Antropofagi

Visar inlägg med etikett Uppfostran och skolfrågor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Uppfostran och skolfrågor. Visa alla inlägg

torsdag 7 december 2023

This and that

Idag på biblioteket: Fem invandrarkillar (eller på PK, unga män med utländskt påbrå; eller på woke, yngre rasifierade penisbärare) satt och grisade sig med fötterna på borden etcetera. Då Antropofagis mänskliga avatar nyligen insett att ilska är en vacker blomma med en giftig rot undlät (ja, det är ett ord nuförtiden) hen att tillrättavisa yngligarna, och vad mer att tillrättavisa bibliotikarierna för deras undlåtenhet (ja, det är ett ord nuförtiden det också). (Det här måste vara fel.)

Senare på Coop: Samma fem rasifierade invandrarkillar med penis och utländskt påbrå undlät att betala för sina myckna livsmedel och strosade käckt ut, en i taget, med fickorna fulla av Fanta Tropic och godis. Antropofagis mänskliga avatar kan då inte längre udlåta att lukta på den vackra blomman med den giftiga roten utan påtalar detta för kassörskan, och vad mer påtalar det orimliga i att kassörskan och övriga personal undlåter att ingripa. Sätter ingen gränser i Sverige nuförtiden?

Senare på väg hem: Oj, jag glömde visst i all villervalla betala, packade ner all min Fanta Tropic och mitt godis i väskan och gick.

***

Med tanke på följande: Människan är ett kulturellt djur vars kulturellt inlärda skript beställer mål- och filterfunktioner, och det bästa sättet att förklara brottslighet är normlösa tillstånd och/eller antisociala subkulturella normer. Kulturens innehåll flyttar normalfördelningspuckeln fram och tillbaka på x-axeln men variationen inom normalfördelningens spännvidd förklaras av genetisk variation.

Altruistisk bestraffning är när en person (exempelvis Antropofagis mänskliga avatar) agerar utan egen vinning för att upprätthålla samhällsnormer (exempelvis ber kidsen sluta tjuta i tyst kupé). Altruistisk bestraffning har dock gränser; när den upplevda risken är stor kommer färre våga korrigera felande medborgare. Den med god grund i verkligheten av massmedia spridda uppfattningen att invandrarkillar oftare är våldsverkare minskar förmodligen selektivt benägenheten att korrigera just invandrarkillars beteenden.

Att samhället kapitalt misslyckas med all gränssättning selektivt visavi unga invandrarkillar riskerar att försätta just invandrarkillar i ett tillstånd av anomi (dvs. normlöshet) som jämnåriga icke-rasifierade penisbärare aldrig möter.

Även bortsett från att invandrarkillarna oftare har dåliga, inavlade klanföräldrar med låg utbildningsbakgrund tillkommer alltså ett ytterligare fall av vad vi lite tunga-i-kind skulle kunna kalla "strukturell rasism"; att samhället inte tillerkänner just invandrar-penisbärare den kollektiva fostran som vi andra åtnjuter under surgubbarnas vakande blick. (Ursäkta könandet. Även gummor kan väl sura.)

***

Och nu till en helt annan sak. Sveriges evigt pågående PISA-kris handlar som vanligt inte om invandring, enligt vissa kommentatorer. Samtidigt har de elever som misslyckas sämre socioekonomi. I andra änden av samhällsdebatten har trötta gamla kriminologerna i alla tider använt invandrares sämre socioekonomi för att bortförklara deras högre kriminalitet. Hur kan då de dåliga eleverna med dålig socioekonomi inte också till viss betydande andel vara invandrare? En kvalificerad gissning är att vi har att göra med de vanliga politiskt korrekta rökridåerna och att PISA-resultatens dålighet till icke obetydlig del förklaras av hög andel elever med utrikes bakgrund.

[Uppdatering: Det verkar som att invandring är en avgörande komponent i PISA-tappet. Var kommentatorerna fick "det kan inte förklaras med invandring" ifrån är för mig oklart. För att förtydliga citerar DN en Maria Axelsson på Skolverket som säger: "Invandringen kan inte förklara nedgången mellan 2018 och 2022. Elever med svensk bakgrund har tappat lika mycket som genomsnittet." Detta verkar helt fel och jag förstår verkligen inte hur hen får ihop det. 

DN skriver vidare: "Man ser också att elever med gynnsam socioekonomisk bakgrund lyckas bättre," och citerar Skolverkets GD Peter Fredriksson: "Det har alltid haft betydelse. Det är bekymmersamt att det får ökad betydelse, och det är inte ett bra betyg för det svenska skolsystemet."

PK-ljuger Skolverket eller är de bara dumma i huvudet?]

***

Låt mig nu även ta tillfället i akt att säga några ord om "islamofobi." Är det inte hög tid att vi behandlar muslimerna lite rättvist och slutar klumpa ihop religion med ras? Att kritik mot kristendom skulle betraktas som rasism synes mig osannolikt. Varför då kritik av islam skulle betraktas mot rasism - mot indoneser, araber, kurder, turkar, nigerianer, somalier, malaysier, uigurer, tjetjener? - är sannerligen märkligt.

Skulle någon nu dra fram kortet "kulturrasism," att åtskillnad och gradering av kulturella uttryck är rasism, jamen då är väl rasism bra så länge vi vill kunna fördöma fittsallad.

Vår gemensamma baseline borde rimligen vara att all religion i sak är absurd. Den förlåtande tolkningen är att religion kan vara en "funktionell meme," ett intersubjektivt fenomen, en lögn som förändrar verkligheten. Om vi vill använda denna utväg ur den generella religionskritiken blir vi svaret skyldiga: Funktionell hur? Vilken är funktionen? Lögn som förändrar verkligheten hur? Vilka beteenden föreskriver respektive religion och vad är utfallet på samhällsnivå? Och då, kära både vänner och fiender, har islam en rätt bra uppförsbacke innan vi kan påstå att det är en bra idé ens bortsett från att den är i sak uppenbart absurd och felaktig.

***

Vidare till Substack. Varför ska man hålla på med det?

Svaret är att man förmodligen inte ska hålla på med det. Substack uppmuntrar inte explore utan bjuder in till tesdrivna och tråkigt tillrättalagda textmassor. Vi borde försöka sluta med Substack.

Det enda explorativa som fötts ur Substack-experimentet är "domesticering av memes" (del 1 och del 2) vilket måste sägas vara ett avsevärt bidrag till den teoretiska memetiken. Plötsligt förstår vi att upplysningstraditionen får sin kraft från att simulera en artificiell kulturell evolution av idéer där sannings-optimerande artificiella selektionstryck ger ett närmande till sanningen, varpå fitness beats truth (FBT) faller samman i att fitness-parametrarna är desamma som truth-parametrarna.

Jag tror vi behöver skriva långa mail till många forskare.

På återseende.

tisdag 11 oktober 2022

Hur det ligger till, vad vi bör göra, och riskerna framåt

Med anledning av samhällsdebattens vågors slag mot verklighetens klippor ser jag anledning att etablera sanningen om hur världen förhåller sig. Jag tror att det räcker med ett mycket koncist och hastigt nedplitat blogginlägg.

Många dryftar huruvida det är legalisering, ADHD-utredning, rättslig repression eller satsningar på skola som ska lösa problemet med skjutvapenvåld och kriminalitet. Älsklingsförklaringar som florerar och som visserligen i mycket är rimliga rör genetik, kultur, socioekonomi, narkotikaekonomi och migration.

***

Vi undrar således: Är antisociala beteenden ärftligt? Ja, det synes utifrån beteendegenetikens lagar och de tvilling- och adoptionsstudier som gjorts som att individuella egenskaper som är biologiskt ärftliga i stor utsträckning förklarar individers beteenden. Låt oss dock akta oss för förhastade slutsatser.

Mer precist är det nämligen så att variationer mellan individer i stor utsträckning förklaras med biologiskt ärftliga faktorer. Däremot förklaras variation mellan grupper, eller för en given grupp över tid, med miljöfaktorer och kulturella skillnader.

Ett exempel: Vi har ungefär samma underliggande biologi idag som för 100 år sedan. Evolutionen går som vi vet långsamt. Ändå har vi idag problem med övervikt i samhället, vilket vi inte hade för hundra år sedan. Det måste således finnas en skillnad i delade miljöfaktorer. 

(I det här exempelfallet något i stil med Slate Star Codex-Scotts spaning att "kapitalismen är en optimeringsprocess för att få oss att äta för mycket på tusen olika sätt." Med många biförklaringar i termer större portionsstorlekar, mer kalorität mat, snaskigare snask. Och/eller förändrad livsstil och mindre motion. Men senaste forskningen pekar på att just ätandet är viktigare än motionen för att hålla nere vikten.)

Inom varje givet paradigm ser vi dock individvariation. De feta är fler nu, men det är inte alla som är feta. Det som förklarar individvariationen är typiskt sett biologiskt ärftliga egenskaper, som nu interagerar på ett annat sätt med de nya miljöfaktorerna än vad de gjorde för 100 år sedan med de dåvarande miljöfaktorerna.

Vi kan helt enkelt se det som att vi har flyttat på x-axeln under normalfördelningskurvan så att genomsnitt såväl som svansar hamnar längre mot fetma än vad som var fallet tidigare. Men populationen är fortfarande normalfördelad.

(Det här är en förenklad tankemodell och inte exakt i detalj hur jag tror att det är. Jag är öppen för att Gausskurvan har ändrat form och utsträckning på något meningsfullt sätt i och med att olika individer reagerar olika mycket på förändringen i miljöfaktorer.)

Brottsligheten idag är koncentrerad till invandrargrupper. Överrisken för att begå våldsbrott är många gånger högre hos utrikesfödda och deras barn. (Källa BRÅ 2021:9.) Samma grupper är starkt överrepresenterade med avseende på överfallsvåldtäkter. (Källa Koshnood et al.)

Så, är det genetik eller kultur som förklarar brottsligheten? Kolla den här twittertråden:

Ett sammandrag: Vi är hårt selekterade för socialitet och anpassning till gruppen. Därför spelar sociala normer en stor roll för vårt beteende; det är när vi hamnar i normlösa tillstånd, krig eller utlandsresor, som vi typiskt sett börjar mörda och våldta. 

Som diskuteras mer fördjupat i Frågan på vilken människolivet är ett svar visar de Quervain et al (2004) att altruistisk bestraffning - det vill säga att straffa normbrytare till en egen kostnad - korrelererar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Även här har vi en biologiskt bestämd individvariation eftersom experimentpersoner som uppvisade högre aktivitet i denna del av hjärnan var mer villiga att straffa personer som missbrukade deras förtroende. Slutsatsen författarna drar är att människor upplever tillfredsställelse när de bestraffar normbrytare, samt en motiverande saliens (förväntans-belöning) kopplat till altruistisk bestraffning. Spelteoretiskt kan vi sägas ha neurologiska adaptioner på plats att spela tit-for-tat i fångarnas dilemma-situationer, och bestraffa den som missbrukar vår välvilja.

Zahn et al (2009) studerar neurala korrelationer med upplevelse av skuldkänslor. En tolkning av studien är att vi har adaptioner på plats för självbestraffning kopplat till normefterlevnad. Vår individuella motivation kan vara i konflikt med samhällets motiv, och vi har selekterats för att i viss utsträckning prioritera gruppen framför oss själva (i den mån som det - uppenbarligen - också gynnat för överlevnad och välgång på individnivå). Kulturen som vi vantrivs i ger oss incitament att skruva ner vissa av våra motiv och kontrollera våra impulser. Såtillvida är kulturen den prefrontala cortexens projekt. Medels impulskontroll avstår vi från att följa stimuli och lägga band på oss.

Impulskontroll är, vad det verkar, en biologiskt bestämd förmåga. Som redogörs för i Predrag Petrovic' bok Känslostormar (som handlar om IPS/borderline men inkluderar ett kapitel om ADHD) är förmågan att filtrera inre och yttre stimuli något som varierar på individnivå. (Relaterad läsning: Jag förlåter omedelbart; Bayes-Petrovic; EIPS-hypoteser; autofobi.) Vår viljestyrka är således i någon mening utanför vår, och kulturens, omedelbara kontroll. Vi kan inte tillförlitligt och i varje stund med viljestyrka bestämma hur vi ska agera och reagera.

Den prefrontala cortexen är dock även bra på att välja ut vilka stimuli vi ska reagera på. Detta kallas associativ inlärning. Kulturen tillhandahåller kriterierna för vårt urval av premierade beteenden. Kulturen tränar vår prefrontala cortext. Vi kan till exempel internalisera regler som de sju dödssynderna, trots att frosseri, kättja etcetera är evolutionärt rimliga beteenden på individnivå (så länge inte kostnaden för att avvika från gruppens normer är högre, nota bene).

Poängen är att kulturen jobbar med associativ inlärning. Genom att upprätta begrepp som "dygd" eller "plikt" kan vi koppla våra belöningssystem till beteenden som är önskvärda. (Troligen i bemärkelsen kulturellt premierade.) Därutöver handlar kultur och normer om att upprätta mer eller mindre formella påföljder för oönskade beteenden, genom social stigmatisering eller fysiskt våld.

Fostran handlar om att hjälpa individer att skapa rätt regler i hjärnan, för att filtrera impulser. ADHD är oförmågan att filtrera impulser, som Petrovic visar. Kulturen tillhandahåller regelverket, men inidivderna har sen dessutom varierande förmåga att filtrera.x

Därför kan variationen inom en grupp förklaras av genetik, som bestämmer förmågan att filtrera impulser, medan skillnaden mellan grupper kan förklaras av kultur och normer, som bestämmer vilka regler vi i allmänhet filtrerar impulser med.

Det är därför situational action theory (SAT) är en bra modell:

"Crimes are moral actions. There are many different types of actions that may constitute a crime, but what they all have in common is that they break a rule of conduct (stated in law) about what is the right or wrong thing to do (or not to do). What distinguish crime is thus not that they are a particular kind of action but that they are acts the breach rules of conduct (stated in law) and, therefore, need to be studied and explained as such.

People are the source of their actions, but the causes of their actions are situational. To explain the causes of acts of crime we need to understand the situational factors and processes that move people to break rules of conduct (stated in law). People are different and so are also the settings (environments) to which they are exposed."

Marie Torstensson Levander säger ungefär samma sak.

*** 

Så, vi kan tro på den beteendegenetiska forskningen som betonar att individuella egenskaper förklarar variationen mellan individer, och samtidigt vara intresserade av delade miljöfaktorer. Av de delade miljöfaktorerna som beteendegenetikens lagar pekar mot är kultur, det villa säga gruppens delade normer, förmodligen oftast viktigast. (Även om förekomst av bly i dricksvatten, obligatorisk katekesläsning, etcetera såklart också kan ha enorm betydelse i förekommande fall.)

Låt oss ändå dröja oss vid de individuella faktorerna. Valrörelsekontroversen kring att "ADHD-utreda orten" å sido är utrikesfödda underdiagnosticerade, samtidigt som våldsbrottslingar i regel har outredd ADHD. Låt oss titta på några vederhäftiga källor:

Översikt av metaanalyser visar att obehandlade NPFer är stor riskfaktor för våldsutövande (källa). Regeringen skrev redan 2017 att

"ADHD är en funktionsnedsättning som visat sig vara överrepresenterad bland personer som lever med kriminalitet. I samhället i stort beräknas 3-5 procent ha ADHD medan denna siffra bland intagna på Kriminalvården beräknas vara 25-30 procent."

Barn till utlandsfödda är underdiagnosticerade enligt Socialstyrelsen: "adhd-diagnos ställs hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige."

Så, det är väldigt viktigt att just ADHD-utreda orten, för att invandrare inte i genomsnitt ska ha sämre impulskontroll än andra. Sämre impulskontroll följer av ADHD, och ADHD kan behandlas. Svenska fängelser är fyllda av personer med utländsk bakgrund, och av personer med obehandlad ADHD. Motverka rasismen genom att eliminera korrelationen mellan brottslighet och utländsk bakgrund: Utred ADHD i orten!

(Den som har hängt med somaliska tanter som diskuterar huruvida Koranläsning är bättre än psykiatri kan gissa varför ADHD mer sällan utreds och behandlas i vissa invandrargrupper. En annan faktor kan såklart vara endogami och inavel, som ju präglar de flesta kulturer som inte genomgått katolska kyrkans förbud mot kusingifte. Relaterat: Kusingifte och modernitet del 1; del 2; islam är sämst; Bahá'ì; motargument.)

Okej, vi har klarat av det följande:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering, vilket mer sällan kommer utrikesfödda och deras barn tillgodo, troligen framförallt av kulturella orsaker, okunskap och stigma.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur. Kultur tillhandahåller regelverket för vår impulsfiltrering (och som synes ovan även rekursiva effekter på vår medicinska hantering av bristande impulskontroll.)

Låt oss nu gå vidare till att diskutera kultur och andra delade miljöfaktorer och vilka åtgärder som, utöver ADHD-medicinering, kommer att vara viktiga för att hantera (vålds-)brottsligheten som plågar vårt land.

***

Låt oss titta på den här Twitter-tråden:

Skolan är inte så pjåkig ändå. Tittar vi på etniskt svenska barn har skolresultaten inte sjunkit. De stora försämringarna i skolan synes bero på att utrikesfödda och elever med utrikes bakgrund misslyckas i skolan. Detta är empiriska faktum.

Besöker du en välfungerande medelklasskola med mestadels etniskt svenska elever kommer du i genomsnitt att möta en mycket härlig verksamhet med glada barn och välanpassad, snäll pedagogik. Besöker du istället en invandrartät förortsskola med ordningsproblem kommer du att möta ett fullgånget kaos, grasserande våld, gängkopplingar, misshandlade lärare, homofobi och hederskultur. Även detta är empiriska faktum, tillgängliga för den som orkar vidta den relevanta materialinsamlingen.

Det räcker inte med diffust värdegrundsarbete för att hantera den här typen av situationer. Som genomgången ovan om "det kulturella scriptets betydelse för regelverket för impulskontrollmekanismen" visar, måste tydliga normer och regler etableras med avseende på bemötande och mellanmänsklig interaktion.

Ortenskolor är kaos för att orten är kaos. Elevernas kommer till skolan med vad vi kan kalla osvenska värderingar, ofta präglade av religiositet och hederskultur. Skolans uppgift blir att tydligt avskärma sig från denna omgivande sociala verklighet och etablera ett utrymme och en värld där andra regler gäller.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren indikerar i den här debattartikeln att just detta är den mest gångbara strategin:

"Tänkbara åtgärder inkluderar införandet av rejält auktoritetsdrivna skolkulturer och traditionella undervisningsmetoder i utanförskapsområden, något som internationell forskning visar kan höja kunskaperna kraftigt."

Den här metastudien med avseende på experimentella studier rörande det så kallade "no excuses" charter school-konceptet tyder på att minoriteter lyfter sig när normer och regelverk implementeras rigoröst:

"Many most well-known charter schools in the United States use a 'No Excuses' approach. We conduct the first meta-analysis of the achievement impacts of No Excuses charter schools, focusing on experimental, lottery-based studies. We estimate that No Excuses charter schools increase student math and literacy achievement by 0.25 and 0.17, respectively, for approximately each year of attendance. These are large and meaningful gains. Moreover, these effects are substantially larger than those of attending other kinds of charter schools."

"No excuses"-pedagogik handlar just om att inskärpa beteendenormer, bemötanderegler etcetera. Det är troligen en mycket väl anpassad pedagogik för de grupper som idag misslyckas i den så kallade flumskolan, och det är en fullkomligt nödvändig pedagogik i det cluster-fuck av heders-islamist-normer som synes råda i många förortsskolor. Det som behövs är tydliga uppföranderegler som implementeras obönhörligen, av auktoritativa lärare. Och att ADHD-killarna utreds och bjuds på tjack.

***

Etablerat:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur.

3). Vi behöver "no excuses"-pedagogik i orten.

Så hur hakar det här i frågan om en reglerad narkotikamarknad?

Den modell som allt det ovanstående implicerar är stavas kulturell evolution. Kulturer utvecklas mot lokala optimum utifrån de tillgängliga utvecklingsvägar som miljöfaktorer och individuella egenskaper tillåter. 

Hur kulturer utvecklas är en probabilistisk fråga. Vi kan ta utvecklingen av könsroller som ett exempel. Då det finns samordningsvinster i att könskoda olika sysslor kommer olika sysslor i olika kulturer att tolkas som typiskt manliga eller typiskt kvinnliga. Vissa sysslor kommer falla ut som det ena eller andra mer random, men andra sysslor kommer nästan alltid vara typiskt kvinnliga (omsorg) respektive manliga (storviltsjakt) beroende på att män och kvinnor rent biologiskt har i genomsnitt olika egenskaper.

Kulturella normer selekteras utifrån de selektionstryck som miljöfaktorerna utgör. Exempelvis kan man förutsäga huruvida en kultur tillämpar månggifte utifrån den altitud där samhället är lokaliserat, vilket troligen beror på att det är adaptivt för agrara samhällen i floddalar att ha stationära harem som går att kontrollera. (Det här är bara ett fingerat exempel och inte ett faktapåstående som i sig är avgörande för argumentationen.)

En viktig miljöfaktor är ekonomi. Inuiterna uppfann inte kayaker och harpuner för att de älskade att plocka blåbär eller hugga ved. Det var så klart för att hav, fiske och valfångst var tillgängliga utkomstmöjligheter. Inuiterna byggde inte heller igloos för att det fanns så mycket palmblad. Det var för att det fanns snö och is. Ni fattar nog.

I en orten-kontext är skolan och tillgången till arbetsmarknaden en viktig faktor. Att skapa en skola som ger goda studieresultat även för personer med invandrarbakgrund är en central miljöfaktor som vi måste tillskapa. Det är delvis en resursfråga men som nämnts också en fråga om vilken typ av pedagogik som lämpar sig för den problematiska målgruppen.

För att skolan ska bli en attraktiv väg till önskade livsutfall behöver även vidare utbildningsvägar optimeras. Det här blogginlägget är redan långt men den som är intresserad kan med fördel ta del av följande Twitter-tråd, som argumenterar för att skolan måste diversifieras i praktiska och teoretiska spår, samt att utbildningsvalen måste styras och anpassas till de (omfattande) kompetensförsörjningsbehov som föreligger i samhället. Det finns absolut möjlighet att få ett bra liv även för den som inte är lämpad för en högre akademisk utbildning, och det finns absolut en överproduktion av akademiker.

Den fråga vi nu vill närma oss är istället frågan om alternativkostnader. Vad finns det för möjlighet att lyckas om man väljer bort skolan? Hur kostsamt är det att misslyckas med sin skolgång? Tråden ovan skräder inte orden:

"Samhället lurar orten-idioterna också. Man skapar en självförverkligande-ideologi samtidigt som man hemlighåller den sanna vägen, via yrkesutbildningar till industri, självförsörjning och trivselliv.

Lurar dem att alla ska läsa på universitetet. Och så känner de sig diskriminerade för att de inte har bildningsbakgrunden eller språket eller förståelsen.

Samhället skapar en situation där nästan alla garanterat kommer känna att de misslyckats. Döljer att det finns en industri som skriker efter arbete. Och presenterar en svart narkotikaekonomi med risk-reward-funktion som KAN leda till totalt självförverkligande (eller död).

Du kan bli allt. Du blev inget. Det är rasismens fel. Sälj knark, bli rik, bli kingen. (Eller die trying.)

Självförverkligandeideologi + offerskapsideologi + svart narkotikamarknad = överskott av becknare."

Narkotikamarknaden innebär en möjlighet till totalt självförverkligande. Man kan tjäna väldigt mycket pengar väldigt snabbt, och framförallt väldigt mycket pengar i förhållande till sin (helt obefintliga) utbildningsnivå.

Dessutom innebär narkotikamarknaden famously en lågtröskelverksamhet för unga. Det går att tjäna förhållandevis stora och enkla pengar genom att vara knasvakt eller springa med påsar. Den svarta narkotikaekonomin innebär ypperliga möjligheter och skäl att rekrytera unga till utanförskap och kriminalitet.

Narkotikaekonomins håvor bygger också status. Du vet de där värstingarna som på din tid var idioter och loosers och som hamnade på ungdomsfängelse? De kan idag köpa feta bilar, flasha med klockar, knulla slampiga brudar, och ha Instagram-konton med jättemycket vapen. Det är plötsligt både lukrativt och jävligt coolt att vara bad boy. Jämfört med att vara en misslyckad cykeltjuv eller husvagns-tjackis. Svensk rapp har utvecklats till en status-megafon i det här avseendet (och samtidigt tappat all finess och verkshöjd).

Framförallt preminerar narkotikaekonomin de egenskaper som vi inte vill ha i termer av bristande impulskontroll. Det där som folk säger att ADHD är deras superkraft? I en svart narkotikaekonomi stämmer det faktiskt.

För narkotikaekonomin driver konflikter, över territorier och över becknar-lurar. Våldskapitalet måste hela tiden ökas i en evig kapprustning. De individer som är förmögna att begå bestialiska våldsdåd kommer att ha en fördel.

Låtom oss lyssna på lite musik:




Det verkar som att hobbsianska fällor kan smälla igen, och att det då kan smälla igen.

"Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har [...] en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!"
***

Så, vi har nu etablerat följande:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur.

3). Vi behöver "no excuses"-pedagogik i orten.

4). Narkotikaekonomin innebär en delad ekonomisk miljöfaktor som selekterar för antisociala värderingar och egenskaper.

Vad ska vi då göra? Vi ska reglera narkotikamarknaden i ett statligt detaljhandelsmonopol. Då kommer vi eliminera ett selektionstryck inom den kulturell-evolutionära process som skapar en destruktiv orten-subkultur där kriminalitet och antisociala värderingar grasserar och belönas. Det finns för övrigt många orsaker att reglera narkotikamarknaden, vilket Twitter-tråden nedan beskriver:

Som framkommer (och utvecklas lite mer för den intresserade) är det följande som kan åstadkommas:

1. Defunda gängen.

2. Minska mängdbrottsligheten.

3. Skademinimera för brukarna.

4. Eliminera kontrollskadorna.

5. Frigöra polisiära resurser.

6. Minska hiv- och hcv-spridning.

7. Minska bruket.

8. Ökad statens intäkter.

Det finns goda skäl för en legaliseringsreform. Men i det här sammanhanget är det framförallt den kulturell-evolutionära aspekten, där narkotikaekonomin är ett kulturellt selektionstryck, som jag vill betona. Samt hur denna strukturella förutsättning interagerar med underdiagnosticeringen av ADHD och skolans dåligt anpassade pedagogik.

***

Det finns många andra faktorer som spelar in. Vi måste låsa in brottslingar länge, och vi måste utvisa brottslingar med utländskt medborgarskap. Om de människor som begår brott plockas bort från miljön, kommer det att begås färre brott. V måste förbjuda kusingifte för att försvåra för kriminella klaner att reproducera sig. Vi måste radikalt ändra migrationspolitiken. Vi måste öka kontrollsystemen i välfärden.

Men inte minst måste vi göra allt detta i kombination, samtidigt som vi reglerar narkotikamarknaden, massutreder och behandlar ADHD, styr utbildningsval i enlighet med kompetensförsörjningsbehov, och tillser en "no excuses"-pedagogik på dysfunktionella orten-skolor.

***

Vad är riskerna framåt? Det första och mest troliga är att nödvändiga reformer helt enkelt uteblir. Samhället är ganska dåligt på att göra det som måste göras.

Den andra risken är att vi gör kontraproduktiva halvmesyrer som gör saken värre. Legalisering är en genomgripande reform och risken är att vi stannar vid en avkriminalisering som visserligen kan ha många goda effekter i termer av skadereducering och minskade kontrollskador, men som kan spela brottsligheten i händerna och göra det enklare att bedriva illegal narkotikahandel.

En annan risk är att vi i det repressiva arbetet klantar oss och blir ännu mer Mexiko än vad vi redan är. Om man ökar antalet poliser genom att sänka intagningskraven kommer vi få dummare, sämre och mer lättpåverkade poliser. I kombination med missriktade mångfaldsbefrämjande åtgärder kan vi lätt råka släppa in på tok för många gamla ortentuggare i poliskåren. Du minns säkert att värstingarna på din gamla högstadieskola blev ordningsvakter och drömde om att en dag plugga till väktare (två veckors utbildning)? Ja, nu kan de få bli poliser istället. Oskönt.

Om vi dessutom fortsätter att hålla extremt låga polislöner, samtidigt som de nya poliserna har band till orten-gängen, och gängen fortsätter att trappa upp sitt våldskapital och berika sig på narkotikaförsäljning och välfärdsbedrägerier, så kan vi snart ha en djupt genomkorrumperad poliskår där poliser hotas och mutas. Vi har redan sett hur kommunal förvaltning påverkas i exempelvis Göteborg och Södertälje (och givetvis i det fördolda på många andra ställen), och det finns många tecken på att advokatkåren har förlorat det sista av sin heder och blivit Maurice Levy från The Wire.

Så korruption är en överhängande risk om vi spelar korten fel. Alla riskfaktorer är på plats men lågavlönade och dåliga poliser, mycket svarta knarkpengar, korrupta jurister, klaner och släktskapsbaserade nätverk, våldskapital och tandlöst rättssystem. Att då ge polisen utökade befogenheter och tuffare verktyg kan så klart vara farligt för samhället och dess underdånigt hukande medborgare.

Vidare kan vi komma att få se hur en intressant diskrepans i hur en uppskruvad repression slår olika på olika etniciteter. Tyvärr är vårt lame ass rättssystem sämst i världen på att ens döma grovt kriminella, ens när det finns goda bevis. Den som tvekar kan ju fråga sig vem som typiskt sett sist vidrör en handgranat eller kolla på det här UG-avsnittet. Det är proffsiga gäng och klaner som är bra på att navigera vårt naiva svenska rättssystem, men det är ensamma (etniskt svenska) galningar som få livstid. Det rör mig verkligen inte i ryggen om galna mördare får sitta riktigt länge i fängelse - det är i grunden bra - men det finns helt klart risker för att de utstuderade yrkeskriminella men gängkunskap och klankapital slipper att sitta överhuvudtaget. Hårda straff kan då i någon mening missa det huvudsakliga målet.

***

Det finns mycket mer att säga om hur vi borde agera som samhälle, men en sak är säker: Eftersom det är andra-generationens invandrare som alltid är värst så har vi troligen bara sett början på eländet. 

Snart kommer de i pansarvagn. Och då gettar jag nån annanstans.

tisdag 7 juni 2022

Twitter, del 2: Det stora bedrägeriet

(Del 1.)

Mer random-tråd från Twitter:

Det hela minner om resonemanget om filmen Hjärtat. Antropofagi hävdar att män behöver tydliga normer för hur de ska styra upp sina liv. Instruktionen "var dig själv" är varken psykologiskt hälsosam eller särskilt ärlig, eftersom "sig själv" är alkoholiserad gejmer i nedskräpad lägenhet. Utan jobb eller flickvän.

Låtom oss tolka Twitter-tråden. Självförverkligandemyten är en scam. Människor måste ges verktyg att prestera i stunden, inte grandiosa visioner utan etappmål. Man måste berätta för 14-åringarna att det finns en framkomlig väg mot inkomst och social status. Industrin skriker efter arbetskraft, men du måste klara gymnasiet och en yrkesutbildning för att få det där läckra industrijobbet i en mellanstor stad. Problemet idag är att alla ska bli akademiker, vilket är skadligt både för dem själva och för akademien som sådan.

Det finns en överproduktion av eliter. Men det finns också en underproduktion av arbetare. Vissa blir onödiga tjänstemän, andra blir arbetslösa akademiker, och ytterligare andra misslyckas i utbildningssystemet och blir "death of despair"-dödsfall.

Onödiga tjänstemän:

Utbildningssystemet måste reformeras i grunden. Färre ska bli akademiker och fler ska till yrkesutbildningar. Jag är inte expert och vet inte när sållningen bäst ska ske, men någonstans måste barnen få information om att det finns bra och välbetalda jobb som gjutare eller plåtslagare.

Värst är det för personer med utländsk bakgrund. De har minst chanser att lyckas som akademiker, pga. språk och föräldrarnas utbildningsbakgrund, men får lära sig att detta beror på diskriminering och rasism. Istället borde de få lära sig att det finns en arbetsmarknad som skriker efter kompetens om man bara bemödar sig att lägga något eller några år på en relevant yrkesutbildning (och klara gymnasiet, såklart).

Istället för att berätta för orten-kidsen om att det finns bra jobb inom räckhåll, sänder man dem in i ett misslyckande och ger dem ett ideologiskt producerat ressentiment att hålla i handen medan de gråter. Sen tillhandahåller man en oreglerad narkotikamarknad som enda svaret på självförverkligande. Get rich or die trying, bokstavligt talat. Och hemlighåller alternativkostnaden i form av ett vettigt, verkligt arbetsliv i industrin.

Oreglerad narkotikamarknad:

Villkora CSN verkar vara en bra idé. Samhället ska inte bekosta att folk läser till konstvetare och sånt. Ge istället mer bidrag och mindre lån till de som läser skjutsköterska, läkare, poliser, och praktiska yrken som industrin efterfrågar. Styr bort folk från kreativa och akademiska-teoretiska yrken. Låt de som verkligen har passionen bryta normen och bli musiker, författare eller filosofer.

Twitter, del 1: Invariabilitetssträngar

Vissa människor i vissa livssituationer hinner inte skriva kilometerlånga blogginlägg, men vill ändå dela sina tankar. Låt oss ta några exempel:

Vad menas? Jo, en bra förklaring är invariabel. Du kan inte enkelt byta ut anrikat uran till lingonsylt och ändå få el ur kärnkraftverket. Men du kan med lätthet byta ut Ymer och Tiamat och ändå få samma funktionalitet i din skapelseberättelse.

Låt oss prata lite om evolution också. En giraffs långa hals och kroppsplan (med adaptioner för att motverka tryckfall i hjärnan när djuret dricker, samt inbyggda stödstrumpor) kodas av omkring 60 gener. (Men vad är en gen? Never mind.) Som noteras i Frågan... måste en gen B som beror av en gen A att gen A etableras i populationen innan gen B kan spridas. En komplex adaption, som en giraffhals, beror på många gener, och ingen av dessa kan ändras för att helheten ska fungera.

Samma sak gäller samhället. Det är nog svårt att förstå exakt hur sjukt specialiserat samhället är idag, och varje specialisering beror (förutom på att samhället löser markservice, matförsörjning etcetera) på en mycket lång rad med andra idéer, upptäckter, teknologier och teorier.

Det finns en föreställning om att samhället inte nödvändigtvis utvecklas mot att bli bättre. Det finns en analog föreställning om att ett givet steg i evolutionen inte är "bättre" än ett tidigare, bara bättre anpassad utifrån en viss miljö.

Men, ju längre rad av gener eller idéer som en adaption eller teknologi beror på, desto högre grad av komplexitet; desto längre assembly index. En superspecialiserad högteknologisk industriell process är betydligt mer awesome än flintsmide. En människa är mer komplex än en sjösnigel. Vilket innebär: Saker kan faktiskt blir bättre. Även om de också kan bli sämre. Men det är i alla fall skillnad på grader av komplexitet. Det är därför urmakar-argumentet flyger: En klocka är mer komplex än en sten, och det har vi en intuition för. (Bara det att evolutionsteori ger oss en annan förklaring än gud-teorin.)

Nå, om komplexitet är en sekvens av invariabla parametrar - gener eller delförklaringar - så innebär det att ju längre invariabilitetssträng, desto högre komplexitet. Invariabilitetssträngen är således helt analog med ett fenomens assembly-index. Invariabilitetssträngen kan dock användas som slapp tankemodell, på det att vi gör avkall på en av rationalismens dygder (precision).

Det citerad Twitter-tråd är inne på, är att människoliv dock är begränsade. Hur lång invariabilitetssträng kan en människa absorbera, ja, addera till under sin livstid?

Som tur är kan vi compressa invariabilitetssträngar. Exempelvis kan vi bygga tändare som compressar idéerna som krävs för att göra upp eld, och vi kan bygga mäktiga beräkningsmaskiner i form av datorer.

Vi kan dock inte helt överge kunskapen som finns komprimerad i en dator. Då blir vi som ett Warhammer 40k-samhälle där all teknologi existerar som historiska artefakter som ingen förstår och som ett obskyrt prästerskap av Tech Priests förvaltar på ett ockult vis. (Relaterat.)

Ett sätt att förlänga invariabilitetssträngarna borde vara att compressa så mycket av dem som möjligt och låta människor ta vid i sena skede. Då har de kortare väg att tillryggalägga innan de som specialister kan addera nya block eller steg.

Ett annat sätt borde vara att förlänga mänskligt liv, så att vi kan gå djupare in i specialisering. Tänk att jobba med genusvetenskap i 400 år, vilka upptäckter man borde kunna göra!

...okej, inte genusvetenskap. Man måste fortfarande följa reglerna. Men ni fattar.

Ett annat sätt borde vara att starta så många nya invariabilitetssträngar som möjligt. Det blir då lätt specialisera sig och göra bidrag. Så hur söka invariabilitetssträngar? Kanske genom fri grundforskning? Hoppas det, för det är det enda jag känner till.

Ett sista sätt som jag kan komma på är att utveckla pedagogiken så att människor snabbare kan lära in steg i befintliga invariabilitetssträngar, för att hinna nå längre under sin livstid. Där skiter det sig tyvärr i Sverige eftersom skolan verkar ganska dålig nuförtiden.

måndag 18 oktober 2021

Mer om svensk opioid-dödlighet

Eftersom det mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet är den skenande opioid-dödligheten, kan det vara värt att bemöta ett vanligt förekommande argument mot legalisering. Argumentet är att "man ska få folk att inte börja knarka från första början," vilket alltså är kärnan i den svenska ANDT-politikens ökända nolltolerans.

Historien visar att detta argument inte stöds av empirin - folk börjar knarka även under nolltolerans, precis som folk söp under förbudstiden i USA. I Schweiz har heroinmissbruket minskat i och med införandet av gratis-heroin-sprutrum, eftersom djonkarna inte behöver finansiera sitt eget missbruk genom att sälja till andra, yngre förmågor.

Men, vi kan ändå tänka oss att vissa människor hade knarkat mer om knark var lagligt. Vissa människor avskräckes av ordningsmakten, och lagen har även en viss normerande effekt. Säkert finns det individer som idag inte knarkar, som hade knarkat om det var lagligt. (Kanske inte rökt rullade fentanylplåster liksom, men i alla fall rökt lite mer gräs och trippat lite på syra ibland.) 

Så, olagligt knark är bra för vissa, om vi tycker att knarkande är dåligt. (Det är såklart inte dåligt rakt av. Jättebra att få fentanyl under din kirurgi. Kanske rätt bra att få psilocybinbehandling mot depression. Avsevärt mycket bättre att röka gräs än att dricka alkohol. Folk dör av olagliga droger för att innehållet är wacko och oförutsägbart - laxermeder, råttgift och blekmedel i heroinet - fentanyl i kokainet - allt annat än MDMA i Ecstacyn - och allsköns konstiga NPS:er.)

Anta att vi anser att folk inte ska börja knarka. Är då förbudspolitik lösningen? Tyvärr inte. Opioidepidemien i USA anses har börjat med den stora Oxycontin-föreskrivningen. Genom drastisk marknadsföring slog denna värktablett stort, men då värktabletters effekter tenderar att avta, försökte många öka sin dos. När lagliga alternativ inte finns, måste man gå på olagliga, och då är gatu-heroin betydligt billigare än piller. Oxycontin är även designat för att verka långsamt, varför många maler ner och snortar eller injicerar sina tabletter. Helt enkelt leder Oxycontin-föreskrivning förhållandevis ofta till missbruk. Opioider är beroendeframkallande som tusan, och inte minst för människor med smärtproblematik som måste öka dosen när effekten avtar.

Även många av de som bara blev hookade på sin vanliga, legala dos hamnade så småningom i trubbel. När offentligheten blev wise to Oxycontin-problematiken tightade man till systemet och försvårade utskrivning. Purdue Pharma, som säljer Oxycontin, förmåddes sedermera ändra på receptet så att tabletterna inte skulle gå att mortla och snorta, för att minska missbrukspotentialen. Studier har visat att en av alla som förhindrades åtkomst till Oxycontin, övergick ca en tredjedel till tyngre illegala droger. (Här är en bra regulatorisk tidslinje avseende Oxycontin.)

Så, människor kan alltså halka in på opioidmissbruk även om opioider är olagliga. Att opioider tillgängliggjorts på lagligt vis genom Oxycontin har av allt att döma bidragit till att mångfaldiga antalet missbrukare, men nolltoleransen har så att säga stått fast. 

Argumentet skär dock egentligen båda vägarna: På grund av tillgång till lagliga opioider har fler börjat missbruka, å ena sidan. Å andra sidan har jättemånga börjat missbruka trots att the War on Drugs pågående har utkämpats. (Vi ska även komma ihåg att det fanns många opioidmissbrukare i USA även innan Oxycontin, och så även i Sverige.) 

Oxycontin kan ses som en partiell legalisering, men jag tror inte att flertalet nolltolerans-förespråkare förespråkar nolltolerans mot medicinska tillämpningar rent generellt. Man vill ha morfin i vården. Poängen med att dryfta Oxycontin-gate är alltså att visa att tillgång såklart spelar roll, men nolltolerans är inte tillräckligt för att eliminera all tillgång. Givetvis är det dåligt att tvinga ner Oxycontin i halsen på folk, eller muta läkare eller aggressivt marknadsföra beroendeframkallande läkemedel med stor missbrukspotential. Men återigen visar historien att Purdue Pharma inte behövs för att generera en hög narkotikadödlighet - de gör det bara värre.

***

Värt att nämna i sammanhanget är den artikel i dagens DN som anekdotiskt exemplifierar hur smärtproblematik kan leda till missbruk. Den handlar om "Johan" som var en välfungerande familjefar tills han fick ont i höft och rygg och förskrevs en slags morfinläkemedel. Efter ett tag behövde han öka doser för att få samma effekt, men så småningom rekommenderades han att minska dosen vilket fick honom att uppsöka olagliga alternativ.
"Eftersom hans ordinarie läkare hade satt stopp vid 140 milligram hittade han andra sätt att skaffa fram preparaten.

– Jag köpte tabletter, jag köpte recept, jag gick till olika vårdcentraler. När jag blev rödmarkerad i regionens journalsystem gick jag till de privata. På apoteket kunde de reagera på att jag hade recept från olika förskrivare men då sa jag att det skrevs ut när jag var på Gotland på semester eller något. Jag såg ju inte ut som en missbrukare och de trodde på mig, säger han."
Han hann förlora huset och jobbet och så vitt jag förstår även frugan, innan han äntligen skrev in sig själv på en privat LARO-klinik för att få substitutionsbehandling och komma ur sitt missbruk. Svårt skuldsatt och med ett liv i spillror.

Är då lagliga opioider i form av läkemedel en betydande inkörsport till knark även i en svensk kontext? Den svenska opioid-epedemien försöker springa ikapp den amerikanska, men är det av samma anledningar?

Vi tar det igen: Opioid-dödligheten har ökat så här mycket:


Men, opioid-förskrivningen har inte alls utvecklats på samma sätt i Sverige som i USA (källa):

"The average availability of prescription analgesic opioids, defined as the amounts that each country’s competent national authority estimates are used annually, has been steadily growing in the past 15 years. Mean availability of analgesic opioids in OECD countries 2011-13 and 2014-16. S-DDDs per million inhabitants per day."

Som vi ser är USA med stor marginal värst i OECD-klassen (men har bland de största minskningarna mellan genomsnitten för perioderna 2011-2013 och 2014-2016, troligen som en reaktion på opioidepedemien och skandaliseringen av Purdue Pharma samt även Johnsen & Johnsen). Sverige har hela tiden legat under 10000 S-DDD:s per millioner invånare, och har inte ökat på samma sätt som många andra länder (även om det ser ut att ha skett en viss ökning). Lagliga opioider i form av smärttabletter kan alltså knappast förklara den enorma ökningen av svensk opioid-dödlighet, även om dessa två storheter alltså kausalt knyts till varandra i en amerikansk kontext.

[Uppdatering: Jag noterar dock att den här artikeln hävdar motsatsen som en möjlig förklaring (min fetstil):
The risks of four of the five leading causes of death in this age group were affected by the individuals’ social conditions. The unfavourable mortality development in young adults in Sweden was mainly due to substance use. A contributing cause might be the change in the Swedish healthcare system that introduced competition between providers, which might have encouraged providers to prescribe opioids.]

***

Vi har redan pratat om death of despair och den höga andel av framförallt pojkar som slås ut ur den svenska skolan. Krakowski kopplar explicit incelskapet till NEET-begreppet, dvs. det som i en svensk förvaltningskontext oftast kallas UVAS - Unga som Varken Arbetar eller Studerar. Enligt Krakowskis efterforskningar är det många incels som copar genom att uttryckligen självidentifiera som NEETs, och aktivt vägra bidra till samhället - en slags nihilistisk hämnd på kollektivet. Vi vet redan att det är män med lägre intjänandeförmåga som blir ofrivilligt barnlösa. Och vi vet redan att alla har det bra på svensk arbetsmarknad förutom de som inte klara gymnasiet:


Det svenska samhället lyckas generera kadrer av ensamma och misslyckade män. Givetvis mår dessa dåligt. När monogaminormen så effektivt smulas sönder av allsköns statssponsrad normkritik och socio-teknologisk utveckling, så står många grabbar utanför. Givetvis måste de spela tevespel, knarka och porrsurfa för att överleva - det är det minsta vi kan unna dem.

Då blir det extra tråkigt att vi dessutom stigmatiserar dem för deras myckna knarkande, samt att vi förvägrar dem kvalitetssäkrat och högkvalitativt knark, som de kunde konsumera på ett säkert sätt. Även om Chasing the Scream kan kännas lite tendentiös, och säkert har sina tillkortakommanden som modellbygge betraktat, så finns det en viktig insikt i att många som brukar tunga opioider gör det av en anledning. Få går från ett perfekt liv till missbruk, i alla fall inte utan att passera en smärtproblematik. Man knarkar (opioider) för att man har tråkigt eller mår dåligt eller har ont eller känner sig allmänt självdestruktiv.

"Johan" i DN behövde smärtlindring. Sen behövde han LARO. UVAS-NEETs-incel-killarna behöver också smärtlindring. Många av dem överväger självmord, enligt Krakowski. Överdoser är notoriskt svårklassificerade som dödsorsak betraktat, eftersom ingen kan veta om du petat i dig för mycket läckage-metadon av misstag eller för att du verkligen ville ta ditt liv - oavsett har du troligen mått hyfsat dåligt i grunden. Det är en hårfin skillnad mellan självmord och överdos i vissa fall. (Och även självmord har ju ökat i Sverige relativt andra Västeuropeiska länder, dvs. inte minskat lika mycket. Som sagt är förklaringen till varför unga vuxna dör:
"● Den enskilt viktigaste dödsorsaken är självmord. I Västeuropa som helhet har självmorden sjunkit medan de i Sverige i dessa åldrar varit oförändrade.

● Den näst vanligaste orsaken är död i trafiken och i andra olycksfallsskador. Denna dödlighet har sjunkit något i Sverige men betydligt mindre än i Västeuropa som helhet.

● Den mest oroande utvecklingen gäller bruk av narkotika där dödligheten i Sverige ökat med 60 procent åren 2000–2017 till att bli den högsta i Västeuropa. Dödsfallen orsakas främst av opioider som heroin och metadon.")
Självklart är det bäst att låta alla klara skolan och få ett jobb och ett meningsfullt liv. Men kan vi inte ordna den svåra delen, så får vi acceptera att folk behöver hantera sin ångest och sorg. Då kan vi väl i alla fall ge dem tryggt och säkert knark.

Man kan för den delen tycka att ca 900 dödsfall om året inte är så mycket. Färre än vad som orsakas av avgaser, liksom. Men avgasdödligheten är en indikator på något i grunden positivt - många kör omkring jättemycket i bil, vilket är kul. Narkotikadödligheten är istället en indikator på något i grunden negativt - många mår jättedåligt och vill antingen ta livet av sig eller försöker hantera sin ångest medelst narkotika. Om folk endast körde bil för att de var deprimerade skulle 900 avgasorsakade dödsfall om året vara jättesorgligt - tänk så många deprimerade det måste finnas för att generera så mycket avgaser!

"Under 2019 inträffade totalt 894 dödsfall i läkemedels- och narkotikaförgiftningar bland invånare 15 år och äldre, vilket motsvarar 11 dödsfall per 100 000 invånare. Dödligheten var vanligast i åldersgruppen 30–44 år. Dödligheten var också vanligare bland män än bland kvinnor, och bland personer med förgymnasial och gymnasial utbildningsnivå jämfört med personer med eftergymnasial utbildningsnivå.

[...]

Av de runt 900 personer i Sverige som avlider årligen till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar är runt hälften oavsiktliga förgiftningar (överdoser) och en fjärdedel suicid med narkotika. Resterande är dödsfall med oklar avsikt. Dödsfall på grund av alla sorters akuta skador och förgiftningar, där narkotikarelaterade dödsfall ingår, är den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15–39 år i Sverige. Oavsiktliga överdoser är den vanligaste orsaken till dödsfall i läkemedels- och narkotikaförgiftningar bland både män och kvinnor i alla åldrar. Näst vanligast bland män är dödsfall till följd av oklar avsikt medan suicid med narkotika är näst vanligast för kvinnor."
Ska Sverige verkligen ligga så här högt över OECD-snittet? Då måste vi göra någonting helt fel.


fredag 15 oktober 2021

Det mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet

Dödligheten bland unga i Sverige ökar drastiskt. En debattartikel av Sven Bremberg (barn- och ungdomsläkare, docent i Socialmedicin, Karolinska institutet) och Elisabeth Fernell (barnneurolog, professor i barn- och ungdomspsykiatri, Gillbergcentrum, Göteborgs universitet) i DN:
"Sverige hör nu till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna i åldern 20–34 år.

Under loppet av två decennier har den gått från att ha varit den lägsta i Västeuropa till att Sverige nu hör de till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten. Utvecklingen i Sverige är unik i Västeuropa [...]

[...]

I USA har dödligheten bland unga vuxna ökat så mycket att medellivslängden, redan före covid-19, sjunkit. Angus Deaton, Nobelpristagare i ekonomi, har beskrivit utvecklingen som ”death of despair” (förtvivlans död) eftersom de främsta dödsorsakerna är självmord och bruk av opioider. Sverige är det enda land i Västeuropa som har en liknande utveckling bland unga vuxna (Ågren, 2021).

Dödligheten har sedan lång tid minskat i de flesta åldrar och i nästan alla länder. Unga vuxna i åldern 20–34 år i Sverige och i USA utgör undantag eftersom inga förbättringar skett sedan år 2000. Under loppet av två decennier har dödligheten i Sverige i dessa åldrar gått från att ha varit den lägsta i Västeuropa till att Sverige nu hör till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten.

För att kunna förklara utvecklingen är det nödvändigt att klargöra varför unga vuxna dör.

● Den enskilt viktigaste dödsorsaken är självmord. I Västeuropa som helhet har självmorden sjunkit medan de i Sverige i dessa åldrar varit oförändrade.

● Den näst vanligaste orsaken är död i trafiken och i andra olycksfallsskador. Denna dödlighet har sjunkit något i Sverige men betydligt mindre än i Västeuropa som helhet.

● Den mest oroande utvecklingen gäller bruk av narkotika där dödligheten i Sverige ökat med 60 procent åren 2000–2017 till att bli den högsta i Västeuropa. Dödsfallen orsakas främst av opioider som heroin och metadon."

Forskarnas poäng är att det svenska skolsystemet leverera en stabil andel på 14 procent av eleverna "vare sig får teoretisk utbildning eller en yrkesutbildning som kan leda till senare anställning," vilket skulle förklara en "death of despair-problematik i Sverige. (Incels, någon? Låg intjänandeförmåga, någon?)

Forskarna menar att Sverige efterliknar USA vad gäller dödlighet bland unga, och därmed skiljer sig från alla andra västeuropeiska länder. De har säkert rätt i att svensk skola skapar en social utslagning, och vi vet ju dessutom att svensk arbetsmarknad har lägst andel enkla jobb i Europa. 

En sak som inte nämns i debattartikeln är dock den svenska nolltoleransen - den repressiva narkotikapolitiken. Därvid liknar Sverige nämligen USA mer än Västeuropa. I många andra europeiska länder har harm reduction vunnit mark - Portugal har till och med avkriminaliserat, och Schweiz är jätteglada över sina heroinsprutrum. Slovenien, Spanien och flera andra länder fokuserar numera helt på harm reduction, med goda resultat vad gäller narkotikadödlighet.

Forskarna nämner i debattartikeln att svenska självmord inte minskat lika mycket som i resten av Västeuropa, samt att trafikdödligheten sjunkit mindre i Sverige än annorstädes. Den dödlighet som ökar är dock narkotikadödligheten.

Sverige vill alltid vara som USA. Det är riktigt deprimerande om vi även ska vara som USA i termer av opioidepedemi.

Den här bilden (källa) visar hur opioid-dödligheten per miljoner invånare utvecklats i Sverige och ett gäng andra länder, 2011 jämfört med 2016:


Sverige ligger fortfarande en bra bit efter Estland, Kanada och USA, men vi har ökat mer än något annat land förutom USA, i absoluta tal. Procentuellt har Sverige ökat betydligt mer än USA, med ca 125 procent jämfört med USA:s ca 70 procent.

Det här borde vara det i särklass mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet, men har i stort sett förbigåtts med tystnad. Visst har man börjat bygga ut sprutbyten i många regioner, och LARO tuffar väl på, men i stort sätt är narkotikapolitiken lika dogmatisk som alltid.

Vänsterpartiet, som skulle kunna vara de utsattas försvarare, hävdade till och med i Agendas partiledardebatt nyligen att vi ska lösa den svenska gängbrottsligheten genom att ta itu med efterfrågan på narkotika. "Bra," tänker du, "äntligen någon som vågar prata om att vi måste legalisera narkotika för att plocka bort gängens intäkter." Men nej. Det Nooshi Dagostar stred för i debatten var att vi rent polisiärt ska jaga brukarna ännu mer! Det vill säga, den totala motsatsen till harm reduction. Mer war on drugs, liksom. Det som jänkarna nu försöker ta sig ur, bäst de kan.

Skandalen är ett faktum men ingen talar om den.

fredag 8 januari 2021

Tredje flåset

Elden ger ljus och dansen ger värme. Svamparna lockar fram förfäderna.

Vi trummar.

Kobshe driver upp dansen till en klimax med trumman, och han talar takt. Han är gammal och han är inne på sitt sjunde flås. Inget låter som Kobshes tal. Förutom kanske ljudet av en hel flocks hovar.

Han har grottlejonets man draperad över torson, och han kliver rakt över glöden. Kvinnorna kastar sig framför honom. De slänger ner en stor svart säck emellan sig.

Inri och Laak drar i vars ett hörn av säcken. Kobshe lyfter sten-skäran över huvudet. Eldskenet går upp i de släta ytorna längs bladet.

Han driver skäran i säcken och den spricker. En tjock, svart tjära blöder ut, och den förenar sig med natten.

Vi som ska Flåsa, vi bugar. Bredvid mig böjer Xeck, Meber och Fek sina ryggar.

Kobshe penslar oss med tjäran. Den luktar gott som härsken renkalv.

***

Xeck är yngst och börjar. Kobshe slår en enkel fyrtakt på sin lilla bentrumma. Han talar likaledes enkel takt. 

Rimmen landar på radens slut. Xeck faller genast in i flåset. Medan glöderna stiger, som för att förena sig med sina systrar stjärnorna, arbetar Xeck och Kobshe fram en tilltalande väv av rim och rader. Som att fläta korgar av gräs.

Kobshe tystnar för att låta Xeck få höras, och bryter sedan in igen. Sen lämnar han tillbaka ordet, och så fortgår det ett tag. Fram och tillbaka. 

Snart framträder en historia om hur illa det kan gå när man flår en bäver och glömmer att koka av analkörtlarna. Tillslut tystnar Kobshe helt, och Xeck får avsluta med sexton egna rader. Jag har hört vissa av rimmen förut, vid forsen när vi fiskat, men helheten är ny och Xeck är nöjd.

Kobshe är vis. Xeck är ung men har ett självklart sätt. Det här är rätta flåset. Hans första totem-flås.

***

Så är det Mebers tur. Kobshe slår en ettrig tretakt. Några i gruppen ser förvånade ut, men Meber ryggar inte.

Är han redo? Det är bara hans andra flås. En tretakt, redan?

Men, jag känner Meber. Han är framåtlutad, driven. Ibland för tidig, otålig - han skrämmer bytet. Men, han kan också spåra länge, i dagar, fälla och slakta och stycka ett byte, för att sen springa hela vägen hem med köttet på axlarna. Det finns en kraft inom honom. En kraft som gynnar honom när han har ett syfte, men som plågar honom när han är rastlös. Och som ibland kan få honom att handla förhastat.

Kobshe är dock sällan förhastad. Så vitt jag vet har han aldrig valt fel totem-flås, och han är dessutom känd bland shamanerna för sina fyrdubbla förståelser. Han kan få kvinnornas ögon att fuktas, männens kukar att hårdna som muskler, och djuren att springa rakt ner i fällorna. Hans flås är som en egen stjärnhimmel. Man kan ligga på rygg och beskåda under en hel natt utan att förstå mönstret - man ser bara skönheten.

Så Meber hittar takten. Han talar. Kobshe gör en sak av att inte hjälpa honom in i talet. Som för att understryka flåsets rimlighet. Mebers ord faller framåt men landar på trumslagen: En-två-tre, en-två-tre. Medan elden äter den torra spillningen talar Meber i idel nya takter. Han prövar sig fram, ivrigt men utan den otålighet som annars verkar plåga honom.

Så kliver Kobshe in och visar flåset: Det är . Och Meber hittar det direkt, och talar sina rader genast, som en man som sprutar säden tidigt utan att be om ursäkt.

Kobshe ser nöjd ut när Meber kliver tillbaka mellan mig och Xeck. Mebers andra flås är funnet, och det bär honom. Hans kraft har funnit sin behållare. Hans kommande somrar blir ljusa.

***

Fek, då. Han är äldst av oss fyra. Inte som Kobshe, som närmast är tidlös, men Fek är ändå bland de äldre i Flocken. Han har gått länge med sitt fjärde flås nu. Det sägs att man har hört honom tala i grottorna och väva egna, nya flås med ekot. En mindre överträdelse, och en begriplig sådan.

Kobshe slår på trumman. Elden äter. En-två-tre-fyr.

Jag ser inte Feks ögon men jag föreställer mig att han ser frågande ut i något ögonblick. En enkel fyrtakt?

...som följs av: En-två-tre!

Jag tycker mig se ett leende från Feks bortvända ansikte, i hur det återspeglas i Kobshes minspel. Han börjar tala. En sjutakt är ingenting för honom, men för unga män är det något att sträva efter. Fek är medelålders och jag hyser inga tvivel. Men det är en fröjd att höra flåset formas.

De första raderna staplar Fek rimmen direkt på varandra, och pausar han hårt på första slaget på femte raden. Så småningom finner han, med Kobshes vägledning, ett mer naturligt tilltal. Efter en stund hör man bara flåset, inte takten. Vigt och flytande som hermelinen eller kanske ormen.

Flåset fastnar, Fek talar, avslutar och kliver undan.

Nu är det min tur.

***

Det sägs att man kan få andra människor att brinna för något antingen genom att smitta dem med sin egen glöd - eller genom att skapa en sådan friktion emellan dem och en själv, att de plötsligt flammar upp.

Säga vad man vill om Kobshe. Han bemästrar det senare sättet till fulländning, och han driver mig ärligt talat allt som ofta till vansinne.

Inför mammutjakten i fjol visade sprickorna i de brända skulderbladen tydligt att jag kunde följa med ut. Men Kobshe läste dem på ett annat sätt, under förevändningen att vindriktningen krävde det, och jag blev lämnad hemma.

Vid laxfisket har jag hänvisats till att rensa hela dagen, och inte fått delta i att mota björnarna. När elden slocknade i vintras under stormen fick jag skulden. Och jag har gått med samma enkla flås i flera år.

Till vansinne, som sagt.

Jag vet med mig att jag klarar mer. Bara jag ges tillfälle att bevisa mig. Men Kobshe har vägrat ge mig chansen.

Nu är tiden kommen. Mitt tredje flås. Ett viktigt sådant. Ett då jägaren ska kliva fram och förevisa sin förmåga.

Elden äter, föder glöd och slickar himlen. Jag ser kvinnornas svettiga bröst vagga i eldskenet. Förväntan ligger tät som röken. Kobshe greppar trumman.

Jag har bidat min tid. Jag kan mer. Jag är redo att visa det.

***

En enkel fyrtakt?

Jag förmår inte kontrollera mina anletsdrag. Besvikelsen lyser starkare än elden.

Besviken. Sviken. Bitterhet som en giftig hinna över min torra tunga.

Jag ser Kobshes ogillande min. Jag borde tacka för mitt nya flås.

Stapla enkla rim på raden, en-två-tre-fyra. Tack, oh tack kära Kobshe, kära andar!

Jag borde känna så, men känner bara ilska.

Jag faller in i flåset Kobshe förevisar mig. Utan lust tvingar jag fram en avslutande sexton för att stänga ritualen. Stämningen har klingat av och brösten hänger stilla. Elden falnar och vi somnar där vi sitter.

***

Jag kanske drömmer, men jag tycker rösten låter verklig när den viskar till mig:

Om du hade varit redo, hade du inte känt hat och bitterhet.

Kärnan i din otillräcklighet är oförmågan att se din egen förmåga som den är. Att godta din oförmåga.

Det var och en gör, gör den för Flocken.

Ingen kan tillåtas att missta sig på sig själv. Om någon misslyckas, så drabbas alla.

Om elden slocknar, fryser alla. Om björnen tar laxen, hungrar alla.

Ditt rätta flås är enkelt. Du borde lära dig att älska detta. 

Och dig själv. Som du faktiskt är.

lördag 14 mars 2020

En slapp politiskfilosofisk essä i två delar

Denna slappa politiskfilosfiska essä i två delar ingick i ett tidigt utkast av Frågan på vilken människolivet är ett svar. Allt som möjligen lämnas oförklarat kommer att finna sitt svar däri. Egentligen är det hela bara en vag minnesdunst från Statsvetenskap A anno 2005.


***

Kapitalism och demokrati

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs.

Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår
själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera
oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna  halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

***

Somewheres vs. Anywheres

En ständigt aktuell politisk konfliktlinje är den mellan det kosmopolitiska och det provinsiella. Det kan dyka upp som en spänning mellan det internationella och det nationella, eller mellan det nationella och det separatistiska. Så vilken strömning bör vi sympatisera med?

Somewhere, någonstans – det provinsiella – är inte oviktigt. Vi kan kort reflektera över vad det kan tänkas representera i termer av vår evolutionära historia:

1. Gruppen. Vi verkar ha ett behov av att tillhöra en distinkt grupp individer. Tillhörighet är
sannolikt selekterat för, eftersom ensamhet är samma sak som utsatthet för en svag, hårlös
apa. Vi bör även inkludera element av släktselektion, kin selection, inklusiv fitness och
Hamiltons regel: Vi har högst sannolikt delat mer arvsmassa med gruppen vi tillhör, än med
alla andra grupper. Vår omedelbara grupp har varit bärare av våra gener, även bortsett från
vår egen kropp. Det är inte otänkbart att en princip för släktsigenkänning helt enkelt är
”människor som tenderar att figurera regelbundet i vår närhet.”

Vi förväntar oss härvidlag att människor i allmänhet upplever en psykologisk belöning
kopplat till att känslan av tillhörighet till en grupp, samt en psykologisk kostnad kopplat till
känslan av att sakna tillhörighet. Detta verkar minst sagt stämma väl med empirin.

2. Platsen. Känsla för ”somewhere” är också känslan för en specifik plats. Det finns
effektivitetsvinster förknippade med att ha kännedom om en plats. I en samlar-jägar-kontext
är detta tusenfalt mycket viktigare: Att känna var bären växer och djuren betar; var det eller
det träslaget, eller den eller den stenen, eller den eller den leran, finns. Den otroligt
komplicerade operationen som det innebär att överleva i naturen kräver en extrem nivå av
detaljkännedom om ens omgivningar. Var hittar man material, medicinalörter, vattenkällor,
vindskydd? Mellan vilket träds rötter sticker man ner sin grävpinne för att få tag på en
lungfisk? Vilken fågel ska man följa efter för att hitta honung? Det är helt enkelt mycket
effektivt att känna ett område väl, och det är oerhört värdefullt som samlar-jägare att
förvalta den kunskapen.

Vi förväntar oss härvidlag att människor i allmänhet härbärgerar en känsla av att det är
viktigt att känna en plats – sitt lokalsamhälle och sin lokala terräng och geografi – och att det
är förknippat med en psykologisk kostnad att överge den platsen.

3. Traditionerna. Det partikulära, till skillnad från det generella, handlar inte minst om att värna
mer eller mindre lokala traditioner. Denna drivkraft kan förmodligen härledas till det
evolutionära värdet av att hålla fast vid det som faktiskt funkar. Att utröna orsakssamband är
sällan enkelt, och tillförlitliga metoder är därför höggradigt värdefulla. Ett exempel som
Joseph Henrich tar upp i sin bok The Secret of Our Success är tillredning av mat. Traditionell
tillredning av kassava inkluderar en omständlig förvällningsprocess, som kräver mycket
ansträngning och som tar lång tid. Det skulle vara lätt att tro att förvällningen syftar till att ta
bort den bittra smaken, och att det då skulle räcka att koka roten, vilket skulle vara enklare
och gå snabbare. Men, kassava innehåller ett cyanidliknande ämne, och om roten tillagas på
fel sätt försvinner inte giftet. Det tar lång tid innan den som äter kassava blir sjuk och dör av
det, så det är inget uppenbart orsakssamband vi har att göra med. Att hålla fast vid en
traditionell metod är således rätt beslut, även om det rent rationellt skulle gå att – felaktigt –
komma fram till att tillagningsmetoden är onödigt omständlig.

Eftersom världen är mycket komplex, och vi är dåliga på att utröna orsakssamband, så
förväntar vi oss att människan i någon grad är selekterad för att hålla fast vid det som
fungerar – att vara konservativ. Vi har också sett att traditioner och normer kan ses som
samordningspunkter för att lösa koordinationsproblem och utverka plussummevinster, vilket
gör dem dubbelt värdefulla.

Poängen med denna lilla genomgång är att visa att det är sannolikt att människan har en känsla för ”somewhere” – känslor som måste respekteras, eftersom de är en del av vad vi vill, och vi ska helst få vad vi vill.

Som noterats vid ett flertal tillfällen ovan är vår moderna värld emellertid i stora delar väsensskild från den där våra förfäder mejslades fram under grymma selektionstryck som predation, parasiter och kaloribrist. Vi vill inte fastna i det provinsiella; inte gå miste om de potentiella, globala samordningsvinsterna. Det är globala flöden som har skapat vår explosiva välståndsökning, som idag ger oss en bonobo-tillvaro istället för schimpans-dominans.

Våra adaptioner, instinkter och drivkrafter har fått många olika, a priori oväntade, användningar. Nationalstaten är en ypperlig samordningsmekanism, som exploaterar våra känslor för plats, stam, och tradition. Kan vi känna samhörighet med miljontals medborgare i det land vi lever, så kan vi utan tvivel skala upp samma känsla till att omfatta miljardtals. Vi konstruerar identiteter och lojaliteter på ett flexibelt sätt, och vi är uppenbarligen höggradigt anpassningsbara när vi tvingas byta sammanhang – men den totala rotlösheten är förmodligen inte det optimala för de flesta människor.

Det betyder inte att det inte finns en möjlig konfliktlinje mellan ”somewheres” och ”anywheres” – det är bara det att kombinationen av lokal förankring och global samordning är möjlig och önskvärd, i en form som appellerar till allas våra rättvisekänslor. Den egentliga konfliktlinjen går snarare mellan det horisontella membranet av kosmopoliter, och de vertikala staplarna av provinsiell nationalism eller separatism.

Jag har varit inne på demokratins utmaningar i det kommande. Det finns emellertid andra, äldre utmaningar. Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.

Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.

Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.

Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.

”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.

Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.

En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Där och ingen annanstans går skiljelinjen mellan ”somewhere” och ”anywhere”. Men, våra evolutionärt tillägnade psykologiska egenskaper tillåter båda dessa strategier. I bästa fallet kan vi se kombinationen av global samordning och lokal förankring som kompletterande, och inte konkurrerande, modus.