Latrina larva

Evolutionen må vara en stilla cirkus, men den bjuder ibland på popcorn och cyklande björnar.

Beakta dassmasken latrina larva. Detta djur - enligt Sir Pheno Typical "den kvantigaste av alla Guds krälande varelser" - har en reproduktionscykel som våldför sig på själva rumtiden.

Masken parasiterar delar av sitt liv på homo sapiens tarmkanal. Där kläcks den och där parar den sig med sina syskon.

Som ägg är den lokaliserad till den toalettpappersrulle som vanligen pryder offentliga såväl som privata facilitetsanläggningar. När en bipedal, bajsande humanoid torkar sitt nytömda rektum med en bit toalettpapper överförs äggen till tarmen, där nästa generation maskar kläcks att bedriva sin incestuösa otukt.

Den stora gåtan för naturalisterna var länge - hur tar sig äggen från människoanus till papperet? Den enda kontakten sker ju efter att en given pappersmängd avlägsnats från sin rulle, och efter exponering för analkanalen slängs pappret vanligen oavkortat i själva vattenklosetten för att där nedspolas.

Nå. Det är nu det "kvantiga" händer. Eller vad vi nu ska kalla det.

Äggen som lagts av parasitmasken i sitt tarmluddiga hem, överförs till toalettpappret när detta anträder colon. Där skulle historien vanligen ta slut, men istället visar det sig att maskägget har förmågan att isolera sig i rumtiden och låta denna spelas baklänges, samtidigt som maskäggets eget förlopp sker i sedvanlig framåtpekande riktning. Pappret lämnar med andra ord den fekaliefrånsläppande stjärtstrukturen för att återvända till själva rullen! Där förenas den nu äggbemängda pappersbiten åter med rullen, varpå äggets kronologiska kramper upphör och tiden åter tillåts gå sin gilla gång. Pappret förs nu till anus, gör sin plikt, och nedspolas utan åthävor i avloppssystemet.

Kvar på toalettpappersrullen sitter maskens ägg. Redo att överföra sig till nästa primatgump som väljer - eller nödgas - att besöka den ifrågavarande bekvämlighetsinrättningen.

Ja se, evolutionen.

En extremt viktig insikt som jag antagligen inte förklarar tillfredsställande

Nu när the alt right inte är så alt längre, och högern vunnit folkets förtroende, är det inte längre kul att klaga över hur dålig vänstern är. Dessvärre är den ändock fortfarande dålig. Hur lösa? Klaga på alla samtidigt. (Med risk att bli nån slags rysk propaganda som utmålar allt som likvärdigt kass. Fallacy of grey-varning utfärdas.) Och leta desperat efter välvilliga tolkningar.

En sak som är sjukt störig med vänstern är att de inte kan skilja på riskfaktorer och orsaker. Därför tror vänstern exempelvis att fattigdom orsakar skjutningar. Detta är självklart absurt och troligen ligger det till lite mer såhär.

Ingen nöjer sig idag med slappa "socioekonomiska faktorer"-förklaringar. Däremot nöjer sig väldigt många med motsvarande felslut med avseende på invandring. Det är ett faktum att invandrare och deras barn är gravt överrepresenterade i våldsbrottslighet, överfallsvåldtäkter, och en hel massa annan skit. (Den här genomgången var faktiskt inte dum!) Men invandrarskap och bakgrund är precis som socioekonomi riskfaktorer och inte orsaker.

Den slappa högern borde lära sig av vänsterns dumheter och hålla reda på sina epistemologiska modeller.

***

En gång i tiden klagade Antropofagi på att nazister begick våldsbrott. Det kan väl sägas vara ett högst rimligt klagomål. Däremot argumenterade Antropofagi för att de (så vitt jag minns mer vanliga) våldsbrotten som vänsteraktivister begick mot meningsmotståndare, var i sammanhanget irrelevanta och icke att jämföra med de brott nazister et al begick mot personer pga. hudfärg eller sexuell läggning. Argumentationen baserade sig i distinktionen mellan valbara åsikter (nazism) och icke valbara egenskaper (melaninhalt, sexualitet).

Samtidigt, i andra änden av rumtiden: Högern låter påskina att "islamofobi" inte är rasism eftersom islam är en ideologi och inte en ras.

Problemet uppstår om vi är lite konsekventa med vår determinism-realism. Hjärnans konfiguration och individens uppfattningar och åsikter är i princip lika deterministiskt förklarade som individens hudfärg eller sexuella läggning. Allt har en orsak och vi är inte dualister.

Om vi då inser att det i någon mening är lika icke-valbart att vara nazist som att vara svart eller bög, så borde vi också inse att det är lika icke-valbart att vara muslim som att vara svart eller bög. Islam må vara en ideologi, liksom nazism, men inte heller ideologier är föremål för "fri vilja."

Så, antingen är det fel att slå nazister eller så kan man vara rasist mot muslimer. Om vi skarvar lite med begreppen.

Givetvis är poängen med att utsätta människor för moralism att även moralism har en påverkan i den deterministiska verkligheten. Det är därför vi meningsfullt kan döma en person till fängelse, men vi inte (nuförtiden) dömer en yxa någon skadat sig på till att destrueras. Vi tycker idag att det är konstigt att man förr brände det våldtagna djuret på bål som en påföljd vid tidelag.

Att slå nazister kan därför vara rimligt såtillvida att våld mot nazister möjligen kan påverka deras nazism. Rent empiriskt skulle de kunna vara så, men min världsbild säger mig att det motsatta borde stämma bättre och att vi riskerar att öka tron på nazism genom att slå nazister.

Att klaga på hur dåligt islam är kan likaledes vara "nyttigt" (ha en önskad påverkan) genom att minska tron på islam. Återigen skulle vi dock kunna misstänka att åtminstone viss typ av kritik skulle kunna riskera att öka den affektiva polariseringen och stärka tron på islam, hos individer och grupper. Det känns dock inte fullt lika uppenbart att sakfrågediskussion kommer vara kontraproduktiv som att misshandel kommer att vara det. Antagligen är det dock viktigt att sådan diskussion förs (dvs. sådan kritik levereras...) med respekt och stringens. Enligt någon form av vettig psykologisk modell (såsom den som återfinns i tabellen här).

Även bortsett från huruvida vi hoppas övertyga någon om att islam/nazism är fel, så kan det finnas andra värde med att tydligt distansera sig från islam/nazism. Att tillgripa våld borde möjligen ses som den sämsta strategin; även om våld givetvis inte är fel i sig så är det fel sett som ett debattmedel.

Koranbränning? Mycket bra, enligt Antropofagi. Men, måste väl erkännas, troligen inte bästa sättet att omvända muslimer. Antagligen faktiskt kontraproduktivt. Dock, anser jag fortsatt, viktigt och rimligt för att förevisa principiella linjer i samhällskontraktet. Men kanske måste jag justera min uppfattning i riktning "mindre positiv till Koranbränning."

***

Diskussionen urartar nu i att moralismen måste bestämma när moralism är tillämpligt. Ibland vill vi ju påverka människor. Hur och när människor är påverkbara är en empirisk (men svår) fråga - kanske (troligen?) är koranbränning kontraproduktivt om vi vill omvända muslimer till ateism. Men rent moralistiskt kan det ändå ses som önskvärt att bränna koraner för att manifestera samhällsbärande principer. Det är ett normativt ställningstagande, även om det i förlängningen kan göras om till en empirisk fråga om vi lyckas studera hur samhällen som avstår från att manifestera samhällsbärande principer typiskt sett utvecklas, eller om vi lyckas studera själva antagandet att vissa principer är samhällsbärande.

Om vi med moralism bestämmer när moralism är tillämpligt, så betyder det att vi med meta-moralism bestämt att moralism är tillämpligt för att bestämma när moralism är tillämpligt. Etcetera in absurdum. Detta har dock som jag ser det föga implikationer i verkligheten. Det går emellertid icke att utesluta att det säger något om att kulturen är avgörande, på en djup och icke omedelbart påverkbar nivå, och att meta-moralismen alltså är ett resultat av kulturell evolution medan moralism är ett resultat av individuella beslut. Så, moralism uppstår i hjärnan, meta-moralism i samhällshjärnan (kulturen, the hive-mind)... Och i så fall måste meta-meta-moralismen bestämmas av genetiken!

Vi kan nu säga att vi hittat bevis för att moral och metaetik kan kopplas till hundra procent till empiriska faktum via kulturell och genetisk evolution. Det finns således objektiva rätt och fel. Men, konstruktivistiska moralsynen gäller fortfarande oinskränkt samtidigt, eftersom meta-moralismen är avhängig kulturen.

Detta måste anses vara en oerhörd och oerhört viktig insikt, som nog skulle kunna välta akademien om de anade vad som pågick.

***

Låt oss punkta upp och även utveckla argumentet en smula.

1. Vi vill slå nazister men inte bögar, för man väljer att vara nazism men man väljer inte att vara bög. Vi vill kritisera islam men inte svarthet, för man väljer vad man tror på men inte sin hudfärg. Vi kallar det "moralism" att slå nazister och bränna koranen.

(Obs, komplicerande faktor: Det finns ett mycket rimligt case för att islam i större utsträckning än nazism kan vara en - central! - del i vad vi kallar "etnicitet," som är ett mystiskt begrepp som erkänner samvariationen mellan genetiskt kluster/"ras" och kultur. Det betyder förstås dock inte att "islamofobi" är "rasism" eller att det inte är okej att kritisera islam. Relaterat: Bois in the hood.)

2. Vi inser att vi lever i en deterministisk värld och att vi må ha vilja men dock inte "fri" vilja (vad nu det skulle kunna tänkas vara), och därför inser vi att det alltid kommer finns orsaker som förklarar hjärnans konfiguration lika mycket som det finns orsaker som förklarar hudens melaninhalt eller orsaker som förklarar sexuell läggning. Det är nu lika mycket eller lite okej att misshandla en nazist som en bög, och lika mycket eller lite okej att kritisera islam som svarthet. "Moralism" har plötsligt ingen saklig grund i något av fallen.

3. Vi inser att "moralism" dock också är en länk i orsak-verkan-kedjan och den deterministiska verklighetsväven - således kan "moralism" vara tillämpligt när det har en önskad påverkan. Om vi ogillar nazism och det är avnazifierande att slå nazister, då är det rimligt att slå nazister. Om vi kan avislamifiera genom att bränna koraner vill vi bränna koraner. Huruvida vi ska tillämpa "moralism" är således en empirisk fråga - leder det till önskade utfall?

4. Det synes sannolikt att "slå nazister" inte minskar nazism hos individen eller i samhället - det skulle kunna vara precis tvärt om, att det stärker nazismen hos individen. "Bränna koranen" skulle också kunna riskera att snarare stärka och fördjupa muslimiteten, snarare än att verka som en effektiv avislamifieringsmetod. Vi borde alltså varken slå nazister eller bränna koraner. Det kan rent av betraktas som kontraproduktivt, på kort sikt.

5. Vi inser att vi ändå gärna vill bränna koranen. 

(Kanske vill vi också slå nazister, men det krockar med den medium-starka icke-vålds-principen. Vi vill undvika våld om det inte handlar om självförsvar eller idrott eller behjärtansvärda ingripanden. Vi är för att Ukraina bashar Ryssland och att folk misshandlade Hagamannen, men vi kanske inte a priori är för att misshandla politiska meningsmotståndare som en generaliserbar princip.)

Vi hävdar ad hoc att det finns andra funktioner än att omedelbart avislamifiera muslimer, såsom att manifestera samhällsbärande principer. Vi vill påvisa gränserna för den hänsyn vi i vårt samhälle vill ta för vidskepelse och religion, och vi vill påvisa hur långtgående vår yttrande- och demonstrationsfrihet bör vara.

Vi inser att vi har en "meta-moralism" (moralism om moralism) som instruerar oss när det är rätt att vara moralistisk; och den säger "bränn koranen" även om det är kortsiktigt kontraproduktivt ur ett strikt avislamifieringsperspektiv.

6. Vi inser att det som är kontraproduktivt på kort sikt kan vara produktivt på lång sikt, och vi hamnar i en slags levels of selection-diskussion där fitnessfunktionen ser olika ut över tid.

(Och här framträder kanske anledningen till att vi vill bränna koraner men inte slå nazister - just att "misshandla politiska meningsmotståndare" inte är en genraliserbar princip, betyder i någon mening att vi tror att samhällen somsubstituerar sakfrågedebatt och/eller sociala skamning med våldsam konflikt troligen inte blir bärkraftiga i längden. Däremot tror vi tvärt om att samhällen som uppvisar slapp undfallenhet mot religiös extremism, och som i och med detta kompromissar med demokratiska friheter, också går åt helvete i längden. "Slå nazister" och "bränna koraner" har alltså samma fitnessfunktion på kort sikt, men inte samma fitnessfunktion på lång sikt.)

Vi inser att den ena nivåns fitness är den andra nivåns död. Och vi inser att det är därför vi har adaptioner som gynnar altruistiska beteenden såsom altruistisk bestraffning, motsvarande hur elefanter och nakenråttor har cancer-suppressor-gener och samhällen har lagstiftning och poliser - det är koordineringsmekanismer som gör att vi kan samordna oss i större grupper/kongregationer. Vilket kan ses som en högre selektionsnivå där cellen gör avkall på kortsiktig fitness för att vinna långsiktig fitness, vilket är ekvivalent med (?) att cellen gör avkall på kortsiktig fitness för att kroppen ska vinna kortsiktig fitness; eller där individen ger avkall på kortsiktig frihet/fitness för att vinna långsiktig trygghet/fitness, vilket är ekvivalent med (?) att individen ger upp kortsiktig frihet/fitness för att samhället ska vinna kortsiktig stabilitet/fitness.

7. Vi kan nu förstå att principer är kulturell evolutions-adaptioner för långsiktig fitness/koordineringsmekanismer som kan institutionaliseras i deontologiska heliga värden och/eller lag. Här är deontologiska principer alltså verktyg för att uppnå långsiktiga utilitaristiska mål. Kortsiktig utilitarism kan vara att skita i principerna och optimera lokalt i stunden, till samhällets långsiktiga förfång.

Meta-moralismen bestäms således av den kulturella evolutionen, där föremålet för selektion är kultur (eller memes), och där kultur (eller memes) är koordineringsfunktioner för individer som då tillsammans kan utverka långsiktiga fitnessvinster.

8. Vi inser att det finns en meta-meta-moralism som bestämmer när vi tillämpar meta-moralism, och att denna meta-meta-moralism är den biologiska genetiska grunden för kulturell/memetisk evolution, det vill säga de biologiska adaptioner som vi har för att härma, lära, bestraffa och socialt styra. (Relaterat: Hur det ligger till etc.)

9. Vi inser att realistisk och konstruktivistisk moralsyn båda är korrekta. På meta-moralistisk nivå är det kulturell selektion som bestämmer vilken moralism vi som samhälle tillåter individen att exekvera - full on konstruktivism, således. Emellertid finns det en genetisk grund (och en biologisk icke-genetisk grund, som bestäms av kulturen...) för vilken meta-moralism vi kan utveckla kulturellt-evolutionärt.

10. Akademien välter.

Hur det ligger till, vad vi bör göra, och riskerna framåt

Med anledning av samhällsdebattens vågors slag mot verklighetens klippor ser jag anledning att etablera sanningen om hur världen förhåller sig. Jag tror att det räcker med ett mycket koncist och hastigt nedplitat blogginlägg.

Många dryftar huruvida det är legalisering, ADHD-utredning, rättslig repression eller satsningar på skola som ska lösa problemet med skjutvapenvåld och kriminalitet. Älsklingsförklaringar som florerar och som visserligen i mycket är rimliga rör genetik, kultur, socioekonomi, narkotikaekonomi och migration.

***

Vi undrar således: Är antisociala beteenden ärftligt? Ja, det synes utifrån beteendegenetikens lagar och de tvilling- och adoptionsstudier som gjorts som att individuella egenskaper som är biologiskt ärftliga i stor utsträckning förklarar individers beteenden. Låt oss dock akta oss för förhastade slutsatser.

Mer precist är det nämligen så att variationer mellan individer i stor utsträckning förklaras med biologiskt ärftliga faktorer. Däremot förklaras variation mellan grupper, eller för en given grupp över tid, med miljöfaktorer och kulturella skillnader.

Ett exempel: Vi har ungefär samma underliggande biologi idag som för 100 år sedan. Evolutionen går som vi vet långsamt. Ändå har vi idag problem med övervikt i samhället, vilket vi inte hade för hundra år sedan. Det måste således finnas en skillnad i delade miljöfaktorer. 

(I det här exempelfallet något i stil med Slate Star Codex-Scotts spaning att "kapitalismen är en optimeringsprocess för att få oss att äta för mycket på tusen olika sätt." Med många biförklaringar i termer större portionsstorlekar, mer kalorität mat, snaskigare snask. Och/eller förändrad livsstil och mindre motion. Men senaste forskningen pekar på att just ätandet är viktigare än motionen för att hålla nere vikten.)

Inom varje givet paradigm ser vi dock individvariation. De feta är fler nu, men det är inte alla som är feta. Det som förklarar individvariationen är typiskt sett biologiskt ärftliga egenskaper, som nu interagerar på ett annat sätt med de nya miljöfaktorerna än vad de gjorde för 100 år sedan med de dåvarande miljöfaktorerna.

Vi kan helt enkelt se det som att vi har flyttat på x-axeln under normalfördelningskurvan så att genomsnitt såväl som svansar hamnar längre mot fetma än vad som var fallet tidigare. Men populationen är fortfarande normalfördelad.

(Det här är en förenklad tankemodell och inte exakt i detalj hur jag tror att det är. Jag är öppen för att Gausskurvan har ändrat form och utsträckning på något meningsfullt sätt i och med att olika individer reagerar olika mycket på förändringen i miljöfaktorer.)

Brottsligheten idag är koncentrerad till invandrargrupper. Överrisken för att begå våldsbrott är många gånger högre hos utrikesfödda och deras barn. (Källa BRÅ 2021:9.) Samma grupper är starkt överrepresenterade med avseende på överfallsvåldtäkter. (Källa Koshnood et al.)

Så, är det genetik eller kultur som förklarar brottsligheten? Kolla den här twittertråden:

Variation inom en population förklaras typiskt sett av gener. Variation mellan populationer, eller mellan en population över tid, förklaras av delade miljöfaktorer/kultur/bly i bensinen/kalitalism-som-optimeringsprocess-för-att-folk-ska-äta-mer/&c. strukturer.

— Greider Good (@cederberg_erik) September 10, 2022

Ett sammandrag: Vi är hårt selekterade för socialitet och anpassning till gruppen. Därför spelar sociala normer en stor roll för vårt beteende; det är när vi hamnar i normlösa tillstånd, krig eller utlandsresor, som vi typiskt sett börjar mörda och våldta. 

Som diskuteras mer fördjupat i Frågan på vilken människolivet är ett svar visar de Quervain et al (2004) att altruistisk bestraffning - det vill säga att straffa normbrytare till en egen kostnad - korrelererar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Även här har vi en biologiskt bestämd individvariation eftersom experimentpersoner som uppvisade högre aktivitet i denna del av hjärnan var mer villiga att straffa personer som missbrukade deras förtroende. Slutsatsen författarna drar är att människor upplever tillfredsställelse när de bestraffar normbrytare, samt en motiverande saliens (förväntans-belöning) kopplat till altruistisk bestraffning. Spelteoretiskt kan vi sägas ha neurologiska adaptioner på plats att spela tit-for-tat i fångarnas dilemma-situationer, och bestraffa den som missbrukar vår välvilja.

Zahn et al (2009) studerar neurala korrelationer med upplevelse av skuldkänslor. En tolkning av studien är att vi har adaptioner på plats för självbestraffning kopplat till normefterlevnad. Vår individuella motivation kan vara i konflikt med samhällets motiv, och vi har selekterats för att i viss utsträckning prioritera gruppen framför oss själva (i den mån som det - uppenbarligen - också gynnat för överlevnad och välgång på individnivå). Kulturen som vi vantrivs i ger oss incitament att skruva ner vissa av våra motiv och kontrollera våra impulser. Såtillvida är kulturen den prefrontala cortexens projekt. Medels impulskontroll avstår vi från att följa stimuli och lägga band på oss.

Impulskontroll är, vad det verkar, en biologiskt bestämd förmåga. Som redogörs för i Predrag Petrovic' bok Känslostormar (som handlar om IPS/borderline men inkluderar ett kapitel om ADHD) är förmågan att filtrera inre och yttre stimuli något som varierar på individnivå. (Relaterad läsning: Jag förlåter omedelbart; Bayes-Petrovic; EIPS-hypoteser; autofobi.) Vår viljestyrka är således i någon mening utanför vår, och kulturens, omedelbara kontroll. Vi kan inte tillförlitligt och i varje stund med viljestyrka bestämma hur vi ska agera och reagera.

Den prefrontala cortexen är dock även bra på att välja ut vilka stimuli vi ska reagera på. Detta kallas associativ inlärning. Kulturen tillhandahåller kriterierna för vårt urval av premierade beteenden. Kulturen tränar vår prefrontala cortext. Vi kan till exempel internalisera regler som de sju dödssynderna, trots att frosseri, kättja etcetera är evolutionärt rimliga beteenden på individnivå (så länge inte kostnaden för att avvika från gruppens normer är högre, nota bene).

Poängen är att kulturen jobbar med associativ inlärning. Genom att upprätta begrepp som "dygd" eller "plikt" kan vi koppla våra belöningssystem till beteenden som är önskvärda. (Troligen i bemärkelsen kulturellt premierade.) Därutöver handlar kultur och normer om att upprätta mer eller mindre formella påföljder för oönskade beteenden, genom social stigmatisering eller fysiskt våld.

Fostran handlar om att hjälpa individer att skapa rätt regler i hjärnan, för att filtrera impulser. ADHD är oförmågan att filtrera impulser, som Petrovic visar. Kulturen tillhandahåller regelverket, men inidivderna har sen dessutom varierande förmåga att filtrera.x

Därför kan variationen inom en grupp förklaras av genetik, som bestämmer förmågan att filtrera impulser, medan skillnaden mellan grupper kan förklaras av kultur och normer, som bestämmer vilka regler vi i allmänhet filtrerar impulser med.

Det är därför situational action theory (SAT) är en bra modell:

"Crimes are moral actions. There are many different types of actions that may constitute a crime, but what they all have in common is that they break a rule of conduct (stated in law) about what is the right or wrong thing to do (or not to do). What distinguish crime is thus not that they are a particular kind of action but that they are acts the breach rules of conduct (stated in law) and, therefore, need to be studied and explained as such.

People are the source of their actions, but the causes of their actions are situational. To explain the causes of acts of crime we need to understand the situational factors and processes that move people to break rules of conduct (stated in law). People are different and so are also the settings (environments) to which they are exposed."

Marie Torstensson Levander säger ungefär samma sak.

*** 

Så, vi kan tro på den beteendegenetiska forskningen som betonar att individuella egenskaper förklarar variationen mellan individer, och samtidigt vara intresserade av delade miljöfaktorer. Av de delade miljöfaktorerna som beteendegenetikens lagar pekar mot är kultur, det villa säga gruppens delade normer, förmodligen oftast viktigast. (Även om förekomst av bly i dricksvatten, obligatorisk katekesläsning, etcetera såklart också kan ha enorm betydelse i förekommande fall.)

Låt oss ändå dröja oss vid de individuella faktorerna. Valrörelsekontroversen kring att "ADHD-utreda orten" å sido är utrikesfödda underdiagnosticerade, samtidigt som våldsbrottslingar i regel har outredd ADHD. Låt oss titta på några vederhäftiga källor:

Översikt av metaanalyser visar att obehandlade NPFer är stor riskfaktor för våldsutövande (källa). Regeringen skrev redan 2017 att

"ADHD är en funktionsnedsättning som visat sig vara överrepresenterad bland personer som lever med kriminalitet. I samhället i stort beräknas 3-5 procent ha ADHD medan denna siffra bland intagna på Kriminalvården beräknas vara 25-30 procent."

Barn till utlandsfödda är underdiagnosticerade enligt Socialstyrelsen: "adhd-diagnos ställs hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige."

Så, det är väldigt viktigt att just ADHD-utreda orten, för att invandrare inte i genomsnitt ska ha sämre impulskontroll än andra. Sämre impulskontroll följer av ADHD, och ADHD kan behandlas. Svenska fängelser är fyllda av personer med utländsk bakgrund, och av personer med obehandlad ADHD. Motverka rasismen genom att eliminera korrelationen mellan brottslighet och utländsk bakgrund: Utred ADHD i orten!

(Den som har hängt med somaliska tanter som diskuterar huruvida Koranläsning är bättre än psykiatri kan gissa varför ADHD mer sällan utreds och behandlas i vissa invandrargrupper. En annan faktor kan såklart vara endogami och inavel, som ju präglar de flesta kulturer som inte genomgått katolska kyrkans förbud mot kusingifte. Relaterat: Kusingifte och modernitet del 1; del 2; islam är sämst; Bahá'ì; motargument.)

Okej, vi har klarat av det följande:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering, vilket mer sällan kommer utrikesfödda och deras barn tillgodo, troligen framförallt av kulturella orsaker, okunskap och stigma.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur. Kultur tillhandahåller regelverket för vår impulsfiltrering (och som synes ovan även rekursiva effekter på vår medicinska hantering av bristande impulskontroll.)

Låt oss nu gå vidare till att diskutera kultur och andra delade miljöfaktorer och vilka åtgärder som, utöver ADHD-medicinering, kommer att vara viktiga för att hantera (vålds-)brottsligheten som plågar vårt land.

***

Låt oss titta på den här Twitter-tråden:

DN: ”Inrikesfödda elevers gymnasiebehörighet har i stort sett varit oförändrad under 2000-talet.”https://t.co/vD9UgmowS7

Vi behöver olika pedagogik för olika demografier. Klaga inte på flumskolan förhastat. Den funkar för svennar.

— Greider Good (@cederberg_erik) September 1, 2022

Skolan är inte så pjåkig ändå. Tittar vi på etniskt svenska barn har skolresultaten inte sjunkit. De stora försämringarna i skolan synes bero på att utrikesfödda och elever med utrikes bakgrund misslyckas i skolan. Detta är empiriska faktum.

Besöker du en välfungerande medelklasskola med mestadels etniskt svenska elever kommer du i genomsnitt att möta en mycket härlig verksamhet med glada barn och välanpassad, snäll pedagogik. Besöker du istället en invandrartät förortsskola med ordningsproblem kommer du att möta ett fullgånget kaos, grasserande våld, gängkopplingar, misshandlade lärare, homofobi och hederskultur. Även detta är empiriska faktum, tillgängliga för den som orkar vidta den relevanta materialinsamlingen.

Det räcker inte med diffust värdegrundsarbete för att hantera den här typen av situationer. Som genomgången ovan om "det kulturella scriptets betydelse för regelverket för impulskontrollmekanismen" visar, måste tydliga normer och regler etableras med avseende på bemötande och mellanmänsklig interaktion.

Ortenskolor är kaos för att orten är kaos. Elevernas kommer till skolan med vad vi kan kalla osvenska värderingar, ofta präglade av religiositet och hederskultur. Skolans uppgift blir att tydligt avskärma sig från denna omgivande sociala verklighet och etablera ett utrymme och en värld där andra regler gäller.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren indikerar i den här debattartikeln att just detta är den mest gångbara strategin:

"Tänkbara åtgärder inkluderar införandet av rejält auktoritetsdrivna skolkulturer och traditionella undervisningsmetoder i utanförskapsområden, något som internationell forskning visar kan höja kunskaperna kraftigt."

Den här metastudien med avseende på experimentella studier rörande det så kallade "no excuses" charter school-konceptet tyder på att minoriteter lyfter sig när normer och regelverk implementeras rigoröst:

"Many most well-known charter schools in the United States use a 'No Excuses' approach. We conduct the first meta-analysis of the achievement impacts of No Excuses charter schools, focusing on experimental, lottery-based studies. We estimate that No Excuses charter schools increase student math and literacy achievement by 0.25 and 0.17, respectively, for approximately each year of attendance. These are large and meaningful gains. Moreover, these effects are substantially larger than those of attending other kinds of charter schools."

"No excuses"-pedagogik handlar just om att inskärpa beteendenormer, bemötanderegler etcetera. Det är troligen en mycket väl anpassad pedagogik för de grupper som idag misslyckas i den så kallade flumskolan, och det är en fullkomligt nödvändig pedagogik i det cluster-fuck av heders-islamist-normer som synes råda i många förortsskolor. Det som behövs är tydliga uppföranderegler som implementeras obönhörligen, av auktoritativa lärare. Och att ADHD-killarna utreds och bjuds på tjack.

***

Etablerat:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur.

3). Vi behöver "no excuses"-pedagogik i orten.

Så hur hakar det här i frågan om en reglerad narkotikamarknad?

Den modell som allt det ovanstående implicerar är stavas kulturell evolution. Kulturer utvecklas mot lokala optimum utifrån de tillgängliga utvecklingsvägar som miljöfaktorer och individuella egenskaper tillåter. 

Hur kulturer utvecklas är en probabilistisk fråga. Vi kan ta utvecklingen av könsroller som ett exempel. Då det finns samordningsvinster i att könskoda olika sysslor kommer olika sysslor i olika kulturer att tolkas som typiskt manliga eller typiskt kvinnliga. Vissa sysslor kommer falla ut som det ena eller andra mer random, men andra sysslor kommer nästan alltid vara typiskt kvinnliga (omsorg) respektive manliga (storviltsjakt) beroende på att män och kvinnor rent biologiskt har i genomsnitt olika egenskaper.

Kulturella normer selekteras utifrån de selektionstryck som miljöfaktorerna utgör. Exempelvis kan man förutsäga huruvida en kultur tillämpar månggifte utifrån den altitud där samhället är lokaliserat, vilket troligen beror på att det är adaptivt för agrara samhällen i floddalar att ha stationära harem som går att kontrollera. (Det här är bara ett fingerat exempel och inte ett faktapåstående som i sig är avgörande för argumentationen.)

En viktig miljöfaktor är ekonomi. Inuiterna uppfann inte kayaker och harpuner för att de älskade att plocka blåbär eller hugga ved. Det var så klart för att hav, fiske och valfångst var tillgängliga utkomstmöjligheter. Inuiterna byggde inte heller igloos för att det fanns så mycket palmblad. Det var för att det fanns snö och is. Ni fattar nog.

I en orten-kontext är skolan och tillgången till arbetsmarknaden en viktig faktor. Att skapa en skola som ger goda studieresultat även för personer med invandrarbakgrund är en central miljöfaktor som vi måste tillskapa. Det är delvis en resursfråga men som nämnts också en fråga om vilken typ av pedagogik som lämpar sig för den problematiska målgruppen.

För att skolan ska bli en attraktiv väg till önskade livsutfall behöver även vidare utbildningsvägar optimeras. Det här blogginlägget är redan långt men den som är intresserad kan med fördel ta del av följande Twitter-tråd, som argumenterar för att skolan måste diversifieras i praktiska och teoretiska spår, samt att utbildningsvalen måste styras och anpassas till de (omfattande) kompetensförsörjningsbehov som föreligger i samhället. Det finns absolut möjlighet att få ett bra liv även för den som inte är lämpad för en högre akademisk utbildning, och det finns absolut en överproduktion av akademiker.

Du kan bli vad du vill. Men vad vill du? En diffus vision om självförverkligande, men utan konkreta etappmål, leder till besvikelse och apati.

— Greider Good (@cederberg_erik) June 3, 2022

Den fråga vi nu vill närma oss är istället frågan om alternativkostnader. Vad finns det för möjlighet att lyckas om man väljer bort skolan? Hur kostsamt är det att misslyckas med sin skolgång? Tråden ovan skräder inte orden:

"Samhället lurar orten-idioterna också. Man skapar en självförverkligande-ideologi samtidigt som man hemlighåller den sanna vägen, via yrkesutbildningar till industri, självförsörjning och trivselliv.

Lurar dem att alla ska läsa på universitetet. Och så känner de sig diskriminerade för att de inte har bildningsbakgrunden eller språket eller förståelsen.

Samhället skapar en situation där nästan alla garanterat kommer känna att de misslyckats. Döljer att det finns en industri som skriker efter arbete. Och presenterar en svart narkotikaekonomi med risk-reward-funktion som KAN leda till totalt självförverkligande (eller död).

Du kan bli allt. Du blev inget. Det är rasismens fel. Sälj knark, bli rik, bli kingen. (Eller die trying.)

Självförverkligandeideologi + offerskapsideologi + svart narkotikamarknad = överskott av becknare."

Narkotikamarknaden innebär en möjlighet till totalt självförverkligande. Man kan tjäna väldigt mycket pengar väldigt snabbt, och framförallt väldigt mycket pengar i förhållande till sin (helt obefintliga) utbildningsnivå.

Dessutom innebär narkotikamarknaden famously en lågtröskelverksamhet för unga. Det går att tjäna förhållandevis stora och enkla pengar genom att vara knasvakt eller springa med påsar. Den svarta narkotikaekonomin innebär ypperliga möjligheter och skäl att rekrytera unga till utanförskap och kriminalitet.

Narkotikaekonomins håvor bygger också status. Du vet de där värstingarna som på din tid var idioter och loosers och som hamnade på ungdomsfängelse? De kan idag köpa feta bilar, flasha med klockar, knulla slampiga brudar, och ha Instagram-konton med jättemycket vapen. Det är plötsligt både lukrativt och jävligt coolt att vara bad boy. Jämfört med att vara en misslyckad cykeltjuv eller husvagns-tjackis. Svensk rapp har utvecklats till en status-megafon i det här avseendet (och samtidigt tappat all finess och verkshöjd).

Framförallt preminerar narkotikaekonomin de egenskaper som vi inte vill ha i termer av bristande impulskontroll. Det där som folk säger att ADHD är deras superkraft? I en svart narkotikaekonomi stämmer det faktiskt.

För narkotikaekonomin driver konflikter, över territorier och över becknar-lurar. Våldskapitalet måste hela tiden ökas i en evig kapprustning. De individer som är förmögna att begå bestialiska våldsdåd kommer att ha en fördel.

Låtom oss lyssna på lite musik:

dremok · Big C & Dr. Emok - Spelteori

Konverterik · Förbudstid

Det verkar som att hobbsianska fällor kan smälla igen, och att det då kan smälla igen.

Jag har tidigare skrivit:

"Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har [...] en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!"

***

Så, vi har nu etablerat följande:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur.

3). Vi behöver "no excuses"-pedagogik i orten.

4). Narkotikaekonomin innebär en delad ekonomisk miljöfaktor som selekterar för antisociala värderingar och egenskaper.

Vad ska vi då göra? Vi ska reglera narkotikamarknaden i ett statligt detaljhandelsmonopol. Då kommer vi eliminera ett selektionstryck inom den kulturell-evolutionära process som skapar en destruktiv orten-subkultur där kriminalitet och antisociala värderingar grasserar och belönas. Det finns för övrigt många orsaker att reglera narkotikamarknaden, vilket Twitter-tråden nedan beskriver:

Overton-fönstret är öppet. Nu kör vi.

Landa bara inte i the uncanny valley of avkriminalisering, som riskerar att gynna gängen. Reglera narkotikamarknaden i alla delar.

Systembolag för weed. Sprutrum för registrerade heroinister. Legitimerade shamaner. Svamp &c. på apoteket.

— Greider Good (@cederberg_erik) August 17, 2022

Som framkommer (och utvecklas lite mer för den intresserade) är det följande som kan åstadkommas:

1. Defunda gängen.

2. Minska mängdbrottsligheten.

3. Skademinimera för brukarna.

4. Eliminera kontrollskadorna.

5. Frigöra polisiära resurser.

6. Minska hiv- och hcv-spridning.

7. Minska bruket.

8. Ökad statens intäkter.

Det finns goda skäl för en legaliseringsreform. Men i det här sammanhanget är det framförallt den kulturell-evolutionära aspekten, där narkotikaekonomin är ett kulturellt selektionstryck, som jag vill betona. Samt hur denna strukturella förutsättning interagerar med underdiagnosticeringen av ADHD och skolans dåligt anpassade pedagogik.

***

Det finns många andra faktorer som spelar in. Vi måste låsa in brottslingar länge, och vi måste utvisa brottslingar med utländskt medborgarskap. Om de människor som begår brott plockas bort från miljön, kommer det att begås färre brott. V måste förbjuda kusingifte för att försvåra för kriminella klaner att reproducera sig. Vi måste radikalt ändra migrationspolitiken. Vi måste öka kontrollsystemen i välfärden.

Men inte minst måste vi göra allt detta i kombination, samtidigt som vi reglerar narkotikamarknaden, massutreder och behandlar ADHD, styr utbildningsval i enlighet med kompetensförsörjningsbehov, och tillser en "no excuses"-pedagogik på dysfunktionella orten-skolor.

***

Vad är riskerna framåt? Det första och mest troliga är att nödvändiga reformer helt enkelt uteblir. Samhället är ganska dåligt på att göra det som måste göras.

Den andra risken är att vi gör kontraproduktiva halvmesyrer som gör saken värre. Legalisering är en genomgripande reform och risken är att vi stannar vid en avkriminalisering som visserligen kan ha många goda effekter i termer av skadereducering och minskade kontrollskador, men som kan spela brottsligheten i händerna och göra det enklare att bedriva illegal narkotikahandel.

En annan risk är att vi i det repressiva arbetet klantar oss och blir ännu mer Mexiko än vad vi redan är. Om man ökar antalet poliser genom att sänka intagningskraven kommer vi få dummare, sämre och mer lättpåverkade poliser. I kombination med missriktade mångfaldsbefrämjande åtgärder kan vi lätt råka släppa in på tok för många gamla ortentuggare i poliskåren. Du minns säkert att värstingarna på din gamla högstadieskola blev ordningsvakter och drömde om att en dag plugga till väktare (två veckors utbildning)? Ja, nu kan de få bli poliser istället. Oskönt.

Om vi dessutom fortsätter att hålla extremt låga polislöner, samtidigt som de nya poliserna har band till orten-gängen, och gängen fortsätter att trappa upp sitt våldskapital och berika sig på narkotikaförsäljning och välfärdsbedrägerier, så kan vi snart ha en djupt genomkorrumperad poliskår där poliser hotas och mutas. Vi har redan sett hur kommunal förvaltning påverkas i exempelvis Göteborg och Södertälje (och givetvis i det fördolda på många andra ställen), och det finns många tecken på att advokatkåren har förlorat det sista av sin heder och blivit Maurice Levy från The Wire.

Så korruption är en överhängande risk om vi spelar korten fel. Alla riskfaktorer är på plats men lågavlönade och dåliga poliser, mycket svarta knarkpengar, korrupta jurister, klaner och släktskapsbaserade nätverk, våldskapital och tandlöst rättssystem. Att då ge polisen utökade befogenheter och tuffare verktyg kan så klart vara farligt för samhället och dess underdånigt hukande medborgare.

Vidare kan vi komma att få se hur en intressant diskrepans i hur en uppskruvad repression slår olika på olika etniciteter. Tyvärr är vårt lame ass rättssystem sämst i världen på att ens döma grovt kriminella, ens när det finns goda bevis. Den som tvekar kan ju fråga sig vem som typiskt sett sist vidrör en handgranat eller kolla på det här UG-avsnittet. Det är proffsiga gäng och klaner som är bra på att navigera vårt naiva svenska rättssystem, men det är ensamma (etniskt svenska) galningar som få livstid. Det rör mig verkligen inte i ryggen om galna mördare får sitta riktigt länge i fängelse - det är i grunden bra - men det finns helt klart risker för att de utstuderade yrkeskriminella men gängkunskap och klankapital slipper att sitta överhuvudtaget. Hårda straff kan då i någon mening missa det huvudsakliga målet.

***

Det finns mycket mer att säga om hur vi borde agera som samhälle, men en sak är säker: Eftersom det är andra-generationens invandrare som alltid är värst så har vi troligen bara sett början på eländet. 

Snart kommer de i pansarvagn. Och då gettar jag nån annanstans.

Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.