Det blev visst socialdemokratin tillslut ändå

Det här med selektionsvarians på olika nivåer ska vi även tillämpa i politiken.

***

Tänk sig en uppsättning principfasta individer. Tänk sig en population. Tänk sig att populationen aggregerar sina preferenser och åsikter i allmänna val. Tänk sig att de allmänna valen handlar om att välja mellan de principfasta individerna. De allmänna valen kommer då att vara selektionsprocesser som selekterar fram de principfasta individer som bäst representerar populationens aggregerade preferenser och åsikter.

Åh, tänk sig selektionsvarians på individnivå.

***

Tänk sig en uppsättning principlösa individer. Tänk sig en population. Tänk sig att populationen aggregerar sina preferenser och åsikter i allmänna val. Tänk sig att de allmänna valen handlar om att välja mellan de principlösa individerna. De allmänna valen kommer då att vara selektionsprocesser som selekterar fram de principer inom de principlösa individerna, som bäst representerar populationens  aggregerade preferenser och åsikter.

Ack, tänk sig selektionsvarians på åsiktsnivå.

***

Är det bra att vara principfast? Inte oändligt principfast - en princip är inte så mycket värd om den inte kan omprövas ens med goda skäl. Filosofisk majoritarianism bygger på att människor har en viss förmåga att bilda sig uppfattning som är rimlig. Om alla bara är fast i evig dogmatism är majoritetens uppfattning inte ett särskilt starkt bevis.

Det är fint att ändra åsikt. Det är fint att ändra åsikt eftersom en åsikt bara är värd någonting, rent epistemologiskt, om den kan omprövas.

***

Den liberala idédebattens såväl som vetenskapens princip, är att sanning ska uppträda på aggregerad nivå. Det spelar ingen roll om individen i debatten skiftar åsikt - det intressanta är om debatten på det stora hela rör sig mot mer sanningsenliga beskrivningar av världen. En vetenskapsman kan vara övertygad och ha fel, men det falsifierar inte den vetenskapliga principen. Vetenskapens värde ligger i att samfundet som helhet söker sig till de minst kullkastade uppfattningarna.

Det är inte nödvändigt att ändra åsikt. Den liberala idédebattens såväl som vetenskapens värde ligger i att många åsikter finns representerade, kan prövas, och att samfundet i sin helhet kan konvergera mot den minst osannolika förklaringsmodell som står till buds.

***

När selektionsvariansen i en demokrati finns på åsiktsnivå, då är politikerna opinionsoptimerare. Det är då Damberg kan säga:

"Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk och så vidare."

En selektionsvarians på åsiktsnivå tar ut en selektionsvarians på individnivå. När individerna ändrar åsikt för att optimera för opinionen, så är det inte så lätt för väljarna att selektera mellan individer. Individerna står så att säga inte still för att väljas mellan. De springer istället runt, runt för att befinna sig i rätt ruta på åsiktsbrädet.

En annan strategi är att helt enkelt tycka någonting konsekvent, hela tiden. Jimmy Åkesson kan sägas representera denna strategi. Det går att säga mycket om Sverigedemokraterna, men det går väl knappast att anklaga dem för att vara populister. (Eller, shit, just det.) De började som ett nynazistiskt marginalfenomen och tog visserligen på sig pullovers, men fortsatte att prata om att muslimer ska tvingas dricka snaps och om att det finns en nationell essens. SD har aldrig försökt vinna en popularitetstävling. De har stått och tjötat om samma gamla käpphästar som De fyras gäng troligen tjötade om på Rauhrackel i Lund redan på 90-talet. 

Sverigedemokraterna har aldrig sprungit med opinionen. De har stått still och låtit opinionen komma till dem. Och nu är den där, med Damberg i spetsen.

***

En åsikt som inte kan ändras är inget värd. En politiker som ändrar åsikt är inget värd heller.

***

Det finns lite olika funktioner. En funktion är att gå till kunskapsgruvan och gräva. Vi kan kalla det Mystikerns funktion - att träda mellan paradigm, se tolkningarna som egna storheter, och låta alla hypoteser leka likt ålarna i Sargassohavet. Aldrig vara filter, endast generator. Aldrig Popper, endast Alexander Bard. Aldrig Ockham, alltid Openness. Ingenting är uteslutet. Ingenting är säkert. Ormen rör sig mellan Terra och underjorden, liksom svampen mellan världar.

Mystikerna ska utforska, utforska allt. I en populär-neurologiska analogi är Mystikern psilocybintrippen - Default Mode Network är totalt nedstängt och alla kranar är öppna. Det finns bara en o-dämd flod av bilder och symboler.

En annan funktion är att filtrera det Mystikern generar - att tillämpa strikta sannings-kriterium på det kreativa flödet, för att destillera det faktiskt värdefulla ur Truth-perspektivet. Vi kan kalla det Logikerns funktion. Där Mystikern är konstnären, är logikern vetenskapsmannen. Där Mystikern är kontinental filosofi, är Logikern popperianism.

Evolutionsmemetiskt kan vi säga att Mystikern är Livets tendens till exponentiell tillväxt (är memes en form av lyfe!?) medan Logikern är själva det Naturliga Urvalet. 

(Ibland ger de memetiska selektionstryckens ställning att Truth sammanfaller med Fitness, och att Truth således är det som selekteras för. Janivet. Eller, egentligen är det väl en mer kulturell evolution, som av kusingiftesaverta orsaker plötsligt blir reciprocal-altruistiska och måste hitta intersubjektiva Schelling-punkter som inte är ätten väl och ve, och då är sanningen en stjärna att styra mot.)

Mystikern drar sin kraft ur kreativitet, rastlöshet och entusiasm. Logikern sin ur irritation och lusten att kritisera. Säkert kan Mystikern och Logikern i någon mån bo i samma kropp, vilket torde förklara varför rationalister hyllar nyfikenheten som en dygd. Den populär-neurologiska analogin kan väl vara att man måste ha en faktiskt drivkraft för att något ska kunna filtreras. En vals barder är bara effektiva som fiskjäveln paddlar på och sväljer ner litta krill, för att tala folkspråk.

En tredje funktion är Hjälten. Hjälten är den som förmår Tro. Mystikern förmår icke bestämma sig - den tror så att säga på allt och inget. Logikern tror inte heller, den bara misstror. Men Hjälten, den tror. Den drabbas av en insikt eller en uppenbarelse, och så operationaliserar den den. Hjälten är den som omsätter idéerna i handling. I den populär-neurologiska analogin är Hjälten dopaminet, som driver kroppen att agera. Hjälten tar till vapen. Den gör revolution. Eller går till systemets försvar mot något yttre eller inre hot.

Hjälten analyserar icke. Den är trygg i sin ståndpunkt. Den är principfast. Och folket kan välja vilken av alla hjältar de vill ha till hövding.

(Författaren som spökskrev Tony Blairs biografi sa i en intervju att det är svårt att skriva just politikerbiografier, eftersom politiker av naturen inte är reflekterande. Dee blickar aldrig bakåt. De har bara framåtdrift, men inget minne. Fredrik Reinfeldts sommarprat anno 2015 är ett exempel på hur konstigt det kan bli när en sådan person uppmanas sitta still i två minuter och reflektera över sig själv.)

Så den fjärde funktionen, som är folket. Folket är det stora selektionstrycket på Hjälten, och därmed indirekt på Logikern och Mystikern vars idéer ju verkar genom Hjälten. Stalin och Mao är kommunismens representanter i verkligheten, så att säga, vilket såklart för tropen om att kommunismen aldrig testats lite löjeväckande.

Med denna modell kan vi alltså stilla dissonansen: En åsikt som inte kan ändras är inget värd. En politiker som ändrar åsikt är inget värd heller. Det är Logikern som ska ändra åsikt. Det är den som ska vederlägga eller (i viss mån) verifiera idéerna. Logikern är idéerna talespersoner gentemot Hjälte-populationen, som i sin tur talar till Folket. Mystikerna bara festar vid Eulyses och kommer på balla dikter.

***

Folket väljer Hjälte. Men om Hjälten inte är principfast, så blir de förvirrade. Eller, snarare, misstänksamma mot de principlösa hjältarna. På kort sikt är det säkert memetisk-malthusianskt fördelaktigt att byta åsikt som kalsonger - att tycka som Folket i varje sak och fråga. På lång sikt kan det visa sig fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt.

Eller, tja, ärligt talat: Det kan visa sig fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt, på samma sätt som det kan visa sig vara fördelaktigt att leva i den vilda naturen. Det kan vara kul om man är den som överlever och får betäcka en hona och sprida sina gener till nästa generation.

Det är fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt, om man råkar bli den som selekteras för. Sven Wolter stod också fast vid sin åsikt, men han fick inte rätt i sak. Som Jimmy Åkesson faktiskt fick. (Alltså, oavsett vad man tycker om det så har Åkesson väl fått rätt av vår samtid. I alla fall om Damberg är domaren.)

Om man istället satsar på att ändra åsikt för att passa dagsopinionen, så kan man slippa selekteras bort. Då kan man liksom aldrig hamna fel. Problemet då är bara att folket i någon utsträckning har funktioner för att misstänkliggöra principlösa individer. Det väcker anstöt när sossar gör full helomvändning mitt i direktsändning. Den principfaste väcker en viss respekt, även om den typ är Påven. (Just woke:a katoliker är därför det mest patetiska som finns.) Det är inte så att Påven har rätt i sak, men han har (bortsett från sentida woke-ness dårå) ändå konsekvent tyckt en rätt extrem grej under årtusenden. Rätt o-Dambergskt.

***

Finns det då någon annan funktion här som jag förbiser? Kina är en enparti-demokrati, som känt. Kanske är socialdemokrater lite lika?

Jag vet ärligt talat inte vad Damberg har tyckt om invandring för 15-20 år sedan. Killen var näringsminister och sånt. Försökte se ut som Bill Gates, typ. Han kanske har haft en konsekvent åsikt. (Obs, jag tror inte det, men ponera att.)

Det kanske är så att varje given socialdemokrat är fullkomligt principfast, men att Socialdemokratin som rörelse är så vid och bred att de har en gubbe för varje opinions-fläkt. Då är kanske gubbarna i sig principfasta, medan socialdemokratin är principlös. Då är det socialdemokratin som är monstret som klamrar sig fast vid makten. Och skickar fram de mest folkkära åsiktsföreträdarna för stunden.

***

(Relaterat: PR eller rykte; vetenskapsfilosofisk dystopi.)