Din käpp i ekorrhjulet - Blood Meridian och dess bakgrund

Blood Meridian (Blodets meridian) är förmodligen Cormac McCarthys mest legendariska verk, om ock ej så känd och spridd som The Road ("det är The Road och vi går till kusten..."). Antropofagi har tidigare sett thrive/survive-dikotomin i The Road - en pappa och hans son försöker överleva i ett postapokalyptiskt landskap, fyllt med mördare och kannibaler, som prövar deras humanistiska moraluppfattning. När de litar på andra blir de lurade och de tvingas döda för att själva överleva.

Blodets meridian bjuder om något på än värre, och än dunklare, moraliska dilemman. The Kid, Ynglingen, reser genom sydvästra USA och deltar där i Glanton-gängets fruktansvärda massakrer på urbefolkningen, påeggade av den mexikanska regeringens erbjudande att köpa apache-skalper, men alls icke begränsat till indianska hår och huvudsvålar. Våldet kokar, allestädes närvarande, och alla är (mer eller mindre) både offer och förövare på samma gång.

Man massmördar män, kvinnor och barn och skalperar alla sorters indianfolk och mexikaner. Varje gång man passerar ett samhälle leder det till orgier, slagsmål, våldtäkter och mord. I en episod tar Glanton-gänget kontroll över ett färjeläger där man upprättar ett skräckdöme och systematiskt rånar resenärer som vill ta färjan över floden. Det är kaos helt enkelt.

Fyrbåket för läsarens uppmärksamhet är inte den diffusa och undangömda The Kid utan istället den episka och fruktansvärda karaktären Judge Holden (domaren). Holden är lärd och skicklig inom allt, men också gigantisk, omänskligt stark, hårlös och fullkomligt skrupelfri. Allting pekar mot att han också våldtar och mördar barn, även om det inte görs helt explicit.

Det absolut mest anmärkningsvärda med Blood Meridian är dock inte boken i sig, eller karaktären Judge Holden. Det absolut mest anmärkningsvärda är följande: Blood Meridian är "based on a true story."

***

På 1850-talet återvända Samuel E. Chamberlain till Boston från vilda äventyr i sydvästra USA. Som framgår av bokens förord kunde han inte släppa sina sturm und drang-år helt utan författade en memoar betitlad My Confession (fulltext här). Chamberlain började sin livskarriär som någon slags from korgosse men insåg, enligt vad som framkommer i första kapitlet, att våld säljer. I den episod som redovisas slår han en antagonist på käften varpå han inser att han observerats i detta av bekanta från kyrkan. Dessa ser dock inte dömande utan imponerande ut, och damerna flockas snart runt honom.

(Undertecknad kan delvis känna igen sig i dessa dubbla standarder som nog fortfarande föreligger i vårt samhälle till viss del. När jag vid ett tillfälle slog ned en full och störig man på ett bröllop hade man kunnat tro att jag skulle stigmatiseras och fördömas. Istället visade man mig mangrannt förståelse och uppskattning. Liknande sociala belöningar har renderats vid andra tillfällen då aggressionen tittat fram.)

Cormac McCarthy bygger händelseförloppet i Blood Meridian på den klart glättigare My Confessions. My Confessions har i sin tur visats vara historiskt korrekt i stora drag, även om det finns en misstanke om att Chamberlain framställer sig själv i fördelaktig dager och sannolikt överdriver vissa aspekter av äventyr och hjältedåd samt utelämnar komprometterande information om han deserterat. Boken var han i alla fall mäkta stolt över och hans samtid förefaller ha uppskattat när han plockade fram manuskriptet och bjöd på högläsning. Inget att skämmas för här inte!

Och varför skulle man skämmas? Jo, det där med övervåld och skalperingar... Det kommer alltså oavkortat från Chamberlains bok.

Låt oss exemplifiera med ett förtydligande utdrag:

"At the end of five days Glanton returned without money, three of the party wounded, and all as mad as hornets. Their story was as follows: The second night after thev left us, they discovered a camp of Sonorans, and judging that they must have goods of value along they resolved to plunder them, disguising themselves as Indians. At midnight they charged the camp with frightful vells; the surprised Sonorans made but little resistance and fled, leaving their camp to the supposed Apaches. Glanton found some forty mules and burros with pack saddles, blankets, provisions, &c, but no money, and five women. Three Mexicans were killed—they were scalped—as well as three of the women, who being old and ugly were knocked on the head. The murderers, turning loose the stock, withdrew, carrying away the best of the blankets and two young Senoritas. Traveling all night they reached a retired place that they considered safe from pursuit. Here they spent the day in a brutal saturnalia, the two girls being subjected to gratify the lust of the gang. At dark they in turn were surprised by a large body of Sonorans who took them for Apaches. The unfortunate girls were brained at once to prevent all unpleasant discovery, and then with the fierce war whoop of the Tontos they charged their assailants with Indian lances, with so much fury that they gained a free passage. Glanton, not deeming it safe to venture into Mapimi, returned to Frontreras additional scalps and three men wounded."

Det kan förtydligas att "brained" alltså är en lättsam term för att slå ihjäl medelst slag mot huvudet. Utan att för/döma redogör Chamberlain sakligt (eller ska jag säga eufemistiskt?) för hur hans kamrater mördar och skalperar oskyldiga människor, kidnappar och gruppvåldtar två kvinnor, och sen dödar kvinnorna "to prevent all unpleasant discovery" - för att de inte ska kunna vittna om vad de blivit utsatta för. Veritabelt IS-beteende.

***

Det som är speciellt med Chamberlains bok är att den tar så lätt på våldet. Boken är ett lättsam redogörelse för författarens äventyrliga ungdom, inte en uppgörelse med vad han - eller hans kumpaner - möjligen gjort sig skyldig till. Episoder som den ovan har nedtecknats och förevisats vänner och släktingar, och liksom Chamberlain blev erotiskt flugpapper för Bostons kyrkflickor efter att han knockat en man på gatan verkar hans äventyrliga ungdom om något ha bidragit till hans roll och status som en uppburen societetsman under senare delen av hans liv. Med en modern moralisk kompass anno 2026 framstår det hela som mycket brutalt och absurt.

Med tanke på de uppenbara etiska och moraliska dimensionerna av McCarthys författarskap, såsom i The Road, kan vi lätt tänka oss att han fastnade för Chamberlains i våra ögon mystiskt avslappnade förhållningssätt till morbida erkännanden om ungdomliga försyndelser. 1800-talet var trots allt inte vikingatiden, och vi förväntar oss nog kanske lite högre etisk svansföring från kristna 1800-talsamerikaner.

Eller gör vi inte det? Förintelsen är en tydlig brytpunkt i vår kollektiva moraluppfattning. Många folkmord har begåtts genom historien, men plötsligt blev vi alla mycket chockade och berörda över de fasor som nazisterna förorsakade i sitt industriella mördande av judar och andra minoriteter. Förvisso går oss vissa andra folk- och massmord förbi, såsom turkarnas på armenier, eller kanske dagens pågående massmord i Sudan, Syrien och Iran, men någonting verkar ändå ha hänt sedan Chamberlains tid. Det var rätt sent under 1900-talet som populärkulturen omkodade myten om Västern och de våldsamheter som - ofta storskaligt - begicks mot ursprungsbefolkningarna famously known as indianer. På Chamberlains tid var det säkert rätt läckert att taga av daga en eller ett par "red niggers." Oklart om massmord på mexikaner, våldtäkter, kidnappningar och urskillningslöst mördande av kvinnor och barn också kvalificerade sig som heroiska dåd eller i alla fall spännande ungdomliga misstag. Om man ska gå på Chamberlains förhållningssätt, så "ja".

Någonstans på vägen verkar kulturen ha ålagt oss ett mer kollektivt ansvar för missdåd som de Chamberlain beskriver. Episoden som citeras ovan förövas ju faktiskt inte av honom utan av hans kumpaner (enligt hur han beskriver händelseförloppet). Kanske ska vi förstå det som att han trots allt tittar snett på dåden i sig. Det verkar dock inte hindra honom att sedan rida vidare med detta glada gäng, mot nya äventyr (och mord, skalperingar och våldtäkter).

***

Hur som helst. Det allra mest fasansfulla med Chamberlains memoarer är - trumvirvel - det följande. Judge Holden, denna episka och fruktansvärda karaktär, har funnits på riktigt.

"The second in command, now left in charge of the camp, was a man of gigantic size called "Judge" Holden of Texas. Who or what he was no one knew but a cooler blooded villain never went unhung; he stood six feet six in his moccasins, had a large fleshy frame, a dull tallow colored face destitute of hair and all expression. His desires was blood and women, and terrible stories were circulated in camp of horrid crimes committed by him when bearing another name, in the Cherokee nation and Texas; and before we left Frontreras a little girl of ten years was found in the chapperal, foully violated and murdered. The mark of a huge hand on her little throat pointed him out as the ravisher as no other man had such a hand, but though all suspected, no one charged him with the crime.

Holden was by far the best educated man in northern Mexico; he conversed with all in their own language, spoke in several Indian lingos, at a fandango would take the Harp or Guitar from the hands of the musicians and charm all with his wonderful performance, and out-waltz any poblana of the ball. He was "plum centre" with rifle or reyolver, a daring horseman, acquainted with the nature of all the strange plants and their botanical names, great in Geology and Mineralogy, in short another Admirable [här tar sidan slut och jag orkar inte kopiera mer text...]"

Cormac har bara tagit karaktären rakt av (inklusive det faktum att domaren förefaller våldta och mörda barn)! Om du läst Blood Meridian bör detta sända en mycket kall kår längs din ryggrad. Återigen igen ger Chamberlain prov på en väldigt avgränsad moraltillämpning, ety denna starka misstanke om barnamord inte hindrar honom att slå följe med Holden och spendera månget äventyr i hans sällskap.

(6'6'' motsvarar förresten 198 cm, vilket var ännu längre på 1850-talet då genomsnittslängden verkar ha varit 168 cm jämfört med dagens 177.)

En vanligt förekommande analys av Cormac McCarthys version av Judge Holden är att han representerar någon slags Dark Enlightenment där upplysningsidéer leder till katalogisering och utplåning av världen. Återkommande håller han på att rita av intressanta naturfenomen för att sedan förstöra dem, och han lyckas förena ett intresse och en kunskap gällande indianfolken med en blodtörst och en förmåga att utplåna dem. Han gör också vissa yttranden om att saker som han inte kan äga måste förstöras, t.ex.: "The freedom of birds is an insult to me. I'd have them all in zoos".

***

En intressant detalj i Chamberlains beskrivning av Holden är att han visserligen utmålar domaren som ytterst kunnig, men ändå felbar i det att han inte förhåller sig bokstavstroget till Bibelns dateringar av världen. Text-scannings-AI:n kunde inte ta den här snea bilden så ni får läsa i bildformat:

***

Precis som den osannolika karaktären Judge Holden är även händelseförloppet i Blood Meridian väldigt nära baserat på Chamberlains memoarer. Jag nämnde ovan passagen när Glanton-gänget tar kontroll över ett färjeläger för att systematiskt råna resenärer. Såhär framställs det av Chamberlain:

"Glanton and Holden, after we made camp, had a long conference together, and from Holden's earnest manner I was sure some new devilish scheme was on foot. Next morning Glanton unfolded his plans. He told us that this ferry was our "El Dorado, our gold mine," the gate to California, and he proposed to seize it, kill the Indians if they objected, capture the young girls for wives &c. A few of us opposed the diabolical scheme, but the measure was carried by an overwhelming majority and the plan organized to make it a success.

During the day our camp swarmed with Yumas, and at a signal from Glanton the two boats and nine of the prettiest girls were secured. The Indians being unarmed fled without resistance, and Glanton's coup d'etat was a decided success. The poor captive girls, who seemed to expect death, were tied hand and foot and placed under a guard, and all the rest went to work to build a fort on the summit of an isolated hill near the ferrv. The ground was covered with loose stones of irregular shape, and with men working for their lives it did not require much time to erect a circular wall, capable of holding our entire party and well constructed for defense against any weapons such as the Yumas possessed. We named it Fort Defiance."

Fort Defiance. "Fort Trots." Det känns äckligt och fel att detta gäng av mördare och våldtäktsmän döper sitt tjuvnäste till det. Det är lite som om IS skulle döpa sitt base-camp till "Fort Motståndsrörelse" eller något sådant.

Men Du, i arbetslivet, som slavar vid ditt skrivbord. Den bloggtext du nu läser är en käpp i ditt ekorrhjul. Att du tar del av denna kuriosa, det är trots det. Ärligt, hederligt trots mot maskinen.

Väl bekomme.

Legitimitet

När jag läser detta slås jag av att frågan om legitimitet borde kunna formuleras spelteoretiskt. Vi har varit inne på att moral är en fråga om maktbalans och att tvingas eller önska att koordinera med en annan agent. Det finns inga starka skäl för oss att koordinera oss med kossor och därför utvecklar vi inga moraliska tumregler kring att inte äta upp dem. (Principresonemang kan förstås leda till vegetarianism men det kan aldrig få brett socialt genomslag som kristalliserad heuristic, om inte grupptrycket i sig självt blir för stort förstås och det blir viktigt att dygdesignalera.) Vi pratar således om ett reciprokalt, spelteoretiskt stabilt etiskt system som koordinerar aktörer som vill vinna samarbetsvinster och slippa bli ätna eller dödade.

I The Case for Colonialism uttrycker författaren (Bruce Gilley) en intressant aspekt som jag sällan sett annorstädes, nämligen att koloniserade folk (under 1800-tals-kolonialismen) ofta föredrog den europeiska kolonialismen framför alternativen. Boken är i övrigt dålig och polemisk men detta argument bet rätt hårt på mig. Jag identifierar därmed en viktig tumregel hos mig själv, nämligen att folk ska få bestämma själva. Detta är både kärnan i Demokrati och kärnan i frihetliga ideologier av alla de slag. Vi har kristalliserat vår moraliska intuition kring självbestämmande, för att det tjänat oss väl kulturellt och för att vi är rädda för att träda in i en rysk dominanshierarki där vi blir utnyttjade av oligarker.

Att folk ska få bestämma själva har som vi tidigare sett ekonomiska argument för sig: Det är mer resurseffektivt att folk gör saker frivilligt än att de gör saker under tvång. Därför brukar rent empiriskt också slaveri och träldom avskaffas när arbetskraft blir så billigt att "frivilligheten" ökar och man inte längre måste tvinga folk till åkrarna/fabrikerna med våld. Det är också så att människor i allmänhet känner sina egna preferenser bäst och att det därför är informationsnätverksmässigt lämpligt att låta människor tolka och uttrycka sina egna behov och preferenser. T.ex. om arbetarklassbritter stör sig på att pakistanska muslimer massvåldtar, kidnappar och torterar deras systrar/döttrar/väninnor/dem själva, så är det bättre att respektera denna ängslan än att - från etablissemangets synvinkel - mörklägga och kalla allt och alla Rasism.

Hur som helst, vi är snälla mot andra människor för att de ska vara snälla mot oss. Vi skiter i om kor är snälla mot oss, för de har ingen makt över oss, så därför är vi inte snälla mot dem. I denna nämnda korrespondens uttrycker min motpart följande. 

"Euromajdan och avsättandet av Janukovytj berodde på andra saker än konstitution och parlament men att formerna för makttransitionen skedde inom ett rättsligt ramverk skapar en rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten. Den rationellt-rättsliga legitimiteten om vi pratar Max Weber."

Legitimitet är förstås beroende av de koordinerande parternas syn på vad som är legitimt. Folk som är rädda för instrument för övervakning och repression brukar vara rädda för att dessa ska missbrukas av en framtida ond diktator. Jag brukar säga att en framtida ond diktator kommer skaffa sådana instrument om den vill, och att det är normer som bestämmer hur de styrande och alla vi andra beter oss. Enskilda kan såklart missbruka system (typ, tjuvläsa journalanteckningar fast man inte får det) men systemet bygger alltid på sista raden på att folk är moraliska varelser som vill bete sig rimligt. Alla system kan annars missbrukas.

Det är därför Kultur är en så viktig parameter. Kultur, that is, definierat som det script som vi alla fostras i av det samhälle vi växer upp i. Det är förstås bland annat kultur som avgör att ukrainarna revolterar från första början, men det är också kultur som gör att rationell-rättslighet kan utgöra en form av legitimitet.

Intressant nog är ryssarna famously besatta av en falsk formalism där kontrakt och regler och formaliteter uppfattas som oerhört viktiga, men där lögner och missbruk av allt detta undergräver hela skiten och gör allt till ett bisarrt gallerispel. En mer generell iakttagelser är att många diktatorer håller allmänna val som det sen fuskas i på olika sätt - varför inte bara brute-force:a makten och öppet krossa allt motstånd? Varför låtsas man?

Låt oss beakta följande fyra jämviktslägen:

Lyd/lyd

Bryt/Lyd

Lyd/Bryt

Bryt/Bryt

I Lyd/Lyd lyder medborgarna staten och staten medborgarna. Detta är en välfungerande demokrati utan värre avarter i termer av terrorism, separatism eller kriminalitet. Sverige är ett typiskt fall av Lyd/Lyd, möjligen med en trend bort därifrån mot...

...Bryt/Lyd, när medborgarna bryter mot lagar och regler men staten fortfarande följer demokratiska och rättsstatliga principer. Detta riskerar att spåra ur, antingen genom att staten tvingas bli mer repressiv, eller genom att en eller annan aggressiv minoritet eller maffia-struktur tar över makten och blir despotisk. Vi hamnar då i Bryt/Bryt tills dess att staten lyckas piska in medborgarna i...

...Lyd/Bryt, där medborgarna lyder staten men staten bryter mot reglerna och är despotisk. Kina känns som ett tydligt fall av Lyd/Bryt. Ryssland kanske inte riktigt cleant fall eftersom ryssarna också håller på med fuffens. Av alla de tre lägena är Ryssland dock ändå mest detta, Lyd/Bryt.

Jag hoppade lite raskt förbi Bryt/Bryt men generellt sett är det väl kaotiska skitländer som präglas av detta. För att tala med Why Nations Fail länder där staten är svag (men ändå ond eller despotisk).

I Bryt/Bryt föreligger ingen nämnvärd koordination. Alla agerar själviskt. I Lyd/Lyd föreligger en ömsesidig förväntan på normefterlevnad - staten litar på att medborgarna följer reglerna och medborgarna litar på att staten agerar korrekt och för det allmänna bästa (give or take). Detta är en höggradig koordination och det enligt mig mest eftersträvansvärda jämviktsläget med massiva plussummevinster. 

Bryt/Lyd är en misslyckad koordination där (delar av) befolkningen agerar parasitiskt på staten (och således på alla andra medborgare) - det är ett instabilt läge som måste klättra tillbaka upp till Lyd/Lyd eller trilla ner till Bryt/Bryt. Lyd/Bryt är nån slags orwellsk dystopi (som sagt, Kina) där befolkningen är följsamma drones och där staten utnyttjar detta. (Nordkorea också bra exempel. Svarta marknaden? säger du kanske då. Svarta marknaden frodas ju dock emellertid med statens goda minne ety ekonomin helt bygger på nattbönder och tanter som säljer hemodlad mat på busshållplatser.)

Lyd/Lyd är såklart billigare och mer effektivt än Lyd/Bryt, analogt med att frivillig arbetskraft som sagt är mer effektiv och billig än slavar. I ett land som Ryssland kan regimen behöva låtsas följa regler och lagar - vara formalistiskt och agera på ytan protokollsenligt - för att medborgarna ska kunna låtsas acceptera statens legitimitet. Blind lydnad kan kanske bli för mycket kognitiv dissonans - rysk fuskformalism kanske ger en adaptiv preferensformerings-utgång för den enskilde att spela med och inte känna direkt underkastelse och förnedring.

 Den rationell-rättsliga legitimiteten är därmed möjlig att upprätthålla både i demokratier och diktaturer, med något olika funktion. I det ryska fallet har vi att göra med en cynisk formalism och en illusion av legitimitet som gör det lättare att svälja despotin och dominanshierarkin. I Ukraina-fallet önskar vi en rationell-rättslig legitimitet med mer substans, men det är förstås en öppen fråga om man förmår bryta kulturens bojor och sluta vara ett korrupt skitland.

Vi bör komplettera med andra former av legitimitet. Traditionell legitimitet ("det har alltid varit så") kan användas precis lika cyniskt som rationell-rättslig. Isis kan åkalla Kalifatet, Ryssland kan åkalla sin ortodoxa kristna särart och Kievriket. (Obs, Ryssland och kriget om historien redogör för hur man kan kriga om traditionell legitimitet - dagens Ryssland kanske snarare är ett mongoliskt lydrike och en expansiv moskvastat medan Ukraina är Kievrikets arvtagare?) 

Karismatisk legitimitet handlar om ledarens strålglans, och det kan förstås flyga både i Nazityskland och i mer trevliga exempel. (Fan, kan bara komma på Nelson Mandela, men han var väl egentligen ett rövhål? Vem är inte det å andra sidan.) Diktaturer kan såklart tillämpa cynisk-karismatisk legitimitet och försöka skapa eller påtvinga karismatisk ledargestalt, såsom Broke Back-Putin på hästryggen eller det riktigt patologiska exemplet Nordkorea.

Sen har vi output-, input- och throughput-legitimitet. Output- handlar förstås om välståndet som genereras. Här räknas ju kontrollskador från diktaturer som nettominus medan kapitalistisk frihet tenderar att ge rikedom åt alla och bekosta välfärdstransfereringar och gemensamma plussumme-investeringar. Det ryska fallet är åter intressant; se t.ex. Kraghs Det fallna Imperiet och Kalle Knivilääs Putins folk som båda berör oljeprisets roll för rysk regimlegitimitet. Så länge det råvaruberoende Ryssland bygger nya badhus i glesbygden är folk glada, men när det är lågt oljepris kollapsar Sovjet. Svår ekonomisk situation kan då antas behöva vägas upp med insatser inom andra områden - kanske är det fattigdomen i Nordkorea som kräver så mycket påtvingas karismatisk legitimitet.

Input-legitimitet handlar om demokrati som sådan, eller om hur man som medborgare upplever delaktighet och inflytande. Säkert viktigt för vissa men historisk eye-balling tyder på att det är rätt oviktigt och absolut utklassas av output-legitimitet. Throughput-legitimitet handlar om att processerna och byråkratin är transparent och regelstyrd och förutsägbar. 

Låga scores till Ryssland, men cynisk formalism kan ju lajva throughput-legitimitet. Känns allmänt som att throughput- är nära släkt med rationell-rättslig legitimitet och kanske redundant i begreppsapparaten. Ett annat sätt att se det är att Rysslands cyniska formalism upprätthåller en rationell-rättslig legitimitet, där formella institutioner finns på pappret, allmänna val fejkas &c., men där throughput-legitimiteten är låg eftersom allt är bluff och båg och kvaliteten i institutionerna är obefintlig rättsstatligt sett.

Social eller normativ legitimitet handlar om de kulturella förväntningarna på vad som är rätt och fel. Detta ligger ganska nära traditionell legitimitet men tillåter snabbare förändringar enligt min tolkning. Till exempel kanske den normativa legitimiteten i svenskt jämställdhetsarbete är hög även om den traditionella legitimiteten är låg - många önskar och accepterar en förändring. (Figurerat exempel men ni fattar kanske.) Demokrati och allmän rösträtt skulle kunna vara ett annat exempel - en rätt ung institution med hög normativ legitimitet. Intressant dock att även unga institutioner rätt snabbt brukar tillskrivas traditionell legitimitet, tex. när man skryter om att svenska tryckfrihetsförordningen är världens äldsta eller att USAs konstitution är världens äldsta, etcetera dumheter. Assyriska mördarkungar kommer alltid vara äldre, så don't go there!

Hur som helst, min poäng är väl delvis att Social/Normativ legitimitet är ett utfall av kulturell evolution där output-legitimiteten är mer "ultimate cause" och en slags selektionsfunktion för vad som kristalliserar sig till normer, tabun och social förväntan. Så småningom aggregerar en bra frihetlig kapitalism upp till en rationell-rättslig och throughput-legitim ordning där vissa institutioner av hävd förväntas generera en bra output för flertalet - genom att möjliggöra den bästa formen av koordinering i Lyd/Lyd-jämviktslägen.

Vad är då "rättslig kontinuitet som ger stabilitet till staten" i fallet Ukraina? Kanske är det en sista kategori av legitimitet som vi kan kalla "spelteoretisk legitimitet" - en koordineringsmekanismslegitimitet där vi helt enkelt aktivt söker ett jämviktsläge som vi med fog kan anta kommer kulturellt evolvera till den sociala-normativa (kulturella) legitimitet som vi önskar. Om vi förmår upprätta en rättsstatlig och icke-korrupts situation lokalt i tiden - lyckas vräka ut diktatorer och nitiskt slå ned på mafiastrukturer och korruption - så kanske vi över tid kan visa att institutionerna levererar och hur de gör det, varpå vi vinner rationell-rättslig legitimitet och throughput-legitimitet genom output-legitimitet.

Problemet med Ryssland under goda tider och höga oljepriser är att outputlegitimiteten trumfas throughputlegitimiteten och möjliggör den cyniska formalismens falska rationell-rättsliga legitimitet, vilket under århundradena har etablerat en oönskad social/normativ legitimitet eller helt enkelt en jävligt pissig politisk kultur.

Ukraina ligger i riskzonen, eller snarare har legat i samma zon men försöker desperat klösa sig ur den, och måhända kan EU stötta i att påtvinga korruptionsmyndigheter &c. Å andra sidan, alla balkanländer som blir med i EU gör ju det bara för att kunna äta strukturfondspengar och verkar sällan klättra särskilt snabbt upp ur sin tredje världen-mentalitet. Ukraina är förmodligen sämre än de sämsta EU-länder as of today.

Dock började alla kulturer en gång som samlar-jägare så det är uppenbarligen inte omöjligt att hitta rätt path till perfection. Anders Nordström skriver i den tidigare länkade korrespondensen: "Jag tror att oligarkerna i Ukraina i högsta grad finns kvar. Det jag ser som en avgörande skillnad mot t.ex. Ryssland är att de balanserar mot varandra." Detta minner onekligen om Why Nations Fail-tesen om att många balanserade faktioner, som i Storbritannien när det begav sig, möjliggör utveckling till politisk pluralism eftersom - igen koordination - alla vinner på att upprätta institutioner som balanserar makterna mot varandra snarare än att enskilda makter får monopol; och ingen är så allsmäktig att den har råd att inte tillskapa sådana institutioner. Moral som koordinerings-nödvändighet.

Som vanligt är kulturell evolution den bästa modellen såtillvida att den närmast är en meta-modell som inkluderar alla ontologiska och alla epistemologiska nivåer.

Moderna och inte så moderna hjältar

(I dagens blogginlägg tillämpas fotnoter. Det är även så att några korta stycken om islams dålighet är återvunna från tidigare poster. Detta hade en rimlig orsak som inte behövs gås in på.)

***

Inte alla hjältar är sympatiska. Ta exempelvis muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed (frid över hans namn).

Muhammeds andra eller möjligen tredje hustru Aisha anses allmänt ha varit sex år gammal vid giftermålet - nio år vid tiden för bröllopsnatten (Al-Bukhari 7:62:64) - vilket idag skulle riskera tilldra sig Patrik Sjöbergs uppmärksamhet.[1] Det finns för övrigt flera omnämnanden i olika hadither om att Muhammed hade slavar, exempelvis i en passage i den väl ansedda Al-Bukhari (5:59:541) där det i förbigående nämns att en av profetens slavar hjälper honom att nedstiga från hästen.

Muhammed hade även slavkonkubiner, till exempel Rayhana bint Zayd som (genom giftermål) stammade från Banu Qurayza - en judisk stam som hamnade i konflikt med Muhammed efter att han återkommande kritiserat deras tro. Efter att Muhammed år 622 hade flyttat till Medina började han systematiskt överfalla och plundra Banu Qurayza-stammens karavaner, och så småningom (efter instruktioner från ängeln Gabriel) beordrade Muhammed en attack på Banu Qurayza. Judarna förlorade och gav sig varpå

“their men were beheaded, their women and children were enslaved, some were sold, and their property was divided among the Muslims.” (Källa.)

Också ett sätt att inleda en kärleksaffär! Rayhana bint Zayd måste haft en del gammalt groll att ta upp i parterapin (eller hur nu sånt funkar i polygama patriarkala kulturer). “Du viker ju tvätten fel!” “Ja men du då, du utrotade ju mina manliga släktingar och sålde mina systrar som sexslavar!” “Ja men du då! Du lyssnar ju inte!”

En förhållandevis känd meme inom islam är att apostater - avfällingar - ska dödas. Enligt Islam Q&A kanaliserade Muhammed Allahs vilja när han uttryckte att “vem som än överger sin religion måste dödas” (min egen översättning från engelska).[2] Islam Q&A lägger förutom Muhammed-citatet bland annat fram argumentet att man måste döda apostater så att de inte sätter ett olyckligt prejudikat för andra “troende”[3]; samt att:

“Ingen av dem som skryter om personlig frihet och trosfrihet skulle stå ut med att en grannes barn slår deras barn eller rättfärdigar detta som ‘personlig frihet,’ så hur kan de rättfärdiga att lämna den sanna religionen och förkasta sharia som Allah uppenbarade för att lära mänskligheten om Hans enhet och ge rättvisa och rättvisa till alla?”

Låt oss upprepa och enas om premissen: Inte alla hjältar är sympatiska. Inte ens muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed. Man får anta att han hade andra, goda, sidor.

***

Hilding Gustaf Sigvard Ekström var olyckligt nog inte bara kemist. Han var även frivillig medlem i Waffen SS.

Som Timothy Snyder förtjänstfullt beskriver i Den svarta jorden handlade förintelsen inte om att en effektiv stat med plikttrogna byråkrater använde sin förvaltning till att effektivt massmördade judar och andra oönskade element. I själva verket satte den tyska statsförvaltningen en del käppar i hjulet för nazisterna, och det var först när man kunde upphäva andra staters existens som man lyckades mörda i verkligt industriell skala. Jämförelsevis få judar mördades i Tyskland, och även massmorden i Polen och andra länder skedde inledningsvis med osofistikerade metoder såsom nackskott. Adolf Eichman, som fick Hannah Arendt att dra (felaktiga) slutsatser om “den banala ondskan,”[4] visade sig på framkomna bandinspelningar vara både “idealist” (i bemärkelsen djupt övertygad ideologisk nazist), lögnare, massmördande psykopat, samt icke det minsta ångerfull. En allt annat än banal ondska.

En förutsättning för genomförandet av förintelsen var att nazisterna skapade egna icke-statliga organisationer såsom SA och SS. Dessa organistaioner var direkt underställda Hitler. De infiltrerade visserligen statsmakten men agerade som mest effektivt på eget bevåg, SS främst utifrån de statslösa territorier som uppstod när man krossat krossat Polen och andra nationalstater. Waffen SS, som var ansvariga för att organisera och driva förintelselägren, var så heta på gröten att de till och med såg till att mörda större delen av ledningen för SA. Detta skedde under “De långa knivarnas natt” och utifrån fabricerade bevis om att SA-ledare Ernst Röhm planerade en kupp mot Führern (frid över hans namn … oj, nej förlåt, så får man visst inte säga om psykotiska massmördare[5]).

(I efterhand påstods Röhms homosexualitet ha varit orsaken till att hans måste dö - det funkade bra som populistisk förklaring i dåtidens Tyskland - och tydligen pågick faktiskt veritabla bögorgier på Hansenbauer Hotell när SA-ledningen överrumplades av Hitler och hans entourage under De långa knivarnas natt. Homosexualitet som mordanledning var dock en uppenbar efterhandskonstruktion eftersom Röhm varit öppet gay sedan flera år tillbaka - år då han och Hitler ändå varit bästa vänner och skickat hjärtliga, och ärligt talat rätt bögiga, brev till varandra.)

SA-bögar.

Pride?

Gustaf Ekström var alltså frivillig i nämnda Waffen SS. Det var dock inte allt han hann med under sitt orättvist långa liv. 1988, ett bra tag efter att alla andra svängt i nazistfrågan, var Ekström med och grundande Sverigedemokraterna.

Emblemet för Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, det vill säga SS’ och nazisternas säkerhetstjänst.

Islam i alla ära. Även katolicismen har en hel del att svara för. Efter att Tyskland besegrats av de allierade tog många Vatikanen sitt nazistiska ansvar och räddade högt uppsatta nazister ifrån lagföring. Detta skedde inte minst via den så kallade Råttlinjen till Argentina, via vilken bland andra dödsdoktorn Mengele och den ovan nämnde Adolf Eichman flydde undan rättvisan. Så även Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, som en snabb bildsökning kan bekräfta hade ett mycket ariskt utseende (säg till om ni har bättre läsglasögon och kan tyda det finstilta):

Eichman kidnappades av Mossad 1960, men flera av de andra nazistiska högdjuren levde lugnt och stillsamt till sin död på olika håll i Sydamerika. Med tanke på att Gustaf Ekström levde till sin död, 1995, och dessutom uttryckligen inte ångrade sig (as of 1993 - mycket kan hända på två år!) så är det möjligt - nej troligt - att Ekström hade kontakt med andra i nazistdiasporan under 1900-talet. Han kan mycket väl ha fått vykort från Buenos Aires.[6]

Om en grundare till ett politiskt parti är nazist, och fortfarande står för det ett halvsekel efter att nazism blivit helt ute - säger det då någonting om omdömet hos de individer som väljer att engagera sig i partiet i fråga?

Sunt förnuft svarar helt klart “ja” på den frågan.

***

Den som kränker muslimers religiösa känslor, eller muslimska länders religiösa lagar, kan förvänta sig otrevliga konsekvenser. Låt oss ta Asia Bibi som exempel. Som SVT Nyheter rapporterade 2018 benådades Bibi äntligen efter att ha suttit fängslad i tio år i väntan på verkställande av sin dödsdom. Bibis brott var att hon - efter att av muslimska väninnor (?) ha anklagats för att som kristen “smutsa ner” vattnet i en skål hon drack ur - ha hädat när hon svarade: “Min Kristus dog för mig. Vad gjorde Muhammed för er?” SVT Nyheter konkluderar (som sagt 2018):

“Att vanhelga islam eller den heliga skriften Koranen är brott som är förenat med dödsstraff i Pakistan. Ledande människorättsorganisationer har länge kritiserat lagstiftningen och sagt att den rutinmässigt missbrukas för att motivera censur, förföljelse och till och med mord på minoriteter.

I dagsläget sitter cirka 40 personer fängslade på livstid eller i väntan på dödstraff [sic] för blasfemi i Pakistan, enligt USA:s kommitté för religionsfrihet.”

Många känner också till Samuel Paty, som halshöggs för att i sin roll som lärare ha använt Muhammed-karikatyrer i sin undervisning; Lars Vilks, som råkade måla en rondellhund och därför tvingades leva och dö under livvaktsskydd; Charlie Hebdo, Jyllandsposten, Salman Rushdie; med mera och med flera in absurdum.

Att kritisera islam är inte riskfritt.

***

Ändå är det viktigt att kritisera islam. Det är viktigt att kritisera religion överhuvudtaget, eftersom varje given religion med största sannolikhet är faktamässigt felaktig.



Det är dock särskilt viktigt att kritisera just islam, eftersom islam är en väldigt dålig religion.

Ty inte alla religioner är lika bra eller dåliga. Vi förväntar oss varken att kväkare eller bahá'íer ska begå massmord på tolvåriga flickor eller tvinga “otrogna” kvinnor att äta sina egna bebisar. Vi önskar inte att Xipe Totec-dyrkan får en revival eller att juche-blodskult bör spridas över världen på bekostnad av upplysningsideal, vetenskap och demokrati.

De som ändå vill hävda att islam inte är sämre än vilken religion som helst har en del beklämmande empiri att bortförklara. Låt oss kolla lite på hur det går med muslimska länder. Det mest demokratiska muslimska landet i världen är Malaysia, på plats 40 på "democracy index rank." Det är en "flawed democracy." Därefter kommer Indonesien och Albanien på platserna 54 respektive 64. De är också "flawed." Från Bangladesh på plats 73 till Mauretanien på plats 108 hittar vi totalt 12 länder som klassificeras som "hybrid regimes" och karakteriseras av en inkomplett demokratisk transition och politisk repression. På plats 110 hittar vi Palestina som klassas som en auktoritär regim liksom trettio ytterligare muslimska länder. Afghanistan är värst på etthundrasextiosjunde plats (av knappt 200 stater i världen). Turkiet räknas som en hybridregim och Irak som en auktoritär regim.

Låt oss även beakta välståndsparametrar. Den här studien från 2018 konkluderar:

"Among the findings are the following: Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance has a negligible effect on Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital from commerce to rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by keeping civil society embryonic. Parts of the Muslim world conquered by Arab armies are especially undemocratic, which suggests that early Islamic institutions were particularly critical to the persistence of authoritarian patterns of governance. States have contributed to the persistence of authoritarianism by treating Islam as an instrument of governance. As the world started to industrialize, non-Muslim subjects of Muslim-governed states pulled ahead of their Muslim neighbors, partly by exercising the choice of law they enjoyed under Islamic law in favor of a Western legal system."

(Waqf är "en gåva till gud i välgörande syfte.")

Islam har således flera olika egenskaper som hämmar tillväxt, investeringar och ackumulation av humankapital. Låt oss själva kolla på HDI i några väl valda länder. Som referenspunkter inkluderar vi Sverige, samt Israel som ju geografiskt är placerat i MENA och kan få fungera som en kulturell kontrollgrupp. Slutsats: Muslimska länder ligger långt efter i allt som kan kallas utveckling.

Det kan också vara värt att kolla på hur man presterar med avseende på HDI jämfört med GDP per capita, i den mån det säger något om hur väl man använder sina pengar. Som synes är det främst rika muslimska länder som underpresterar gravt: Förenade Arabemiraten, Oman, Kuwait, Qatar och Saudiarabien har alla mycket lägre HDI rensat för GDP än vad GDP per capita ger skäl att förvänta. Även exempelvis Egypten och Irak ligger lågt i sin "grupp," där andra länder på samma GDP/capita-nivå har högre HDI. Vad gäller jämställdhet är arabvärlden givetvis usel, om än något bättre än SSA. Kollar vi värderingar på individnivå (WVS) så är människor i muslimska länder också i genomsnitt klart mest avlägsna från Sverige och det protestantiska Europa.

Förutom att jämföra länder kan vi jämföra människor i länder. Muslimer är "socioekonomiskt utsatta" i Indien (källa), vilket kan tyda på diskriminering eller på att de är sämre på att ackumulera välstånd. (En snabb sökning avslöjar dock ingen tydlig korrelation mellan rikedom och andel muslimer vad gäller indiska delstater, även om några av de stater med högst andel muslimer dock är några av de fattigaste.) As of 2021 var det tydligen vedertaget att ickemuslimska minoriteter i muslimska länder lyckas bättre än majoritetsbefolkningarna (men studien påstås visa att det inte är muslimska värderingar och institutioner utan selektionsmekanismer som förklarar varför just koptiska kristna egyptier lyckas bättre än muslimer).

Vad gäller muslimer i Europa är det

"well-documented that Muslims experience economic disadvantages in Western European labor markets. However, few studies comprehensively test individual-level explanations for the Muslim employment gap. Using data from the European Social Survey, this research note briefly examines the role of individual-level differences between Muslims and non-Muslims in mediating employment differences. Results reveal that human capital, migration background, religiosity, cultural values, and perceptions of discrimination jointly account for about 40% of the employment variance between Muslims and non-Muslims. Model specifications for first- and second-generation Muslim immigrants reveal a similar pattern, with migration background and perceived discrimination being of key relevance in mediating employment difference. While individual-level effects are indeed relevant, unexplained variance suggests that symbolic boundaries against Islam may still translate into tangible ethno-religious penalties."

Återigen måste vi konkludera att det kulturella paketet islam om inte orsakar fattigdom och ekonomisk stagnation i alla fall inte motverkar det nämnvärt.

***

Nämnvärt är också islams fokus Ödet, på arabiska Al-Qadr, en slags vad det verkar ofta lamslående version av determinism.[7] Antologin Cousin Marriages innehåller en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Jag citerar några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:

We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.

En annan intervjuperson, som har studerat kemi, gifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:

I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. So I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.

Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att veta ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism när livet skitit sig, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer. Islam biter tydligen på utbildade kemister lika bra som nazism bet på kemisten Gustaf Ekström.

***

Kusingifte, ja.

De flesta samband är trots allt inte orsakssamband. Kan det vara så att islam inte är så pjåkigt ändå, utan bara råkar samvariera med dåliga arabiska klansamhällen?

Islam är i mångt och mycket en anpassning av judenkristendom till arabisk klankultur. Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber medan över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab, och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.

Islam passar bra med släktskapsintensiv arabisk hederskultur. Exempelvis uppmuntras kusinäktenskap, en form av incest som även profeten Muhammed ägnade sig åt:

Fråga: Varför var Profeten gift med sin kusin? Är detta tillåtet för muslimer eller var det ett speciellt för Profeten? Personligen tycker jag inte det är en bra idé. Jag respekterar mina kusiner som mina systrar. Mer så hörda jag att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin.

Svar: Allah säger: “Profet! Vi har förklarat dem till vilka du har gett deras brudgåvor som dina lagliga hustrur; de som du rättmätigt besitter [av fångar tagna i krig för trons sak] som Gud har tilldelat dig [kan läggas till dem]. Dina kusiner på din faders sida och din moders sida som utvandrade med dig [till Yathrib har du också rätt att ta till hustrur].” [Sura Al-Ahzab 50]

Allah har gjort giftermål med sin kusin lagligt. Det finns ingen dispyt om detta i islamisk lag. Envar som önskar tvista om detta sätter sin egen religion i allvarlig fara.

Det frågeställaren nämnde om att han inte tycker om att gifta sig med sin kusin, för att han känner att hon är som hans syster, är något baserat på traditionerna och kulturen i vissa samhällen. Emellertid kan inte dessa traditioner förbjuda en man från att gifta sig med en kvinna. Det är väl etablerat i islamisk lag att detta slags äktenskap är gott och acceptabelt. Faktum är att det är många familjer som föredrar giftermål mellan kusiner.

Zaynab var kusin till Profeten . Hennes mor var Umaymah, dottern till hans farfar ‘Abd al-Muttalib. Vi kan inte finna något bättre exempel än Profeten , då han är den Allah har beordrat oss att följa. Om ingen annan i historien gifte sig med sin kusin, skulle Profetens föregående exempel vara mer än nog för oss.

Vi är överraskade att någon skulle kunna göra ett sådant uttalande att ingen av följeslagarna gifte sig med sin kusin. Det fanns inga äktenskapsförordningar på den tiden, och ärligt talat så var giftermål med en kusin ingen stor sak. Det var ganska vanligt och inte värt någon speciell uppmärksamhet eller benämning. Det är därför inte överraskande att man har svårt att finna dess förekomst registrerad.

Hur som helst, en hastig undersökning av hadith gav ett antal exempel. Den berömde följeslagaren al-Mughîrah b. Shu’bah gifte sig med dottern till hans farbror, den berömde följeslagaren ‘Urwab b. Zubayr al-Thaqafî. [såsom relaterad av Sa’îd b. Mansûr i hans Sunan]

Kabshah bint Ka’b var gift med sonen till hennes farbror, den berömde följeslagaren Abû Qatâdah. I den välkände hadith om att katten inte är oren, refererar Abû Qatâdah till sin svärdotter som sin brorsdotter. En kvinna vid namn Kabshah bint Ka’b hällde en gång upp lite vatten för sin svärfar Abû Qatâdah för hans tvagning (wuduu’). En katt kom förbi och ville dricka, så Abû Qatâdah vände på skålen så att katten kunde göra så. Han noterade att Kabshah tittade förvånat på honom och sade: “Förvånar detta dig, min brorsdotter? Sannerligen sade Allahs budbärare om katten: ‘Den är inte oren. Det är en av de varelser som lever i vår närhet.'”

Det är också välkänt att ‘Alî b. Abî Tâlib, den fjärde kalifen och den mest kära följeslagaren hos Profeten , gav sin dotter Zaynab för att gifta sig med hennes kusin ‘Abd Allah, sonen till hans bror Ja’far b. Abî Tâlib. Detta är handlingen av en av de rättfärdiga kaliferna (al-Khulafâ’ al-Râshidûn).

Profeten sade: “Du måste följa min sunnah och sunnah av de rättfärdiga kaliferna som kommer efter mig. Håll fast vid den med era kindtänder.”

Vi hoppas att ni kan se att det inte finns någon grund till dispyt om muslimers giftermål med sina kusiner. Det är etablerat av Koranen, sunnah, praktiserandet av följeslagarna, inklusive de rättfärdiga kaliferna och konsensus av den muslimska ummah.

Besvarat av the Fatwa Department Research Committee – lett av Sheikh ‘Abd al-Wahhâb al-Turayrî

(Källa.)

Det är alltså tydligt att kusingifte är tillåtet i islam, vilket the Fatwa Department Research Committee klargör i sitt ovanstående uttalande. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Igen från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:

Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.

Poängen är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man kanske skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten med klanrelaterade identiteter.

Det senare finner vi exempel på både i den arabiska nationalismrörelsen och i våra dagars “svenska” “grupperingar.” Faisal I av Irak och Hashem Ali Khan får företräda idén. Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna, för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter. (Så vitt jag förstår saken hade man aldrig någon tanke på att ge araberna det man lovat dem. Faisal och hans vänner blev alltså blåsta, vilket måste ha förvånat detta folk för vilket hedern var allt.) Faisal I var en betrodd klanledare som i sin ställning som imam kunde vinna förtroende hon flera olika klaner och beduinstammar.

Den av Johanna Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan. Ett bärande spår i boken Familjen är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han visst inflytande och viss kredibilitet.

Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder kan mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas typiskt sett institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula, i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden.

Åtskillnaden mellan islam och arabisk hederskultur är så svår att vi kan påstå att islam är bärare av de arabiska memetiska element som målat in större delen av Mellanöstern i ett kulturell-evolutionärt spelteoretiskt suboptimum.

Slutsats: Islam är dåligt. Både för att det passar dåliga samhällen och för att det vidmakthåller deras dålighet.

***

Inte alla hjältar är sympatiska. Muslimernas hjälte Muhammed var en rövare, mördare, slavägare och pedofil.

En man som heter Richard Jomshof gick på 1990-talet med i ett politiskt parti som på 1980-talet grundats av SS-veteraner och andra uttalade nazister. Det säger någonting om hans omdöme.

Idag är Jomshof en av få offentliga personer som uttalar sig tydligt kritiskt mot islam. Så vitt jag kan se är hans uttalanden korrekta i sak. Dessutom gör han en gudi behaglig gärning när han kritiserar den väldigt dåliga religionen islam.

Den kritiken frambär han dessutom dödsföraktandes. Islams kritiker tenderar att halshuggas, nedskjutas, sprängas och knivhuggas. Att utsätta sig för dessa väl kända risker, för att säga det som (man tycker) är rätt, är hjältemodigt.

Inte alla hjältar är sympatiska. Men om en miljard muslimer kan hylla en medeltida pedofil och krigsherre som en hjälte, så kanske vi andra kan hava förbarmande med en av de få människor i vårt land som - med livet som insats - vågar ta bladet från munnen och säga att kejsaren är naken. Tack, Richard Jomshof.

Islam är en väldigt dålig religion och vi borde akta oss noga för att låta den spridas i vårt samhälle.

***

Fotnoter

[1] Muhammed härstammade visserligen från mäktiga släkter men började sin karriär som föräldralös och fattig - dock inte fattigare än att han förutom några getter även ägde en “slavflicka.” In the famous words of Ted Borg: “Man kan ju bara tänka sig!”

[2] Detta kan verka ironiskt i ljuset av att Muhammed även ville konvertera så många som möjligt till islam, vilket måste betyda att de förväntades överge sin befintliga religion. Dödsstraff för apostater verkar inte ha varit ett helt religionsneutralt påbud.

[3] Det är en rätt intressant fråga faktiskt - bryr sig inte Allah/ Muhammed/ imamer/ muslimer i allmänhet om huruvida de troende faktiskt tror? Räcker det med att man läppledes bekänner sig till islam? Att hindra avhopp genom dödsstraff är som att hålla räkningen på kinesiska barn genom kommunistdiktatur - bra för statistiken men knappast för det egentliga utfallet.

[4] Dåligt av Arendt eftersom det redan under rättegången kunde styrkas att Eichman i strid med order beordrat avgången av ett sista tåg till Auschwitz och således självsvåldigt mördat omkring 2000 personer.

[5] I alla fall inte om de bara hade en nedfallen pungkula.

[6] Obs, total spekulation, men rimlig sådan i min ödmjuka mening.

[7] Till skillnad från den protestantiska predestinationsläran som one-box:ar på Newcomb’s problem.

Den goda kraften: Att den finns och hur den verkar

I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)

"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer. 

The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed. 

The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."

Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:

"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.

Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.

De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."

Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.

***

1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.

Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan... (avsnitt 8.3-8.4):

"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.

Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.

Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.

Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.

För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.

Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.

Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.

Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.

Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.

De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.

Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.

Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.

8.4 Att ta det personligt

Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.

Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.

Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.

En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.

Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.

Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.

Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."

Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.

Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.

Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.

Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)

***

2. Det onda förlorar automatiskt.

Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.

Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.

Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.

Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.

(Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.)

***

3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.

Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.

I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:

"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."

(Bakgrund: Reduktionism och sånt; vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia;

Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.

Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!

Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...

(jomen:

Konverterik · Thymos

Ensamheten är en grym insikt att nå/

men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/

inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/

det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)

...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.

Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)

Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.

***

Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.

Tack för mig.

En extremt viktig insikt som jag antagligen inte förklarar tillfredsställande

Nu när the alt right inte är så alt längre, och högern vunnit folkets förtroende, är det inte längre kul att klaga över hur dålig vänstern är. Dessvärre är den ändock fortfarande dålig. Hur lösa? Klaga på alla samtidigt. (Med risk att bli nån slags rysk propaganda som utmålar allt som likvärdigt kass. Fallacy of grey-varning utfärdas.) Och leta desperat efter välvilliga tolkningar.

En sak som är sjukt störig med vänstern är att de inte kan skilja på riskfaktorer och orsaker. Därför tror vänstern exempelvis att fattigdom orsakar skjutningar. Detta är självklart absurt och troligen ligger det till lite mer såhär.

Ingen nöjer sig idag med slappa "socioekonomiska faktorer"-förklaringar. Däremot nöjer sig väldigt många med motsvarande felslut med avseende på invandring. Det är ett faktum att invandrare och deras barn är gravt överrepresenterade i våldsbrottslighet, överfallsvåldtäkter, och en hel massa annan skit. (Den här genomgången var faktiskt inte dum!) Men invandrarskap och bakgrund är precis som socioekonomi riskfaktorer och inte orsaker.

Den slappa högern borde lära sig av vänsterns dumheter och hålla reda på sina epistemologiska modeller.

***

En gång i tiden klagade Antropofagi på att nazister begick våldsbrott. Det kan väl sägas vara ett högst rimligt klagomål. Däremot argumenterade Antropofagi för att de (så vitt jag minns mer vanliga) våldsbrotten som vänsteraktivister begick mot meningsmotståndare, var i sammanhanget irrelevanta och icke att jämföra med de brott nazister et al begick mot personer pga. hudfärg eller sexuell läggning. Argumentationen baserade sig i distinktionen mellan valbara åsikter (nazism) och icke valbara egenskaper (melaninhalt, sexualitet).

Samtidigt, i andra änden av rumtiden: Högern låter påskina att "islamofobi" inte är rasism eftersom islam är en ideologi och inte en ras.

Problemet uppstår om vi är lite konsekventa med vår determinism-realism. Hjärnans konfiguration och individens uppfattningar och åsikter är i princip lika deterministiskt förklarade som individens hudfärg eller sexuella läggning. Allt har en orsak och vi är inte dualister.

Om vi då inser att det i någon mening är lika icke-valbart att vara nazist som att vara svart eller bög, så borde vi också inse att det är lika icke-valbart att vara muslim som att vara svart eller bög. Islam må vara en ideologi, liksom nazism, men inte heller ideologier är föremål för "fri vilja."

Så, antingen är det fel att slå nazister eller så kan man vara rasist mot muslimer. Om vi skarvar lite med begreppen.

Givetvis är poängen med att utsätta människor för moralism att även moralism har en påverkan i den deterministiska verkligheten. Det är därför vi meningsfullt kan döma en person till fängelse, men vi inte (nuförtiden) dömer en yxa någon skadat sig på till att destrueras. Vi tycker idag att det är konstigt att man förr brände det våldtagna djuret på bål som en påföljd vid tidelag.

Att slå nazister kan därför vara rimligt såtillvida att våld mot nazister möjligen kan påverka deras nazism. Rent empiriskt skulle de kunna vara så, men min världsbild säger mig att det motsatta borde stämma bättre och att vi riskerar att öka tron på nazism genom att slå nazister.

Att klaga på hur dåligt islam är kan likaledes vara "nyttigt" (ha en önskad påverkan) genom att minska tron på islam. Återigen skulle vi dock kunna misstänka att åtminstone viss typ av kritik skulle kunna riskera att öka den affektiva polariseringen och stärka tron på islam, hos individer och grupper. Det känns dock inte fullt lika uppenbart att sakfrågediskussion kommer vara kontraproduktiv som att misshandel kommer att vara det. Antagligen är det dock viktigt att sådan diskussion förs (dvs. sådan kritik levereras...) med respekt och stringens. Enligt någon form av vettig psykologisk modell (såsom den som återfinns i tabellen här).

Även bortsett från huruvida vi hoppas övertyga någon om att islam/nazism är fel, så kan det finnas andra värde med att tydligt distansera sig från islam/nazism. Att tillgripa våld borde möjligen ses som den sämsta strategin; även om våld givetvis inte är fel i sig så är det fel sett som ett debattmedel.

Koranbränning? Mycket bra, enligt Antropofagi. Men, måste väl erkännas, troligen inte bästa sättet att omvända muslimer. Antagligen faktiskt kontraproduktivt. Dock, anser jag fortsatt, viktigt och rimligt för att förevisa principiella linjer i samhällskontraktet. Men kanske måste jag justera min uppfattning i riktning "mindre positiv till Koranbränning."

***

Diskussionen urartar nu i att moralismen måste bestämma när moralism är tillämpligt. Ibland vill vi ju påverka människor. Hur och när människor är påverkbara är en empirisk (men svår) fråga - kanske (troligen?) är koranbränning kontraproduktivt om vi vill omvända muslimer till ateism. Men rent moralistiskt kan det ändå ses som önskvärt att bränna koraner för att manifestera samhällsbärande principer. Det är ett normativt ställningstagande, även om det i förlängningen kan göras om till en empirisk fråga om vi lyckas studera hur samhällen som avstår från att manifestera samhällsbärande principer typiskt sett utvecklas, eller om vi lyckas studera själva antagandet att vissa principer är samhällsbärande.

Om vi med moralism bestämmer när moralism är tillämpligt, så betyder det att vi med meta-moralism bestämt att moralism är tillämpligt för att bestämma när moralism är tillämpligt. Etcetera in absurdum. Detta har dock som jag ser det föga implikationer i verkligheten. Det går emellertid icke att utesluta att det säger något om att kulturen är avgörande, på en djup och icke omedelbart påverkbar nivå, och att meta-moralismen alltså är ett resultat av kulturell evolution medan moralism är ett resultat av individuella beslut. Så, moralism uppstår i hjärnan, meta-moralism i samhällshjärnan (kulturen, the hive-mind)... Och i så fall måste meta-meta-moralismen bestämmas av genetiken!

Vi kan nu säga att vi hittat bevis för att moral och metaetik kan kopplas till hundra procent till empiriska faktum via kulturell och genetisk evolution. Det finns således objektiva rätt och fel. Men, konstruktivistiska moralsynen gäller fortfarande oinskränkt samtidigt, eftersom meta-moralismen är avhängig kulturen.

Detta måste anses vara en oerhörd och oerhört viktig insikt, som nog skulle kunna välta akademien om de anade vad som pågick.

***

Låt oss punkta upp och även utveckla argumentet en smula.

1. Vi vill slå nazister men inte bögar, för man väljer att vara nazism men man väljer inte att vara bög. Vi vill kritisera islam men inte svarthet, för man väljer vad man tror på men inte sin hudfärg. Vi kallar det "moralism" att slå nazister och bränna koranen.

(Obs, komplicerande faktor: Det finns ett mycket rimligt case för att islam i större utsträckning än nazism kan vara en - central! - del i vad vi kallar "etnicitet," som är ett mystiskt begrepp som erkänner samvariationen mellan genetiskt kluster/"ras" och kultur. Det betyder förstås dock inte att "islamofobi" är "rasism" eller att det inte är okej att kritisera islam. Relaterat: Bois in the hood.)

2. Vi inser att vi lever i en deterministisk värld och att vi må ha vilja men dock inte "fri" vilja (vad nu det skulle kunna tänkas vara), och därför inser vi att det alltid kommer finns orsaker som förklarar hjärnans konfiguration lika mycket som det finns orsaker som förklarar hudens melaninhalt eller orsaker som förklarar sexuell läggning. Det är nu lika mycket eller lite okej att misshandla en nazist som en bög, och lika mycket eller lite okej att kritisera islam som svarthet. "Moralism" har plötsligt ingen saklig grund i något av fallen.

3. Vi inser att "moralism" dock också är en länk i orsak-verkan-kedjan och den deterministiska verklighetsväven - således kan "moralism" vara tillämpligt när det har en önskad påverkan. Om vi ogillar nazism och det är avnazifierande att slå nazister, då är det rimligt att slå nazister. Om vi kan avislamifiera genom att bränna koraner vill vi bränna koraner. Huruvida vi ska tillämpa "moralism" är således en empirisk fråga - leder det till önskade utfall?

4. Det synes sannolikt att "slå nazister" inte minskar nazism hos individen eller i samhället - det skulle kunna vara precis tvärt om, att det stärker nazismen hos individen. "Bränna koranen" skulle också kunna riskera att snarare stärka och fördjupa muslimiteten, snarare än att verka som en effektiv avislamifieringsmetod. Vi borde alltså varken slå nazister eller bränna koraner. Det kan rent av betraktas som kontraproduktivt, på kort sikt.

5. Vi inser att vi ändå gärna vill bränna koranen. 

(Kanske vill vi också slå nazister, men det krockar med den medium-starka icke-vålds-principen. Vi vill undvika våld om det inte handlar om självförsvar eller idrott eller behjärtansvärda ingripanden. Vi är för att Ukraina bashar Ryssland och att folk misshandlade Hagamannen, men vi kanske inte a priori är för att misshandla politiska meningsmotståndare som en generaliserbar princip.)

Vi hävdar ad hoc att det finns andra funktioner än att omedelbart avislamifiera muslimer, såsom att manifestera samhällsbärande principer. Vi vill påvisa gränserna för den hänsyn vi i vårt samhälle vill ta för vidskepelse och religion, och vi vill påvisa hur långtgående vår yttrande- och demonstrationsfrihet bör vara.

Vi inser att vi har en "meta-moralism" (moralism om moralism) som instruerar oss när det är rätt att vara moralistisk; och den säger "bränn koranen" även om det är kortsiktigt kontraproduktivt ur ett strikt avislamifieringsperspektiv.

6. Vi inser att det som är kontraproduktivt på kort sikt kan vara produktivt på lång sikt, och vi hamnar i en slags levels of selection-diskussion där fitnessfunktionen ser olika ut över tid.

(Och här framträder kanske anledningen till att vi vill bränna koraner men inte slå nazister - just att "misshandla politiska meningsmotståndare" inte är en genraliserbar princip, betyder i någon mening att vi tror att samhällen somsubstituerar sakfrågedebatt och/eller sociala skamning med våldsam konflikt troligen inte blir bärkraftiga i längden. Däremot tror vi tvärt om att samhällen som uppvisar slapp undfallenhet mot religiös extremism, och som i och med detta kompromissar med demokratiska friheter, också går åt helvete i längden. "Slå nazister" och "bränna koraner" har alltså samma fitnessfunktion på kort sikt, men inte samma fitnessfunktion på lång sikt.)

Vi inser att den ena nivåns fitness är den andra nivåns död. Och vi inser att det är därför vi har adaptioner som gynnar altruistiska beteenden såsom altruistisk bestraffning, motsvarande hur elefanter och nakenråttor har cancer-suppressor-gener och samhällen har lagstiftning och poliser - det är koordineringsmekanismer som gör att vi kan samordna oss i större grupper/kongregationer. Vilket kan ses som en högre selektionsnivå där cellen gör avkall på kortsiktig fitness för att vinna långsiktig fitness, vilket är ekvivalent med (?) att cellen gör avkall på kortsiktig fitness för att kroppen ska vinna kortsiktig fitness; eller där individen ger avkall på kortsiktig frihet/fitness för att vinna långsiktig trygghet/fitness, vilket är ekvivalent med (?) att individen ger upp kortsiktig frihet/fitness för att samhället ska vinna kortsiktig stabilitet/fitness.

7. Vi kan nu förstå att principer är kulturell evolutions-adaptioner för långsiktig fitness/koordineringsmekanismer som kan institutionaliseras i deontologiska heliga värden och/eller lag. Här är deontologiska principer alltså verktyg för att uppnå långsiktiga utilitaristiska mål. Kortsiktig utilitarism kan vara att skita i principerna och optimera lokalt i stunden, till samhällets långsiktiga förfång.

Meta-moralismen bestäms således av den kulturella evolutionen, där föremålet för selektion är kultur (eller memes), och där kultur (eller memes) är koordineringsfunktioner för individer som då tillsammans kan utverka långsiktiga fitnessvinster.

8. Vi inser att det finns en meta-meta-moralism som bestämmer när vi tillämpar meta-moralism, och att denna meta-meta-moralism är den biologiska genetiska grunden för kulturell/memetisk evolution, det vill säga de biologiska adaptioner som vi har för att härma, lära, bestraffa och socialt styra. (Relaterat: Hur det ligger till etc.)

9. Vi inser att realistisk och konstruktivistisk moralsyn båda är korrekta. På meta-moralistisk nivå är det kulturell selektion som bestämmer vilken moralism vi som samhälle tillåter individen att exekvera - full on konstruktivism, således. Emellertid finns det en genetisk grund (och en biologisk icke-genetisk grund, som bestäms av kulturen...) för vilken meta-moralism vi kan utveckla kulturellt-evolutionärt.

10. Akademien välter.