "andra ordningens". Ty, det måste rimligen röra sig andra ordningens rättigheter, dvs. rättigheter för den grupp vilken man tänker sig att kromosomfelets manifesterande ska gynna. En rationalist-jude jag dagligen kommunicerar med föreslog bl.a. följande negativa konsekvenser av bortselekterande av downs-foster: "Ökat stigma för de downs som är kvar; Ökad depression och ensamhet när de känner att de utrotas." Låt oss se om denna typ av argumentationslinje låter sig extrapoleras:
1. Vi får inte lyfta människor ur fattigdom, ty det kommer öka stigmat för de fattiga som finns kvar.
2. Vi får inte utbilda människor, för det kommer öka stigmat hos de som av kulturella eller genetiska anledningar inte låter sig utbildas.
3a. Vi får inte utveckla effektiva bromsmediciner mot hiv, för människor som lever med hiv och som identifierar sig som människor som lever med hiv, kommer att förlora sin identitet när hiv inte längre är en dödlig infektion.
3b. Alternativt får vi inte ta fram bättre och bättre bromsmediciner med färre och färre biverkningar, eftersom leva-med-hiv-identifikationen kommer att bli svagare och svagare för nya generationers hiv-smittade, ju mer normalt livet med hiv blir. Detta kommer göra de gamla hiv-överlevarna allt mer alienerade.
Konklusion av denna reductio ad absurdum: Andra ordningens rättighetstänkande är troligen inte tillämpligt i detta fall. Dessutom är det i sig något perverst med andra ordningens deontologi, vilket är anledningen till att jag i det ovanstående valt att använda begreppet och alstra denna sammanblandning mellan deontologi och konsekventialism-utilitarism. Deontologin fokuserar ju på okränkbara principer, och inte på oacceptabla utfall. Tvärt om ska deontologen, om hen är sann, köpa vilket som helst utfall i syfte att helga en princip.
(Parentes: Deontologen som också motsätter sig abort är så klart home free. Den kan helt enkelt postulera livets helgd och sen gå hem och rådbråka sitt sinne med huruvida det är okej att massmörda spermier eller låta kvinnan gå obefruktad under en hel menstruationscykel. Det är den abortförespråkande deontologen som har problem, ty den måste som sagt luta sig mot en lite mer konstruerad princip om individens rättighet. Om den inte helt enkelt godtyckligen postulerar att "selektiv abort är av ondo", men det kom lite från ingenstans och kommer troligen inte att uppfattas som särskilt trovärdigt.)
***
Så, det är egentligen bara konsekventialist-utilitaristen som kan ta hänsyn till effekterna i den befintliga downs-gruppen. Deontologen kan det icke, ty det konstituerar inte något heligt värde att få en evig påfyllnad av gruppmedlemmar. (Återigen, givet att vi inte formulerar fullkomligt godtyckliga heliga värden, men då blir all diskussion fullkomligt ointressant.) Vi bör nu fördjupa oss i frågan om andra ordningens effekter, dvs. om de negativa effekterna av att minska antalet och andelen människor med kromosomfel är stora eller små, och om de alls står i paritet till de positiva effekterna.
För att göra detta måste vi först skilja på faktiskt och kontrafaktiskt. Är det en negativ effekt på individnivå, att en given individ inte får födas? Nej, vill man svara. Inte kan oral-, analsex och onani betraktas som massmord.
Men, vad är då fel med att mörda människor? (Relaterat: Legalisera mord.)
Tja, det är ju obehagligt att bli mördad, troligen även smärtsamt. Och anhöriga m.fl. blir ledsna. Och det är allmänt stressigt att leva i ett samhälle där folk mördas.
Okej, så är det fel att mörda en människa som ingen annan känner eller känner till, på ett helt smärtfritt sätt, och utan att denna människa ens märker vad som händer, samtidigt som ingen annan överhuvudtaget får kännedom om det som skett?
Ett gångbart svar på detta skulle faktiskt kunna vara att det är okej. Vi har eliminerat så pass mycket av de negativa konsekvenserna. (Men, det kan behöva uppstå massor av negativa konsekvenser för att det här extrem-exemplet ska kunna vara fallet - "where did the improbability come from" - såsom att vi behöver avla och fostra en människa som inte har några vänner eller anhöriga exempelvis.)
Ett annat gångbart svar är att potential går förlorad, dvs. att olevt liv förblir olevt. Det är samma svar som det allmänt accepterade svaret på frågan om huruvida man bör rädda en 1-åring eller en cancersjuk 99-åring ur en brinnande byggnad. Utilitarismen måste också handskas med förväntad nytta.
Om det är fel att mörda människor eftersom förväntad nytta går till spillo, så kan det också vara fel att abortera människofoster eftersom förväntad nytta går till spillo.
Som alla som studerat antinatalismen och den perversa slutsatsen nog anar, är det inte så att den förväntade nyttan ökar bara för att vi ökar antalet människor. Det jag menar är: Vi kan inte öka antalet människor på bekostnad av befintliga människors nytta, eller i alla fall inte in absurdum. Faktiska och förväntade människor lever faktiskt i en slags fiendeskap, där faktiska människor i viss mån gynnas av att förväntade människor uteblir. Det blir nämligen färre konkurrenter om resurserna då. (Samtidigt kommer framtida människor givetvis stå för produktivitet och innovation et cetera, så sambanden är allt annat än glasklara. Vår kollektiva intelligens skalar även med vårt hive-minds blotta omfattning, enligt min egen ringa uppfattning. And yet - alla munnar ska mättas, och detta sker till någon kostnad.)
Förväntad nytta går dessutom both ways. Om vi tänker oss att ett givet föräldrapar avser få ett begränsat antal barn, så är den förväntade nyttan av dessa barn en viss, och frågan blir då huvuvida den förväntade nyttan påverkas av att ett av dessa barn har en kromosomavvikelse. Återigen är det en svår fråga, eftersom vi måste definiera nytta på ett objektivt sätt, vilken egentligen inte låter sig göras. Avsikten med tankeexperimentet är att fjärma oss från det fullkomligt subjektiva - den ofödde är just ofödd, och abort är således inte mord. Även bortsett från den ofödde uppträder dock (förväntad) nytta i flera olika steg - föräldrar, syskon, samhälle, et cetera. Dessutom kan ett downsbarn leda till att föräldrarna inte pallar skaffa fler barn, trots att de annars hade velat ha fler. Eller tvärt om, att föräldrarna väljer att skaffa fler barn, för att de också vill ha barn utan downs syndrom.
Nytta är svår att överblicka, men förväntad nytta är ännu svårare. Den abortförespråkande utilitaristen som intresserar sig för förväntad nytta måste i alla fall erkänna att det kan föreligga en ökad förväntad nytta av en downs-abort, eftersom ett friskt barn kan födas som annars inte hade fötts - detta även om vi måste subtrahera lite förväntad nytta när ett downs-barn inte föds, som annars hade fötts.
***
En andra ordningens effekt som anförs ovan, är att befintliga downsare blir ledsna för att downsare kommer att utgöra en mindre andel av totalbefolkningen. Denna farhåga kan vändas i sin motsats. Om downsare blir färre kanske samhället kan rikta mer resurser mot den enskilda downsaren. Vi har trots allt en begränsad kaka på samhällsnivå, och oavsett om du gillar att höra det så kommer personer med downs syndrom troligen inte att vara konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden, och troligen dessutom behöver massivt stöd i alla möjliga andra avseenden även bortom ren försörjning. Den samhällsekonomiska besparingen av färre downsare kan rent teoretiskt gynna den enskilde.
Att gruppen blir mindre kan påverka negativt, då de får färre votes och färre röster som kan formulera behov. Gruppen kan rent påverkansmässigt bli marginaliserad. Men, det kan också gå åt andra hållet. Färre behövande kan upplevas som mindre stötande än fler. Se exempelvis på migrationsdebatten: Det kan vara rätt okej, till och med positivt, med lite lagom invandring, även av burka-tanter. Men när de börjar fylla hyreskaserner och äta kommuners IoF-enheter så minskar acceptansen i samhället. Det kan vara kul med några få behövande, men tråkigt när de behövande blir så mång att det faktiskt blir betungande för samhället i stort.
"Ökad depression när de känner att de utrotas" kan säkert vara en viss negativ effekt. Samtidigt måste vi erkänna att downsarna satt i källarhålor och åt fiskhuvuden - eller i alla fall jättekletig kola - tills nyligen. Samhällets framåtskridande måste ändå sägas ha gynnat downs-gruppen, kanske mer än de flesta, såväl vad gäller attityder och bemötande som rent hedonistiskt mätt i välfärd och konsumtion. Nå, detta är blott en reflektion, och förtar givetvis inte farhågan i sig - säkert kan vissa downsare bli ledsna av att deras ofödda likar icke tillåts födas. Det kan säkert vara ett hårt slag mot självkänslan.
***
En typ av viktiga men svårmätta effekter är vad vi lite slappt kan kalla normerande effekter, ofta uttryckt som en sluttande plan-problematik. Om vi nu tillåter selektiv abort av foster med kromosomfel, är det då inte risk att vi börjar tillåta selektiv abort av allting annat?
Ett svar är: Nej, vi kan isolera ett fenomen och hantera det på ett visst sätt, utan att vi automatiskt börjar hantera andra fenomen på det sättet.
Ett annat svar är: Ja, säkert, men det finns också säkert andra grejer som vi definitivt borde tillämpa selektiv abort på.
Vi har samlats här idag för att problematisera vår målformulering. Målformuleringen lyder:
Problematisera denna målformulering.
För det första förutsätter målformuleringen en förmåga att problematisera målformuleringen. Förmåga kan delas upp i följande aspekter:
Rikedom
Kognitiv kapacitet
Höst
Bytta
och
Snörning
Men, viktigare, så förutsätter målformuleringen en drivkraft att formulera. Det innebär en dödlig sjukdom som kommer att fördärva allt mjölet i hela visthusboden om ingen annan råd gives. Det finns till yttermera visso en glad galt att binda band om, och så kan den springa in i solnedgången med ett glatt skratt. Måhända måhända måhända.
Eftersom det är fredag måste det blajas lite oförsiktigt om Döden och Samhället. Antropofagi skrev en gång:
Även om den rådande svenska strategin "lyckas" - eller ska jag säga misslyckas genom att nå måluppfyllelse - så kommer detta att innebära högre dödstal och vara sämre för ekonomin.
[...]
Skulle den rådande strategin lyckas, såtillvida att smittan bränner igenom hela befolkningen i ett hanterbart tempo tills det att vi når flockimmunitet - OBS! sinnessjukt optimistiska bästa-scenario som uppenbarligen redan håller på att gå åt helvete, vilket fö. var fullkomligt förutsägbart redan i slutet på februari även för en total lekman - så kommer ekonomin lida. Redan nu går ett flertal branscher på knä, eller till och med ligger ner. Vilka arbetstillfällen som kommer att överleva en minst sex månader lång semi-karantän vet jag inte, men det är säkert att många inte kommer att göra det.
Att hoppas på att under kontrollerade former nå flockimmunitet måste nämligen, rimligen, ta väldigt lång tid. Detta givet att vi inte helt missat att stora delar av Sveriges befolkning redan har smittats i det mörka. Vilket verkar osannolikt, eftersom IVA-platserna som förväntat fylls upp mycket snabbt nu när smittspridningen eskalerar - hade det skett en omfattande spridning redan tidigare, eller i det fördolda, borde detta synts på sjuk- och bårhus.
Högre dödstal och sämre för ekonomi, skriver jag. Än vad? Än "the hammer and the dance", såklart. Stäng ner, få kontroll på smittan [...]
Okej, så lät det den 3 april. Nu håller Lars Calmfors med, och säger enligt uppgift att den svenska strategin "inte verkar ge så mycket resultat i form av minskad smittspridning, samtidigt som de ändå kommer med ganska höga ekonomiska kostnader."
Låt oss inte trilla ner i ett evigt corona-rantande igen, men hey... Calmfors är ju den där seriösa, tunga ekonomen som alla lyssnar på i vanliga fall. Så lyssna lite på honom den här gången också, vettja.
Det platta barret i min plånbok är En talisman med inget särskilt syfte Jag sparar det av inget särskilt skäl Som minnena intill min späkta själ
Min platta känsla utav kärlek är Likt ginkons barr en menlös form av skrock Jag sparar den av inget särskilt skäl Trots att den redan borde svultit ’hjäl
Den platta bilden utav världen är En retning på min retina, jag vet Så ingenting är här och inget där Men njut så länge illusionen bär
Min endimensionella stackars värld Är ingenting mot det kalejdoskop Av minnen som mitt inre ändå när Det finns ett slut. Jag undrar ändå när
Jag lever här, befriad från befäl Jag lever här, helt styrd av mitt begär Mitt ödes ironi den är rejäl Jag lever här. Nej, överlever här
Jag sparades av inget särskilt skäl
Qualia
Den blåa timmen har en slags textur En ton, en vibration och en slags djup En slutare för dagens som tar slut En gryning dock för nattaktiva djur
Min båge sjunger som en trubadur För sömngångare eller fladdermus Och månen rullar över takets ås En kort stubin av tid som brinner ut
Och pilens hastighet är tanken fatt Slår rakt igenom kranium och hud Men först igenom skymningens textur Igenom azurdjupens brutna ljus
Ack, sömngångarnas inre liv är dolt Ja, såtillvida är de lika oss Vem vet om deras blått är lika blått Men kanske är det ändå lika gott
Den jästa grå substansen önskar nu Ta chansen att få tryckutjämna slikt En gejser, ja den hastar explosivt Så hela kraniet det går itu
I morgon strör vi över osläckt kalk På alla pilbågen har lagt till sömns Men ännu är jag i min blåa dröm Och störs inte av sömngångarnas stank
En stank ska stiga från honom En lukt av förruttnelse Pilbågen sjunger i min hand Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
Man är på insidan utav sig själv och ingen annan
Maten
I apokalypsens efterdyning Suger jag det sista ur Den kapitalistiska produktionsapparatens Likstela flödesscheman
Varenda flaska mineralvatten Som fyllts och korkats igen Men inte hunnit drickas Varenda burk med bönor Som har hunnit konserveras Men som ej har hunnit ätas; Varje tablett paracetamol som plastas Men som inte tryckts ur kartan Varenda bil som hunnit tankas, men ej köras
Därutöver har jag höns
Mortido
Dödens andedräkt är livets fartvind Och självmördarens färd mot gatan fartblind Vi skräms av skuggorna vi kastar – dock: Förutan skuggan är vi inte nåt
Dödens andedräkt är livets fartvind Livets andedräkt är döden bakvänd Lite andäktig av vårat sista samkväm Vaknar dödsdriften så sann och angenäm
Äppelblommen singlar ner Som kall vulkanaska Medan jag får pannor att kollapsa Som papier maché Glocken ekar över Skarpnäcksfältet Och får kroppar att gå mig till mötes Det enda snygga sättet att dö – nuförtiden
Jag ångrar mig och lyckas överleva Ock denna spurt mot avgrunden Jag trodde att jag skulle slå i marken Men faller ännu, oavbrutet
Jag vandrar hem längs gator som Kunde varit en barndoms Men nu förblir en mardröms
Dödens andedräkt är livets fartvind Den sista självmördaren faller än Vi skräms av skuggorna vi kastar – dock: Vår skugga kan vi aldrig kasta bort
Mortido
Kigo
Vitt panorama Som bomull i tystan grav Snön knarrar – nån där?
(Snön saktar ner dem märkbart Och kylan gör dem tröga)
Myrstacken vaknar i gläntans solskensfläckar myllrar som monster
(I vårens lera kan man halka Falla och dö)
Häggridåers hägn Varm asfalt under fötters flykt längs cykelväg
(Den dignande grönskan Äter sommmarcykelvägar)
Guldbladen ruttnar så vacker idag i väntan på frost
(Som höstens svampar står de Mellan riken: Ej växt Ej heller djur)
Hålet i isen
Induktion har alltid givit rätt Så vi kan därmed medelst induktion Nu härleda att vi har rätt i tron Att vi når sanningen på detta sätt
Vi var en weddellsäl som gnagde vakens kant Vi levde gott i skydd av isens tak Så länge som vi höll en öppen vak Beakta dock, vårt liv var satt i pant
Det fanns ett pris för våran trygga värld När isen nött vår tand till roten ner Kunde vi inte nånsin äta mer Och elden falnade i våran härd
De som gått under har ju dött och glömt Så selektionseffektens narrativ Kan endast skriva på och falla bi Till allt jag minns, och allting som jag glömt
När nästan alla andra går i sömnen Är jag vaken När nästan alla andra svultit Här i vaken Är jag och kärleken (Rebecka) kvar I vårat självhushåll vid tidens slut I konsumtionssamhällets sista sats Så överlever jag och härdar ut
Tystnaden
Det konstiga med verkligheten Är att det saknas filmmusik När sömngångare överrumplar Saknas dramats ljudkuliss
Istället är det samma stilla prassel I lövverket som alla andra dagar
Ödesmättade stråkar saknas Egna andetagens panik på sin höjd Sömngångarna låter inte Skräckinjagande är
Deras brist på uttryck
När ett kannibaliskt monstrum målmedvetet strävar mot dig Med malande käkar och torrt prasslande gomsegel Hade diaboliska vrål anstått Istället hörs som mest ett väsande ljud Som av en trasslande blåsbälg Ifrån lungsäckarna; Knäppande ljud från stelnade leder och senor; Samt smattrande trumpetande av väderspänning
En anspråkslös och lågmäld symfoni av kroppars dysfunktioner Jag uppskattar den svala nattluften mot huden Det är trots allt en sensation
Shasei
Sädesärlans kvicka flykt Och hägerns tröga vingslag
Bestånd av gula iris I alkärren vid Älta
Bäverns rester efter Festen vid en mäktig asp
Med Shikis blick har allt en
Bitterljuv, förgänglig skönhet
Min närförort, ett träsnitt Prytt av tallars siluetter Och om våren blommar körsbär Och om hösten brinner träden
Genom handblåsta fönster vrider sig världen, Körsbärsträden och tallsiluetten
Den närliggande Skogskyrkogården = De mossbelupna gravarna i Koyasan
Rådjuren på cykelvägarna = De frigående hjortarna i Nara
Havsörnarna, så värdigt svävandes = Bruna glador över öde strand i off season Takeno
Ginkons barr i handen Medan vårens rådjursbockar kämpar Mellan uråldriga ekar Vid Flatens norra strand
Dan Wolgers tårta täckt av lik med tarmen utanför
Mina saker II
Min cykel är min bästa vän (förlåt Rebecka) Flexibel i terräng och lätt att laga Behöver inte bära med nåt bränsle eller så Och kryssar mellan bråtet snabbare än de kan gå Så mig kan inga sömngångare nå
Min mountainbike är lätt att bära på Och punka fixar jag på en minut På cykel rör jag mig så tyst och obemärkt förbi Det är som någon form av märklig newtonsk mekanik Som nog tangerar någon slags magi
Min cykel säger rassel rassel, pling pling Pedalens galna rotation när Sömngångarna kommer
Ett fälgkors och en rysktillverkad Tokarev Gör ingen glad, och kedjan hoppar Rassel rassel, pling pling Prassel prassel, spring spring
Även de bästa vänner sviker
Kärleken
Rebecka betyder ursprungligen "bunden", "att knyta", eller "fängslande" Hon är min älskarinna här i tidens slut På gränsen mellan våldtäkt och griftefridsbrott Eller på båda sidor av den gränsen
På tal om vällustens ljuva, förtrollande kvalm Så erfar jag att sömngångares prasslande slemhinnor Kan smörjas med vanlig matolja
Kroppsdysfunktionsorkestern spelar för oss när vi älskar Huden flagnar, hinnor brister Visst gör det inte ont?
”Man är på insidan utav sig själv och ingen annan” kan modifieras Man kan besöka andra kroppar tillfälligt Med våld eller i avsaknad av motstånd
Mot min smutskastning av den samtida rappen kan någon invända att övergången från mod och skroderande till sorg och nedstämdhet inte nödvändigtvis är klandervärd utan tvärt om kan ses som tecken på mognad. Min imaginära belackare kunde också tillägga att den första rappen förhåller sig till den senare såsom den oskyldige och tappre Dogge Doggelito till den gnällige Sebbe Staxx, och att ingen - utom möjligen Antropofagi - skulle få för sig att utifrån denna avtagande glädje dra slutsatsen att Mina områden är underlägsen Snubben. Svaret är enkelt: Det är inte bara den hedonistiska stilen som skiljer dem åt. Skillnaden är moralisk. I den dåtida rappen från Botkyrka finns en trivial skälmaktighet, ett okynne som tabanjans slappa gangsta-slang inte har tillstymmelse till.
Från uppföljningen av 2018 års prediktioner (och beyond):
1. Trump!
a. Trump sitter året ut. CL 90 % Rätt
b. Trump impeachas aldrig. CL 80 % Rätt
Hittills rätt. Ger mig rätt på denna ändå, eftersom impeach-debatten väl lite blåst över. Och, liksom, ska jag vänta tills han dör eller? Han kan ju klara denna period och sen bli president igen om 40 år och då impeachas. Inte sannolikt men jag säger bara.
c. Trump sitter mandatperioden ut. CL 80 % Inconclusive
Hittills rätt.
d. Trump väljs inte om. CL 60 % Inconclusive
Nu kan vi äntligen svara lite mer konkluderande. Det visar sig att jag hade rätt i att ge mig själv rätt i att Trump aldrig impeachas, i alla fall under första mandatperioden. (Men visst, oavsett utfallet av valet kan väl grejer hända innan en eventuell maktöverlämning. Nå. Ingen IMPEDICARE än så länge i alla fall.)
Trump verkar också (med samma caveat som ovan) sitta mandatperioden ut. Så det blir rätt på 1c. också.
Nu ska vi se om 1d. blir rätt eller fel. Jag har ju historiskt sett varit överkonfident vad gäller prediktioner i klassen CL60, vilket borde få mig att tippa på en Trump-vinst nu. And yet.
[Uppdatering: För den som missade det så har Trump förlorat. Chi-ching till Antropofagi!]
***
En annan grej som kan behöva uppdateras, eller i alla fall kommenteras, är Rysslands-prediktionen gällande Aleksej Navalnyj.
c. Navalnyj utsätts för mordförsök (inkl. mördas) eller skenrättegång (inkl. fängslas) eller misshandel/förgiftning (med eller utan dödlig utgång). CL 50 % Rätt
Rysslandsexperten säger: "Navalnyj har inte utsatts för något mordförsök eller misshandel/ förgiftning men har fängslats upprepade gånger (han har suttit inne tre gånger i år ungefär en månad varje gång). Så den här kan diskuteras beroende på vad man menar."
Som synes gav jag mig själv rätt på prediktionen ovan, men föga anade jag hur rätt jag skulle komma att få. (Eller, något anade jag ju, med tanke på prediktionens art.) Förgiftningen av Navalnyj kom att bli en stor världsnyhet ca två år senare.
***
Så coviden. Om det inte händer helt sjuka saker i höst (10.000 nya fall idag känns visserligen rätt sjukt!) så kommer vi knappast nå mina dödstalsgissningar. Riktigt skönt att så är fallet, för inte fan vill ens den mest inbitna neomalthusianska ekofascistiska Greta-partist se dödstal i storleksordningen 100-200.000.
Min "lägsta-gissning" på knappt 13.000 döda då? Tja, den är inte alldeles orealistisk att infalla. Det kan hända mycket under hösten. Mycket talar kanske emot kraftigt stigande dödstal - viruset kan ha muterat och i så fall troligen blivit mindre farligt; de svagaste kan ha dött av i våras; vi kan ha blivit bättre på att skydda riskgrupper; vi har blivit bättre på att behandla covid; et cetera. Men det kan ej uteslutas.
Dock, även om dödstalen skulle stiga till 13.000 eller däröver, så är min prediktion galet fel. Siffran 13.000 baserades på en uträkning där jag helt utesluter alla över 50 års ålder i gruppen som alls smittas. Jag skrev:
Lyckas vi skruva ner andelen smittade till 60%, och göra så att de 40 obesmittade procenten är samma som riskgrupperna, så kan vi så klart sänka mortaliteten mycket mer. Men, det är just det som är FHM:s uttalade strategi, och som jag alltså misstror i enlighet med denna prediktion.
För att ändå snegla mot denna klart mer positiva möjlighet, så plockar jag bort alla över 50 års ålder ur gruppen smittade, dvs. dödlighet 0% för alla över 50. Då har vi kvar drygt 60% av befolkningen i gruppen smittade, vilket är en siffra som nämnts i samband med flockimmunitets-argumentet. Givet att vi lyckas så perfekt med att isolera riskgrupperna (sett till endast ålder) men ändå exponera alla andra, så ser vi en total mortalitet på klart lägre [0,1%]. Av 60% smittade, dvs. 6 395 969 personer, så blir antalet döda [12 937 stycken]. Detta kan ses som en slags bästa-scenario.
***
Istället verkar smittspridningen varit riktigt pigg bland de opigga, och dödstalen som vi ser härrör så vitt jag förstår ur just gruppen äldre. Enligt FHM (se figur till vänster) är andelen dödsfall höga i åldersgruppen 70+, och av övriga avlidna finner vi flest i gruppen 50-69. Min lägsta-gissning, som alltså räddade alla över 50 års ålder från smitta, har failat även om dödstalen 13.000 skulle nås under hösten. Den är nämligen ett typfall av konklusioner utifrån falska propositioner. Och det blir inte mindre motbjudande om konklusionen av en ren slump råkar bli rätt.
Vad förklarar då min mer generella felbedömning? Varför har så få strukit med? Av allt att döma har jag a) underskattat de svenska restriktionernas effekter, samt b) överskattat dödligheten i covid-19 generellt. Smittspridningen har varit väldigt hög i Sverige, och väldigt många har dött enligt vad jag vidhåller är i onödan. (Jämför med våra nordiska grannländer, exempelvis.) Smittspridningen har dock inte närmat sig 60 % av befolkningen så vitt någon vet, vilket också har varit till stor besvikelse för flockimmunitetsvurmare. Färre har alltså fått det än jag trodde. (Jag trodde alla.)
Dessutom har dödligheten alltså underträffat mina farhågor. Case Fatality Rate i länder som testar ordentligt är nere på knappt 1%. FHM har hävdat att "the infection fatality rate is 0.6%, with a 95% confidence interval of 0.4–1.1%. For the age group 0–69 years, we get an estimate of 0.1% (c.i. 0.1–0.2%), and for those of age 70 years or older our estimate is 4.3% (c.i. 2.7–7.7%)." Jag kan inte väldigt lätt räkna om det till mina CFR-tal - som var uppbrutna på fler åldersgrupper - men det är uppenbart att FHM:s estimat är betydligt lägre än mina för gruppen 0-69, om än snarlika i gruppen 70+.
Nå, detta om nuläget. 10.000 nya fall as of today. Vi får la se var det slutar.
