Självrannsakan är den krokiga stigen inåt

Det dåliga med föregående inlägg är bl.a. att det inte bestämmer sig för hur relativistiskt det är. "Poängen" om strängteorin belyser detta faktum.

Den ena delen av inlägget handlar om att teorier är bra så länge de ger bra prediktioner. När de inte gör det längre, behöver teorierna förfinas eller uppdateras. Case in point: Relativitetsteorin jämfört med mekaniken. Det är inget fel på mekaniken. Det är bara lite mindre fel med relativitetsteorin.

Nästa del handlar om att låta "empirin hålla handen" i det vetenskapliga framåtskridandet. Och visst, när nya observationer kommer in - nya världar öppnar sig - nya verktyg blir tillgängliga, då kan ny empiri göra en gammal teori obsolet. Utan att vara fel givet befintligt empiri at the time. Mer att vi kan förfina observationerna, så att säga. Återigen case in point: Newton vs. Einstein.

Svenska Wiki:

"Allmänna relativitetsteorin är den geometriska teori om gravitation som Albert Einstein publicerade 1915 och den aktuella beskrivningen av gravitation inom den moderna fysiken. Allmänna relativitetsteorin generaliserar den speciella relativitetsteorin och Newtons gravitationslag, och ger därmed en enhetlig beskrivning av gravitation som en geometrisk egenskap hos rum och tid, eller rumtid. I synnerhet är krökningen av rumtiden direkt relaterad till energin och rörelsemängden hos den materia och strålning som är närvarande. Förhållandet specificeras av Einsteins fältekvationer, ett system av partiella differentialekvationer.

Några av den allmänna relativitetsteorins förutsägelser skiljer sig markant från den klassiska fysikens, särskilt de om tidens förlopp, rymdens geometri, rörelsen hos kroppar i fritt fall och ljusets spridning. Exempel på sådana skillnader är gravitationell tidsdilatation, gravitationslinser, gravitationell rödförskjutning av ljus och gravitationell tidsfördröjning. Den allmänna relativitetsteorins förutsägelser har bekräftats av alla hittills gjorda observationer och experiment. Även om den allmänna relativitetsteorin inte är den enda relativistiska gravitationsteorin, är det den enklaste teorin som samtidigt är förenlig med experimentella data."

Men, den tredje delen i föregående inlägg handlar om att uppdatera sina beliefs när empirin talar emot. Frågan om adult sex ratio, och om huruvida male biased sex ratio ens samvarierar med våld och negativa sociala utfall, verkar i delar vara avgjord. Eller, det verkar i alla fall vara avgjort att male biased sex ratio inte uppenbart samvarierar med våld. Samband är inte tillräckligt för att belägga orsakssamband, men "inte samband" är tillräckligt för att belägga "inte orsakssamband". I runda svängar.

Så, det är en skillnad på skillnaden mellan mekanik och relativitetsteori, och mellan teorin om att male biased ASR leder till våld jämfört med att den inte leder till våld.

Den underliggande evolutionära teorin gällde att male biased ASR leder till större mating competition band män, och att detta leder till mer våld. Fel.

Den uppdaterande underliggande evolutionära teorin gör gällande att male biased ASR leder till att pair bonding blir en mer poppis mating strategy bland män, och att monogami därmed ökar. Här handlar konkurrensen mellan män om att visa på benägenhet till hög parental investement (PI). Annan konkurrens kan fö. handla om mycket annat än våld, t.ex. intelligens eller förmåga att aggregera resurser.

Detta medan female biased ASR leder till mer promiskuös mating strategy bland män i allmänhet, vilket leder till mer negativa mating strategies som att konkurrera genom våld, och hitta mates i krogmiljö. Signalera hög PI är inget som ligger för ryska män, liksom. De behöver inte ens konkurrera om kvinnorna, och de behöver inte stänga några reproduktiva dörrar genom att tillämpa monogami.

Så; den underliggande evolutionära förklaringsmodellen uppdateras. Är nu - tror jag/vi - mer korrekt. Verkar i alla fall stämma bättre med empirin. Make your beliefs pay rent in expectations.

Predikteraaaaa! Och jag ska falsifieraaaaa! Jah bless.

Har vi då gjort en resa analog med resan från mekanik till relativitetsteori? Tja... Bara i den mån mekaniken faktiskt hade fel, vilket verkar ha handlat om för teorin hyfsat marginella fenomen. "Male biased ASR leder till våld i och med ökad konkurrens mellan män"-teorin verkar dock ha varit helt fel, i sin kärna. På ett sätt som inte Newtons mekanik var, vill jag mena.

(Hm... "[T]idens förlopp, rymdens geometri, rörelsen hos kroppar i fritt fall och ljusets spridning" låter i och för sig inte direkt trivialt när jag tänker på saken. Rätt viktiga frågor. Men marginella sett till vad Newton kunde tänkas observera, dvs. marginellt med avseende på vilka låd-nivåer Newton hade tillgång till. Resan "male bised ASR=våld" till "male biased ASR≠våld" är en resa inom samma låd-nivå.)

Så, kanske är det dags att vifta med det andra klassiska exemplet på paradigmskifte. Jorden snurrar runt solen! Fan, inte ens Tycho Brahe could believe that shiet.

Tychoniskt solsystem. Stämmer med observationerna, men inte med Ockhams rakkniv. Dvs., ett jävligt ad hocigt sätt att förklara planeternas banor, när det enkla svaret hade varit heliocentrism.

Saker och ting kan ju faktiskt vara helt jävla fel. Vi är ju realister.

Och vad gäller vetenskapsteoretiska familjer. Vi har ju konstaterat att empirismen är kompis med popperianismen, men att socialkonstruktivismen står lite för sig själv i sitt vansinne:

"1. Traditionell vetenskapssyn. Jag citerar en deltagare V i min filosoficirkel: 

'Vetenskap är ett begrepp som innebär organiserad, verifierbar kunskap. Den bygger på ett system att skaffa kunskap som kännetecknas av empiri, observationer, tester och experiment som ska kunna återupprepas.' 

2. Popperiansk vetenskapssyn. Här handlar det snarare om att inte falsifiera än om att verifiera - om att upprätta konsensus/paradigm, snarare än att bevisa. Jag citerar en annan deltagare (M) i min filosoficirkel: 

'Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra.' 

3. Postmodern/socialkonstruktivistisk vetenskapssyn. Vetenskap är ett maktmedel. För att tala med Haraway, angående strävan efter objektiv kunskap: 

'Vision in this technological feast becomes unregulated gluttony; all seems not just mythically about the god trick of seeing everything from nowhere, but to have put the myth into ordinary practice. And like the god trick, this eye fucks the world to make techno-monsters. Zoe Sofoulis calls this the cannibal eye of masculinist extraterrestrial projects for excremental second birthing.'"

Empirin håller handen på den popperianska resan. Den håller per definition inte handen på den socialkonstruktivistiska resan, eftersom empiri bara är intressant för den med en realistisk ontologi.

Den jordcentrerande synen på solsystemet var objektivt fel. Frågan är om Copernicus observationer, som Tycho Brahe försökte förklara med sitt Tychoniska system men som stämde bäst med en heliocentrisk världsbild,  är att betrakta som en resa i olika lådnivåer. I så fall är detta paradigmskifte mer att likna vid Newton vs. Einstein. Menar vi på att Copernicus reste i samma lådnivå, så var det en resa att likna vid "male bised ASR=våld" → "male biased ASR≠våld". (Pilen indikerar här förflyttning mellan de två ståndpunkterna, inte logikens "implicerar".)

Vi kanske har att göra med en tolkningsfråga. Åter till säkra källan svenska Wikipedia:

"1514 ombads Copernicus av påven Leo X att undersöka anledningen till ett fel i den officiella kalendern. Det hade visat sig att den julianska kalender som Julius Caesar infört från Egypten ledde till att årstiderna förflyttade sig. Vårdagjämningen, som ursprungligen infallit den 21 mars, hade vid denna tid förflyttat sig till den 11 mars. Det berodde på att året i den julianska kalendern var 11 minuter och 14 sekunder längre än den tid ett jordvarv tar runt solen.

[...]

Påven Sixtus IV hade först bett Johannes Regiomontanus förklara vad kalenderfelet kunde bero på, men han gick bet på uppgiften. Copernicus hade tillförlitliga uppgifter från sina observationer, men de var riskabla att nyttja då de även visade att jorden cirkulerar runt solen, vilket stred mot katolska kyrkans teorier om universum och därför i stort stred mot den allmänna uppfattningen. Därför tackade Copernicus nej till uppdraget.

Grundidén till en heliocentrisk världsbild fanns uttalad redan av indiska lärde och i antiken av pythagoréerna och av Aristarchos från Samos, men hade vunnit föga gehör, då antikens auktoritet, Aristoteles, förkastade den och antog ett geocentriskt system, som matematiskt utarbetades av Hipparchos och Ptolemaios. Under hela medeltiden förblev tron på det geocentriska systemet orubbad. Den stora förtjänsten hos Copernicus var, att han klart utsade och i ett stort arbete framställde de vetenskapliga stöden för det heliocentriska systemet, som några av de gamle spekulerat om på goda men opassande? grunder. Copernicus kullkastade det geocentriska systemet, eftersom han framställde solen i stället för jorden som centrum i solsystemet. Men han fasthöll vid den gamla åskådningen att himlakropparna rör sig i cirkulära eller nära cirkulära banor omkring sitt centrum. 

Hans stora arbete, som påbörjats redan 1505, gavs inte ut förrän 1543. Förut hade han dock i form av en handskrift, benämnd Commentariolus, för några utvalda framställt grundprinciperna för teorin. Denna skrift, som återfanns först 1878, väckte stort uppseende. Kardinal Schönbergutbad sig 1536 en avskrift av det stora verket för att göra det känt i Rom, och professorn i matematik i Wittenberg, Joachim Rheticus, besökte Copernicus i Frauenburg, för att studera detsamma. Det var till största delen genom Rheticus övertalning, som Copernicus kunde förmås att ge ut verket, som benämndes 'De revolutionibus orbium coelestium', och utkom i Nürnberg 1543 under ledning av Rheticus och Osiander, vilken senare på eget bevåg försåg det med ett förord, där systemet framhålls som en ännu på långt när ej bevisad hypotes. 

De revolutionibus består av sex delar. Först slår Copernicus fast att jorden är ett klot. Därefter skriver han att sex planeter inklusive jorden cirkulerar runt solen i helt cirkulära banor (det vill säga inte i elliptiska banor som i verkligheten). Copernicus ansåg att planeternas cirkulerande förklarades av att de var fästa vid kristallsfärer. På denna tid var ju gravitationen ännu inte känd. Utanför planeterna menade han att det fanns en orörlig sfär med fixstjärnor."

 Att jämföra "male bised ASR=våld" → "male biased ASR≠våld" med paradigmskiften av solsystems-dignitet kanske är lite löjligt. Jag vill bara försöka absurdexemplifiera för att på så sätt kunna isolera vad det är för distinktion jag trevar efter. Varför en förfinad teori inte är samma sak som en falsifierad hypotes.

Jag vet inte riktigt vad skillnaden i förväntade observationer är mellan, typ, MWI och strängteori. Vilka respektive lådöppningar de väntar på för sin utvärdering.

Socialkonstruktivistiska teorier skiter däremot i lådor, empiri, och hela skiten. De erkänner inte ens verkligheten som en lämplig referenspunkt. Vilket för oss in på nästa del av denna recension av föregående inlägg.

***

För socialkonstruktivismen har ju rätt rätt. Jag har noterat att vi möts vid vägskälet; att spelteori och sociologi är släkt, även om spelteorin gör att vi slipper en evigt jäsande degvarelse av uddlöst magkänsle-teoretiserande. (Dvs., vi behöver inte postulera "kultur", utan kan öppna lådorna och se vad vissa utfall beror på i termer av interaktion mellan individer givet de incitamentsstrukturer som individerna och deras beteende själva utgör. Se inläggen Afroamerikanska maskulinitetsnormer och Darwinian left, hobbsianska fällor och legalisering. Känns det svårt? Äh, säg bara Bourdieu och reproduktion av habitus istället då, om det känns bättre!) Att skillnaden mellan rationalister och feminister är att de senare slutar försöka, även om båda är ense om att de logiska positivisterna var naiva.

Det finns en hel del rim och reson i att notera att det är svårt med empiri, eftersom det är svårt - nay omöjligt - med teorioberoende observation. Det är även rimligt att påpeka att avsändare och intresse är relevant när vi bedömer sanningshalt, tendens, agenda och bias.

Det är bara det att det är dåligt att hoppa direkt därifrån till

¡DET FINNS INGEN SANNING!

Föregående inlägg argumenterade i någon mån för att vi bör se det vettiga eller nyttiga i förkastade teorier. Jag kan se det vettiga i socialkonstruktivismen, enligt ovan. Men även varför det är vettigt att förkasta, också enligt ovan.

Släktskapen mellan argumentationslinjerna: Vad som är en vettig eller - framförallt! - nyttig teori, beror på vad den ger oss i termer av prediktioner. Matchar den våra observationer är den till viss del god. 

Mekaniken gav oss ack materiell götma. Vi tackar den även om relativitetsteorin tog det vidare. Empirismen gav oss ack vetenskapliga framsteg. Vi tackar den även om popperianismen tog det vidare.

Just evolutions-övertunga förklaringar handlar - ju - om nytta. Nytta för individen, eller dens DNA-molekyl närmare bestämt. Nytta i termer av reproduktion.

Därför kan Jordan Peterson säga att Sanning är Nytta. Jag kan förstå det, om jag tolkar välvilligt. Det är inte generellt sett sant att "män våldtar". Men det är sant att du som kvinna, om du observerar en man i din närhet när du går hemåt en sen kväll i en ödslig trakt, kan göra rätt i att undvika mannen ifråga. Risk-kostnads-kalkylen gör det "sant" att "män våldtar", dvs. gör det till rätt beslut att inte ta risken att pröva hypotesen i detta lilla experiment som den kalla, karga verkligheten erbjuder dig.

Jag älskar mig själv, så jag citerar mig själv:

"Timbuktu rappar som bekant att 'generellt sett är generaliseringar praktiska.../ men generellt sett felaktiga!' Detta skulle jag kunna slösa en tanke på - men som tur är har någon redan gjort jobbet: The Scintillating But Ultimately Untrue Thought.

Ack så underbart med ny, bra blogg. Ett guldkorn (min fetstil):

'You ponder what this matter has taught you about the nature of categorization: what kind of structure does a population of entities need to exhibit in order for an efficient cognitive architecture to find it profitable to reify it as a distinct category of entity? [...]

After some thought, you conjecture that it probably has something to do with having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals—'

Så, generaliseringar är praktiska eftersom de låter oss få veta dyrköpt kunskap genom billiga signalement. Vi ser att en form ser ut som en anfallande tiger, och vi får då veta att den är dödsfarlig (vilket aktiverar den prioriterade flyktreaktionen). Eller, vi är en ensam kvinna på natten och får se en man, så vi korsar trottoaren, laddar näven med nyckelknippa och ringer en kompis - istället för att vänta och se om mannen ifråga är av den relativt kvinnor vanliga typ som gärna begår sexualbrott. Cheap-to-detect features that correlate with more-expensive to detect features!

Men okej, 'praktiska' verkar de generellt sett vara, generaliseringarna. På vilket sätt är de då 'felaktiga', och i vilket avseende? 

Tigrar är förmodligen farliga i låt oss säga 99 av 100 fall. Det känns som att generaliseringen härvidlag inte är 'felaktig' i något särdeles relevant avseende.

Män är emellertid i de allra flesta fall inte farliga. Är generaliseringen då felaktig? Tja, ja, om du ska betta pengar på om någon given man allt annat lika är en sexualförbrytare, då är din generalisering 'män är sexualbrottslingar' faktiskt felaktig. Du är mer sannolik att vinna pengar på att betta på att en given man inte är sexualförbrytare. Jag skulle våga påstå att minst 90 av 100 män inte är sexualförbrytare (givetvis beroende på hur man väljer att räkna Lars Ohly-kategorin).

Är generaliseringen i det beskrivna scenariet då 'felaktig'? Nej, inte nödvändigtvis. Om vi bryr oss om kostnaden för att betta fel - dvs. risk att bli utsatt för sexuella övergrepp - tillräckligt mycket, så är det rimligt att sejfa och anta att män på natten är sexualförbrytare.

Det är lite black swanigt sådär. Om risken är liten kan vi ändå vilja implementera kostsamma åtgärder för att minimera eller ta bort risken, givet att kostnaden för realiserad risk är tillräckligt stor. Att bli våldtagen är en stor kostnad, även om risken är väldigt liten. Kostnaden för att anta att en given man är en våldtäktsman är däremot inte jättestor i det beskrivna scenariet - lite jobbigt att byta trottoar kanske, men that's it.

Så, generaliseringen är i den meningen ej felaktig, som överlevnadsstrategi betraktad, även om den i trivial epistemologisk mening sannolikt är felaktig. (Och här får vi kanske svaret på vad Jordan Petersson menar med 'sanning' i den legendariskt havererade Sam Harris-intervjun.)

'Having cheap-to-detect features that correlate with more-expensive-to-detect features that are decision-relevant with respect to the agent's goals' är således en del av en större kalkyl, där kostnaden för generaliseringen vägs mot sannolikheten*kostnaden för att inte implementera den strategi som generaliseringen skulle vilja göra gällande. Även om sannolikheten för att generaliseringen är korrekt är låg, kan en väldigt hög potentiell kostnad göra generaliseringen rimlig. 

Hur vi faktiskt agerar, dvs. hur denna kalkyl kalkyleras, är naturligtvis inte en jättemedveten process i de flesta fall. Evolutionen har bara dödat dem som har tenderar att göra en dålig sådan kalkyl, och belönat dem som har tenderat att göra en dålig sådan kalkyl. Eller, de som har tenderat att göra en dålig kalkyl har dött. Eller, definitionen av en dålig kalkyl är att man har dött. (Ni fattar. Blind alien god.) 

Vi kan emellertid notera att det verkar finnas lite, vad ska vi säga, external costs förknippade med det beskrivna scenariet. Det kanske inte är så kostsamt att gå över gatan av rädsla för en främmande man. Däremot kan kalkylens tendens att välja att gå över gatan delvis vara ett resultat av en inlärningsprocess, där vi iom. någon typ av propaganda eller resonemang eller vad som helst får en lite skevare-än-nödvändigt-kalkyl. Vad vi kallar "fördomar" (mot t.ex. män/invandrare/tigrar) måste väl vara något annat än den rätta kalkylen, och således beskriva att vi åsamkar oss onödiga kostnader (t.ex flyktbeteende) som inte står i proportion till ledet 'sannolikhet-för-realiserad-risk*kostnad-för-realiserad-risk' i kalkylen. 

Vi kan väl dock också notera att det som kan vara en rimlig kalkyl ensam om natten, kanske inte är en rimlig kalkyl i en anställningsintervju eller what not, och att våra ancestral environment-formade hjärnor kanske inte är hundraprocentigt bra på att göra distinktionen. Vi måste anstränga oss för att koppla om till mode 2, för att tala med Kahneman. 

(Mode 1 är typ instinkter - snabba beslut - medan mode 2 är rationellt övervägande. På ett ungefär.) 

Huruvida generaliseringarna själva, som klass av fenomen, är 'felaktiga', är väldigt svårt att uppskatta. Det känns som att de stora felsluten sker just när mode 1 får besluta om mode 2-problem, eller kanske för den delen även vice versa. (Gör inte explicit riskkalkylen med penna och papper medan en tiger äter på din bukvägg.)"

Analogt:

Ur en popperiansk synvinkel är Sanning Nytta. Detta säger inte så mycket om verkligheten.

En realistisk ontologi är oförenligt med Sanning=Nytta, om vi med sanning menar "kartan korresponderar perfekt med verkligheten". En realistisk ontologi säger att verkligheten skiter i kartan.

Men, sanning är ju nytta, om nytta att är att generera bra prediktioner. Och den falsifierbara teori som genererar bäst prediktioner är ju mest "sann" i varje givet ögonblick.

(Men shieeet son vad jag ogillar att behöva sätta citationstecken runt "sann" eller "sanning", utom för att explicit referera till ordet som i denna mening.)

Empirismen är beroende av verktygen för observation. Således kan empirismen ge stöd för ett paradigm som senare kullkastas pga. nya observationer.

Fördelen med medicin är att den dödar oss om vi har fel. Där säger verkligheten ifrån. Det har i och för sig inte hindrat medicinvetenskapen från att åderlåta ihjäl folk i århundraden. Eller från att förlösa kvinnor med lik-bajs-smutsiga händer.

Äh, vafan. Verkligheten säger ofta ifrån. Till katolska kyrkan; till Tycho Brahe; till Copernicus. Till alla male biased ASR ger upphov till våld-förespråkare.

Det är just för att verkligheten säger ifrån som det är korrekt att "män våldtar", om du går där en mörk kväll med nyckelknippan i handen och låtsastelefonerar en påhittad, jättestark och geografiskt nära lokaliserad monster-man-kompis.

Meta-contrarianism handlar kanske delvis om att se vilken nytta som ett förkastat paradigm ändå gjorde. Att förstå värdet i restorative justice, eller att förstå att vi inte bör förvänta oss exakt samma utfall på utbildningsval bara för att Victoria Kawesa utrotar Könsrollerna. Nåt sånt.

***

Så. Eventuellt har jag nu lyckats tolka ut vad jag själv menade i föregående inlägg.

Popperiansk vetenskapssyn ger att Sanning i viss mån är Nytta, även om Verkligheten givetvis är Verkligheten.

Då historiskt relevanta paradigm gjort nytta, har de i viss mening varit Sanna.

Men, när det handlar om "male biased ASR=våld" känner jag ändå att det helt enkelt är en fråga om att ha korrekt empiri, inom en tillgänglig låda. Verkligheten verkar inte hålla med om att överskott av män ger våld. Ryssar super och slåss.

"Paradigmskiftet" i sammanhanget gäller dock den teoretiska förklaringsmodellen, så klart. Det är teorier som ska generera förutsägelser. Teorin gäller att överskott av män ger en ökad - våldsam - konkurrens. Vi förväntar oss således att "male biased ASR=våld". Men, male biased ASR är icke lika med våld! Så då är hypotesen falsifierad. Nya teorin: Male biased ASR ger monogama mating strategies samt konkurrens genom hög PI och signaler om förmåga till hög PI.

Men äh. Det är kanske ändå värt att sluta med absurdexemplifierandet, och skilja på paradigm och hypotes. Båda hypoteserna ovan förklaras inom samma paradigm; det evolutionsteoretiska, sexuell selektions-grundade paradigmet. Vårt hypotesskifte ger inte våldsamma implikationer för paradigmet.

Men, det ger en liten ögonöppnare, på samma sätt som fåglarnas fjädrar gjorde. Evolutionen är inte en tillförlitlig vägledning. Intuitiva slutsatser kan vara fel. Teoretiserandet räcker inte. Vi kan gå vilse även inom själva paradigmet.

***

För att verkligen fucka med gängse idéer om struktur, så avslutar jag med att ta reda på vad definitionen av paradigm egentligen är:

"In science and philosophy, a paradigm (/ˈpærədaɪm/) is a distinct set of concepts or thought patterns, including theories, research methods, postulates, and standards for what constitutes legitimate contributions to a field."

Det här är ju mer av arten "katolicism jämfört med rationell vetenskap". Möjligen kan empirism jämfört med popperianism passera som distinkta sub-paradigm i förhållande till varandra, inom paradigmet "rationell vetenskap".

ASR-vålds-frågan ställs inom evolutions-sub-sub-paradigmet. Vad är gränserna för detta sub-sub-paradigm? Kanske just vår insikt om att vi inte på förhand kan veta vad svaren är, bara för att ramverket är evolutionsteori. Vi kan gissa fel.

Fan också. Nu känns det som att jag behöver skriva ett inlägg som tolkar det här inlägget (som tolkar det här inlägget). I evigheters evighet virvlar jag in genom Print Galleriet inom mig.

Del 3: Omprövelsen

(Bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)

***

En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära. Eftersom en meta-contrarian säger emot en contrarian, hamnar denne i samma uppfattning som en vanlig level 0 dumsnut till medelsvenne. (Jämför konservativ/sofistikerat konservativ.)

En grej med en Nietzsche är att han ändå hade rätt. Och därmed är ad hominem-styled critique också rätt rätt. (Relaterat: Döda ödla; the pie; de gömda konnotationerna; nollsummevänstern; Nietzsche 1; Nietzsche 2; genusreaktioner.) Vi möts ju helt enkelt vid vägskälet.

En grej med evolutions-övertunga sannings-definitioner à la Jordan Petersson, är att jag fattar vad han menar om jag anstränger mig.

En grej med heder är att det finns en poäng med det.

Det verkar hela tiden som att saker är bättre-än-man-kan-tro-vid-första-anblicken approximationer av verkligheten.

***

Tillbaka till vetenskapsfilosofins själva nollpunkt. Här är vi nu återigen, citerandes cirkeldeltagare M:

"Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra."

Yudkowsky ber oss låta våra beliefs pay rent in expectations. Kring hypoteser som sprutar ut korrekta prediktioner bildas vetenskapliga konsensus; likt blomblad slår de ut. För att sedan vissna och dö, skulle Kuhn och Lakatos hävda, i alla fall i vissa utvecklingsstadier.

Det kanske inte är så konstigt att det ofta blir mest rätt om vi bara röstar om det. Sanningen har en självreglerande mekanism, i någon mån; där sanningen är viktig, kostar det att blunda för den. (Jag tror att sanningen alltid är viktig, på någon sikt. Anonym Internetz-rappare:

"Behöver inte blunda för den... lever redan me' den/
sedan e' det sedan att se den i det man undersöker/
tappa underkäken.../
för du kan ju inte förutsätta att du ens vet vad du undrar över/
Källan e' sällan ett onsen, uz/
inte nonsens de'e' konsensus/
Varje steg bör ske omsorgsfullt/
och du kanske till och med bör gå nån sorts kurs/
Inte särskilt sannolikt att den är som du önskar/
fatta att minns du så finns det ju glömska, akta/
att glömma bedöma abstrakt vad du dömer är fakta/
kan andra betrakta som drömmar/
Besatta av status/
ontologisk sådan, de' blir svårt att sova/
om du e' lite logiskt hågad, och har snubblat på en epistemologisk fråga/")

Vi pratar om vetenskapliga teorier som de mest bästa givet nuvarande behov. Kolla på Newton vs. Einstein: Det är inte så att mekaniken är osann, det är mer det att den inte är tillräckligt bra. 

Är strängteorin, däremot, en annan sak? Dvs., är det så att Newton inte hade helt rätt men inte hade fel, men att strängteorin faktiskt hade fel?

Ja, alltså, saker kan ju vara helt fel. Men, det jag vill komma åt är:

Saker som verkar vara helt fel kan ge helt okej pröjs i förväntningar, ett tag.

***

Det verkar som att saker som vi inte tror är bra approximationer av sanningen, ändå kan vara det. Det verkar som att "fri vilja" t.ex. ändå har betalat sig med råge, även om det är en sjuk jävla idé.

Exakt vad strängteorin haft för produktiv output vet jag inte. Men det finns bergis en mängd synbart idiotiska religiösa bestämmelser, t.ex., som har varit nyttogörande. Att inte äta fläsk i varmt klimat kan vara klokt, även om det inte exakt är Allah som nedstigit från himlarna för att förkunna detta.

Alla måste fatta: Metaforisk sanning och allt det där. Socialförsäkring är fjädrar.

Sen behöver vi kanske inte trycka alltför hårt på nytto-faktorn i alla lägen. Väldigt mycket är ex post-rationaliseringar. T.ex. tycker alla att det är lugnt med städhjälp nu när det är billigt - före RUT var det fan skamligt att ha en annan kvinnas golvmopp mot parketten. Det jag menar är att det kanske helt enkelt var ont om fläsk, och att budet mot fläsk helt enkelt var en kognitiv dissonans-lösning/surt-sa-räven-om-rönnbären-strategi/adaptiv preferensformering för baconsugna beduiner. (Obs, denna förklaring verkar extremt långsökt i exakt denna specifika fråga, men ni fattar kanske jisten. Homosexualitet i fängelsemiljöer då?)

***

Okej, vart vill jag då komma med detta? Jo men, bland annat att det kan läge att uppdatera sina teorier ibland. Eftersom synbarligen dumma idéer en gång syntes vettiga, och kanske även hade vettig output i form av prediktioner, så kan idéer som du själv håller kära vara lika dumma som... tja, typ som kvinnlig omskärelse.

Vi kan säkert skilja på mekanik och strängteori. Men vi kanske inte alltid vet vilket som är vilket.

Falsifierbarheten är förmodligen central. Det är vår enda måttstock.

Antropofagi har tidigare skrivit en del om adult sex ratio (ASR), parental investment (PI), samt male-to-female breeding ratio (M2FBR). (Som sagt, bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)

Flera av de grundantaganden som figurerar i dessa anföranden måste nu rättas. De är, som tur är, falsifierbara. Och nu falsifieras de.

***

Too many men - the violence problem? är en mäktig artikel som ställer såväl sex ratio-diskussionen som mating trategy-antaganden à la Thornhill & Palmer på huvudet. (Det är rimligt att jag citerar mycket i det nedanstående, eftersom fulltexten finns bakom betalvägg.)

Att en male biased ASR (dvs. ett överskott av män) skulle leda till mer våld och negativa sociala utfall, är en sk. "sanning". Frågan är emellertid empirisk, och empirin talar emot.

Så, vad med den intuitivt tilltalande teoretiska modellen som "förklarar" det synbarligen falska faktumet?

Modellen säger: Fler män jämfört med kvinnor ger större konkurrens, eftersom det är män som i allmänhet konkurrerar om kvinnor.

Den uppdaterade modellen, som passar den nya bilden av empirin, säger: Fler män jämfört med kvinnor gör män mer benägna att stadga sig. Ett överskott av kvinnor gör att män i allmänhet tillämpar en mer promiskuös mating strategy, vilket ger att män lever som ensamma, vandrande, våldsamma (supande?) prostator. Ojdå. Fallet Ryssland fanns visst där hela tiden att fucka med vår intuition. Så pinsamt.

Tittar man på mating competition så verkar detta kontraintuitivt nog korrelera negativt med male biased sex ratio.

"The association between the [variation in reproductive success] of males and the sex ratio of the mating pool is negative, which suggests that there is more mating competition among men in female-biased than in male-biased populations. "

Angående female surplus:

"[...] in societies with a surplus of women, men find themselves in demand and can leverage their scarcity, behaving promiscuously and offering little parental investment; whereas, when women are in short supply, marriage and a commitment to family are highly valued. A more recent example comes from Colombia, where high male mortality rates, yielding an abundance of women in some regions, are associated with decreased marriage rates and higher proportions of men in concurrent relationships. Cross-cultural research corroborates this pattern, revealing female-biased sex ratios associated with lower levels of male parental investment and higher rates of femaleheaded households. Indeed, when there are too many men, the nature of relationships change. For example, Angrist found that, among immigrants to the USA, high sex ratios had a large positive effect on the likelihood of female marriage and a large negative effect on female labor force participation; with men providing investment, women could avoid wage labor. In general, malebiased sex ratios are associated with a greater proportion of males being married, less promiscuity in both sexes, and greater conjugal stability, all of which might contribute to the lower [...] values [for [variation in reproductive success] for men."

Vidare (PI är "parental investment", ASR är "adult sex ratio", OSR är "operational sex ratio"):

"[...] the traditional PI model, especially in conjunction with Emlen and Oring, predicts that an abundance of males will lead to greater mating competition among males, whereas the newer model challenges this. It shows that, all things being equal (a sticky point to which we return), in male-biased populations males, at least those that have offspring, should be more committed to provisioning parental care compared with males in female-biased populations. In so far as mating and parental effort are not entirely compatible, which typically they are not, this suggests that, in populations with a male-biased ASR, we should generally see less male–male mate competition and more monogamy. Indeed, further models focusing specifically on competition show that, contrary to the intuitions drawn from Emlen and Oring, a male-biased OSR only accurately predicts intense sexual selection among males under a limited set of circumstances, most specifically where it is possible for one male to monopolize multiple mates (e.g., temporal ‘clumping’ of females arriving on a lek) and even then mate monopolization generally becomes more difficult when there are more competitors."

Efter denna genomgång av den evolutionära teoretiska bakgrunden, tittar författarna på empirin vad gäller våld och sex ratio/ASR:

"We turn back now to our original concern: more men leading to more violence. Having dismantled one leg of this argument (a higher intensity of sexual selection in male-biased populations), how does the expectation of more violence in male-biased populations weather a systematic examination of the evidence? The results are varied [...], with equal numbers of studies finding either higher or lower rates of violence and crime associated with male-biased sex ratios. Why might this be? Although methodological differences have a role [...], what [en tabell över forskningsresultat från empiriska studier] reveals is thatthere is no simple pattern of violence in relation to sex ratio."

Varför?

"Given the variety of forms that mate acquisition strategies can take, it is inaccurate to assume that mating competition will necessarily involve violent behavior. Likewise, the causes of violent behavior can be unrelated to mating competition, as with mental illness, substance abuse, political uprisings, or anger management (such as ‘road rage’). Therefore, expectations of straightforward positive or negative associations between ‘violence’ and sex ratio are overly simplistic."

***

En annan tuff studie, som finns i fulltext, handlar om ASR i olika distrikt på Nordirland. Artikeln beaktar också olika socioekonomiska nivåer och utfall (SES), samt hur män respektive kvinnor migrerar mellan olika disktrikt givet befolkningens sammansättning. Artikeln har bäring inte minst för resonemangen om barnlöshet och reproductive strategies för män som inte har så högt mating value.

"Results from our logistic regression models based on migration data within Northern Ireland show that women were significantly more likely to out-migrate from certain types of areas and that this impacted the ASR. Overall, 51.8% of women out-migrated from their ward at least once during the study period, compared to 47.6% of men. Women were more likely than men to leave rural areas, areas with higher ward-level deprivation, areas with lower population density and areas with a male-biased sex ratio [...] Women were most likely to migrate if never married, whereas men were most likely to migrate when separated or divorced [...] . Lastly, we examined the degree of ASR skew of the wards individuals migrated to. Women who moved from male-biased areas to female-biased areas were more likely to migrate to a more strongly female-biased area than men [...]."

Även:

" Sex-biased migration patterns were the root cause of the variation in ASR in our population; women were more likely to migrate from areas that were scarcely populated and deprived. As more detailed data from a range of populations are now being deployed, the question of how stable ASRs are is starting to be investigated. Incorporating not only the absolute level of the ASR but also its variation over time could be important; the unpredictability of finding a mate might influence behaviour differently from a situation in which individuals can make a reliable ‘forecast’ of their chances. In populations where individuals have multiple options for employment and residence and the geographical distances between rural villages (often male-biased) and cities (often female-biased) are small, as in Northern Ireland, men might eschew mate scarcity by following women who move to urban areas for education or employment. Whether this is a strategy men pursue might depend on how skewed the ASRs are and the economic opportunities men have in different types of areas."

Och angående mating value och mating strategies (årigen är SES socioekonomi):

"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."

Det skulle naturligtvis vara grymt intressant att känna till motsvarande mönster i Sverige, sett till ASR nationellt och lokalt - sett till nationella migrationsmönster och dessas sex ratio - samt sett till male respektive female reproductive success och mating strategies.

Eftersom vi är adaption executors - inte fitness maximizers - så kan det vara rimligt att förvänta sig att män i vissa sammanhang (som det verkar female biased ASR) tillgriper reproduktiva strategier (som t.ex. promiskuitet) som i the ancestral environment skulle kulla yielda viss reproduktiv success, men som idag - med preventivmedel och abort - icke ger samma framgång. Men, i glesbygden, där män med lägre mating value framförallt lever, borde reproduktiv strategi vara mer konservativ, dvs. män i glesbygden - där jag gissar att ASR är male biased pga. utmigration av kvinnor - borde vilja gifta sig oftare än män "i stan". Men, detta inte nödvändigtvis med "kvinnor i stan", utan helst med kvinnor med liknande mating value - och vice versa gissar jag att kvinnorna oftare vill stadga sig med personer med högre mating value, vilket Boschini et al indikerar i sin artikel i Ekonomisk Debatt.

Antropofagi har naturligtvis gjort sin vilja känd för Akademien, som svarar:

"Hej [Antropofagi], 

Vad roligt att du fann vår studie intressant. Det är verkligen ett spännande ämne med könskvoter och breeding ratios, och ett med hög relevans på diverse utfall.

Jag har inte jobbat med svensk data hittills så kan inte svara på [dina frågor] än, men min forskningsplan de närmaste åren ämnar jag göra just detta. Då får vi förhoppningsvis svar på flera av de frågor du tar upp, som t.ex. [om/hur] flyttmönster skiljer sig mellan men och kvinnor, och huruvida de resurssvaga männen (som vi vet har svårare att få långsiktiga relationer) blir de som drabbas hårdast när kvoterna är ojämna på lokal nivå. Det finns också en hållning som [innebär] att the "mating market" numera är global, och att lokala geografin spelar mindre roll, men det kan hända att detta varierar mellan grupper, med segregation etc. Förhoppningsvis kommer framtiden att utvisa hur detta ser ut i en svensk kontext. Watch this space! 

Mvh, 

Caroline Uggla
Post-doctoral researcher
Stockholm University Demography Unit (SUDA)
[dvs. en av författarna till denna studie]"

***

Det finns anledning att ompröva såväl bilden av hur verkligheten är beskaffad rent empiriskt - male biased ASR verkar inte medföra mer våld. Det finns även anledning att ompröva de förment "intuitiva", "tautologiska" och "självklara" antaganden som t.ex. förs fram av Palmer & Thornhill, kopplat till mating strategies och PI.

Det finns anledning att förstå att varje paradigm verkar bra från insidan, men nog så jävla dumt när det faller i bitar omkring en.

Till skillnad från homo sapiens x varanus komodoensis är vi icke stagnanta till naturen. Vi har ännu inte byggt oss själva så.

Våra nya, uppdaterade teorier kommer att betala nya, fina räntor i förväntningar och prediktioner. Så som de gamla en gång gjorde.

Detta är inte egentligen relativism. För riktningen är klar - det blir bara bättre. Det är bara det att det inte finns något slut.

Evinnerlig utveckling.

***

En teori är lite som den där Escher-tavlan som är lite som Gödels teorem. när vi ringlar oss in med mitten saknas det alltid en pixel. Inne i den tomma pixeln finns en ny teori, och vi ringlar oss vidare inåt.

Empirin håller oss i handen. Om vi släpper dess hand, så går vi vilse - så tappar vi kursen på den evigt vita pixeln i mitten av tavlan. Då kanske vi hamnar åt helvete.

Men vi kan erkänna att varje tidigare position, som fortfarande följde empirins ledsagade rutt, ändock hade poänger.

Mekaniken höll i handen. Relativitetsteorin. Jag är inte tillräckligt mycket fysiker (dvs. inte alls öht. fysiker) för att avgöra huruvida strängteorin var en vilsegången stackare i mardrömsmörkret.

***

Nästa virvel in i tavlan vet du ingenting om idag.

Den kan förvåna dig.

Men... En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära.

Emedan du virvlar inåt i tavlan kan du få en ökad förståelse för dina tidigare positioner.

Och de socialt betingade ståndpunkterna kan fluktuera längs den inåtvirvlande axeln.

Även omprövelsen kan omprövas. Ty virveln är självreferentiell. Resan genom lådorna en labyrint som kan bjuda på nya perspektiv på tidigare lådor.

Skillnaden?

Antropofagi har försvarat Boghossian et al mot Ozys lömska attack. Men, är det så att Boghossian et al trampar i fallacyt att "prove too much"?

"The fallacy of Proving Too Much is when you challenge an argument because, in addition to proving its intended conclusion, it also proves obviously false conclusions. For example, if someone says 'You can’t be an atheist, because it’s impossible to disprove the existence of God', you can answer 'That argument proves too much. If we accept it, we must also accept that you can’t disbelieve in Bigfoot, since it’s impossible to disprove his existence as well.'"

Emma Frans' lättviktiga - men för den sak inte felaktiga eller egentligen dåliga - bok Larmrapporten (alltså den är jämfört med Yudkowskys Rationality - From AI to Zombies vad Roslings Factfulness är jämfört med Pinkers Enlightenment now) lyfter upprepat hur vaccination-orsakar-autism-skräck-myten uppkom i och med en falsk studie där en forskare mutats av advokater som företrädde föräldrar till barn med autism.

Dagens Medicin anno 2010:

"Det var i februari 1998 som britten Andrew Wakefield och medarbetare publicerade en mycket uppmärksammad studie i tidskriften Lancet. Forskarna påstod sig ha funnit en koppling mellan vaccinering mot mässling, röda hund och påssjuka och sedermera utveckling av autism och tarminflammation hos barn. 

Studien bidrog till att andelen föräldrar som lät vaccinera sina barn med det aktuella vaccinet sjönk i många länder, däribland Sverige. (Läs den tillbakadragna artikeln här.)

Men resultaten kunde inte upprepas i andra studier. Undersökningen fick också kritik för att underlaget inte gav fog för slutsatserna. År 2004 meddelade 10 av de 13 medförfattarna till studien att de tog avstånd från hur resultaten hade tolkats i artikeln i Lancet.

[...] i dag, tisdag, meddelar tidskriften Lancet att studien dras tillbaks. Orsaken är ett utlåtande förra veckan från General Medical Council i Storbritannien, som i viss mån motsvarar Socialstyrelsen i Sverige, där man konstaterar att flera uppgifter i studien var felaktiga."

Om nu Boghossian et al kan fuska in dumheter i vetenskapliga tidskrifter, och detta bevisar att tidskrifterna och deras ämnesområde är trams; är då The Lancet samt vetenskapen medicin helt enkelt också trams?

Ozy menar på att det är uselt att komma med falsk empiri, som Boghossian et al gör. Det är det, och det var bl.a. det som Wakefield et al gjorde när de blåste såväl hela forskarsamfundet som ett gäng nippriga hippie-föräldrar.

Ändå känns det som att Boghossian et al får fram en rätt bra poäng på ett rätt bra sätt. Vad är skillnaden?

Det ber jag att få återkomma om.

Boghossian et al vs. Ozy

Kommentar på Thing of Things kommentar på det här:



Thing of THings-Ozy skriver om Fat Bodybuilding-pappret att det är konstigt att känna sig tvungen att avslöja fat studies för att vara bluff genom att hitta på ett löjligt, fejkad fat studies-papper. För att et är lätt att läsa sig till vad fat studies är för något.

"Obviously, fat studies celebrates obesity as a healthy life choice. That’s, like, the thing that fat studies is."

Ozy jämför med teologi:

"Imagine I published a paper in a theology journal arguing that it was a good idea to adopt a certain liturgy because it would help people praise God. Later, I announced that this was a hoax paper which proves that theology as a discipline celebrates delusional thinking. Certainly, many people believe that theism is delusional. But the ‘hoax’ paper doesn’t address the subject at all. All it proves is that you can publish papers in theology journals which work from the premise that God exists, which is also provable by (for example) picking up any theology journal and looking at the table of contents."

Men... Hade det inte varit skitkul att koka ihop något jävla random-sjukt skit och få det publicerat i The Journal of Theological Studies? Nån spaghettimonstret-grej, liksom? Om det här hamnat i en bibelstudie-annal? Eller nåt kul om Xenu?

David Deutsch definierar som bekant en "good explanation" som en förklaring eller hypotes som är svår att variera. (Mer om detta.) Mig själv:

"Ett ypperligt element inom den kausala realismen är betonandet av mekanismer. Detta motsvaras av Deutschs fäbless för den goda förklaringen. En god förklaring känns igen bland annat genom att den är svår att variera utan att man skämmer den."

 Om det finns så jävla många grader av frihet att man kan hitta på vad för skit som helst och det ändå flyger - då snackar vi inte om nån "good explanation" längre. Då är det lika kul om det är teologi eller fat studies, tycker jag.

Fel till Ozy här

***

Dildo-grejen. Tja, där har kanske Ozy en poäng. En poäng som dessutom får mig att tänka vidare på A Natural History of Rape. Thornhill & Palmer. (Bakgrund: 1, 2.) Författarna diskutera att "male dominance" och patriarkatet är en dålig förklaring för våldtäkt; antingen är våldtäkt en adaption för reproduktion, eller en icke bortselekterad biprodukt av andra psykologiska funktioner såsom en start sexualdrift och/eller aggression. (Typ.) Male-on-male våldtäkt, however, har inga reproduktiva fördelar. (Inte mer än, och förmodligen mindre än, homosexualitet.) Thornhill & Palmer pekar på att våldtäkt av män kan handla om förnedring och dominans. Men, då skulle det väl också kunna vara fallet med våldtäkt av kvinnor? (Ack könsmaktsordningen.) (Ack ultimate vs proximate causation.)

Men, som sagt. Ozy har hur som helst en poäng i att det kan vara intressant att studera sexuella preferenser samt hur inställning till analsex kan variera.

***

Hoax on hoax... Poäng.

***

Mein Kampf-grejen, då. Klart kul skämt på det hela taget. Väcker också frågan (i dessa dagar då Aron Flam tjatar ändlöst om feminist-fascister): Hur farligt är egentligen feminism?

Tja. Innan Kristallnatten kanske inte Nazism sågs som sådär värst oändligt ondskefullt, nödvändigtvis. Och Sovjet kunde ju köra på riktigt länge utan att intellektuella alls tog avstånd. Så vi kanske inte ska vara så bergsäkra när vi pekar på saker som icke-farliga.

Och, sure. Ideologisk-politisk feminism lever upp till ett gäng av de där kriterierna för totalitarianism. Eftersom man vill inskränka jakten på sanningen, och inlemma kunskapsproduktion i den statliga apparaten. Tänka fritt är störigt, tänka rätt är skit samma. Tänka feministiskt, är the shiznit. (Relaterat: SchäsLong del 9; Jevgenij Zamjatin; nollsummevänstern; Snyder syntetiserar allt.)

Så, feminismen verkar vara totalitär. Men, den stormar inte ditt hus och släpar ut dig i kuken för arkebusering. Inte så vitt jag vet i alla fall. Tillsvidare väljer jag att betrakta feminism som en förhållandevis chill version av totalitär ideologi.

***

Hooters-grejen fattar jag inget av.

***

Dog park ger Ozy själv upp. (Eller, är det sarkasm?)

***

Övergripande bedömning: Klart kul prank överlag. Bör har positiva effekter på hur tidskrifterna bedömer saker - väl? Drar faktiskt ner brallorna en smula på dumma feministiska forskare som hittar på random idioti.

Ozy=fel

Boghossian et al=rätt

En tanke i sank

Dags att välta den här skiten upp-å-ner. Möblera om alltihop till en Familjelivstråd. Livsstilsblogg. Nu händer det. Let's get motherfucking personal.

Antropofagi har tvenne avkomma. Den ene är snart 4 år, den andre ca 10 månader. Ett barn och en bebis.

Det slår Antropofagi att ilska och moralism aldrig infinner sig när bebis gör orimligheter. Men, en spark i halsen av en fyraåring ger upphov till viss wrath.

Bild 24-33 i den här löjliga Prezin drar den om Juridik för Determinister. Låt oss komma in på rekvisit. Subjektiva rekvisit, mer bestämt.

För att någon ska dömas för ett brott krävs att det subjektiva liksom det objektiva rekvisitet är uppfyllt. Det subjektiva är uppsåt; det objektiva är faktisk handling.

Anekdot från Juridikum: En man knullar ett lik. Liket var visst skendött. Det blir varken att dömas för griftefridsbrott eller våldtäkt. Fanns inget lik, så det objektiva rekvisitet för griftefridsbrott ej uppfyllt. Fanns ingen avsikt att våldta, pga. trodde kroppen var död, så det subjektiva rekvisitet för våldtäkt ej uppfyllt. Sanningshalt för anekdot: Okänd, men eventuellt låg.

Om vi nu är konsekventialist-utilitarister, varför bryr vi oss då om avsikter? Varför ska det subjektiva rekvisitet vara uppfyllt?

Vi bryr oss inte om avsikter. Breivik trodde sig - så vitt jag vet - göra gott. Så även Hitler. Så även Obama.

Ack godheten.

Att avse göra gott just döddnt cutz it. Det räcker liksom inte. Det ska bli ett gött utfall också. Annars får det va'. (Relaterat: Gud, libertarianism, etc.; spännande upplösning; tumregler/heliga värden.)

Så, varför bryr vi oss om avsikt? Om det subjektiva rekvisitet?

Jo, för att ibland är avsikt en länk i den kausala kedjan, som vi kan påverka. Vilja är inte "fri"; den har en orsak. (Eller flera.) Men vilja kan dock i sin tur vara en orsak till ytterligare andra effekter. Den länkar liksom vidare i kausaliteten, på planeten.

Så, huruvida det subjektiva rekvisitet är uppfyllt...

...är en slags proxy för huruvida det finns anledning att tro att en lagstiftning kan påverka personer med denna medvetandegrad!

Dvs., huruvida vi tror att lagstiftning - proklamerande av sannolik konsekvens för handling - kan vara en av de många variabler som påverkar variabeln vilja.

Evolutionen är inte dum. Eller, tja, den är fan inte smart heller. Kanske snarare dum, i den mån den här något av dessa.

Men det som evolutionen spottar ut är i vissa fall inte så korkat, med avseende på vissa beräkningar. Som evolutionen har selekterat för.

Så, varför kan jag snea på snart-4-åringen, men inte på bebisen?

Kanske är mina - våra - reaktioner på barns beteenden en helt okej indikation på när i deras utveckling som vi kan påverka deras ofria vilja medelst moral, moralism, fostran och fördömanden. (Samt allt det där fina, såsom bekräftelse, uppmuntran och kärlek - men det verkar vi å andra sidan vara kapabla till från dag ett.)

Kanske har evolutionsprocessen spottat ut vuxna varelser som reagerar hyfsat korrekt på icke-vuxna varelser. Eller som i allmänhet pejlar in kognitiv kapacitet, och reagerar på sätt som kan tänkas ha effekt.

Kanske lite som att vi inte blir sura på en tsunami, men dock på byråkratjäveln som hade glömt upprätta ett fungerande varningssystem.

(Relaterat: Mer om ansvar och dess nytta; heder del 1, 2 och 3; inte en recension: #meröv; facit; SSSSC; JBE; halka vidare; klart vi ska korsbränna Alexander Bard; legalisera mord; polis-VAB; SchäsLong del 11; gott eller äckligt blod; bussbeker och uppdateringar.)

***

Det som verkligen talar emot min teori är den där grejen med att grekerna straffade yxor som råkade hugga folk. Eller att det i alla tider offrats oxar etc. till regngudar etc.

Aztekerna, plz! Det rullade huvuden; det offrades; det flåddes; och det offrades igen.

Den här bilden som jag hittade på Google heter "Stab, stab, stab." Deskriptivt.

Inte nödvändigtvis ett tecken på en träffsäker evolutionär adaption för att bedöma vilka rättsliga påföljder som skapar exakt rätt incitament-strukturer för normalbegåvade medmänniskor.

Och, barnuppfostran och principer därvidlag verkar ha fluktuerat rätt mycket över tid och mellan kulturer. Så att postulera att min ilska mot en fyraåring är berättigad verkar kanske lite övermaga.

Jaja, det var bara en tanke.

Agent-struktur-debatten är död

I t.ex. den här uppsatsen, och säkert i mången annan random universitetsuppsats, harvas frågan: Är det agent eller struktur som har kausal kraft?

I dagsläget är det lätt att säga att frågan är helt illusorisk, tom och meningslös. Lika dumt som att fråga sig om jag har eller inte har "fri vilja".

Ty: En agent styrs ju också av strukturen, och en struktur består av agenterna. Eller: Agenterna har olika orsaksverkningar som är deras egna mål och tendenser. I interaktion med miljön agerar de på olika sätt givet detta. Vi kan kalla detta gen/miljö-interaktion, om vi tror att agentens mål och tendenser bestäms av dess arvsmassa (samt dess tidigare gen/miljö-interaktion historiskt).

En viktig del av agentens miljö är andra agenter - givet deras beteende beter den sig på ett visst sätt. Tillsammans bildar de emergenta fenoment såsom kultur eller för den delen struktur. (Även ekologiska faktorer kan ingå, som dock i sin tur också kan påverkas.)

Så, agenterna är myllret att punkter som bildar strukturen. Deras ömsesidiga strategier - som uppstår givet miljöns begränsningar - är helheten.

Låt oss ta en kort presentation (se även tidigare multimediala storverk):

[Uppdatering: Inbäddningen verkar inte funka så bra, så här är en länk istället.]



Mekanistisk-deterministisk världsvy är skiten. Strukturer, kulturer och annat kan bäst beskrivas spelteoretiskt som interaktion mellan agenter. Agenter som entiteter med mål och strävan. Vadan dessa mål? Ack jo, ultimat orsak är evolutionär såklart.

Ofrivillig barnlöshet, del 2

(Del 0. Del 1. Del 1,5.)

Okej, så vi har:

En skenande M2FBR, eftersom ökande ojämlikhet ger ökande reproduktiv ojämlikhet - vilket är förklaringen till att ojämlikhet leder till negativa sociala utfall.

Det faktum att män konkurrerar om att bli valda av kvinnor, och att män med låga inkomster och låg utbildningsnivå inte blir valda - dvs. förblir ofrivilligt barnlösa.

Att ojämlikhet leder till reproduktiv ojämlikhet är förmodligen extra sant i ett samhälle där kvinnor i många avseende drar ifrån män i status, utbildning och inkomst. Eftersom även framgångsrika kvinnor vill knulla uppåt i hierarkin, blir koncentrationen till högstatushannar större, alternativt den ofrivilliga kvinnliga barnlösheten, alternativt alternativa reproduktionsstrategier såsom IVF. En ekonomisk ojämlikhet där männen ändå är överordnade kvinnorna, dvs. den variant som vi oftast sett historiskt, skulle i så fall inte ge samma skevhet i M2FBR. Detta även om man även här kan förväntar sig - och de facto observerar - en monopolisering av den reproduktiva resursen. Grejen är ju att om ojämlikhet uppstår tills manskollektivets nackdel, så blir större andel av männen totalt ovalbara för en större andel av kvinnorna.

Ojämlikhet i reproduktiva möjligheter kan förklara mäns större ångest över resursdeprivation - deras större peniafobi. Således även deras större SD-röstande, om vi tror att statusångest av olika slag är en variabel att räkna med i populistpartiernas framgångssaga lately.

Vidare har vi våldtäkt som en reproduktiv strategi, där risk vägs mot reproduktiv vinst. Palmer & Thornhill uppvisar en diger empiri för att stödja att det främst är lågstatushanar som tenderar att våldta. Det verkar som att den reproduktiva förtjänsten relativt sett är större för män som inte kan konkurrera på äktenskapsmarknaden på andra sätt. Visst kan högstatusmän våldta, men det är inte det vanligaste, och det är sannolikt i så fall så att de behöver en lägre risk. (Vilket för övrigt får mig att uppvärdera #metoo; kampanjen/rörelsen/fenomenet handlar ju om att öka risken för framförallt högstatusmän, vilket i så fall torde ha god effekt. Det evolutionära perspektivet tyder också på att strängare straff och högre sannolikhet för att dömas förmodligen påverkar benägenheten att våldta. Evolutionsperspektivet är således feministernas vän här.)

Allt detta sammantaget borde vi förvänta oss att våldtäkter - allt annat lika - ökar med en ökande ofrivillig barnlöshet. Vi borde förvänta oss att SD-väljare våldtar mer än andra grupper (även kontrollerat för kön, naturligtvis, annars är det ju öppet mål).

Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom "socioekonomiska faktorer" faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!

Så, låtom oss granska sexualbrottsstatistiken i förhållande till inkomstfördelningen under kommande årtionden. Så får vi se om de här guesstimaten var bra eller anus.

Faderskapspremie och andra sammanblandningar

Nämnda artikel av Boschini & Sundström (2018) kommenterar på den sk. faderskapspremien. Dvs., idén om att män som får barn belönas med en boost i inkomst, medan kvinnor som får barn straffas med sämre löneutveckling. Detta är ett tecken, påstås det, på arbetsmarknadens myckna könsdiskriminering. Boschini & Sundström:

"Ett ämne som behandlats i forskningen är i vilken grad de högre lönerna för män med barn tvärtom beror på att de är fäder, dvs huruvida det finns en s k faderskapspremie. Detta problem är i sin tur nära relaterat till frågan om den s k giftermålspremien, dvs huruvida giftermål leder till högre löner för män, vilken har behandlats i en relativt omfattande litteratur. Dessa premier är knepiga att separera och kausalitet är svårt att fastställa eftersom det inte finns några bra instrument varken för barn eller för giftermål. 

Dock har de flesta forskare som studerat denna fråga funnit att en viss del av lönepremierna förklaras av selektion, dvs att män med högre inkomstpotential har större chanser såväl att bli gifta som att bli fäder (se t ex Hodges och Budig 2010). Man skulle också kunna uttrycka det som att arbetsgivare och kvinnor värderar samma egenskaper hos män högt. Kunze (2014) har använt norska data för att undersöka denna fråga på ett innovativt sätt. Hon gör en jämförande analys av bröder, särskilt tvillingar, vad gäller inkomster och faderskap. Hennes resultat visar att de bröder som blivit fäder hade högre utbildning och högre arbetsinkomster än de som förblev barnlösa redan innan de blev fäder. En intressant fråga är vad som har störst betydelse för männens möjlighet att bli fäder, utbildning eller inkomst och om det har förändrats över tid."

Antropofagi har tidigare diskuterat det strukturella felslutet, kopplat till rasism liksom till sexism. (Även här, här och här.) Det föreligger inte sällan en brutal sammanblandning av samband och orsakssamband med avseende på huruvida negativa livsutfall alltid/oftast/ibland beror på diskriminering av olika former. Likaså föreligger en liknande sammanblandning vad gäller könssegregerad arbetsmarknad.

Den förhastade slutsatsen med avseende på faderskapspremien driver hem poängen. En delmängd av vår akademi är riktigt usel på att skilja korrelation och kausalitet åt. Ideologisk driven forskning är inte så bra på att sträva mot Sanning.

Men, det är inte bara SJWs-gänget som failar. Även medicinvetenskapen ibland: Placebo!

Mig själv?

***

Hur som helst ger detta upphov till hypoteser. Ett ofta anfört samband är det mellan att vara man och att bete sig miljö-orimligt. Jag frågar mig; tar man i och med detta claim hänsyn till interaktionseffekter med avseende på inkomst? Kan det inte bara vara så att män i allmänhet tjänar mer pengar, och därmed oftare flyger, äger bil, och konsumerar shiznit? Är det verkligen så att män och kvinnor beter sig olika även inom samma inkomstgrupp?

Jag kan nämligen lättare förstå orsakssambandet mellan inkomst och ekologiskt avtryck. Mer pengar omsätts i mer konsumtion och därmed i mer emissioner. Men, orsakssambandet mellan könsidentitet och ekologiskt avtryck är typ mer avkukmätartypen; män behöver vräkig, stor bil pga. normer.

Min hypotes är alltså att könseffekten sett till t.ex. CO2-emissioner försvinner om vi kontrollerar för inkomst eller iaf. rikedom.

Ofrivillig barnlöshet

Antropofagi har tidigare skrivit om male to female breeding ratio, samt lovat att läsa Thornhill & Palmer, A Natural History of Rape. Nu alignerar sig linjerna. Inte minst pga. Boschini & Sundström (2018), samt Scocco (DN 5/10 2018).

(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)

***

Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.

Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.

Hur som helst tyder allt på att  våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)

Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.

En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)

Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.

Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)

Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).

Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?

***

Boschini & Sundström skriver:

"Att barnlösheten är högre bland män än bland kvinnor är välbekant, men inte lika känt är att barnlösheten bland män har ökat på senare år medan den har minskat något bland kvinnor. Samtidigt pekar tidigare studier på att de flesta individer önskar få barn någon gång i livet. Barnlösheten är således till övervägande del ofrivillig."

Skev M2FBR; check. Man vill i allmänhet ha barn; check.

***

(Digression deluxe:

Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.

Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.

Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.

Slut på digression.)

***

Jag rövar en bild:

Snüdd från Boschini & Sundström.

Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).

Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.

"Vad vet vi då om de faktorer som ökar risken för barnlöshet bland män? Boschini m fl (2011) har visat att bland män födda 1945–67 är barnlösheten vid 45 års ålder väsentligt högre bland män med låg utbildning än bland dem med högre utbildning. Dessutom har skillnaderna mellan utbildningsgrupperna ökat över kohorterna även om barnlösheten ökat i alla utbildningsgrupper. Intressant nog finner studien en omvänd trend för samma årskullar av kvinnor: Andelen barnlösa vid 45 års ålder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade och skillnaderna mellan utbildningsgrupperna har minskat över tid. En annan faktor som ökar risken för barnlöshet bland män är låg inkomst och inkomstens betydelse förefaller ha ökat. Enligt Richter (2016) var andelen barnlösa vid 45 års ålder omkring 28 procent bland män med låg arbetsinkomst födda 1932 men ökade till omkring 41 procent för motsvarande grupp födda 1967. Bland män med högre arbetsinkomster har barnlösheten däremot endast stigit marginellt under denna tid. Det finns således en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet."

 Vidare, om det intressanta begreppet homogami:

"Chudnovskayas studie (2017a) är intressant i detta sammanhang eftersom hon har definierat parbildning som att bli förälder (med en partner) för första gången och analyserar hur partnerns utbildningsnivå har förändrats för svenskfödda kvinnor och män med eftergymnasial utbildning (dvs graden av homogami i utbildning) över kohorterna 1940, 1950, 1960 and 1970. Hon finner att medan andelen homogama parbildningar har ökat bland män, har den minskat bland kvinnor. Detta återspeglar att det blivit lättare för män med eftergymnasial utbildning att finna en partner med samma utbildningsnivå, eftersom andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning har stigit, men svårare för kvinnor. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning födda 1970 har faktiskt en majoritet bildat par med män som har lägre utbildning. Värt att notera är att hennes resultat pekar på att i de par där kvinnan har högre utbildning än mannen, har männen i genomsnitt högre arbetsinkomster än kvinnorna (Chudnovskaya 2017b). Det tyder på att svaret på den fråga vi ställde ovan om vad som är viktigast för mäns chanser att bli fäder, utbildningsnivå eller inkomst, är inkomst."

Boschini & Sundström beskriver att "män som blivit fäder före 45 års ålder har avsevärt högre årsinkomster än barnlösa män och att skillnaden växer över perioden [1991-2014]." "[F]orskning[en har] visat att högutbildade kvinnor i Sverige numera får lika många barn som de med kortare utbildning medan män tenderar att få fler barn ju fler utbildningsår de har och att barnlösheten är högst bland de lågutbildade (Boschini m fl 2011)." Jag rövar mer bild:

Mer bild från Boschini & Sundström.

Värst för lågutbildade, som också ser en ökad M2FBR. Men: 

"Man kan fråga sig vilken som är den mest oroande utvecklingen bland män i betraktarens ögon: hög andel barnlösa inom en liten utbildningsgrupp (dvs män med högst grundskola) eller att en femtedel är barnlösa bland män i den största utbildningsgruppen (dvs män med högst gymnasieutbildning)."

Det är även skev M2FBR bland högutbildade män. Det är hur som helst de män med hög inkomst som får flest barn, oavsett utbildning. 

"[Det] förefaller [...] som att de mer ekonomiskt framgångsrika männen är de som blir fäder inte bara sett över hela utbildningsfördelningen, utan också inom snäva utbildningar. [Datan] visar att bland män som gått en av de fyra traditionella prestigeutbildningarna (civilekonom, jurist, läkare och civilingenjör) tjänar de som blivit fäder betydligt mer än de barnlösa vid 45 års ålder."

***

Scocco skriver i DN Debatt om SD:s framgånga utifrån följande problemställning: Om vi antar - vilket Scocco liksom Antropofagi (här, här, här) gärna gör - att SD:s framgångar beror på ekonomisk marginalisering... Varför är då män överrepresenterade bland SD:s väljare? Låt mig förkorta drastiskt:

"I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet.

[...]

Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.

I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.

I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.

Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).

Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.

Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör."

Sure, Scocco landar i någon slags normkritisk förklaring. Det finns emellertid en annan modell att tillgå. Den som indikeras av Thornhill & Palmer, liksom - indirekt - av Boschini & Sundström.

Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.

Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.

Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."

De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.

Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.

(Digression nr. 2:

En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.

Kinas bare branch-problem är en annan historia.)

***

Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.

Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.

I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.

Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.