Mötet om namnbyte

SVT:s Mötet är äkta schism-fabrik. Avsnittet med Panshiri och Houman var dock riktigt mysigt och avslutades med en VVV - varm och vänlig vibb.

Min tolkning gällande sakfrågan:

Panshiri argumenterar för att blattar ska byta namn för att kringgå diskriminering på arbetsmarknaden. Houman menar att vi ska vara missnöjda med strukturerna istället för att lägga ansvaret på individen. Panshiri säger som Dead Prez att "we can blame it on the system but the problem is ours," dvs. att vi måste göra det bästa av situationen och att individen måste agera på ett sätt som optimerar för omständigheter som den själv inte kan förändra. Houman menar att personer som inte byter namn kan få det ännu svårare om många gör det. Panshiri frågar som Dead Prez om Houman "are [...] addicted to the struggle or commited to success?"

Panshiri kan verka ha uppenbart rätt - givetvis är det bäst för individen att agera på det sätt som är bäst för individen. Houman uttrycker sig inte särskilt väl. Men, låt oss ändå erkänna att han har många extremt viktiga poänger. Låt oss omformulera dem på ett sätt som vanligt fölk kan begripa:

1. Mimicry eroderar signalvärde:

Mimicry är när en organism "härmar" en annan. Som alltid när vi pratar om en evolutionär - ultimat - förklaringsnivå är det dock viktigt att påpeka att organismen inte är den som härmar - den bara är. Det är evolutionsprocessen som i någon mening härmar. Så, därav citationstecknen kring "härmar".

Vi tänker oss att det förekommer två grodarter, samt en grodätande predator (vi låtsas att det är en grodätande fladdermus). Den ena grodan är giftig för fladdermusen, och den är röd. Den andra grodan är ätlig och grön. Genast förstår vi att det föreligger ett selektionstryck på fladdermössen, där sådana som undviker att äta röda grodor oftare överlever och reproducerar sig, och där sådana som äter röda grodor mindre ofta överlever och reproducerar sig. Fladdermössen selekteras alltså för att känna igen och undvika röda grodor.

Grodegenskapen "röd" kan nu sägas ha ett viktigt signalvärde. Det faktum att fladdermössen över en evolutionär tidsrymd allt oftare undviker röda grodor, gör att ett selektionstryck uppstår på de gröna grodorna. Det är nu fördelaktigt att vara röd; du äts då mer sällan av fladdermöss. Så, grodegenskapen "grön" kan förväntas bli mindre frekvent, medan grodegenskapen "röd" kan förväntas bli mer frekvent, i det att fladdermössens undvikande av röda grodor utgör ett avsevärt selektiontryck.

Nu har vi då två grodarter, varav den ena är röd och giftig, och den andra är röd men inte giftig. Detta innebär dock i sin tur att signalvärdet för grodegenskapen "röd" eroderas. Plötsligt är det inte längre lika farligt att äta röda grodor - de är ju ibland icke-giftiga. Selektionstrycket att inte äta röda grodor är alltså minskande. (Vi håller i åtanke att det alltid finns ett selektionstryck för att tillgodogöra sig alla tillgängliga kalorier, så det ligger en automatisk fitness i att äta saker över huvud taget.)

När signalvärdet i grodegenskapen "röd" eroderas, i och med att icke giftiga grodor oftare är röda, så blir det mindre värdefullt för både de röda ogiftiga och de röda giftiga grodorna att vara röda.

Analogt med detta så kommer arbetsgivare vilja selektera arbetssökande, och om de vill undvika att anställa blattar så kommer de sålla bort alla CV:n det står Ahmed på. Att heta Erik har nu ett starkt signalvärde - ditt CV får vara kvar i högen. Skulle alla som heter Ahmed byta namn till Erik, skulle emellertid signalvärdet eroderas - arbetsgivarna kan inte gärna sålla bort alla som heter Erik - de älskar ju svennar! Så småningom skulle arbetsgivarna behöva hitta andra urskiljningsgrunder, som att kräva bild på CV:n så att man kan välja bort folk med brun hud istället.

Ett alternativ är att arbetsgivarna lär sig att gå på andra urskiljningsgrunder, som meriter, referenstagning, eller intervju. Då pratar vi plötsligt inte längre om diskriminering utan om meritokrati. Troligen är det bra om arbetsgivarna har så mycket information som möjligt så lättillgängligt som möjligt, för att slippa den grova sållningen på etnicitet som namn-diskrimineringen syftar till. Om man t.ex. lätt kan se om någon suttit i fängelse eller inte blir det mindre värdefullt att välja bort blattar, när det man vill är att välja bort ex-kriminella. Arbetsgivarna har säkert rätt i att personer med utländsk härkomst oftare är kriminella, så deras namn-diskriminering är ur den synpunkten i någon mening logisk - de vill säkert dock gärna göra ett mer riktat urval om de kan.

Om mimicry (att byta namn från Ahmed till Erik) eroderar signalvärde på ett negativt eller positivt sätt, beror alltså troligen på vilka andra urvalsgrunder som blir tillgängliga. Mångas idealfall är att arbetssökanden alltid bara bedöms på sina meriter, men ärligt talat har det också begränsat värde att veta vem som har exakt vilken examen - det finns för mycket skitfolk där ute, och för mycket skithögskolor, och pga. LAS för mycket arbetsgivare som hellre ger en galen tjuvaktig mytoman en bra referens till nästa arbetsgivare för att bli av med galningen som man nu inte riktigt kan sparka. Mitt idealfall hade nog varit att ta ner allas IQ, högskoleprovresultat, och nån slags block-chain-verifiering av social kompetens - LinkedIn kanske kunde göra någon jävla nytta och lösa det. ("Endorse" på riktigt liksom.)

(Om vi tänker oss en situation där ingen information alls är tillgänglig innan anställningsintervjun - där det är förbjudet att anställa folk som man vet något om, eller där alla arbetsintervjuer lottas ur SCB:s befolkningsstatistik - så kommer vi att hamna i en situation där intervjuer blir helt avgörande. Vi kan dock anta att detta kommer ha pissiga effekter, där skickliga lögnare och sol-och-vårare kommer att lyckas väldigt bra tills det att arbetsgivarna lär sig någon motverkande strategi. Hur som helst kommer meriter bli allt mindre intressant om det blir omöjligt att bedöma och styrka sådana. Det kommer bli konstigt!)

Houman har hur som helst en poäng i att vikten av ett svenskt förnamn kommer att minska när fler Ahmed byter namn. (Men, om rätt många gör det kanske det blir en viktig signal för att selektera för komformism - tänk vilken fantastisk jävla streber-iranier som byter namn till Kalle - och tänk den som dessutom blonderar sig och skaffar blåa kontaktlinser! Hurra för husblattar.)

(Relaterat: Fördomar.)

2. Inadekvata ekvilibrium upprätthålls genom work-arounds. När alla anpassar sig efter en oönskad struktur, så blir den oönskade strukturen mer hållfast. Ibland måste konflikt tvingas fram för att strukturen ska ifrågasättas. Därom vittnar medborgarrättsrörelsen, om jag förstått saken rätt.

Mer om svensk opioid-dödlighet

Eftersom det mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet är den skenande opioid-dödligheten, kan det vara värt att bemöta ett vanligt förekommande argument mot legalisering. Argumentet är att "man ska få folk att inte börja knarka från första början," vilket alltså är kärnan i den svenska ANDT-politikens ökända nolltolerans.

Historien visar att detta argument inte stöds av empirin - folk börjar knarka även under nolltolerans, precis som folk söp under förbudstiden i USA. I Schweiz har heroinmissbruket minskat i och med införandet av gratis-heroin-sprutrum, eftersom djonkarna inte behöver finansiera sitt eget missbruk genom att sälja till andra, yngre förmågor.

Men, vi kan ändå tänka oss att vissa människor hade knarkat mer om knark var lagligt. Vissa människor avskräckes av ordningsmakten, och lagen har även en viss normerande effekt. Säkert finns det individer som idag inte knarkar, som hade knarkat om det var lagligt. (Kanske inte rökt rullade fentanylplåster liksom, men i alla fall rökt lite mer gräs och trippat lite på syra ibland.) 

Så, olagligt knark är bra för vissa, om vi tycker att knarkande är dåligt. (Det är såklart inte dåligt rakt av. Jättebra att få fentanyl under din kirurgi. Kanske rätt bra att få psilocybinbehandling mot depression. Avsevärt mycket bättre att röka gräs än att dricka alkohol. Folk dör av olagliga droger för att innehållet är wacko och oförutsägbart - laxermeder, råttgift och blekmedel i heroinet - fentanyl i kokainet - allt annat än MDMA i Ecstacyn - och allsköns konstiga NPS:er.)

Anta att vi anser att folk inte ska börja knarka. Är då förbudspolitik lösningen? Tyvärr inte. Opioidepidemien i USA anses har börjat med den stora Oxycontin-föreskrivningen. Genom drastisk marknadsföring slog denna värktablett stort, men då värktabletters effekter tenderar att avta, försökte många öka sin dos. När lagliga alternativ inte finns, måste man gå på olagliga, och då är gatu-heroin betydligt billigare än piller. Oxycontin är även designat för att verka långsamt, varför många maler ner och snortar eller injicerar sina tabletter. Helt enkelt leder Oxycontin-föreskrivning förhållandevis ofta till missbruk. Opioider är beroendeframkallande som tusan, och inte minst för människor med smärtproblematik som måste öka dosen när effekten avtar.

Även många av de som bara blev hookade på sin vanliga, legala dos hamnade så småningom i trubbel. När offentligheten blev wise to Oxycontin-problematiken tightade man till systemet och försvårade utskrivning. Purdue Pharma, som säljer Oxycontin, förmåddes sedermera ändra på receptet så att tabletterna inte skulle gå att mortla och snorta, för att minska missbrukspotentialen. Studier har visat att en av alla som förhindrades åtkomst till Oxycontin, övergick ca en tredjedel till tyngre illegala droger. (Här är en bra regulatorisk tidslinje avseende Oxycontin.)

Så, människor kan alltså halka in på opioidmissbruk även om opioider är olagliga. Att opioider tillgängliggjorts på lagligt vis genom Oxycontin har av allt att döma bidragit till att mångfaldiga antalet missbrukare, men nolltoleransen har så att säga stått fast. 

Argumentet skär dock egentligen båda vägarna: På grund av tillgång till lagliga opioider har fler börjat missbruka, å ena sidan. Å andra sidan har jättemånga börjat missbruka trots att the War on Drugs pågående har utkämpats. (Vi ska även komma ihåg att det fanns många opioidmissbrukare i USA även innan Oxycontin, och så även i Sverige.) 

Oxycontin kan ses som en partiell legalisering, men jag tror inte att flertalet nolltolerans-förespråkare förespråkar nolltolerans mot medicinska tillämpningar rent generellt. Man vill ha morfin i vården. Poängen med att dryfta Oxycontin-gate är alltså att visa att tillgång såklart spelar roll, men nolltolerans är inte tillräckligt för att eliminera all tillgång. Givetvis är det dåligt att tvinga ner Oxycontin i halsen på folk, eller muta läkare eller aggressivt marknadsföra beroendeframkallande läkemedel med stor missbrukspotential. Men återigen visar historien att Purdue Pharma inte behövs för att generera en hög narkotikadödlighet - de gör det bara värre.

***

Värt att nämna i sammanhanget är den artikel i dagens DN som anekdotiskt exemplifierar hur smärtproblematik kan leda till missbruk. Den handlar om "Johan" som var en välfungerande familjefar tills han fick ont i höft och rygg och förskrevs en slags morfinläkemedel. Efter ett tag behövde han öka doser för att få samma effekt, men så småningom rekommenderades han att minska dosen vilket fick honom att uppsöka olagliga alternativ.

"Eftersom hans ordinarie läkare hade satt stopp vid 140 milligram hittade han andra sätt att skaffa fram preparaten.

– Jag köpte tabletter, jag köpte recept, jag gick till olika vårdcentraler. När jag blev rödmarkerad i regionens journalsystem gick jag till de privata. På apoteket kunde de reagera på att jag hade recept från olika förskrivare men då sa jag att det skrevs ut när jag var på Gotland på semester eller något. Jag såg ju inte ut som en missbrukare och de trodde på mig, säger han."

Han hann förlora huset och jobbet och så vitt jag förstår även frugan, innan han äntligen skrev in sig själv på en privat LARO-klinik för att få substitutionsbehandling och komma ur sitt missbruk. Svårt skuldsatt och med ett liv i spillror.

Är då lagliga opioider i form av läkemedel en betydande inkörsport till knark även i en svensk kontext? Den svenska opioid-epedemien försöker springa ikapp den amerikanska, men är det av samma anledningar?

Vi tar det igen: Opioid-dödligheten har ökat så här mycket:

Men, opioid-förskrivningen har inte alls utvecklats på samma sätt i Sverige som i USA (källa):

"The average availability of prescription analgesic opioids, defined as the amounts that each country’s competent national authority estimates are used annually, has been steadily growing in the past 15 years. Mean availability of analgesic opioids in OECD countries 2011-13 and 2014-16. S-DDDs per million inhabitants per day."

Som vi ser är USA med stor marginal värst i OECD-klassen (men har bland de största minskningarna mellan genomsnitten för perioderna 2011-2013 och 2014-2016, troligen som en reaktion på opioidepedemien och skandaliseringen av Purdue Pharma samt även Johnsen & Johnsen). Sverige har hela tiden legat under 10000 S-DDD:s per millioner invånare, och har inte ökat på samma sätt som många andra länder (även om det ser ut att ha skett en viss ökning). Lagliga opioider i form av smärttabletter kan alltså knappast förklara den enorma ökningen av svensk opioid-dödlighet, även om dessa två storheter alltså kausalt knyts till varandra i en amerikansk kontext.

[Uppdatering: Jag noterar dock att den här artikeln hävdar motsatsen som en möjlig förklaring (min fetstil):

The risks of four of the five leading causes of death in this age group were affected by the individuals’ social conditions. The unfavourable mortality development in young adults in Sweden was mainly due to substance use. A contributing cause might be the change in the Swedish healthcare system that introduced competition between providers, which might have encouraged providers to prescribe opioids.]

***

Vi har redan pratat om death of despair och den höga andel av framförallt pojkar som slås ut ur den svenska skolan. Krakowski kopplar explicit incelskapet till NEET-begreppet, dvs. det som i en svensk förvaltningskontext oftast kallas UVAS - Unga som Varken Arbetar eller Studerar. Enligt Krakowskis efterforskningar är det många incels som copar genom att uttryckligen självidentifiera som NEETs, och aktivt vägra bidra till samhället - en slags nihilistisk hämnd på kollektivet. Vi vet redan att det är män med lägre intjänandeförmåga som blir ofrivilligt barnlösa. Och vi vet redan att alla har det bra på svensk arbetsmarknad förutom de som inte klara gymnasiet:

Det svenska samhället lyckas generera kadrer av ensamma och misslyckade män. Givetvis mår dessa dåligt. När monogaminormen så effektivt smulas sönder av allsköns statssponsrad normkritik och socio-teknologisk utveckling, så står många grabbar utanför. Givetvis måste de spela tevespel, knarka och porrsurfa för att överleva - det är det minsta vi kan unna dem.

Då blir det extra tråkigt att vi dessutom stigmatiserar dem för deras myckna knarkande, samt att vi förvägrar dem kvalitetssäkrat och högkvalitativt knark, som de kunde konsumera på ett säkert sätt. Även om Chasing the Scream kan kännas lite tendentiös, och säkert har sina tillkortakommanden som modellbygge betraktat, så finns det en viktig insikt i att många som brukar tunga opioider gör det av en anledning. Få går från ett perfekt liv till missbruk, i alla fall inte utan att passera en smärtproblematik. Man knarkar (opioider) för att man har tråkigt eller mår dåligt eller har ont eller känner sig allmänt självdestruktiv.

"Johan" i DN behövde smärtlindring. Sen behövde han LARO. UVAS-NEETs-incel-killarna behöver också smärtlindring. Många av dem överväger självmord, enligt Krakowski. Överdoser är notoriskt svårklassificerade som dödsorsak betraktat, eftersom ingen kan veta om du petat i dig för mycket läckage-metadon av misstag eller för att du verkligen ville ta ditt liv - oavsett har du troligen mått hyfsat dåligt i grunden. Det är en hårfin skillnad mellan självmord och överdos i vissa fall. (Och även självmord har ju ökat i Sverige relativt andra Västeuropeiska länder, dvs. inte minskat lika mycket. Som sagt är förklaringen till varför unga vuxna dör:

"● Den enskilt viktigaste dödsorsaken är självmord. I Västeuropa som helhet har självmorden sjunkit medan de i Sverige i dessa åldrar varit oförändrade.

● Den näst vanligaste orsaken är död i trafiken och i andra olycksfallsskador. Denna dödlighet har sjunkit något i Sverige men betydligt mindre än i Västeuropa som helhet.

● Den mest oroande utvecklingen gäller bruk av narkotika där dödligheten i Sverige ökat med 60 procent åren 2000–2017 till att bli den högsta i Västeuropa. Dödsfallen orsakas främst av opioider som heroin och metadon.")

Självklart är det bäst att låta alla klara skolan och få ett jobb och ett meningsfullt liv. Men kan vi inte ordna den svåra delen, så får vi acceptera att folk behöver hantera sin ångest och sorg. Då kan vi väl i alla fall ge dem tryggt och säkert knark.

Man kan för den delen tycka att ca 900 dödsfall om året inte är så mycket. Färre än vad som orsakas av avgaser, liksom. Men avgasdödligheten är en indikator på något i grunden positivt - många kör omkring jättemycket i bil, vilket är kul. Narkotikadödligheten är istället en indikator på något i grunden negativt - många mår jättedåligt och vill antingen ta livet av sig eller försöker hantera sin ångest medelst narkotika. Om folk endast körde bil för att de var deprimerade skulle 900 avgasorsakade dödsfall om året vara jättesorgligt - tänk så många deprimerade det måste finnas för att generera så mycket avgaser!

Folkhälsomyndigheten om överdoser (min fetstil):

"Under 2019 inträffade totalt 894 dödsfall i läkemedels- och narkotikaförgiftningar bland invånare 15 år och äldre, vilket motsvarar 11 dödsfall per 100 000 invånare. Dödligheten var vanligast i åldersgruppen 30–44 år. Dödligheten var också vanligare bland män än bland kvinnor, och bland personer med förgymnasial och gymnasial utbildningsnivå jämfört med personer med eftergymnasial utbildningsnivå.

[...]

Av de runt 900 personer i Sverige som avlider årligen till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar är runt hälften oavsiktliga förgiftningar (överdoser) och en fjärdedel suicid med narkotika. Resterande är dödsfall med oklar avsikt. Dödsfall på grund av alla sorters akuta skador och förgiftningar, där narkotikarelaterade dödsfall ingår, är den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15–39 år i Sverige. Oavsiktliga överdoser är den vanligaste orsaken till dödsfall i läkemedels- och narkotikaförgiftningar bland både män och kvinnor i alla åldrar. Näst vanligast bland män är dödsfall till följd av oklar avsikt medan suicid med narkotika är näst vanligast för kvinnor."

Ska Sverige verkligen ligga så här högt över OECD-snittet? Då måste vi göra någonting helt fel.

Det mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet

Dödligheten bland unga i Sverige ökar drastiskt. En debattartikel av Sven Bremberg (barn- och ungdomsläkare, docent i Socialmedicin, Karolinska institutet) och Elisabeth Fernell (barnneurolog, professor i barn- och ungdomspsykiatri, Gillbergcentrum, Göteborgs universitet) i DN:

"Sverige hör nu till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna i åldern 20–34 år.

Under loppet av två decennier har den gått från att ha varit den lägsta i Västeuropa till att Sverige nu hör de till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten. Utvecklingen i Sverige är unik i Västeuropa [...]

[...]

I USA har dödligheten bland unga vuxna ökat så mycket att medellivslängden, redan före covid-19, sjunkit. Angus Deaton, Nobelpristagare i ekonomi, har beskrivit utvecklingen som ”death of despair” (förtvivlans död) eftersom de främsta dödsorsakerna är självmord och bruk av opioider. Sverige är det enda land i Västeuropa som har en liknande utveckling bland unga vuxna (Ågren, 2021).

Dödligheten har sedan lång tid minskat i de flesta åldrar och i nästan alla länder. Unga vuxna i åldern 20–34 år i Sverige och i USA utgör undantag eftersom inga förbättringar skett sedan år 2000. Under loppet av två decennier har dödligheten i Sverige i dessa åldrar gått från att ha varit den lägsta i Västeuropa till att Sverige nu hör till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten.

För att kunna förklara utvecklingen är det nödvändigt att klargöra varför unga vuxna dör.

● Den enskilt viktigaste dödsorsaken är självmord. I Västeuropa som helhet har självmorden sjunkit medan de i Sverige i dessa åldrar varit oförändrade.

● Den näst vanligaste orsaken är död i trafiken och i andra olycksfallsskador. Denna dödlighet har sjunkit något i Sverige men betydligt mindre än i Västeuropa som helhet.

● Den mest oroande utvecklingen gäller bruk av narkotika där dödligheten i Sverige ökat med 60 procent åren 2000–2017 till att bli den högsta i Västeuropa. Dödsfallen orsakas främst av opioider som heroin och metadon."

Forskarnas poäng är att det svenska skolsystemet leverera en stabil andel på 14 procent av eleverna "vare sig får teoretisk utbildning eller en yrkesutbildning som kan leda till senare anställning," vilket skulle förklara en "death of despair-problematik i Sverige. (Incels, någon? Låg intjänandeförmåga, någon?)

Forskarna menar att Sverige efterliknar USA vad gäller dödlighet bland unga, och därmed skiljer sig från alla andra västeuropeiska länder. De har säkert rätt i att svensk skola skapar en social utslagning, och vi vet ju dessutom att svensk arbetsmarknad har lägst andel enkla jobb i Europa. 

En sak som inte nämns i debattartikeln är dock den svenska nolltoleransen - den repressiva narkotikapolitiken. Därvid liknar Sverige nämligen USA mer än Västeuropa. I många andra europeiska länder har harm reduction vunnit mark - Portugal har till och med avkriminaliserat, och Schweiz är jätteglada över sina heroinsprutrum. Slovenien, Spanien och flera andra länder fokuserar numera helt på harm reduction, med goda resultat vad gäller narkotikadödlighet.

Forskarna nämner i debattartikeln att svenska självmord inte minskat lika mycket som i resten av Västeuropa, samt att trafikdödligheten sjunkit mindre i Sverige än annorstädes. Den dödlighet som ökar är dock narkotikadödligheten.

Sverige vill alltid vara som USA. Det är riktigt deprimerande om vi även ska vara som USA i termer av opioidepedemi.

Den här bilden (källa) visar hur opioid-dödligheten per miljoner invånare utvecklats i Sverige och ett gäng andra länder, 2011 jämfört med 2016:

Sverige ligger fortfarande en bra bit efter Estland, Kanada och USA, men vi har ökat mer än något annat land förutom USA, i absoluta tal. Procentuellt har Sverige ökat betydligt mer än USA, med ca 125 procent jämfört med USA:s ca 70 procent.

Det här borde vara det i särklass mest skandalösa som hänt i Sverige under 2000-talet, men har i stort sett förbigåtts med tystnad. Visst har man börjat bygga ut sprutbyten i många regioner, och LARO tuffar väl på, men i stort sätt är narkotikapolitiken lika dogmatisk som alltid.

Vänsterpartiet, som skulle kunna vara de utsattas försvarare, hävdade till och med i Agendas partiledardebatt nyligen att vi ska lösa den svenska gängbrottsligheten genom att ta itu med efterfrågan på narkotika. "Bra," tänker du, "äntligen någon som vågar prata om att vi måste legalisera narkotika för att plocka bort gängens intäkter." Men nej. Det Nooshi Dagostar stred för i debatten var att vi rent polisiärt ska jaga brukarna ännu mer! Det vill säga, den totala motsatsen till harm reduction. Mer war on drugs, liksom. Det som jänkarna nu försöker ta sig ur, bäst de kan.

Skandalen är ett faktum men ingen talar om den.

Gigachad möter Gigastacy

Stefan Krakowski har skrivit en bok om incels. Det är den sämst skrivna boken sen Bornemarks Det omätbaras renässans, men innehållet är för all del intressant. Få nyheter men desto mera sorg.

Den stora frågan är: Hur understår sig en Gigachad av Krakowskis proportioner att skildra incelrörelsen? Jag menar, se på honom:

Gigachad!

Den här mannen kan ögonknulla ihjäl en häst, och få flickor att skriva trosdrypande poesi om vad som nu än döljer sig under den läckra koftan. (En hårig bringa, måntro?) Dessutom är han välutbildad och högbetald, överläkare Krakowski, och har för den delen redan ynglat av sig.

Kan en Gigachad någonsin förstå en Truecels upplevelse av världen? Är det inte en skymf redan att han försöer? Borde det inte vara olagligt för en Gigachad att kapitalisera på incelmännens lidande på det här viset?

Totalt sett får boken fem tända ljus i betyg för det intressanta intervjumaterialet. Två ruttna lingon blir det för språket, och strukturen och redigering ges en statligt dödad dansk mink. Överkört höstlöv ges för de märkliga och ganska långa textstycken som är copy-pejstade på flera olika ställen i boken. (Exempelvis är prologen också en del av ett kapitel senare i boken.)

Med det sagt: Kul att belysa utvecklingen mot en allt skevare sexualekonomi. När female-to-male-breeding ration ballar ur är det en ny bronsålder.

(Relaterat: Under bronsåldern swajpade man hällristningar; ofrivillig barnlöshet; barnlöshet del 2; omprövelsen del 3; sexrecessionen.)

***

En ganska intressant aspekt av incelskapet är att många verkar ha asbergers- eller autism-diagnoser. Vi har ju alla läst och förfärats av Kajsa Ekis Ekmans blottläggande av vår tids störta vårdskandal i eminenta Könets existens, och där framgår att den lavinartade ökningen av flickor som vill byta kön till väldigt stor andel består av personer med samma typ av diagnoser. (Relaterat om Ekis Ekman och transfrågan: Kukens ondska.)

Icke att förringa är att Ekis Ekman även är en Gigastacy helt i sin egen rätt:

Gigastacy!

Den "sociala smittan" som verkar ligga bakom ökningen av autistflickor som vill bli pojkar sprids framförallt genom sociala medier och på Internetz, inte minst Tumblr. Mottagandet av Ekmans bok visar på en gravt radikaliserad filterbubbla där galna åsikter förs fram av intellektuellt ohederliga debattörer, som RFSL. Kolla här:

RFSL:s "100 fel i Ekmans bok" säger väl allt... om RFSL. Det är en slapp och osaklig attack som innehåller få om ens några rimligheter. Ekman pekar själv på felen i de hundra felen, och beklagar att vi inte kan ha en sakfrågedebatt istället för pajkastning. En QX-recensent från RFSL försöker karaktärs-mörda Ekman men faller på eget grepp då han synes vara en gris som vill brottas i lera. Och på tal om ingenting framstår RFSL:s ordförande som skrämmande obegåvad.

Translobbyn verkar vara en radikaliserad internetsubkultur som rekryterar autister. Och vad är mer en radikaliserad internetsubkultur som rekryterar autister? That's right. Incels.

Visst är sexualekonomins skevhet en högintressant samhällsfråga. Det är också högintressant att försöka förstå vad som händer när pöbeln utan vidare kan göra sina röster hörda, och när parasitiska memes kan löpa amok bland alla typer av mänskliga sinnen.

(Relaterat om parasit-memes: Fördomar; parasit-symbios-dimensionen; selektionsvarians på olika nivåer; sanningen i längden; Price:a gudarna; nyttan av underkastelsen; memetisk evolution och folkmord; memetisk evolution och könsdysfori; rasdysfori.)

I alla tider har det funnits personer som levat i normalfördelningarnas svanstrakter. Nu har de fått kanaler att samordna sig kring sina upplevelser, men inte nödvändigtvis självinsikten eller de intellektuella verktygen att samordna sig kring en korrekt analys av världen.

Flickor blir pojkar och pojkar blir incels.

***

Men det finns ännu en överlappning som är desto läskigare.

Många transmän (dvs. kvinnor som transitionerar till män) känner att de är rätt off. De sätter sitt hopp till könsbyte som den stora lösningen. Många ångrar sig när de inser att de fortfarande är rätt off. Det sociala löser sig inte för att de byter kön, och de kan uppleva sig bli utestängda från de manliga sociala sammanhang som de tror finns. (Jag vågar påstå att det inte finns någon transfobi och att ingen aktiv exkludering pågår. Strukturella felslutet, bara.)

Många incels känner att de är rätt off. De sätter sitt hopp till... Nej just det, det sätter inte sitt hopp till någonting. De ger upp och blir blackpilled, dvs. inser att det är kört och att de aldrig kommer få ligga. De hatar sig själva och i vissa fall kvinnor.

Utöver transmän och incels finns det också transkvinnor - män som transitionerar till kvinnor. De mest högljudda förespråkarna för den mest radikala trans-subkulturen tenderar mig veterligen att vara transkvinnor. Det finns givetvis gott om vettiga transkvinnor, som den nationellt kända och ångerfulla Aleksa Lundberg. Men det finns också transkvinnor som insisterar på att tävla mot biologiska kvinnor i MMA. Det finns transkvinnor som tills nyligen var manliga dömda sexualbrottslingar, som våldtagit, mördat och torterat kvinnor och nu bytt kön för att få hänga med kvinnliga fångar. (T.ex. avtjänat straff på fängelse av högsta säkerhetsklass för män, för att ha strypmördat en kvinna.) Och det finns transkvinnor som hotar att mörda kvinnliga feminister för att dessa är "tranfobiska" när de ifrågasätter det ovanstående. (Exempel; exempel 2.)

Incel?

"TERF" står för "Trans-Exclusionary Radical Feminist."

Transkvinnor tenderar att vara lika brottsbenägna som män, även vad gäller våldsbrott. En brittisk genomgång tyder på att transkvinnor i fängelse ofta är dömda för våldtäkt - knappt 60% av transkvinnor i en given fängelsepopulation, jämfört med knappt 17% av män. (Drygt 3% av kvinnor.) Det kan säkert vara en effekt av att just sexualförbrytare har ett större intresse av att byta kön, och i så fall är kausaliteten att män som är sexualförbrytare oftare vill byta kön för att få komma in i kvinnornas fängelse eller slippa vistas bland manliga fångar (som famously vill döda våldtäktsmän och pedofiler).

Den våldsbejakande transkvinno-rörelsen verkar dela många attribut med den militanta delen av incelrörelsen. De hatar (biologiska) kvinnor - de vill döda (biologiska) kvinnor - och de hatar feminister. De vill även våldta (biologiska) kvinnor.

***

Kan inte bara Gigachad Krakowski och Gigastacy Ekman get it on och ha lite hett heterosex på köksbordet? För oss cis-män som älskar kvinnor.

Du skall icke känna avsky mot din nästas elbilsframförande

Instinktivt känner du såklart avsky inför alla självgoda Tesla-gubbar som fyller parkeringarna på Österlen hela sommaren, eller än värre de skäggoljade produktionsproducenter med läckra skinndetaljer som ledigt lutar skateboarden mot laddstolpen utanför sin nätta villa. Värst av alla är såklart V-ringe- och hårknuts-otorhinolaryngologerna, som alla heter Ville och och som gillar urban town-houses med elbilar på uppfarten.

Du ska dock inte låta ditt blinda och glödande klasshat ställa sig i vägen för det faktum att elbilar är en massiv folkhälsovinst.

Okej, vi eldar upp estnisk skog och polska kolgruvor för att alstra elektricitet till att ladda skiten. Vi låter barnsoldater i Kongo tvinga barnarbetare i Kongo att bryta barnsligt mycket kobolt. Det finns många problem som vi inte har löst än, och elbilar är givet dagens elproduktion inte nån lösning på nån växthuseffekt.

Men låtom oss beakta: Avgaser från förbränningsmotorer och trafikbuller. Två av de jävligaste folkhälsobovarna sen vi slutade röka.

Den här rapporten från fornstora dar (2009) använde "dosrespons förhållanden för luftföroreningar (6 % ökning av årlig mortalitet för varje 10 ug/m3 ökning av PM2,5) och trafikbuller (19 % ökning av prevalensen högt blodtryck och 4,5 % ökning av ischaemisk hjärtsjukdom för varje 5 dB ökning av daglig bullernivå, Leq24) [...] för att beräkna antalet sjukdomsfall." Man anger att konfidensintervallerna är stora ("antagligen ± 50 % av resultaten"), men effekterna är ändå så omfattande att de måste anses viktiga: "Vägtransporternas luftföroreningar orsakar möjligen 2 200 dödsfall (huvudsakligen bland äldre) och 35 000 DALY. Trafikbuller kan orsaka 300 dödsfall och 4 000 DALY." (DALY=Disability Adjusted LifeYears, eller funktionsjusterade levnadsår.)

Skulle vi få bort mellan 1250 och 3750 dödfall och mellan 19500 och 58500 DALY:s per år i en befolkning så stor som Sveriges år 2009, så skulle det vara en stor folkhälsoseger. År 2009 avled 90177 personer i Sverige, vilket ger att mellan 1 och 4% av dödsfallen förklaras av trafikorsakade luftföroreningar och buller.

Allt buller kommer inte från förbränningsmotorn - även däckens friktion mot asfalten och allmänt kaross-skrammel bidrar. Alla föroreningar kommer inte heller från förbränningsmotorn, eftersom däcken sliter upp partiklar från asfalten. Men låt oss extremt konservativt säga att två tredjedelar av buller och föroreningar kan elimineras om vi ställer om till eldrift i vägtrafiken. Då skulle ändå mellan 1 och 3% av dödsfallen försvinna om vi ställde om till elbilar. Och för luftföroreningar är det just avgaserna som står för merparten av dödsfallen: 2800 av 3000 förtida dödsfall per år, enligt Trafikverket.

Då har vi ändå inte gått in på de stora dödsorsakerna. Tumörer utgjorde de näst vanligaste dödsorsakerna år 2009: 23% av dödsfallen för kvinnor och 27% för män. Just dödligheten i lungcancer har ökat sedan 1980-talet, och faktiskt gått om bröstcancer som vanligaste dödsorsak för kvinnor. Det verkar visserligen vara slitagepartiklarna som främst ger upphov till luftvägsbesvär (framförallt hos astmatiker), medan förbränningsgenererade partiklar kopplar till kardiovaskulära sjukdomar. Men, det är kolvätena som är cancerframkallande, då de tillsammans med kväveoxider bidrar till bildandet av marknära ozon. Trafikverket skriver att "marknära ozon verkar irriterande på andningsvägarna och ger i högre koncentrationer upphov till vävnadsskador. Ozon kan ge nedsatt lungfunktion, symptom och besvär från luftvägarna, ökad känslighet för irriterande ämnen och inflammatoriska effekter." Och det är avdunstning från bränsle som ger upphov till kolväten. 

Jag slår vad om femtio spänn att vi kan trycka ner lungcancerdöden rejält om vi får bort avgaser och marknära ozon. De där 1000-2000 dödsfallen är säkerligen i underkant. Det är alltid svårt att skatta folkhälsoeffekter, och vetenskapen errar oftast mot att säga att effekter är obevisade, hellre än att säga att icke-effekter är obevisade.

***

Den här slappa lilla genomgången visar att hårknuts-otorhinolaryngologen Ville visserligen är förhatlig, men inte för att han kör elbil. I själva verket är elbilsframförandet ett av hans mest förlåtande drag. När kräk i oproportionerligt stor utsträckning nu väljer elbil får vi inte låta oss luras och börja hata bilarna - det är kräken i sig vi ska hata, och på helt egna meriter. 

Även om vi bara bränner polskt kol och estnisk skog för att ladda våra Teslor, så slipper vi i alla fall tusentals dödsfall per år, och framförallt det störa jävla eviga bullret från Ältavägen och Nynäsvägen, som vi ju hatar och som stör skogens djur. Tysta elbilar som sprutar fucking kastanjeblomdoftande kärlekssås ur sina avgasrör är alla dagar att föredra framför dagens fordonsflotta.

Kina: Illegal narkotikaekonomi men inga våldsamheter

Antropofagi och affilierade internet-rappare har länge argumenterat för att narkotikamarknaden skapar ett avsevärt selektionstryck för skjutvapenvåld och organiserad brottslighet. Det har nu, under läsningen av intressanta Fentanyl, Inc., kommit till min kännedom att den kinesiska svarta narkotikamarknaden är helt icke-våldsam. Det är bara massa chilla kinesiska kemister som kokar meth och fentanyl och så gott de kan smyger under radarn.

Konverterik · Förbudstid

Eftersom vi kan tänka i termer av basin of attraction och kulturell evolution (dvs. i grund och botten sannolikheter) så behöver vi inte kullkasta idén att narkotikamarknaden borde regleras som ett motmedel mot gängvåldet. Vi inser bara att andra faktorer också är starkt bidragande, och att en svart narkotikaekonomi i sig inte är tillräckligt för att ge skjutvapenvåld. (Det visste vi förresten redan innan, eftersom Sverige haft en helt annan struktur på kriminaliteten tidigare, trots nolltolerans och gott om pundare och djonkare.) 

Den kinesiska Leviatan är klart mer närvarande, eller ska vi säga diaboliskt repressiv - det känns inte så kul att börja vifta med skjutvapen när staten utan att blinka avrättar bovar i kubik och kvadrat. Men det kan också finnas kulturella orsaker, som att det inte typiskt sett är MENA-uppväxta heders-klankrigare som driver affärsverksamheten i Kina.

Det är cocktailen "asylinvandring som selekterar för lägst utbildade + svindålig integrations-/assimilations-politik + segregationsförstärkande skol- och bostadspolitik" som, när det serveras på en silverbricka av oreglerad, svart narkotikaekonomi, blir giftig. Exemplet Kina för mig inte att förkasta den modellen, men visar dock "effektstorleken" på svart narkotikaekonomi: Det räcker inte för att skapa våldsamheter. Vi måste stoppa in lite specifikt kulturellt DNA också, för att skiten ska kunna evolvera till det som man i Norge idag kallar för "det svenska tillståndet."

***

Fentanyl, Inc. ger dessutom många goda argument till legalisering och reglering. Många som dör av fentanylöverdos idag vet inte ens att de tagit fentanyl, eftersom de mexikanska kartellerna använder fentanyl för att ge även heroin och kokain en extra kick. Många andra syntetiska droger, som Spice och andra cannabinoider, är dåligt studerade och innehållsförteckningen oftast skakig. Dessutom vill tydligen 90% av de som brukar syntetisk cannabis hellre bruka riktigt gräs, men det är inte lika lätt att få tag på lagligt och dessutom syns inte Spice etc. på pissprov. 

Överhuvudtaget skulle det vara väldigt bra med en stabil, seriös producent som verkade på en reglerad marknad med statlig översyn, via ett detaljhandelsmonopol. (Helst skulle producenten vara statlig också, för att minimera merförsäljnings-incitament.)

Jag har sagt det MÅNGA GÅNGER förut och jag säger det igen: Ett systembolag för weed, och då gärna specialavlade weed-former med lägre schizofrenirisk. Ett apotek för psykedeliska droger, och då gärna de trygga favoriterna som psilocybin och LSD. Och så sprutrum i hälso- sjukvården för heroin- (och kanske fentanyl-?) -brukarna.

Islamiseringen av våra barn

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1 400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde.”

***

Svensk alkoholkultur är den bild av ett supande folk som målas upp av motkraften i nykterhetsrörelsen. När det 1922 folkomröstades om ett rusdrycksförbud var befolkningen delad på ungefär hälften – 49 procent röstade för ett totalförbud. Istället kom alkoholpolitiken under 1900-talet att, med start i det så kallade Brattsystemet, handla om den totalkonsumtionsmodell som tillämpas än idag. När Brattsystemet föll i mitten av 1900-talet försvann den berömda motboken, men Vin & Spritcentralen och systembolagen under Kontrollstyrelsen blev kvar.

EU-inträdet innebar ett avskaffande av de statliga monopolen gällande produktion, import, export och partihandel, men inte detaljhandel. Den gängse uppfattningen var att gradvis höjda införselkvoter under början av 2000-talet ledde till en ökad alkoholkonsumtion, men efter vart uppmärksammades att skadeutvecklingen inte följde konsumtionen på ett förväntat sätt. En förklaringsmodell i strid mot preventionsparadoxen – att en minskad konsumtion hos normalkonsumenterna ger större folkhälsovinster än motsvarande hos riskkonsumenterna, då normalkonsumenterna är fler – är att förändrade dryckesmönster förklarar skadeindikatorernas vid tiden oväntade utveckling. 

Tryggvesson studerade fenomenet 2013 och kunde utifrån självrapporterade data granska förändringarna i dryckesmönster. Förutom att konsumtionsökningen vid den tiden troligen överdrivits visade Tryggvesson även på förskjutningar i konsumtionsfördelningen där kvinnor procentuellt sett ökat sin konsumtion relativt männen, äldre relativt yngre, och framförallt äldre kvinnor relativt resten. Teorin om det kollektiva drickandet – att befolkningens drickande alltid är normalfördelat och att alla förändrar sin konsumtion mer eller synkroniserat – syntes ha mist giltighet när låg- och medelkonsumenterna ökade sitt drickande mer än högkonsumenterna. Tryggvessons studie understryker också den äldre trenden av minskad spritkonsumtion och ökad vin- och starkölskonsumtion, med stora skillnader mellan det sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Däremot visade studien på en ökad frekvens av intensivkonsumtion, under helger, i samtliga åldersgrupper.

Bilden av hur de svenska dryckesmönstren förändrats var alltså något oklar under det tidiga 2010-talet – en förändrad konsumtionsfördelning och en trend mot mindre starka drycker gav svar på frågorna snarare än minskat ”traditionellt” berusningsdrickande under helgerna. En uppdaterad bild av självrapporterade dryckesmönster (Guttormsson & Gröndahl 2017) visar däremot att berusningsdrickandet minskat med knappt fem procent under perioden 2004-2016, och att detta främst förklaras av en nedgång i yngre åldrar. 

Unga dricker generellt sett mer sällan, medan 50-84-åringar dricker oftast, men de yngre dricker fortsatt betydligt oftare berusningsorienterat. Och, även om de yngre minskat sin konsumtion medan de äldre ökat sin dricker de yngre fortfarande mest. Män dricker oftare och blir oftare berusade jämfört med kvinnor, men deras konsumtion har minskat över tid. Även kvinnors konsumtion har minskat, men för kvinnor över 65 har den ökat. Rapportförfattarna slutleder att en så stor minskning i berusningskonsumtionen ”torde […] haft en märkbar positiv effekt på […] akuta problem” såsom olyckor och våld. Däremot bekräftas bilden av att vardagsdrickandet inte blivit mer utbrett. Utvecklingen går istället mot en minskad ålderspolarisering och en genomsnittlig konsumtionsminskning per dryckestillfälle. Icke att förglömma är även en minskning av totalkonsumtionen med nio procent sedan 2010.

***

Folkhälsomyndighetens rapport Alkohol och suicid (2018) analyserar sambandet mellan Systembolagets försäljning (som ett mått på alkoholkonsumtion) och suicid på befolkningsnivå. Tidigare forskning belägger ett signifikant samband mellan totalkonsumtion och antalet självmord, framförallt i länder med mer berusningsdrickande, och troligen framförallt bland yngre. Den uppdaterade analysen gällande perioden 1995-2015 visar dock att det positiva sambandet som syns under 1951-1995 inte längre står sig, och att det idag alltså inte finns ett signifikant samband mellan Systembolagets försäljning och antalet självmord. Rapportförfattarna konkluderar att sambanden mellan totalkonsumtion och diverse skadeindikatorer har försvagats över tid, exempelvis på grund av ”förändrade dryckesmönster med mindre skadligt bruk och en förskjutning av konsumtionen till grupper som dricker mindre skadligt, t.ex. äldre kvinnor.”

Det finns metodologiska begränsningar i att mäta konsumtion endast utifrån Systembolagets försäljning, men analysen är i linje med andra studier som visar på ett förändrat samband mellan totalkonsumtion och diverse skadeindikatorer. Landberg & Hübner (2013) jämför självrapporterad konsumtion och självrapporterade alkoholrelaterade problem i åldrarna 18-69 år för åren 1979, 1995 och 2003. De visar att sambandet mellan totalkonsumtion och skadeverkningar minskar över tid, men inte på grund av ”sydeuropeiska dryckesmönster” – då sådana inte kunde observeras i data – utan troligen på grund av en omfördelning av konsumtion där högkonsumenterna står för en mindre andel av den totala konsumtionen. 

I en mer sentida studie visar Thor et al. (2017), för perioden 1995-2012, att minskningen av ungas alkoholkonsumtion korrelerar med en minskning i självrapporterade alkoholrelaterade problem, och att detta sannolikt inte kan förklaras av en normalisering av sådana problem. Man slutleder även att berusningsorienterat drickande snarare än total konsumtion tycks förklara förekomsten av alkoholproblem i dessa åldrar.

Bilden är att den svenska dryckeskulturen konvergerar; omfördelningen av totalkonsumtionen gör att grupper som tidigare drack lite nu dricker mer, och grupper som tidigare drack mycket dricker mindre – samtidigt som totalkonsumtionen minskar. Yngre och äldre närmar sig varandra liksom män och kvinnor.

***

Att unga dricker mindre och mindre berusningsorienterat synes vara oomtvistat, och dessutom viktigt. I den mån vanor grundläggs tidigt bäddar trenden för en sundare alkoholkultur under kommande decennier. Men varför dricker unga mindre?

Alkohol är den största riskfaktorn för sjukdom och död bland unga i åldrarna 15-19 år, med en sjukdomsbörda bestående av bland annat beroendesyndrom, själskadebeteende, våld och olyckor. Folkhälsomyndigheten rapporterar en minskad riskkonsumtion i gruppen 16-19 från 33 procent 2006 till 21 procent 2020. Minskningen för flickor/kvinnor i åldersgruppen är 28 till 19 procent under samma tidsperiod, och motsvarande för pojkar/män är 38 till 23 procent. Andelen med riskkonsumtion har alltså minskat bland yngre och framförallt bland yngre pojkar/män. (Det finns dock tecken på att nedgångar av den totala alkoholkonsumtionen har avstannat.)

Det finns flera tänkbara hypoteser till att unga dricker mindre. Törrönen et al. har i ett forskningsprojektet betitlat ”Varför dricker unga mindre än tidigare?” sökt svar på just den frågan, och man nämner förändrade familjerelationer, normer, fritidsaktiviteter och ny teknologi som bidragande orsaker. Andra aspekter är ett minskat grupptryck och en (norm för) rationell måttlighet hos många unga som hellre fokuserar på studier, träning och andra aktiviteter.

En hypotes som framförts är också att demografiska förändringar i och med en hög invandring från muslimska länder kan leda till ett minskat genomsnittligt drickande, vilket kan synas rimligt då utomeuropeiskt födda har en drygt tio procentenheter lägre andel riskkonsumenter än svenskfödda och då asylinvandringen till Sverige bestått av en yngre befolkning än den inhemska befolkningen. 

Hypotesen tillbakavisas av en svensk studie (Andersson & Svensson 2015) som ser att demografiska förändringar inte förklarar förändringen i andelen icke-drickande från 20 till 40 procent i åldern 15-16, för tidsperioden 1971-2013. Författarna skriver följande i en debattartikel i SvD:

"Är det då så att den successivt minskande alkoholkonsumtionen bland ungdomar i Sverige har att göra med en successiv islamisering av alkoholvanor och beteenden? För att undersöka frågan har vi bett SCB plocka fram statistik på antalet individer som är födda i länder med muslimsk majoritetsbefolkning eller har minst en förälder som är det och som är 15–16 år ung. Vi började vid 1971 och gick fram till 2013. Vi jämförde sedan detta urval med de ungdomar som uppger att de inte konsumerar alkohol under samma tid. Metoden kallas tidsserieanalys och används för att påvisa samband över tid, där vi kontrollerar för eventuella skensamband.

Resultatet av studien visar att det inte går att påvisa något samband mellan å ena sidan invandringen av individer till Sverige från länder med muslimsk majoritetsbefolkning och å andra sidan sjunkande alkoholkonsumtion eller närmare bestämt den ökande andelen som uppger att de inte konsumerar alkohol bland 15–16-åringar. Således går det att med ganska stor säkerhet slå fast att den sjunkande alkoholkonsumtionen bland ungdomar i Sverige inte beror på en anpassning till muslimsk tradition."

***

Men litar vi egentligen på svenskar i frågor om islam och/eller invandring? Fuck no.

En mer sentida dansk studie (Hoffman et al. 2021) visar att en högre andel elever med utomeuropeisk bakgrund (eller egentligen ”non-Western origin”) ökar sannolikheten för att etniska danskar i samma klass ska vara icke-drickare. ("Nykterister" känns som fel ordval i dessa åldrar.) Fler studenter med sådan bakgrund minskar också sannolikheten för att de danska elever som ändå dricker ska dricka berusningsorienterat. Författarna konkluderar att andelen utomeuropeiskt födda unga de facto kan vara en förklaring till ett minskat drickande i majoritetsbefolkningen. Motsvarande resultat återkommer i en norsk kontext. 

Vi noterar att Andersson & Svensson (2015), dvs. den svenska studien, anför en väldigt låg andel unga med bakgrund i Mellanöstern som en förklaring till att demografin inte ger signifikanta effekter i totalbefolkningen. Sedan studien publicerade har denna andel dock ökat, och deras data sträcker sig bara fram till 2013. Studien har även en ren additiv ansats, och diskuterar alltså andelen individer som härrör från muslimska länder visavi andelen personer i åldersgrupper som inte dricker. Argumentet är att antalet unga utrikesfödda inte är tillräckligt stort för att förklara minskande drickande, men bortser då helt från attitydpåverkan.

Sammantaget synes det sannolikt att demografiska förändringar till följd av invandring från primärt muslimska länder, där skadeverkningarna av alkohol historiskt sett är låga, bidrar till ett minskat genomsnittligt drickande bland unga, både via förändrade normer och ökande andel personer som av religiösa och/eller kulturella skäl avstår alkohol.

***

Islamiseringen går i en rasande takt. Snart ser Sverige ut som Mellanöstern. Inga jävla skadeverkningar utav alkohol överhuvudtaget. Ni ser ju hur det ljusnar. Man längtar till Östeuropa och Ryssland, där man vet hur man festar.

Notera att 7-8 procent av alla dödsfall i Ryssland kan attribueras till alkohol. Det är livsglädje det.

***

(Porr och datorspel och sociala medier är såklart en viktigare förklaring än din muslimske bänkkompis. För att inte tala om syntetiska Dark Web-droger och rave-kultur.)

***

(Relaterat: Islam är sämst, men mer symptom än orsak; ödet; modernitet och kusingifte del 1; del 2; del 3; del 4; Bahá'ì; motargument; religionssociologer; ompröva tes; ompröva omprövelse; bränn koranen; ideologi=religion; när män gråter; hur går islamofobin?)

Varför politiker är obehagliga

(Bakgrund: Blev visst sossarna; PR eller rykte.)

Om det är bra att ändra åsikt, varför är det obehagligt med politiker som springer ikapp opinionen?

Det är skillnaden mellan att tänka PR eller tänka heder. En person som tänker PR tänker på hur hen kommer uppfattas av andra. En person som tänker heder tänker på hur hen kommer uppfatta sig själv.

Är modellen dum? Är inte essensen av heder att man styrs av grupptrycket?

Jo, men man har internaliserat grupptrycket. Om någon kränker din heder är det, vill jag påstå, en ärligt känd kränkning. Man blir arg för att man blir arg, inte för att man tänker att andra tycker att man är en ryggradslös tönt om man inte blir arg.

Återigen är det kulturell evolution som är nyckeln. Vi tenderar att modellera världen i termer av individuella agenters avsikter, men när vi pratar om vilken som helst selektionsmodell (naturligt urval eller kulturell evolution) så är det dåligt att säga saker som att "coronaviruset vill mutera för att kringgå våra restriktioner." Man borde säga att det selekteras för att kringgå våra restriktioner, dvs. att det muterat på alla möjliga vis och att de mutationer som varit framgångsrika tenderar att finnas kvar. (Se Frågan...)

Så låt mig omformulera en smula:

Det är skillnaden mellan att tänka PR eller tänka heder. En person som tänker PR tänker på hur hen kommer uppfattas av andra, utan att bry sig om deras bedömningskriterier. En person som tänker heder tänker på hur hen kommer uppfattas av en annan person som tänker heder. Eller, egentligen kanske en person som tänker heder tänker på hur hen själv kommer uppfatta sig, vilket råkar vara en pålitlig proxy för hur andra kommer uppfatta henom. ("Råkar vara"=kulturell evolutions-selektion av fitta normer.)

En hederknyffel har aldrig problem med att stå för impopulära åsikter. Ett lismande kräk vill vara alla till lags. Ingen gillar en ögontjänare.

***

Det som utmärker Hjältarna är att de omsätter idéer i faktisk handling, med stor fokus på handling och mindre fokus på idéer. Problemet med samtiden är att Hjältarnas ideologi är maktens. Att det Hjältarna tror är på spelet. Så det är ett ideologiunderskott som vi drabbats av. Bara det att ideologier visst kan vara pragmatiska och samförståndsinriktade, reformistiska och försiktiga. Det är okej att tro på socialliberalism och aktsam reform, istället för kommunism/nazism/Ayn Rand-nyliberalism och revolution. Att bedja om mer ideologi är inte att bedja om mer extremism eller mer våldsbejakande eller mer samhällsomstörtande - det är att bedja om att Hjältarna tror på något - något som inte är den egna maktresan.

En gång gjorde jag en god handling som kostade mig ganska mycket. Den goda handlingen var utformad på det viset att jag inte kunde berätta om den för någon. Ändå gjorde jag handlingen. Så vill vi att politikerna ska vara.

En gång gjorde jag en ond handling som jag hade kunnat låta bli att göra, bara för att få berätta en sak som kullkastade en meningsmotståndares argument. (Den onda handlingen var just att berätta.) Så vill vi att politikerna inte ska vara.

De ska tjäna sin moral, hur den nu är utformad, och inte sina maktanspråk.

Så en politiker får faktiskt ändra åsikt. Den ska bara inte göra det på något lättvindigt eller godtyckligt sätt, och den ska i någon mening göra bot för sin tidigare felaktiga uppfattning.

***

Lite mer cyniskt sett kan man säga att svenska politiker är extremt dåliga på att signalera ärlighet och godhet. De framstår som falska och förljugna. De som inte framstår så, som Jonas Sjöstedt, Nooshi Dagostar och Jimmy Åkesson, kommer att vinna i längden. Damberg kanske får äran att dela majoritetens uppfattning i varje givet ögonblick, men alla kommer att misstänka att han gör det av fel skäl.

Tony Blair och Reinfeldt kanske saknade förmågan att blicka bakåt, vilket är en Hjätes trait. Men det är inte det som är felet med dem. Felet är att den kultur som råder i den politiska klassen är maktsträvandenas kultur.

En sann Hjälte dör ensam och hatad, försvarandes den dumma idé som ingen annan delar.

***

(Relaterat: Nebukadnessar II.)

Det blev visst socialdemokratin tillslut ändå

Det här med selektionsvarians på olika nivåer ska vi även tillämpa i politiken.

***

Tänk sig en uppsättning principfasta individer. Tänk sig en population. Tänk sig att populationen aggregerar sina preferenser och åsikter i allmänna val. Tänk sig att de allmänna valen handlar om att välja mellan de principfasta individerna. De allmänna valen kommer då att vara selektionsprocesser som selekterar fram de principfasta individer som bäst representerar populationens aggregerade preferenser och åsikter.

Åh, tänk sig selektionsvarians på individnivå.

***

Tänk sig en uppsättning principlösa individer. Tänk sig en population. Tänk sig att populationen aggregerar sina preferenser och åsikter i allmänna val. Tänk sig att de allmänna valen handlar om att välja mellan de principlösa individerna. De allmänna valen kommer då att vara selektionsprocesser som selekterar fram de principer inom de principlösa individerna, som bäst representerar populationens  aggregerade preferenser och åsikter.

Ack, tänk sig selektionsvarians på åsiktsnivå.

***

Är det bra att vara principfast? Inte oändligt principfast - en princip är inte så mycket värd om den inte kan omprövas ens med goda skäl. Filosofisk majoritarianism bygger på att människor har en viss förmåga att bilda sig uppfattning som är rimlig. Om alla bara är fast i evig dogmatism är majoritetens uppfattning inte ett särskilt starkt bevis.

Det är fint att ändra åsikt. Det är fint att ändra åsikt eftersom en åsikt bara är värd någonting, rent epistemologiskt, om den kan omprövas.

***

Den liberala idédebattens såväl som vetenskapens princip, är att sanning ska uppträda på aggregerad nivå. Det spelar ingen roll om individen i debatten skiftar åsikt - det intressanta är om debatten på det stora hela rör sig mot mer sanningsenliga beskrivningar av världen. En vetenskapsman kan vara övertygad och ha fel, men det falsifierar inte den vetenskapliga principen. Vetenskapens värde ligger i att samfundet som helhet söker sig till de minst kullkastade uppfattningarna.

Det är inte nödvändigt att ändra åsikt. Den liberala idédebattens såväl som vetenskapens värde ligger i att många åsikter finns representerade, kan prövas, och att samfundet i sin helhet kan konvergera mot den minst osannolika förklaringsmodell som står till buds.

***

När selektionsvariansen i en demokrati finns på åsiktsnivå, då är politikerna opinionsoptimerare. Det är då Damberg kan säga:

"Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk och så vidare."

En selektionsvarians på åsiktsnivå tar ut en selektionsvarians på individnivå. När individerna ändrar åsikt för att optimera för opinionen, så är det inte så lätt för väljarna att selektera mellan individer. Individerna står så att säga inte still för att väljas mellan. De springer istället runt, runt för att befinna sig i rätt ruta på åsiktsbrädet.

En annan strategi är att helt enkelt tycka någonting konsekvent, hela tiden. Jimmy Åkesson kan sägas representera denna strategi. Det går att säga mycket om Sverigedemokraterna, men det går väl knappast att anklaga dem för att vara populister. (Eller, shit, just det.) De började som ett nynazistiskt marginalfenomen och tog visserligen på sig pullovers, men fortsatte att prata om att muslimer ska tvingas dricka snaps och om att det finns en nationell essens. SD har aldrig försökt vinna en popularitetstävling. De har stått och tjötat om samma gamla käpphästar som De fyras gäng troligen tjötade om på Rauhrackel i Lund redan på 90-talet. 

Sverigedemokraterna har aldrig sprungit med opinionen. De har stått still och låtit opinionen komma till dem. Och nu är den där, med Damberg i spetsen.

***

En åsikt som inte kan ändras är inget värd. En politiker som ändrar åsikt är inget värd heller.

***

Det finns lite olika funktioner. En funktion är att gå till kunskapsgruvan och gräva. Vi kan kalla det Mystikerns funktion - att träda mellan paradigm, se tolkningarna som egna storheter, och låta alla hypoteser leka likt ålarna i Sargassohavet. Aldrig vara filter, endast generator. Aldrig Popper, endast Alexander Bard. Aldrig Ockham, alltid Openness. Ingenting är uteslutet. Ingenting är säkert. Ormen rör sig mellan Terra och underjorden, liksom svampen mellan världar.

Mystikerna ska utforska, utforska allt. I en populär-neurologiska analogi är Mystikern psilocybintrippen - Default Mode Network är totalt nedstängt och alla kranar är öppna. Det finns bara en o-dämd flod av bilder och symboler.

En annan funktion är att filtrera det Mystikern generar - att tillämpa strikta sannings-kriterium på det kreativa flödet, för att destillera det faktiskt värdefulla ur Truth-perspektivet. Vi kan kalla det Logikerns funktion. Där Mystikern är konstnären, är logikern vetenskapsmannen. Där Mystikern är kontinental filosofi, är Logikern popperianism.

Evolutionsmemetiskt kan vi säga att Mystikern är Livets tendens till exponentiell tillväxt (är memes en form av lyfe!?) medan Logikern är själva det Naturliga Urvalet. 

(Ibland ger de memetiska selektionstryckens ställning att Truth sammanfaller med Fitness, och att Truth således är det som selekteras för. Janivet. Eller, egentligen är det väl en mer kulturell evolution, som av kusingiftesaverta orsaker plötsligt blir reciprocal-altruistiska och måste hitta intersubjektiva Schelling-punkter som inte är ätten väl och ve, och då är sanningen en stjärna att styra mot.)

Mystikern drar sin kraft ur kreativitet, rastlöshet och entusiasm. Logikern sin ur irritation och lusten att kritisera. Säkert kan Mystikern och Logikern i någon mån bo i samma kropp, vilket torde förklara varför rationalister hyllar nyfikenheten som en dygd. Den populär-neurologiska analogin kan väl vara att man måste ha en faktiskt drivkraft för att något ska kunna filtreras. En vals barder är bara effektiva som fiskjäveln paddlar på och sväljer ner litta krill, för att tala folkspråk.

En tredje funktion är Hjälten. Hjälten är den som förmår Tro. Mystikern förmår icke bestämma sig - den tror så att säga på allt och inget. Logikern tror inte heller, den bara misstror. Men Hjälten, den tror. Den drabbas av en insikt eller en uppenbarelse, och så operationaliserar den den. Hjälten är den som omsätter idéerna i handling. I den populär-neurologiska analogin är Hjälten dopaminet, som driver kroppen att agera. Hjälten tar till vapen. Den gör revolution. Eller går till systemets försvar mot något yttre eller inre hot.

Hjälten analyserar icke. Den är trygg i sin ståndpunkt. Den är principfast. Och folket kan välja vilken av alla hjältar de vill ha till hövding.

(Författaren som spökskrev Tony Blairs biografi sa i en intervju att det är svårt att skriva just politikerbiografier, eftersom politiker av naturen inte är reflekterande. Dee blickar aldrig bakåt. De har bara framåtdrift, men inget minne. Fredrik Reinfeldts sommarprat anno 2015 är ett exempel på hur konstigt det kan bli när en sådan person uppmanas sitta still i två minuter och reflektera över sig själv.)

Så den fjärde funktionen, som är folket. Folket är det stora selektionstrycket på Hjälten, och därmed indirekt på Logikern och Mystikern vars idéer ju verkar genom Hjälten. Stalin och Mao är kommunismens representanter i verkligheten, så att säga, vilket såklart för tropen om att kommunismen aldrig testats lite löjeväckande.

Med denna modell kan vi alltså stilla dissonansen: En åsikt som inte kan ändras är inget värd. En politiker som ändrar åsikt är inget värd heller. Det är Logikern som ska ändra åsikt. Det är den som ska vederlägga eller (i viss mån) verifiera idéerna. Logikern är idéerna talespersoner gentemot Hjälte-populationen, som i sin tur talar till Folket. Mystikerna bara festar vid Eulyses och kommer på balla dikter.

***

Folket väljer Hjälte. Men om Hjälten inte är principfast, så blir de förvirrade. Eller, snarare, misstänksamma mot de principlösa hjältarna. På kort sikt är det säkert memetisk-malthusianskt fördelaktigt att byta åsikt som kalsonger - att tycka som Folket i varje sak och fråga. På lång sikt kan det visa sig fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt.

Eller, tja, ärligt talat: Det kan visa sig fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt, på samma sätt som det kan visa sig vara fördelaktigt att leva i den vilda naturen. Det kan vara kul om man är den som överlever och får betäcka en hona och sprida sina gener till nästa generation.

Det är fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt, om man råkar bli den som selekteras för. Sven Wolter stod också fast vid sin åsikt, men han fick inte rätt i sak. Som Jimmy Åkesson faktiskt fick. (Alltså, oavsett vad man tycker om det så har Åkesson väl fått rätt av vår samtid. I alla fall om Damberg är domaren.)

Om man istället satsar på att ändra åsikt för att passa dagsopinionen, så kan man slippa selekteras bort. Då kan man liksom aldrig hamna fel. Problemet då är bara att folket i någon utsträckning har funktioner för att misstänkliggöra principlösa individer. Det väcker anstöt när sossar gör full helomvändning mitt i direktsändning. Den principfaste väcker en viss respekt, även om den typ är Påven. (Just woke:a katoliker är därför det mest patetiska som finns.) Det är inte så att Påven har rätt i sak, men han har (bortsett från sentida woke-ness dårå) ändå konsekvent tyckt en rätt extrem grej under årtusenden. Rätt o-Dambergskt.

***

Finns det då någon annan funktion här som jag förbiser? Kina är en enparti-demokrati, som känt. Kanske är socialdemokrater lite lika?

Jag vet ärligt talat inte vad Damberg har tyckt om invandring för 15-20 år sedan. Killen var näringsminister och sånt. Försökte se ut som Bill Gates, typ. Han kanske har haft en konsekvent åsikt. (Obs, jag tror inte det, men ponera att.)

Det kanske är så att varje given socialdemokrat är fullkomligt principfast, men att Socialdemokratin som rörelse är så vid och bred att de har en gubbe för varje opinions-fläkt. Då är kanske gubbarna i sig principfasta, medan socialdemokratin är principlös. Då är det socialdemokratin som är monstret som klamrar sig fast vid makten. Och skickar fram de mest folkkära åsiktsföreträdarna för stunden.

***

(Relaterat: PR eller rykte; vetenskapsfilosofisk dystopi.)

Inshallah

Grisen Lars Vilks är död.

Den smutsiga hunden kraschade in i en rondell, i en bil körd av hans egna livvakter. Det om något är Al-Qadr och dess ironi.

Vi läser de 83 verserna i Ya Sin och beaktar att Grisen Vilks inte var vilken zindiq som helst. Han var eller bar på alla de elva orenligheterna: Urin, exkrement, sperma, blod, hund, gris, benknotor, icke-muslimsk man och kvinna, vin, öl, och svett från kamelen som äter orenlighet. Grisen Vilks var bevisligen en gris, med benknotor och blod, som kissade urin, bajsade exkrement, var ickemuslim, drack vin och öl, ritade hundar och luktade kamelsvett.

Men denna zindiq hjälpte också Islam att avgränsa anspråken visavi Den Koloniala Kristenhetens skiftande idédebatt. Grisen Vilks provocerade fram sanningen om den europeiska islamofobin, när framträdande män och horor i tusental steg fram för att försvara hans komplott. Från höger till vänster reste sig offentligheten mangrant och skanderade sitt oförblommerade stöd.

På så sätt kan vi anta att Grisen Vilks i själva verket var al-taqiyah, förställd - en muslimsk mullvad på uppdrag i Västerlandet för att tvinga fram ett heligt krig. Vilks begick här det ultimata offret när han så systematiskt befattade sig med förbjudna ting och beteenden, för att döma sig själv till Jahannam i syfte att gynna Kalifatets återuppståndelse. Och hans plan tog form redan under den tid då Länsstyrelsen härskade oinskränkt ute på Bjärehalvön.

Ack denna smutsigaste av Allahs smutsigaste varelser, som inte tvättar sig efter bajs eller kiss eller samlag, och som inte tvättar händerna efter maten. Ack dessa vilsegångna åsnor.

Grisen Lars Vilks är död, men ljudet av hans bacon som fräser på en glödhet småländsk asfalt är ljudet av folkmassornas hurrarop, ty Vilks avslöjade hyckleriet och avtäckte verkligheten, och nu hyllar vi honom, vi som hatat och jagat honom.

Inshallah skinkfralla.