En underlig upplevelse

Jag hade precis en underlig upplevelse.

Det har historiskt hänt att jag trippat på svamp. Ofta (men inte ofta!) gör jag detta när familjen är bortrest och jag har tid att säkerställa att set and setting är optimala. Jag tar lite lagom svamp och lyssnar på musik och vistas i naturen. Jag är en neurotisk personlighet med en naturlig misstänksamhet mot droger, och har dessutom en fobi för psykos som jag ådrog mig (fobi alltså) när jag under ett gong-bad på kundalini-yogan kände hur mitt jag höll på att upplösas och hur jag drogs in i alltet utan avgränsning. Jag aktar mig därför för för stora doser.

Idag är min familj iväg, men jag har inte planerat att trippa på svamp. Dock har jag planerat att läsa böcker, gå i skogen etc. som jag uppskattar. Framförallt har jag planerat att njuta av tystnaden och ensamheten.

När jag så gick i skogen genomförde jag en mikromeditation och därefter öppnades mitt sinne på något sätt. Jag försökte ringa en vän för att diskutera medvetandeupplevelse men han firade jul med sina barn och hade inte riktigt tid att prata. Strax därefter fick jag inre visuella hallucinationer - kraftfulla och vackra - av ett termodynamikens andra huvudsats och den globala entropiökningen som en våg av orange molnmassa som trycker sig fram genom tomrummet, och invariabilitetssträngar som mönster som bildas i det orange:a molnet, och hur dessa mönster amplifieras och växer i komplexitet och skönhet, inåt, i motsatt riktning mot molnets framåtskridande. Jag såg hur massutrotnings-events såsom perm/trias var dimensionella omjusteringar av selekttionstrycken på ett sätt som slet invariabilitetssträng-mask-mönstren i bitar men hur små överlevadne trådar slingade sig vidare och delade sig och virvlade samman och växte till nya underbara konfigurationer. Jag kunde även zooma in på maskarna och se individuella manifestationer - individer, personer, enskilda organismer - och hur deras kroppsliga och kognitita processer också formades av mönstermaskar mot orange molnmassa och hur kognitionen är sådana komplexitetsökningar i mönster i orange:a molnet. Och jag kunde se hur parasiter bildade maskmönster som tog sig in i de större maskmönstren och hur dessa bestred parasiterna med motverkande maskmönster och jag kände hur all död är lärande och allt motstånd är förutsättningar för mening. Jag förstod också att kausalitet och påverkan är meningens grund i hur mönstermaskarna endast kan finnas mening i interaktion mellan andra mönster och hur de måste överrbygga de mellanliggande vidderna av mönsterlös orange molnmassa för att nå varandra, och hur graden av mening man upplever bestäms av ens påverkansmöjligheter och ens känsla av kausal samvaro med andra mönster, andra organismer och idéer och familjemedlemmar. Jag såg för mitt inre öga hur vi människor och våra jagupplevelser är förutsättningar för framtiden att utöva kausal påverkan på sitt förflutna - det vill säga på nuet - genom att vi kan skatta sannolikhetsdistributioner och agera i enlighet med förväntningar och förutsägelser. Lärandet i evolutionen förutsätter död och alstrar mening gennom kausal påverkan på allt annat i nuet, men jagupplevelsen eller kanske till och med medvetandet alstrar mening genom att koppla samman nuet med framtiden. Detta genom att vi kan observera saktillstånden och extrapolera dem eller utifrån våra modeller förutsäga dess evolution eller utveckling, en viss tid in i framtiden, med en ökande felmarginal. På så sätt kan framtiden - våra förväntningar på den - påverka oss idag, och på så sätt kan vi skapa nya dimensioner av mönster i det orange:a entropimolnet.

Jag gick långsamt genom skogen och lät dessa bilder genomströmma mig och jag kände lycka på ett sätt som jag gjorde under mitt tredje barns första levnadsår, och nu inser att jag är förmögen att åkalla genom meditation. Jag vandrade leende genom skogen och funderade på huruvida jag borde nedteckna mina djupt kända intuitioner om kosmos' beskaffenhet. Först slog mig tanken att förmågan att tänka i bilder, som jag vanligen saknar då jag är en verbal-cerebral person, inte ska skändas genom att formeras i skrift och på så sätt tvingas in i språkets begränsade begreppsapparat. Jag förstod dock direkt att meningen med kommunikation är överordnad då utsändandet av budskap är ett sätt att kausalt påverka andra sinnen, potentiellt sett, och att detta är viktigt och att språkets begränsningar är något vi måste tolerera och i möjligaste mån övervinna. 

Tyvärr är jag som sagt en neurotisk natur och började efterhand ställa mig själv frågor om huruvida mina upplevelser på något sätt kunde förklaras med ohälsotillstånd. Kanske hade en tarm förklämts i högra delen av bukhålan och ur denna kanske gift läckte in i det limbiska systemet. Kanske hade vener i min nacke kommit i kläm varpå syretillförseln till hjärnan ströps. Kanske hade en hjärnblödning fest i någon ventrikel (om detta nu är möjligt enligt medicinvetenskapen) (ett lätt tryck bakom höger öga talade för någon form av ödem med neural påverkan). Det hela blev inte bättre av att jag gick hem och satte mig att meditera för att så att säga ta till vara på mina ändå fortfarande överväldigande lyckosensationer, men inte lätt kunde ta mig ur min meditation - det var som att jag delvis förlorat kontrollen över kroppen (eller om jag bara inte riktigt ville sluta meditera). När jag väl lyckades sluta gav jag upp och föll till golvet (under kontrollerade former) och blev liggande där. Sen åt jag en clementin och då kändes det lite bättre. I skrivande stund är jag ännu vid liv.

Utsläppt

Jag hade blivit instängd i en bokaffär. Det var en mycket trevlig bokaffär, så jag hade egentligen ingenting att klaga på, men efter några dagar började började det bli svårt att få tiden att gå. Jag gjorde regelbundet armhävningar samt plundrade kassaapparaten på de få kontanter som fanns där. Jag hittade några torra gamla kex som var oätliga men som jag kunde bygga små fort av. Efterhand fann jag mig emellertid vara tvungen att börja läsa.

De första månaderna läste jag uteslutande skönlitteratur. Först läste jag om alla böcker som jag tidigare hade läst, förmodligen av ren lättja och för att inte riskera att behöva läsa något som jag inte visste om jag gillade. Så småningom tog jag mig dock ganska systematiskt an de stora klassikerna. Det var inget märkligt med dem; exempelvis Raskolnikovs samvetakval grep mig föga. Närmare kom jag kosackerna i Tolstojs kortroman med samma titel, men vår vänskap tog slut när jag tog mig genom massakrerna och antisemitism i Gogols Taras Bulba.

Bergtagen var en riktig pärs och inte heller den gav några bestående avtryck förutom en viss distans till den tristess jag ändå upplevde i akt och mening av min inlåsning. Odyssén var märkligt brutal, särskilt i sitt klimax där ett mycket omfattande mördande av kvinnligt tjänstefolk beskrevs som någon form av rättmätig hämnd, även fast flickorna bara vänslats med de så kallade Friarna. Jag kom att misstänka att detta var en eufemism för något värre och att det själva verket fanns rimliga sexualmoraliska grunder att taga kvinnorna av daga.

När jag tagit mig igenom hela Tusen och en natt förstod jag att orientalisk kultur är defaitistisk - ödet, al Quadr, är styrande för orientaler. Västerländsk världsåskådning utfaller typiskt sett i samma linjära utvecklingslinjer där karaktärer har mål och agens och utvecklas genom prövningar. Övergripande följer västerländskt berättande narrativstruktur där mål-hinder-lösning (nytt mål, nytt hinder, ny lösning) är bestämmande även i det lilla - idealiskt sett bygger varje skönlitterärt stycke på denna återkommande loop. På den höga strukturnivån innebär berättandet att en individ formerar mål (drivkrafter), hindras av antagonistiska entiteter, och agerar för att på bästa möjliga sätt hantera dessa hinder; genom att utsättas för konflikt måste agenten prioritera och välja och exekvera, och följden blir nya mål och drivkrafter. Vanligen är kärnan i västerländsk skönlitteratur att protagonisten blir varse sina mål och sedermera stegvis förstår vad som hindrar den. Orientalisk världsåskådning innebär istället ett berättande där antagonisten är helt utelämnad åt ödet, inte agerar alls, utan bara drabbas av externa krafter. En "hjälte" i orientalisk litteratur är en individ som har väldigt mycket tur eller som gynnas av övernaturliga krafter. En hjälte i västerländsk litteratur är någon som agerar rådigt för att förstå sina drivkrafter och bekämpa sina fiender. Därutöver lärde jag mig att man ska aga sin hustru med en käpp av mullbärsträd så att hon nästan förlorar förståndet, om man vill ha ett lyckligt äktenskap.

Det fanns även svenska klassiker. De ockulta inslagen i Selma Lagerlöf fann jag direkt stötande, billiga dramaturgiska verktyg som inte adderade till karaktärsutvecklingen. Något bättre kändes det väl med utvandrareposet.

Om klassikerna var en besvikelse var den moderna skönlitteraturen en ren vånda. Jag ångrar minnet av den.

Efter vart tröttnade jag på nöjesseglatser och påbörjade en liten bildningsresa. Bokhandeln hade en välförsedd avdelning för facklitteratur inom blandade sakområden, och snart nog fann jag mig beläst på politisk filosofi, konspirationsteorier, barnuppfostran, konjak och prepping. Efter att ha tillgodogjort mig kanske två, tre tusen böcker inom fackgenren började jag emellertid uppfatta oöverstigliga motsägelser. Jag kunde inte enkelt harmonisera innehållet i böckerna. Jag började därför bygga upp ett intrikat system för hur jag skulle gradera böckernas trovärdighet och vilken vikt jag skulle lägga vid de sakpåståenden och slutledningar som redovisades i respektive bok. Efterhand emanerade en metabok som samlade och värderade all världens kunskap. Tyvärr visade det sig då att inte ens harmoniserandet av all världens kunskap räckte för att eliminera de motsägelser jag kunde slutleda ur de så att säga "viktade" slutledningar som metaboken redovisade. Jag insåg att världen som vi upplever den inte är motsägelsefri och att till och med våra djupaste och mest samvetsgranna försök att bringa ordning i kosmos är gagnlösa.

Sen kom vaktmästaren och släppte ut mig. Jag tog genast droskan hem för att runka och äta glass.

Smaskar

Bakgrund.

Det finns alltså olika trial-and-error-processer i kvantosäkerheten, som mejslar ut makro-deterministiska rumtidshallucinationer (eller motsvarande) i form av invariabilitetssträngar eller komplexitetsstackar. En människas perceptions-kognitiva process (så som formulerad i predictive processing-modellen) handlar om att applicera top down priors på sinnesdata och felkorrigera diskrepansen - detta tycks generera vår medvetandeupplevelse (men vi måste inte dra in the hard problem of consciousness - detta funkar precis lika bra utan en sträng definition av medvetande, och säger kanske därför måhända rätt lite om the hard problem). På motsvarande sätt är evolutionen en trial-and-error-process där varje manifesterad instans av genkombination - varje individuell organism - är en "trial," och där felkorrigering är selektionsprocessen där vissa organismer dör eller misslyckas med att reproducera sig.

Tidsdimensionen är en tolkning av sannolikhetsfunktioner: Termodynamikens andra huvudsats och den ständiga globala entropiökningen å ena sidan, men å den andra sidan också komplexitetsfickor som uppstår genom darwinistiska evolution på ett abstrakt plan (där evolution genom naturligt urval och DNA är lokala fall av den substratoberoende Price-ekvationen). Genom trial-and-error-processer kan komplexitetsgraden öka lokalt i ett universum där komplexitetsgraden vanligen minskar; sannolikhetsläran säger oss att alla tillstånd blir mindre komplexa - entropin ökar - men om vi tänker på saken förstår vi att system som förmår öka sannolikheten för sin egen existens också är sannolika. Genom lärandeprocesser - trial-and-error - kan de minska entropin lokalt.

Kvantverkligheten är ett surr av kvantosäkerhet som reduceras till en lokal makrodeterministisk och (så vitt vi uppfattar det) rumstidslig fysikalistisk verklighet. Genom observation dekohererar vi kvantosäkerhet, vilket innebär att vi när vi felkorrigerar vår egen kognitiva modell tvingar verkligheten att "välja" vilken makrodeterministisk MWI-förgrening vi beträder.

Man kan anklaga evolutionen för att vara indeterministisk eftersom en deterministisk verklighet med ett trivialt synsätt inte synes ha utrymme för differentierade utfall. För en trygg determinist är detta ett störigt synsätt, och denne kan lätt upplösa problemet för sig själv genom att använda sannolikhetsbegrepp för att spegla epistemiska värderingar av den "stokastiska" evolutionsprocessen. Sanningen är dock att det finns en djupare anledning att ändå dröja sig vid det tillsynes triviala faktum att differentierade utfall och determinism inte lirar med varandra: Evolutionen är djupare än den determinsitska, fysikalistiska verkligheten som vi modellerar som rumtid. Evolutionen är en trial-and-error-process genom kvantosäkerhet, som bara vid "observation" dekohererar kvantosäkerhet och tvingar fram en deterministisk makrovärld; en MWI-förgrening. "Observation" i det här fallet är alltså evolutionsprocessens lärande-steg så som uttrycks i fitness och genom Price-ekvationen, och där varje organism är en "trial" och varje observation är ett steg i verkligheten där organismen igenom sitt agerande rör sig genom ett fitnesslandskap.

***

(I det följande trillar jag i the hard problem-fällan igen och pratar mycket om medvetanden, men det går förmodligen lika bra att ignorera den saken och helt enkelt prata om att olika invariabilitetssträngars kvantosäkerhetsätande ansikten observerar varandra och således korsas i samma MWI-förgreningar. Frågan om medvetande skulle kunna lämnas därhän. The hard problem vinner alltid på juijitsu.)

Om nu varje medvetandeupplevelse är en trial-and-error-process som tvingar fram kvantsäkerhet ur kvantosäkerhet och således förgrenar MWI-multiversum, då innebär det också att medvetandeprocesser-i-form-av-invariabilitetssträngs-ansikten också innehåller varandra. I min makrodeterministiska fysikalistiska rumtid finns ju allsköns andra aktörer som jag uppfattar som medvetanden, och som av allt att döma är det. (Det finns också andra-nivå-medvetanden, som samhällen och arter som också bildas av evolutionära komplexitetsökande trial-and-error-processer som förmodligen också har egna medvetandeupplevelser, men det är en annan historia just nu.) Jag, eller min PP-process, har dekohererat kvantosäkerhet och beträtt en viss MWI-förgrening där andra medvetanden också uppträder. Det betyder också att mitt medvetande uppträder i andra medvetandens, eller att andra komplexitetsökande trial-and-error-processer i sina egna modeller beträder MWI-förgreningar som innehåller (versioner av) mig och min kvantosäkerhetsätande PP-process.

På sista raden har vi således en interdependens där många invariabilitetssträngar modellerar varandra och kollektivt förgrenar MWI på ett ryska dockor-sätt där olika förgreningar innehåller de andra i tredjeperson.

Medvetandet är självt observerat av andra och därmed själv en del av andra makrodeterminisitiska invariabilitetssträngar. Medvetandena skapar världar med varandra i.

Rumtid må med Anil Seths ord vara en kontrollerad hallucination. När flera medvetandeupplevelser dekohererar sig fram till samma verklighet (förvisso från olika perspektiv) uppstår en intersubjektiv rumtid. Deras subjektiva banor korsas likt hur subjektiva ljuskoner korsas i den objektiva rumtiden enligt relativitetsteorin.

***

Det har tidigare ofta på denna blogg konstaterats att intersubjektiva fenomen är lögner som påverkar verkligheten: Ideologier, religioner, pengar, kulturer, (dys-?)funktionella memes. Om många tror på samma sak så blir den sann i akt och mening av de troendes handlande; det "latenta variabeln" blir så att säga det avtryck i verkligheten som formar sig i enlighet med flockens kollektivt synkroniserade handlingar.

Eftersom Price-ekvationen är substratoberoende och den kulturella evolutionen ger att även samhällelig trial-and-error-utveckling bilar invariabilitetssträngar, uppstår en mycket intressant förklaring till att saker som egentligen bara är kollektiva hallucinationer också får implikationer i verkligheten. Att vara ett "intersubjektivt fenomen" är som vi nu förstår ej alls något trivialt. Interdependens mellan enskilda trial-and-error-kvantosäkerhetsätande-komplexitetsökande-invariabilitetssträngsmaskar (ska vi kalla dem Smaskar?) kombineras i intersubjektiva kvantförgreningar (kollektivt modellerade som rumtid, det för övrigt kanske mest grundläggande intersubjektiva fenomenet för oss människor) och bildar högre-nivå-emergenser. Vi kan alltså förstå att Smaskar som lindas ihop blir större smaskar (människor bli samhällen), och förmodligen är det mindre Smaskar som blir oss (typ neuroner eller what ever).

Intersubjektiva fenomen blir därmed väldigt mycket mer ontologiskt robusta än vad vi kanske tänker oss när vi pratar om att typ "religion är summan av de troendes trosföreställningar och beteenden." Det är inte bara spelteoretiska abstrakta nätverk utan de facto sammanlindande makro-Smaskar som i sig genom sin komplexitetsökning äter kvantosäkerhet och mejslar ut MWI-förgreningar (som kanske dock inte alls modelleras i rumtid, som för oss människo-subjektnivå-Smaskar).

Det är sjukt intressant att tänka sig att rumtiden i sig är ett intersubjektivt fenomen i sig, vilket vi nu inser att det uppenbarligen är, eftersom det betyder att det finns en kontinuerlig gradering av intersubjektiva fenomen; från den super-intersubjektiva rumtiden till allt mindre intersubjektiva graderingar bortåt, utåt från den kollektiva människo-subjektnivå-Smaskens intersubjektivitets-centra.

Och säkert är det så att Smaskar förklarar varför vårt universum existerar trots att det, som Tomas Hertog noterar i Om tidens uppkomst, är en rätt osannolikt utveckling givet universums initiala förhållanden.

***

They don't teach this shit at school.

Evolution och PP

Nu när det är rätt bra fart på metafysiken kan det vara dags att fördjupa varför observation som en felkorrigerande kvantprocess är intimt förknippat med evolutionen, samtidigt som rumtiden själv är en  evolverad funktion för att modellera fitness-landskapet. Inspirationskälla i det korta loppen är denna text om Karl Poppers version av evolutionsteorin.

Som sagt påstår jag att

"predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi 'väljer' därmed ut slice av multiversum [...] och projicerar bland annat 'tid' på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm [...]; den 'felkorrigerande koden' är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform)."

Samtidigt påstår jag att evolutionen är den djupare regeln och att även naturlagarna, liksom tid och rum, är funktioner av evolution snarare än att vara eviga. Mer specifikt är "tiden [...] en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation."

Redan i Frågan... var Antropofagi inne på att Popper störde sig på evolutionsteorin som varandes tautologisk. Enligt Atlas of Wonders and Monsters formulerade han en egen variant av teorin, där han beskriver evolutionen som en trial-and-error-process för att lösa problem, där varje individ är en "trial" och varje fall av selektion ("killing of the organism") är error-elimination. Problemet som ska lösas är fitness, dvs. överlevnad och reproduktion i förhållande till lokalt rådande selektionstryck.

Eftersom "organisms can evolve error-eliminating mechanisms that are distinct from simply dying" är även homeostas och andra individ-processer att betrakta som analoga. En sådan (kognitiv) process är just predictive processing, där kognition kan beskrivas som en lokalt evolverad verklighetsmodell där selektionen är felkorrigeringen. Eftersom rumtiden är en modell av verkligheten är det föga förvånande att "predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden" för individen. Frågan är dock hur detta kopplar till observation som kvantsammanflätande interaktion som "löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten."

"Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som 'error,' våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten."

Om vår perception är en evolutionär process som skapar rumtid, och vi själva som individer är trials i en motsvarande trial-and-error-process som skapar komplexitet, vad är då den rumtid vi projicerar, och vad är trials i predictive processing?

Trials (motsvarande oss som individer) i predictive processing är våra top down priors, dvs. vår förväntningar på verkligheten. Vi som individer är därför också isomorfa med evolutionsgudens förväntningar på verkligheten. Detta känns väldigt omystiskt eftersom vi är outputten av en lärandeprocess som har silat ut just våra arvsanlag ur den totala mängden DNA på jorden. Error-correction är när vi misslyckas med att överleva och reproducera oss och resultatet är ökad fitness i förhållande till miljöparametrarna. Errors är när vi inte är fitta för miljön, och i predictive processing när våra priors inte är kompatibla med våra sinnesdata.

Men om kvantvärlden är en surrande mängd alternativa världar som vi väljer mellan när vi vandrar igenom dem medelst vår dekohererande observations-interaktion - vad är då evolutionsgudens kvantvärld? Här behöver vi inte ens prata om analogier eller isomorfismer eftersom det är exakt samma sak; kvantverkligheten är densamma för våra kognitiva processer, memes, gener eller vadhän substrat nu evolutionsguden verkar genom. Evolutionsguden är den bredare kategorin, som beskriver hur vandringsbara förgreningar inom kvantdimman som kan vandras och då stakas ut. Deterministiska makrotillstånd uppstår närhelt sammanflätning sker.

Frågan är då om medvetandeupplevelsen är masken som strävar genom jorden och skapar en liten gång av verklighet; varje liten kristalliserad komplexitetsmask kanske alstrar en upplevelse. Vårt medvetande är ett resultat av predictive processing, varför våra samhällen måste förnimma sin (kulturella) evolution, och våra arter måste förnimma det naturliga urvalet.

Hur det än är med den saken är det fint att se Poppers trial-and-error-perspektiv på darwinistisk evolution förena predictive processing med naturligt urval och memetisk eller kulturell evolution - för att inte tala om Hertogs evolution av naturlagar. Alla dessa analoga processer är olika nivåer av felkorrigering med avseende på kvantosäkerhet, som tvingar fram logiskt sammanhängande ("möjliga") modeller av verkligheten ur kvantvärldens surr.

Antropofagi har ofta pratat om urmakarargumentet och att evolution förklarar komplexitet utan urmakare. Om vi vänder på det kan vi istället föreställa oss att intelligent, medveten design är en evolutionär process. I klock-argumentet är det måhända trivialt eftersom det komplexa mekanismer som evolverat kulturellt genom teknologiska framsteg över tid. Men även den enskilda innovatörens specifika idé, från ax till limpa, är en evolutionär process, eftersom mänsklig kognition är en evolutionär process. PP!

Vetenskapen som domesticering av memes är att under kontrollera former avla fram idéer enligt ett visst protokoll. Vetenskapen är också en evolutionär process, men vi inser genast att den också kan ha parasitiska element precis som annan memetik.

För att sammanfatta: Förvisso är det korrekt att predictive processing är en trial-and-error-process som värper rumtid genom att ruva kvantosäkerhet - men eftersom evolutionen kan formuleras som en likadan trial-and-error-process gäller detta alla evolutionära processer oavsett substrat. Price-ekvationer är som bekant substratoberoende.

Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."

De Gamla

10

9

8

Händerna kändes kalla och håren på armarna vajade som maskar i en bajskorv. Slarvigt hopvikta filtar sög smutsen ur fötter och kön. Andningen kom långsamt, fokuserat, som en punkt av kallt stål mitt i jagupplevelsen. Händerna, ansiktet, kroppen försvann, blev till en rök av sinnesintryck; ett dis av känsel.

7

6

Stjärnhimlen under ögonlocken böljande och sjöd som luminiscenta alger. Synfältet förutan slut i sidled eller höjdled.

5

4

Gongongen ljöd och ljudet sög upp hela själen.

3

Hans hjärta saktade långsamt ner och tiden stillades.

2

En sfär av lycka; en värld av värld; en enda ström av andning, hörsel, känsel, syn.

1

Ett ensamt hjärtslag.

***

Kraften av accelerationen tryckte dem bakåt och nedåt mot dynorna. Vibrationens vågor gick igenom tarmens stillhet som han vetat att de skulle. Ansiktet blev trängre. Enstaka, långsamma andetag tunga som hjärtats enstaka, långsamma slag.

Bubblan nuet omsluter sig själv och passerar igenom sig själv. Minnet av ett annat nu är blott en del av nuvarande nu. Han tänkte: Nu är nuet sådant att en tanke passerar igenom mitt medvetandefält; en tanke som är en följd av att jag registrerat en avtagande acceleration.

Trycket av kroppen mot dynorna upphörde. Ansiktet satt lösare igen. De smutsiga filtarna reste sig och vajade som håren på armarna (som maskar i en bajskorv).

De var på väg.

***

Hans förflutna och framtida ljuskoner möttes på en punkt i rummet strax bortom Ring E. Som hål i rumtidprojektionen betraktad var hans belägenhet ovanlig. Han var en medvetandeström tolkandes sinnesdata som få apor av hans slag skulle få uppleva; var menade (i den bakvända bemärkelsen "hade selekterats för") att uppleva. Genom en långt gången domesticering av idéer hade hans bikupa tämjt materien till den grad att de kunnat lämna både sina förfäders de facto jaktmarker och, kanske mer mirakulöst i bemärkelsen oväntat givet entropins ständiga ökning, sina jordiska förutsättningar. En parallell evolutionsgud hade byggt bo i deras sinnens substrat och där exploderat deras möjligheter genom symbios med sina bärare.

Från läroboken: Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån. De Gamla talar sanna sagor ifrån Bakomvärlden och vi hör dem när vi lever länge nog att lyssna.

I kapellet växte gles skog. Taket var av glas och Saturnus täckte nästan hela stjärnhimlen. Schamanen mässade i ton med gongongen medan de kopplade upp sina droppställningar och åter sjönk i nuet. Det är underligt, säger (är) den förbifladdrande tanken, att den mest medvetna upplevelsen är den minst reflekterande. När allt upplevs ofiltrerat saknas kategorisering. Sen fladdrar tanken ut i intet; ignorerad, accepterad, upplöses den.

Små väggmonterade fläktar gav en känsla av jordisk vind mot huden. Den lilla plantan bredvid honom vajade i samma vind. Han mindes Disa och hur hennes läppar smakade. Saturnus sögs åt höger som ett icke egenartat streck bland alla stjärnors ränder över svarta sammetsrymden.

Ett ensamt hjärtslag.

***

De Gamla är som stora runda klippor. Deras ansikten är elefantsälars och deras lemmar (fyra) stora säckar eller runda stockar. De är för stora för att omfattas av blicken och deras långsamma ord sträcker sig över decennier. De måste lyssnas till i samma takt.

Det stora trädet bredvid honom rasslade med löven. Gonggongen ljöd ut och tarmen skälvde. Shamanens torra, spröda kropp föll sönder när den lätta vibrationen gick igenom den.

Slangen till handleden blev ljust grön och han kände hur lederna genomsköljdes. Snart kunde han resa sig upp och sparka undan multna filtrester på sin väg tillbaka till dynorna. Han spände fast sig. En röst började formas inom honom som mönster i hans rena medvetandeström. Snart sa den ord som

ja

jag

finns

och

därför

- varför? -

jag

Jag.

vi oss du

Göra oss redo för nedstigning?

hem

finns

finns

du?

Åtta sju sex fem

Disa.

Disa?

***

För ett objekt som står stilla går tiden så snabbt den kan gå. För ett objekt som närmar sig ljusets hastighet står tiden stilla. För att lyssna på De Gamla måste man ha tid. För att få tid måste man hibernera. För att kunna återvända med sitt budskap resa snabbare än de som ska få lyssna till en.

På Disas gravsten stod det: 2049-2172. Han lade ner blomman med sina ännu unga händer. Han kände inget begär men sorg; han insåg att han slitits ur sitt liv istället för att brinna det.

I Tolkningsrådet satte man samman De Gamlas ord som återvänt från Rymden. Orden blev till vetenskapliga insikter och nästa år reste man ett torn som kunde suga helium ur rymden för att bygga robotgudar. De Gamla las att vila i en park i Boston där de blev till temporära kullar för barn att leka på i väntan på nästa Resa.

Filosofiska härjningar, del tusen

(Del 1. Bakgrund om QM. Typ bakgrund om predictive processing.)

Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).

***

Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:

"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."

Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.

Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.

***

Och då kommer vi till en gammal låt av Anonym Internetz-rappare som Antropofagi nu publicerar på Substack:

Malarna styr emot månen

Mot löftet om friheten

Flyg mot ljuset en liten bit till

Bara en liten bit till

*

Vetefan vad jag är nånstans, ler med ens

vetefan om min leverans lever ens

jag vill känna med pennan som Sigurd Lewerentz

men jag känner ingen kärlek till min lever ens

Det är en evig dans, evidens, Shiva på skiva

universum andas som det vilar på IVA

lidandet driver mitt liv och rumtiden blir skivad i bitar

De'e klart jag känns debil

min själ behöver lisa som en tjänstebil

jag borde kanske stänga ner mitt känsloliv

svarta hål de har entropi

Men hallå friskt humör

inte sjuk, inte du, det är en frisk tumör

Vi ska ha en bra vallgrav, och ett gravvalv var,

och min vän, det är gravallvar

[...]

Världen är VR, men det vanliga visiret

har ett bakom som saknas i holografiska principer

[...]

Och så lite natural selection på det:

Här under den femte solen måste ändstationen vara hämdaktionen;

öga för öga!

Quetzalquatls rädda sprattel signalerar inge' mera

än att man får ta och döda för födan!

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

Tillbaka till Leibniz

Mänsklighetens ok är att oroa sig för framtiden och ångra det förflutna. Eftersom youth is wasted on the young är det inte sällan just förslösandet av ungdomen som är föremålet för förflutenhets-ångest.

Ett bra sätt att slippa ångra det förflutna är att skaffa barn. Barn är nämligen vad vi kan kalla regret stoppers.

Om vi accepterar en fysikalisk-deterministisk verklighet är allt som hänt bakåt nödvändigt för att det som händer nu ska hända. Ponera att du ges makten att resa tillbaka i tiden och exempelvis

• undvika pinsamma händelser
• fatta alternativa livsavgörande beslut
• göra saker du ångrar att du aldrig gjorde
• vara mer driftig och handlingskraftig och bättre förvalta din tid

etcetera. Givet en deterministisk block-universe-ontologi skulle ett sådant tidsresande förutom att förstöra din epistemologi också döda dina barn.

Barn är väldigt osannolika. På rent övergripande nivå: Det är lättare att göra omelett än ägg, men ändå finns det ägg. Den ökande entropin gör att världen förfallet till mer ointressanta tillstånd, men evolutionsalgoritmen gör att det uppstår komplexitetsfickor av intressanta tillstånd, och att dessa replikerar sig själva. Därför finns människor, och därför kan människor skapa människor.

Mer specifikt innehåller varje ejakulation svinmånga spermier, och kvinnan huserar för övrigt en försvarbar mängd ägg, så varje given kombination av könsceller har en sjukt låg sannolikhet. Om du gillar just ditt eget barn ska du erinra dig att just ditt eget barn är en väldigt osannolik händelse.

Eftersom varje specifikt barn är så osannolikt är det mycket svårt att hitta alternativa arrangemang av verkligheten som också inkluderar samma barn som du har idag. Skulle du rakt av ändra exempelvis dina utbildningsval eller gud förbjude partnerval skulle dina barn förmodligen försvinna puts väck. Skulle du mer sofistikerat försöka ändra allt utom just den specifika tillkomsten av dina barn skulle du få jobba väldigt, väldigt hårt. I alla praktiska avseenden skulle det vara omöjligt.

(Jag började fundera på ett scenario där du klonar dina barns mamma i miljarder exemplar och sen klonar dig själv och sen tar tillvara på alla dina spermier och kombinerar dem med alla möjliga iterationer av baby-mamans ägg. Och att du sen försökte känna igen dina barn bland alla miljarder bebisar - skulle du kunna särskilja dem från sina syskon ens? - och sen dödade alla som inte var dina barn. Det hela verkar kostsamt och omständligt på en sådan skala att en smart fysiker säkert kan räkna ut att universums atomer inte räcker till för all smet.)

Barn är med andra ord regret-stoppers. Så fort du har fått barn vill du inte använda tidsmaskinen.

***

Men om du använder tidsmaskinen och skaffar andra barn? Skulle inte då dessa nya regret-stoppers motverka dina befintliga barn?

Låt oss säga att du har tre gosiga ungar. Du ångrar dock den där gången du glömde dra upp gylfen i femman, så du åker tillbaka i tiden och åtgärdar situationen innan den hinner spåra ur. Vips försvinner dina barn eftersom de aldrig kommer skapas. Du har dragit världsväven bara lite, lite i fel riktning.

MEN! Du lever vidare (utan gylf-minnet) och skaffar i vuxen ålder fyra gosiga ungar. Nu har du en extra regret-stopper! Detta borde göra att du inte kan ångra att du använde tidsmaskinen. Du minns visserligen dina ursprungliga barn (eller gör du?) men du kan ju inte gärna offra dina befintliga för att återfå dina gamla.

Möjligen finns inte det här problemet i MWI.

***

Det sägs att det inte finns några lösningar, bara målkonflikter och trade-offs. Ökar du personalen i välfärden så uppstår kompetensförsörjningsbrist i näringslivet. Höjer du skatten på plastpåsar huggs det ner mer regnskog. Slutar du fiska torsk måste Styrbjörn omskola sig till konferenspersonal. Vilket snöre du än drar i så kommer den andra änden att flytta sig - eller så kommer snöret antingen töjas eller brista. Mer snöre blir det aldrig.

Leibniz - determinist av rang - brukade säga att vi lever i den bästa av möjliga världar. Detta baserade han (så vitt jag minns av Filisofi A) på att Gud är allsgod och därmed kommer arrangera världen på det mest fördelaktiga sättet. Även Gud är dock begränsad av logikens lagar och alla i fantasin tänkbara scenarier är därmed inte åtkomliga. Som Elizier Yudkowsky påpekat är det kanske i någon mening möjligt att tänka sig ett flygplan som flyger baklänges, men så fort man har kunskap om fysiken bakom blir det otänkbart. Guds fördel är att han tydligen har oändlig computational power (här missade Leibniz kanske att även datorer och hjärnor är en del av en fysikalisk-deterministisk verklighet) och därmed kan han arrangera verkligheten på det bästa logiskt möjliga viset. Allt skit som händer blir då ett nödvändigt ont.

Vi kan se politik som ett Leibniz-pussel. Människan vill gärna skapa en så bra värld som möjligt, och då kommer vi lockas att dra i vissa trådar. En lösning blir dock till ett annat problem. Resursallokering är alltid en kompromiss. Om vi investerar i järnvägen kanske vi måste pausa uppbyggnaden av försvaret. Om vi tightar till trans-vården kanske någon sann könsdysforiker blir utan insatser. (Men ärligt talat, tighta för guds skull till trans-"vården"!)

En klok policymakare ser helheten, inte bara delen. Det är väldigt lätt att identifiera brister och det är till och med görbart att hitta på åtgärder. Men så fort skolan ska implementera en ny handlingsplan, eller statens ska ge kreditgarantier till en ny satsning på vätgasmasugnar, så uppstår nya risker och problem i någon annan ände. Policymakaren måste hålla koll på alla trådarna samtidigt och se hur väven flyttar sig och tänjs när man drar och sliter i den.

Som indikerats redan ovan i denna text är processen också rekursiv. Detta såtillvida att allokering av beräkningskapacitet är en form av resursallokering, som påverkar förmågan att överblicka systemet och de olika trådarnas verkningar vid vidare manipulation. Därmed hade Leibniz fel - även Guds förmåga att identifiera den bästa av möjliga världar kan vara logiskt omöjlig, eftersom den bästa av möjliga världar kanske inte allokerar tillräckligt mycket beräkningskapacitet till Gud. Måhända leder detta till infinit regress och världsaltets omedelbara utplåning.

Viktiga val och mystiska krafter

Dead Prez rappar (i sin bästa låt?): 

Life is a series of serious choices/
Theories is formed from experience, never mysterious forces/

Saken med geniala idéer är att det kan krävas ett halvt liv innan man kan ta dem till sig. Jag börjar nu inser att kärnan i dessa rader är:

Det syntetiska och analytiska sammanfaller, induktion med deduktion likaså, och det deskriptiva/normativa!

Häpnadsväckande, jag vet. Så låt oss inleda denna häpnadsvecka med ett försök att uttrycka intuitionssköljningen ifråga.

***

Vi börjar med rad 2: Theories is formed from experience. Alla teorier bygger i grund och botten på induktion, men är försök att compressa och kategorisera världen som ska ge förmågan att förutsäga den. En teori är påståendet att en modell sammanfaller med verkligheten, men på mikronivå är alla termer och begrepp i sig teorier, då de är modeller i det lilla, och då användandet av dem innebär påståenden om att de korresponderar med världen på ett meningsfullt sätt. (Meningsfullt=användbart.) Vi kan dra paralleller till hur all kognition och kommunikation fungerar, eller i alla fall låter sig förstås, med spelteoretiska begrepp. (I sig en modell vars tillämpning implicerar en teori!)

All deduktion är en process där slutsatser härleds ur premisser utifrån i bästa fall logiska regler. Ofta slarvar man lite mer den strikta logiken och låter hypoteser överbrygga luckorna; vi påstår att det finns vissa samband. Premisser (om sakförhållanden) är grunden, medan premisser (om kausala samband) är deduktionen. +/- lite faktiskt logik; ju mer desto bättre.

Induktion ger oss premisserna om sakförhållandena, men också om de kausala sambanden; och även de logiska reglerna! Reglerna för hur saker i verkligheten förhåller sig till varandra är delvis lärda under individens liv, bland annat från det kulturella skriptet som våra förfäder matar oss med, men framförallt är våra intuitioner och övertygelser för detta hårdkodade i vår biologi utifrån det naturliga urvalet som format vår kognition. Logiken i sig kan således sägas vara induktiv snarare än deduktion (vilket såklart inte utesluter att den är oomkullrunkelig - endast det oomkullrunkeliga kommer lämna en så tydlig evolutionär skugga att vi alla tar den som naturgiven). (Obs, FBT, men ... whatever.)

Vilket för oss till att life is a series of serious choices. Allt det här faller ner i Predictive Processing-modellen, dvs. det faktum att vi är prediktionsmaskiner som går omkring och agerar i världen, och att vi ändrar vår världsbild när vi förvånas över hur världen beter sig. Eftersom livet är en serie av viktiga val handlar vår tillvaro om att kalibrera våra modeller och teorier så att vårt handlande får önskade utfall, eller kanske snarare reagera på negativ stimuli så att vi lär oss göra annorlunda nästa gång.

Därför sammanfaller det deskriptiva med det normativa, eftersom hur det är informerar vad vi bör. Om det vi trodde att vi borde är fel kommer vi revidera hur vi tror att det är, för att ge oss själva ett bättre bör nästa gång.

Analytiska satser är sanna eller falska per definition (1+1=2) medan syntetiska satser är empiriska frågor. Men analytiska satser är också empiriska frågor! Det är nämligen så att de logiska reglerna är empiriskt lärda av evolutionen - den biologiska, kulturella, och den begreppsliga i våra individuella hjärnor. (Mest den biologiska och kulturella tror jag. Men den kulturella verkar via interaktion med den biologiska via den individuella.)

Eftersom vi är prediktionsmaskiner som existerar på minst tre evolutionära nivåer samtidigt sammanfaller alltså allting i en enda härlig röra.

Trevlig måndag!

Den goda kraften: Att den finns och hur den verkar

I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)

"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer. 

The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed. 

The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."

Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:

"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.

Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.

De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."

Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.

***

1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.

Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan... (avsnitt 8.3-8.4):

"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.

Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.

Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.

Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.

För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.

Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.

Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.

Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.

Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.

De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.

Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.

Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.

8.4 Att ta det personligt

Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.

Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.

Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.

En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.

Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.

Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.

Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."

Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.

Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.

Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.

Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)

***

2. Det onda förlorar automatiskt.

Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.

Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.

Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.

Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.

(Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.)

***

3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.

Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.

I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:

"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."

(Bakgrund: Reduktionism och sånt; vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia;

Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.

Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!

Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...

(jomen:

Konverterik · Thymos

Ensamheten är en grym insikt att nå/

men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/

inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/

det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)

...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.

Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)

Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.

***

Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.

Tack för mig.