Bränsle och infiltratörer

Orättfärdigheter är som höstlöv. När en krattat ihop dem i en prydlig hög kommer genast en vindpust och skingrar dem igen. En sann Sisyfos-syssla. Hur ska en undvika att tröttna?

 

Då kommer plötsligt ett brev på posten som ett brev på posten:

 

 



I sanningens namn är det väl inget brev, direkt, men på posten kom det likförbannat. En liten reklam-skrift om Kristdemokraterna. Och jag som älskar kristendom! (Det visar inte minst mitt stora intresse för Bibel-studier - se t.ex. här, här och lite här. Här har jag förresten berört Kristdemokraternas narkotikapolitik.)

 

KD-blaskan innehåller diverse lögner om arbetslöshetsstatistik, lite heteronormativt hemmafru-hets, samt en stor mängd Allians-esqua kompromiss-floskler. Mitt i det stora intellektuella haveriet har dock en liten infiltratör smugit sig in. Behold, hjältarnas hjälte, Hanna Nordin!

 

 



Nordin får svara på frågorna 1) vad vill du bli när du blir stor? samt 2) om du fick bestämma, vad skulle du bestämma då? Pinsamt nog för KD levererar Nordin ett mycket rimligt och koncist svar, som i ett slag förödmjukar hela Alliansregeringen, och inte minst KD:s medverkan däri. Ett parti som lobbar lösryckta Bibel-citat om medmänsklighet kan naturligtvis inte ducka för den underliggande kritiken i Nordins skarpa manifest.

Övertrump på övertrump

Antropofagi har vid det här laget härjat en hel del kring postmodern auktoritarianism, samt även noterat att konceptet kanske inte är så väldans postmodernt: Hitler var inspirerad av Nietzsche innan Foucault var det, och teokratiska och andra diktaturer har väl i alla tider präglats av propaganda, lögner, och totalitära anspråk på sanning och vetenskap. (Inte för att jag läst Machiavelli, men visst var det fritt fram för Fursten att ljuga?)

 

Hur som helst är det högst intressant att Vita Huset nu jobbar med något så pass Orwellianskt som "alternativa fakta". Begreppet borde väl rimligen betraktas som en självmotsägelse, i den meningen att "fakta" konnoterar det faktiska, det verkliga, det objektiva. And again and again, som Kano hade sagt.

 

Det är lite magkänsla vs forskning över hela grejen. Att väljarna inte bekymrar sig om sanningen. Man känner liksom igen det, light, från svensk debatt.

 

Eller, light och light förresten. "Nej men snälla berätta vad är järnrörsskandalen?"

 

 

(Relaterat: Trumpin; Putin erövrar världen; population/populas; postmoderna SD; so fresh and so af Kleen; en blind leder sig själv; vårtecken; prediktionen del 3; Pomerantsevs bok är mycket bra; smutskastning som normalitet; vem som rösta'; inskränkta; normaliseringspolitik; peniafobi; upprepning av manifest; it isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Döda presidenters testamente

[Uppdatering: Tidigare var nämnda låtar inbäddade i detta inlägg. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Stockholm har drabbats av någon slags skånsk vinter. Tuben är proppfull med hostande, nysande blek-fejjor. Antropofagis cykliska musik-lyssnande har följaktligen rört sig tillbaka till bubbel-främjande meditations-muzak. Dead Prez Information Age är tillbaka i lurarna. Så är det bara att blunda och slappna av. Plötsligt bleknar känslan av att vara en packad sill i lokaltrafikens konservburk.

För en sensibel själ är budskap och stämning en faktor att beakta i selecta-skapet. Att bara lyssna på Z-Ro the Crooked, King of the Ghetto, är kanske rapp-konnessörens dröm, men ur psykiatrisk synpunkt är det en risky business. Bitterhet och motmänniskoskap är vanliga bieffekter. Information Age's verkningar på sinnet är istället ett sakralt lugnt och en känsla av upplysning. Samt, inte minst, gynnandet konstruktiva tankebanor.

Låt oss bortse från ljudbilden. Dead Prez har länge jobbat budskap och konkreta rekommendationer. Skivan RBG kom med en affisch med levnadsregler: 1) No snitching; 2) Protect self, family and community at all times; 3) Each one teach one; 4) Be organized; och 5) Be productive. Framförallt regel nr. ett, no snitching, kan diskuterats – Antropofagi har tidigare gjort så, och kommit fram till att regeln är fullkomligt rimlig ur ett spelteoretiskt perspektiv. Givet en fientligt inställd poliskår kan det vara gynnsamt för gruppen att inte sätta personlig vinning i första rummet, även när snitching exempelvis är förknippat med straff-lättnader för tjallaren själv.

Det som gör Dead Prez så oerhört appellerande är för Antropofagi bland annat deras take på struktur-agent-dokotomin. Antropofagi har tidigare diskuterat denna onödigt ofta havererade problemställning. Är det individen som bestämmer, eller är det strukturen? När stic.man, en av två rappare i gruppen, tidigt i karriären rappar att "we can blame it on the system, but the problem is ours", serverar han lösningen på hela "problemet" i mycket koncentrerad form. Det går naturligtvis att förklara fenomen genom att hänvisa till strukturer, men vill vi förändra måste vi aktivera oss själva. Låt mig ta det tillbaka till Foucault.

Foucault anklagas ofta för att vara överdrivet strukturalistisk. Enligt anklagelserna glömmer Foucault individens agentskap, dvs. egenmakt och initiativkraft. Detta är dock gravt felaktigt. Liksom Bourdieu menar att individen skapar strukturen, som skapar individen, som skapar strukturen, så korar inte heller Foucault någon vinnare i struktur-agent-tävlingen – han ser det inte ens som en tävling. Så som Antropofagi tolkar Foucault, betonar denne dessutom att individen blir ett subjekt först i kampen mot strukturen. Motstånd är således det som genererar individualitet.

Dead Prez förklarar en situation genom att identifiera strukturerna, men skrider till handling genom att angripa dem. I kampen mot strukturer blir de subjekt, kapabla att bryta mönster och skapa nya. Demontera somliga strukturer, producera och/eller reproducera andra. Så jävla konstigt är det faktiskt inte. Myran och myrstacken finns bevisligen samtidigt. Ingen människa existerar i ett socialt vakuum, fri från normer, och att diskutera den fria viljan genom att fråga sig hur man väljer vad man vill vilja är ett utmärkt sätt att distansera sig från tankens ekorrhjul.

Dead Prez agentskap utesluter således inte en strukturalistisk syn. Detta inser de själva med råge, varför de också betonar det konstruktiva tankesättet. Att falla till föga för strukturen, ge efter och låta sig bäras med, är inget alternativ. En identifierar problem ej för att förbittras över dem, men för att lösa dem. Försvinn, smutsiga nihilism; väck me' sig, ruttna relativism.

För att effektivt angripa befintliga strukturer – och för att skapa nya, önskvärda – måste individen organisera sig. Detta fruktar makten alltid mest, vilket är en indikation på att det är den mest effektiva strategin. När Antropofagi ser dokumentären Förortens pantrar på SVT, om Pantrarna i Göteborg, så ser Antropofagi Dead Prez' arv i en förorts-svensk tappning. Inte bara är Mutulu Olugbala (M-1), den andre av DPZ' två medlemmar, med och organiserar ett seminarium kring motstånd, organisering och musik. Filosofin som Dead Prez förmedlar genomsyrar organisationen, och även estetiken. Antropofagi har egentligen inte så mycket på fötterna här, men jag misstänker att fler än Antropofagi har tagit till sig Dead Prez katalog helhjärtat. Ett vältummat manifest i musikform.

Men, Dead Prez tillhandahåller inte "bara" verktyg för organisering och politisk kamp. stic.man har under senaste tiden serverat träningsfokuserade plattan The Workout och lanserat RBG Fitclub, samt spridit kostråd omkring sig som en annan Jamie Oliver. Det uttalade syftet är att minska ohälsan bland minoritetsgrupper i USA, men även en majoritetsmedlem från Nordeuropa kan med fördel nyttja motivationen och rådgivningen.

Hur som helst, tillbaks till Information Age. Antropofagi inser att många DPZ-fantaster förmodligen har sovit, och kommer fortsätta sova, på denna något new age-iga full-längdare. Det, mina vänner, är upp till var och en. Antropofagi vill emellertid gärna berätta vad en själv får ut av na.

David Deutschs The Beginning of Infinity stressar att problem är oundvikliga, men lösbara. (Antropofagi har skrivit mer om detta här.) Det handlar mindre om att gömma sig i det förgångna, än om att vara redo för förändring. Information Age's apokalyps-fettischism betonar samma sak. A New Beginning menar att:

Times is getting rough, huh? That's nothing new to us
There's nothing to discuss. Just make adjustments, time is up
― “A New Beginning” by Dead Prez

What if the Lights Go Out är inne på samma spår:

Water in my canteen ready
When the shit hit the fan I’m ready
Can’t get no dough off your car
Can’t eat no money, no credit
Can’t get no food from the store
But the struggle won’t break my spirit
― “What If The Lights Go Out” by Dead Prez

Det är till och med så att Dead Prez ser kollapsen som något positivt, som en möjlighet – skulle förtryckar-systemet rasa, så uppkommer nya möjligheter, att skapa nya strukturer.

Som jag har skrivit om här, också i anknytning till Deutsch men framförallt till vetenskapsfilosofi rent generellt, är kausal realism en rimlig hållning. Detta bland annat tack vara det metodologiska postulatet:

All knowledge is fallible – and correctable

Återigen får jag medhåll av Dead Prez, som gör bangers av vetenskapsteoretiska teorem som om det inte fanns någon morgondag.

 

I Learning, Growing Changing låter det såhär:

Keep on learning, and soaking up game
We gon' make mistakes, we gon' go through some things
Keep on growing, keep on soaking up game
If something ain’t working, don’t be afraid to change
― “Learning Growing Changing” by Dead Prez

Efter hooken sätter första versens första rader temat med all önskvärd tydlighet: "Nobody know it all/ as soon as you think you do, that's when you fall". Vers två inleder med "The more you know, the more you know you don't know/ and if you don't know there's more you can know, then you won't grow". Vi får även konkreta tips avseende pedagogik:

Huey said the best education is observation and participation
― “Learning Growing Changing” by Dead Prez

Även perspektivets betydelse (jämför subjugated knowledge) betonas: "Nobody knows everything, but everybody knows something".

Så har vi No Way as the Way. Låten mördar det inskränkta (parochial) perspektivet som Deutsch talar om:

They say you’re not supposed to question God
Well is it okay to question the pastor?
Was it passed down from the slave-master?
― “No Way As The Way” by Dead Prez

Låten predikar även tolerans och ödmjukhet, med orden "My way, might not be your way/ but it's OK, it's all right". Samtidigt passar M-1 på att blottlägga lite hyckleri: "They say God will take care of it/ but you a terrorist, if you say the same thing in Arabic".

När höstmörkret lägger sig över Linje 17, men en inte vill fastna i hopplöshetens gyttja, då måste en finna ljuskällan inom sig. Själv-KBT via hjärntvätt medelst kontemplativ rapp rekommenderas.

Avtrubadur

Modigt utkastande av ytterst kontroversiell teori:

 

Jag läser The Road to Eulyses, som handlar om psykoaktiva substansers roll i det antika Grekland och andra äldre samhällen och kulturer.

 

Jag drar mig samtidigt till minnes Hararis olika revolutioner (den agrara, den vetenskapliga, den industriella) av vilka den kognitiva är den viktigaste och även märkligaste.

 

KANSKE! var det så att apor åt hallucinogen svamp vilket förändrade deras hjärnor?

 

Wasson et al creddar svampen för vår religiösa och andliga kapacitet och utveckling. Men tänk om ergot eller annan psykoaktiv substans var det som satte igång hela den kognitiva utvecklingen?

 

Ni lät er inte uppröras av mitt förslag att inkludera pedofili i diskrimineringsgrunderna. Kanske kan detta istället få er att reagera. Ack ni avtrubbade.

 

(Relaterat, Harari: Särartsantirasism; manifest; fläggz; radioteater; godhet; Sapiens-frågor 1, 2, 3, 4 och 5 samt parentes eller två; sisyfos; Snyder syntetiserar; Pomerantsev; intersubjektiva fenomen genomskådade)

De gömda konnotationerna

(Frivillig bakgrundsläsning från Antropofagi: Missbruk är en sjukdom; blekhet, skygghet, afmagring, hysteri och fånighet; MindreFel om "rasism"; tillämpad vetenskapsfilosofi; mer vetenskapsfilosofi; vetenskapsteoretiskt manifest; lajvet fortsätter; gränserna för postmodernismen. Frivillig bakgrundsläsning från andra källor, företrädelsevis LessWrong: Dissolving questions about disease; A Human's Guide to Words; Wikipedia om "vetenskap"; Reductionism 101.)

***

"Vetenskap är produktionen av ny kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar empiri (experiment, observation, mätning och datainsamling i syfte att pröva hypoteser, teorier, modeller och lagar) och deduktion (formulering av nya hypoteser och prediktioner genom logisk slutledning, matematisk härledning av samband och teoretiskt modellbygge)." (Wikipedia.)

***

Begreppet vetenskap brukade användas för de "hårda" vetenskaperna, dvs. naturvetenskaperna. Tillämpningen av begreppet har dock vidgats. Vid vissa högskolor läser man fortfarande statskunskap, men Antropofagi läste banne mig statsvetenskap i Lund. Science var tidigare en samlande term för naturvetenskap, men idag har även samhällsvetenskapen norpat begreppet - political science (statsvetenskap) är ett exempel. I Sverige läser vi genusvetenskap, men i USA är det gender studies som gäller. (Social science är samhällsvetenskap.)

Vad är vetenskap? Vi vet att alla kategorier är godtyckliga avgränsningar i ting-rymden. Ett begrepps innehåll formas organiskt av dess tillämpning. Kategorierna är inte heller vattentäta - vi har alltid marginalfenomen, dvs. fenomen som uppfyller vissa kriterier för att vara "ett fall av....", men inte alla. Mången debatt står kring huruvida marginalfenomenen ska förstås som en delmängd av en viss kategori, eller ej.

Men, ett begrepp är inte bara en fråga om definition. Våra associationer styr också vilka andra begrepp som aktiveras i våra hjärnor när vi hör ordet. De gömda konnotationerna är viktiga. Det är just därför mången debatt rör dessa frågor. Det är viktigt för SD att slippa benämnas rasistiskt parti. Det är viktigt för SD:s motståndare att benämna SD ett rasistiskt parti. Även om det enda man är oense om är definitionen av rasistiskt.

***

Antropofagis efterforskningar gör gällande att det finns tre konkurrerande förståelser av begreppet vetenskap:

1. Traditionell vetenskapssyn. Jag citerar en deltagare V i min filosoficirkel:

"Vetenskap är ett begrepp som innebär organiserad, verifierbar kunskap. Den bygger på ett system att skaffa kunskap som kännetecknas av empiri, observationer, tester och experiment som ska kunna återupprepas."

2. Popperiansk vetenskapssyn. Här handlar det snarare om att inte falsifiera än om att verifiera - om att upprätta konsensus/paradigm, snarare än att bevisa. Jag citerar en annan deltagare (M) i min filosofincirkel:

"Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra."

3. Postmodern/socialkonstruktivistisk vetenskapssyn. Vetenskap är ett maktmedel. För att tala med Haraway, angående strävan efter objektiv kunskap:

"Vision in this technological feast becomes unregulated gluttony; all seems not just mythically about the god trick of seeing everything from nowhere, but to have put the myth into ordinary practice. And like the god trick, this eye fucks the world to make techno-monsters. Zoe Sofoulis calls this the cannibal eye of masculinist extraterrestrial projects for excremental second birthing."

(Klassifikationerna är Antropofagis, och är säkerligen lika leaky som något såll.)

Deutsch tycker att postmodernismen är en bad philosophy; men, även att empirismen är det. Däremot kan vi konstatera, vilket även Deutsch gör, att empirismen är en bra metod som lett till stora framsteg. Även om teorioberoende observation är omöjligt, är den experimentella metoden en synnerligen godartad praktik. Nummer 1 ovan, den traditionella vetenskapssynen, är ungefär empirism. Fokus är experiment, och replikerbara sådana. Nummer 2, den popperska synen, fördjupar emellertid detta; vi bör inse att knowledge is fallable but correctable, för att tala med Brante och den kausala realismen.

Empirismen och postmodernismen är dock bad philosophies på fler sätt än att den ena är produktiv och den andra inte är det. Empirismen är ett sätt att förhålla sig till verkligheten; dess badness ligger om något snarast i att den överdriver med vilken enkelhet vi kan få "ren" kunskap om verkligheten. Den popperianska synen är en vidareutveckling av detta, utifrån att vi inser att det är svårt med teorioberoende observation. Postmodernismen är en annan utveckling, som istället överdriver empirismens negation och hävdar att det är omöjligt att få objektiv kunskap, alternativt att objektiv kunskap inte överhuvudtaget kan existera ens i princip.

Så, empirismen är kanske snarare att betrakta som en konstruktiv och produktiv men outvecklad vetenskapsfilosofi; popperianismen som en mer korrekt vidareutveckling av empirismen; och postmodernismen som en felaktiv vantolkning av världen.

Vi kan då notera att uppdelningen i "hårda" vetenskaper/naturvetenskaper å ena sidan, och å andra sidan "mjuka" vetenskaper eller samhällsvetenskaper, har uppenabra brister. Ty, den vetenskapliga metoden kan förmodligen tillämpas på vilket som helst studieobjekt. En kvark, en molekyl, en individ, en stat, en kultur, ett fiskbestånd, ett flytande plastkontinent i Stillahavsvirveln, en art vandrande pinnar. Etcetera. Det är metoden (empirismen), och den underliggande filosofin (popperianismen), som är det centrala.

***

Men, distinktionen mellan naturvetenskap om samhällsvetenskap är ändå väldigt rimlig. Antropofagis preliminära synsätt är härvidlag ett reduktionistiskt sådant. Verkligen är stratifierad vår modell av verkligheten är stratifierad. Freud såg psykoanalysen som ett nödvändigt ont; en klumpig approximation av våra sinnestillstånd, i väntan på vetenskapliga framsteg med avseende på signalsubstanser och neuroner. Psykiatri och psykologi studerar samma sak, men inom lite olika stratum av (vår modell av) verkligheten. Sociologen också. Fysikern och statsvetaren är intresserade av samma verklighet, på olika nivåer (av modellen).

Så, samhälsvetenskap är förmodligen lite svårare, eftersom vi helt enkelt hanterar fler kvarkar och molekyler än vad your avarage fysiker eller kemist gör. Samt, eftersom samhällsvetenskaperna i högre utsträckning interagerar med samhället. Dvs., påverkar och påverkas av mänskliga intressen.

Fortsatt filosoficirkelciterande inträffar nu:

V:

"Vetenskap ar alltså främst ett tillvägagångsätt. Jag anser dock att det finns två huvudkategorier av vetenskap och att de har olika tyngd. Testa detta tanke-experiment: Imorgon vaknar vi alla upp utan minne, städer, civilisation och uppfinningar. Vi tvingas således börja om från noll. Efter ett tag kommer exakt samma resultat presenteras inom vissa ämnen (matematik, fysik, astronomi, naturvetenskap, läkarvetenskap osv). Inom ekonomi, samhälls-ämnen, psykologi osv kommer vi komma fram till helt andra resultat. De förstnämnda ämnena kan vi kalla 'sann vetenskap' (SV) och de sistnämnda 'politisk vetenskap' (PV). 

Jag ser ett problem i att många har svårt att se skillnaden på SV och PV och därmed likställer de två kategorierna. Många resultat inom SV håller över tid medan PV ständigt måste utvärderas och omprövas.  Då många har svårt att se skillnaden på dessa kategorier snålåker PV på trovärdigheten SV skapat. Detta leder till att vi dagligen hör folk använda ord som 'forskning' och 'vetenskap' för att styrka deras argument och göra dem 'sanna'. Men även om erfarenheten säger oss att en stor del av den PV som presenteras inte stämmer tror jag att den över tid leder till en förbättring av samhället.

Om vetenskap vore fornnordiska gudar anser jag alltså SV vara Asar (helgudar) och PV vara Vaner (halvgudar).

Gällande gränsdragningsproblematik så bör den nog sättas från fall till fall. Jag har svårt att se hur man kan hitta en generell gränsdragning. Det finns dock några ämnen som har haft en problematisk historia och som enligt mig politiserats eller korrumperats. Jag är alltid lite extra skeptisk när jag läser nya rön, rapporter och resultat inom psykologi (korumperat och politiserat), genusvetenskap (politiserat), barnuppfostran (politiserat), integration (politiserat), ekonomi (politiserat), beteendeforskning (politiserat) osv. Detta ska ju inte tolkas som att jag anser att allt är bluff."

M:

"Jag tycker inte riktigt att den här uppdelningen av vetenskap stämmer. Jag håller såklart med om att viss vetenskap är mer politiserad och korrumperad än annan, men just som [Antropofagi] säger, så borde man i princip kunna tillämpa de grundläggande vetenskapliga metoderna på vilket som helst studieobjekt.

Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt.

De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra.

Man kan ev. skilja på vetenskaper som försöker verifiera 'hårda' värden och de som vill verifiera 'mjuka' värden. T.ex. vill fysikern förklara varför tiden har en riktning medan psykologen vill förklara vad som får en människa att känna mening i tillvaron. Men även här finns massiva gråzoner. Medicin vs. psykologi. Psykiatri vs, KBT.

Medicinaren ser att ett visst ämne skapar en process som leder till minskad upptagning av något signalämne som är kopplat till negativa upplevelser. KBT-forskaren ser att en viss beteendemässig rutin tendererar att leda till ungefär samma sak. Att exakt härleda processen från ämne/rutin till minskad ångest skulle i princip kunna vara lika vetenskapligt och möjligt inom båda disciplinerna, även om det skulle ske på olika abstraktionsnivåer.

Man kan ev. skilja på teoretisk och experimentell vetenskap, men nästan all vetenskap kräver båda. T.ex. teoretisk fysik bygger på resultat av tidigare experiment och låter dessa vägleda i skapandet av nya teorier. Matematik däremot är väl den renaste formen av teoretisk vetenskap, och bör vara lika sann som sina axiom."

 V:

"Jag håller delvis med dig [M] och kanske skrev jag lite klumpigt. Min poäng är att vissa forskningsämnen oftare än andra måste revideras och att de är mer lättpåverkade av rådande samhällsklimat.

Om en disciplin ständigt måste göra avbön från tidigare forskning och över tid ofta inte klarar av att bygga vidare på tidigare forskningsresultat bör den kanske inte värderas särskilt högt även om de till synes använder sig av vetenskapliga metoder.

Jag kan uppleva att Sverige är otroligt snabbt på att implementera ny forskning från dessa problematiska discipliner trots att historien är full av hick-ups. Det saknas i många fall enkel verklighetsförankring och sund skepsis när nya rön presenteras. Vi litar blint på det som publiceras eftersom vi är ett 'klokt folk' som tror på 'forskning' och 'sanningar'. Vare sig det handlar om medicinering för bokstavskombinationer eller om könsidentitet tar det inte lång tid innan dessa presenteras som sanningar i Sverige - och därmed görs oantastliga. 10 år senare får vi ofta reda på om detta var klokt eller inte. 

Man ska dock inte glömma att Sverige varit världsledande inom flera discipliner som idag avskrivits som galenskap och vi har en tradition av flockbeteende i detta avseende. Vår rädsla att diskrimera forskningsdiscipliner gör att allt blir lika sant. Jag tror att dessa ämnen på sikt kommer att förbättra samhället men vill det ska gå lite trögare."

M:

"Det låter rimligt. Att varje fenomen skulle kunna studeras på ett vetenskapligt sätt är ju inte samma sak som att alla studier som kallas vetenskapliga är det."

***

Så, vad detta egentligen handlar om. Antropofagis korrespondens med Jalmert har varit fruktlös. Det verkar finnas ett ointresse av att besvara frågan om vad det är som genusvetare och kritiker av genusvetenskap inte är ense om när de tvistar om huruvida genusvetenskap egentligen är en vetenskap.

Utifrån det ovan resonerade kan konstateras att det finns en rad marginalfenomen. Genusvetenskap är kanske ett sådant? Det debatteras huruvida det är en "vetenskap", och debattörerna verkar inte vara intresserade av att sätta sig ner och titta på vilka kriterier och definitioner man använder sig av.

Antropofagi skrev till Jalmert:

"[Angående d]iskussionen kring huruvida genusvetenskap är anti[vetenskapligt] eller ej. Du skriver: 

'[...] hennes inskränkta syn på att det endast är naturvetenskaper som är vetenskaper kan man i sin tur avfärda med att det är människor som ger mening åt naturen och det är forskarkollektivet som definierar vad som är vetenskap. Det är människor som konstruerar och definierar vetenskap. Det finns ingen vetenskap som är bestämd av naturen, ingen naturlig vetenskap.'

Jag håller så klart med om att själva begreppet 'vetenskap' kräver en definition, liksom alla begrepp - men det är sällan meningsfullt att diskutera 'by definition'. Det intressanta är - i min mening - när vi kan komma överens om en definition, och diskutera utifrån den. Exempel: Det spelar inte så stor roll om vi kallar Pluto för planet eller ej, om vi är överens om alla väsentliga egenskaper. Så även med 'vetenskap'. 

Frågan är väl då, förmodar jag, vilka väsentliga egenskaper som vi tycker att någonting ska ha för att få lov att ingå i kategorin 'vetenskap'. Jag antar att diskussionen rör just detta. En vetenskap ska, enligt vad jag ser som konsensussynen, generera falsifierbara prediktioner. [I efterhand noterar Antropofagi att det här är rätt konstigt och slarvigt formulerat, men att den välvillige läsaren ändå bör förstå andemeningen utan någon större svårighet.] Denna popperska definition har sina fördelar - en teori kan sägas bli meningsfull genom att den säger oss vilka observationer som vi bör förvänta oss. Teorin robusthet testas utifrån huruvida dessa förväntningar realiseras. Men, för att säga något om verkligheten måste teorin rent teoretiskt kunna ha fel - dvs. den ska inte likvärdigt väl förklara alla tänkbara utfall eller observationer. Detta är väl i princip vad falsifierbarhetskriteriet handlar om. 

Jag har ingen aning om vem Tanja Bergqvist är, men jag noterar att din text inte dröjer vid vilka kvaliteter som en vetenskap bör ha för att meningsfullt kunna kallas vetenskap, och inte heller dröjer sig texten vid huruvida genusvetenskapen de facto har dessa kvaliteter. Istället är min bild att du lutar dig mot en förment majoritetsuppfattning, en slags epistemisk-demokratisk tanke, där förekomsten av genusvetenskapliga institutioner och tidsskrifter tas som intäkt för att genusvetenskapen är en vetenskap. Jag håller med om att det är en viss osannolikhet förknippat med att väldigt många människor som faktiskt tänkt efter skulle kalla någonting en vetenskap om det inte också hade relevanta kvaliteter. Däremot är det inte oerhört osannolikt - exempelvis är merparten av världens innevånare religiösa, en stor del av väljarna i Sverige röstar på SD, och en stor del av all världens teoretiska fysiker tror på strängteorin. Ditt philosophical majoritarianism-argument är således att betrakta som ett ganska lättviktigt bevis. [I efterhand noterar Antropofagi att en väldigt liten andel av Sveriges befolkning röstar på Fi, och att Jalmert sannolikt inte håller med om att detta är en indikation på att Fi har fel i sin analys.] 

Intressantare för mig är: Vad är din definition av vetenskap? Varför är just dessa kriterier viktiga? Är det öht. viktigt att kalla något en 'vetenskap', om vi rent hypotetiskt antar att vi inte bryr oss om de vetenskapliga kriterierna? Lever genusvetenskapen upp till relevanta kriterier? Vilka kriterier är det kritikerna tycker att genusvetenskapen inte lever upp till, och varför - alternativt, vilka kriterier är det som du och kritikerna är oense om bör ingå i definitionen av 'vetenskap?"

Enligt Antropofagis tre konkurrerande förståelser av "vetenskap", är det lätt att se att genusvetenskapen hamnar i kategori tre; vad Wikipedia-artikeln refererar till som de "tolkande" samhällsvetenskaperna:

"Inom bland annat naturvetenskap betonas att vetenskap måste vara objektiv och ickepolitisk samt ge generaliserbara predikteringar och kartlägga strukturer, och större tilltro sätts till empiriska data än mänsklig tolkning. Däremot anser många inom tolkande samhällsvetenskap att sådan kunskap inte är uppnåelig och eftersträvansvärd, utan anammar istället vetenskapsfilosofier som konstruktivism och poststrukturalism. Kritisk realism försöker förena de två synsätten, och föreskriver försiktigare slutsatser vid studiet av samhällen än vid studiet av naturen."

När utvidgningen av tillämpningen av begreppet vetenskap skett, har alltså discipliner inkluderats som varken skriver under på Antropofagis kategori 1 eller 2; varken kan ses som empirism eller popperianism. Och, som vi noterat, är "de tolkande samhällsvetenskaperna"/postmodernismen ju tvärt om en reaktion på empirismen, som gått en annan väg än den popperianska utvecklingen.

Så; genusvetenskapen förhåller sig alltså inte till naturvetenskapen så som t.ex. psykologin (i godartad form) förhåller sig till psykiatrin (förshåller sig till kemin, förhåller sig till fysiken - den stratifierade modellen av verkligheten kan ha många trappsteg). Genusvetenskapen är inte en annan vetenskap som studerar ett annat stratum av (vår modell av) verkligheten. Genusvetenskapen (som ett fall av postmodernismen eller av de "tolkande samhällsvetenskaperna") är någonting annat - de har en helt annan vetenskapsfilosofi, som inte passar in i den reduktionistiska helhetsbilden.

Så; statsvetenskap kan vara vetenskap - den är det inte alltid. Men genusvetenskap är inte vetenskap - den skulle dock kunna vara.

***

Men, om genusvetenskapen nu inte vill skriva under på de epistemologiska och ontologiska postulat som är all vetenskaps grundbult; dvs. inte erkänner att det finns en objektiv verklighet och att vi kan få kunskap om den (som kan vara fel men som kan rättas); dvs. inte erkänner att det finns en terräng, och att vårt mål är att skapa en så bra karta som möjligt, eftersom kartan är smidigare att ha med sig än vad terrängen är...

...varför vill genusvetenskapen då kalla sig för vetenskap?

Alltså, jag upprepar: Jag argumenterar för att genusvetenskap inte ens är ett marginalfenomen i kategorin vetenskap, eftersom de mest centrala komponenterna inte finns på plats. Däremot kan vi ändra definitionen av vetenskap lite, för att kunna skohorna in genusvetenskapen. Men, om genusvetenskapen nu snarare kritiserar kunskapsanspråken - dvs. vänder sig mot att vi kan få en bättre karta över den objektivt verkliga terrängen - varför vill man då, som Jalmert, försvara rätten att kalla sig "vetenskap"?

Jo, pga. de gömda konnotationerna. Och pga. dubbel bokföring.

Antropofagi har tidigare varit inne på (att SCC har varit inne på) postmodernismens motte and bailey-doktrin. (Se även det här inlägget, som beskriver samma doktrin från ett rasist-perspektiv.)

De gömda konnotationerna av "vetenskap" är givna - trovärdighet och sanningsanspråk. En vetenskap som säger något, säger något om världen. En politiker som säger något, säger något om ett intresse.

Ironiskt nog får postmodernisterna och Haraway här rätt i sin vetenskapskritik. Att komma dragande med "vetenskap" kan vara ett sätt att klä sina intressen i en falsk skrud av objektivitet.

Men problemet är att postmodernisterna samtidigt vill säga att det inte går att ha mer eller mindre korrekt kunskap om en objektiv verklighet, samtidigt som de vill utverka göttman av att kunna säga att man har en mer korrekt kunskap om en objektiv verklighet. Detta är om inte clean motte and Bailey-doktrin så i alla fall en analog situation, där man ena dagen säger att postmodernism (t.ex. genusvetenskap) är en vetenskap så god som alla andra eftersom det ändå inte finns "karta och terräng". Andra dagen drar man dock nytta av de gömda konnotationerna av vetenskap, som bygger på att det finns "karta och terräng"!

***

Själva ordet "vetenskap" andas antaganden om att det finns en objektiv verklighet, och att vi kan få en större kunskap om den. Wiki igen, om etymologin:

"Ordet vetenskap stammar från lågtyskans wetenskap, som initialt betydde kännedom, kunskap, men på 1700-talet fick sin moderna betydelse. Det engelska ordet science, samt många andra språks ord för 'vetenskap', kommer från latinets scientia, ett substantiv format ur verbet scire, 'att veta'. Ordet science började under 1700-talet att motsvara dagens naturvetenskap, men under 1900-talet vidgades begreppet och nya discipliner såsom samhällsvetenskap växte fram som också tillämpar den vetenskapliga metoden. Därmed har skillnaden mellan det engelska ordet science och svenskans vetenskap alltmer kommit att suddas ut. Humaniora ingår i det svenska ordet 'vetenskap', i det tyska 'wissenschaft' och i det franska 'science', men inte i det engelska 'science'. Den del av vetenskap som vi på svenska kallar humaniora brukar på engelska hamna under begreppet 'arts'. Numera använder man på engelska begreppet natural science då man vill markera att man menar just naturvetenskap till skillnad från till exempel samhällsvetenskap om det inte framgår av sammanhanget."

För, återigen, vad är att veta? Jo, naturligtvis att ha en karta som överensstämmer med terrängen. "Vetande" är en överensstämmelse mellan hur du tror att världen är, och hur världen är.

Postmodernismen förnekar att världen är. Och när de inte sträcker sig till sådana extremer, förnekar postmodernismen i alla fall att det överhuvudtaget kan finnas en överensstämmelse mellan hur vi tror att världen är, och hur världen är. Faktiskt tycker inte postmodernismen att detta är intressant.

Hur kan genusvetenskapen, som ett fall av postmodernism, då någonsin veta något?

Jalmert:

"Antifeministerna hävdar att genusvetenskap inte är vetenskap. Och det gör de utifrån sin egen uppfattning om vad som är vetenskap. Men hur ser det ut i dag i den vetenskapliga världen? Jo, runtom i världen är det faktiskt så att genusvetenskapen som disciplin finns på ett mycket, mycket stort antal universitet. Genusvetenskapen är etablerad runtom i världen - definitivt inte enbart i Sverige. Antalet internationella vetenskapliga tidskrifter som handlar om feminism, jämställdhet, maskuliniteter och genusfrågor överstiger 160 stycken. Ett tecken så gott som något på att genusfrågor är etablerad vetenskap i forskarvärlden.

I Sverige hänvisar antifeministerna i sin kritik av genusvetenskap till en enda forskare, nämligen filosofie doktorn i matematik, Tanja Bergqvist, som driver en egen blogg där hon tror att hon företräder vetenskapssamhället. Men, hennes inskränkta syn på att det endast är naturvetenskaper som är vetenskaper kan man i sin tur avfärda med att det är människor som ger mening åt naturen och det är forskarkollektivet som definierar vad som är vetenskap. Det är människor som konstruerar och definierar vetenskap. Det finns ingen vetenskap som är bestämd av naturen, ingen naturlig vetenskap. Så säger bland andra Michael Flood som har den största sajten med maskulinitetsforskning. Så antifeministerna får helt enkelt finna sig i att genusvetenskapen är ordentligt etablerad och här för att stanna."

Jalmerts argument handlar om att det verkar som att akademien i allmänhet inkluderar genusvetenskapen i kategorin vetenskap! Vilket är ett philosophical majoritarianism-argument av den svagare sorten, eftersom det bedrivs en himla massa humaniora på universiteten världen över, och eftersom genusvetenskap inte ens heter science på engelska.

Kul kuriosa från Wikipedia-artikeln om "humaniora" hittar vi fö. i form av ett rätt lakoniskt konstaterande under rubriken "Humaniora i världen":

"I Japan beslutade regeringen att universitet skulle sluta undervisa i bland annat humaniora och istället tillhandahålla kurser av praktiskt värde för samhället."

***

Sammanfattning:

En skulle kunna tro att diskussionen handlar om huruvida marginalfenomenet genusvetenskap ska kvala in i kategorin vetenskap. Den bittra sanningen är att genusvetenskap alls icke kvalar in, och att man vill kalla sig vetenskap för att skörda de frukter som växer på den vetenskapsfilosofi som man dock frenetiskt bekämpar och förnekar.

Jag vill brasklappa här att det förmodligen kan finnas genusvetenskap med god vetenskapsfilosofi, och att jag, pga. okänd urvalsmekanism, ensidigt exponerats för postmodern genusvetenskap. Men; absence of evidence is (weak) evidence of absence...

Här bör tilläggas att Antropofagi läst så inihelvete med genusvetenskap, på universitetet och på fritiden, och således rimligen borde ha en helt okej god bild över vad som vetenskapas därute i stugorna.

Stuga.

Upprepning av vetenskapsteoretiskt manifest: Din livboj i post-sanning-paradigmet

Antropofagi har länge tjatat om faktaresistens, postmodern auktoritarianism, relativisens nidsidor, med mera. Senast i inlägget Trumpin, som visar sig ha nära nog en namne i ett avsnitt av Sam Harris Wake Up-pod.

Liksom Antropofagi snackar Harris m. gäst om Pomerantsev och dennes take på Putins globala edsinformations-strategi. Framförallt är det kopplingarna Trump-Putin som skaver, samt republikanernas moraliska och intellektuella haveri. Och alt-tight-rörelsens propagandaframgångar, i ett superrelativistiskt post-truth-paradigm.

I senaste God morgon världen i P1 soundbitar man en av Trumps kampanjtalespersoner som banne mig uttryckligen säger att det inte finns något sådant som fakta. Det existerar helt enkelt ingen objektiv sanning. Och på detta bygger man sin seger. Som Harris m. gäst påpekar, på att fabulera ihop att Clinton driver en barnbordell i en pizzeria i Brooklyn.

Föga anade Antropofagi att hans personliga kamp mot relativismen så småningom skulle visa sig ha implikationer, mer eller mindre, på världspolitiken. Så kanske är det dags att dra det kausala realist-manifestet rakt igenom ännu en gång. Med lästips för alla som vill följa den gyllene medelvägen mellan tokrelativism och objektivism. Som en liten grund att stå på, liksom.

***

Brante, 2001. Ontologiskt postulat: “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

…applicerat på samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

Epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

Metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

Viktiga synpunkter fö. också att en bör skjuta in sig på att studera kausalitet och mekanismer, då det är grundläggande fenomen i vår förståelse av världen; samt att verkligheten är stratifierad, vilket lämnar öppet för att olika discipliner på olika nivåer beskriver i princip samma verklighet som ganska annorlunda fenomen. (Vidare läsning på stratifieringsspåret är klassiska Gödel Escher Bach – Evigt Gyllene Band.)

För den vetgirige är det inte helt otänktbart att en vill gräva ytterligare i den här vetenskapsteoretiska diskussionen, och då finns bl.mkt.a. David Deutsch The Beginning of Infinity som också lägger sig mitt emellan relativism och objektivism. Här handlar det mycket om vad som utgör en ”good explanation”. Objektivism (t.ex. i form av logisk positivism eller Ayn Rand-ism) är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless”, medan relativister och postmodernister ”regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority.”

Deutsch är även noga med att påpeka att ”problems are inevitable” men att ”problems are soluble.” Man anar släktskapen med Brantes metodologiska postulat minst sagt.

Slutligen återkommer diskussionen i Noel Hararis Sapiens, för den ännu-ännu mer vetgirige. Harari anser att benägenheten att erkänna att man inte vet allt är det revolutionerande med den vetenskapliga revolutionen - en revolution, för övrigt, i paritet med den agrara och den kognitiva. Återigen anar vi det metodologiska postulatet. Det är helt enkelt en variant på ”the more you know, the more you know you don’t know.” Och här har vi faktiskt till och med ett vetenskapsteoretiskt soundtrack från Dead Prez: 

Sammanfattningsvis är kunskap felbar och rättbar, men kan hur som helst vara mer eller mindre sann, vilket bör bedömas i och med en jämförelse med den objektiva verkligheten.

(Relaterat: Putin erövrar världen; postmoderna SD; so fresh and so af Kleen; en blind leder sig själv; vårtecken; prediktionen del 3; Pomerantsevs bok är mycket bra. Ännu mer relaterat, ang. Ryssland: Rysk jämställdhet; falsifiera falsifieringen; patriarkatet förklarat. Ännu ännu mer relaterat, ang. postmodern propaganda och populism: Smutskastning som normalitet; vem som rösta'; inskränkta bönder; normaliseringspolitik; peniafobi. Ännu ännu ännu mer relaterat, ang. relativism: It isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Intersektionalitet?

Cirkelslutning. För nu är vi där igen.

Intersektionalitet?

What does that mean, that boy needs better some psycosomatics.

***

I Antropofagis ljuva gryning skrev Antropofagis ljuva, stigande sol som följer:

"Häromdagen var jag på en fest där jag hamnade i en diskussion med en genusvetare. Jag anförde att klassamhället naturligtvis kan vara – och är – rasifierat och könat, men att 'klass' alltid är den grundläggande analytiska kategorin. Genusvetare höjde sitt dömande finger, spände ögonen i mig och väste: 'Reduktionist!' Jag blev glad, eftersom det fick mig att känna mig som en intellektuell person. Sen spårade jag ur och började argumentera för att skåningar är en förtryckt minoritet inom det svenska kolonialväldet."

För att helga denna tradition av att vara sådär härligt självbiografisk, vill jag nu berätta lite om en incident som inträffade mycket nyligen på Antropofagis arbetsplats. En liten metodlunch om...

Intersektionalitet. Det är det som numera gäller. Jämställdhet är passé.

Ska en tro nån gammal Lilla Drevet-prata är det samhällsvetarklassens strategi för att profilera sig, exkludera andra, och höja värdet på sina egna (i själva verket värdelösa) utbildningar. Jämställdhet är för lätt. Vem som helst fattar. I alla fall i banal bemärkelse. Att män och kvinnor bör vara jämlika, och att de i dag enligt vissa parametrar inte är det.

Intersektionalitet, on the other hand, fattar fan ingen. Bara det att samhällsvetarkastet är nervösa nog att inte erkänna det.

***

Efter att ha läst lite LessWrong är Antropofagis perception närmast förgiftad. När jag idag satt på ett lunchmöte om just intersektionalitet, så regnade det semantic stop signs, (say not) "complexity", och curiosity stoppers omkring mig. Bara det att jag (kanske) var den enda som kunde se det. Grumligt tänkande. Det ösregnade den skiten.

Det pratades om att göra intersektionella analyserer. Men ingen kunde berätta, eller ville berätta, hur man gör. Det pratades om att andra aktörer inte kan genomföra intersektionella insatser. Men ingen kunde förklara vad en sådan insats hade kunnat bestå i. Det pratades om att det finns gott om konkreta exempel. Men ingen kunde nämna något.

Det är givetvis en viss nivå av corporate bullshit, karriär-strategiskt fulspel och social konformism i verket vid ett sådant här tillfälle. Det måste en räkna med. Emellertid måste en ändå tillslut ställa frågan: "Hur hade en sådan analys sett ut?" "Hur definierar vi intersektionalitet?" Detta med risk att framstå som passivt aggressivt, eftersom frågor som ingen har svar på kan väcka obehag.

Några frågor ställdes ändå, av mig och enstaka andra personer. Antal svar: Exakt noll. Mängd dålig stämning: Ej försumbar. Elefanter i rummet: En jävligt sprudlande, tutande och lerbadande fet jävla snabelkossa, som någon hade sprayat orden "ingen vet egentligen vad intersektionalitet är eller vad det tillför" på i neonfärg.

Lunchmötet är bara kulmen på en längre tids frustration, bör tilläggas. Undertecknad har haft den tvivelaktiga äran att arbeta med en specialist på ämnet intersektionalitet. Undertecknad har också vid upprepade tillfällen, muntligen och skriftligen, bett om en definition på begreppet. Undertecknad kan underteckna ett papper, ett jävla heligt dokument skrivet i bebisblod, på att ingen sådan definition levererats.

Nämnde jag att elefanten i rummet hade bjällror i betarna? Det var ändå ingenting mot trumpeten den hade uppkörd i röven. Och alla fötterna? Jepp, du gissade det. Hade trampat rakt igenom skinnet på en baskagge.

***

Nämen, alltså. Såhär skrivs på Wiki:

"Intersektionalitet kan fungera som hjälpmedel eller begrepp, som inte strävar efter att rangordna identitetskonstruktioner utan efter att synliggöra hur olika maktordningar är sammanflätade på olika nivåer, såsom det politiska, det representationella, eller det strukturella.[4] Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionalitet och etnicitet.[5] Genom att hävda att det finns flera maktordningar som är beroende av varandra öppnar ett intersektionellt perspektiv för att upplösa gränser mellan olika sociala kategorier för att rikta uppmärksamheten på hur de samverkar.

En intersektionell analys bygger på postmodern feministisk teori, queerteori, postkolonial teori och black feminism. Syftet är inte att enbart synliggöra hur avvikande, underordnade eller exkluderade identiteter (till exempel ”rasifierade”, ”homosexualitet” eller ”arbetarklass”) produceras i dessa skärningspunkter, utan att uppmärksamma t.ex. ”vithet”, ”heterosexualitet” eller ”överklass” som identitetskategorier.[4]

Exempelvis ses kvinnor aldrig enbart som kvinnor eftersom könsmaktsordningen (likt etnicitet, sexualitet eller klasstillhörighet) som separat frågeställning ger en otillräcklig helhetsbild för att förklara hur ojämlikhet uppstår och hur makt utövas. Maktordningar kan inte rangordnas, ingen maktordning står över någon annan och det finns maktordningar inom varje maktordning. Klassförtrycket ses alltså inte som viktigare eller mer grundläggande än könsförtryck eller rasism. Flera aspekter, som kön, etnicitet, religion, ålder, klass och sexuell läggning spelar alla in i bestämmandet av en individs identitet och dess villkor.[6]"

Jag ser vad problemet är här. Intersektionalitet är en teoribildning som har glömt vad poängen är med teoribildningar. En modell som glömt varför man modellerar.

Det finns ett territorium, och vi vill ha en karta. (LessWrong, Map and territory. Antropofagi, Vetenskapsteoretiskt manifest.) Interserktionalitet, tho, försöker vara territoriet. Eller, exakt lika komplex som territoriet.

Intersektionalitet förenklar ingenting för oss. Den intersektionella teorin, vag och osammanhängande som den är, vill inkludera så mycket som möjligt. Men då är verkligheten faktiskt bättre. För verkligheten är 1:1. Teorins själva syfte är att inte vara 1:1, utan att ge oss en övergripande förståelse. Teorin ska givetvis stämma med 1:1-verkligheten. Men den ska inte inkludera all information, som verkligheten inkluderar. För då gör den ingenting för oss. Den hjälper oss inte att hantera informationen överhuvudtaget. Den reducerar ingenting.

(Jag är väl reduktionist ändå, som anklagelsen en gång löd. I bemärkelsen att jag erkänner att jag inte är Gud och således inte kan erfara hela världsaltet på samma gång.)

Och vet ni vad? Jag anklagar inte ens den intersektionella teorin för att inte vara falsifierbar. För jag inser att det inte behöver vara grejen med den här typen av avsett förståelsehöjande teoribildningar. Liksom, Foucault ger mig skitmycket. Perspektiv på världen, på maktrelationer, på sociala konstruktioner, institutioner, normer. Allt det där. Men intersektionalitet adderar ingenting överhuvudtaget i det avseendet heller. Intersektionalitet konstaterar bara vad vi alla vet: Ja, det finns rasism, sexism, funktionsnormativitet, etcetera in absurdum. Men verkligheten är en oändligt komplicerad väv av relationer och specifika instanser av fenomen. Vi väljer bara att klumpa ihop och förenkla ibland, för att kunna diskutera en bit av verkligheten utan att behöva redogöra för hela skiten i detalj. (Varje enskild instans av fenomenet "rasism" är i banal bemärkelse unik. Men vi vill kunna lyfta blicken från det enskilda, och prata om det generella, om "rasism" som makrofenomen. Innit.)

***

Sa jag att "klass" är den grundläggande analytiska kategorin? Det står jag fan fast vid.

"Klass" är givetvis inte en 1:1-modell heller. Det är inte syftet. Klass-begreppet är del av en teori som hjälper oss att analysera verkligheten - verkliga maktrelationer mellan verkliga individer. Analysen faller samman under sin egen oändliga detaljrikedom om den försöker bredda sig till att inkludera samtliga andra parametrar i universum.

Intersektionalitet är högerns feminism. För att den dränker "klass" i ett hav av andra aspekter.

Och, framförallt, så gömmer intersektionaliteten det faktum som en klassmedveten analys aldrig kan blunda för:

--> Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt <--

Det spelar ingen roll om vi identifierar exakt vem som förlorar i systemet. Det viktiga är att någon förlorar. Ett ojämlikt system med perfekt social rörlighet är fortfarande ett ojämlikt system.

Antropofagi citerar återigen sig själv:

"Begreppet intersektionalitet /.../ är egentligen bara en slöja som höger-feminister slänger över klassbegreppet /.../
 
/.../ genom att rabbla alla diskrimineringsgrunder och marginaliserade grupper man kommer på, blundar man för det faktum att det är ojämlikhet som är den egentliga intersektionella variabeln. Vilka grupper som missgynnas i ett system är en sekundär fråga. Den primära är om systemet är uppbyggt så att någon måste missgynnas.

När det finns bostadsbrist finns det rum för irrelevanta (xenofoba) preferenser att slå igenom; då uppkommer diskriminering på bostadsmarknaden. När det finns hög arbetslöshet, samma sak på arbetsmarknaden. Det är alltid bakomliggande struktur som dikterar hur rasism eller sexism kommer att slå.

Det var inte Michelle Obama som släppte in kvinnor på arbetsmarknaden. Det var det plötsliga strukturförändring som Första Världskriget innebar. Dvs. att alla män dog eller gick i krig, samtidigt som industrin skrek efter arbetskraft, bl.a. för att tillverka ammunition. Så fick kvinnorna jobb.

Gå ner sig i det variabelträsk som stavas intersektionalitet, det kan undvikas genom den spång eller brygga som kallas materialistisk, marxistisk analys. Det är ojämlikhet som är den materiella variabeln. Resursfördelning. Det övriga är överbyggnad.

Detta fattade de vita arbetarklasskvinnorna, såtillvida att de inte lät sig luras av högerfeministen Hillary. Vad de kanske inte fattade var att de typ orsakade domedagen för alla människor på jorden."

Kort sagt: Vi kan eliminera rasism, sexism, och funktionsnormativism. Så länge vi har en faktisk materiell orättvisa kommer den dock alltid vara distribuerat på ett eller annat sätt. Om något kanske rasismen, sexismen och funktionsnormativismen är ett (pissigt) sätt för oss att förhålla oss till den befintliga orättvisan och dess nuvarande distribution.

Som jag har sagt förut "så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna."

***

Det är alltså inte så att liberalerna, i bemärkelsen högen, har rätt. Det är inte "individen" som "är det viktiga". För ska vi gå ner till faktiskt individnivå, då är vi tillbaka på 1:1-nivå, dvs. ute och härjar i själva territoriet.

Givetvis är det fel att begå illdåd mot andra. Där gäller lagen lika för alla, i ett rättssamhälle. Det är själva handlingarna som är fel, inte kategorierna av människor. Det är fel att mörda eller diskriminera eller råna, oavsett vem som är förövare och vem som är offer. (Här finns även utrymme för att stifta särskilda regler för att stävja våld och diskriminering mot särskilda grupper. Begreppet "hatbrott" är ett sådant exempel.)

Ska vi däremot lyfta oss till strukturnivå, då vill vi se vad som konstituerar strukturer. Här är resursfördelning helt centralt, och också det som i stor utsträckning drabbar de missgynnade grupperna. (Invandrare befolkar de lägre nivåerna av näringsstrukturen; afroamerikanerna bor i blyförgiftade bostadsområden; kvinnorna har lägre löner; etcetera.)

För att slippa förirra oss i variabelträsket kan vi prata om den mekanism som distribuerar orättvisan: Ojämlikheten. (Som också leder till massa andra negativa aspekter, för övrigt.)

***

Sammanfattning:

Intersektionellt är inte tillämpbart som analysverktyg, eftersom det är (vill vara) 1:1-modell av territoriet. Som modell betraktat hjälper det oss inte alls.

Intersektionaltiet är inte "bra", rent normativt (givet utilitaristisk ståndpunkt), eftersom intersektionaliteten gör att vi inte kan se klassbegreppet i skogen av analytiska parametrar.

Intersektionalitet har egentligen inte någon förståendehöjande funktion, utan finns endast för att profilera samhällsvetarklassen som i ökande grad har svårt att ursäkta sin egen existens. Ett svårt begrepp - ja då behövs det ju en svår utbildning.

Den som inte håller med får gärna kalla mig korkad. Men, i så fall också gärna förklara.

***

(Relaterat: Sanningen och kvinnorna; nån slags färg/tråd; fortfarande mörkt; häromdagens reduktionism; mångfald utan jämlikhet; valfritt; könsord; bryta på kön; gissningar om kön och lön.)